Jag har kollat svensk-matcher i OS-pingisen idag. Stina Källberg spelade ju damsingel och mixeddubbel med Kristian Karlsson. Anton Källberg avverkade sin första match i herrsingel idag. Anton och Stina är syskon. Det är ju rätt coolt att båda är så bra och spelar pingis i ett OS, samma år. 

 

Stina Källberg förlorade ju tyvärr i singel. Som jag ser det så verkade hon väldigt nervös och jag tror att nervositeten liksom gjorde att Stina inte riktigt kom in i matchen ordentligt. Jag tyckte inte heller att hon rörde sig speciellt bra och det kan vara ytterligare ett tecken på att hon kanske var för nervös. Sen kanske hon även blev lite stressad av att kom i underläge. Risken är ju då att man försöker komma ikapp för snabbt och då blir det lätt att man förivrar sig och förlorar poäng på det. Jag tyckte synd om henne för det kändes som att hon hade mer spel i sig än vad hon lyckades få ut i singelspelet, och hon verkar också vara i bra form. 

 

Jag har tittat på OS -invigningen under hela denna kväll. Jag måste säga att jag tyckte det var den bästa öppningsceremoni som jag har sett. Jag gillade också att denna invigning skedde utanför själva olympiastadion. Mycket var mäktigt att se och nu är jag full av förväntan på vad OS och dom aktiva kommer att leverera under detta OS i Paris. 

 

Nu är det snart helg igen. Jag börjar ju jobba nästa vecka. Närmare bestämt på tisdag. Jag känner att jag måste börja hitta tillbaka till lite mer rutiner. Framförallt när det gäller att krypa i säng på kvällarna. Jag har under en ganska lång period nu, typ gått och lagt mig vid samma tid som jag normalt kliver upp när jag har en arbetsdag. Jag vet ju att jag lätt vänder på dygnet efter första arbetsdagen, men jag vill nog redan nu komma in i det som är mer normalt för mig. 

 

Jag ska väl ärligt säga att jag gärna hade varit ledig ett tag till, men den dagen kommer ju då man måste börja jobba igen och jag tror också att jag mår bättre av att komma in i lite mer rutiner igen. Jobba på och försörja sig. Men också drömma vidare och göra allt man kan för att förvekliga dom drömmar man har. 

 

Nästan alla pengar som jag har planerat att få in under denna veckan har jag nu fått. Jag kan säga att jag hade en jävla tur denna gången att jag fick till allt som jag ville ha det. Det känns som att det hade räckt med att jag hade haft lite för bråttom och mindre tålamod med en enda grej, så hade jag inte kunnat spara dom pengar denna månaden som jag nu ändå kan. Det som känns bra är ju att jag har mycket pengar att unna mig för också. Men det är som sagt mer tur än skicklighet denna gången.  

 

Det är i alla fall mycket nu som jag kan köpa som jag har tänkt på ett tag att jag vill ha, men inte har haft råd med. Eftersom jag prioriterar ett sparande av en hel del pengar så får man vänta någon månad extra ibland innan man kan shoppa loss. Denna gången är jag mer än nöjd att jag tänkte så. Sen vill jag ändå inte snåla för då blir ju livet bara så jäkla tråkigt, både för mig och andra i min omgivning som jag väljer att spendera tid med i bland. 

 

Nu ska jag njuta av den sista delen av min semester. Tänker man positivt så hade jag haft en jobbhelg nu om jag inte hade haft semester och det är ju gött att få slippa. Dessutom är jag ledig fredag - söndag, nästa vecka och jag tror också att jag slutar ganska tidigt på torsdag. Så jag ska väl inte gnälla över att jag snart måste börja jobba igen. Det börjar ju ändå ganska lugnt för min del, men jag ska nog redan nu börja tänka på att krypa i säng lite tidigare på kvällarna är vad jag har gjort dom senaste veckorna. Det är nog klokt och rätt av mig att vända "tillbaka" dygnet, innan det är för sent. 

 

Annars vill jag också passa på att säga: HEJA SVERIGE! 

 

 

En kvinnlig reporter på TV4 kontaktade mig tidigare idag. Hon frågade mig om hon kunde få publicera en av mina bilder som jag hade på Dalbobron i Vänersborg  och hon hade hittat bilder på min blogg. Snäll som jag är så sa jag att det gick bra. Kör på bara. Det var ju snällt att hon frågade först och inte bara tog bilden och använde den. 

 

Allt handlade ju om den cyklist som tidigare idag tydligen hade fastnat och blev hängande i bron när den hade gått upp. 

 

 

https://www.tv4.se/artikel/6QM6Huh8IuKKxNBrdZQIzG/cyklist-blev-haengandes-fran-bro?utm_source=tv4.se&utm_medium=shared_link

 

 

Jag har semester i ca en vecka till. Jag börjar ju på tisdag nästa vecka. Undra hur jag ska klara att gå upp på morgonen då när under dom senaste sommarveckorna typ har sovit bort hela förmiddagar? 

 

En normal dag dom senaste veckorna har typ börjat med a t jag kliver upp runt lunchtid. Jag kanske har varit uppe lite tidigare för ett toalettbesök, men sen har jag gått och lagt mig igen. När jag väl tar mig upp och håller mig uppe så känner jag mig lite snurrig i huvudet. Jag sätter mig och scrollar telefonen. Jag vet att det inte är så bra att börja dagen så, men jag kan inte låta bli. Efter det funderar jag lite på om jag ska ta en promenad och hur jag ska göra med lunchen. Antingen tar jag promenaden och sen tar jag lunch. Eller så käkar jag först och sen tar jag en promenad. Det tredje alternativet kan vara att jag bara käkar lunch och skiter i promenaden den dagen. 

 

Under semestern har jag i snitt spelat ett pingispass per vecka. Alla pass har känts ganska bra och kan jag spela lika bra när säsongen drar igång i höst och sen hålla det på ungefär samma nivå, så är jag nöjd. Naturligtvis spelar jag gärna bättre, men just nu är jag mest nöjd med att jag kan spela så bra som under lång tid har vetat att jag kan göra, men då inte riktigt lyckats med. 

