Brottslighet i Sverige. #youtube
Det känns bättre när man pratar.

Ibland mår jag bättre och ibland mår jag sämre/dåligt. Ska jag vara ärlig så går mitt mående upp och ner. Jag kan inte säga att jag mår bra, då ljuger jag. Men jag mår i alla fall inte så dåligt än att jag inte kan funka i min vardag. Jag jobbar ju på och grejar med saker på min fritid. Jag vill inte gå ner mig fullständigt, fast jag tänker inte vara för hård mot mig själv om jag kommer till en punkt där jag inet riktigt orkar bry mig om saker som jag annars måste göra. Jag tar det väldigt lugnt och jag känner ingen stress eller att jag måste göra saker på så kort tid som möjligt. Jag vet att jag ibland har haft svårt för att göra saker lite långsammare, men nu är det inga problem. Jag tycker det är en konst att göra saker i snigelfart. Det känns inte riktigt naturligt för mig att inte skruva upp tempot i sånt jag grejar med, men jag mår mycket bättre av att låta saker och ting bara ta den tid det tar. Just nu tänker jag inte på vad jag har att göra sen eller att jag måste bli färdig med något, bara för att jag också sak hinna göra något annat. Jag gör bara saker i den takt som känns behaglig för mig och sen får allt bara ta den tid det tar. Jag försöker inte skynda på nånting. Jag tar saker som dom kommer och jag noga med att hela tiden ta det lugnt och tänka på att ta en sak i taget. Jag behöver heller inte tänka att jag måste klämma in nånting, bara för att jag hinner med det rent tidsmässigt. Det känns ok att inte vilja göra nånting och även om jag skulle vilja kämpa mer, så känns det viktigare att göra det jag känner för innerst inne.
Mycket är tufft just nu och jag mår inte alltid så bra. Jag sover väl fortfarande bra om nätterna, men jag vaknar väldigt tidigt och då har jag svårt att somna om. Allt jag mår dåligt över och mycket av det jag har fått utså den senaste tiden börjar snurrar runt i huvudet så fort jag vaknar till. Det går inte bara att släppa och inte bry sig.
Det känns i alla fall bättre när jag pratar med folk om allt som har hänt den senaste tiden. Bara jag litar på dom personerna jag väljer att prata med så känner jag att jag kan berätta allt och jag behöver då tex inte säga att jag mår bra, fast jag egentligen inte gör det. Det säger man ju lätt till dom flesta, för jag känner ju inte vill prata med allt och alla om hur mycket känns för mig just nu. Sen ser man ändå på vissa att dom vet att jag inte mår så bra, men dom flesta fattar säkert att jag kanske inte vill prata med dom om det. Däremot har jag svårt att ta in att vissa personer som jag väljer att prata med faktsikt: Lyssnar, bryr sig och är snälla mot mig. Jag får ofta tårar i ögonen jag tror att det beror på att jag inte är så van vid att folk är snälla mot mig. Det är väl någon försvarsmekanism som slår till eftersom jag så många gånger under mitt liv har blivit utsatt för saker som jag tycker är jobbiga och många gånger har jag fått höra från andra att jag tex: Får skylla mig själv och jag har ofta under mitt liv känt att jag mått sämre efter att jag har pratat med viss människor som jag kanske har trott är snälla och bryr sig om mig. Därför har jag väl ofta hållit saker för mig själv och inte pratat så mycket med folk om saker som jag många gånger säkert hade behövt prata med någon om. Men får man en känsla av att allt bara blir värre och att man mår sämre av att prata med vissa persooner, då är det ju inte så konstigt om man bara blir tyst om hur man faktsikt mår. Jag vet att jag många gånger inte ens har velat säga något, även om det har funnits människor i min närhet som har brytt sig som fan. Vissa människor har väl varit så elaka så att jag har bara slutit mig och dragit mig undan, men nu har jag i alla fall kommit till insikt med att jag mår bättre om jag bara pratar med "rätt" människor. Just nu känns det också bra att vissa människor också vill hjälpa mig så att mycket bara ska kunna lösa sig för mig på det bästa sättet som bara är möjligt, utifrån där jag befinner mig just nu. Om det sen visar sig att folk håller vad dom lovar också så kommer jag naturligvis att vara evigt tacksam för den hjälpen.
Jag vet inte exakt hur allt kommer att bli framöver. Jag måste tänka om och ställa in mig på att mycket kommer inte att bli som jag först hade tänkt mig. Det känns viktigt att vara i nuet och ta saker som dom kommer. Jag vet ju att jag för några år sedan sa att om jag bara hade vetat när var yngre att jag bara kan ta det lugnt för att allt kommer ju att ordna sig och bli bättre. Jag behöver inte försöka skynda på nånting. Ingenting alls. Det blir inte bättre för det. Jag hoppas att jag framöver nu tar till mig av det rådet och bara fortsätter att ta det lugnt. Då tror jag ändå att mycket kommer att lösa sig på sådana sätt som kommer att kännas ok för mig. I många fall har jag inte så mycket att välja på heller. Jag måste förhålla mig och rätta mig efter vissa beslut som andra tar. Det kommer bara att bli värre annars. Jag kan ju inte hålla på att skjuta saker framför mig längre. Det kommer bara att bli mycket värre, och framförallt mycket dyrare. Jag måste bara finna mig i allt och bara ta konsekvenser av beslut som jag tidigare har fattat, oavsett om dom var bra eller dåliga. Sen är det ju alltid jobbigt att gå runt med en viss ovisshet. Jag får lätt tankar som handlar om att allt kommer att gå åt helvete och jag funderar mycket på om det ens kommer att spela någon roll vad jag gör. Kommer dom människorna som har fått mig att må dåligt den senaste tiden att också knäcka mig? För första gången på länge så tvivlar jag på mig själv och det är ju inget jag mår bra av. Sen känns det ju ändå skönt att det finns personer som jag litar på och som också säger att dom vill hjälpa mig. Om jag tvivlar på mig så står jag förhoppningsvis inte ensam i allt som kommer att kännas jobbigt under den närmaste framtiden.





