Jag får ofta upp tanker i mitt huvud där jag funderar mycket på var jag hade varit i livet om jag inte hade valt si eller så när jag har stått inför vissa vägval. Man gör ju ibland saker som sen kan leda till att livet förändras totalt. Jag kan ofta fundera på var jag hade varit i livet om jag tidigare valt en annan väg än vad jag gjorde. Jag tycker inte alltid att jag har gjort. Jag kan bara fundera mycket på hur mycket annorlunda mitt liv hade varit idag om jag hade gjort andra val i livet. Om jag hade gjort någonting annat än vad jag faktiskt gjorde, vad hade jag då haft för livshistoria idag att kunna berätta om då? Jag försöker att inte fastna i dessa tankar.  Gör jag det så ångrar man ju lätt saker också. Sådana tankar går ju sen aldrig att vinna över, hur mycket man än försöker.  Dom blir bara jobbiga och ger mig också säkert massor av ångest. 

Jag kan ibland känna att jag skulle få mer saker gjorda av sånt som jag har gått tänkt på länge att jag ska fixa. Jag känner att jag tänker och pratar mycket för mig själv om vad jag vill göra, men sen kommer prestationsångesten och när den känslan infinner sig, då har jag kanske svårt att ta tag i alla dessa saker som man gärna skulle vilja göra. Det kan också vara att jag vill för mycket och då blir jag lätt lite "fladdrig". Jag tänker att jag ska börja göra nånting, men sen vill jag ju något annat och sen får man ju titta på hur man ekonomiskt ska lösa allt…och tillslut blir allt bara för mycket, och då blir det ju alltid lättare att skjuta upp allt till senare tillfälle, eller bara helt strunta i allting. 

För min egen del skulle jag önska att jag bara mer allmänt kunde bli mer stabil med allt jag gör i livet. Samtidigt försöker jag ju idag att göra mer saker som inte ställer krav på att jag måste presentera så in i helvete hela tiden, men samtidigt vill jag ju göra saker som jag inte kommer att kunna fixa om jag inte levererar och presterar bra i form av tex jobbande och väl genomtänkta ekonomiska beslut. Ibland är det svårt att få ihop alla bitar där. 

Normalt sett så har jag ju i alla fall många rutiner. Jag försöker ofta övertyga mig själv om att det nog är bra att man har saker att göra som bara sker av av gammal vana. Jag får för mig att har jag rutiner så är jag mer stabil de jag då gör och känner mindre av den press som jag lätt sätter på mig själv. Samtidigt återkommer ju tankarna om att jag vill göra saker som är en liten utmaning för mig. Då ökar ju säkert pressen och även om det är ganska vanligt att jag sätter upp mål som jag vill uppnå så känner jag mig sällan trygg i allt jag sen känner att jag måste göra för att nå mina mål. Men med rutiner är det nog så jag känner mig trygg med. Då blir ju mycket bara som vanligt. 

Hur summerar jag min semester denna sommar? Jag känner att jag vill göra det när detta är mina sista dag av semestern 2021. Det som jag först tänker på är att jag har vänt på dygnet nästan varje dag, från det att jag blev ledig och visste att nu ska jag ha över en månad av semester. Först berodde det ju på OS och sen… jag vet inte, men jag har ju suttit uppe många nätter och skrivit blogginlägg. Det har känts bra för jag har haft så mycket tankar som jag inte kunnat släppa och när jag känner så då vill jag bara skriva ner precis allt som jag för stunden tänker på. Jag har ju inte behövt gå lägga mig för jag har inte haft den vardagliga rutinen att jag ska upp och jobba. Jag har haft tid för att tänka och blogga och det har varit jätteskönt. 

En annan sak som jag har gjort mycket under denna semester det är att jag har kollat en hel del film. Mest har jag tittat på sånt som jag vet att jag gillar och som jag har sett många gånger förut. Sånt känns också vanligt och tryggt för mig. 

Jag kommer kanske att minnas andra saker också i framtiden från årets semester. Jag vet inte om jag kommer att minnas att jag var ute två nätter och festade. Jag brände ganska mycket pengar då, men det är så vanligt att jag spenderar under mina utenätter så jag kommer nog inte att minnas dessa två mer än några andra. Jag vet nu att jag har haft många dagar av beslutsångest, men det är ganska vanligt att jag har det året runt. Därför kommer jag nog inte heller att minnas dom stunderna mer än andra. 

Jag mår lite dåligt när jag tänker på att jag snart ska tillbaka och börja jobba igen. Det känns enklare att bara fortsätta vara mer ledig . Samtidigt vet jag ju att jag inte hade fått något som jag ens hade kunnat kalla för semester om jag inte hade haft ett jobb och gå till.  I skrivandets stund sitter jag också och tittar lite på hur mycket extrapengar jag har dragit in under juli, samt, denna månaden. Det är mer än vad det brukar vara i juli och denna månaden är ännu bättre än alla andra i år. Det resultatet av hårt arbete som jag genomförde så länge sedan som 2014.  Att jag har ett jobb att gå till är ju det som också gör det möjligt för mig att tjäna extra pengar. Så hur man än känner kring att börja jobba som vanligt igen, så är det ju ändå arbetet som gör att man kan skapas sig ett vanligt och tryggt liv. 

Jag tänker just nu att jag förtjänar att vara vaken minst en natt till och kolla på någon film som jag säkert har sett minst 62 gånger tidigare. 2014 så trodde jag starkt på att jag skulle ha förverkligat alla mina drömmar inom loppet av max 2 år. Det var jag då säker på och jag tänkte att inget kunde stoppa mig. Självförtroendet var på topp  💯 Idag känner jag inte ens att jag är i närheten av att ha förverkligat alla drömmar jag har. Undra varför det känns så annorlunda nu mot vad det gjorde då? Kanske förstår jag bara mer av livet nu. Kanske har jag mognat. Jag vet egentligen inte och jag tror inte heller att jag vill fundera på det. Jag vet ju bara att jag är långt ifrån färdig med allt som jag vill få gjort i mitt liv. Ju mer erfarenhet jag får, ju mer förstår jag att jag aldrig kan veta hur livet kommer att bli. Nuet är det enda som jag kan veta något om. Förr tog jag nog strid mot fler människor som jävlades med mig på olika sätt. Nuförtiden bryr jag mig typ inte alls och väljer jag att ändå göra något så handlar det mest om att bara få slippa bry mig om den personen i framtiden. Jag vill bara vara ifred. Jag vill fortsätta göra sånt jag själv gillar att göra och i lugn och ro. Tex kolla en film som jag snart har sett 63 gånger förut.  Dom enda jag vill bry mig om, är dom människorna jag faktiskt bryr mig om innerst inne. Från djupet av mitt hjärta ❤️. 

Jag undrar vad jag skulle tänka om mig själv idag om jag verkligen gjorde en ordentlig tillbakablick på denna bloggen. Många av mina inlägg har jag egentligen inte ens läst eller tittat på. Jag har ju naturligtvis kollat innan jag publicerar något, men jag har inte på riktigt titta  tillbaka på mina tidigare inlägg och likt en bok läst igenom vad som står här. Undra om jag någonsin kommer att göra det. Ett flertal personer har genom åren sagt till mig att då man hittade min blogg första gången så har man ganska omgående läst allt som jag har skrivit. Vissa har ju hitta min blogg precis när jag började, för andra har det tagit fler år, och jag hör folk än idag som hittar min blogg för första gången i år, men ändå väljer dom ganska snart att kolla igenom allt från början till slut. Jag kan imponeras av alla dessa människor som ändå tycker att det är värt att lägga ner så mycket tid på att kolla vad jag gör och allt jag genom åren har valt att blogga om. Det handlar ju ändå i dagsläget om över 12 000 inlägg. Jag själv vet inte om jag någon dag ens kommer att läsa igenom någonting av allt jag har publicerat. Jag känner inte nu att det inte finns något syfte för mig att göra det. Jag har i alla fall inte kommit varför det skulle vara meningsfullt att bry mig om det. Jag kan ändå fundera lite över vad jag skulle lära mig om mig själv om jag kolla allt jag har gjort på min blogg genom åren. Vad skulle jag lära mig då? Vad skulle jag komma till för insikter och skulle känna att jag har gjort ett bra jobb med min blogg? 

Ni som har följt mig ett tag nu vet att jag brukar gå promenadrundor. Sen några år tillbaka har jag också satt upp resultatmål. 80 000 steg i veckan är ett resultat som jag alltid vill klara. Jag bär alltid runt på en  känsla av att jag skulle må skit om jag inte går mina promenader. Att jag har ett mål för varje vecka handlar mest om att jag inte ska låta bli för många gånger, och slutändan sen kanske lägga av helt. Då skulle jag nog med allra största sannolikhet må skit. Jag har förövrigt börjat fantisera om molnen som jag ser på himlen när jag är ute på mina rundor. Det kan bara vara att jag ser ett moln som kanske hänger ihop med något annat och sen kan jag fundera länge på vad jag tycker att det föreställer. Detta har jag börjat göra nu i sommar. Jag minns annars att jag ofta fantiserade när jag var riktigt liten om vad just molnen på himlen kunde likna. Ibland tyckte jag att det såg ut vara en drake. Någon gång kunde jag tänka att det var ett ufo och jag vet att jag också tänkte att ett moln kunde se ut som  en sån där häst som man kallar för enhörning 🦄. Nuförtiden har jag som sagt börjat att titta upp mot himlen och molnen igen. Jag tänker även då på vad det är jag ser. Ibland kan jag tänka att molnen liknar ett träd eller så återkommer jag till den där hästen.  Jag kan tänka att jag ser en hund. Eller varför inte en stor vit soffgrupp. Jag funderar nu som när jag var liten, men varför jag har börjat titta upp mot molnen på himmelen när jag är ute på mina promenader? Det  beror på att jag vill sträcka på mig och titta högt och långt fram, istället för att typ hänga med rygg och huvud och titta ner i marken. Det är liksom syftet med det och jag känner mig trygg med det för jag gjorde det när jag var liten och det kändes ju bra att göra så då. 

Jag kan ibland tänka tillbaka på den tiden då jag inte hade någon blogg att skriva ner mina tankar på. Jag kan tänka på den tiden jag var som mest stressad. Hade jag inte kommit ur det så undrar jag vad jag hade haft för blodtryck idag. När jag tänker tillbaka på vissa perioder i livet så fattar jag ingenting. Vad tänkte jag med?  Hur hade jag så mycket tålamod med vissa människor, trots att dom behandlade mig som skit, förstörde mycket för mig och gjorde mig sjukt stressad?Varför var jag inte en person tidigare som mer stannade upp och tänkte efter lite mer? Det känns idag som att bloggen har hjälpt mig att rätta till alla möjliga fel som jag före jag började blogga tyckte att jag gjorde. Jag vet att alla dessa tankar om varför jag inte gjorde si och så tidigare är helt meningslösa att tänka. Men det är svårt låta bli eftersom jag fortfarande kan vara rätt förbannad på vissa människor för att dom har gjort som dom har gjort mot mig. Under dom senare åren har antalet människor som jag har varit förband på minskat. Jag har nog börjat se min egen del i allt som hände också. Jag accepterar inte eller förlåter vissa för vad dom har gjort mot mig, men jag kan många gånger känna att jag borde har förstått att vissa skulle göra som dom gjorde och många sätt fanns att undvika de mesta av den skiten som jag fick utstå. Jag kan vara arg på mig själv att jag säkert många gånger under mitt liv har varit: Naiv, lättlurad och godtrogen. Jag tänker även här att bloggen sen länge nu har hjälpt mig att förstå hur jag ska göra för att inte gå i alla dessa fällor som många jävla äckliga människor försöker få mig att fastna i.  Jag är tacksam för att jag har Dannebloggen. ❤️💛 Den lurar mig aldrig. Min blogg är alltid lojal mot mig, bara jag är ärlig i allt jag publicerar på den. Lite fånig tanke kanske, men jag har i alla fall ingen person i mitt liv idag som jag känner att jag blir illa behandlad av. Om det nu ändå skulle vara så att jag blir utnyttjad av någon eller några idag,  så tror jag ändå inte att jag bryr mig speciellt mycket om det. Det är inte mer än att det känns ok. Jag vet ju idag att jag bara spenderar fritid  med människor som jag gillar att umgås med alla ger ju mig bra vibbar och mycket energi. Skitsamma om jag då blir utnyttjad. Jag bryr mig liksom inte. Varken nu eller i framtiden. 

Ibland funderar jag på vad jag hade kunnat få slippa utså om jag inte hade haft en blogg och allt inte hade blivit som det nu blev med Dannebloggen. Jag kan ju börja med att säga att jag hade sluppit vissa typer av hot som jag har fått från människor där dom har sagt att dom på ett eller annat sätt ska förstöra mitt liv om jag inte lägger ner bloggen. Jag har ju som ni ser aldrig brytt mig. Jag har ju bloggen kvar och jag har svårt att se att jag skulle lägga ner bloggen för att vissa helt värdelösa människor som har ett tråkigt liv och en liten hjärna väljer att höra av sig till mig med massa meningslöst babbel.  Jag bryr mig nog inte så mycket om alla dom som genom åren har hört av sig på alla möjliga otrevliga och ganska vidriga sätt till mig. Men jag glömmer aldrig nånting heller, och någon dag kanske jag gör nånting med allt om jag skulle få chansen och tycker att det finns något syfte med det. Fast jag orkar nog inte bry mig så mycket. Det är lättare att bara skita i allt de som man innerst inne inte vill ha med att göra. Man bråkar ju inte om det värdelösa. Ska man bråka så kämpar man väl för något som är värdefullt. Är inte det mest rätt att göra?

Hade jag inte haft bloggen så hade jag ju också sluppit alla dessa människor som på olika sätt tycker och kräver att jag ska stå till svars för något som jag tidigare har skrivit på min blogg. Det behöver jag ju inte göra. Det vet jag och därför skiter jag oftast i det. Jag orkar liksom inte bry mig eftersom jag vet också att många gånger spelar det ingen roll vad jag svarar eller har skrivit. Vissa vill kasta skit på mig ändå. Även om mitt svar kanske  skulle vara ett sådant som dom innerst inne  håller med mig om. Så spelar det ingen roll. Vissa väljer att dissa för att dom inte gillar mig. Det gör dom oavsett vad jag gör eller har gjort. 