 

Jag har läst mycket böcker och jag har skrivit mycket. Jag har suttit uppe till sent på nätterna med, läsande, skrivande och tittande på framförallt dokumentärer. Jag har väl lyssnat lite på SR-Play. Några enstaka sommarprat och allt som P3 Dokumentär har släppt dom senaste veckorna. När jag har ägnat mig åt allt detta så mår jag bra. Jag gillar bäst att sitta och skriva. När allt bara försvinner runtomkring mig och jag är som i ett rus när jag skapar nya texter och blogginlägg, då mår jag bra. Har jag dessutom rört mig bra med pingis och promenader, då är det häftigt att känna den energin som man har i kroppen och jag får också för mig att jag inte ger upp lika lätt med saker som jag väljer att påbörja. 

 

Jag känner mig nöjd över att jag inte har låtit mig påverkas av vad andra vill att jag ska göra. Jag vet inte hur många som har sagt till mig både innan och nu under semestern att dom tycker jag borde åka ut på en resa. Helst utomlands och bla, bla, bla. Själv har jag inte haft någon lust. Jag vet egentligen inte varför, men jag kände inte att jag orkade bry mig. I början av semestern var jag så jäkla trött och då orkade jag inte göra ett skit. Efter någon av 100% ledighet så kände jag mig fräschare och piggare. Jag hade kommit in i mitt läsande och skrivande. Jag kände mig maximalt avspänd och utvilad varje dag. Allt kändes bra och jag blev aldrig sugen på att ens försöka fixa någon resa. Trots att ganska många hade varit på mig om det, och så tycker jag det verkar vara varje år, inför och under semestertiden. 

 

Jag har ändå känt att det är lätt att låta sig påverkas av vad alla tycker att an ska göra och sen är det väl så att sociala medier får väl mig att tänka att jag jag kanske borde göra mer än vad jag väljer att göra. Men även om sociala medier i perioder säkert hjärntvättar mig, så har jag inte haft så mycket lust att göra så mycket mer än sånt jag nu har gjort. När jag ser vad alla andra åker ut på och även hur vissa jobbar under sommaren, så känns det bara jobbigt att bry sig. Ska jag resa, jobba hårt och kanske festa mer än vad jag har gjort nu, så väntar jag nog hellre till hösten och vintern. Det är lite mysigare då och om jag nu väljer att resa under hösten, då kan det ju vara lite billigare också. Mycket känns bara lugnare att göra när det inte är sommarsäsong och jag tror att jag gillar det bättre. 

 

Även om jag mest har hållit mig hemma under denna semester så är jag nöjd med hur denna semester har varit och verkar bli. Man vet aldrig med mig. Jag kanske hittar på något utöver det vanliga, innan jag börjar jobba på tisdag nästa vecka. Men förmodligen fortsätter jag nog bara som jag har gjort dom senaste veckorna. Jag har tex så mycket mer som jag tänker på och som jag vill få ner i text och skapa blogginlägg av. Jag mår ju så bra av tex mycket skrivande och jag vill inte bara släppa allt jag tänker att jag vill skapa. Om jag inte bryr mig om det nu, då kommer jag att glömma mycket av sånt jag vill skriva ner, och jag vill få ner mycket av allt jag tänker på. Jag vet ju att jag mår bra av det. Det viktigaste är ju att man mår bra. Annars är ju ingenting av allt man gör, värt nånting. Inget överhuvudtaget. 

 

Hoppas ni alla har haft och får en fortsatt bra sommar. Själv ska jag njuta av 100% ledighet i någon vecka till. Sen är det bara att börja jobba på igen, och längta till nästa semester. 

 

 

  

 

Jag har haft en tisdag där jag har tänkt mer än någonsin. Det har snurrat i huvudet som en tornado som blåser förbi med tvärdrag. När jag hade landat lite i alla tankar så kände jag av ett psykiskt illamående. Jag har tänkt mycket på allt möjligt den senaste tiden och jag inser nu att jag känt av lite oro inför vissa saker som jag har trott ska komma till mig och kännas jobbiga. Nu känner jag att det var helt meningslöst att oroa sig och när jag kom till insikt med att jag kan blåsa på med allt som jag har tänkt från början att jag ska göra. Pengar kommer jag att ha mer av i augusti än vad jag har räknat med. Jag har massor med saker i "pipeline" som jag har känt att jag kanske inte kommer att klara av, men jag inser nu att om jag bara vill göra vad jag har tänkt mig så ska jag nog kunna få ihop allt i slutändan. Jag gillar heller inte att ha saker på någon slags "lista", som jag sen inte tar tag i och får gjort. Sen vill jag ju ändå vara flexibel och inte bara göra saker för att man en gång i tiden har lovat sig själv det. Ändrar jag mig och känner tex att det inte kommer att funka så vore det ju ganska dumt av mig att bara blåsa på ändå. Eller är det bättre att bara köra på med mindre konsekvenstänk och se vart det tar mig? Jag kanske bara ska våga göra mer fel och inte oroa mig så mycket för nånting? 

 

Jag vet att det ofta är onödigt att oroa sig för framtiden. Det har jag fått bevisat för mig själv många gånger och varje gång jag kommer till insikt med att jag ändå har oroat mig så känner jag mig besviken och kanske också illamående. Ens riktiga problem som verkligen kan kännas jobbiga är ju oftast av sådant slag att man inte har kunnat räkna med dom innan. Om något ändå blir som man har känt oro inför, så tror jag ändå inte blir bättre av att man har oroat sig i förväg. Slutsats: Det är lika meningslöst att oroa sig för framtiden som det tex är att slösa tid på avundsjuka eller svartsjuka. Ingenting gör så att situationen blir till det bättre. Jag blir aldrig varken avundsjuk eller svartsjuk, men oroa mig för saker gör jag ju tydligen ibland. Hoppas att jag bara här och nu i skrivandets stund kan sluta med det. Från och med nu och framöver. Fast innerst inne vet jag att det kommer att komma dagar då jag oroar mig för framtiden igen, trots att jag vet att det alltid är helt meningslöst. Det är ju bättre att vara i nuet och göra sin grej, utan att jaga andra människor. Sånt funkar väldigt ofta. Det tror jag på i alla fall, men fan va svårt det kan vara ibland att bara leva och inte oroa sig för framtiden. 

 

Annars då?

 

Denna tisdag så sov jag bort hela förmiddagen. Jag verkligen stensov till klockan 12:00. När jag tog mig upp var jag ju som sagt ganska snurrig i huvudet. Jag brukar mer eller mindre bli det när jag sove så länge. Dessutom sover jag ju länge för att jag sitter uppe länge på nätterna. Bara att jag är vaken om natten gör väl säkert också något man blir yr i huvudet av.  