Allt är inte alla andras fel.
Mycket känns riktigt tufft just nu. Ingenting blir ju bättre snarare sämre. Senast idag (söndag) så var jag med om en jobbig grej som kommer att få konsekvenser för mig längre fram. Jag hoppas ändå inte det blir det värsta tänkbara, men där ser man hur det kan bli om man slarvar och inte fokuserar på det man gör i nuet. Jag kommer inte att tala om vad som hände, men saker och ting kommer bara att bli värre för mig om jag inte är försiktig och mer noga med vad gör framöver. Jag kommer inte att berätta så mycket detaljer om varför mtcket känns tuft och jäkligt just nu. Skulle jag sitter här skriva allt i detalj så finns det ju risk för att vissa saker förvärras och det vill ju naturligvis inte vara med om.
Jag har ju också blivit utsatt för saker den senaste tiden som har känts jobbiga att behöva hantera och försvara sig mot. Sen kan jag ändå inte alltid skylla ifrån mig på alla andra. Att mycket är jobbigt för mig just nu är på sätt och vis mitt eget fel också. Det vore fel av mig att säga att allt är andras fel. Allt är inte alla andras fel. Jag har ju ett eget ansvar göra saker på rätt sätt och när jag kanske inte gör det så fattar jag ju att det får konsekvenser för mig som kan vara jobbig att hantera. Det är ju alltid lätt att vara efterklok, men jag borde väl ha förstått att om jag tex skjuter saker framför mig eller slarvar med sånt som är viktigt att tänka på så kommer det "surt" efter. Sen mår jag ju naturligvis dåligt av mycket som har hänt den senaste tiden och jag tycker forfarande inte att jag förtjänar så mycket motgångar som jag har haft dom senaste veckorna. Det här är ju den värsta perioden som jag har varit inne i på mycket länge och den är långt ifrån slut. Jag vet inte just nu hur jag ska lösa allt så att det känns bra. Och hur ska jag göra för att må bra igen? Det kommer ju säkert att ta ännu längre tid jag gör det. Sen måste jag ändå tänka på att allt är inte andras fel. Jag får skylla mig själv på många sätt. Vissa saker förtjänar jag kanske också att drabbas av, men jag har ändå svårt att tycka allt är mitt fel. Jag måste ju ändå få säga ifrån när jag tycker att vissa lägger sig i saker som för mig är väldigt privat och som jag inte tycker att vem som helst har med att göra.
Jag mår riktigt dåligt just nu, men samtidigt känner mig lite avstrubbad eftersom jag inte orkar tänka på allt skit hela tiden. Hur jag än vänder och vrider så blir det ju omöjliga tankar att vinna över. Det bästa jag kan göra är väl bara att: Vara i nuet, ta saker som dom kommer och hantera allt på något sätt som jag finner lämpligt i stundens hetta. Men mycket handlar ju också om så många olika saker som inte har med varann att göra. Det enda allt har gemensamt är att det får mig att må riktigt dåligt. Jag vet inte hur mycket till jag orkar att ta av skit, innan jag hamnar i ett läge där allt bara blir för mycket för mig. Jag blir orolig, men samtidigt vet jag inte vad jag ska oroa mig för. Jag vet bara att mer skit kommer jag att få, och behöva hantera framöver. Det är en riktigt jobbig känsla att gå och bära på och jag känner mig väldigt liten och rädd som människa just nu.
Sen har jag sagt till mig själv att jag ska försöka göra allt som jag har tänkt mig i år att jag ska göra. Jag ska ju i alla fall åka till Stockholm om några veckor är det är väl kanske vad jag behöver. Jag får ju förmodligen också snart in en ansenlig summa pengar. Det gör i alla fall att jag når årets ekonomiska mål, och jag kommer dessutom att ha så mycket pengar att jag även sätter det målet som jag hade för 2027. Jag måste ju försöka vara nöjd med allt detta, men när det gäller pengarna så var det ju inte riktigt så här jag ville göra, men jag har ju tvingats till det av alla dessa omständigheter som har varit den senaste tiden. Det gör att jag känner mig så liten just nu. Allt är ju heller inte över än. Det kommer ju mer saker som kommer att få mig att känna mig: Nere, liten och svag. Jag vet inet ens hur jag ska avsluta detta blogginlägget. Det känns som jag har så mycket mer att säga, men jag vet inte hur jag ska lägga fram någonting längre. Mycket känns bara så jobbigt att behöva gå igenom just nu och denna gången blir det nog inte bättre för att jag försöker skriva om det. Jag vet ju egentligen inte ens vad jag tänker. I huvudet känner jag mig bara tom och avtrubbad, samtidigt som jag känner mig liten och rädd över att bara vara den människa jag är just nu.







