Jag kommer inte att ge upp.
Pengar, möjligheter och vad jag ska göra för att komma vidare från där jag är nu. Allt detta har varit de som har gått runt i mitt huvud. Det som känns bra med detta just nu är att jag är nu ganska säker på att jag kommer vidare och närmare dom mål jag har med min ekonomi. Eftersom det känns som jag har stått och stampat på samma ställe under de senaste månaderna så mår jag ganska bra nu när jag är 99% säker på att jag kommer vidare och sätter mig själv i ett bra inför 2025. Jag kommer nog att kunna avsluta detta året på ett sätt som jag kommer att vara nöjd med ekonomiskt. Det känns bra och det känns lätt att tänka positivt kring inför framtiden.
Jag kommer inte att ge upp nu. Jag börjat se fler möjligheter med ekonomin igen. Det har varit tungt länge och jag har misslyckats med massor med saker under detta året, men jag ger fan aldrig upp. Nu kommer jag att få lön för mödan och allt jävla tålamod som jag har haft. Jag har ju sen länge haft en plan och en specifik strategi med vad jag vill göra med min ekonomi. Jag har försökt att vara fokuserad på nuet och jag har gjort vad jag tror är rätt. Det som känns extra bra är att jag inte har jagad några andra människor för att jag ska klara av att förverkliga min högsta dröm i livet. Jag gör min grej och hoppas på att jag får rätt människor omkring mig som bara behöver finnas på ett eller annat sätt vid min sida för att jag ska lyckas. Jag tror på mitt sätt att tänka i detta. Fortfarande tycker jag att det är värt att kämpa med min ekonomi och kämpa för att i alla fal komma så nära min högsta dröm som möjligt. Jag är just nu långt ifrån det slutgiltiga målet som jag har med min ekonomi. Detta är min vision och den ger jag inte upp första taget. Nu har det lossnat lite och då vill jag bara kör på. Dessutom känner jag mig ju mer positiv till detta än vad jag har gjort på länge och jag är ju långt ifrån klar och jag är också inställd på att jag inte kommer att klara detta. En vision kan man aldrig räkna med att man ska uppnå, men oavsett hur allt blir i slutändan så vill jag komma till en punkt där jag känner att jag gjorde allt jag kunde för att nå min absolut högsta dröm i livet. Möjligheterna ser jag tydligare nu och jag tror mer på detta nu än på länge. Det är en ganska skön känsla att ha när jag ska kämpa vidare med att komma framåt mot dom mål jag har. Jag kommer inte att ge upp. Jag kommer att greja tills djävulen själv kommer och löser av mig. "Fuck" allt som kommer att stå i vägen för mig och mina mål i framtiden.
10 år sen eller mer..
Under OS i Paris så skrev jag ju ganska mycket om pingis i olika blogginlägg. Något som förvånade mig var att jag då hade dubbelt så många mer "bloggbesök" per dygn än vad jag normalt brukar ha. Jag har egentligen inte funderat så mycket vad det berodde på. Jag har bara konstaterat att det var så och det var inget jag hade väntat mig på förhand. Jag tänkte nog mer att skriver jag mycket om pingis så kommer statistiken att gå ner under det normala. Där ser man vad fel man kan ha ibland.
För över 10 år sedan så gick min statistik för antal besök per dygn ner med över hälften. Jag räknar liksom stabila besök. Bloggar var ju mer hett förr och sen dog det liksom ut och då märkte man av det ganska tydligt i antal besök per dygn. Jag tyckte inte det var så konstigt. För min del kom den där nedgången, men sen låg det kvar på samma antal stabila besökare år efter år. Det har liksom inte gått ner mer och mer. Det gick ner en gång med över hälften och sen låg det kvar. Däremot har rekorden kommit efter den stora nedgången. Rekord i antal besök hade jag vid ett tillfälle 2016 och vid sen blev det en gång 2018 också. Vid både tillfällena hade jag varit i Stockholm och träffat lite kändisar och bla, bla bla. Det var inget som förvånade mig med tanke på vilka jag träffade och så.
Något som däremot förvånade mig när det började blogga det var allt hat och tjat om att jag inte lagade min mat själv. Jag hämtade ju mat, eller satt ute på restaurang och åt. Idag är det ingen som gnäller eller har åsikter om det, men för 10 år sedan eller mer, då var det ett jävla liv på alla möjliga människor och då var det inget som jag var beredd på när jag startade min blogg och ville visa upp hur jag lever i min vardag.
Folk yttrade åsikter som att jag måste lära mig laga egen mat. Det jag äter är onyttigt och att jag skulle kunna spara mer pengar på att laga egen mat istället för att äta ute varje dag. Folk kunde skriva att jag inte skulle lägga upp maten på en tallrik och inte visa den liggandes i en folielåda. Jag säger inte att alla hade fel, men varför bry sig överhuvudtaget? Jag fattar väl att det kostar mer att inte laga sin egen mat, men jag ser det som att jag betalar för att slippa laga mat. Jag kan laga egen mat, men jag är inte så intresserad av det. Ibland kan jag tycka att det är roligt att greja med matlagning, men det är inget jag vill bry mig om dagligen. Men många har genom åren tyckt att jag ska göra det. Sen om min mat ligger i en folielåda och inte på ett tallrik så spelar väl det ingen roll överhuvudtaget. Så varför gnäller ens en enda människa om det????
Det kunde sitta folk i vissa poddar och prata om att fel dom tyckte det var att jag inte lagade min egen mat och hur ohälsosam den maten är som jag visar upp att jag äter. Det gick till och med så långt att två personer bestämde sig för att komma hem till mig laga mat åt mig, i mitt kök. Dom tjatade också om att jag måste laga mer mat själv och sluta äta mat som jag inte lagar själv. Jag funderade mest på varför folk så jäkla överdrivet mycket om detta med min mat och att jag inte väljer att laga den själv. Hur orkar folk bry sig och dessutom vara skitförbannad över det.
Oavsett vad allt berodde på så var detta tjatet som jag fick höra i flera år ingenting som jag hade väntat mig när jag började blogga. Jag trodde heller inte att alla dessa arga människor skulle hålla på och påpeka detta under en så lång period som det faktiskt pågick, men så var det och ett tag kan jag erkänna att jag tyckte att det var lite roligt att folk blev provocerade av att jag unnar mig mat som jag inte lagar själv. Just detta med min mat har nog det "ämnet" som folk genom åren har varit mest arga på mig för när man tittar tillbaka på vad folk har skrivit till mig genom åren. Själv skrattade jag mest åt det och tyckte det var ganska roligt att folk orkade bry sig om vad jag äter. Ibland skrev jag jag meningar som jag visste skulle provocera. Typ: Under denna veckan har jag inte lagat någon mat själv överhuvudtaget. Jag har bara låtit andra laga maten åt mig och betalat som fan för det. Förr tog det inte ens 5 minuter innan jag kunde få arga kommentarer för att jag skrev så. Tack och lov har jag tiderna och folk förändrats. Nu är det ju ändå 2024 och folk provoceras av helt andra saker än vad jag äter och vad jag har matkostnader. Sen kanske jag lite provocerade fram det hos folk förr, men jag kan ändå skratta åt det idag när jag tänker på hur många som tog sig tid att berätta för mig om att jag måste laga min egen mat och sluta köpa mat från restauranger och likande. Att det skulle bli något som jag hittills har fått mest kritik för under mitt bloggande liv, det var inget jag ens kunde föreställa mig när jag startade Dannebloggen för 15 år sedan.
En helt annan grej som jag tidigt in i mitt bloggande fick mycket kritik för var när jag tog bilder på mig själv i bar överkropp. Det var verkligen så det haglade skit på mig och jag slutade efter ett tag att räkna alla som på ett eller annat sätt ville tala om för mig hur fel dom tyckte att jag gjorde som visade mig själv på detta "hemska" och "oansvariga" sättet.
Man kan väl säga att det blev två läger. Många gillade inte mina selfies i bar överkropp, men en hel del människor skrev också att dom ville se mer av detta, eller så skrev vissa att jag bara skulle skita i alla negativa kommentarer och bara köra på.
Allt som jag fick utstå triggade mig bara till att fortsätta. Jag tänkte ganska direkt att jag låter inte andra bestämma vad jag ska lägga ut i mina sociala medier. Däremot finns det ju gränser även för mig, men jag har inga problem med att visa mig själv i bar överkropp. Från början handlade det bara om att jag ville bjuda på mig själv och visa att jag har självironi. Jag tycker inte att man behöver ta livet och sig själv på så stort allvar hela tiden. Men i detta var det tydligen många som inte hade någon humor överhuvudtaget, utan jag fick höra alla möjliga åsikter om varför jag inte ska lägga ut den typen av bilder. Jag skrattade mest åt det och samtidigt fick nog kritiken mig att förstå hur viktigt det är att jag står upp för mig själv och värnar om min yttrandefrihet.
För mig handlar ju yttrandefriheten om att jag får lägga ut vad jag vill på mina s.k. sociala plattformar och sen låta det vara kvar, oavsett vad andra tycker. Det som också är yttrandefrihet för mig det är att jag fortsätter göra vad jag gör om jag själv vill det och sen om jag känner för att ta bort folk som inte har i mina sociala medier att göra, så är det inget som känns fel med det heller. Jag värnar om min yttrandefrihet, inte andras. Andra får säga vad dom tycker på sina egna sociala medier. På mina plattformar bestämmer jag vem som ska få komma till tals och synas. Det är yttrandefrihet för mig och det känns också viktigt för mig att stå upp för den och mig själv.