 

Jag rörde också lite fram och tillbaka. Jag vet inte hur många gånger jag har gått ut på stan idag och gjort ärenden. Av någon anledningen har jag gjort ett ärende i taget. Jag började med att hämta mat, fast innan det var jag inne på den secondhand butik som ligger mitt i centrum. Jag funderade på några saker som jag tänkte köpa. Jag var på väg att köpa, men det blev inga köp vi just det besöket. Jag gick och hämta mat och tog hem den. Idag blev det köttbullar. Är man uppmärksam så ser man på bilden att det är lika många köttbullar som potatisar i lådan. Intresseklubben noterar. 

 

 

 Efter maten så gick ju ut igen. Mest för att jag ville gå en promenadrunda på minst 5 km. När jag

sen kom ut så blev det istället så att jag gick in i secondhandbutiken igen. Jag hade vid det första besöket kollat in en jordglob som jag nu hade bestämt mig för att köpa. Den var ju gammal, men i väldigt fint skick.

 

 

 

 

Jag gick faktiskt ut för ärenden på stan 2 gånger till efter att jag hade gått promenaden. Man kan ju tycka att jag borde ha kunnat uträtta alla ärenden på mindre än 6 eller 7 utgångar genom min ytterdörr, men idag snurrade det nog extra mycket i mitt huvud. Jag kände mig också så "dränerad" på all oro som jag har känt den senaste tiden och när detta släppte så blev det väl en s.k. urladdning av kroppen. Nu i skrivandets stund känner jag mig bättre och "stormen" mitt huvud har lagt sig. 

 

De positiva sakerna är ju att jag rör på mig mycket när jag går ut för att göra ärenden på stan och ta en promenadrunnda. Jag jagar ju steg varje vecka och då är det ju också bra att jag får lite fler steg i benen av mitt röriga och icke strukturerade sätt att göra saker på.  

 

 

Under denna tisdagkväll så har jag skrivit mycket och kollat Youtube och en svensk dokumentärfilm på SVT-play som handlade om Harlem och som visar hur samtiden skildrades under 70-talet. Harlem - röster, ansikten | SVT Play

 

Jag har faktiskt varit i Harlem en gång. För 13 år sedan gjorde jag ju en resa till New York. Då blev det bland mycket annat ett besök i just Harlem. 

 Denna veckan börjar OS i Paris och jag har i hela mitt liv gillat att kolla mycket på OS. Förr kunde jag sitta hela dagar och titta på allt möjligt under OS-veckorna. Men på senare år väljer jag mer ut vad jag vill se och skiter i väldigt mycket. Jag gillar att kolla på simning, gymnastik, friidrott och naturligtvis pingis. Jag kan också tycka att det är kul att kolla på vissa idrotter när det närmar dom där avgörande stunderna då man tävlar om medaljerna. 

 

När det kommer till pingisen så tycker jag Sverige har en bra samling spelare och det är ju också kul att både herrarna och damerna är med fullt ut i alla klasser som spelas på OS. Lag, singel och mixeddubbel är de klasser som pingis ha i OS och jag tycker det är en prefekt blandning. Sverige tycker jag har sitt bästa medaljchans i mixeddubbel. Det är Kristian Karlsson och Stina Källberg som spelar mixed för Sverige. Dom har gjort bra i ett flertal turneringar så det kan mycket väl gå bra i Paris också, även om tidigare resultat inte spelar någon roll i ett OS. Då är det ju nuet som gäller och där och då vill alla spelare som är med prestera bra och många är ju i sin bästa form. Men jag tror ändå att våran största medaljchans och kanske även guldchans i pingisen är just i mixeddubbel.

 

 

Herrarna har ju också ett bra lag och jag skulle inte bli förvånad om dom tar medalj. Det kommer ju naturligtvis bli stentufft för dom, men chansen har dom för jag tycker ändå att Sveriges herrar har det bästa laget i Europa, och jag tycker att man är bland dom 5 - 8 bästa länderna i världen. 

 

I herrsingel spelar Truls Möregårdh och Anton Källberg. I Damsingel spelar Linda Bergström och Stina Källberg. Det som jag tycker är väldigt hårt i OS när det kommer till just singeltävlingen så är det att varje land får bara representeras av två spelare i damsingel respektive herrsingel. Det är ju samma för alla, men ett land som Kina har ju flera spelare på både herr och damsidan som är så bra att dom skulle kunna vinna guldet. Många av dom får ju inte ens chansen. Dessutom tycker jag att Sverige har 4 bra spelare på herrsidan som i alla fall har kapacitet att ta medalj, men två får bara vara med. Jag tycker att man borde i alla fall få ha med tre spelare, totalt 6 spelare i damsingel och herrsingel. Inte 4 som det är nu. Det positiva kan väl vara att ett och samma land kan inte ta alla medaljerna. Det blir alltid minst två länder som tar medaljer i alla pingisklasserna på OS. 

 

Jag kan ändå känna mig lite ledsen över att Kristian Karlsson inte spelar i singeltävlingen. Samtidigt vet jag att jag är lite jävig och jag favoriserar ju lätt Kristian eftersom han är en FD klubbkompis till mig. Dessutom var jag ju hans tränare när han började med pingisen och Kristian har ju sagt till mig att han är väldigt tacksam över allt jag gjorde för honom när han var liten.

 

Det är heller inget fel med den uttagningen som har gjorts. Att Truls och Anton är dom som spelar singel för Sverige är nog ganska logiskt med tanke på dom resultat som dom har gjort under säsongen, men jag hade som sagt velat se Kristian i singelturneringen i OS. Sen tror jag ändå att Kristian kommer att göra bra ifrån sig i dom klasserna som han är med i. Det blir ju kul att se honom lira i dessa klasser, inget snack om det.  Han har ett väldigt fint tävlingspsyke och tar han en minst en medalj i detta OS, så kan han ju vara nöjd,  även om chansen inte finns för honom i singel. 