Jag kan ibland också tänka på att jag hade sluppit alla dess bjudningar hem till folk som på ett sätt har varit trevliga, men där jag i efterhand många gånger har fått skit för att jag inte har bloggat om den dagen eller kvällen. Jag tänker alltid att var det därför dessa personer ville umgås med mig. Jag har också varit på en annan date där jag i efterhand  har fått hur mycket skit som helst för att jag inte har skrivit några rader på bloggen eller lagt ut något på min Instagram eller liknade. Då är det ju lätt att jag känner det bästa hade varit att tacka nej, men samtidigt vill jag ju inte vara en person som ofta säger nej till att hänga och ha trevligt med andra människor. Jag vet inte hur många gånger jag på min blogg har skrivit att jag visar inte allt och jag lägger inte ut hela mitt liv i mina sociala medier. Jag gör massor med saker som jag bara inte känner för att dela med mig av. Vad är det som är så viktigt? Hur kan någon bli upprörd över att jag inte skriver några rader eller på något annat sätt visar upp tex en middagsbjudning för några hundra personer. Fler är det ju inte som dagligen följer mina sociala kanaler. Jag tröttnar ju också ganska lätt på dessa människor ganska snabbt. Jag tänker inte börja tjafsa om det heller. Det blir ju inte roligt om jag också ska få skit för allt jag inte gör. Det räcker ju med den kritiken jag får ta av vissa följare för sånt jag skriver eller på andra sätt väljer att visa och publicera. Sånt jag inte gör kan jag väl ändå få slippa höra att jag borde gjort  och få skit för inte gjorde det. Sen tror jag ändå inte att jag bryr mig i slutändan. Lite skit får man väl ta och mycket skit får man acceptera. Därmed inte sagt att jag accepterar vad som helst. Ibland kan jag fundera på vad vissa kändisar får utså för att dom just är offentliga personer och har mycket följare. I dom stunderna är jag glad över att jag inte har så många följare eftersom jag nog bara har fått utså en bråkdel av sånt som typ många kändisar med många följare genom åren har vittnat om att dom har blivit utsatta för. Mycket för min del är ju ganska lugnt. Jag är bara en vanlig kille som känner mig väldigt trygg med allt jag väljer att visa. Även om man kan få kritik så är det liksom inte mer än så. 

 Jag känner ofta att jag mår bättre av att bli arg när människor på något sätt behandlar mig illa. Jag mår ju egentligen inte bra av det, men det är mitt sätt att ändå kunna funka i vardagen efter en händelse. Om jag bara tar skit och stänger in den, då får jag för mig att jag mår ännu sämre av det om jag inte reagerar med kraft och blir förbannad. Jag tänker att måste få ur mig det jag exakt känner och ilska känner jag ofta för jag hatar tex när folk inte låter mig vara ifred.  Jag vill inte ta någon skit och jag blir då arg för att jag vill få ur mig dom känslorna som jag vet får mig att må dåligt om jag bara håller dessa inom mig.  Egentligen mår jag nog inte bra av några konflikter eller av dom sätt jag väljer att hantera dom på. Jag försöker se fördelar med att bli arg och för att folk försöker kasta på mig skit och inte låter mig vara ifred. Jag kan se att jag mentalt kan må bättre på sikt, men innerst inne vill jag inte ha något bråk med någon överhuvudtaget. Hamnar jag ändå i det så är ju det jag gör bara vad jag tror att jag behöver göra för att människor ska låta mig vara ifred. Jag kan vara otrevlig. Jag vet att det är fel att vara så i vilken situation man än hamnar i,  men jag vill bara få bort personen från min närhet som jag har hamnat i konflikt med.  I den stunden tänker jag att blir jag bara arg så får jag nog vara ifred sen, men någonstans kan hela situationen i gå baklås och allt kan bli väldigt mycket värre för mig själv istället. Det många inte verkar tänka på det är ju att jag oftast inte känner den personen som kanske väljer att komma fram till mig och börja tjafsa. Kommer dessutom en person fram och är uppkäftig och otrevlig, då vill jag bara att den personen låter mig vara ifred, och jag gör då vad jag tror är rätt för att jag i slutändan ska få slippa personen i framtiden. 

Jag vill ju egentligen bara vara snäll och inte ta plats. Jag vill bara leva och må bra. Jag vill just nu jobba mycket på att förverkliga mina drömmar. Snart orkar jag inte hålla på längre att tjafsa och behöva skälla på folk som jag innerst inne bara tycker kan dra åt helvete. Jag funderar mycket på hur jag på bästa sätt kan undvika sånt. Jag tror ändå inte att jag bryr mig så mycket om vad folk tycker och tänker om mig när det handlar om sånt som inte är positivt. Jag tror att den ilska och vrede som jag ibland känner ändå får mig att vara kreativ och driven. Det känns sjukt om det stämmer, för jag vill inte tro att det är rätt och bra att bli, eller vara arg. Jag vill aldrig se det som något positivt. Ändå  känner jag mig bekväm och trygg i den känslan när jag för stunden är det. Det  tröttsamt att vara arg. Men det är ju också tröttsamt att gömma sig bakom den känslan och inte känna att man får ur sig vad man faktiskt känner. Förtränger man skiten, då kommer känslan ikapp. Det är så för mig i alla fall. Det kan vara många år efter en händelse som man inte då upplevde som jobbig, men som ändå kommer fram långt senare och kan ge mig både ångest och känna ännu mera hat än någonsin tidigare. Jag gillar inte den känslan som liksom kommer upp till ytan. Sånt  som man kan påverka tycker jag händer i nuet. Många gånger har jag under min livstid fått det bekräftat. Jag kommer nog aldrig att sluta att tro på meningen: Lev i nuet. Klarar jag det, så tror jag att jag mår som bäst och då borde det ju vara så att man inte tänker så mycket på sånt som man tycker har varit skit sen tidigare. Man oroar sig väl mindre för framtiden också om man mer är och verkar i nuet? 

 Jag vill inte vara arg. Det är inget som ska kännas tryggt för mig att vara det.  Jag vill komma på något som får mig fast övertygad om att det alltid är bättre att bara vara snäll, lugn och avspänd. Undra vad som ska få mig att bli övertygad om att inte ilskan är sånt som jag kan må bra av och konflikter och bråk är sånt jag känner mig trygg i. Det kommer att bli svårt att försöka att aldrig visa känslor i form av ilska utan bara försöka vara snäll eller undvika att få utstå saker som man innerst inne helst av allt skulle vilja slippa. 

Ibland funderar jag på att bara göra vad jag kan nu för att leva i min vision. Jag kan känna att det kan vara värt att förverkliga den redan nu, även om priset jag i slutändan kommer att få betala är väldigt högt. Innerst inne vet jag att mitt liv kommer att vara i kaos om jag gör verklighet av visionen redan nu,  men många gånger kan jag känna att jag borde göra det ändå. Allt kanske ändå inte blir som jag tror. Det kanske blir mycket bättre än vad jag kan föreställa mig. I min vision om hur jag vill ha det i livet, där jag mestadels fri från konflikter och bråk med människor. Jag kommer inte att behöva bry mig om skit och jag vill verkligen inte bry mig om det, varken nu eller senare. Det kommer att vara lättare än någonsin att vara snäll, lugn och avspänd.  Det kommer också att vara enklare än någonsin att leva i nuet. 

 Ibland kan jag fundera på om jag behöver känna nånting överhuvudtaget om hur jag är som person. Många andra talar ju om det för mig, vare sig jag vill eller inte. Jag får både beröm och kritik. Jag kan få höra att jag är: Helt fantastisk, mjuk och snäll. Eller så kan jag få höra att jag är: Helt jävla dum i huvudet, hård och elak. Undra vad det är som gör att folk kan tycka så olika. Många säger ju att min blogg är den bästa världen, men jag kan också få höra att detta är den sämsta skit man någonsin har sett. Allt handlar väl om att människor är olika och en del tycker att något är bra medans andra tycker tvärtom. Mer utförligt svar på frågan om varför folk tycker så olika behöver jag ha för att jag ska förstå. Ibland kan jag tänka att om ingen skulle säga nånting till mig om vad dom tycker om just mig...finns jag ens då? Ibland när jag får elaka och hatiska kommentarer på min blogg eller instagram så kan det kännas som om den personen som skriver vet något om mig som jag själv inte har berättat för någon. Inte för att jag bryr mig så mycket mer för jag har ändå aldrig fattat varför någon ens lägger ner tid på att hata mig. Är det inte bättre att lägga den tiden på sig själv och se till så att man mår så bra man själv kan.  Samtidigt vet att jag att jag själv kan vara lik mina hatare. Jag kan hata och avsky vissa andra människor jättemycket, men jag lägger inte någon tid på att berätta detta för någon. Det kanske därför jag kan vara så arg och känner att jag mår bättre när jag får ur mg den ilskan. Kanske håller jag för mycket hat inom mig? Dom som genom åren har skrivit hatiskt till mig kanske mår bättre av att skriva och göra som dom gör mot mig. Fast innerst inne tror jag nog ändå att dom som väljer och skriva hat till mig inte mår så speciellt bra.

Jag känner ännu mer nu hur allt bara känns fel. Detta måste jag ju bara ändra på. Kanske är det min låga självkänsla som spökar lite här också. I alla lägen måste det ju bara vara bättre att vara snäll och tänka gott om folk. Att sen göra det är ju lättare sagt än gjort. Men om jag har fått någon slags insikt nu så blir har man ju ändå kommit ganska långt i sin egen personliga utveckling. 

Jag känner nu att detta blogginlägget kan ha varit lite terapi för mig själv. Något som kanske funkar för en gång skull. Jag har tagit upp saker till ytan och försökt vara så ärlig som möjligt, även om mycket gjorde extra ont i mig. I skrivandets stund är klockan nu 04:00. Det är natten mellan fredag och lördag, men när ni först kan läsa detta så är det måndag och näst sista dagen av augusti. Jag tänker att snart är min semester över, oavsett om jag funderar på det nu eller på måndag. Just nu tänker  jag på vad jag ska göra efter att jag har vaknat till liv, lördag någonstans runt klockan 12:00. Jag känner att lördagen inte spelar så stor roll. Jag har budat på en parfym på tradera  där budgivningen går ut ca klockan 10:00. Jag vet att jag kommer att ligga och sova då så det bli en överraskning om någon har valt att lägga ett högre bud eller inte på just den parfymen. Jag tänker nu att jag natten mellan lördag och söndag skulle vilja gå ut och festa och umgås med folk som jag trivs att spendera min tid med. Jag får den där omogna och ansvarslösa tanken att man måste passa på nu att gå ut, för snart är semestern slut. Under denna semester har jag redan bränt 15 000 kronor på två utekvällar. Det känns ju sjukt att gå ut en kväll till då. Fast jag behöver ju inte betala mer än något inträde och sen är det ju bara att dricka och kanske äta lite mindre. Det går ju att gå ut och kolla läget bara, fast då känns det nästan bättre att sitta vaken mitt i natten här hemma och blogga. Mina tankar och allt känns ändå just nu bra inom mig. Under denna semestern har jag tänkt och skrivit mycket. Jag tycker jag funnit många svar på vad jag vill med livet och hur jag vill vara som person. Jag tror mig nu ha "verktygen" som jag behöver för att kunna gilla mig själv för den jag känner att jag i alla fall är på väg att börja bli. 

Nu börjar det väl bli dags att avrunda detta blogginlägget. Jag har egentligen mycket mer som jag vill skriva ner, men mer blir det ju i framtida blogginlägg. Det har blivit så långt nu så jag tänker väl att ingen kommer väl att orka läsa allt detta. Jag bryr mig ju inte så mycket om just det. Jag bloggar ju egentligen inte för att någon ska läsa vad jag skriver, även om vem som helst får göra det om hen själv vill. Men jag bloggar ju mest för min egen skull. Det är nog bra för mig att stanna upp och tänka över saker och ting och bloggen är ett bra "verktyg" att använda i just det syftet. Det skönt att bara få skriva ur sig, komma till insikt och bearbeta saker som man kanske inte skulle kunna komma över annars. Bloggen betyder nog mer i livet för mig än vad jag egentligen är medveten om. Den må bra och kan hjälpa när det handlar om att komma över jobbiga händelser som jag har varit med om i mitt liv. I slutändan vill jag ju bara leva, må bra, vara snäll och förverkliga mina drömmar. 

     

 

 

 Något som folk skriver till mig med jämna mellanrum det är tips på vad dom tycker att jag ska göra för att jag ska växa och få mer följare och gå viral i alla möjliga sociala medier. Jag har ingen aning hur många människor som genom åren har skrivit och gett mig tips, eller bara har sagt att man kan hjälpa mig att bli större och få fler att hitta och följa mig. Ibland har någon som jobbar med media på olika sätt också hört av sig. Ofta lockas med hur bra det kommer att gå för mig om jag bara nappar på det just dom har att erbjuda. Man säger kanske att man har följt mig länge och älskar Dannebloggen. Bla, bla bla liksom.

 

Jag har fått massor med förfrågningar om allt möjligt och vissa grejer har varit så sjuka så jag undrar ibland hur folk kan leva med sig själva och se sig spegeln varje dag när dom kan vara så fräcka och erbjuda så mycket skit. Vissa måste ju tro att jag inte har någon självbevarelsedrift eller något konsekvenstänkt överhuvudtaget. Många frågar ju inte först vad jag vill innerst inne och varför jag håller på med mina s.k. sociala medier, där jag typ heter Dannebloggen överallt. Många utgår bara ifrån att jag vill ha mycket följare och jag vill bli någon kändis och kanske också vill kunna leva på mina sociala medier i framtiden. Dessutom tror ju vissa att jag skulle vad som helst till vilket pris som helst.  Vissa verkar tro att det är min strävan i livet att få synas överallt , och att det är därför jag håller på med mina "Dannebloggen-grejer" Redan där i början när vissa försöker få sin första kontakt med mig så  har dom fel direkt. .

