Jag tänker ibland att jag ska återigen börjar göra saker som ag tidigare har gjort i livet. Vissa saker gjorde man ju förr, men då hade man mindre erfarenhet och idag kan man ju bara känna att man gjorde så många fel och bara bar sig dumt åt. Men fördelen med att göra fel är ju att man lär sig alltid något på det. Det känns lite spännade att tänka kring vad man skulle kunna åstakomma med saker som man tidigare i livet har provat på och kanske ägnat mycket tid åt, men idag gör man ju dessa saker med mer erfarenhet. Mycket känner man ju så kring. Vissa saker kanske man inte gjorde så bra förr, men man kan ändå vara ganska säker på att fick jag bara göra om vissa saker så hade jag gjort dom mycket mer rätt och bättre nu och i famtiden. Något sånt hade varit kul att prova att göra idag och se var det slutar denna gången. 

 

 

 Bara för att jag inte har en åsikt så betyder inte det att jag alltid håller med.

 Jag tycker att jag under dom senaste åren att jag har blivit bättre på att lyssna på vad andra säger. Det är något jag tycker är bra, men jag har märkt bara under denna veckan att vissa människor vill att jag ska säga min åsikt efter att jag har lyssnat klart på vad som har sagts. Ibland får jag också för mig att vissa människor tror att jag alltid är av samma åsikt, bara för att jag inte alltid säger vad jag tycker och tänker efter att jag har lyssnat klart. Men grejen är att bara för att jag inte alltid yttrar mig om något som jag precis har lyssnat på, så är det inte samma sak som att jag alltid håller med. Jag har kanke inte tänkt så mycket kring vissa saker och då tycker jag att det är bättre tat vara tyst, tills jag i alla fall tror att jag kan säga något bra. Jag känner inte ofta ett behov av att säga eller skriva vad jag tycker och tänker. Många saker kan jag bara hålla för mig själv och har jag som sgat inte tänkt så mycket kring något, så blir jag ju lätt bara en tragisk figur som snackar massor av skit. Om jag sen förklarar varför jag inte alltid vill ha en åsikt och kanske ger just den förklaringen att jag inte vet vad jag egentligen tycker, då finns det vissa som påstår att det där med att jag bara vill lyssna är bara något jag försvarar mig med för att jag injte vågar säga vad ajg tycker och tänker. Men återigen: Jag håller inte alltid med och delar andras åsikter, bara för att jag själv inte tar ställning i en viss fråga. 

 

 Sen är det ju ganska uppenbart att en del människor letar ju mest fel på andra och har inte alltid så mycket positivt att säga. Ibland verkar det ju som att vissa människor bara väntar på att få den där chansen att kunna påpeka saker som dom inte gillar. Vissa hänger i och gör sig påminda med jämna mellanrum. 

 

 

Jag har en liten dröm om att göra ett konstprojekt. Kanske måla en eller flera  tavlor eller bygga något. Typ en koja, en lång jäkla bro eller nåt liknade. Jag skulle också kunna tänka mig att bara använda block och penna och rita hur mycket som helst. Jag kan egentligen tänka mig att göra vad som helst. Grejen är bara att jag vill börja göra någonting som jag sen kan se som ett konstverk som jag har skapat. Jag vill göra något där jag känner mig kreativ, som jag brinner för och där jag känner att det jag gör är en spännande process. Jag vill tänka själv och inte lyssna på vad andra tycker att konst är. Jag vill ju skapa något nytt och samtidigt hela tiden fundera kring vad jag vill uttrycka med mitt konstverk. Sen kan det ju vara roligt att jämföra med vad andra tycker att jag uttrycker med mitt konstverk. Vad ser jag och hur uppfattas mitt konstverk av andra? 

 

Jag har påbörjat saker, men tyvärr ger jag upp nästan med en gång. Jag vill göra ett ganska stort konstprojekt, men varje gång jag försöker så känner jag att jag inte kan tillräckligt mycket för att det ska vara värt att fortsätta. Det blir liksom inte roligt när man börjar och sen inte riktigt tror på mig själv i det jag väljer att göra. Jag måste nog redan i början tänka att detta kommer att bli skitbra. Jag kommer att skapa ett riktigt jävla mäktigt konstverk som jag har lagt ner hela min själ i. Så måste jag nog klara av att tänka annars blir det nog för tufft och svårt att skapa ett riktigt bra konstverk som jag kan bli nöjd och stolt över. 

 

En del har sagt till mig att min blogg är som ett konstprojekt. Jag vet inte kan kalla Dannebloggen för ett konstprojekt, men man kan ju säga att jag har skapat något som faktiskt visar att jag finns på jorden. Finns bloggen kvar när jag är död så är det ju ett bevis för att jag har funnits. Ett konstverk är ju också något som visar att den som har skapat konstverket finns eller har funnits. Om inte konstverket slängs eller förstörs. 

 

Jag funderar på detta, men jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska göra för att det ska kännas: Bra, kul och motiverande. Eller så är det kanske så att jag bara ska nöja mig med att min blogg är ett konstverk som jag fortsätter att skapa och jobba på. Bloggen och allt som jag får vara med om p.g.a. min blogg, skulle man ju kunna se som en del av ett konstprojekt.