Det känns som arbetsveckan bara har börjat. Jag har ju massor med jobb kvar och denna veckan har jag ju bara en ledig dag. Den hade jag igår (torsdag) Det känns lite tufft, men helgpassen är ju i alla fall bra pass att köra. 

 

Jag känner att jag mår ganska bra, men jag känner också av en viss tomhets känsla. Vemod är väl det rätta ordet för det. Februari har varit en ganska intensiv månad för mig. Jag har fått mycket gjort och de mesta av allt jag har grejat med har gått bra. Ekonomiskt sett har det också varit en bra månad. Man kan ju tycka att jag borde känna mig lite gladera och kunna njuta av det. Men jag känner mest tomhet och tänker mest på hur jag ska klara av allt jag vill få fixat. Jag är också ganska säker på att det inet kommer att gå lika bra med pengar i mars som det gjorde nu i februari. Det känns ändå ok för jag tror ändå jag klarar av att nå det målet jag har för mars och då kommer jag ju i alla fall vidare. 

 

Mycket har som sgat gått bra den senaste tiden och det fortsätter så nu också, men ändå har jag svårt att känna mig nöjd. Jag tänker alltid att jag kanske har missat något. Eller så tänker jag att jag hade kunnat göra saker och ting bättre. Sen är jag ändå mycket i nuet och jag vet att det är det enda rätta. Jag har verkligen gjort allt jag kan nu och mer grejer ska jag fixa, men just nu får jag vänta innan jag kan komma vidare. 

 

Jag går också runt och bär på en känsla av jag inte riktigt kan, eller kommer att kunna njuta av allt jag kanske kommer att göra som jag tycker är roligt och som jag någonstans borde må bra av att göra. Det känns lite som att jag bara vill få saker gjort, bara för att jag har satt upp det som mål. Någonstans inom känns det väldigt fel. Om jag åker på en resa så vill jag ju kunna njuta av den och känna att jag kan koppla av faktiskt i efterhand känna att det var en rolig och bra resa att göra. Känslan jag nu har är att jag att det finns riskt att jag inte kommer att känna så. Frågan jag då ställer mig är om det är värt att bry sig om de "rätta" känslan inte infinner sig. 

 

Jag får väl se hur det blir framöver. Just nu kan jag inet göra så mycket för att komma vidare. Allt får bara vara som det är just nu. Jag orkar liksom inte kämpa emot vad jag innerst inne känner. Det kommer jag inet att må bra av.