 

Jag har ALDRIG varit intresserad av att jaga följare eller göra allt jag kan för att växa och gå viral på olika sociala plattformar. Jag har aldrig varit intresserad av att satsa som fan och ge mig in i tex mediabranschen. Jag heller aldrig velat bli någon influencer och typ jobba mig upp mig och sen nå toppen sådan nivå som influencer, för att sen bara behöva fortsätta leverera och jobba som fan och kanske behöva hålla ett sånt jävla högt tempo i allt så du knappt hinner landa och andas. 

Allt som jag sprider på olika plattformar i mina egna sociala medier, det gör jag mest för att jag tycker att det är kul. Jag har inget intresse av att hålla på med Dannebloggen för något annat syfte än att jag gör det för att jag tycker är roligt. Jag tänker bara att jag kör på med mina sociala medier så länge jag känner att jag mår bra av det.  Jag gör som  jag gör och vad som kommer i "kölvattnet"  bryr jag mig egentligen inte så mycket om. Så länge allt för mig händer på något naturligt sätt, så är det ok liksom.  För mig spelar det ingen roll om jag råkar lägga upp en dålig bild på Instagram, eller om ingen gillar min lilla film som jag har lagt upp på TikTok. Jag bryr mig inte ens om jag skriver ett blogginlägg som kanske inte är så välformulerat och bra genomarbetat. Jag vill blogga på det sättet, men jag skiter egentligen i om något blogginlägg här och där inte blir något av dom bättre som jag har gjort genom åren. Det blir som det blir. Jag är nöjd idag över att jag sen 1,5 år tillbaka ändå jobbar med min blogg på det sättet som jag alltid har velat göra sen jag började för snart 13 år sedan.  

Jag kör på med alla mina sociala medier helt utan stress och press och det finns liksom inga "måsten" för mig när det kommer till detta. Jag har inget avtal med någon som kräver att jag ska leverera och jobba på som varumärket Dannebloggen och sen är tanken att det ska tjänas pengar. Jag gör som jag vill, helt förutsättningslöst och oberoende av någon annan. Det är jätteskönt och jag mår bara bra av det. 

 

Jag säger det igen, så kanske jag i alla fall slipper några av alla förfrågningar i framtiden.  Jag har inget intresse av att jobba med mina sociala medier på ett sådant sätt som jag anser krävs för att man ska kunna  leva på dom. Jag har aldrig varit intresserad av att tex bli någon opinionsbildare  som uttalar mig i olika kanaler för att jag i slutändan ska försöka påverka andra som följer mig att typ tycka som jag. Det är så lite som jag ärligt talat bryr mig om av allt som händer i samhället. Mycket är som det är. Jag låter folk få tycka vad dom vill. Visst, jag kan tycka saker och ha åsikter, men jag har ingen lust ha det som ett jobb att ventilera vad jag tycker och tänker. I slutändan tror jag inte det spelar så stor roll vad jag säger ändå. Allt blir och är och risken är att någon känner sig trampad på tårna av sånt jag säger och sen är drevet igång och i slutändan kanske det bara får mig att må skit. 

 

Sen har vi ju det där med att göra reklam för produkter och få andra att köpa det just jag visar. Det är inte min grej att hålla på med sånt heller. Jag skulle tröttna ganska snabbt om jag hade som ett måste att leverera i mina sociala medier. Många som jobbar med sånt skriver ju på avtal där det står att dom måste leverera en video eller nåt liknade för vissa produkter. Jag skulle nog aldrig vilja binda upp mig så, och det är bara ett exempel av många varför jag aldrig har brytt mig om att försöka växa med mina sociala plattformar. Jag har verkligen aldrig brytt mig. 

 

Vi leker med tanken att jag skulle jobba mig upp i media och influencervärlden. Jag får allt att funka och jag tjänar bra. Då skulle jag säkert vara inne i nånting som bara kräver att du jobbar mer och mer. Tempot skruvas upp på max. Man kan glömma allt vad semester och lugn och ro på fritiden heter. Om jag skulle leva ett liv där jag tex hade människor omkring mig som skulle vara beroende av att det går bra för mig. Om allt skulle hänga på att jag måste lyckas leverera med kraft i mina sociala medier och att all framgång för mig och många andra bara skulle vara mätbara i: Följare, likes, visningar och pengar...då vill jag inte vara med, eller ens sträva efter att försöka få det livet som många verka anse skulle vara en framgång. 

 

Det finns ju en annan baksida också med att vara en kändis och ha många följare. Hur mycket skit hör man inte om dagligen att många av våra offentliga personer får utstå varje dag. För mig är det skäl nog till att jag ska förstå att jag ska vara försiktig med att jaga följare och försöka växa på mina sociala medier. Mycket skit kommer med det som absolut inte vill vara med om. Det har jag fattat sen länge. Jag har ju själv varit med om vissa saker p.g.a. Dannebloggen. Bara att man ibland har fått så sjuka erbjudanden om att göra vissa saker känns ju bara det som en anledning till varför jag i alla fall kanske inte ska stäva efter framgång som mäts i: Följare, likes och visningar. 

 

Det sista jag också tänker på det är att även om jag skulle vilja bli stor på tex TikTok eller Youtube eller nåt likande, så tror jag att det skulle bli svårt för mig att lyckas med något sånt även om jag sätter upp ett mål och har en plan för hur det ska gå till. Det är inte lätt att bara jobba sig till en sådan position, så att man sen har förutsättningarna att kunna leva och försörja sig på det. Det ändå ett fåtal som klarar det, och många som försöker faller bort längst vägen. Sen verkar det ju vara så att många av dom som ändå lyckas ofta också berättar att dom inte mår speciellt bra. Många känner nog av mycket stress och press i dagens sociala medier och det är ett väldigt tufft jobb om du hela tiden känner att du måste leverera bra content som folk vill ha. 

Jag tycker jag genom åren har hört hur många offentliga personer som helst som berättar öppet och offentligt om sina problem med psykisk ohälsa och allt vad det medför. Många lever utåt sett ett bra liv. Dom har typ allt och kan köpa sig mycket mer, men man säger ändå att man inte är lycklig och mår bra.  Många säger ju också att dom egentligen ångrar att dom en gång blev en offentlig person. Flera säger att dom bara vill vara ifred, men tempot och allt runtomkring dom snurrar bara vidare och vissa grejer som man hör att vissa blir utsatta för  är ju ibland så sjuka så jag tror att det knappt är sant. Dessa saker är något som jag har tänkt mycket på genom åren. Man har ju hört och lyssnat in vad offentliga personer säger. Dessutom har jag ju själv träffat flera kändisar och då har man ju ibland fått det bekräftat  att många tex jobbar väldigt mycket, dom hinner inte koppla av och i slutändan glömmer dom av att njuta av livet och må bra. Nånting är ju fel om du har allt och tjänar mycket pengar, men ändå inte känner dig lycklig och mår bra av allt du har jobbat hårt för att få.

Nu menar inte jag att det är något fel med att jobba med sociala medier och liksom ha det som ett yrke. Jag som följer många sådana människor tycker ju naturligtvis att det är bra att många finns. Många gör ett väldigt bra jobb och jag tror inte att alla automatiskt mår dåligt. Dessutom inspireras jag ju mycket själv av väldigt många som jag följer. Många ser jag ju också upp till. Några har jag ju också träffat och jag känner mig både stolt och tacksam över att jag har fått göra det. Mycket med sociala medier och hur det har utvecklingen har gått sen jag tex själv börja blogga har ju varit helt fantastisk på många sätt. För många är nog sociala medier det bästa som har hänt. För en del handlar det ju om en nödvändig inkomst och många arbetstillfällen skapas ju p.g.a sociala medier. 

 

För min egen del så är jag är nöjd med vad jag får och har fått ut av mina sociala medier. Jag grejar mest med allt detta för att jag tycker det är kul.  Och dessutom mår jag ju oftast bra av att hålla på. Där har vi liksom kärnan till varför jag gör detta. Jag kommer att fortsätta så länge jag känner att jag tycker att det är roligt och så länge jag vet att jag mår bra av få skapa nya inlägg i alla möjliga sociala medier.  Allt som sker i "kölvattnet" av allt de jag gör, sånt bryr jag mig inte så mycket om. Jag väljer bara att att hantera allt på dom sätt som jag tror att jag i slutändan mår bäst av. Jag jagar inte följare eller strävar efter mycket likes och visningar. Jag tycker nog inte ens att framgång bör mätas på ett sådant sätt, även om jag förstår att sånt är viktigt för folk som jobbar med media och sociala medier. Men jag vill inte fastna i det där själv. Jag gör min grej och sen vet jag att jag når dom resultat som jag vill ha av allt jag gör.  Jag vill må bra och ha kul när jag grejar med mina sociala medier.  Jag är ju inte ens intresserad av att göra någon karriär inom media och influencerbranchen. Jag ger mig liksom inte in i det jävla "getingboet" Det spelar liksom ingen roll vad folk erbjuder mig för typ av hjälp för att få in en fot i det där. Jag vill inte vara med. Det kommer inte att få mig att må bra eller känna att jag lever ett liv där jag är lycklig. Risken är nog ganska stor att jag kommer att känna tvärtom. Om det nu inte är så att saker och ting händer på ett sätt som känns naturligt för mig och som jag kan hantera utan att må dåligt av sånt jag jag väljer att göra.

 

 I mitten på mars förra året så fattade i alla fall jag att man inte alltid kan veta hur framtiden ska bli. När jag i början av 2020 fick veta att det finns något som heter coronavirus och att man kan bli allvarligt sjuk av det, ja till och med dö,  då kände i alla fall jag hur livet sattes på paus. 2020 blev ju sen inte alls det år som jag hade tänkt att jag skulle få. 

 

Jag  blev ganska snabbt trött på allt tjat och ett tag verkade det ju som varenda människa helt plötsligt var smittskyddsexperter. Jag kände ganska tidigt in i denna pandemi att jag inte orkade bry mig om mer än två saker. Hålla avstånd och ta sprutan med vaccin när det är dags för mig att göra det.  Dom sakerna har jag gjort och vad jag vet har jag inte varit sjuk i COVID-19 och jag har heller inte känt av några biverkningar till följd av dom två doser som jag nu har tagit. Jag hör fortfarande folk säga att dom inte tänker ta vaccinet och jag kan väl bara säga att jag tycker att man ska göra det, om man inte får andra direktiv av sin läkare. Jag har alltid i hela mitt liv litat på vården som vi har i Sverige. Även om det är frivilligt och alla får göra som dom vill så tror jag nog att risken för dom allra flesta av oss att bli allvarligt sjuk om man inte tar den är större, än att man får någon allvarlig biverkning av att ta sprutan. Det är bara dumt att inte ta den och jag tror inte att jag kommer att ändra uppfattning när det kommer till vad jag tycker om det.  

 

Jag hade tänkt att resa mer och jag var på gång där i mars att boka för framtida resor, men det var ju bara att lägga ner då när coronaviruset kom till min kännedom. Jag bromsade alla planer på allt som jag tänkte att jag skulle göra, innan jag man var medveten om coronaviruset och vad det var för något. Jag har nu under den senaste tiden funderat på vad jag idag hade kämpat med och gjort i livet om det inte hade varit för pandemin. Jag tror att jag hade haft betydligt mindre pengar än vad jag nu har. Dessutom hade jag nog inte tänkt kring den vision jag har aktivt jobbat med att nå den som jag nu har gjort i över 1,5 år. 

 

Jag vet inte just nu när jag kommer att göra någon resa igen. Jag vill väl åka någonstans framöver, men det känns inte som något viktigt för mig att behöva uppleva just nu.  Det verkar ju som det går ganska bra att åka till vissa länder utan att man behöver bry sig så mycket om att tänka på allt som har med coronaviruset att göra. Men jag känner ändå att jag vill vänta med sånt när jag nu har andra planer för ekonomin och vad jag vill köpa och uppleva i framtiden. Just nu känner jag inte att jag vill fixa något annat än dom saker som jag har planerat för inom den närmaste framtiden. Hade det inte varit för pandemin som har varit (och faktiskt pågår fortfarande) så hade jag nog bränt på med mer pengar nu och säkert en annan resa hade säkert också varit inplanerad. Men jag gillar ändå att jag tänker som jag gör nu. Så i slutändan kanske denna pandemi ändå var något positivt för mig personligen. Om jag någon gång i framtiden förverkligar min högsta dröm i livet, då måste jag ju erkänna att: Hade det inte varit för pandemin så kanske jag inte ens hade hittat en lösning på hur jag skulle göra för att nå min vision. Även om jag hellre hade sett att detta med coronaviruset och inte hade hänt, så finns det sällan något ont som inte kan ha något gott med sig. 

 

Nu är det ju långt ifrån klart det jag strävar efter just nu, men oavsett när jag ger upp, om jag ger upp, så får jag ju en bättre och en stabilare ekonomi så länge jag bara strävar vidare. Allt som jag får gjort gör att jag får det bättre och undan för undan kan jag köpa och uppleva mer och mer om jag nu skulle vilja det. Det känns rätt nice att bara tänka på det. Misslyckande finns liksom inte här och det kunde inte ens en pandemi få mig att känna. Snacka om POWER!! Eller det känns bra i alla fall. 

 

 

Dagarna går och jag känner att det snurrar fram och tillbaka i huvudet. När man inte har sina vardagliga rutiner riktigt så vet jag knappt vilken dag det är. Jag vet inte  hur många nätter jag har suttit uppe denna semester. Jag vet inte hur många gånger jag har vaknat upp och tänkt att klockan är nog bara 09:00, fast när man kollar så har klockan ofta varit över 12:00. Man glömmer också lätt vilken dag det egentligen är. Saker man sa till sig själv dagen innan att man ville få gjort nästa dag blir sällan fixade. Jag orkar inte där och då. Jag har mest tänkt: Jag har många dagar kvar på min semester så jag kan väl ta det en annan dag. Man tänker också: Just nu vill jag bara njuta av skön semester och vara helt ledig. Problemet är ju bara att tänker man så hela tiden så är ju semestern snart slut och inget blir ju då gjort av sånt man känner att man vill bli färdig med. 

---

Annars har jag ju under denna semester tänkt mycket på den vision och alla mål jag har satt upp för ekonomin den senaste tiden. Det har jag ju gjort länge nu, men när jag har varit så mycket ledig så har jag ju haft tid att tänka och vända och vrida på allt. Typ: Är det jag gör rätt och är det värt att bry sig om att försöka få loss så mycket pengar som det ändå handlar om i slutändan?

