Jag har  säkert gjort 20 - 25 polisanmälningar, mot kanske 18 -20 personer. Egentligen borde det vara fler, men jag har ju dom senaste åren typ bara polisanmält brott som jag vet faller under allmänt åtal. Allt annat känns ganska meningslöst för min erfarenhet är att en anmälan om ett brott som inte faller under allmänt åtal läggs ner direkt. Ungefär så har det alltid känts dom gångerna jag jag ändå har anmält något som inte faller under allmänt åtal. Jag tycker väl egentligen inget om det. Jag förstår ju att det är så. 

 

När det kommer till dom brott som jag genom åren har gjort och som är i kategorin allmänt åtal så kan jag väl i alla fall säga att jag aldrig har ångrat en enda av dom polisanmälningarna. Även om nästan ingenting av allt de jag har polisanmält har lett till en fällande dom i slutändan, så har jag ändå varit med om att polisen har förhört tex vittnen och misstänkta i just dom brott som jag har anmält. Redan där tycker jag det känns ganska skönt för mig att det görs nånting för jag har aldrig varit med om att en enda person har jävlats med mig igen efter det har kommit till en misstänkt gärningspersons kännedom att jag har gjort en polisanmälan. Om polisen ändå genomför ett eller flera förhör eller bara griper en person på platsen, så har kan jag ju känna att jag redan där har fått lite upprättelse. Förhoppningsvis fattar den som då har utsatt mig att jag inte accepterar det.

 

Sen måste jag ju ändå säga att det ofta känns lite tråkigt att inte mycket av allt jag polisanmäler inte leder till åtal. Vid flera tillfällen har det funnits övertygande bevisning och även vittnet. Vid ett enda tillfälle har en polisanmälan som jag har gjort lett till en fällande dom i tingsrätten. Den gången kändes det ju extra bra. Där fick jag ändå ett bevis att det kan vara värt att driva något för att få upprättelse. 

 

Men nu har ju detta bara hänt en gång på dom säkert 25 polisanmälningar som jag gjort genom åren. Ska jag tro nånting så är jag ganska säker på att om 1 person lyckas bli dömd på dom 25 anmälningar så gissar jag att det ändå är rätt bra statistik. Jag tror att det finns ganska många som som har polisanmält lika mycket eller mer än så, och dom flesta upplever säkert att inget går så långt som till åtal. Jag har väl heller egentligen inget att säga om det heller. I Sverige är det ju hellre fria än fälla som gäller. Börjar man från rättsväsendets sida tänka annorlunda där, då är man nog väldigt fel ute och ett sådant samhälle vill jag inte leva i. 

 

Så även om jag blir utsatt för brott och jag vet exakt vad som har hänt så vill jag ändå inte att någon sak dömas på icke tillräckligt bevismaterial. När jag dom senaste åren har polisanmält nånting så har jag själv ganska mycket bevismaterial som jag lämnar till polisen. Jag lär mig ju för varje gång hur jag ska göra och vad som håller och vad som inte alls funkar liksom. För varje gång jag blir utsatt så lär jag mig ju mer och mer hur jag ska gå tillväga och då ökar ju chansen att jag ska få den där upprättelsen som jag vill ha. Eller i alla fall känna mig nöjd med att det gör nånting som kommer till en misstänkt gärningspersons kännedom. Det är händer också ganska ofta att jag inte vet vem personen eller personerna är som utsätter mig för  ett eller flera brott, men under många av dom utredningar som har startats så har det kommit fram. Ibland känner polisen till personer sen tidigare eller så har det hänt att jag på något sätt har fått reda på det och då är det ju inte svårt för mig att rapportera detta till polisen. 

 

Inom loppet av ett år nu så har jag gjort 3 stycken polisanmälningar, mot tre olika personer. Det handlar om brott som: Hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman och övergrepp i rättsak. Exakt hur det har gått eller var utredningarna befinner sig just nu det vill jag inte säga, men Jag kan väl säga så mycket som att jag är inte helt missnöjd med vad polisen faktiskt har gjort och lyckats ta reda på. Gott om bevis finns det i samtliga 3 anmälningar som jag har gjort mellan januari förra året och januari i år. Dessutom är det ju så att om någon eller några av dessa personer som nu är misstänkta skulle jävlas mer med mig inom den närmaste framtiden så kan jag ju bara hänvisa till någon av dessa 3 polisanmälningar som jag inom loppet av 1 år har gjort. Gör jag det, då vet ju också polisen redan vem den misstänkte gärningsmannen är. I alla fall vet jag att det är så i 2 av dom 3 utredningarna. 