One Twin

P3 Dokumentär
Kan nå spärr 4.
Nu är jag inne i en lite tuffare arbetsperiod igen. På jobbet är det ju dags att söka nytt schema också. Jag har redan sökt och sen får man se vad man får. Som jag känner nu så hoppas jag att jag får det som jag har sökt som alternativ 1 eller 2. Man söker 4 alternativ, men det är bara två som ajg känner att jag verklogen vill ha. Så jag hoppas på det bästa och nästa vecka vet jag vad jag kommer att köra efter under större delen av 2027.


Som det ser ut nu så är jag i princip säker på att jag når mitt ekonmiska mål för i år. Det innebär att jag når dom spärrar som jag ville komma över i år. Jag kommer också att kunna få pengarna att gå i en loop. Det gör ju att jag kommer över den sk fjärde spärren också. Jag ville egentligen inte ha så bråttom. Jag hade ju tänkt att vänta till nästa år med att komma över jut spärr 4, men ibland tvingas man tänka om och skynda på saker och ting. Nu får jag se hur jag tar det vidare, men nu väntar jag bara på att jag ska få in en större summa pengar på kontot och sen är både årets och nästa års ekonmiska mål uppnådda. Jag borde ju vara glad över detta, men jag känner mig mest: Tom, förbannad och ledsen. Det känns ju som att jag har blivit tvingad till att göra detta. Jag har mått dåligt över hur en viss person liksom har krypit in under skinnet på mig och han gjorde det på ett jävligt läskigt och obehagligt sätt. Det kändes som jag blev psykist våldtagen. Detta är något som kommer att vara svårt för mig att släppa. Jag hatar när människor som jag inte vill ha i min närhet inte låter mig vara ifred. Jag är rätt säker på att jag aldrig kommer att vilja prata med det där jävla äcklet som jag anser har utsatt mig och tvingat mig att göra som jag nu har gjort med min ekonomi. Det kommer säkert att bli bra för mig i slutändan, men jävlar vad obehagligt och äckligt mycket har känts för mig dom senaste veckorna. Jag hoppas nu i alla fall att jag kan finna någon glädje i att jag lyckas komma över 4 (för mig) ekonomiska spärrar. Sen har jag ju saker kvar i år att som jag ser fram emot att göra. Det är bara att njuta av livet så mycket det går och sen får jag vad jag ska ha för ekonmiska mål nästa år. Jag behöver tänka om från början och vad jag egentligen vill har jag just nu ingen aning om. Jag har väl varit så blockerad av alla obehagliga och jobbiga känslor så jag har inte kunnat tänka klart eller orkat greja med sånt som jag faktsikt helst vill göra och tycker är roligt. Jag har ju mått ganska dåligt den senaste tiden och även om jag succesivt mår bättre så tror jag det tar lång tid innan jag mår så bra som jag faktsikt gjorde innan jag blev utsatt för den där psykiska våldtäkten. Den gjorde ont i hjärtat och det öppnade ett sår inom mig som är svårläkt. Men förhoppningsvis kommer jag väl att må riktigt bra igen. Just nu vet jag bara inte när jag gör det och hur jag ska komma till den "punkten" där jag känner att jag mår så bra som jag bara kan göra.











