Allt är inte alla andras fel.

 Mycket känns riktigt tufft just nu. Ingenting blir ju bättre snarare sämre. Senast idag (söndag) så var jag med om en jobbig grej som kommer att få konsekvenser för mig längre fram. Jag hoppas ändå inte det blir det värsta tänkbara, men där ser man hur det kan bli om man slarvar och inte fokuserar på det man gör i nuet. Jag kommer inte att tala om vad som hände, men saker och ting kommer bara att bli värre för mig om jag inte är försiktig och mer noga med vad gör framöver. Jag kommer inte att berätta så mycket detaljer om varför mtcket känns tuft och jäkligt just nu. Skulle jag sitter här skriva allt i detalj så finns det ju risk för att vissa saker förvärras och det vill ju naturligvis inte vara med om. 
 
Jag har ju också blivit utsatt för saker den senaste tiden som har känts jobbiga att behöva hantera och försvara sig mot. Sen kan jag ändå inte alltid skylla ifrån mig på alla andra. Att mycket är jobbigt för mig just nu är på sätt och vis mitt eget fel också. Det vore fel av mig att säga att allt är andras fel. Allt är inte alla andras fel. Jag har ju ett eget ansvar göra saker på rätt sätt och när jag kanske inte gör det så fattar jag ju att det får konsekvenser för mig som kan vara jobbig att hantera. Det är ju alltid lätt att vara efterklok, men jag borde väl ha förstått att om jag tex skjuter saker framför mig eller slarvar med sånt som är viktigt att tänka på så kommer det "surt" efter. Sen mår jag ju naturligvis dåligt av mycket som har hänt den senaste tiden och jag tycker forfarande inte att jag förtjänar så mycket motgångar som jag har haft dom senaste veckorna. Det här är ju den värsta perioden som jag har varit inne i på mycket länge och den är långt ifrån slut. Jag vet inte just nu hur jag ska lösa allt så att det känns bra. Och hur ska jag göra för att må bra igen? Det kommer ju säkert att ta ännu längre tid jag gör det. Sen måste jag ändå tänka på att allt är inte andras fel. Jag får skylla mig själv på många sätt. Vissa saker förtjänar jag kanske också att drabbas av, men jag har ändå svårt att tycka allt är mitt fel. Jag måste ju ändå få säga ifrån när jag tycker att vissa lägger sig i saker som för mig är väldigt privat och som jag inte tycker att vem som helst har med att göra. 
 
Jag mår riktigt dåligt just nu, men samtidigt känner mig lite avstrubbad eftersom jag inte orkar tänka på allt skit hela tiden. Hur jag än vänder och vrider så blir det ju omöjliga tankar att vinna över. Det bästa jag kan göra är väl bara att: Vara i nuet, ta saker som dom kommer och hantera allt på något sätt som jag finner lämpligt i stundens hetta.  Men mycket handlar ju också om så många olika saker som inte har med varann att göra. Det enda allt har gemensamt är att det får mig att må riktigt dåligt. Jag vet inte hur mycket till jag orkar att ta av skit, innan jag hamnar i ett läge där allt bara blir för mycket för mig. Jag blir orolig, men samtidigt vet jag inte vad jag ska oroa mig för. Jag vet bara att mer skit kommer jag att få, och behöva hantera framöver. Det är en riktigt jobbig känsla att gå och bära på och jag känner mig väldigt liten och rädd som människa just nu. 
 
Sen har jag sagt till mig själv att jag ska försöka göra allt som jag har tänkt mig i år att jag ska göra. Jag ska ju i alla fall åka till Stockholm om några veckor är det är väl kanske vad jag behöver. Jag får ju förmodligen också snart in en ansenlig summa pengar. Det gör i alla fall att jag når årets ekonomiska mål, och jag kommer dessutom att ha så mycket pengar att jag även sätter det målet som jag hade för 2027. Jag måste ju försöka vara nöjd med allt detta, men när det gäller pengarna så var det ju inte riktigt så här jag ville göra, men jag har ju tvingats till det av alla dessa omständigheter som har varit den senaste tiden. Det gör att jag känner mig så liten just nu. Allt är ju heller inte över än. Det kommer ju mer saker som kommer att få mig att känna mig: Nere, liten och svag. Jag vet inet ens hur jag ska avsluta detta blogginlägget. Det känns som jag har så mycket mer att säga, men jag vet inte hur jag ska lägga fram någonting längre. Mycket känns bara så jobbigt att behöva gå igenom just nu och denna gången blir det nog inte bättre för att jag försöker skriva om det. Jag vet ju egentligen inte ens vad jag  tänker. I huvudet känner jag mig bara tom och avtrubbad, samtidigt som jag känner mig liten och rädd över att bara vara den människa jag är just nu. 
 