Det är svårt att beskriva allt jag fick utså när det kommer till alla dessa bilder, men en person minns jag väldigt väl och som verkligen inte gillade dom här bilderna på mig i bar överkropp. Hon kallades sig för feminist och sa att hon kom från Bengtsfors i Dalsland. Hon tyckte att mina bilder var osmakliga och sexistiska. Hon krävde att jag skulle censurera mig själv och ta mitt ansvar och förstå att många ser upp till mig och kommer att ta efter det jag gör. I stora drag var det så denna s.k. feminist tyckte. Hon hotade också mig med att hon skulle ägna en stor del av sitt feministiska arbete åt att varna så många som möjligt för min blogg. Jag uppfattade hennes hot som att hon skulle bedriva någon slags hetsjakt på mig och det sa jag också till henne. Jag fortsatte bara att publicera bilder på mig själv i bar överkropp och jag märkte inte av att feministen från Dalsland eller någon annan egentligen gjorde något konkret med sånt de hotade med. Jag tror också att mycket av allt jag fick utså gjorde att jag bara fortsatte lägga upp dessa bilder eftersom jag gärna vill visa att jag skiter fullständigt i vad alla: Sura, bittra och helt humorbefriade människor tycker.
Visionens risker och möjligheter.
Jag har haft en vision eller en högsta dröm som jag har tänkt på så länge jag kan minnas. Jag vet att jag tänkte på den när jag var riktigt liten. Då hade jag ingen lösning alls på nånting. Jag visste bara vad jag ville åstadkomma.
Under dom senaste åren så började jag i alla fall göra nånting för att komma närmare den vision jag har. Som det är nu så har jag nått en punkt där jag inte vet vad jag ska göra mer för att komma ännu närmare, eller bara fixa det.
Jag har ju också fattat att det jag vill åstadkomma är ju just en vision och en vision kan man egentligen inte räkna med att man klarar av. Det känns som att jag kan alltid kämpa mot målet och jag tror också att det är viktigt att man tror själv på att det är möjligt att nå visionen. Men en vision för mig är ju inte ett resultatmål som liksom går att ta på när man väl når det. En vision tycker jag är mer en känsla av att befinna sig i ett tillstånd och på en plats i livet som man har drömt om.
Säkert har jag lagt ner för mycket tid av mitt liv på att fundera kring allt jag tror att jag kan göra. Jag också sett vad andra har gjort och jag hoppas att jag har tagit till mig av allt som jag tycker verkar klokt och bra. Jag tror också att jag har lärt mig av andras misstag. Jag har funderat mycket kring hur jag ska våga göra allt som jag tror krävs för att jag ska ha en chans att nå min vision. Jag har också skrivit mycket om mina tankar kring detta tidigare på min blogg.
Ingenting känns säkert, hur jag än vänder vrider på visionen. Det är väl därför det just är en vision. En vision är ju egentligen något som är betydligt större än bara ett mål. Jag har en tydlig bild för mig själv av vart jag är på väg och varför. Mycket är jag klar över, men ändå vet jag inte hur jag ska ta det vidare just nu. Eller så kanske jag vet, men inte vågar. Jag är inte säker på hur jag känner själv kring detta egentligen.
Jag har också genom åren pratade med ganska många som jag kan tycka har lyckats med sånt som jag skulle kalla en vision. Det är inget snack om att det som är min högsta dröm i livet kräver att jag får loss en hel del pengar. Mycket mer än vad jag har av idag. När jag har pratat med personer som typ har dessa pengar och har lyckats med sin vision i livet så är det en grej som verkar var gemensamt för alla. Man har vågat släppa mycket av sånt som redan är bra och efter det har man vågat satsa allt på sin egen grej och tro på att det man vill åstadkomma är möjligt. Ska jag lyckas så är det kanske så att jag måste våga släppa på saker som idag är bra, för att jag sen ska ha en chans att få något som är ännu bättre. Här kan jag erkänna att jag stannar lite i min strävan. Hur ska jag tänka för att våga? Det kan jag inte svara på. Jag känner mig ganska trygg med sånt som är bra för mig idag och även om jag har en känsla av att jag kan få något som är bättre så är jag rädd att jag ska ångra mig och att mycket ska kännas som det blev sämre. Det är väl den risken som jag inte vågar ta. Jag försöker hitta sätt att tänka som kanske kan hjälpa mig att komma över den "spärr", men det känns inte som något hittills har funkat. Ibland känns det inte värt att ta risker för att man ser vissa möjligheter.
Jag har också tänkt många gånger på att bara maxa ekonomin på dom sätt som jag tror kan funka. Jag vet ganska exakt vad jag skulle kunna göra. Sen när man har gjort det då kanske jag ser tydligare vad jag kan göra för att komma vidare. Problemet är bara att jag vet redan nu att även om jag maxar ekonomin så är ju inte det lösningen för att jag bara ska kunna förverkliga min högsta dröm. Det kommer att ta förmodligen att ta stopp där också och för mig finns det ingen mening med att maxa ekonomin om den i nästa läge inte tar mig närmare den dröm jag har. Att bara våga ta det steget ändå, det blir bara ytterligare ett "hinder" för mig som jag inte vet hur jag ska ta mig över. Det skulle ju också göra att jag offrar mycket av sånt som jag är nöjd med idag. Så det känns som att vad jag än tänker att jag kan göra, så tar det ändå stopp.
Jag har verkligen tittat på andra saker också. Typ om jag kan lånar pengar för att kunna köpa något som jag sen kan sälja för betydligt mer än vad jag köpte det för. Men även när jag tittar på detta så kommer det problem och hinder som jag måste lösa och ta mig över för att sen ha den möjligheten att tjäna på det. Löser jag inte det så hamnar jag ju ekonomiskt i en katastrof. Jag vet inte om jag tycker att risken är värd att ta för den möjligheten som finns. Man har ju också genom åren sett hur många människor som helst som just har drabbats av en ekonomisk katastrof av olika anledningar. Man har sett lite för många exempel på vad som kan gå fel och då blir jag väl automatiskt mer försiktig med va jag själv väljer att göra. Det är klart att man kan ha roligt och göra väldigt mycket för massor av lånade pengar. Men det ju inte så roligt när räkningarna kommer och man kanske har lån som kommer att ta många år att kunna betala tillbaka. Konsekvensen som man får ta i efterhand, är inte värt "kicken" man först får av att bolla med mycket pengar och som kanske gör att man får leva i sin dröm en kort period av sitt liv. Det är inget jag jag drömmer om.
Jag vill heller inte tänka så mycket på att lånade pengar är det som är lösningen. Jag vill fixa detta på egen kraft och vara skuldfri. Det är ju då jag kan leva på max i den drömmen jag har. Man måste ju också tänka på att man ska må bra och inte bli stressad över sin ekonomiska situation. Jag har det ju bra idag och det är svårt för mig att göra så mycket mer för att jag ska få det bättre. Det som får mig att inte sluta drömma är att jag har ju sett och pratade med andra människor som har klarat det som jag också vill fixa. Jag tänker liksom: Kan dom så kan väl jag också? Jag kanske måste våga göra fel för att på något sätt nå den vision jag har.
Jag tror att det bästa jag kan göra det är att vara grymt fokuserad på nuet och inte sluta drömma om sånt jag vill klara av. Jag tycker ändå att livet lite går ut på att försöka förverkliga dom drömmar man har. Jag ger aldrig upp, även om jag inte alltid har alla svar på hur jag ska komma vidare. Att försöka maxa ekonomin är det som känns mest rätt nu, men det gäller ju också att våga ta det steget och göra det.
Mina tankar om yttrandefrihet m.m.
En sak som jag har märkt under alla år som jag har bloggat eller hållit på med andra sociala medier det är att alla dessa s.k. hatare är väldigt känsliga när jag väljer att på olika sätt begränsa deras möjligheter att: Följa mig, skriva till mig eller bara sprida saker via mina sociala medier. Tex i kommentarsfält. Vissa skrivit till mig efteråt och berättat för mig att dom känner sig kränkta och att jag censurerar dom, samtidigt som dom tycker att det är dåligt av mig att inte värna om deras rätt till yttrandefrihet. Det är inte helt ovanligt att jag får den typen av kommentarer från personer som jag väljer att delvis eller helt begränsa från mina sociala medier. Egentligen skiter jag väl i vad personer tycker om att jag: Blockar, inte publicerar alla kommentarer, inte svarar på mail eller meddelanden m.m. Men att så många människor kan börja gapa om rätten till yttrandefrihet och att dom känner sig kränkta för att jag då skulle censurerar dom. Just den typen av argument blir ju bara löjliga att lyssna på. Om man ska starta en diskussion med mig om sånt då kan jag tycka att man inte ska förväxla och babbla om saker som enligt mig varken har med yttrandefrihet eller censur att göra. Jag känner inte ens att jag vill ge mig in i en sådan diskussion med folk som bara verkar vara dumma i huvudet.
Censur för mig det är innehåll via olika kanaler, tex TV, radio, sociala medier (internet). Det handlar om material som staten (våra styrande politiker) väljer att censurerar i syfte att förhindra spridning av uppgifter som enligt dom styrande inte bör komma till allmän kännedom. Sen kan man väl gå djupare in i en diskussion kring censur och skillnaden på självcensur, men då kan jag tycka att folk som är på mig om detta måste i alla fall börja med att hålla med mig om att ordet censur vanligtvis inte handlar om så mycket annat än något som är statligt och lagstadgad. Därifrån kan vi börja snacka på riktigt om någon vill ta den diskussionen med mig.