 

Jag har också räknat lite på om det verkligen är så att jag inom en rimlig framtid kan nå alla dom ekonomiska mål som jag nu har satt upp. Jag inser att jag kommer att få ta vissa beslut som innebär att jag måste våga riskera lite. Där känns det som det lätt kan falla. Jag är ju normalt inte en person som vågar ta för stora risker och typ ta bort något som idag redan är bra, för att sen kanske få det ännu bättre. Men jag är säker på att det är en av alla saker som kommer att krävas av mig om jag ska nå så lång som jag jag helst vill och förverkliga min högsta dröm i livet. Jag inser också att även om jag skulle nå alla ekonomiska mål och få loss precis alla pengar som jag nu tror att jag behöver, så kanske det ändå inte går. Jag måste aktivt våga ta steget att faktiskt ta alla pengar och våga använda dom till det jag har kämpat för att få pengar till. Det finns också risker med det.  Det räcker ju inte bara med att  jag har pengarna och sen löser det sig av sig själv. 

 

En sak som jag just nu känner av med detta och som ibland kan vara lite jobbig det är ju att jag skulle kunna köpa och göra så mycket redan nu. Jag har ju pengar till massor med saker, men inte till det som är min högsta dröm. Jag kommer ju hela tiden att se detta så länge jag håller på och strävar mot högre målsättningar med ekonomin den jag för stunden har. Jag kommer att se mer och mer möjligheter att göra annat ju längre tiden går. Där gäller det ju att jag är stark och står emot alla saker jag ser att jag kan köpa och göra, om de är sånt som gör att jag inte når dom mål jag sätter upp. Just de där är lite tufft att kämpa med just nu, men jag brukar tänka att jag vill ju helst av allt ge mig själv chansen att nå min vision, och jag vet också att jag kommer att ångra mig om jag gör något annat som i slutändan sabbar för mig. 

Jag har nog lärt mig väldigt mycket på tidigare misstag som jag har gjort och sånt har jag nytta av nu när jag ska försöka fixa en grej som är större än vad jag någonsin har gjort tidigare. 

 

Sen är det en annan grej som känns extra bra med detta. Även om jag inte skulle lyckas fullt ut  med att nå min vision så är ju det inte samma sak som ett misslyckande. Dom pengar jag lyckas spara ihop och behålla, dom pengarna går ju alltid att använda. Om jag tex bara skulle klara av att fixa hälften så mycket pengar som jag nu tänker att jag behöver, då är det ändå ganska mycket (för mig ) pengar. Jag har svårt att säga att det är att misslyckas, även om jag inte skulle nå mitt slutgiltiga mål fullt ut. 

Hur det än blir så blir det bra. Gör jag fel, så lär jag mig bara av det och drar nytta av det i andra saker jag väljer att försöka fixa eller bara greja med i framtiden. Misslyckanden finns inte i min värld längre. En vision kan man ändå aldrig räkna med att man ska klara av. Det är ju något som egentligen inte går att ta på. Det är ju bara en känsla av att nu har jag det precis så som jag länge har drömt om.

 

När jag tänker tillbaka på mitt liv och saker som man har varit med om så har mycket av sånt som jag har blivit drabbad av fått mig att må väldigt dåligt. Många saker i mitt liv har känts väldigt tufft och jobbiga, och ärlig talat helt oacceptabla. Men jag har ändå alltid trott på att försöka göra vad jag kan för att jag ska må så bra som möjligt, även det många gånger inte har varit så lätt att må bra överhuvudtaget. Men så bra som möjligt under rådande omständigheter funkar ju. Jag är inte på något sätt tacksam över mycket av sånt som jag har tvingats gå igenom när det kommer till jobbiga saker som oftast andra människor har utsatt mig för, men det har nog ändå gjort mig ganska hårdhudat och mentalt stark. Jag har aldrig trott på att deppa ihop och helt ge upp när mycket i livet känns tufft och jobbigt. Någonstans känns det alltid bättre att försöka fungera i sin vardag så gott man kan. Idag har ja ju jobb och att gå till och jag har många gånger i mitt liv bara gjort saker för att jag tycker att det är roligt. Då har jag inte haft en tanke på något som har känts tufft eller jobbigt i dom stunderna. Kanske har saker och ting blivit värre för att jag många gånger bara har gått undan, tänkt på mig själv och skitit fullständigt i vad andra tycker och tänker om sånt jag gör, eller vad dom istället tycker att jag borde göra. 

 

Jag kan ju inte alltid välja bort att tråkiga och jobbiga saker händer mig ibland. Jag kan inte sudda ut sånt som har varit, men jag kan ju i alla fall alltid välja hur jag vill hantera saker som jag är med om. Allt handlar ju om för mig att jag ska må bra nu.

 

 

Nu är jag inne på sista veckan av min semester. Jag känner att sista halvan har gått väldigt mycket fortare än dom två första veckorna gjorde. Jag ska inte börja tänka på jobbet riktigt än. Jag kan njuta av skön ledighet under hela denna veckan också. Sen känns det ju också bra att jag inte börjar jobba förrän tisdag klockan 12:00, nästa vecka. 

 

Jag har förövrigt fått ett SMS från jobbet där man säger att det går bra att få ledigt nästa vecka. Man får ju bekosta det själv med semesterdagar eller komp naturligtvis. Tanken slog mig att jag skulle kunna ta en eller flera dagar ledig och på så sätt börja jobba senare än vad det är tänkt. Ha lite extra lång semester liksom. Men jag jobbar 4 pass nästa vecka och samtliga är ganska bra. Dessutom är det skönt att börja arbetsveckan med sovmorgon efter att man har haft semester. Väljer jag att börja jobba en annan, längre fram än planerat , så kanske det blir en sån där dag då jag måste vräka mig upp 03:30 på morgonen. Det vill man inte gör efter att ha haft en semester där man under större delen av den har hållit sig vaken till minst långt in på nätterna. 

 

Jag känner också att det är bättre att jag sparar lite på den ledigheten som jag har kvar att plocka ut. Jag vet att en annan dag kommer framöver av arbete där det kommer att kännas bättre att ta ledigt, p.g.a. att man då är inne i en ganska tuff arbetsperiod. Schemat som jag har kvar i ca 5 månader till kan jag ju ganska bra, för det är ju det jag körde efter innan denna sommar. 

 

Men det är fortfarande semester och då får man ju fan ta och njuta av den fullt ut, även den sista veckan. 

Det blev en lång dag detta. Mycket beslutsångest har jag också kämpade med  Nu har det i alla fall börjat rulla in lite pengar igen. Jag har haft det bra under hela augusti, men det beror ju på att jag hade bra månad med cash in i juli. Det blir väl inte lika bra i augusti som i juli, men jag ska inte klaga. Denna veckan får jag ju in pengar mån-fre. Sen kommer jag väl att få ännu mera beslutångest när jag ska bestämma mig för hur jag ska fördela pengarna på bästa sätt. Målen som jag har satt upp för i år har jag ju kvar och idag gjorde detta sig påmint på ett ganska tufft sätt. Tankarna snurrade på max. Det kan man lugnt säga.

 

 När jag vaknade i morse så tänkte jag att jag i alla fall skulle ta och åka ut till Överby köpcentrum i alla fall kolla på lite nya möbler. Jag behöver ju lite inspiration och kanske också lite mer "kött på benen" för att jag ska kunna bestämma mig för vad jag faktiskt ska köpa. När jag se mig omkring i mitt hem så tycker jag mig i alla fall behöva en hel del nytt. De mesta handlar om att jag vill skapa mer förvaringsutrymme. Typ: Möbler med skåp, lådor och hyllor. Någon megastor spegel har jag också tänkt att jag behöver.

 

Jag besökte en möbelaffär där på Överby idag i alla fall. Jag kände det direkt att detta kan jag om jag vill lösa snabbt och smidigt. Jag tittade på allt möjligt och jag fattade som att det är så bra att man kan få sina köpa saker hemkörda och så. Så långt bra, men sen kom det där problemet som jag alltid har när jag har mycket att välja på,. Jag drabbas av beslutsångest och kan inte bestämma mig för hur jag ska göra. Jag hittade mycket som jag skulle kunna tänka mig att köpa, men jag blev ändå tveksam. Är detta jag ser sånt jag verkligen vill ha och behöver? Jag var väldigt osäker där. Hur jag än vände och vred så kändes ingen lösning bra.

 

Nu är inte jag en person som kanske inte bryr mig så mycket om heminredning och sånt. Köper jag tex nya möbler så vill jag mest man ska kunna förvara mycket saker i dom. Jag gillar bäst när bara kan lägga in hur mycket grejer som helst i en låda eller i ett skåp och sen stänger man bara och det enda man då ser är en möbel som man kan förvara saker i. Jag hittade många sådan möbler idag, men jag hade så himla svårt för att bestämma mig. Det var jobbigt att bli så full av beslutsångest som jag idag blev.

 

Sen kom alla tankar med att jag faktiskt har ett ekonomimål som jag ska nå i år också. Jag kände att risken är ju ganska stor att jag tappar fart om jag börjar plocka ut för mycket pengar och köpa massor med annat som inte har med mina ekonomiska mål att göra. Samtidigt var jag osäker på vad jag egentligen skulle välja och jag bestämde mig för att bara gå ut därifrån och åka hem igen och fundera vidare. Jag vill ju vara säker på att jag inte ångrar mig efteråt 

 

Nu kanske jag ändå åker dit igen, senare denna veckan. Jag känner att jag borde lösa detta och pengar har jag ju. Men jag vill ju heller inte misslyckas med ekonomimålet som jag har för i år. Det är svårt att få både och här. Dessutom känns det bättre att köpa alla möbler jag vill ha på en och samma gång. Det är jag väl inte säker på om jag klarar av än, om jag samtidigt har som mål att spara mer pengar än vad jag normalt brukar göra. Det kan gå att göra allt och få allt, men jag är långt ifrån säker på det. Jag vill mer än något annat, nå mitt ekonomiska mål för i år. 

 

Jag var ju i samma läge i mitten på juni. Då skrev jag ju ett inlägg där jag berättade att jag var nära att bränna 90 000 på typ kläder och smycken. Jag gjorde ju inte det, men det var ändå nära att det blev så. Nu handlar det ju inte om lika mycket pengar, men det är ändå samma känsla: Jag har pengar, jag kan göra massor för dom, men jag måste lugna mig för jag vill vara säker på att  jag klarar mitt sparmål, som är viktigare än allt annat för mig just nu. 

 

Beslutsångest har jag haft mycket av idag, men det känns ganska lugnt ändå. Jag mår bra, och det är det viktigaste. 

Ny vecka har det blivit och jag har väl i alla fall tänkt att denna veckan ska jag få gjort lite mer av sånt som jag innan semestern tänkte att jag skulle ta tag i under denna semester. Tanken var väl egentligen innan att mycket skulle vara klart redan nu, men jag har ju ärligt talat inte brytt mig så mycket. Sen är det väl också så att har något känts för jobbigt för mig att ta tag i så har jag liksom inte varit någon kämpe och sett till att få det gjort i alla fall. Jag har istället valt att hittills under denna semester: Slappa mycket, gå promenader, se på film, läsa böcker och äta gott. 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tycker annars  att jag har varit bra på att blogga och få till många inlägg på ett bra sätt som jag har känt mig 💯%  nöjd med. Det är roligt för jag gillar att blogga och vara kreativ i skapandet av nya inlägg. 

 

Jag vet inte om jag gör så mycket annat än sånt som jag under dom senaste veckorna medt har gjort, men tanken har slagit mig att det vore väl bra om jag städar köket och badrummet. Jag tror också att jag vill besöka mammas grav någon dag i denna veckan.  En annan sak som jag också har tänk att göra är väl att hälsa på någon eller kanske båda mina syskon. Men allt detta är ju just nu bara tankar. Att bara tänka på allt detta kommer inte att få saker och ting gjorda.  Man får väl se hur det blir. Inget känns så viktigt att få gjort. Det kommer att kännas lugnt, hur jag än väljer att göra. 

 

---

En annan grej som jag annars tänkte på mycket i natt  det är alla dessa drev och påhopp om allt möjligt som jag tycker under en tid har pågått regelbundet mot framförallt offentliga personer. Där märks det ju naturligtvis mest. Vissa offentliga personer blir uthängda anklagade för att ha gjort både det ena och det andra och sen är liksom drevet igång mot dom, fortare än fan själv.  Det jag inte riktigt förstår det är varför vissa (oftast ganska kända och mycket offentliga personer) väljer att bemöta den kritik och själva kanske medverka till att göra det drev som redan är igång, ännu större. Många gånger när jag får reda på att någon är utsatt för någon form av drev och påhopp från alla möjliga håll, det är när den som är utsatt själv går ut på sina kanaler och berättar om att det just nu pågår. Det är oftast så som jag nås av sådan information. Jag tänker ofta att fattar inte dom flesta människor att det nog är bättre att inte uttala sig om man är utsatt för någon form av drev. Om det är så att man verkligen har gjort bort sig, då är i alla fall  min erfarenhet att man ska "sitta still i båten". Väljer man att bemöta kritiken eller tala ut om hur allt ligger och på sina sociala medier eller någon annanstans, så känns det ju alltid som den personen som är utsatt för påhoppen får ännu mer skit från fler människor än vad hen annars hade fått. Går du själv ut med att det "stormar" runtomkring dig och mot dig, då får ju bara fler människor reda på det och sen blir drevet mot dig ännu större än vad det annars hade blivit om du inte hade valt att säga nånting. 

 

Jag vet kanske inte vad jag snackar om här. Jag kan ju tänka mig att det är svårt för tex en offentlig person med väldigt många följare att inte uttala sig när drevet mot hen är igång för fullt. Det kanske automatiskt blir så att någon slags självförsvarsmekanism kommer fram när man som offentlig person blir attackerad av onormalt många människor. Det vanliga som man är utsatt för var och varannan dag, det kanske är lättare att hantera på ett bättre sätt. Dessutom kan det väl vara så att vissa människor bara sitter och väntar på att tex en offentlig person ska göra bort sig, så att man kan blåsa igång det där drevet. Det kanske är svårt för en offentlig person att undvika påhopp och drev, samt att när man blir utsatt så kan man inte hålla sig från att inte uttala sig, trots att det kanske gör att man får fler emot sig. 

