En dag förra veckan så stötte jag på en person som skulle prata med mig om en sak som  jag ingte alls var förberedd på och även om jag inte förvånas av folk längre så blev jag helt taken på backen. Efteråt kändes det som att jag hade blivit utsatt för en våldtäkt, inte fysikt, men psykist kändes det verkligen så och jag kan lätt tänka mig att någon som blir utsatt för en våldtäkt kan känna sig ungefär så som jag gjorde under större delen av förra veckan. 

 

Det kändes som den här personen kröp in under skinnet på mig. Med tanke på allt han sa och i princip hotade med att jag måste göra som han säger för annars kommer du bara vid ett senare tillfälle bli tvingad till det och den situtaionen vill vi naturligvis undvika. Det kändes olustigt och äckligt att stå där och behöva lyssna på allt som han sa till mig, samtidigt som jag var säker på att jag inet vill göra något av det han sa att jag måste göra, och dessutom måste jag börja ta tag i det med en gång. Annars kommer jag som sagt vid ett senare tillfälle bli tvingad till det. 

 

Jag kände tillslut att det spelar ingen roll vad jag säger. Även om jag säger att jag inte vill typ 100 gånger så kommer jag att bli tvingad att göra som någon annan säger. Hur jag än försöker "snälltolka" detta så kan jag inte säga något annat än att det kändes som en psykist våldtäkt. Jag blir ju tvingad till något jag inte vill. Vad jag än säger så känns det som jag måste göra som någon annan säger och mina ord spelar ingen roll. Jag blir ju också i detta samtalet hotad med att om jag inte går med på detta så kommer man med tvång att se till att det blir gjort ändå. Där och då kändes det som att jag befann mig i en särkilt utsatt situation och även om jag säger nej och jag vill inte så säger ju hen att jag måste annars blir det som jag säger ändå. Jag kan inte jämföra detta på något annat sätt än med en våldtäkt. 

 

Jag kan mycket väl tänka mig att detta kan ge mig svåra tarumatiska minnen i framtiden. Sånt skulle ju sen kunna ge mig långvariga psykiska sakdor. Just nu känns det lite för starkt att påstå det. Dessutom skriver jag ju av mig lite nu och jag märker ju nu under skrivandets stund att det känns mycket bättre. Bloggen använder jag nog ofta som någon form av terpi. 

 

Jag vill ju inte just nu vara så tydlig med vad detta handlar om, men jag tror att jag kommer att berätta vad detta inlägget exakt handlar om när jag liksom är färdig med allt som jag behöver göra nu. I framtiden har jag nog inga problem med att berätta allt om detta, men nu måste jag bara få tänka. Just nu befinner jag mig bara i min egen "bubbla" och det enda som jag egentligen tänker på är denna grejen som jag kommer att tvingas in i och bara lösa på något sätt. Vad jag än gör för andra saker nu så finns detta med mig under dygnets alla vakna timmar. 

 

Det är många tankar som snurrar kring denna grej, men ska jag tänka några positiva saker kring detta så är det att jag tror att det löser sig på något sätt som känns bra för mig. Jag vet bara inte allt just nu. Detta var ju också något som jag ville göra tidigare, men då lyckades jag inte. Detta är också något som jag hade tänkt att lösa i framtiden, men jag vill ju inte nu och det är därför detta känns en våldtäkt. Inte fysikst, men psykist. Jag vill, men inte just nu. Det är så det känns. En anna grej som jag ofta känner när någon händelse får mig att må riktigt dåligt det är att jag blir mer avslappnad och jag brukar inet stressa upp mig för nånting. Oavsett om det beror på att jag kanske mår skit så känns det ju positivt att jag funkar så att jag blir mer avspänd och mindre stressad när jag inet mår speciellt bra. 

 

Men jag kan ändå inte komma ifrån att mycket känns så otrroligt kränkade. Andra personer tvingar mig att göra saker som jag inte vill göra och för mig är detta en högst privat angelägenhet. Man kryper in under skinnet på mig och jag känner mig otroligt utsatt och det känns som att jag inte har något val. Säger jag nej, så kommer man att ta till tvångsåtgärder och det hotar man också med.  Jag känner ju att om jag inte går med på det som vissa säger och kommer att säga till mig så blir  det förmodligen bara värre för mig.  Hur jag än väljer att "snälltolka" eller bara försöka att inte vara så hård i vad jag tycker det känns som, så kan jag inte få detta att kännas som något annat som att jag blev utsatt för en psykisk våldtäkt. Det är något som känns jobbigt och gör mig orolig. Sen hoppas jag naturligvis att allt löser sig till det bästa, men man får ju ont i magen och mycket som jag faktiskt vill göra har jag inte orkat bry mig om den senaste tiden. Det känns också som att när man stöter på någon motgång eller när något inte blir så bra som jag först hade tänkt mig så känns det som att denna "psykiska våldtäkt" försämrar mitt psykiska mående avsevärt.