När det kommer till yttrandefrihet så upplever jag att väldigt många människor hävdar rätten till yttrandefrihet och jag har fått på mig att jag då skulle begränsa vissa människors rätt att utrycka sin åsikt för att jag tex inte publicerar alla kommentarer som jag får. Eller blockar folk som kanske skriver saker till mig som jag inte vill ska finnas på mina sociala medier. Man har också genom åren varit på mig att jag måste tåla en viss kritik när jag lägger ut saker på dom sätt som jag väljer att göra i mina sociala medier. Det håller jag med om till viss del, men säg inte till mig att detta har något med yttrandefrihet att göra.
Yttrandefrihet för mig är rätten till att den som lägger ut en skrift eller liknande själv har rätten att bestämma innehållet och också rätten att faktiskt ta bort dom som man inte tycker har där att göra. Det är ju verkligen vad yttrandefrihet handlar om för mig. Ni som vill ha åsikter och hävda att ni har rätt till yttrandefrihet ni kan skriva på en egen blogg eller liknade. Där bestämmer ni själva materialet och vilka som ska få ta del av det. Där kan ni också skriva eller prata om mig om ni känner att ni roas av det. Så länge ni håller er inom ramen för vad yttrandefriheten tillåter enligt svensk lag så håller jag med er som tycker att jag måste tåla en viss typ av kritik. Men på mina plattformar bestämmer jag de mesta själv och vill jag blocka eller på annat sätt fimpa dom som jag inte tycker har på Dannebloggen att göra, då kommer jag att utnyttja dom verktyg som finns på mina olika sociala medier för att jag i slutändan ska kunna upprätthålla min rätt till yttrandefrihet. För mig är det vad yttrande och tryckfrihet handlar om.
Jag berättar inte allt.
Något som folk ofta skriver till mig det är att jag måste förklara bättre vad jag menar med många av mina blogginlägg. Man tycker väl att jag måste blogga och berätta så att allt blir lättare att förstå. Jag måste blogga bättre liksom. Många vill ha fler svar på frågor som man tycker att jag undviker att svara på eller som man får av att läsa vad jag skriver. Det är inte ovanligt att jag får en sådan kommentar som handlar om att jag måste berätta allt.
Grejen är att jag bloggar inte och publicerar inlägg för att ni som läser ska förstå. Jag bloggar bara för min egen skull. Jag skriver bara för att jag ska må bra. Så är det för mig när det gäller alla mina sociala medier. Jag visar inte upp allt. Jag vill inte förklara allt i detalj och jag har inget behov av att andra ska förstå mig jämt och ständigt. Jag försöker inte få ut något budskap om vad jag tycker om saker och ting och jag bryr mig inte om vad folk som jag inte känner tycker om mig. Jag bloggar för att jag tycker att det är kul och för att jag ska mår bra. Detta gäller för mig med alla mina sociala medier. Sen kanske det också är så att jag inte är så bra på att formulera mig och få folk att förstå. Det kanske är något som jag inte är så bra på, men jag får ju hålla på med mina sociala medier i alla fall. Det är ju fritt fram, oavsett om folk tycker att jag är bra eller dåligt på detta med Danne och Dannebloggen.
Det som jag också tycker att många skulle behöva fatta (även om jag inte bryr mig om någon fattar) det är att jag behöver inte stå till svars för något som jag lägger ut i mina sociala medier. Bara för att vissa människor inte gillar mig och mycket av sånt som jag publicerar, så har jag ingen skyldighet att förklara mig. Jag är heller aldrig skyldig på att svara på frågor som jag får och jag kommer aldrig att bry mig om det finns personer som lägger ut skit om mig i sina sociala medier. Så länge ingen kommer med något som faller under brottet grovt förtal så kommer jag förmodligen inte att reagera. Sån har jag typ alltid varit och det är jag glad för. På många sätt känner jag att det är tur att jag har blivit en sådan person. Jag lever mitt liv så som jag vill och jag gillar att hålla på med sociala medier på det sättet som jag gör. Jag kommer bara att fortsätta göra det jag gör och jag kan inte bry mig mindre om att dom människorna som inte gillar mig och hur jag väljer att leva mitt liv. Jag är inne på år 16 av min blogg. Jag känner att det är väldigt få inlägg som jag ångrar att jag har publicerat. Jag har under alla år hittills publicerat över 1000 inlägg på Dannebloggen. Jag ångrar inte ens 10 stycken publicerade inlägg av alla dom som idag finns utlagda. Jag har genom åren haft en princip med mitt bloggande som jag är glad över att jag har hållit hårt på och det är att om jag är det minsta tveksam till om jag ska publicera något, då väljer jag inte publicera. Det tror jag har gjort att mitt bloggande har varit något som jag alltid har mått bra av att hålla på med. Oavsett vad andra tycker så kan jag lätt stå för de mesta av allt som jag har publicerat, på alla mina sociala medier, under alla år. Jag kanske inte skulle kunna lägga ut vissa saker idag som jag gjorde förr, men jag kan lätt säga att jag idag kan stå för dom åsikter jag hade förr, även om jag idag kanske inte är av samma åsikter. Det är lugnt liksom. Det är också något som jag tycker är skönt att tänka på. Bloggen och andra sociala medier har ALDRIG fått mig att må dåligt. Det kan jag ärligt säga att jag känner till 100%. Det spelar heller ingen roll vad andra människor pratar för skit om mig i sina egna sociala medier eller liknade. Jag kunde inte bry mig mindre.
Jag kommer att fortsätta med detta så länge jag känner att jag mår bra av det. Tycker jag dessutom att det är roligt så mår jag ju bara ännu bättre av att fortsätta. Jag kommer aldrig att börja göra saker bara för att jag vill visa upp ett framgångsrikt och bra liv i mina sociala medier. Jag kommer alltid att visa upp mig själv och det liv jag i verkligheten faktiskt lever, även om jag långt ifrån kommer att visa allt. Jag bygger inte upp några fasader och jag har verkligen lovat mig själv att aldrig göra det.
Jag kommer som sagt aldrig bry mig om vad andra tycker. Att jag inte bryr mig om vad folk tycker och tänker sa jag för typ 15 år sedan också och det kan jag står för än idag. Jag kommer alltid att leva mitt liv så som jag vill leva det. Vill jag inte vara vän med en viss person så kommer jag inte att vara det. Vill jag inte släppa in en person i mitt privata "space" så gör jag inte det. Jag är idag så jäkla nöjd över att jag inte har en enda person i mitt liv som jag inte vill ha min närhet. Så har det inte alltid varit för mig, men idag är det så på riktigt. Det är en väldigt skön känsla som jag ofta mår bra av att tänka på. Jag är glad för att jag har dom vännerna som jag har. Alla jag har i mitt liv idag tycker jag om och dom är snälla och bra personer som jag ser upp till. Många av mina vänner säger också till mig att om dom inte får ta hand om mig så blir dom ledsna. Det känns jättebra att jag har vänner som verkar gilla mig så mycket så att dom mår bra över att ta hand om mig. Jag känner ju också detsamma för dom. Jag gör mycket för mina vänner, men dom som säger nånting annat är inte mina vänner och dom bryr jag mig inte om. Jag kunde inte bry mig mindre. Jag kan ju heller inte bry mig om alla som kanske vill att jag ska bry mig om vad dom vill. Min åsikt är att skvallerkärringar är oftast avundsjuka människor som är missnöjda med sitt eget liv och då måste dom vräka hur sig skit om andra människor som inte lever efter deras regler om hur dom tycker att andra människor ska vara för att dom inte ska bli sura. Jag förstår att vissa typer av människor tycker illa om mig och allt jag gör. Dom har oftast fel, men jag tror att jag förstår varför dom håller på. Sen bryr jag mig inte och vill någon läcka skit om mig så kommer jag bara att rycka på axlarna åt det. Sen fortsätter jag bara att leva mitt liv precis så som jag själv vill, utan att låta mig påverkas av vad andra tycker.
Jag hade tänkt att skriva mer i detta inlägget, men vissa saker som jag hade skrivit tog jag bort igen. Det handlar inte om att jag har något att dölja eller att det finns saker på mig som jag inte vill ska komma ut. Jag vill bara inte berätta allt och sen vad andra väljer att göra det får stå för dom. Jag behöver fortfarande inte bry mig och jag tycker att fler borde välja att bry sig mindre om mig. Ibland känns det för mig som att vissa tror att hela världen kretsar kring dom, och mig. Vissa människor borde bara komma ner på jorden och faktiskt se hur verkligheten ser ut. Nu ska jag fortsätta med mitt liv och göra alla dom saker som jag vill göra i mitt liv, mitt enda liv.
Jaga inte människor!
Mycket ordnar sig och saker och ting kan alltid bli bättre. Vågar man bara greja på och tro på sig själv, så brukar det gå bra. En tanke som jag ofta upprepar inom mig själv och som jag tror på väldigt hårt är: Jaga inte människor. Gör din grej, så kommer du att få rätt människor omkring dig som är rätt för dig och som du kan lita på. Jag har trott på detta väldigt länge, men det som stör mig är att det tog för många år av mitt liv innan jag kom till insikt med detta.