#instagram

 


One Twin

 


P3 Dokumentär

https://www.sverigesradio.se/avsnitt/ny-insats-torsk


Kan nå spärr 4.

Nu är jag inne i en lite tuffare arbetsperiod igen.  På jobbet är det ju dags att söka nytt schema också. Jag har redan sökt och sen får man se vad man får. Som jag känner nu så hoppas jag att jag får det som jag har sökt som alternativ 1 eller 2. Man söker 4 alternativ, men det är bara två som ajg känner att jag verklogen vill ha. Så jag hoppas på det bästa och nästa vecka vet jag vad jag kommer att köra efter under större delen av 2027. 
 
 
 Som det ser ut nu så är jag i princip säker på att jag når mitt ekonmiska mål för i år. Det innebär att jag når dom spärrar som jag ville komma över i år. Jag kommer också att kunna få pengarna att gå i en loop. Det gör ju att jag kommer över den sk fjärde spärren också. Jag ville egentligen inte ha så bråttom. Jag hade ju tänkt att vänta till nästa år med att komma över jut spärr 4, men ibland tvingas man tänka om och skynda på saker och ting. Nu får jag se hur jag tar det vidare, men nu väntar jag bara på att jag ska få in en större summa pengar på kontot och sen är både årets och nästa års ekonmiska mål uppnådda. Jag borde ju vara glad över detta, men jag känner mig mest: Tom, förbannad och ledsen. Det känns ju som att jag har blivit tvingad till att göra detta. Jag har mått dåligt över hur en viss person liksom har krypit in under skinnet på mig och han gjorde det på ett jävligt läskigt och obehagligt sätt. Det kändes som jag blev psykist våldtagen. Detta är något som kommer att vara svårt för mig att släppa. Jag hatar när människor som jag inte vill ha i min närhet inte låter mig vara ifred. Jag är rätt säker på att jag aldrig kommer att vilja prata med det där jävla äcklet som jag anser har utsatt mig och tvingat mig att göra som jag nu har gjort med min ekonomi. Det kommer säkert att bli bra för mig i slutändan, men jävlar vad obehagligt och äckligt mycket har känts för mig dom senaste veckorna. Jag hoppas nu i alla fall att jag kan finna någon glädje i att jag lyckas komma över 4 (för mig) ekonomiska spärrar. Sen har jag ju saker kvar i år att som jag ser fram emot att göra. Det är bara att njuta av livet så mycket det går och sen får jag vad jag ska ha för ekonmiska mål nästa år. Jag behöver tänka om från början och vad jag egentligen vill har jag just nu ingen aning om. Jag har väl varit så blockerad av alla obehagliga och jobbiga känslor så jag har inte kunnat tänka klart eller orkat greja med sånt som jag faktsikt helst vill göra och tycker är roligt. Jag har ju mått ganska dåligt den senaste tiden och även om jag succesivt mår bättre så tror jag det tar lång tid innan jag mår så bra som jag faktsikt gjorde innan jag blev utsatt för den där psykiska våldtäkten. Den gjorde ont i hjärtat och det öppnade ett sår inom mig som är svårläkt. Men förhoppningsvis kommer jag väl att må riktigt bra igen. Just nu vet jag bara inte när jag gör det och hur jag ska komma till den "punkten" där jag känner att jag mår så bra som jag bara kan göra.
 
 


🩷🖤

 
 


#instagram

 
 


Jag behöver vila.

Jäklar va trött jag blev efter allt som har varit dom senaste dagarna. Det var en urladdning som heter duga. Pingistävlingen och allt kring den under helgen var ju tuff som fan för mig att ta mig igenom. 
 