Man har det bra. Jag är ledig idag och jag kommer även att vara ledig till helgen. Jag har inte för mycket att göra och egentligen har jag inga måsten alls. Jag kan ju se att jag har saker som jag borde ta tag i och jag är ju en person som ibland vill få saker gjorda så fort som möjligt. Men jag har ändå väldigt lite som jag känner att jag måste göra. Jag tycker ofta det känns väldigt skönt att ha det så. 

 

Jag tycker ofta jag hör människor säga att dom har så mycket att göra hela tiden och att dom inte hinner med. Den inre stressen ökar och sen mår dom kanske dåligt av pressen som dom har på sig själva och sin omgivning. Många verkar utåt sett leva ett ganska bra liv, men idag verkar ju alla också öppna sig mer och berätta om "baksidan" om det livet man lever och kanske också tidigare ha strävat efter. 

 

Jag kan också vara stressad ibland och må skit av att jag inte hinner med saker som jag vill få gjort. Jag ställer absolut krav på mig själv och dom senaste åren har jag ju känt att jag har misslyckats med massor av saker. Det har varit jobbigt att behöva hantera varje grej där jag liksom har kommit till punkten att jag ger upp, eller bara skjuter upp något till framtiden. Det är jobbigt, men när jag hör vad andra säger och vad många andra verkar gå igenom för saker i sina liv....så känns det nästan pinsamt att jag sitter och gnäller om mina problem. Jag inser att jag har det bra och jag är tacksam för det. 

 

Vart vill jag komma med dessa tankar som jag nu sitter här och skriver ner? Jag fick en tanke på allt detta när jag igår återigen fick den där frågan om jag inte vill träffa någon och kanske bilda familj med osv... Den frågan har jag ju fått några gånger och det känns som jag typ ger samma savar varje gång och det finns också en tanke som jag har svårt att släppa när jag funderar över det där "andra alternativet av  liv som jag långt ifrån lever idag. Jag tänker ofta på hur andra har det i sina liv som jag sa så är jag nog ganska tacksam för att jag har det bra och att jag klarar mig så bra som jag ändå gör. Tanken som jag har svårt för att släppa är att: När Jag  ser hur andra har det och får det när dom lever sina liv ihop med någon, så tänker jag tyvärr ganska ofta att så som dom eller den har det...så skulle jag inte vilja ha det i mitt liv. Då är det bättre att vara själv alla dagar i veckan, livet ut.  

 

Ska jag återigen bara svara på frågan om jag vill träffa någon och bilda familj osv med så kan jag bara säga att jag gärna vill träffa någon, men sen vet jag inte vad jag vill. Jag har träffat så sjukt mycket kvinnor i mina dar och jag är nöjd med det. Det är ju också någon som jag har vetat att jag vill. Jag träffar ju gärna folk överhuvudtaget, även om jag också trivs med att vara för mig själv. Men jag vet inte vad jag vill när det kommer till saker som handlar om att: Flytta ihop och skaffa barn. Jag tänker ju också att det spelar ju egentligen ingen roll vad jag vill, så länge en annan människa inte vill samma sak som jag, då blir det ju inget ändå. Jag har väldigt svårt att sträva och bry mig om saker som inte bara handlar om mig själv. Det låter väldigt egoistiskt, men det är ändå så jag tänker. Sen har vi ju den här tanken som jag aldrig kan släppa. När jag ser hur många andra har det som idag lever i en relation, eller får det p.g.a. att dom har levt i en relation, så  är jag bara glad för att jag inte har det så i mitt liv. Jämför jag med hur det kunde ha varit så känner jag alla dagar i veckan, året runt att det är bättre att vara själv. Sen måste man ju ändå säga att många har det bra också och det händer väl att jag tänker att vissa som har en familj, också har ett liv som jag inte skulle tacka nej till om jag fick det så istället. 

 

Svaret på frågan om jag vill träffa någon är nog ja, men om jag vill något mer än så det vet jag inte. Jag behöver inte veta och oavsett vad jag vill så måste ju en annan person vilja samma sak. Annars funkar ju ingenting ändå. Dessutom ser jag och hör talas om mängder av människor som lever sina liv på ett sätt som jag aldrig skulle vilja göra.  Om mina tankar kring detta gör att jag förblir singel och ensam, då är jag med glädje heller det resten av mitt liv. Jag har aldrig mått dåligt över ensamheten. Däremot har jag mått jävligt dåligt, p.g.a. att jag har trott att vissa människor är bättre att lita på än att vara ensam. Många gånger har man ju haft väldigt fel där. 