Något annat som man hade velat förstå när man var yngre är väl att man ska ta det lugnt och inte vara för hård mot sig själv. Ibland får är det ok att bara acceptera att man gjorde fel och sen försöker man så gott man kan att inte göra om samma misstag igen. Jag behöver heller aldrig vara så rädd för vad andra tycker om mig. Jag behöver inte göra något annat än det jag tror på. Tanken som jag ofta upprepar inom mig själv kommer tillbaka: Jaga inte människor. Gör din grej och det kommer att hjälpa mig att hitta mig själv och den jag är och vill vara på riktigt. Sen får jag också rätt människor omkring mig som: Bryr sig om mig, vill att jag ska må bra och tar hand om mig för att dom gillar mig för den jag är. Det hjälper inte att fastna i negativa tankar som man bara ältar för sig själv och andra. Folk skiter till stor del i personer som bara gnäller och jag själv orkar ju inte ha dom i mitt liv heller. Jag har gjort fel, jag kommer att göra mer fel och man måste inse att det är ok att göra fel ibland. Lär man sig bara av sina misstag och inte ger upp, så kommer man tillslut på hur man ska göra för att det i slutändan ska bli rätt. Ingenting kan ju någonsin bli rätt om man inte gör nånting.
Jag har ju också under det senaste halvåret gjort ganska mycket av förberedelser inför framtida saker som jag vill göra under detta året och även i början av nästa år. Jag har säkert gjort massor med fel och många saker som jag har tittat på har jag liksom inte fått till på något sätt som känns bra. Jag har fått släppa mycket och börja om. Steg för steg har jag grejat på och i skrivandets stund så har jag ändå fått klart ganska mycket som jag ändå är rätt säker på att jag kommer att göra när det väl är dags. Det är lite resor och roliga upplevelser som är så gott som bokade och klara. Vissa saker har jag ju också gjort lite till en tradition att göra varje år, på vissa bestämda datum eller veckor. Just nu känns det som jag kommer att sätta alla dessa traditioner även i år. Dessutom har jag mer grejer på gång som jag nu har mer tid att kolla på än förut. Jag får: greja på, tro på mig själv, ta det lugnt och inte ge upp. Då brukar ju saker och ting ordna sig till det bästa. Klarar jag inte någonting så har jag väl gjort något fel, men det är väl bara en bekräftelse på att jag inte är redo för vissa saker än. Min tid kommer.
Jag tror inte att jag behöver vara orolig.
Jag känner att jag är svag för en viss typ kvinnor och jag har i flera år pratat med människor som jag litar på om detta. Jag tror också att jag har skrivit några inlägg på bloggen om detta. Jag har väl egentligen inte ont av detta som jag känner mig svag för, men jag tycker samtidigt att det känns viktigt att jag pratar och skriver om detta ibland. Dels för att påminna mig själv om att inte släppa in folk i mitt liv som jag inte vill ha där och också för att jag vill vara väldigt medveten om vad jag är svag för. Då blir det ju säkert lättare att hantera om jag hamnar i situationer där någon försöker utnyttja min svaghet på ett sätt som i längden kan förstöra väldigt mycket för mig och kanske också sätta mig i stora problem.
Jag skrev ju ett inlägg i torsdags om en kvinna som jag hade haft en sommarflirt med och jag erkände väl till viss del att hon lyckades charma mig för att jag just är svag för en viss typ av kvinnor. Jag ångrar ingenting med just denna tjejen som inlägget handlade om, men jag känner att jag måste vara medveten mina svaga punkter när det kommer till vad jag kan känna för vissa typer av kvinnor.
Jag är medveten om att jag kan lätt kan bli intresserad av kvinnor där jag antingen vet eller bara har en känsla av att jag ska passa mig. Vissa personer kan man ju uppleva som väldigt charmiga, men samtidigt kan dom vara väldigt manipulativa. Jag kanske vet detta innan, men ändå kan jag känna att jag är intresserad och vill ändå få till nånting med denna kvinnan. En sådan känslan är läskigt för mig i den stunden då jag upplever den om jag samtidigt börjar fundera på allt som kan hända om jag låter mina känslor styra för mycket. Det bli ännu läskigare om jag kommer på mig själv i efterhand att jag kände mig svag för en kvinna och lät mig charmas av någon som jag samtidigt vet gör saker som kan jämföras med vad många psykopater utsätter tex sina närmaste för.
Jag tror ändå inte att jag behöver vara orolig. Mycket för mig är ju som sagt bara vad jag känner och jag tror ändå att jag kommer att vara försiktigt om någon kvinna skulle komma mig väldigt nära. Jag är på min vakt och jag har i alla fall dom senaste åren fått öva på att inte låta mig utnyttjas av någon. Sen bryr jag mig inte så mycket om jag blir lite utnyttjad heller. Om jag ändå är nöjd och trivs i en annan persons sällskap, då ser jag det inte som att jag blir utnyttjad. Jag är ju också medveten om själv att jag är svag vissa typer av kvinnor och då minskar förmodligen risken för att jag ska råka illa ut på något sätt. Dessutom har jag ju sen länge sagt till mig själv att jag kommer aldrig att släppa in någon kvinna i mitt privata "space" om jag inte tycker att den person är snäll och någon som jag ser upp till. I just detta känner jag mig jättetrygg och då vet jag att jag inte behöver vara orolig för vilka tjejer som jag blir extra svag för. Ska någon komma riktigt nära så krävs det ju ändå lite mer än någon som gör mig svag. Sen är det nog så att jag gillar den där känslan av att det känns läskigt att träffa vissa typer av kvinnor. Jag har svårt att förklara varför jag känner så, men jag tror ändå jag själv vet svaret. Jag har haft långa samtal med några av mina vänner om just detta med mina svagheter för kvinnor och vad som känns läskigt osv... Det är liksom utrett på det psykologiska planet för min del. Så jag behöver nog som sagt inte vara så orolig för vad jag känner. Ibland mår jag ju också bra och gillar när en kvinna hittar mina svaga punkter. Det viktigt är ju i slutändan att jag mår bra och inte råkar illa ut. Därför känns det också viktigt för mig att skriva och prata mycket om detta. Det hjälper mig att känna mig trygg i dessa situationer när jag har med kvinnor att göra som jag lätt blir intresserad av.
Jag kommer inte falla för grupptrycket.
Jag har de senaste tiden blivit ganska hårt pressad av några män som tycker att jag ska berätta allt och sprida så mycket skitsnack jag bara kan om en viss person. Det är lite jobbigt för jag känner att jag kommer att bli totalt sågad och hatad om jag inte hänger på och liksom i princip tycker som dom flesta andra. Jag ska inte i ett blogginlägg sitta här och hänga ut personer. Jag gör inte sånt och jag känner aldrig något behov av att ägna mig åt sådant content (innehåll). Om detta kommer jag bara att skriva rent allmänt och säga precis vad jag: Tycker, tänker och känner om allt. Jag kan bara prata för mig själv. Vad andra tycker och tänker få stå för dom.
Det detta handlar om är att det har kommit till min kännedom att ett flertal män är arga på en viss kvinna. Jag vet inte exakt varför, men för ca 1,5 år sedan så hade jag typ en sommarflirt med denna kvinnan. Vi träffades och som jag känner så gjorde vi mycket roliga saker och jag har många fina minnen från den korta tid som jag spenderade tid med henne. Jag tror jag träffade henne på alla mina lediga dagar under denna sommaren, om man bortser från min semester. Vi gick ut och åt middagar, vi hängde hemma hos varandra, vi hade några galna utekvällar och gjorde mycket roliga aktiviteter tillsammans. Mycket av detta kostade mig en hel del. Jag var helt med på allt och jag gillade henne och tyckte att hon dessutom var väldigt rolig. Jag köpte också kläder och ett annat smycke till henne.
Det jag tror har hänt det är att dom här männen som har börjat pressa mig känner sig lurade av denna kvinna. Jag har känsla av att hon har träffat dessa män och tagit för sig av allt som dom väljer att bjuda henne på. Jag vet ju att hon är en person som: Pratar mycket, är snygg, luktar gott och jag tycker som sagt att hon är väldigt rolig. Jag kände mig svag för henne. Hon var lätt att falla för. Jag kommer inte att anklaga denna kvinnan för att hon har gjort mig illa eller lurat mig på något sätt. För det anser inte jag att hon har gjort. Vad andra tycker om henne får stå för dom, men mig kan jag ärligt säga att jag inte kände mig sviken eller lurad överhuvudtaget. Vad hon har gjort mot andra män som kanske har dejtat henne, det vet inte jag. Jag kan bara konstatera att vissa män nu har blivit väldigt upprörda och dom har gått samman och vill även att jag ska tycka som dom. Där står jag i detta.
Jag hade väldigt roligt med henne. Jag brände mycket pengar, men jag gillar ju också lite att skämma bort en kvinna som jag trivs att hänga med. När jag gav henne lite kläder så var det ju plagg som jag gillade att se henne i. Hon blev glad och jag tror att hon också gillade att jag tyckte att hon var snygg i dom kläderna som jag gav henne. Av mig fick hon tex: En kort silverfärgad kjol, högklackade vita läderstövlar och rosa underkläder. Kjolen hade väl samma blänk som man ser på en discoboll. Jag kan lätt erkänna att jag gillade att se henne i denna outfit. Detta är inget jag ångrar och jag kan inte säga att jag önskar att jag hade gjort något annorlunda överhuvudtaget. Min upplevelse av den sommaren som jag hade med henne var bara bra. Det är så jag känner. Jag kommer inte att prata skit eller anklaga henne för något som kan skada henne eller få henne att framstå som en dålig person. Det har jag ingen som helst anledning att göra. Hon lurade inte mig och jag känner heller inte att jag blev utnyttjad. Jag väljer ju själv om jag vill umgås med en person som vill hänga med mig.