 

Det var mina tankar för denna natten. Nu är det nog dags att krypa till sängs. 

 

 

 Tidigare år så lyssnade jag ganska mycket på Sommar i P1. Jag kanske aldrig har lyssnat på allt för det handlar väl om ca 60 stycken varje år. Jag vill heller inte lyssna så mycket på sommarprat, långt senare, efter dom har släppts. Det får vara ganska nära inpå om jag ska bry mig. I alla fall när det gäller sommar i P1. 

 

I år har jag jag faktiskt bara lyssnat på två stycken sommarprat. Jag har inte varit nyfiken på speciellt många och kanske har jag blivit lite mätt på just sommar i P1. Dom två jag ändå valde att lyssna på i år var: Inger Nilsson och Zara Larsson. 

 

 

 

 

 

 Är det nånting jag gör nu under denna semester så är det att jag tänker så det knakar. Jag tycker så mycket och så djupt och det känns bra, men jag vill också få ner mycket av sånt jag tänker i inögg här på bloggen. Ibland känner jag att jag tappar och glömmer vad jag har tänkt. Därför är det alltid bättre att jag sätter mig ner med bloggen direkt när tankarna börjar snurra igång. Detta är ett sådant inlägg. 

 

Som sagt: Jag vet ju nu efter över 12 000 inlägg gjorda inlägg på denna blogg att har man mycket tankar kring någonting så ska man sätta sig och skapa ett blogginlägg  direkt i den stunden man tänker som mest. Det sällan jag klarar att få till ett blogginlägg som jag vill ha det när börjar tänka mycket, men väntar minst några timmar innan jag skriver ner dessa tankar. Jag glömmer då över hälften av allt jag tänkte och det känns som ett misslyckande för mig. Sen tar jag väl inte det så hårt. Det är ju "bara" en blogg. Men dom bästa och mest ärlig blogginläggen från min sida skapas alltid i direkt i själva tänkandet. Alltid i nuet liksom. Om jag tänekr mycket nu under semestern, då känns det lätt som ett måste för mig att också skriva ner dessa tankar i ett blogg inlägg. Annars fastnar jag lätt i grubblerier och jobbiga tankar som jag aldrig kan släppa. En del tankar kan ju handla om att jag ångrar vissa saker jag tidigare har gjort. Dom tankarna är ju helt omöjliga att vinna över, men får jag ner dessa tankar i skrift så blir det ju lättare att acceptera att det är som det är just nu. Det blir också lättare att bara släppa dom om jag skriver. Gjort är ju gjort och jag kan inte skruva tillbaka tiden och göra något jag ångrar ogjort. Jag kan bara försöka lära mig av misstagen och det går ju också att be människor om förlåtelse, även om jag många gånger har känt att det inte har spelat någon roll om jag nu har lyckats samla mod till mig för att sen våga säga förlåt. Om jag ber någon om förlåtelse så ska ju en annan person:

1 Tycka att det finns något som jag ska be om ursäkt för. 

2 Godta min ursäkt. 

 Annars vet jag inte om det spelar så stor roll att jag säger förlåt. Fast det kan ju ändå kännas bättre för mig om jag säger förlåt, då känner jag ju ändå att jag har gjort vad jag kan. 

 

 

Jag kan känna ofta känna att jag borde ha prioriterat annorlunda tidigare i livet. Samtidigt har jag gjort mycket som jag är glad över att jag har fått uppleva. Kanske hade jag fel tidigare när jag sa att jag: Ville resa mycket,  få en ekonomi som jag känner mig nöjd med och bo i ett hem som jag är nöjd med och trivs i till 100%. 

 

Jag kommer mycket väl ihåg hur jag tänkte för ca 10 år sedan när det kommer till vad jag hade för drömmar och mål i livet. När det kommer till resor så är jag idag ganska nöjd med alla utlandsresor som jag har gjort i mitt liv. Jag har absolut inte varit i hela världen, men jag känner och har känt i flera år nu att jag är nöjd med vad jag har besökt för platser utanför Sverige. Jag kännerockså en inre frid med att även om jag inte kommer att göra en enda utlandsresa till i mitt liv, så är jag nöjd med dom resor som ajg har gjort. Så man kan väl säga att den drömmen om resandet som jag hade för ca 10 år sedan har jag ju sen länge förverkligat. Jag tror att jag gjorde rätt som genomförde allt när jag faktiskt gjorde det. 

 

När det kommer til ekonomin så gjorde jag ju mycket för ca 7 år sedan. Jag kände mig nöjd i över efter allt grejande den gången. Jag tyckte själv att jag tjänade mycket pengar. Det kanske gick för bra där ett tag för jag trodde att de mesta bara kommer att lösa sig av sig själv. Men riktigt så bra hade jag det inte och jag hade ju inte trott att mitt mående också skulle påverka min ekonomi. Där hade jag fel och jag var nog väldigt naiv. Där hade jag fel. Jag skulle ha kört på min magkänsla och hållit "fötterna på jorden".

 

Det som hände var att det gick så sjukt jäkla bra i några år och under första halvan av 2017 gick det bättre än någonsin tidigare. Dessutom var jag inne i en period där jag träffade ett flertal kändisar och dessutom träffade jag mer tjejer än vad som är normalt för mig. Kanske var det så att det blev en effekt av det där. Jag tjänade pengar, kunde spendera mycket, folk såg det där och det spred sig. Jag fick ofta höra att av alla möjliga kända och okända människor att jag var en helt fantastisk och grym kille som typ inte hade några fel överhuvudtaget. Det var ju för att jag spenderade mycket pengar som alla sa sådär. Jag svävade lite på moln och gick väl på lite vad alla sa. Jag trodde att jag bara kunde köra på och att jag skulle orka hur mycket som helst. Det där vet jag ju idag att det var fel av mig att tro för mycket på mig själv, utan att liksom stanna upp och tänka efter vad som faktiskt är rätt att göra. Kroppen säger ju förr eller senare ifrån, men för en kort period så tänkte jag att det kanske inte är så i alla fall. Det jag hade tänkt redan när 2017 började att jag skulle: Köra hårt, göra affärer, uppleva coola saker. Så skulle jag hålla på till 100% fram till sommaren ungefär. Jag sa till mig själv att bara det blir sommar så kan jag "tagga" ner lite och "chilla" mer liksom. Det var nog rätt tänkt av mig för idag ångrar jag inte mitt första hlvår av 2017. Men ingenting blev sen som jag hade tänkt mig. Jag taggade inte ner, fast jag hade sagt och någonstans innerst inne också visste att det var det bästa att göra. Jag svävade kanske för mycket på moln, pengarna rullade bra och körde bara på under sommaren också. Jag gjorde mycket av sånt som jag egentligen inte gillar att göra. Jag gjorde det mest för att många andra gjorde saker som i mina ögon verkade vara en trend eller nåt liknade. Dessutom började jag göra ganska dåliga affärer. Jag fick någon övetro på mig själv och jag gav mig på saker som jag inte begrep mig på. Nu har jag lärt mig att jag får hålla mig till det jag vet att jag kan. Gör jag bara det, då vet jag att jag är bra och då kommer också pengarna att rulla in. Det är lugnt liksom. 

 

Sen blev ju min mamma väldigt sjuk. Hon hade varit det tidigare också. Det var cancer och hon hade haft det innan. Hon fick sen höra att behandlingarna att gått så bra och blev också friskförklarad från sin cancer. Sen fick hon cancer igen, men då var det inte samma som förra gången. Efter det gick det fort och min mamma dog och naturligvis påverkade det mig och när det kommer till ekonomin så orkade jag helt enkelt inte slutföra sånt som jag hade påbörjat och som jag hade tänkt att jag skulle tjäna pengar på. Jag förlorade nog en hel del på det, men ärligt talat så vet jag inte. Jag märkte bara att det som jag tidigare att byggt upp så bra och kände mig stabil i, det rasade. 

 

Detta gjorde ändå sen att jag sa till mig själv att jag ska vända på allt och att det ska bli bättre än vad jag hade haft det någonsin förut. Jag minns egentligen inte vilket år som jag kände att det började vända, men jag tror det var i slutet av 2019 som jag kände mig nöjd igen. Sen dess har det gått bra och idag är jag nöjd med att jag har en ekonomi som ger mig möjligheter att nå dom ganska högt uppsatta mål som jag nu har. Jag gjorde fel som inte taggade ner fullständigt i början av sommaren 2017, men jag lärde mig mycket och därför kanske jag har det bättre idag än vad jag annars hade haft om jag inte hade gjort som jag gjorde då. Kanske gjorde jag rätt  i alla fall, men jag har ändå känslan av att hade jag prioriterat ekonomin lite bättre under vissa tidigare perioder, så hade jag haft det väldigt mycket bättre idag. Sen kan man väl säga att når jag min högsta dröm i livet där en stor del just nu, och ett tag framöver handlar om att få loss en större summa pengar, då har jag ändå nått mitt max med ekonomin. Mer än så som jag har tänkt att göra kommer jag inte bli. Det blir svårt för mig att överträffa och jag vet att jag kommer att vara mer än nöjd om jag en dag når min vision. Man kan väl kort säga att jag idag nog har en ekonomi som jag tidigare drömde om att få. Jag känner ju att även om jag inte skulle känna att jag når min vision så är jag nog ändå nöjd med ekonomin för lång tid framöver. Det finns pengar nu och mer kommer nog att finnas framöver Förhoppningsvis gör jag något: Klokt, moget och nåt som jag verkligen kommer att vara nöjd med livet ut....även om jag kanske inte skulle nå visionen. 

 

När det gäller mitt boende och drömmen jag har haft om det så finns väl den kvar, men jag kan inte säga att jag just nu har några planer på att göra något åt det. Som jag tänker nu så löser det sig väl av sig själv om jag bara når visionen. Om jag känner att jag inte kalarar av att nå min vison så kan jag kanske för dom pengar som jag ändå kommer att ha  göra något åt drömmen om ett hem som jag blir 100% nöjd med. Det känns lite som att skulle jag bry mig om att försöka fixa ett hem som jag helst skulle vilja ha det just nu, då kommer jag ändå inte att bli nöjd, för jag kommer hela tiden känna att jag har kvar saker att göra. När jag nu har som mål att spara en hel del pengar så är jag ganska säker på att jag inte kan priorietera några större renoveringsprojekt. Jag har inte gett upp denna drömmen om boendet, men den känns ganska långt borta idag i alla fall. Jag har tänkt tanken några gånger att jag ska flytta och på så sätt försöka hitta något som är eller kan bli så som jag verkligen vill ha det, men jag är rädd att jag ångrar mig om jag säljer det jag har idag och sen kanske jag ändå inte blir nöjd med vad jag får. Även om tanken har slagit mig många gånger att jag tex ska skaffa mig något större än det jag har idag. Samtidigt tänker jag nog att detta boendet som jag redan nu har är ganska lagom för mig. Jag är ju singel, bor ensam och jag har inga barn. Det är inte fel av mig att bara ha mitt boende kvar som jag nu har. Det är svårt att hitta ett mer optimalt boende för mig när jag befinner mig där jag är i livet just nu. Jag ska nog tänka mig för både en två gånger innan jag byter ut det boendet jag har idag. Det är bra på många sätt och det ska jag inte glömma. Däremot skulle det ju inte vara fel att renovera och fräscha upp allt llite, men jag är ärligt talat inte så taggad på att ta tag i sånt just nu. Jag har nog gjort fel som inte tog tag i detta med mera renovering mycket tidigare i livet. Nu blir det bara att man skjuter det på framtiden, och jag känner mig ganska "cool" med det. Just nu känne det inte viktigt och jag undrar om det någonsin kommer att kännas viktigt för mig.  

 

När det gäller vad jag faktiskt vill med livet så är det egentligen ganska enskelt. Jag vill: Må bra, vara ifred och vara så snäll jag känner att jag kan vara. Jag vill nå min vision och högsta dröm i livet, men det är ändå så att det enda som är viktigt är att jag mår bra. Mår man inte bra spelar ingenting annat någon roll. Inte pengar, coola upplevelser eller saker. Mår jag skit så vill jag inte ha någonting av upplevelser eller materiella ting. Jag vill bara: Leva, må bra och vara en  snäll kille. Jag vill bara ha människor vid min sida som jag känner att jag mår bra av att ha där. När det gäller alla andra så vill jag bara att dom låter mig vara ifred.

 

Jag har börjat tänka på att jag ska sträva efter att vara så snäll som jag bara känner att det går att vara i alla lägen. Jag gillar mig själv bättre som person när jag vet att jag har varit så snäll, som man rimligtvis kan begära att jag ska vara. När jag känner mig snäll så är jag också mer avspänd och har lättare för att vara i nuet. Sånt mår jag ju också bra av. 

 

 Nu kör jag på och gör min grej. Det är just nu att nå mitt ekonomimål för i år. Det känns bra och jag har märkt den senaste tiden att jag får rätt människor omkring mig för att jag just bara gör och tänker som jag gör. Med rätt människor menar jag dom som jag själv känner att jag vil ha i min närhet. Jag känner mig lugn och avspänd och jag ser till att göra saker som jag vet att jag mår bra av. Kanske är jag närmare än vad jag själv förstår, när det kommer till att kunna leva det liv som jag i hela mitt liv har strävat efter att få leva. Jag är i alla fall säker på att jag är närmare nu än vad jag någonsin har varit tidigare. 

Nu är blir det helg igen, men det spelar ju inte så stor roll när man har semester. Det typ helg varje dag. Det känns som jag är den enda som fortfarande är ledig. Dom jag har pratat med om ledighet och semester den senaste tiden säger att dom redan har haft semester och att dom ska börja eller har börjat jobba redan. Skolor och liknade har väl också kommit igång under denna veckan, så det känns som sagt som att det bara är jag som är helt ledig nu och ett bra tag till. 

 

Det känns bra och jag vill helst ha semester i slutet av sommaren. Sen är ju hösten min "favvoårstid" och då känns det ju skönt att man har varit ledig under den delen av sommaren som jag gillar bäst, för att sen komma igång med jobb under en årstid som är den bästa jag vet, nämligen hösten. Det gör ju att det inte känns tråkigt att komma igång med jobb igen när det blir dags för det. 