 

 

 

Förövrigt så kan jag väl säga om pingisen att damernas största chans på medalj är i mixeddubbel. I lag kan man väl lugnt säga att det är ett bra resultat om damerna skulle placera sig bland dom 8 bästa länderna. Jag hejar naturligtvis på Sverige i OS och jag hoppas av hela mitt hjärta på många mirakel i Paris. Jag tror ändå på att Sverige tar en medalj i pingisen. Sverige har ett bra gäng av spelare och ledare, där också flertal  har varit med i många stora turneringar under många år nu. Så visst finns det stora chanser för Sverige i pingisen under detta OS. Det finns ingen anledning att tro nånting annat. 

 

Jag tycker i alla fall att det ska bli kul att OS drar igång nu. Även om jag inte är jättenoga med att följa allt så gillar jag ändå hela grejen med ett OS. Det är en stor häftig apparat som jag varje gång det äger rum blir imponerad av. Jag har i perioder gått i tankar på att kanske boka en OS-resa och en gång i livet faktiskt fixa så att jag får uppleva ett OS på plats, men någonstans har jag känt att jag inte kommer att tycka att det är värt det. Det är för mycket och för stort för mig. Att tanken har slagit mig ibland tror jag beror på att jag känner många som genom åren har sparat ihop pengar och åkt på en OS-resa. 

 

Jag tror aldrig att det blir något för min del, men det är ändå en sådan resa som jag kan tänka mig att göra om fler skulle vilja hänga på. Jag vågar inte  åka själv på en sådan resa. Sen känns det rätt bra att bara sitta hemma i soffan och kolla i lugn och ro. Det är häftigt det också.  Jag ser framemot OS i Paris och jag är full av förväntan. Jag kommer att heja på Sverige (och extra mycket på Kristian) av hela mitt hjärta. 

 

 

 Jag är redan inne på sista semesterveckan. Fy fan vad fort tiden går. Speciellt när man är ledig och bara njuter av livet. Jag får försöka vända tillbaka dygnet senast i slutet av denna veckan. Jag har ju under större delen av semestern gått och lagt mig när jag oftast kliver upp ur sängen inför en arbetsdag. Det blir jobbigt om jag inte vänder i "180" på den rutinen.

 

Under denna veckan väntar jag på ganska många paket. Jag har beställt massor med saker som jag tror att jag vill ha och behöver. I efterhand kommer man väl på att man inte behöver hälften av allt man har fått hem. Känns som lite typiskt mig när jag har semester. 

 

Det är också en ny "pengavecka" nu. Jag har mer räkningar än vad jag har en normal månad. Men jag får också in mer pengar än vad jag brukar få normalt. Juli brukar vara bra om jag ser till pengar som kommer in. Dessutom är det några som har lovat mig sen länge att dom ska betala mig pengar som dom på ett sätt är skyldig mig. Jag har i alla fall lovat att jag ska leverera, men jag kommer inte att göra något förrän jag får pengar för sånt jag har lovat att jag ska göra.  En person framförallt har lovat mig betalning sen nästan två månader tillbaka, men hon flyttar hela tiden fram datumen. Först fråga hon om hon kunde betala den 25:e juni. Sen när det blev det datumet så fråga hon om jag kunde vänta till den 17:e juli. Förra veckan när det var den 17:e så fick jag ytterligare än fråga om jag kunde vänta med betalningen till den 25:e juli. Alltså denna veckan. 

 

Jag kan ärligt säg att jag är lite trött på dessa människor som vill att jag ska göra eller leverera nånting och sen kan dom uppenbarligen inte "casha" direkt liksom. Jag gillar inte att få dessa frågor gång på gång, men jag har i alla fall hittills varje gång svarat på ungefär samma sätt. DET GÅR BRA, MEN JAG KOMMER INTE ATT SKICKA NÅGRA GREJER FÖRRÄN DU FAKTISKT HAR BETALAT OCH JAG SER ATT PENGAR FINNS PÅ MITT KONTO. 

 

Jag har gjort en budget inför denna veckan som jag tror att jag kommer att kunna hålla. Jag är inte helt säker på att jag klarar det för det för jag har ju som sagt en hel del utgifter och vissa pengar som jag väntar på är inte säkert att jag får in denna veckan. Det är ju "bara" bussförarlönen denna gången som jag kan vara helt säker på. Mycket annat ligger i luften och även om  vet att vissa pengar från olika håll, så känner jag inte att jag kan vara säker på nånting till 100%. 

 

Jag kommer att bli nöjd med augusti om jag kan spara den summan jag vill. Då ligger jag ju rätt för dom ekonomiska målen som jag har för detta året. Mycket känns bra, men osäkert bra. Så kan man känns mest rätt att sammanfatta det på. 

 

BILDER PÅ ALLT OCH INGET MÄRKVÄRDIGT! 

 

 

 

 

 

Jag har haft en vision eller en högsta dröm som jag har tänkt på så länge jag kan minnas. Jag vet att jag tänkte på den när jag var riktigt liten. Då hade jag ingen lösning alls på nånting. Jag visste bara vad jag ville åstadkomma.

 

Under dom senaste åren så började jag i alla fall göra nånting för att komma närmare den vision jag har. Som det är nu så har jag nått en punkt där jag inte vet vad jag ska göra mer för att komma ännu närmare, eller bara fixa det. 

 

Jag har ju också fattat att det jag vill åstadkomma är ju just en vision och en vision kan man egentligen inte räkna med att man klarar av. Det känns som att jag kan alltid kämpa mot målet och jag tror också att det är viktigt att man tror själv på att det är möjligt att nå visionen. Men en vision för mig är ju inte ett resultatmål som liksom går att ta på när man väl når det. En vision tycker jag är mer en känsla av att befinna sig i ett tillstånd och på en plats i livet som man har drömt om. 

 

Säkert har jag lagt ner för mycket tid av mitt liv på att fundera kring allt jag tror att jag kan göra. Jag också sett vad andra har gjort och jag hoppas att jag har tagit till mig av allt som jag tycker verkar klokt och bra. Jag tror också att jag har lärt mig av andras misstag. Jag har funderat mycket kring hur jag ska våga göra allt som jag tror krävs för att jag ska ha en chans att nå min vision. Jag har också skrivit mycket om mina tankar kring detta tidigare på min blogg.

 

Ingenting  känns säkert, hur jag än vänder vrider på visionen. Det är väl därför det just är en vision. En vision är ju egentligen något som är betydligt större än bara ett mål. Jag har en tydlig bild för mig själv av vart jag är på väg och varför. Mycket är jag klar över, men ändå vet jag inte hur jag ska ta det vidare just nu. Eller så kanske jag vet, men inte vågar. Jag är inte säker på hur jag känner själv kring detta egentligen. 