Jag tror helt enkelt att dessa andra män känner sig utnyttjade och blåsta på pengar. Dom har förväntat sig att hon ska ge mer tillbaka än vad dom anser att hon har gjort. Dom kanske också har bränt mer pengar än vad dom egentligen har råd med och nu har det fått konsekvenser som inte är så roliga att behöva ta. När jag träffade henne så var jag väl medveten om vad jag höll på med. Jag tappade inte "skallen" och jag hade inga förväntningar på att detta skulle skulle bli något mer än just en tillfällig sommarflirt. Nu efterhand så känner jag mig inte heller ledsen över det. Jag tror att det som hände mellan mig och denna kvinnan var det bästa som kunde hända och jag kanske hade känt mig sviken och lurad om vi hade fortsatt att träffas även efter sommaren 2022. Nu har jag bara fina och roliga minnen från detta. Allt som var bra…förblir bra och jag tycker inte att jag har blivit illa behandlat på något sätt. Jag gillade ju allt som hände och vad jag fick uppleva tillsammans med henne. Jag kanske är svag för kvinnor och vissa kan säkert linda mig runt sitt lillfinger och många kanske skulle se sånt som att jag blir utnyttjad och lurad. Men jag vill ju göra roliga saker med personer som jag gillar att hänga med. Jag har alltid råd med det jag väljer att göra. Jag skulle aldrig låta tex en kvinna ta alla mina pengar och jag skulle aldrig låna pengar för att ha råd att betala tex: Middagar, drinkar, kläder, smycken och galna utekvällar. Om jag bjuder andra, då har jag råd med det. Det är lugnt för mig. Jag bränner liksom inte allt jag har och sen står där efteråt och känner mig arg och upprörd över att en tjej har utnyttjat mig. Jag lever inte livet utöver mina tillgångar. Man har ju ett eget ansvar som en vuxen människa att inte låta sig utnyttjas och känner man ändå att man har blivit det så får man väl lära sig av sina misstag. Ibland kostar det ju att lära sig saker. Sånt är livet liksom.
Jag kommer som sagt inte falla för grupptrycket och prata skit i onödan. Den här kvinnan har inte gjort mig illa eller utnyttjat mig på något sätt. Detta kommer jag att hävda oavsett vad andra tycker eller säger. Jag hade väldigt roligt tillsammans med henne. Jag var mer än nöjd med vad jag fick ut av det. Jag är säkert en sådan person som kan gå igång på att tex ha en sommarflirt som kostar mig lite. Jag är svag för kvinnor och jag kanske har svårt att säga nej, men samtidigt måste jag nog erkänna att jag också gillar hela grejen med min svaghet. Det finns ju någon tjusning med att jag som man kan bjuda en vacker kvinna och skämma bort henne. Speciellt när jag känner att jag har råd med det och ändå har pengar över till mycket annat som jag tycker är kul i livet.
Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka om alla dessa upprörda män just nu. Jag vet bara att jag inte kommer att falla för grupptrycket och säga massor med saker som jag innerst inne inte tycker. Mot mig var hon jättesnäll och jag upplevde henne också som väldigt rolig. Jag känner mig inte sviken eller lurad på något sätt. Detta kan jag lätt säga 100 gånger till och vara 100% ärligt med att det är så jag känner.
Dannebloggen följer med mig in i 2024.
Dannebloggen lever vidare även nästa år. Jag tycker ju att det är väldigt roligt att blogga. Dessutom har jag kommit till insikt med att jag mår väldigt bra av att skriva mycket. I kombination med att jag läser en del och skiter i vad negativa och tråkiga människor tycker och tänker om mig, så fastnar jag inte längrelika lätt i depressioner och likande skit. Att blogga är alltså något som hjälper mig att må bra.
Jag har ju andra sociala medier också. TikTok är väl det som många tjatar på mig om mest nu för tiden. När fans och liknade kommer fram till mig på stan så säger dom ofta att dom följer mig på TikTok. Jag tar väl inte TikTok så allvarligt. Jag bryr mig inte, men det är kul att skapa små musikvideos där. Men jag känner inte att det är något viktigt för mig att hålla på med.
Under 2024 så blir det fler blogginlägg och andra saker kommer upp i övriga sociala medier som typ heter Dannebloggen. När det gäller bloggen så kommer jag att fortsätta med detta arbetssättet som jag nu har gjort sedan 2020. Jag försöker skapa inlägg varannan dag. Det blir då lagom mycket jobbande med bloggen för mig. Dessutom håller jag skrivandet levande utan att det blir för mycket. Då mår jag bra.
Detta får bli det sista blogginlägget för 2023. GOTT NYTT ÅR!
27 December
Ibland undrar jag hur folk tänker. Eller om folk inte kan tänka alls. Under de senaste veckorna har jag fått massor av frågor om allt möjligt och dessutom har det varit fler än vanligt som har kommit fram till mig på stan eller liknade. Man
frågar om man får ta en bild, men det kan också handla om annat. Många är jättesnälla, men en del människor kan vara riktigt äckliga och vill dessutom jävlas.
Den senaste tiden har jag som sagt fått fler meddelanden och mer folk än vanligt typ ropat Dannebloggen efter mig. Ärligt talat så bryr jag mig inte så mycket. Folk är ju som dom är, oavsett vad jag tycker om det. Håller jag på med sociala medier
som jag gör så kanske det inte är så konstigt att saker och ting är som dom är.
Om någon vill ha en bild med mig så ställer jag allt som oftast upp, men det händer att jag säger nej till det också. Ibland kommer det ju fram folk och jävlas och sen är dom så fräcka att dom frågar om dom kan få en bild med mig. Hur tänker folk
där? Jag säger naturligtvis nej till bilden eftersom jag upplever att personen är dum i huvudet och dessutom har hen kanske äcklat sig på ett sätt som jag inte tycker är ok. När jag har sagt nej, så är det nästan mer regel än undantag att
folk börjar tjata om att få ta en bild. Jag fortsätter säga nej i hopp om att den som har frågat ändå ska respektera att jag inte vill. Vissa kanske fattar, men dom flesta blir sura och det är inte helt ovanligt med olika typer av: Kränkningar,
personangrepp och hot efter att dom har fått nej eller inget svar alls. När jag har fått utså den där skiten så är jag i alla fall glad över att jag inte ställde upp på det personen ville mig.
Jag brukar som sagt ställa upp om någon vill ha en bild, men ibland vill man ju inte och jag måste ju inte bry mig och jag behöver heller inte förklara varför jag inte vill synas på bild med vissa personer. Vissa har jävlats med mig förr, andra är
äckel när dom kommer fram eller så vet jag något om dom som gör att jag inte vill synas med dom på bild. Jag tycker inte det är så konstigt att jag ibland säger nej, även om jag för de mesta ställer upp när någon frågar. Dom flesta som frågar om en bild är ju snälla och trevliga när dom frågar.
Sen finns det dom som inte ens frågar om en bild tillsammans med mig. Dom kommer fram och ställer sig bredvid mig och bara tar bilden. Jag hinner liksom inte säga något. Det tycker jag är ganska fräckt och det signalerar brist på respekt
för andra människor. Jag kan väl ändå säga att det tillhör inte vanligheterna att folk gör så och jag har hittills inte haft något emot att vara med på bild med dom som har gjort så. Men jag tycker ändå att man kan fråga mig först och sen faktiskt
lyssna på vad jag svarar. Jag hade förmodligen sagt ja till den där bilden och jag tycker att det är väldigt dåligt att inte fråga först. Jag kanske borde säga det till dom som gör på det viset, men samtidigt blir man ju lite ställd varje gång
det händer. Det kan vara svårt att hinna tänka och sen säga det man sen tänker. Allt går ju ofta så jävla fort.
Jag också det senaste halvåret fått mer meddelanden än vanligt. En del har konkreta frågor om saker och andra verkar bara vilja få kontakt och prata med mig. Jag svara nästan aldrig och det beror ju typ alltid på att jag inte är intresserad
av vad dom som kontaktar mig vill mig. Jag tycka att om jag inte svarar så borde vem som helst fatta att jag inte är intresserad, men det blir ofta övertydligt att så inte är fallet.
Samtidigt fortsätter jag bara att inte svara när vissa skriver om och om igen. Blir det för jobbigt så blockar jag och sen har jag för de mesta fått vara ifred. Grejen är ju att jag väljer ju själv om jag vill svara och jag har ju rätt
att blocka vem jag vill, när jag vill och jag behöver inte komma med någon förklaring på varför eller nånting. Jag har genom åren fått mycket skit för att jag inte svarar och för att jag blockar. Eller så får jag kritik för att jag inte släpper
in vissa personer i mitt liv som på olika sätt önskar att få vara en del av det. Det får väl vara så. Jag bryr mig inte om sånt heller. Dom flesta som följer mig är jag inte intresserad av att varken träffa eller ha något med att göra. Jag
tycker inte det är så konstigt att jag tänker så och jag kan även här undra hur folk tänker när dom inte verkar fatta varför jag inte bryr mig. Tänk om man skulle säga ja till allt som folk har frågat mig om genom åren. Livet skulle ju inte gå
att leva på något behagligt och bra sätt då. Det ingår ju i livet att säga nej, eller inte bry sig alls. Jag kan tycka att det är en mänsklig rättighet att ha rätten att få säga nej. Det är ändå väldigt lite i mitt liv som jag måste säga ja till.
Ibland kan jag önska att fler människor förstår och respektera det.