 

Annars vill jag inte  fortsätta känna så mycket sorg, oro och frustration som jag har gjort den senaste tiden. Ingenting har ju egentligen hänt mig personligen, men jag hatar ju orättvisor och många saker kan man ju lätt bara känna väldigt starkt kring. Man matas ju varje dag med saker, tex via tidningar, Tv och sociala medier. Jag kanske har lätt för att bli: Ledsen, arg eller orolig. Jag vill leva nära mina känslor, men jag måste ju också kunna stänga av många av dom jobbiga tankarna och bara leva nu och njuta av livet fullt ut. Jag behöver inte skämmas över att jag har det bra när jag samtidigt tycker att det ka vara förjävligt att många människor råkar ut för hemska saker som man inte vill acceptera, men i slutändan ofta måste.. Jag har ju tex tänkt mycket kring sjukdomen cancer och extra jobbigt känns det ju när jag ser hur unga människor delar med sig i sina sociala medier om sina tankar och vad dom faktiskt får gå igenom. Jag borde väl inte läsa så mycket om det som jag gör. Jag vill helst inte för jag blir så ledsen, men jag kan inte låta bli. Annars känner jag ändå att jag genom åren har gjort saker som är till det bättre för forskning kring just cancer, och då även när det handlar om barn och ungdomar. Jag har ju lätt skänkt över 10 000 kr bara till Barncancerfonden under min livstid. Om jag funderar kring hur mycket pengar jag under åren har skänkt till all typ av välgörenhet så rör det sig hittills säkert om 80 000 - 100 000 kr. Många gånger har det ju också där handlat om att pengarna går till att barn och ungdomar ska få det bättre i sina liv. 

 

Så, oavsett om jag tycker att mycket med livet är så orättvist eller att de finns saker som gör mig så jävla förbannad så att jag knappt vet vart jag sak ta vägen så får jag ju inte att glömma att leva mitt liv på ett sånt sätt som känns bra för mig. Det är ok att våga släppa kontrollen och planeringen och istället välja att leva nu med full kraft. När man förstår vad som är orättvist och kanske också hemskt, då är det ju inte svårt att förstå vad som faktiskt är viktigt och betyder något i livet. Det viktiga är ju att man mår bra och faktiskt ta vara på livet här och nu. Det kan ju hända vad som helst, när som helst och det är något som har blivit mer uppenbart för mig dom senaste dagarna. Även om det har varit jobbigt att fundera på allt hemskt och saker som alltid gör mig förbannad och ledsen, så har det ju också fört med sig att jag fattar mer än någonsin vad som är viktigt i livet. Jag kanske inte ska överdriva och säga att jag har hittat livets hemlighet. Men jag kanske har slutat kämpa mot saker som jag inte gillar. Jag försöker istället att leva mer för allt som faktiskt  är bra och som är värt något just nu. Kör på sånt som är bra och skit i det som är dåligt. Jag kommer ändå aldrig att sluta göra vad jag kan för att få bort allt som jag tycker är hemskt och orättvist med livet.  Jag kommer aldrig att sluta bry mig, men det betyder ju heller inte att jag ska sluta göra saker som är bra för mig själv, även om många saker med livet känns så sjukt jävla orättvist och svårt att acceptera.

 

Jag vill säga så mycket mer vad jag tänker just nu, men det är ibland så svårt att få ner allt i ett enda blogginlägg och samtidigt vet jag att mycket inte kommer att göra någon skillnad, oavsett hur mycket jag än skriver. Vissa tankar är bara helt omöjliga att vinna över. Det kommer inte att hjälpa att jag varken skriver eller funderar mer kring dom. Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör. Många sanningar om livet får man tydligen bara lära sig att acceptera   

 

Fyra år har gott sen min mamma stilla somnade in i sitt hem efter en tids sjukdom. Det är nästan så att jag skäms lite över att jag inte har skrivit så mycket om vad jag tänker och hur jag känner kring allt som har med min mamma att göra. Samtidigt kan jag bara säga att jag inte har känt något stort behov av att skriva om min mamma och allt jag tänkt och känt under dessa fyra år. När jag har känt att jag vill skriva har jag ju gjort det. Jag kan än idag börja gråta lite när jag tänker på min mamma. Sen känner jag ändå att dom sista månaderna under 2017 som jag fick med min mamma, det var en väldigt bra och fin tid. Även om mamma var sjuk då och jag hellre hade sett att hon hade fått vara frisk så var hon ändå som person så som jag hade velat att hon alltid hade varit. Det är det jag verkligen minns och vill minnas tillbaka på. Den sista tiden som jag fick med min mamma ser jag som dom bästa och mest avspända som vi hade tillsammans. Mamma sa ju jag också till mig under sin sista tid i livet till mig att jag inte får sluta leva mitt liv som jag helst vill göra, bara för att hon är allvarligt sjuk. Jag tänkte ju också ganska direkt efter min mammas död  att varför ska jag sörja och gå ner mig. Det spelar ju egentligen ingen roll vad jag tänker eller gör. Mamma kommer inte tillbaka i alla fall. Hennes öde är ju bara att acceptera. Jag tycker att det är förjävligt. Jag tycker inte någon människa ska behöva gå igenom en så hemsk sjukdom som cancer ändå är, men allt är som det är och jag vet att mamma ändå  sa att jag skulle leva mitt liv precis så som jag helst vill leva det,  Då kör jag på det. 

 

Jag kan ibland också tänka att jag ska besöka graven i Uddevalla mer än vad jag gör. Men jag känner ändå inte att jag har något större behov av att besöka mammas grav bara för att jag ska göra det. Däremot vill jag att det ska se fint ut på hennes grav och dom tiotalet gångerna som jag har varit där under dessa 4 år, så har jag  bara åkt till graven för den saken skull. Varje gång jag kommer dit så ser det ändå ganska fint ut. Sen gör jag det bara lite finare, men jag känner ändå inte att jag behöver åka till mammas grav så ofta som jag för 4 år sedan ändå hade tänkt att jag skulle göra. Jag hade tänkt att åka och se över graven minst en gång per årstid. Efter att ha gjort detta i ett år så kände jag att det inte behövdes. Det håller sig fint vid garven ändå och man ser också att ganska många andra människor besöker graven regelbundet och gör det fint där. Jag kommer ändå att försöka besöka graven minst en gång per år. Det känns lagom och det är också något jag vill göra. 

 

 

 

 

 

 

 

 

2016

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag känner att jag borde gå och lägga mig. Jag kröp i säng en kort stund, men sen tog jag fram telefonen och  började läsa på någon blogg som en gång skrevs av en ung tjej som för några år sedan fick cancer. Sen tänkte jag för mycket på detta och nu kan jag inte sova. Nu är hon ju död och det jobbigaste med just det jag nu läste var ju att denna person hade varit friskförklarad och sen kommer skiten (cancern) tillbaka och sen blev hon snabbt sämre.  Fan va livet kan vara orättvist, det blir ju extra jobbigt när det handlar om unga människor.  Fuck Cancer liksom.  Jag kanske inte borde läsa sånt som jag råkade läsa om nu i natten. Jag blir ju bara så ledsen. Jag känner ju sällan personerna som  tex skriver blogg eller delar med sig på Instagram om sorgliga saker som kan drabba vem som helst, när som helst i livet.  Men jag vore gjord av sten om jag inte lider med någon som delar med sig i detalj på typ det värsta som har hänt dom i livet. Jag mår nog bättre på sikt av att faktiskt bry mig och på ett ärligt sätt låta mig känna det jag faktiskt känner, om jag nu ändå tex väljer att läsa om någon som väldigt öppet delar med sig av hur det är att ha cancer.

 

. Jag såg det ju på extra nära håll när mamma fick cancer. Hon fick det ju dessutom inte bara en gång, utan hon blev bättre och sen kom det tillbaka och satte sig på nya ställen osv.. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om allt som hände mamma och hur det påverkade henne och alla runt omkring henne, men jag mår nog bäst av att låta bli. Jag kan bara säga att jag förstår mer än väl vilken hemsk sjukdom det där är. Det är ju inte bara att någon får cancer och sen dör. Det är ju en fruktansvärd sjukdom att drabbas av och jag kan ärligt säga att jag vill inte se någon behöva lida på det sättet som man har sett många göra när prognosen inte ser bra ut. För man ska ju inte glömma cancer inte alltid är en sjukdom som man dör av. Många blir ju friska och överlever också.  

 

'Jag funderar ju också en hel del på min egen hälsa. Jag kanske inte oroar mig för att jag ska få allvarliga sjukdomar, men jag går heller inte runt och tror att sånt bara händer andra och det kan inte hända mig. Nu känns det ändå bra när man har två doser vaccin mot COVID-19 i kroppen. Nu kan man ju leva lite mer normalt igen. Även om det fortfarande finns restriktioner och saker och rätta sig efter, så känner jag ändå att jag kan släppa lite på den ensamheten som jag har känt av mer än vanligt. Jag känner att det känns ok och inte fel att börja umgås mer med folk igen.  Det blev för mycket även för mig detta med ensamheten och isoleringen. Det som skrämt mig lite för det sägs ju att det kan vara farligt att vara för mycket ensam. Det rika sociala livet ska man inte underskatta. Jag känner ofta att jag mår bra när jag har umgåtts med personer som jag trivs med. Har jag inte gjort det på länge och sen gör det, då känner jag oftast efteråt vad viktigt det faktiskt är att man inte väljer att socialt isolera sig under en längre tid. 

 

Nu känner jag mig inte så överdrivet ensam. Jag träffar ju folk varje dag och för mig kan ju räcka med att jag: Växlar några ord med hen som sitter i kassan på Hemköp, eller småpratar några minuter med en granne, pratar lite skit med en eller flera arbetskollegor eller bara ringer någon och "blatjötar" lite. Sånt räcker för mig för att jag ska må ganska bra Jag tänker mycket på att jag inte ska vara för ensam, även om jag vill ha mycket egen tid också. Men jag tror som sagt ändå att man ska passa sig för att stänga in sig för mycket. Hälsomässigt är jag rätt säker på att det kan vara farligt. På sikt kan det nog vara lika farligt eller farligare att vara mycket ensam som det är att: Röka, dricka för mycket alkohol eller bara ha för mycket övervikt. Det räcker ju egentligen med att söka lite på nätet så kommer det upp mycket "läsning" om hur farligt ensamhet kan vara, och jag har svårt att inte fundera mycket kring det när jag nu är så mycket för mig själv som jag faktiskt är.

 

Usch. Nu blev jag faktiskt lite rädd när tankarna började snurra kring detta också. Lika rädd som jag ibland kan vara för att få någon allvarlig sjukdom så som: Hjärtinfarkt, stroke eller cancer. Sånt kan hända mig precis som alla andra och även om jag mår bra nu och inte vet nånting om vad som kommer att hända mig i framtiden, så kan jag inte låta bli att tänka kring detta. Vad jag gör jag om något händer? Det är en ganska vanlig tanke som jag har och det känns som jag aldrig hittar ett rätt svar på den frågan. Hur jag än tänker så känns det som att om något skulle hända mig så kommer jag aldrig att kunna vara rätt förberedd på det. Förhoppningsvis hinner jag få vård och sen får man väl bara hoppas på att det hjälper. Men samtidigt som alla tankar snurrar kring detta så är det något som säger mig att jag inte ska fundera över sånt här nu.  Det viktigaste är ju att jag mår bra och detta är inget jag mår bättre av att fundera kring. Om jag nu skulle drabbas av något i framtiden, ( som jag läser om att så många andra gör) då är jag inte säker på att jag kommer att berätta om det för speciellt många. mycket med sånt här känns bara så sorgligt och i slutändan tänker jag nog bara: SO SAD. NO WORDS. 

 

 Nu sitter jag som sagt här mitt i natten och bloggar som jag gillar att göra. Det skönt att få ur sig sina tankar även om detta kanske inte var så bra att jag tänkte så mycket kring. Samtidigt som jag bloggar så lyssnar jag också på en ljudbok. Känner jag att jag inte får stopp på tankar som tex handlar om unga människor som drabbas av cancer så kan man ju åtminstone försöka släppa det för en stund och bara sitta lugnt och lyssna på tex en ljudbok, som då handlar om något helt annat och som dessutom inte är något som har med den orättvisa verkligheten att göra. 

Jag känner att många saker borde jag göra bättre än vad jag gör. Många av dom saker som jag innan semestern sa att jag ville få gjort inser jag nu att jag inte kommer att fixa. Det blir bara för mycket för mig. Jag inser att huvudet vill mer än vad kroppen tål och dessutom är jag ju ensam ( där kom det igen) i de mesta av allt jag gör. Jag måste ju först och främst vara rädd om mig. Leva i nuet brukar ju funka i alla lägen. Jag hoppas att det gör det i framtiden också. Jag känner ju nu att jag har blivit bättre än någonsin på att leva i nuet och så vill jag ju att det ska fortsätta, även om mina tankar ibland kan dra iväg långt in i framtiden. Speciellt när man inte kan sova om natten. 

 

 

Min semester är inne på andra halvan nu. Om ca 2 veckor börjar jag jobba igen. Det försöker jag inte att tänka på. Jag tänker egentligen inte på nånting just nu. Jag är bara ledig  och lever i nuet. Semester och inget annat. 

Det är rätt skönt och det bästa är att många andra börjar väl att gå tillbaka till sina jobb eller så har dom börjat för länge sen.  Jag har nästan hälften av lediga dagar kvar. Skolorna börjar väl nu också. Jag har ingen koll på det och det känns skönt att man inte behöver bry sig om sånt. Jag har ju inga barn och själv har jag ju slutat skolan sen länge. Undra om man någon gång i framtiden kommer att börja plugga igen? Jag tror inte det, men man vet ju aldrig. Man kanske känner att man vill gå någon utbildning, fast jag har svårt att se det framför mig. Men som sagt: Man vet ju aldrig hur livet blir. 