 

Något som för min del känns väldigt skönt för min del idag är att jag inte bryr mig om en enda människa som jag inte känner att ger mig bra energi. Alla som jag någon gång nu förtiden väljer själv att spendera tid med är bara sådana människor som jag vill ha i min närhet. Jag är väldigt glad att jag har nått den "punkten" i livet. 

 

Jag har annars jobbat mycket denna veckan. 6 dagar av 7, men alla arbetsdagar har ändå varit ganska bra. 

 

Jag mår ganska bra även om det känns lite tråkigt när man funderar på vad man ska göra. Jag kan inte ha några planer så direkt. Coronaviruset sätter ju stopp för det mesta och dessutom vill jag inte boka upp mig på saker när man inte vet så mycket om när allt bara är över och allt liksom mer öppnas upp igen. Ska jag vara ärlig så tror jag att vi får leva med denna skit under minst hela detta året också. Det känns annars bra att jag själv tog ett beslut ganska tidigt in i denna pandemin att faktiskt göra vad jag kan och tror är rätt i detta. Jag bryr mig däremot inte så mycket om vad andra gör. Jag orkar inte vara arg eller sitta här och kasta skit på andra som kanske utåt sett inte verkar bryr sig så mycket om vad dom gör för att minska smittspridningen. Många offentliga personer har ju under denna pandemi fått ta en hel del kritik för vad dom har gjort, när dom har gjort saker som man kanske upplever går tvärtemot rådande restriktioner. Hat och skit har ju ibland flödat och jag tänker alltid att undra om dom som kastar så mycket skit på andra är bättre själva. Ärligt talat så tror jag inte det. Jag tycker inte man ska kritisera andra så jäkla mycket i detta. Precis som med mycket annat så tycker jag man ska göra vad man själv kan för att förhindra smittspridning och sen kan man mer slappna av och tagga ner när man vill berätta för andra vad man tycker är rätt och fel i detta. När vi nu har levt med coronaviruset i snart ett år så känner jag att vi kanske är ganska många som  borde erkänna att vi har skött detta ganska dåligt. Inte mycket verkar ju hjälpa även jag tror att hålla avstånd och se till att vaccinera sig är dom sakerna man själv ska vara noga med att göra. Sen är det ju bra om man också håller på det där att man är hemma när man känner sig sjuk.

 

Men återigen. Jag kommer aldrig att bry mig så mycket om vad andra gör. Och om jag väljer att göra nånting som andra tycker är fel  att jag gör i dessa pandemitider så kommer jag inte att bry mig om det heller. Det är lite som när många gapade på mig under en period om att jag skulle skänka mer pengar till välgörenhet istället för att resa och köpa dyra prylar. Jag tänkte då precis som nu: Kan inte alla som tycker och bryr sig om vad jag och andra gör bara hålla käften. Gör vad du själv kan för att göra världen till en bättre plats istället för att sitta och gapa och leka moralkärring. När det gäller pandemin så menar jag naturligtvis att jag tycker att en del borde tänka mer på vad dom själva gör för att minska smittspridningen, istället för att hoppa på andra som dom tycker gör saker som ökar risken för mer smitta. Bla, bla, bla . Jag tror ändå att det viktigaste är att man håller avstånd och sen tar vaccinet när det blir dags. Mycket annat skiter i alla fall jag i.  Jag kommer att vara hemma från jobb om jag känner mig sjuk. Det är väl bäst att säga det också.

 

Allt med detta har blivit ungefär så som jag tänkte ganska tidigt in i pandemin att det skulle bli Ingenting har egentligen förvånat mig, men jag skulle bli förvånad om samhället mer öppnar upp sig  under detta året. Jag tror nog att det blir hårdare tag och man kommer att stänga ner mer och gradvis liksom dra åt nätet ett tag till. Jag har hela tiden sagt att jag kommer att vara försiktig med att boka upp mig på saker. Det är tråkigt, men för min del känner jag att det är mest rätt att göra.  

Jag får ibland frågan om jag inte är ledsen över att jag inte har lyckats "bättre" som Dannebloggen. Jag antar att man menar att lyckas på sociala medier är att  man har många följare. Många frågar också om jag inte skulle vilja kunna leva på mina sociala medier. Typ, vara som en influencer. 