 

Jag har också genom åren pratade med ganska många som jag kan tycka har lyckats med sånt som jag skulle kalla en vision. Det är inget snack om att det som är min högsta dröm i livet kräver att jag får loss en hel del pengar. Mycket mer än vad jag har av idag. När jag har pratat med personer som typ har dessa pengar och har lyckats med sin vision i livet så är det en grej som verkar var gemensamt för alla. Man har vågat släppa mycket av sånt som redan är bra och efter det har man vågat satsa allt på sin egen grej och tro på att det man vill åstadkomma är möjligt. Ska jag lyckas så är det kanske så att jag måste våga släppa på saker som idag är bra, för att jag sen ska ha en chans att få något som är ännu bättre. Här kan jag erkänna att jag stannar lite i min strävan. Hur ska jag tänka för att våga? Det kan jag inte svara på. Jag känner mig ganska trygg med sånt som är bra för mig idag och även om jag har en känsla av att jag kan få något som är bättre så är jag rädd att jag ska ångra mig och att mycket ska kännas som det blev sämre. Det är väl den risken som jag inte vågar ta. Jag försöker hitta sätt att tänka som kanske kan hjälpa mig att komma över den "spärr", men det känns inte som något hittills har funkat. Ibland känns det inte värt att ta risker för att man ser vissa möjligheter. 

 

Jag har också tänkt många gånger på att bara maxa ekonomin på dom sätt som jag tror kan funka. Jag vet ganska exakt vad jag skulle kunna göra. Sen när man har gjort det då kanske jag ser tydligare vad jag kan göra för att komma vidare. Problemet är bara att jag vet redan nu att även om jag maxar ekonomin så är ju inte det lösningen för att jag bara ska kunna förverkliga min högsta dröm. Det kommer att ta förmodligen att ta stopp där också och för mig finns det ingen mening med att maxa ekonomin om den i nästa läge inte tar mig närmare den dröm jag har. Att bara våga ta det steget ändå, det blir bara ytterligare ett "hinder" för mig som jag inte vet hur jag ska ta mig över. Det skulle ju också göra att jag offrar mycket av sånt som jag är nöjd med idag. Så det känns som att vad jag än tänker att jag kan göra, så tar det ändå stopp.

 

Jag har verkligen tittat på andra saker också. Typ om jag kan lånar pengar för att kunna köpa något som jag sen kan sälja för betydligt mer än vad jag köpte det för. Men även när jag tittar på detta så kommer det problem och hinder som jag måste lösa och ta mig över för att sen ha den möjligheten att tjäna på det. Löser jag inte det så hamnar jag ju ekonomiskt i en katastrof. Jag vet inte om jag tycker att risken är värd att ta för den möjligheten som finns. Man har ju också genom åren sett hur många människor som helst som just har drabbats av en ekonomisk katastrof av olika anledningar. Man har sett lite för många exempel på vad som kan gå fel och då blir jag väl automatiskt mer försiktig med va jag själv väljer att göra. Det är klart att man kan ha roligt och göra väldigt mycket för massor av lånade pengar. Men det  ju inte så roligt när räkningarna kommer och man kanske har lån som kommer att ta många år att kunna betala tillbaka. Konsekvensen som man får ta i efterhand, är inte värt "kicken" man först får av att bolla med mycket pengar och som kanske gör att man får leva i sin dröm en kort period av sitt liv. Det är inget jag jag drömmer om. 

 

Jag vill heller inte tänka så mycket på att lånade pengar är det som är lösningen. Jag vill fixa detta på egen kraft och vara skuldfri. Det är ju då jag kan leva på max i den drömmen jag har. Man måste ju också tänka på att man ska må bra och inte bli stressad över sin ekonomiska situation. Jag har det ju bra idag och det är svårt för mig att göra så mycket mer för att jag ska få det bättre. Det som får mig att inte sluta drömma är att jag har ju sett och pratade med andra människor som har klarat det som jag också vill fixa. Jag tänker liksom: Kan dom så kan väl jag också? Jag kanske måste våga göra fel för att på något sätt nå den vision jag har.

 

Jag tror att det bästa jag kan göra det är att vara grymt fokuserad på nuet och inte sluta drömma om sånt jag vill klara av. Jag tycker ändå att livet lite går ut på att försöka förverkliga dom drömmar man har. Jag ger aldrig upp, även om jag inte alltid har alla svar på hur jag ska komma vidare. Att försöka maxa ekonomin är det som känns mest rätt nu, men det gäller ju också att våga ta det steget och göra det. 

 

 

 Jag läser ju ganska mycket. Och det blir ju mer läsande nu när man har semester och inte har så mycket bokat och överdrivet mycket att göra. Jag kan ju också leva ett ganska lugnt och stilla liv om jag verkligen skulle vilja det. Det kan jag väl nästan göra året om, fast ibland beror det ju lite på vad andra människor väljer att göra mot mig. 

 

Jag läser inte mycket böcker. Jag läser också andra bloggar. Inte jätte ofta, men när jag börjar läsa andra bloggar då kollar jag ganska många och jag kan bli sittande i timmar med läsande av bloggar. 

 

 Alla bloggar som jag läser och återkommer till när jag väljer att kolla, drivs av kvinnor. Alla verkar ha full upp. Många berättar om en vardag med: Man, barn, eget företag och fint boende. Dom flesta har barn som ska hit och dit. Dom berättar ofta om att dom är på fest med vänner eller så bjuder man hem vänner. Det bjuds på massor med mat och dricka. Jag tycker det ser ut som stora bufeer. Det är också väldigt mycket bilder och text som typ bara handlar om deras barn. Just det där med barnen verkar ta upp väldigt mycket av folks tid och när jag läser om hur vissa beskriver livet med sina barn och hur det kan vara att vara förälder.

 

Jag kan tänka när jag läser om allt detta om hur folk lever sina liv att själv skulle jag nog ofta känna mig pressad och stressad om jag skulle leva så. Jag vet inte ens om jag skulle klara att bjuda hem massor med folk på middag och få till allt på ett bra sätt som får alla nöjda. Jag kanske också ha lätt för att tappa tålamodet och blir sur för saker som idag har ganska mycket tålamod med. Sen kanske det ändå är så att man anpassar sig och gör allt på ett bra, rimligt och acceptabelt sätt. Det är ju ett stort ansvar som man måste ta om man har en egen familj. Så är det ju. 