 

 Semesterlunken är man helt inne i nu. Det känner jag. Jag är mer slö än vanligt. Jag tvekar när det handlar om att ta tag i något. Det går några dagar till och sen kanske jag tar tag i något som jag egentligen borde kunna fixa på en kvart bara jag bestämmer mig för att göra det. Jag har inga problem med att jag är en sån nu som skiter i det mesta, eller bara skjuter hur mycket som helst på framtiden.  Är det semester så är det liksom. Jag tycker det är skönt att jag lyckas känna mig helt stressfri och för en gång skull är det lätt att leva i nuet. 

Jag ska inte klaga. Jag vill ju känna som jag gör. Sen kan jag göra många saker bättre, men jag är ingen perfekt människa. Jag är inte lika bra på allting. Hur jag än försöker så kommer jag alltid att finnas saker med mig som är både bättre och sämre. Jag strävar inte vara perfekt, för ett sånt mål kommer jag aldrig att kunna nå. Jag kämpar för att nå andra mål i livet istället. Sådana som mer går att ta på. 

Pengar är ju det jag prioriterar just nu. Ni som läser min blogg regelbundet har väl inte missat det. Dom flesta som följer mig här på bloggen har nog tröttnat sen länge på att jag tjatar så mycket om hur det känns och hur jag tänker kring mina pengar. Men jag bloggar alltid för min egen skull och detta med ekonomin och det specifika målet jag har för i år, det vill jag verkligen nå. Det är jag helt säker på och då tror jag att bloggen hjälper mig att komma ihåg vad jag har gjort och vad jag behöver göra framöver eftersom jag hela tiden får ner alla tankar i skrift. Man kan säga att jag pluggar och lär mig min egen ekonomi. Jag har nytta av allting som jag lägger på minnet när det gäller detta. Jag skulle glömma över hälften om jag inte hade skrivit. Så oavsett vad folk tycker så kommer jag att fortsätta skriva. Jag bloggar ju alltid för min egen skull och inte någon annans. 

 

Som det känns nu så känns det bra med ekonomin. Jag tror att juli var den bästa månaden i år om jag räknar pengar in. Nu under semestern i augusti så har jag unnat mig lite mer så utgifterna har varit mer än normalt, men slutändan blir det som jag vill ändå. Juli gick ju så bra med pengar in och hade det inte gjort det, då hade jag ju inte bränt på lika mycket som jag framförallt har gjort under den senaste veckan. Jag ändå försiktig med vissa inköp. Jag har lärt mig av tidigare fel som jag har gjort när jag har försökt spara med har misslyckats. Jag vet också att pengar som jag kanske har lite överskott på nu, kommer jag förmodligen att behöva längre fram för att få ihop allt som jag vill ha det i slutet på december. 

 

Jag kommer ändå att ta månad för månad. Just nu orkar jag inte tänka på vad jag behöver göra i tex september eller oktober. Där är vi inte nu och mycket kan ändra sig. Både till det bättre och sämre. Jag kan inte vet allt nu, men jag har ju hittills kunnat hålla sparandet ganska exakt på kronan, varje månad, under hela detta året. Det kan jag ju veta i alla fall och när jag är i nuet så vet jag ju vad förutsättningarna är just i den stunden. Då kan jag ju också påverka det jag väljer att själv göra. Jag tror att om jag börjar fundera för mycket på hur jag ska göra längre fram än just nu, då blir detta med ekonomin bara för mycket och för stort. Risken är nog då också större att jag tröttnar på det, tappar fart och värsta fall lägger ner. Just nu känns det bra och då kan jag ju bara leva i den känslan. Sämre kanske det blir, men det behöver inte betyda att jag inte kan spara ihop dom pengar som jag har som mål att fixa år 2021. 

 

Jag får jobba med detta, en månad i taget, så är jag övertygad om att det kommer att kännas bra hela vägen. Jag har många olika lösningar på detta. Om inte det plan A funkar så har jag en plan B och kanske en C också. 

 

Jag tänker och tänker på allt möjligt, men mycket känns ändå bra med det. Jag mår ganska bra nu och jag har gjort det under en längre period. Jag har väl den senaste tiden inte tänkt så mycket på skit som ligger månader och år tillbaka i tiden. Jag har heller inte oroat mig så mycket för framtiden som jag ibland vet att jag kan göra. Jag har nog varit bra på att vara, verka och leva i nuet. Det är något som jag vet att jag lätt mår bra av och jag har fått detta bekräftat hur många gånger som helst under mitt liv. Nuet är det enda du kan påverka och som du verkligen vet säkert något om. Jag kan inte göra mycket åt sånt som har varit. "Gjort är gjort sa han som ramlade med huvudet före ner i en brunn" Att oroa sig för framtiden känns ju oftast i efterhand helt meningslöst. Dom riktiga problemen som man ibland kan bli drabbad av och som kan vara jobbiga att hantera är ju oftast av sådant slag som man sällan innan hade kunnat förställa sig att det skulle bli som det blev. Om man nog förmodan ändå blir så som man innan hade sagt, så blir ändå väldigt sällan känslan av något så som man innan hade tänkt att den skulle bli. Slutsats det alltid bättre att leva och tänka i nuet, oavsett var man befinner sig i livet. Är det något som nästan alltid funkar så är det när man lever i nuet. Det är ju i nuet som man kan jobba på att komma närmare dom mål man har. Det är i nuet som man kan göra saker för att ta sig över dom hinder och problem som man ställs inför när man jobbar på att klara att nå sina mål. 

 

Nu säger jag inte att jag har rätt, men att vara mer i nuet funkar i alla fall oftast för mig och det får mig att må så bra jag bara kan i den stunden. Om jag tänker tillbaka för mycket på skit, då mår jag skit. Om jag oroar mig för saker som inte har hänt än, då känns det ju som man lätt kan må dåligt och det känns ju ganska onödigt för sånt man oroar sig för händer ju väldigt sällan. 

 

Nu har jag börjat träffa mer folk igen. Under denna ganska långvarig pandemi som vi alla mer eller mindre har fått leva med så har jag stundtals känt mig ganska deprimerad och nedstämd. Jag är rätt säker på att orsaken till att jag känt mig så är coronaviruset och allt som det har fört med sig. För min del så har jag känt mig väldigt ensam och det har jag nog i perioder, under hela denna pandemin mått dåligt av. Jag är ändå en person som vill vara ganska mycket för mig själv, men som det har varit sen i mars 2020 så blev det för mycket ensamhet även för mig. Om jag känner så, som normalt ändå tycker att det är ganska skönt att få tid för mig själv, då är det illa. Nu känns det ändå bra att jag den senaste tiden har träffat människor igen som jag också gillar att ha socialt "häng" med. Annars har jag känt att jag vill ha respekt för pandemin och coronaviruset. Vad jag vet så har jag sluppit att bli sjuk i COVID-19, men jag har ju varit noga  med att hålla avstånd och sen har jag ju varit väldigt mycket för mig själv, även om det har känts väldigt tråkigt. Nu mår jag bara väldigt bra och jag känner mer än någonsin tidigare att det är viktigt att jag inte slutar träffa personer som jag tycker väldigt mycket om. Jag förstår ju nu vad det är som har saknats under den tiden då jag har känt mig mer deprimerad än normalt. Ensamheten har känts för mycket även för mig, även om jag också gillar den till viss del. 

 

Jag ångrar ändå inte att jag har haft respekt för allt som har haft med coronaviruset att göra. Nästa vecka ska jag ta min andra dos av vaccinet och vad jag förstår så kommer jag att ha ett skydd mitt allvarlig sjukdom i COVID-19. Om det är så det är så känns det väldigt bra och då får det som har varit vara glömt. Jag har jag klarat att hålla mig frisk från skiten och tagit vaccinet så jag har ett bra skydd för framtiden, då tycker jag inte att jag har gjort saker som jag nu behöver ångra. Däremot tycker jag det är fel när jag hör andra människor som säger att dom inte tänker ta vaccinet. Jag är ändå ganska säker risken är ganska liten att man ska drabbas av någon allvarlig biverkning eller sjukdom p.g.a. vaccinet. Jag tror nog att risken är betydligt större att man blir sjuk om man inte vaccinerar sig. Nu är det ju frivilligt så folk får ju göra som dom vill, men läkare om många andra s.k. experter verkar ändå vara ganska eniga om att det är bättre att ta vaccinet än att välja att avstå från det. Jag känner att jag hela tiden har varit väldigt säker på att jag vill ta vaccinet när det kommer. Nu har jag fått en dos och nästa vecka tar jag min andra. Det känns bra och helt rätt. De enda som skulle ha fått mig att avstå vaccinet det är ju om min läkare hade sagt åt mig att jag bör avstå att ta det. Hade man fått en medicinsk förklaring och kanske blivit hänvisad till provsvar eller nåt liknade, då hade jag väl avstått, men något sånt har ju inte förekommit för min del. Tar du inte vaccinet så är det fel i dom allra flesta fall. Ingen kan få mig att ändra på den åsikten i dagsläget. Jag är glad för min egen skull att jag är, och alltid har varit positivt inställd till att vaccinera mig. Jag tycker att alla andra som säger någonting annat bara pratar skit, hur frivilligt det än är att avstå från det. 

 

 

 

 

 Semester och mera semester. Det är skönt att veta man i skrivandets stund har över hälften av fullständig ledighet kvar. Jag har väl slöat till lite och jag tar inte tag i allt som jag innan semestern tänkte att jag skulle ta tag i. Jag känner att mycket blir för besvärligt eller tar längre tid än vad jag först trodde. Det kan också vara så att jag inte får ihop det rent ekonomiskt. Jag vill så mycket samtidigt som jag har ett sparmål för i år också. Sparmålet är det jag prioriterar och sen är det ju också så att jag är själv i allt jag gör. Det blir lätt för mycket åt alla håll om jag inte stannar upp och tänker efter. Märker jag att något inte funkar så struntar jag liksom in det. Jag tänker inte blåsa på med något som jag inte tror på, eller sabba möjligheten att nå det ekonomimålet som jag har för i år. 

Däremot tycker jag att det är bra att jag i alla fall provar att göra saker och liksom kör på för att se om det funkar. Funkar det inte så lägger jag ner, funkar det så blåser jag på och öser in mera i det. Mycket som jag har velat få gjort den senaste tiden har inte funkat, men jag har i alla fall försökt. Jag behöver inte se saker och ting som ett misslyckande bara för att jag inte får till allt som jag har tänkt mig. Jag kan inte veta allt på förhand och dessutom gillar jag det med mig själv att jag faktiskt mer nu än tidigare stannar upp och tänker efter. Mycket kan jag ju fixa om jag vill prioritera det, men just nu vill jag ju mest spara mina pengar. Då får det vara så, tills jag är färdig eller bara känner att jag vill prioritera något annat. Jag kan ju ändra mig igen och en gång till. Om jag känner att nånting annat är bättre att göra än det jag kör på nu, då vill jag vara flexibel och kunna ändra mig. Jag hatar att köra fast i ett tänkt där jag bara bestämmer mig för en sak och kör på med det, oavsett om det funkar eller inte. Det är inte bra. Jag vil köra på och vara öppen för förändringar. Kommer jag på något som jag tror är bättre än det jag gör nu, då vill jag inte var rädd för att ändra. 

 

Nu har jag som sagt slöat till lite, men är det semester så känns det inte fel. Jag vill inte köra skiten ur mig när jag nu äntligen kan ta det lite lugnare med allt än vad jag normalt känner att jag kan göra. Man märker mer nu när man har semester hur mycket tid man faktiskt lägger på sitt arbete. 

 

En sak som jag är noga med att ta tag i det är mina promenadrundor. Jag håller minst 11 500 steg om dagen. Jag känner i hela kroppen att jag kommer att må skit väldigt snabbt om jag struntar i att sätta minst 80 000 steg per vecka, bara för att jag har semester... eller bara tänker att jag vill göra massor med andra saker istället. Jagandet av steg ligger högt upp på min prioriteringslista. Skulle jag strunta i det, då skulle väldigt mycket annat bara gå rakt åt helvete. Det är jag säker på. Så jag slarvar inte med det där målet med antal steg per vecka.  

Dagarna går fort känns det som. Det är väl så när man har semester. Skönt att man ändå har ca 3 veckor kvar innan man ska tillbaka och jobba igen. Den känns ju rätt så skön och jag kan inte klaga på det. 

Just nu känns det annars lite som att jag befinner mig i "mitten" av allting. Jag hade ju innan semestern tänkt att jag skulle få gjort en del. Jag skulle ju köpa lite nya möbler och jag hade tänkt att åka till e del platser i Sverige som jag länge har velat besöka. Men jag får inte riktigt saker och ting som jag vill ha dom. Jag har hittat en ny bokhylla som jag vill ha, men när jag skulle beställa hem den så krånglar det. Först står det så fint på ett detta företagets hemsida att man kan beställa och få allt hemlevererat. Man kan också få hjälp med montering. Hej och hå, perfekt tänker man ju då. Jag trycker sen in en beställning, men då får jag helt plötsligt info om att grejer inte finns i lager, hemleveranser gör man inte för tillfället och montering i hemmet kunde jag ju då inte heller få och sen använder man coronaviruset i typ alla förklaringar till varför man just nu inte gör si eller så. Vill jag ha grejerna så får jag åka väldigt långt, typ: Linköping eller Enköping och där får jag hämta mina varor själv. Om jag verkligen vill ha något så kan jag väl göra vad som krävs för att fixa det, men när jag inte verkar kunna få någon form av hjälp som underlättar för mig, då tröttnar man ganska snabbt. Jag kommer heller bara inte att köpa någon ny möbel om jag inte är väldigt säker på att det är bra grejer och något som jag verkligen vill ha. Jag vet vad jag orkar göra nu i detta. Spontant känner jag att jag skiter i det för nu och så får vi väl se längre fram hur det blir. Det är ju lugnt liksom. Jag kan lätt leva utan några nya möbler. 

 

Något vill jag ju ändå hitta på under min semester. Jag kollade ju mycket på OS, men nu är ju det slut och då känner jag att jag vill komma ut och besöka en del platser. Jag har liksom en "lista" på saker som finns att se och uppleva runt om i Sverige. En del kan jag göra på en och samma dag och andra saker lär jag i alla fall få lägga en helg, eller liknade på att genomföra. 