Svaret på just dessa frågor är för mig ganska enkla. Nej, och jag känner att jag har lyckats bra med mina sociala medier med tanke på att jag tycker att det är roligt att pilla med dom och att jag inte känner att jag ångrar så mycket av allt jag genom åren har lagt ut. 

Jag är nog väldigt lättad över att jag inte är en person som tex har 150 000 följare är fler, i några av mina sociala medier. Många sk influencers  med väldigt mycket följare lägger ju ofta ut inlägg på olika sätt om hur jobbigt dom tycker att det är med allt hat och annan skit dom får utså för att dom just är kända och har många följare. Jag har ju också råkat ut för saker, men hade jag varit väldigt stor i olika sociala medier så hade jag nog inte orkat med mycket av den skit som man genom åren har hört talas om att vissa råkar ut för. Jag har som sagt också råkat ut för saker, men det har varit lätt att hantera. Det har ju bara varit från någon enstaka person ibland och när jag har fått hat eller något likande från vissa personer som tycker jag oftast att dessa personer verkar vara ganska dumma i huvudet. Jag bryr mig sällan om vad folk som inte verkar ha en enda hjärncell. I vissa fall har jag gjort en polisanmälan, men i dom flesta fall har jag bara skitit i dom som har kontaktat mig på olika sätt med intelligensbefriande texter. 

Jag håller bara på med min blogg och allt annat för att jag tycker att det är kul. Jag har aldrig brytt mig om hur många följare jag har och jag har aldrig velat växa och bli någon kändis med hundratusentals följare, för mitt grejande på sociala medier. Jag är bara lättad och glad över att det inte har blivit så. Jag hade nog haft svårt hantera allt som hade kommit i " kölvattnet" av det. 

En sak som jag gillar med många av mina följare det är att många skriver snälla saker till mig. Jag läser allt och bryr mig om allt. Det är även ganska många som kommer fram till mig ute i "verkligheten" och säger massor med snälla saker. Jag blir naturligtvis jätteglad för allt även om jag kan känna att jag kan vara dålig på att visa det. Hade alla följare varit så snälla som jag upplever att många är, då hade jag gärna haft 💯 miljoner av er. 

Jag grejar med pengarna för fullt nu denna veckan. Jag började även lite för veckan eftersom det fanns den möjligheten. Jag vill heller tänka för mycket nu. Jag vill bara göra som jag har sagt sen länge att jag ska göra. Nu har jag fått allt på plats exakt så som jag vill ha det för februari och nu kan jag bara vänta till slutet på mars innan jag kan göra nya saker för att ta mig närmare min vision. Det är ju det allt detta i slutändan handlar om. 

 

Jag ska ärligt säga att jag inte trodde jag skulle sätta månadens sparmål. Jag "bollar" ändå med ganska mycket pengar nu (mycket för mig ) och det har varit svårt att ta in att jag nu har jobbat mig till den punkten att jag kan ligga ut med typ flera månadslöner i förskott och sen tjäna pengar på detta, samtidigt som jag ska spara nya pengar på den lönen jag fick igår. Jag har haft svårt att ta in att det som jag nu har satt på plats var möjligt, men nu fattar jag det.

 

Jag är ändå noga nu med att hålla på mitt sparmål. Jag vet att även om det går bra nu så kommer jag att behöva dom pengarna vid ett senare tillfälle i år. I mars får jag se till att vara noga med att hålla min budget när jag nu har satt allt på plats så bra i februari. Jag måste ju hålla i det i en månad och tappar jag inte skallen helt så är det inga problem. Men det är viktigt för mig att jag får in rätt tänkt i detta. Så därför tror jag att både mars och april blir ganska viktiga månader för mig när det gäller att få in dom rätta rutinerna för att sen kunna "knyta ihop säcken" och nå årets sparmål. I slutet av december är ju ändå tanken att jag ska ha mer pengar än vad jag någonsin tidigare har haft. Det gäller ju då att jag är noga och hittar rätt rutiner så jag inte börjar "strula" och "vela" fram och tillbaka. Jag ser det som att jag i mars och april skapar någon slags förutsättning för att jag ska lyckas med det jag vill i december. Tidigare än så kommer jag inte ens att försöka fixa det. Då rör jag bara till det och dessutom vill jag ju inte glömma av att leva nu också. Det känns ju som det är extra viktigt i dessa pandemitider. 