 

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med detta blogginlägget. Jag gillar att läsa vissa typer av bloggar som beskriver ett rikt socialt liv och där man också beskriver familjelivet. Varje gång kommer jag på många skäl till varför jag är ganska nöjd med det liv jag själv lever och samtidigt lär jag mig mycket om hur andra beskriver hur dom lever sitt liv, vilket gör att jag får mer förståelse för vad som faktiskt skulle krävas av mig om jag levde med att behöva ta ett större ansvar för andra människor än mig själv. Att läsa och försöka se saker ur andras perspektiv tror jag också ger mig en inre frid och en mer realistisk bild av vad jag själv kan åstadkomma i mitt liv. Jag tror att det hjälper mig att vara en mer jordnära person. Och en sådan person vill jag ju vara.

 

 

 

 

 

Semestern är fortsätter, men det är "bara" 2 veckor kvar tills jag ska börja jobba igen. Jag har väl fått gjort en del av allt jag vill få gjort under semestern, men ska jag få gjort allt som jag vill och hade tänkt mig att jag ska göra under denna semestern så känns det som att jag behöver sätta lite fart nu. Det finns inget sen för då är ju semestern slut. Mycket av sånt jag vill få gjort kan jag ju göra i augusti och längre fram i år också, men jag känner att jag oftare nu för tiden tänker att jag ska göra mer vid ett senare tillfälle. Jag vill heller inte fastna i ett grejande där jag bara påbörjar massor med saker som sen inte blir färdiga. Sen tror jag och hoppas på att jag ändå är en person som tar tag i saker när jag märker att för mycket bara hamnar på en "lista" där allt ligger som jag  skjuter framför mig. 

 

 

Jag har väl också känt att jag vill ta det lugnt och vara mer bekväm nu när jag är ledig från busskörningen. Jag vill inte kämpa och jobba för att fixa saker på semestern också. Det känns ju som man kämpar för mycket med saker och ting under dom övriga 11 månaderna så om jag inte tar det lugnare under en semester, när ska jag då göra det? Det gäller väl att hitta balansen. Blir det för lugnt så har jag ju svårt att bara sitta still och inte göra nånting. I helgen (natten mellan lördag och söndag) kom den känslan över mig och då blev det ju direkt en utekväll med lite  kul sällskap. Efteråt kände jag mig väldigt tom och då kändes det jobbigt att jag inte orkade ta tag i något vettigt att göra. Jag ångrar egentligen inte utekvällen. Det kändes bara tråkigt att vara hemma och jag ville verkligen gå ut. Jag hade kul och jag mår ju alltid bra av att hänga med personer som jag gillar att umgås med. 

 

 Under denna veckan får jag se vad jag får gjort. Jag vågar inte lova mig själv nånting. Jag tycker ju också att det är rätt skönt att bara "chilla" med böcker och skrivande. Jag kollar ganska många dokumentärer. Jag tar det inte så allvarligt att inte tar tag i saker som jag kanske innerst inne vill få gjort. Jag gör ju sånt som jag vill göra och det känns bra att jag inte låter mig påverkas av vad andra: Tycker, vill eller gör. Det viktigaste är ju att jag mår bra. Annars spelar ju inget annat någon roll. 

Jag har vid några tillfällen i mitt liv stött på människor som på olika sätt försöker lära mig eller bara tala om för mig hur man kan tjäna mycket pengar. Jag fått alla möjliga förslag och jag kan lätt säga att allt som jag just nu kan komma på, som folk har försökt övertyga mig om är jag bara glad över att jag inte har brytt mig överhuvudtaget. Jag är glad över att jag är en person som har ganska lätt för att säga nej och inte bry mig om sånt jag inte är intresserad av. Just dom egenskaperna har jag haft nytta av när det kommer till vad jag vill göra med mina pengar. Jag har alltid följt mitt hjärta och vad som känns bra och rätt för mig. Sen vad som var rätt eller fel är inte alltid så lätt att veta. 

 

Sen är det också så att dom resultaten som folk har sagt att jag kommer att få om jag bara gör som dom säger, har jag ALDRIG märkt av överhuvudtaget. Jag har aldrig sett att dom som ger råden till mig, tjänar bra pengar på exakt det sättet som dom har sagt till mig att man kan göra. Så med facit hand så är jag idag ännu mer övertygad om att jag ska fortsätta att bara följa mitt eget hjärta och tänka helt själv. Jag vågar nog säga att många av dom som  har gett mig råd, har själva förlorat mycket pengar när dom själva har gjort det som dom också tycker att jag ska göra för att tjäna pengar snabbt och mer effektivt. Många har förlorat mer än pengarna. Så jag säger det igen: Jag är glad över att jag genom åren inte har brytt mig om vad andra tycker att jag ska göra när det kommer till min ekonomi. Det är något som jag tror att jag har tjänat pengar på.

 

Jag säger inte att jag alltid ha rätt i sånt som jag väljer att göra, men jag kan lätt säga att många andra gör inte det heller och väldigt få lever som dom försöker lära ut. Ingen gör egentligen rätt. Däremot har jag ju rätten att bestämma själv vad jag vill göra med mina pengar, men när jag gör det så har jag genom åren fått höra att jag borde göra annorlunda, eller så har människor försökt  få ta del av det arbetet som jag ensam har gjort. När jag då inte bryr mig så har jag ofta fått höra vilken elak människa jag är som inte bryr mig om dom som påstår att dom bryr sig om mig och vill hjälpa mig. Vill man hjälpa mig när jag upplever att vissa bara vill tjäna pengar på det jag själv har jobbat in?

 

Jag ska ta några exempel. Jag ska kommer inte att dra alla detaljer och absolut inte hänga ut någon med namn och andra fakta som kan avslöja för mycket. Jag skriver lite allmänt. Jag hoppas att min "poäng" med detta inlägg kommer fram. Sen bloggar jag ju ändå alltid främst för min egen skull så egentligen bryr jag mig inte om någon förstår vad jag egentligen vill berätta. 

 

Berättelse nummer 1

För ganska många år sedan hade jag av olika skäl väldigt mycket med en man att göra. Han var en person som ofta skröt om att han hade så mycket pengar och att han var bäst på att fixa allt som han ville ha. Jag upplevde att det mesta bara va prat och han kunde sällan bevisa något. Dessutom räckte det oftast med att ställa en kontrollfråga så försa han sig oftast direkt. 