Vill jag inte vara vän med en viss person, eller om jag inte är intresserad av att ha nånting med en person att göra, då bryr jag mig inte. För mig är sådana är saker inget annat än självklara. Jag har genom åren fått utså massor
med skit och olika typer av kränkningar p.g.a. att jag bara väljer bort människor som jag inte vill ha i mitt liv. Själv bryr jag mig inte speciellt mycket om någon inte vill vara vän med mig, och blir jag dissad på något sätt,
oavsett vad det handlar om så får man ju någonstans bara acceptera och gå vidare. Jag känner att jag måste kunna ta det och respektera när någon inte är intresserad av mig och vad jag vill. I alla fall när det handlar om olika
typer av relationer till andra människor. Jag tycker nog att det är något som man måste förstå.
Jag kommer inte att bry mig i fortsättning heller om människor som jag inte vill ha i mitt liv. Jag kommer inte att bry mig om vad dessa människor tycker eller vill att jag ska göra. Jag bestämmer själv och jag har min fulla rätt som en fri människa
att säga nej till vem som helst. Jag är nöjd med dom människorna som finns i min närhet idag och är det något jag är extra glad över så är det att jag inte har någon människa i mitt liv som jag inte vill ha där. Jag kan släppa in nya personer
i mitt liv, men jag har inget tålamod över för folk som ger mig massor av negativ energi. Livet är för kort för att man ska orka bry sig och ha tålamod med sånt folk. Är du snäll och är någon som jag ser upp till, då finns det en chans att du får vara en del av mitt liv, om du själv vill det.
För att jag ska må bra så anser jag att det är så jag måste tänka, och så gott jag kan leva efter.
Dannebloggen - 15 År 🎂🥳
Idag är det 15 år sedan som jag startade denna bloggen. Jag har publicerat över 13 000 inlägg. Jag tycker allt som oftast att det är kul att blogga. Det skönt att få skriva om vad man tänker på. Stundtals har jag tänkt att jag ska sluta, men jag har ändå fortsatt. Jag tycker att det är roligt att blogga och jag mår bra av det. Under detta året har jag också kommit till insikt med att jag inte lika lätt fastnar i depressioner och sådan skit. Skriver jag och läser mycket så känns det som att jag håller mig på en stabil mental nivå. Dessutom har jag väldigt lätt för att fullständigt skita i vad folk tycker och tänker om mig. Allt detta i kombination får mig att må väldigt bra.
Det också gillar med skrivandet det är när allt omkring mig bara försvinner och i ett fullständigt "rus" så lyckas jag kanske skapa inlägg efter inlägg som jag efteråt blir väldigt nöjd med. När den känslan infinner sig så blir det också otroligt kul att fortsätta blogga.
Idag har väl Dannebloggen och allt kring mig mer gått över i att folk påminner mig om mina andra sociala medier. Folk som kommer fram och pratar eller ropar Dannebloggen på stan säger idag ofta att dom följer mig på TikTok. Det är ju inte denna bloggen som folk förknippar mig med längre. I början var det ju så. Då hade jag ju inte ens TikTok, eller Instagram. Då var det många som var på mig om vad jag hade bloggat om och oftast sa folk att dom gilla vad jag gjorde och man tycket att jag bara skulle fortsätta. När jag började blogga för 15 år sedan så var det hett med bloggar. Det var en annan tid. Jag tror att det är bloggen som har lagt grunden till mycket av allt som händer kring mig, även om många idag inte bryr sig om dannejohansson.se, och vad lägger ut här nu för tiden. Men jag har heller aldrig brytt mig om sånt. Jag bloggar bara för att jag tycker att det är roligt och för att jag vet att jag mår bra av det. Det är därför jag vill ha den kvar. Jag har aldrig brytt mig om hur många som följer mig. Jag har aldrig tänkt på hur jag ska göra för att utveckla min blogg eller andra s.k. sociala medier som jag har. Bara genom att jag skriver mycket så lär jag känna mig själv på ett bra sätt och det tror jag inte att jag hade gjort om jag inte hade haft bloggen. Andra sociala medier har jag bara för att jag tycker det är roligt. I slutändan vill jag bara må bra och göra sånt som jag tycker är kul. Även om allt som har hänt kring mig och mina sociala medier inte alltid har känts så positiva, så kan jag ändå tycka att i det stora hela så har det varit bra för mig att jag har haft min blogg. 
Läser och skriver mycket.
Jag vill bara må bra. Mår man inte bra så spelar inget annat någon roll. Jag har känt ganska länge nu att jag har mått bra. För ca 3 månader sen började jag ju må riktigt dåligt. Det tog ju typ två veckor för mig att ens börja må lite bättre. Efteråt
sa jag till mig själv att jag skulle göra allt jag kan för att jag inte ska må så dåligt igen. Jag bestämde mig för att tagga ner med allt jag höll på med och mer bara jobba lugnt och systematiskt framåt. Jag slutade också med att vara för hård mot
mig själv. Problem uppstår ibland och funkar inte något så är det ju bara att försöka lösa det. Jag behöver liksom inte tänka så mycket på vad som egentligen gick fel och varför ett problem uppstod. Bättre att lägga sin energi på att försöka lösa
problemet. Jobba på och gör allt jag kan här och nu. Det är ett sätt att må bättre och inte sugas i en depressioner och sån skit.
Jag har också märkt att mycket läsande hjälper mig mycket. När jag känner att jag börjar må dåligt så funkar det att bara läsa mycket. Det är väl så att när jag läser så tänker jag på något annat än det som får mig att må dåligt och ger mig ångest. Man
går tillbaka till nuet och tänker bara på det man läser.
Skriva mycket funkar också. Jag har sagt många gånger att min blogg har hjälpt mig att gå från att må dåligt till att må bättre. Skriver man bara helt ärligt om vad man känner och är ödmjuk så mår jag bar av det. Det jag också gillar med skrivandet det
är när jag hamnar i ett rus och allt runt omkring mig bara försvinner och allt jag tänker på i den stunden handlar bara om vad jag ska skriva. Det är en skön känsla som jag också alltid mår bra av efter att jag har skrivit färdigt och fåt klart ett
blogginlägg.
Förutom att jag läser och skriver mycket så försöker jag att inte bry mig så mycket om vad folk tycker om mig och allt jag gör. Jag gör det jag vill göra och jag lever för att må bra och försöka förverkliga mina drömmar. Så tycker jag att livet ska vara
och tycker andra människor nånting annat så är det ju inget jag tänker bry mig om. Jag mår ju bättre av att skita i det liksom.
Jag försöker också mer nu än tidigare att inte ångra saker som jag har gjort. Det kan ju ofta ge mig väldigt mycket ångest. Det går ju inte att göra något ogjort och tycker man att man har gjort fel så får man väl försöka lära sig av sina misstag och
gå vidare. I vissa fall kanske man kan be om ursäkt som man tycker var dumt, men att fundera för mycket på att man just ångrar vad man har gjort är ju meningslöst och det hjälper aldrig. Man mår bara sämre av att ångra saker. Därför är det helt meningslöst.
Alla dessa insikter är jag glad över att jag har fått. Läsa mycket, skriva mycket, inte bry mig så mycket om vad andra tycker och inte ångra saker.
Jag är inte intresserad.
Jag har den senaste tiden fått utså en massa skit från alla möjliga människor. Många fler än vanligt har också försökt få kontakt med mig på olika sätt. Oftast skriver folk i DM på Instagram och en del tjatar ganska mycket om att jag måste svara.
Jag är oftast inte intresserad av vad en följare vill mig och då bryr jag mig heller inte om att svara. Men vissa verkar inte fatta den kopplingen.
För ett tag sen var det en person som hörde av sig en gång varannan minut i över 1 timme och jag vet inte vad han ville mig, men när jag såg alla desperata meddelanden om att jag måste svara, så blockade jag honom. Jag var
inte intresserad av vad han ville och jag är 100% säker på att det inte var något som jag ville bry mig om. Då skiter ju jag i det.
Vissa andra personer har också skrivit till mig den senaste tiden och låtsas stöta på mig. Man märker att dom som skriver inte menar vad dom säger. Dom beskriver sig själva och vad dom vill att jag ska göra, vad dom gillar och att jag ska svara
för att jag kommer inte att bli besviken om jag gör det. Jag tänker bara att alla dessa som skriver som dom gör är dumma i huvudet. Men samtidigt är jag ganska säker på att dom flesta som skriver och säger att dom vill träffa mig, bara vill testa
mig och se om nappar. Kanske vill man också vid ett senare tillfälle använda saker mot mig om jag nu själv skulle vara så dum och svara. Dom kan inte vara seriösa med det dom skriver. Det vill jag verkligen inte tro för då måste ju dessa människor
söka hjälp, med tanke på vad vissa skriver till mig.
Jag kan tycka att om jag inte svarar så borde ju alla dom som skriver förstå att jag inte bryr mig om vad dom vill när dom inte får något svar av mig. Men ändå skriver vissa om och om igen och sen blir en del sura för att jag inte svarar.
'
En del har också skrivit till mig och tycker att jag ska förklara något som jag tidigare har publicerat i något av mina sociala medier. Det enda jag tänker säga om det är att jag publicerar vad jag vill och jag är inte skyldig att stå till svars för något
som jag har publicerat sen tidigare.