Förra veckan blandade jag ju mellan: Jobb, träning och sen en tuff tävling där jag både spelade och hjälpte till på andra sätt. Jag dömde pingismatcher  och satt "standby" om något kommer upp som måste lösas omgående. Det kan ju handla om vad som helst. För att en pingistävlingen av detta slaget ska kunna flyta på liksom funka på ett bra sätt så förutsätter det ju det  att många hjälper till. Det var ju min pingisklubb (Trollhättan BTK) som arrangerade distriktsmästerskapet i helgen och då vill jag ju såklart hjälpa till så gott jag kan och liksom dra mitt strå till stacken. Man vill ju att allt ska bli bra i slutändan, men det tog också väldigt mycket kraft och energi av mig. Jag har känt mig helt slut, både fysikt och mentalt, men man vill ju som sagt hjälpa till så gott man kan och jag älskar ju pingis och tycker att det är roligt att hålla på med. Så även om vet innan jag kommer att bli extra trött och sliten efteråt, så är det svår att bara strunta i det. Klart man ställer upp för sin klubb och sporten som man älskar att hålla på med. 
 
 Jag har ju också tänkt lite mer kring mitt spelande i helgen. Det gick ju inte speciellt bra, men även om jag hade chansen att vinna 2 av dom 7 matcherna som jag spelade så hade ju det i efterhand varit skitsamma. Om jag har en kvot på 0-7 eller 2-5 efter att tävlingen är avslutad är ju helt ointressant och det finns ju inget som känns bättre för min del med det. Det är ju bara att släppa och låta pingisen gå vidare. Sen finns det ju värre saker i livet än att förlora pingismatcher. Man behöver ju inte ta allt för allvarligt, men för mig kan pingisen framkalla mycket känslor som ibland inte alltid är så lätta att hantera. Pingis kan göra ont i mitt hjärta och allt som får mig att känna så kommer jag nog aldrig att förvinna. Jag vet inte ens om jag vill att det ska göra det. 
 
 Däremot kommer jag väl inte att tävla mer i år. Jag funderade tidigare på att ställa upp i Regionmästerskapen som går av stapeln i början av december, men jag har mycket annat som redan är bokad och som jag också vill göra i typ slutet på november och in i december. Det blir liksom för mycket att åka på en pingistävling mitt i allt annat som man också vill göra under den perioden. Jag ska ju tex till Stockholm i början på decmber och idag är inte pingisen så viktig för mig  så att jag ställer en sådan resa som jag är rätt säker på kommer att bli väldigt rolig och mysig. 
 
 Nu blev det ju också väldigt uppenbart för mig under helgen att en pingistävling kan slita på mig och göra mig helt tom på kraft och energi. Så man bör ju tänka lite på hur man ska lägga upp tävlandet och också förbereda sig på att det kommer att kännas tufft, både under och efter dom framtida tävlingarna som man eventuellt ställer upp i. Man får ju fundera på om man tycker att det är värt att behöva gå igenom allt som händer i kroppen efter lång dag i pingishallen. Det kan ju kännas jäkligt tufft både fysiskt och mentalt. Det blir ju heller inte lättare ju äldre man blir. 
 

 
 Under denna veckan blir det nog ingen pingisträning. Jag försöker väl börja träna igen, senast måndag nästa vecka. Då får man och kämpa på igen med pingisen. Däremot får jag väl försöka ta en annan promenadrunda under denna veckan. Det borde jag väl kunna orka, även om typ allt känns tufft att ta tag i just nu. Jag vill egentligen bara strunta i allt och bara ligga kvar i sängen hela dagarna. Men livet man lever funkar ju inte att leva på det sättet. I alla fall inte för mig. 
 
 
 
Jag har ju också pengarna som jag ska försöka göra nånting bra av allt som jag blir nöjd med. Det går ändå ganska bra med pengar just nu, men jag vet ju också att i slutet av denna månaden och under december kommer ju utgifterna att dra iväg ordenligt. Jag vill ju i alla fall avlsuta året med att inte gå under den ekonmiska "spärr" jag länge kämpade med att komma över. Jag tror inte just det är är några problem, men jag kan ju inte slå mig till ro och tro att allt bara löser sig av sig själv. Man får kämpa med detta också in i det sista, även om det just nu tar emot som fan. Det känns som att precis allt har varit tufft för mig dom senaste veckorna och ibland fattar jag inte själv hur jag orkar bry mig så mycket som jag gör. Hoppas jag nu fattar att jag måste vila och att jag  verkligen gör det, utan att tänka på allt som jag vill få gjort framöver. Mycket vila är väl vad min kropp behöver nu. 
 