 

 Nu är det ju ändå så att någon vision kommer jag inte kunna känna att jag har nått i slutet av detta året. Når jag årets ekonomimål då skapar jag mig förutsättning att på ett snabbare och mer effektivt sätt dra in samma pengar en gång till. Om jag sen fixar det också, då kan man börja fundera på vad jag mer behöver göra för att kanske kunna nå min absolut högsta dröm i livet. Jag har väldigt mycket kvar att göra och dessutom tror jag att jag behöver ha lite tur med nånting också. Jag kan inte bara sätta detta på alla dom logiska lösningar som jag har. Det krävs nånting mer som har med slumpen att göra, men min erfarenhet är att om jag bara är väl förberedd och jobbar konsekvent mot mitt mål...så har man oftast turen med sig. 

 

Det viktiga just nu är att jag håller i sparandet under hela mars. Gör saker i slutet på mars och håller i sparandet i april. Sen känns det ganska lugnt fram till december. Sen är det ju en skön känsla att veta att bara jag klarar årets mål med ekonomin så har jag haft ett bra år, oavsett coronavirus och mycket annat skit som man måste stå ut med och leva i. Når jag mitt ekonomimål för i år, då finns det säkert utrymme för att fira lite. 

 

Jag har dom senaste dagarna försökt att lyssna på en hel del poddar och samtidigt kommer det hela tiden nya Youtube-klipp som jag känner att jag vill se. Jag missar en del TV-program, men dom går ju och kolla i efterhand. Jag hör talas om en del grejer som många följer, men själv tänker jag att jag inte ska börja följa vissa: poddar, Youtubers eller serier. Jag känner bara att det finns så himla mycket och jag kan ju inte följa och hänga med på allt, men den senaste tiden har jag känt att även det lilla jag vill hänga med i missar jag. Jag orkar inte ens följa sånt som jag egentligen är intresserad av. Någonstans blir även detta bara för mycket.  Även om jag kan kolla eller lyssna på mycket, så blir det ändå för mycket för mig att ta in. 

 

Detta är väl inget stort problem för mig så. Men om jag väljer att följa någonting på nåt sätt så vill jag ändå känna att jag kan ta in det. Som det har varit så har jag typ lyssnat eller kollat på nånting och sen kommer nästa grej av bara farten. Allt blir som sagt bara för mycket att ta in och jag tycker det är lite tråkigt att jag inte klarar att hänga med i allt bättre än vad jag gör. Mycket av allt som jag väljer att följa går ju också på "djupet" och då blir det ju ännu mer att ta in och försöka förstå. 

 

Sen har vi ju detta med Clubhouse.  Jag orkar inte ens fundera just nu, men man kan ju alltid lyssna och se vad man orkar ta in i nuläget. Sen kanske man vid et senare tillfälle kommer till en punkt där man inte vill vara utanför, utan grotta ner sig i detta också. Hmm..

 

Jag kan också tänka att jag jag ibland skulle vilja blogga om vad jag har sett eller lyssnat på. Skriva mer om mina tankar kring tex en: Podd, ett Youtube-klipp, en serie. Men återigen inser jag att allt bara blir för mycket. Jag vill hänga med bättre, men jag orkar inte "kötta" allt heller. Man orkar inte ta in allt och samtidigt vill man ju inte komma till insikt med att man kanske lägger ner för mycket tid på allt som finns att följa på: Nätet, radion och i TV. Man vill ju hinna med mycket annat i livet också, men samtidigt vill jag inte helt sluta följa mycket av sånt som jag är intresserad av.  

 

Nu börjar denna veckan också lida mot sitt slut. Tre lediga dagar går nästan för fort. Imorgon är det jobb som gäller igen och nästa helg ska jag också jobba, men de tre första jobbdagarna på nästa vecka har jag i alla fall sovmorgon och den fjärde dagen är jag ledig. Sen jobbar jag fredag - måndag och då är det upp ganska tidigt som gäller, fast fredagspasset gillar jag att köra och helgens två pass är den bästa helgen av dom två helgerna som jag har på detta schemat. Så jobbandet känns ändå ganska lugnt nästa vecka. 

Jag kör på med mina promenad ´rundor och det är inga problem med att sätta 80 000 steg per vecka. om det finns något som känns jobbigt så är det väl att när måndagen kommer så känns det lite tufft att veta att man har 80 000 steg att göra, och dagen innan var man nöjd över att man fixade målet. Men jag är i alla fall glad att jag kör på. Det känns ju bra i kroppen och man vet att man kommer ut tillräckligt mycket varje vecka. Det är ju annars lätt i dessa tider att bli sittande hemma på tok för mycket. Pandemin pågår ju fortfarande i allra högsta grad, men jag är glad för det inte är utegångsförbud.