Jag har också fått lite kritik för att jag inte svarar vissa som kommer fram och pratar med mig på stan. Jag är bara tyst och låtsas som jag inte hör. Vissa kommer ibland fram för att dom vill jävlas och dom pratar som om dom
inte hade en enda hjärncell i huvudet. Dom kan äckla sig och försöker reta mig. Varför ska jag bry mig om dessa personer? För mig är det självklart att inte alltid svara då. Jag mår ju bättre av att inte bry mig och är någon för dum i huvudet
så kommer det ju inte spela någon roll vad jag säger. Dom kommer ju ändå inte att fatta. Dessutom har jag integritet och den värnar jag om. Om någon utsätter mig för personligt störande ingrepp så kränker ju den personen min integritet. Vissa
borde nog tänka på att ha respekt för andra människors privatliv och personliga integritet. Jag tror att dom allra flesta normala människor är överens om att den personliga integriteten är viktig att värna om. Jag känner inte att jag gör något fel
när väljer att inte bry mig om personer som jag innerst inne inte vill ha ett skit med att göra.
Tar en paus.
Jag kommer att ta en paus från bloggen och mina andra sociala medier. Det känns inte motiverande att publicera och uppdatera just nu när jag känner att mycket är så jobbigt.
Jag mår dåligt och jag är väldigt skör och skakig just nu. Jag vill komma bort ett tag från den där "bubblan" som man lätt känner att man befinner sig i när man uppdaterar regelbundet på olika plattformar i sociala medier. Jag vet inte när jag kommer tillbaka, eller vad jag har för planer när det kommer till mina sociala medier framöver. Det får bli en senare fråga.
Ha det så bra. Jag tycker att många av er som följer mig verkar vara jättesnälla och fina människor.
Dannebloggen i 14 år.
Denna blogg startade jag för 14 år sen efter att jag hade tagit en paus från en annan blogg som jag sen valde att avsluta efter bara 10 månader av bloggande. Men just idag fyller denna bloggen 14 år. Jag har inga planer på att sluta och jag har alltid
sagt att jag kommer att hålla på så länge jag tycker att det är kul att blogga. Jag mår bra av att blogga och jag tycker att det är roligt att skapa nya inlägg. Jag bryr mig inte heller det finns folk som tycker att jag ska lägga ner.
Under dessa 14 år av bloggande har jag fått stå ut med mycket från folk som av någon anledning inte gillar mig och det jag gör. Folk har hotat med att dom ska anmäla min blogg till min arbetsgivare eftersom dom tycker att jag som bussförare inte ska få
hålla på med det jag gör i mina sociala medier. Jag har också fått ta emot hot om att man ska anmäla vissa av mina inlägg till diskrimineringsombudsmannen. En gång var det någon som kallades sig för feminist som hotade mig med att hon skulle ägna
sitt feministiska arbete åt att varna så många som möjligt för mig och min blogg. Folk har också försökt läxa upp mig på olika sätt. Jag får inte lägga upp bilder när jag "plankar", jag borde skänka mer pengar till välgörenhet, men när jag sen skänker
pengar till välgörenhet så får jag höra att det är fel också.
Jag får inte ta bilder på mig själv när jag har en Ferrarijacka på mig, eftersom jag inte äger en Ferrari. Jag har fått kommentarer där folk tycker att jag bara ska lägga ner bloggen och istället försöka träffa någon som jag kan bilda familj med. Där
kan man ju undra vad den eller dom som skriver så menar. Jag kan väl blogga och visa upp vad jag gör i mitt liv på en blogg, oavsett om jag har familj eller inte?
Sånt som jag också har märkt att folk som läser min blogg har blivit riktigt förbannade för det är om man tex skriver att jag flyger och inte bryr mig om miljön. Eller råkar jag skriva att jag på ett väldigt enkelt och snabbt sätt har lyckats tjäna
en ansenlig simma pengar, då får jag många arga kommentarer om att det inte är rätt att skriva om det. Folk läxar upp mig för i princip allt som man tycker att jag lägger mer pengar på än vad jag borde göra. Jag har genom åren blivit ordentlig hatad
om jag har råkat nämna hur mycket vissa saker har kostat som jag har köpt, eller bara fått uppleva. Det spelar liksom ingen roll att det är pengar som jag har jobbat ihop själv och valt att spara för att jag vill kunna unna mig lite av livets
goda ibland. Det är ju alltid mina pengar och jag är ju fri att göra precis vad fan jag vill, men det finns ändå många: Trögfattade, sura och bittra människor som tycker att jag minsann inte ska göra det jag väljer att göra för mina pengar.
Jag har egentligen aldrig brytt mig om vad folk tycker och tänker. Jag har gjort några polisanmälningar genom åren, men många av dom som jag har gjort har inte handlat så mycket om vad folk skriver till/om mig i sociala medier. Det har varit mer jobbrelaterade
grejer. Då handlar det oftast om hot mot tjänsteman.
Som sagt jag har egentligen aldrig brytt mig så mycket om vad folk tycker. Dom enda människorna som jag bryr mig när dom vill säga något till mig, det är dom som jag gillar och ser upp till. Om någon hjärndöd eller sur och bitter människa skriver
något hatiskt eller vill försöka läxa upp mig på något sätt, så är det förmodligen aldrig något som jag kommer att ta till mig och bry mig om. Sen kan det ju vara så att vissa människor kanske kommer obehagligt nära, ägnar sig åt brott som faller
under allmänt åtal...då är jag ju ganska snabb med att agera på ett sätt som jag tror hjälper för att jag ska bli av med den personen i mitt liv. Polisanmälan kan ju vara en grej att göra, men det finns ju också andra sätt naturligtvis. Ibland räcker
det med att blocka en person. Det kan räcka för att bli av med en person. Det hjälper faktiskt förvånansvärt ofta.
Jag kommer aldrig att lägga ner bloggen eller några andra sociala medier p.ga av att det finns människor som inte gillar mig och allt de jag gör och visar. Jag kommer fortsätta lägga upp, skapa och publicera bilder och texter. Det spelar ingen roll för
mig hur mycket hat jag får eller vad folk väljer att hota med. Jag kommer att fortsätta publicera vad jag själv vill ändå. Jag kommer aldrig att låta mig påverkas s.k. "haters" och deras åsikter. De mesta av allt hat och olika typer av: Uppläxningar,
utskällningar, moralpanik, mobbning och kommentarer som är helt hjärndöda har jag svårt bli påverkad av på något negativt sätt. Förmodligen kan dessa korkade människor som väljer att lägga ner tid på detta få mig att i ännu större utsträckning bara
fortsätta göra allt de som jag har fått mycket hat för. Jag gör ju vad jag vill och jag har ingen skyldighet att bry mig om vad andra tycker om det.
Jag har heller inga skyldigheter att stå till svars för nånting som jag har gjort sen tidigare. Genom åren har jag fått många kommentarer på alla möjliga sätt där man kräver att jag ska förklara och säga varför jag tex publicerade vissa: Bilder,
filmer eller texter. Jag kan ibland känna att jag vill förklara mig och jag kan också tycka att det kan bra att folk reagerar, men jag svarar och förklarar om jag själv vill det. Jag gör det aldrig enbart för att någon människa kräver det. Vill jag
inte, så gör jag det inte och det känns bara så jävla rätt av mig att aldrig låta mig styras över vad andra vill att jag ska göra. Det gäller ju inte bara blogg och sociala medier, utan väldigt mycket annat i mitt liv också. Jag gör som jag vill och
finns dom människorna som bara vill säga massa negativa saker om det jag gör, så tycker jag att dom kan skita i det liksom. För jag kommer inte att bry mig om personer som jag inte tycker om och ser upp till. Dom flesta som genom åren har skrivit
"skit" till mig, känner jag ju inte. Det är ju också en anledning till att inte bry sig.. Gillar man inte mig, följ mig inte då. Hur svårt kan det vara liksom. "Haters" gonna hate. Så är det och så kommer det nog alltid att vara. Folk är ju som dom
är och är det något som jag har lärt mig under dessa 14 år av bloggande så är det att jag kan sällan få någon hater att ändra deras uppfattning om mig. Det spelar ingen roll vad jag gör. I en sur och bitter "haters" ögon så är det bara fokus
på det negativa som gäller. Dom sitter kanske där och är sura och bittra över sitt eget liv, och dom blir väldigt lätt kränkta om tex en sån som mig beskriver att jag för de mesta är nöjd och glad och att pengar rullar in som fan. Träffar man dessutom
lite snygga tjejer också, då kan man vara säker på att man har gjort vissa människor arga för lång tid framöver.
Men allt sånt skiter ju jag i. För jag är en fri man som får göra vad jag vill och vet att allt jag gör inte är sånt som jag behöver skämmas för, eller ens förtjänar att få ta skit för. Det finns väldigt lite som jag ångrar under dessa 14 år av bloggande
och jag tror inte att jag kommer att ångra speciellt mycket av allt jag väljer att publicera i framtiden heller. Jag kör bara på så länge jag tycker detta är roligt. Det är en sak som är säkert.
En bättre version av mig själv.
Jag har lärt mig så mycket av alla fel jag har gjort sen tidigare och jag vet att mycket av sånt jag har gjort tidigare kommer jag inte att göra om. Allt jag gör nu blir alltid bättre än vad jag gjorde tidigare. Jag har aldrig tidigare känt att jag gör
så många saker som blir så rätt för mig. Jag mår bra av att göra det som känns mest rätt och jag har inga problem med avstå från saker som jag kanske i stunden känner för att göra, men som innerst inne känns helt fel. Jag har lärt mig av mina misstag
och att göra misstag är nog det bästa sättet att lära sig saker på.