 
 


Otto's Insight

 


Det är väl bara jag som bryr mig?

 
Jag spelade en pingistävling igår. Det var distriktsmästerskap (Nordvästtragötalands Mästersskapen)  Det var ju min första tävling på väldigt många år. Jag minns inte när jag tävlade sist. 
 
Ser man resultatmässigt så gick det inte bra alls. Jag spelade 7 matcher under söndagen och förlorade alla. Det var två olika klasser med gruppspel i båda. Det känns lite tungt nu för jag lyckades i två matcher att kämpa mig till ett femte avgörande set, men jag förlorade båda dom och det känns tråkigt att jag inte lyckades vinna någon av dessa två matcher som var så jämna. Dom andra 5 matcherna som jag spelade var inget att säga om. Jag förlorade ganska enkelt med 3-0 i set och dom spelarna som  jag fick möta ska jag förlora mot hur lätt som helst. Jag är liksom inte bättre och man spelar ju heller aldrig bättre än vad motsåndet tillåter. 
 
 
I båda dom klasserna som jag spelade igår mötte jag en spelare som är rankad runt nr 60 på herrsidan i Sverige. Wang Qing (född 1970). Han har mycket rutin. Han varit med länge och han kan väldigt mycket pingis. Han kom till Sverige i början på 90-talet och då var han kanske en av dom 10 bästa spelarna i Kina.  Detta var ju naturligvis en av dom matcherna som jag inte hade någon chans i. Jag kände också att Wang inte gjorde sitt bästa mot mig. Han hade nog kunna vinna över mig med 11- 0 i varje set om han verkligen hade velat göra det, men han är ju en fin sportsman så det lät han inte ske.
 
Spelet för min del kändes helt ok, men någontstans innerst inne så hade jag nog gett upp dessa två matcher mot Wang på förhand. Dessutom märkte jag att Wang valde att skära mer defensift för att jag skulle få chansen att attackera och vara med mer i bollduellerna. Han hade ju kunna välja att attackera själv på många av dom bollarna som jag spelade över, men han var mer snäll mot mig liksom.
 
Det var roligt och möta honom och jag känner ju honom också sen tidigare. Han är en väldigt snäll och ödmjuk kille och jag skäms naturligtvis inte för att jag förlorar mot honom. Han är ju för bra för väldigt många spelare i Sverige och han blev ju också 2:a igår i herrsingel som ju är den bästa klassen på DM. 
 
 
Det känns ändå lite tungt nu och mitt självförtroende gick ju ner en hel del tack vare att jag inte lyckades vinna en enda match igår. Det är bara att erkänna att det gör lite ont i hjärtat och att man även känner sig lite knäckt.  Men det är ju bara att kämpa vidare och fortsätta med pingisen framöver som man har tänkt sig. Alla som vann mot mig igår var ju värda att vinna. För min del är det ju bara att glömma. Det är ju kul med pingis. Även om det smög sig på en viss tveksamhet om jag verkligen vill fortsätta efter detta. Fast det vill jag! Det känns fegt och dåligt att bara ge upp och sluta. Sen är det väl också så att det är väl bara jag som bryr mig att jag förlorar. Det är ju ingen annan som bryr sig och om det känns tungt för mig när jag förlorar pingismatcher. Det kommer ju fler tävlingar och i nästa tävling kan det ju i alla fall inte gå sämre än vad det gjorde igår. Det var ju 0-7 matcher liksom. Det kan ju bara bli bättre.  Det ju tufft för mig. Jag är ju inte direkt någon vältränad pingisspelare som har chans mot många så bra spelare som jag mötte igår. 
 
 

 
Här är förövrigt en gammal bild på mig och Wang Qing när han spelade för Trollhättan BTK för en herrans massa år sedan. 
 Han är som sagt en snäll och ödmjuk kille. Och även en väldigt duktig pingisspelare. Det var kul att möta honom i två matcher igår, även om jag blev totalt "överkörd".
 
 


Design by Amandah Thunberg

EXEGGUTOR.SE