 

Nu vet jag ju att det är ganska lätt att sitta och säga att man planerar att göra si och så och en jävla massa saker, men det är oftast inte lika enkelt att få det gjort. Jag tror mycket på att man bara ska börja göra något som man vill och sen kör man på och ser om det funkar, funkar det inte så lägger man ner. Problemet är att det känns som jag hela tiden vill saker som kanske kräver mer av mig än vad jag orkar med. Det många gånger lättare för mig att bara strunta i att göra saker. av någon orsak så känner jag alltid att jag ändå inte får till något så som jag vill ha det. Dessutom är ju ekonomin och mitt sparande av pengar ganska viktigt för mig just nu. Ibland kan det ju vara svårt att få ihop sparandet, samtidigt som man ska unna sig saker och roliga upplevelser. Att jag vill så mycket med ekonomin just nu och verkligen nå dom mål som jag först och främst har satt upp för i år, gör ju också att jag har lättare för att bara skita i mycket annat. Även om jag har tänkt länge på att jag ska köpa eller uppleva vissa saker. 

 

En annan grej i detta som jag inte vill glömma är ju att jag vill vara rädd om mig. Det tar ju på kraft och energi att hålla på och göra en massa saker. Att åka hit och dit eller göra vad som krävs för att dra in pengar. Återigen: Det är lätt att säga att man ska göra si eller så, men jag vill ju också känna att jag orkar. Jag har många gånger tidigare kört skiten ur mig för saker jag vill få gjort. Kanske har det varit värt det, men jag har ändå mer än någonsin förut faktiskt börjat säga till mig själv att jag måste vara rädd om mig. Ibland vill man så mycket och man missar lätt att man ofta vill mer än vad kroppen kanske tål. Jag har ingen lust att komma till den insikten för sent. Jag vill vara rätt säker på att jag orkar göra allt som jag tänker att jag skulle vilja göra. Det gäller att palla med och samtidigt vara rädd om sig. 

 

Vi får se hur det blir med allting. Just nu har jag i alla fall semester och det är rätt skönt att bara ha det. Dom viktigaste sakerna för mig är ju att jag är rädd om mig och att jag mår bra. Inget annat är ju inte värt ett skit annars. 

 

 

När jag sen började min semester började (förra helgen) så satt jag uppe på nätterna dom första dagarna, men sen märkte jag att mycket av sånt som jag var intresserad av att följa kom igång först under förmiddagen och eftermiddagen, Svensk tid, eller kvällstid i Tokyo. 

 

Simning, gymnastik och friidrott var nog dom sporter som jag gillade mest att kolla på under OS. Naturligtvis kollade jag mycket pingis också. Dom bästa matcherna tyckte jag var semifinalerna i damsingel respektive herrsingel. Då fick man verkligen se hur jävla bra dom bästa spelarna i världen är när det verkligen gäller som mest. 

 

I mitt "pingishjärta" gör det ändå lite ont. Jag hade verkligen hoppats på att Sverige skulle kunna knipa någon medalj i pingisturneringen. Innerst inne kanske jag ändå inte hade trott det,. men Sverige har ju inte tagit någon medalj i OS-pingisen sedan år 2000. Då var det JO Waldner som vann ett silver. Innan det hade även J-O Waldner tagit ett OS-guld 1992 och Erik Lindh tog en bronsmedalj 1988. J-O Waldner och Jörgen Persson har vid totalt 3 tillfällen spelat om bronset, men aldrig lyckats vinna det. Jörgen Persson spelade om bronset år 2000 och 2008. J-O Waldner spelade om bronset 2004. 

 

I singelturneringen på OS så tycker jag att dom Svenska spelarna ändå gör vad man kan förvänta sig. Ingen av dom svenska spelarna gör ju någon speciellt  dålig match i singelturneringen. Det har jag ju sett i andra OS-turneringar genom åren att vissa svenskar har gjort. 

 

 Som sagt: Jag hade gillat om det hade blivit en medalj för Sverige i pingisen. Jag tänkte att eftersom Jörgen Persson aldrig har vunnit en OS-medalj som spelare så hade det ju varit lite roligt om Sverige hade tagit en medalj i pingisens lagtävling. Då hade ju även Jörgen Persson fått sin medalj eftersom han idag är förbundskapten för det Svenska herrlandslaget i pingis. Sen kan man ju ändå säga att Svenskarna hade nog fått överträffa sig själv både en och två gånger om det skulle ha blivit medalj i lagtävling i årets OS. Kina som vann är ju alltid svåra att slå. Tyskland som blev 2:a är det klart bästa laget i europa. Sverige är normalt sett heller inte bättre än varken Japan eller Sydkorea som slutade 3: a respektive 4 :a. Man får väl hoppas att Sverige kan ta den där medaljen år 2024 istället. 

 

Ska jag säga något mer om själva OS-pingisen så hade jag nog som TV-tittare hellre sett att man bara hade haft singelturnering på herr respektive damsidan. Det blir för mycket matcher att ta in för den breda publiken när man även har lagtävling och mixeddubbel på OS programmet. Jag kände själv att jag inte var så sugen att följa pingisen efter att herrsingel och damsingel var avslutad. Jag tror att pingisen ska tänka om lite där. Jag tror att det är bättre för sporten om man "kapar" lite mer av OS-programmet. Det blir mer intressant för alla att följa. Sen blir det ju tuffare för spelare att bli uttagna, men det ska det ju vara när det gäller ett OS. 

 Ska jag tänka lite mer än bara kring pingisen så var det ju häftigt med alla Svenskar som tog guld. Mondo Dublantis var jättehäftig att se. Jag visste inte så mycket om stavhopp innan OS, men nu känner jag mig nästan som en expert på det. Även om jag vet att det inte är så.

 

Jag älskade också att Sarah Sjöström tog ett silver med tanke på dom skadeproblem som hon hade kort tid innan OS. Hur är det ens möjligt att komma tillbaka på en sådan hög nivå och prestera så bra på ett OS, med inte helt optimala förberedelser. Det visar ju att hon har en otroligt bra mental styrka. Sådana idrottare tycker jag är häftiga. 

Man kan väl också säga att jag lider med fotbollsdamerna. Det måste rent utsagt kännas förjävligt att vara så nära ett guld, men ändå inte vinna det. Det går ju liksom inte att komma närmare det där guldet. Det känns tungt även i mitt hjärta, även om en silvermedalj i ett OS inte är någon dåligt att få.  

Sen är det ju alltid så på ett OS att dom flesta som är med tar ju inte medalj. Det tycker jag man lätt glömmer bort för just på ett OS så är det ju alltid så jäkla mycket prat om just medaljerna, sen slutar det nästan alltid med att Sverige tar 8-10 medaljer. Jag tycker att man ändå kan säga att handbollsdamerna gör en bra turneringen även om dom blir 4:a. Jag tycker att alla svenskar i friidrotten som lyckades ta sig till final ska vara stolta över att ha lyckats med det på ett OS. 

Jag tror inte att Sverige i någon snar framtid kommer att ta så många fler medaljer än vad vi gör. Det brukar ligga på 8-10 medaljer och i år hade det varit kul om några till av alla dom silver vi tog hade varit guld istället. Men av dom 3 gulden vi tog så är det ju inget snack om att dessa Svenskar är bäst i världen i dessa sporter.

Dagarna går och det känns skönt att man fortfarande är i början av sin semester. Jag känner att jag tänker mycket och mer djupgående nu när man är ännu mera ensam än vad jag normalt brukar vara. Jag är ju mycket ensam annars också, men nu när man inte ens träffar folk via jobbet, och pandemin som fortfarande pågår, så känner man mer av ensamheten. I ensamheten föds ju mer tankar och dom växer sig snabbt större eftersom man har tid att tänka och samtidigt är man väl medveten om vad man faktiskt tänker på. Så känner jag nu i alla fall. 

 

Jag promenerar lite mer nu än vad jag brukar göra. Jag känner ju såklart att jag har hur mycket tid som helst när jag har min semester. När jag jobbar på och har mindre fritid så försöker jag ju bara gå så mycket som jag vet att jag måste göra för att i slutändan få ihop 80 000 steg varje vecka. Jag har samma mål med stegen nu, men jag är ganska säker på att jag kommer att gå minst 5000 steg mer i veckan under min semester. Jag tror det blir mer än så också. Jag gillar ju detta med promenaderna och att jag känner i hela kroppen att jag mår så bra av dom. Känslan motiverar mig att bara köra på, även om jag är försiktig med att höja målsättning på 80 000 steg i veckan. Jag är jätterädd för att jag ska tröttna om jag ställer för höga krav på mig själv. Tröttnar jag på promenader så vet jag att det väldigt snabbt kommer att kännas för jävligt i kroppen, och jag kommer att må otroligt dåligt. Jag kanske känner att jag kan höja målsättningen någon dag, men jag kan ju alltid gå mer än vad jag har som mål. Det finns ju inget som hindrar mig från att göra det. Målsättning har jag ju satt upp för att jag inte ska göra mindre steg än vad jag känner att jag behöver för att må bra.

 

Jag har i alla fall bestämt mig för att göra precis allt jag kan för att sätta det ekonomimål som jag har satt upp för i år. Jag tror att jag klarar det, men det krävs mer av mig nu än vad jag först trodde att det skulle göra. Jag känner ändå att jag kan göra detta och jag vill försöka. Når jag årets mål så blir det lättare för mig att nå nästa års mål och sen finns det en chans att jag når min högsta dröm i livet. Den dröm jag har haft  sen jag var liten. Det är bara att köra och kommer jag till en punkt där jag känner att det inte når min vision, då har jag ju ändå mycket pengar som jag har fått loss bara för att jag gjorde ett försök att förverkliga en dröm som jag har haft i mitt huvud så länge jag kan minnas. Jag vill köra på detta och det är viktigt för mig. 

 

Annars känner man nu när man har fått semester att det är lättare att bara ta det lugnt och mer vara i nuet. Jag fattar nu hur mycket man brukar jobba och greja med annat. Jag vill göra mer nu också, men det känns mer rätt att bara försöka vila så mycket som möjligt när jag nu har möjlighet att faktiskt göra det. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Det är ju bara skönt att ha semester. Det känns ganska lätt att ta det lugnt. Jag lever ganska enkelt just nu. Jag känner inga måsten eller krav. Är jag trött så lägger jag mig och sover. Är jag hungrig så äter jag. Jag kollar ganska mycket på OS, men om några dagar är ju det över och får man väl försöka vända tillbaka dygnet och se hur man ska göra istället för att kolla så mycket på TV som jag nu gör och har gjort dom senaste dagarna. 

 

Jag har ju saker jag tidigare har tänkt att jag vill få gjort under semestern, men ingenting känns viktigt att få gjort just nu. Jag vill bara vila och ta det väldigt lugnt. Inte jobba med nånting på något sätt. Bara ha semester och leva i nuet. Nuet mår jag nog bäst av att hela tiden försöka vara i. Jag känner ofta att jag glömmer det. Tänker man positivt också så brukar mycket lösa sig, även om jag kan erkänna att jag har börjat oro mig för vissa saker som är svåra att tänka positivt kring. 

 

Just nu har jag inte lust att göra så mycket. Det är bara skönt att vara ledig, men jag är noga med att ta mig ut på min promenader och jag ska avverka minst 80 000 steg i veckan även under semestern. Sen tror jag väl att jag kommer att ta tag i saker som jag sen tidigare har tänk att  jag ska fixa under denna semestern, men om jag inte får så mycket gjort så tänker jag inte bry mig så mycket om det. Nu kan jag ju "softa" på riktigt och känner mer än någonsin tidigare att jag behöver göra det. Jag tycker annars alltid att man har fullt upp och sen försöker man klämma in mer saker ändå. Det blir i längden ganska jobbigt för många saker man tänker att man vill göra, tar ju många gånger längre tid än vad först tänker att dom gör. Så är det ofta för mig i alla fall. Sen kan det ju vara så att saker och ting inte alltid är som man har trott att det ska vara från början. Allt detta har jag redan känt av och då har jag redan nu börjat känna att jag bryr mig inte om att göra så mycket. Jag kommer i alla fall att ta det väldigt lugnt med allt grejande. Dessutom vill jag ju spara en hel del pengar. Komma över ekonomiska spärrar och nå årets mål är ju saker som känns viktiga för mig just nu. Jag inser nu att om jag börjar greja med mycket annat, så kan det bli tufft att få ekonomin som jag vill ha den. 

 

Det kan kännas lite tufft att acceptera att jag kanske inte får gjort så mycket som jag skulle vilja under semestern, men jag känner ju att jag vill: Må bra, känna att jag hinner med och tro att jag klarar av saker jag vill få gjort. Just nu känns det bara mer rätt att ta det väldigt lugnt, och då gör jag det. Det känns ju ganska lugnt nu för jag kollar ju mycket på OS och tycker att det är roligt. Men nästa vecka är det slut och då blir det nog lite tråkigt att bara gå runt och inte göra så mycket. Samtidigt känner jag behöver vila mer och greja mindre ett bra tag nu. Tidigare i år och innan semestern så har jag grejat mycket och tjänat ganska bra med pengar också, men jag har lite glömt bort att jag måste vara mer rädd om mig. Typiskt mig på något sätt att köra fullt ös mot ett mål, utan att tänka på vad jag orkar med och hur jag mår av det. Jag känner att jag måste ändra på det där. Det viktigaste är ju alltid att man mår bra. Annars spelar ju inget annat någon roll.  

 

 

 

Man känner att man har vänt på dygnet nu. Hela helgen har jag suttit uppe på natten och kollat OS. Jag kollar inte på allt och av de jag väljer att titta på så kollar jag bara direktsändningar. Jag tittar inte i efterhand om jag nu missar nånting. Inte ens pingis kollar jag i efterhand för allt de som är värt att se kommer att visas på antingen kanal 5 eller kanal 9. Men mycket OS kollar jag nu och jag bara njuter hur mycket som helst. Kul att Sverige har fått några medaljer nu också. 

 

 

🏓🏓🏓🏓🏓🏓🏓

 

I min egen kropp känns det nu lite tufft vissa tider på dygnet. Jag kan bli väldigt trött tidigt på kvällarna och idag kände jag tidigt på morgonen att jag var väldigt pigg. Jag var ju ute på en promenadrunda på ca 5 km, klockan 06:00 i morse. Ibland håller man sig vaken trots att man är skittrött och ibland känner man sig pigg, fast man egentligen vill sova.