🩷🖤






Jag behöver vila.
Jäklar va trött jag blev efter allt som har varit dom senaste dagarna. Det var en urladdning som heter duga. Pingistävlingen och allt kring den under helgen var ju tuff som fan för mig att ta mig igenom.
Förra veckan blandade jag ju mellan: Jobb, träning och sen en tuff tävling där jag både spelade och hjälpte till på andra sätt. Jag dömde pingismatcher och satt "standby" om något kommer upp som måste lösas omgående. Det kan ju handla om vad som helst. För att en pingistävlingen av detta slaget ska kunna flyta på liksom funka på ett bra sätt så förutsätter det ju det att många hjälper till. Det var ju min pingisklubb (Trollhättan BTK) som arrangerade distriktsmästerskapet i helgen och då vill jag ju såklart hjälpa till så gott jag kan och liksom dra mitt strå till stacken. Man vill ju att allt ska bli bra i slutändan, men det tog också väldigt mycket kraft och energi av mig. Jag har känt mig helt slut, både fysikt och mentalt, men man vill ju som sagt hjälpa till så gott man kan och jag älskar ju pingis och tycker att det är roligt att hålla på med. Så även om vet innan jag kommer att bli extra trött och sliten efteråt, så är det svår att bara strunta i det. Klart man ställer upp för sin klubb och sporten som man älskar att hålla på med.

Jag har ju också tänkt lite mer kring mitt spelande i helgen. Det gick ju inte speciellt bra, men även om jag hade chansen att vinna 2 av dom 7 matcherna som jag spelade så hade ju det i efterhand varit skitsamma. Om jag har en kvot på 0-7 eller 2-5 efter att tävlingen är avslutad är ju helt ointressant och det finns ju inget som känns bättre för min del med det. Det är ju bara att släppa och låta pingisen gå vidare. Sen finns det ju värre saker i livet än att förlora pingismatcher. Man behöver ju inte ta allt för allvarligt, men för mig kan pingisen framkalla mycket känslor som ibland inte alltid är så lätta att hantera. Pingis kan göra ont i mitt hjärta och allt som får mig att känna så kommer jag nog aldrig att förvinna. Jag vet inte ens om jag vill att det ska göra det.
Däremot kommer jag väl inte att tävla mer i år. Jag funderade tidigare på att ställa upp i Regionmästerskapen som går av stapeln i början av december, men jag har mycket annat som redan är bokad och som jag också vill göra i typ slutet på november och in i december. Det blir liksom för mycket att åka på en pingistävling mitt i allt annat som man också vill göra under den perioden. Jag ska ju tex till Stockholm i början på decmber och idag är inte pingisen så viktig för mig så att jag ställer en sådan resa som jag är rätt säker på kommer att bli väldigt rolig och mysig.

Nu blev det ju också väldigt uppenbart för mig under helgen att en pingistävling kan slita på mig och göra mig helt tom på kraft och energi. Så man bör ju tänka lite på hur man ska lägga upp tävlandet och också förbereda sig på att det kommer att kännas tufft, både under och efter dom framtida tävlingarna som man eventuellt ställer upp i. Man får ju fundera på om man tycker att det är värt att behöva gå igenom allt som händer i kroppen efter lång dag i pingishallen. Det kan ju kännas jäkligt tufft både fysiskt och mentalt. Det blir ju heller inte lättare ju äldre man blir.
Under denna veckan blir det nog ingen pingisträning. Jag försöker väl börja träna igen, senast måndag nästa vecka. Då får man och kämpa på igen med pingisen. Däremot får jag väl försöka ta en annan promenadrunda under denna veckan. Det borde jag väl kunna orka, även om typ allt känns tufft att ta tag i just nu. Jag vill egentligen bara strunta i allt och bara ligga kvar i sängen hela dagarna. Men livet man lever funkar ju inte att leva på det sättet. I alla fall inte för mig.



Jag har ju också pengarna som jag ska försöka göra nånting bra av allt som jag blir nöjd med. Det går ändå ganska bra med pengar just nu, men jag vet ju också att i slutet av denna månaden och under december kommer ju utgifterna att dra iväg ordenligt. Jag vill ju i alla fall avlsuta året med att inte gå under den ekonmiska "spärr" jag länge kämpade med att komma över. Jag tror inte just det är är några problem, men jag kan ju inte slå mig till ro och tro att allt bara löser sig av sig själv. Man får kämpa med detta också in i det sista, även om det just nu tar emot som fan. Det känns som att precis allt har varit tufft för mig dom senaste veckorna och ibland fattar jag inte själv hur jag orkar bry mig så mycket som jag gör. Hoppas jag nu fattar att jag måste vila och att jag verkligen gör det, utan att tänka på allt som jag vill få gjort framöver. Mycket vila är väl vad min kropp behöver nu.