 

Den här mannen tyckte att jag skulle köpa vissa typer av aktier och det var framförallt en som han tjatade om att  han skulle köpa och han var mer än övertygad om att han skulle tjäna skitbra på detta. Han hade ju också hört sig för bland folk som han påstod var experter på detta. Han ville ju också berätta om denna aktie för mig i hopp om  att jag efteråt skulle känna mig dum som inte också valde att satsa detta. Han var ju, och är fortfarande en sådan person som gärna vill säga till folk som har haft fel. Han tycker dessutom att han alltid har rätt, även om saker och ting i efterhand visar sig gå åt helt motsatt håll. 

 

Jag var aldrig intresserad överhuvudtaget och jag låg ganska lågt med hur jag trodde att det skulle sluta för honom. Jag visste ju om andra saker som han hade gjort och förlorat pengar på. Han hade tex köpt ett hus som han efter ett tag inte hade råd att bo kvar i. Det gick så långt att han inte kunde betala sina lån på huset och han tvingades lämna huset. Jag tjänade ingenting på det husköpet. Han förlorade bara pengar. Han hade tjänat mer på att inte göra nånting. 

 

När det hade gått en tid så blev det som jag hade trott. Det gick åt helvete han förlorade en hel del pengar på sitt aktieköp. Han försökte bortförklara det med att han inte brydde sig om det och att han kunde vänta tills aktien stiger. Sen att det aldrig hände och förmodligen aldrig kommer att hända, det är en annan historia. Att han innan köpet hade sagt att han skulle tjäna massor av pengar på detta köp, det påstod han sen att han aldrig hade sagt. 

 

Jag lärde mig av dessa erfarnheter att det är aldrig bra att: Skryta eller ljuga. Jag tror att hälften av allt man lyckas med bara är ren tur. Så att skryta om att man är bäst på att fixa allt är bara ljug och tittar jag tillbaka på denna berätteslen så var det ju för mycket i denna personens ekonomi som gick åt helvete p.g.a. att han gick på myten som han själv hade skapat om sig själv. Det var ju mycket i allt han sa som inte stämde i slutändan. 

 

Berättelse nummer 2

Under en ganska lång period i mitt liv så var jag med om att ett flertal personer vid olika tillfällen försökte få med mig i något vad jag skulle kalla ett nätvärk. Jag är nog snäll när jag säger så för egentligen var det nog bara ren skit som några få personer tjänar pengar på genom att utnyttja andra som ger sig in i det för att dom är övertygade om att dom kan tjäna mycket pengar på kort tid. 

 

Vid ett tillfälle var med om en kille (som jag var vän med på denna tiden) ville att jag skulle träffa han för ett möte på Scandic Swania i Trollhättan. Jag frågade naturligvis vad det var och varför, men som svar så fick jag bara att han inte kunde säga det på telefonen. Jag tänkte då att jag tar det där mötet helt förutsättningslöst och lyssnar på vad som kommer att sägas. Jag tänkte ändå att jag förmodligen kommer att skita allt sen, men mötet kan jag ju ta. 

 

När jag kom till Swania i Trollhättan så var min dåvarnade vän där tillsammans med en annan kille som jag inte kände. Dom började då att prata med mig om detta nätverket och arbetsmetoden var att jag skulle köpa ett antal produkter från ett visst företag och sen skulle jag vara med i nätverket och sen skulle jag då värva andra att gå med. Principen var att ju mer man lyckas värva och ju mer dom jag värvar värvar, ju mer pengar kan man tjäna. På detta mötet presenterade man också en kalkyl för mig hur jag skulle göra för att tjäna 11 000 i veckan. Detta "puchade" man och tjatade om väldigt mycket på detta mötet. Dessutom skulle alla produkter som man köper och får andra att köpa vara av absolut högsta kvalitet. Jag fick typ höra att om jag köpte en låda av kosttillskott så skulle dom vara produkter som också världens bästa friidrottare använde. 

 

Efter ca 30 minuter av detta skitsnacket med flera försök till att värva mig så sa jag bara att jag inte var intresserad. Då fick jag höra att jag naturligvis får göra som jag vill, men att jag missar min chans att tjäna mycket pengar. Jag brydde mig inte och jag tänkte väl att nu slipper jag dena skiten i framtiden, men där hade jag fel. 

 

Det gick några veckor och sen var det en kollega till mig  som kom med en låda som innehöll lite olika produkter. Det var mest olika typer av rengöringsmedel. Han var väldigt framåt och pratade överdrivet positivt om alla dessa produkter i sin låda. Han  tyckte verkligen att jag skulle testa några av dessa rengöringsmedel. Jag fick två flaskor¨gratis. En för golv och en för att rengöra ugnen. Jag visste inte då att det var produkter som kom från samma företag som man hade marknadsfört för mig på Swania i Trollhättan några veckor tidigare. Det märkte jag vid ett senare tillfälle.

 

Jag testade i alla fall båda produkterna och jag kunde lätt konstatera att rengöringsmedlet för golvet var inte bättre än det jag köper på tex Ica eller Hemköp. Rengöringsmedlet för ungen var sämre än det jag brukade använde. I efterhand fick ja sen reda på att min kollega att låtit sig värvats och hade då köpte dessa produkter. Han trodde väl att han skulle tjäna dom där 11 kronorna i veckan typ alla som gick med i denna skiten tjatade om att dom kunde göra. 

 

Det gick ytterligare en tid och jag märkte att fler och fler gick med i detta och jag forsatte bara att inte bry mig. Jag trodde aldrig på det och jag gick på min magkänsla. Jag fick ett samtal där en person ssom jag kände och han började samtalet med att fråga om jag är intresserad av att tjäna mycket pengar. Och sen började han på samma sätt som killarna på Swania hade gjort. Köp produkter och få andra att köpa och sen kommer pengarna att rulla in som fan. Jag brydde mig naturligvis inte då heller. 

 

Berättelsen är inte slut än. Det gick säkert ett år och sen såg jag  två program på SVT respektive TV3 som tog upp detta som ett flertal personer hade försökt få med mig i. Det var i pricip så som jag hade trott. Man sågade denna verksamhet fullständigt och sa typ att dom som köper jobbar för att få andra att köpa dom stora förlorarna i detta. Jag hade ju heller aldrig sett att någon av dom personerna som försökte värva mig, sen hade tjänat dom 44 000 kronorna i månaden som dom så ofta hade tjatat om att dom skulle tjäna. Jag kan bara säga att jag är glad att jag sket i den skiten som det faktiskt var, men som många andra verkade gå på. 

 

 

Berättelse nummer 3

 När jag en gång för några år sedan var ute på en av alla utekvällar i Stockholm och brände en ansenlig summa pengar  så träffade jag en kille som jag kände till sen tidigare. Han hade ett företag som omsatte många miljoner varje år och anledning till att han slog sig ner där jag satt var att jag hängde den gången med ett gäng som brukar bränna väldigt  mycket pengar, varje gång dom är ute. Jag var amatör i det gänget och då tyckte jag ändå att jag brände rätt mycket pengar ändå. 

 

Den här killen började prata ganska mycket med mig och jag frågade och var nyfiken på den "resa" som han hade gjort med sitt ekonomiska liv.

 

Från början hade han ju varit i en situation där han inte thjänade så bra. Sen hamnade han i ett läge där kronofogden var efter honom. Han hade då 50 kr på sitt konto och hade en gammal bil som han var tvungen att tanka för att han hade fått soppatorsk. Efter detta så började han jobba jävligt hårt. Han gjorde dagar där han klev upp klockan 05:00 på morgonen och jobbade till 22:00 på kvällen, 6-7 dagar i veckan. Så höll han på i några år. Utan semester eller särkilt mycket ledighet. 

 

Allt det där slitet gav sen resultat och han börajde då många miljoner varje år och då började han ju också köpa och unna sig allt och lite till. Bara hans bostad kostade mer att dra runt i månaden än vad min läghet kostar att bo i per år. Han hade fått en situation där han i princip hade allt och kunde unna sig allt. Det var något han kunde bevisa och gärna visade upp och pratade om. Han gav mig ett råd. Han sa att jag måste våga släppa något som idag är bra, för att sen få det där som är ännu bättre. Det är nog en av dom få råd som jag har tagit till mig och funderat mycket kring. Men jag har varit noga med att jag ska tolka och leva efter detta på mitt sätt. Jag ska inte försöka kopiera någon annans ekonomiska "resa". 

 

Det gick en tid efter att jag hade haft den här utekvällen. Jag hade varit imponerad över mycket med denna man. Han hade: En mäktig bostad, massor av pengar, dyra bilar, svindyra kläder, exklusiva smycken och en väldigt snygg tjej. Några år senare fick jag vet att samma man som jag hade träffat under en bubbelspruatnde och festlig kväll i Stockholm nu hade försatts i personlig konkurs. Jag vet inet alla detaljer och vad som hade hänt, men jag kände mig ledsen efteråt efersom jag hade varit så imponerad av hans ekonomiska resa från att ha skulder och jagad av kronofogden till mångmiljonär och ett rikt och tillsynes lyckligt liv. Nu var han satt i personlig konkurs. Bankrutt och skild. Dessutom jagade skatteverket honom på en skuld på ganska många miljoner. Jag såg denna killen i en intervju en kort tid efter att jag hade fått reda på att hans "fasad" hade rasat. Jag tyckte så här i efterhand att det hade varit smart att tagga ner lite och inte visa allt på ett så glatt och överlägset sätt. Själv kände mig ledsen för hans skull. Jag tyckte att var det någon som var värd alla pengar och ett rikt liv så var det denna killen. Med tanke på vad han hade gått igenom i sitt liv och hur ha sen faktiskt jobbade så led jag med honom.

 

För min egen del så lärde jag mig två saker när jag tittade tillbaka på detta. Hitta en balans mellan att våga göra vad som krävs och tagga ner. Hur jag ska göra det vet jag inte, men det är en process som ständigt pågår i mitt liv.  Att hitta en bra balans i allt jag gör och hela tiden och fylla på med saker som jag mår bra av, oavsett vad andra väljer att göra runt omkring mig. 

 

 Berättelse nummer 4

Jag hade en period i livet där jag av någon anledning umgicks med många personer som jag uppfattade som spelberoende. Jag fastnade aldrig i "spelträsket" själv och jag har heller inte varit så intresserad av sånt som har med spel och lotterier att göra.. Jag tror att jag alltid har spelat på ett sunt och bra sätt. Jag spelar ibland, men inget i mitt spelande är regelbundet och jag lägger inte alls mycket pengar på spel. 

 Men jag har mött motsånd för att jag inte spelar mer och det har kommit från personer som i alla fall jag skulle kalla för spelberonde. Av det jag såg och vad jag vet idag så var det inget snack om saken. 

 

Jag minns att folk som spela mycket ofta frågade mig varför jag inte spelade. Man kunde typ säga: Man måste ju vara med och spela lite. Man kan ju inte jobba sig rik. Jag vet också att när jag skämtade lite om spelande så kunde vissa av dessa människor bli väldigt sura. En gång sa jag: Jag brukar lägga pengar i en burk. Det är bättre än tipset. Jag sa det ju lite på skoj, men jag var ofta med om att folk ville förklara för mig varför det var bättre att spela än tex spara pengar i en burk. 

 

En kille som jag känner än idag sa till mig att den dagen som han vinner mycket pengar på spel så ska ha reta och vara på mig om det hur mycket som helst. Du spelar ju aldrig, sa han till mig. Idag är den mannen en gammal gubbe och han har inte vunnit än. Däremot vet jag att han har spelat bort väldigt mycket pengar under sin livstid. Han skulle nog kunna köpa min lägenhet för dom pengarna. Jag borde kanske vara på honom om det, men jag är ju så snäll så jag retar inte honom för det. 

 

Genom åren har jag set massor av folk omkring mig så har gått torsk på spel. Vad hände med han som en gång sa till mig att man måste vara med och spela lite för att det inte går att jobba sig rik? Han fick kronofogden efter sig och jag vet att han vid minst ett tillfälle blev av med jobbet p.g.a. att han inte kunde hantera sitt spelande. Så slutsatsen är väl att det nog är större chans att jobba sig till en bättre tillvaro än att försöka spela sig till den. 

 

Det jag lärde mig var att man kan inte räkna med att man får det bra ekonomiskt genom att spela. Det blir ofast helt tvärtom. Lägga pengar i en burk kan vara bättre än att spela.