Jag vill jobba med min egen självutveckling och jag jobbar varje dag med att försöka bli den människan jag vill vara. Ibland gillar jag inte den jag håller på att bli och då försöker jag stanna upp och tänka väldigt mycket på vad jag behöver göra för
att jag ska vara den personen jag faktiskt vill vara. Idag är jag på många sätt den människan jag vill vara och jag är på en plats där jag tror att jag har alla förutsättningar att kunna göra mycket av sånt som jag bara mår bra av.
Andras åsikter om mig är ju inte alltid den jag är och jag har aldrig tidigare känt mig så övertygad om vem jag är idag som jag gör nu. Om någon påstår något om mig som jag vet inte stämmer, så är det inget som jag ens bryr mig om att fundera kring. Om
jag inte är det man påstår, då är inte det sån jag är och det finns ingenting som kommer att få mig att tro det heller. Folk som inte känner mig kan ju inte veta och jag lyssnar inte på personer som jag vet inte känner mig. Sen är det ju också så
att jag lyssnar aldrig eller tar åt mig av negativ kritik som jag kastas på mig av personer som jag inte litar på eller känner överhuvudtaget.
Jag vill alltid må bra och det är alltid det viktigaste i mitt liv. Allt i mitt liv kretsar kring detta hela tiden. Jag ska må bra. Inget annat i livet spelar någon roll för mig. Bara i år kan jag ju titta tillbaka på massor av saker som har fått mig
att må så jävla bra. Jag gör saker som funkar för mig och det mår jag bra av. Sånt som funkar för mig kanske inte funkar för andra. Alla är vi olika och vi befinner oss inte alla på samma "plats" livet. Med den vetskapen så är jag glad över att jag
har hittat min grej och under många år kört på med det jag tror på. Det har jag ändå gjort att jag mår väldigt bra idag.
Alla människor som jag väljer att ha i min närhet och liksom släppa in i mitt liv, är människor som jag gillar väldigt mycket och som ger mig positiv och bra energi. Jag är så glad över att jag idag ärligt kan säga att jag inte har någon människa i mitt
liv som jag inte vill ha där. Jag är inte beroende av någon och ingen av alla som jag har i min närhet försöker tvinga mig att göra något som jag inte vill. Jag har människor i mitt liv som jag känner att jag kan säga nästan vad som helst till. Jag
kan öppna mig om jag hoppas att dessa människor känner detsamma för mig. Jag vet vilka människor jag har in mitt liv som faktiskt vill att jag ska må bra och som faktiskt vill ta hand om mig. Det känns helt fantastiskt och väldigt lyxigt att jag känner
att jag har en sådan relation till vissa människor. Många av dom samtal som jag har med personer som jag verkligen innerst inne gillar att spendera tid med är så givande och jag får så mycket kraft och energi av dom som jag bara efteråt vill leva
ut. Jag är så otroligt glad över att jag känner som jag gör kring allt detta idag.
Det var längesedan jag kände mig utnyttjad av någon. Det har inte hänt på flera år. Jag har dom senaste åren varit bra på att säga nej och jag har också varit bra på att ta bort människor som jag inte tror vill mig väl. Jag gör inte saker som ag själv
inte vill, och det mår jag också så jävla bra av. Jag kan ju ha haft fel om människor, men jag är fortfarande väldigt glad över att jag idag inte har någon människa i mitt livet som jag inte vill ha där.
Jag har flera människor i mitt liv nu som jag känner att jag kan öppna upp mig för och när jag gör det så vet jag att dom lyssnar på mig och inte dömer mig. Dom finns bara där för mig och dom vill innerst inne bry sig om mig och ta hand om mig. Jag vet
det och jag har aldrig känt mig så trygg med att jag inte har fel om dessa människor.
Det känns bara så skönt ibland när jag bara låter en annan människa ta hand om mig och jag bara kan vara mig själv till 100%. Mentalt är jag mer levande än någonsin. Jag tror inte att jag överdriver det. Jag är inte nöjd med allt i mitt liv och mitt liv
är inte prefekt, men jag mår ändå bra över att jag känner att utvecklas och hela tiden blir en bättre version av mig själv.
Jag kommer bara att köra på.
För ca 2,5 år sen så publicerade jag ett inlägg på min blogg där jag då sa att jag skulle från och med där och då börja blogga på ett annat sätt än så som jag tidigare hade gjort. Jag sa bl.a att jag skulle börja publicera färre inlägg än tidigare,
men samtidigt skulle jag försöka skriva mer djupgående texter och publicera minst ett inlägg varannan dag.
Innan 2020 så hade jag ju i alla bloggande år publicerat flera inlägg varje dag och sen kom jag till en punkt där jag kände att det inte blev roligt att fortsätta jobba med bloggen på just det sättet. Däremot vill jag ha den kvar pch hålla den
levande med regelbundet nya publiceringar. Ända sedan den dagen i januari 2020 när jag bestämde mig för detta så tycker jag nog att jag har jobbat på med bloggen på det sättet som jag då sa att jag skulle göra. Den lever ju vidare med nya
publiceringar och jag jobbar med min blogg på ett sätt som jag mår väldigt bra av. Det är inte för mycket, men heller inte för lite. Det är perfekt😊
Nu har jag kommit till ett annat beslut om hur jag ska tänka och jobba med bloggandet, men det beslutet handlar även om mina andra sociala medier, så som: TikTok och Instagram.
I FORTSÄTTNINGEN SKA JAG BARA GÖR DET JAG GÖR OCH SEN SLUTA MER MED ATT I EFTERHAND FÖRSÖKA FÖRKLARA ELLER FÖRSVARA VAD JAG HAR VALT PUBLICERA I OLIKA INLÄGG PÅ MINA SOCIALA MEDIER.
Dom senaste åren har har jag märkt att många människor väldigt lätt blir provocerade och känner sig kränkta för minsta lilla grej som inte är på ett sådant sätt som dessa personer tycker att det borde vara. Något som jag personligen lägger
märke till det är att de Finns vissa (inte många) människor som blir väldigt arga på mig för att jag spenderar en hel del pengar. Ibland räcker det med att jag råkar skriva eller på något sätt visar att jag köper eller gör något
som kostar en hel del. Det blir ganska tydligt för mig att det inte krävs speciellt mycket för att en del ska bli riktigt arga.
Den senaste tiden har jag fått hat bara genom att publicera denna bilden.
(Innan jag fortsätter detta inlägget så vill jag bara säga att dom flesta som skriver till mig är jättesnälla och är definitivt inga sura och bittra människor som är skitarga över sånt som jag väljer att dela med mig av i mina sociala medier. Min bild är ändå att jag får mycket mer av allt de snälla, än vad jag får av hat och annat "skvallerbabbel" som vissa osköna människor känner ett behov av att yttra. Är du inte en person som sprider hat och annan skit som behöver du inte ta åt dig av vad detta inlägget handlar om.)
Råkar man publicera en bild när man står bredvid en väldigt vacker kvinna så vet jag innan jag ens har bestämt mig för att jag vill publicera bilden att vissa typer av människor kommer att bli väldigt arga. Det slår aldrig fel.
När jag sen försöker förklara och försvara mig själv mot alla påhopp, så blir det bara mer av människor som gärna vill tala om för mig hur fel det är att publicera denna typen av bilder. Det spelar liksom ingen roll vad jag säger. Många blir ändå provocerade
och påstår jag någonting om som går emot vad vissa arga människor tycker, då ska jag verkligen veta att mina förklaringar inte spelar någon roll. Jag har bara fel och dom sura och bittra människorna tycker alltid att dom har rätt.
Nu känner jag liksom att det får räcka. Jag tänker inte ursäkta mig för att jag visar upp när jag tar för mig så mycket jag kan av livets goda. Det jag inte orkar med mer det är att försvara mig och försöka förklara allt som jag väljer att
göra. Jag kommer inte att sluta göra saker och sen skriva och lägga bilder. Men i fortsättningen ska jag inte bry mig om att försöka förklara min sida och varför jag inte tycker att något av allt jag väljer att göra i livet är fel.
Om jag tex vill spenderar sjukt mycket pengar så kommer jag att göra det. Så har jag gjort i många år och jag kommer att i framtiden fortsätta med det. Jag kommer liksom inte att ändra mig i allt de där bara för att vissa människor blir förbannade
eller är avundsjuka.
Skillnaden nu är att jag inte kommer att ursäkta mig eller förklara för alla som undrar hur jag tänker när jag tex bränner 50 000 i Stockholm.
Jag kommer heller inte att bry mig om att försöka få andra människor att förstå varför jag dom senaste åren har skänkt över 100 000 kr till välgörenhet, och dessutom mår väldigt bra av det. Detta är något jag jag under ganska lång tid nu
har fått ta skit för, men det sjuka är väl att om jag inte hade skänkt pengar, utan bara tänkt på mig själv så hade det inte varit rätt av mig att göra så heller.
Pengar är som sagt det som verkar provocera mest. Jag kan säga att jag kommer att fortsätta spendera precis så mycket som jag själv vill göra, och vill jag dessutom lägga ut detta i mina sociala medier så kommer jag att göra det. Jag kommer aldrig att
lyssna på folk som " kastar" på mig massor med hat, när detta dessutom handlar om att dom själva är sura och bittra över sitt eget liv. Jag kommer som jag har sagt inte att: Ursäkta mig, försvara mig eller försöka förklara någonting. Jag kommer
bara att gör det jag vill och publicera vad jag vill, utan att låta mig styras av avd andra tycker. Jag kommer att köra på och vill jag efteråt reflektera och fundera tillbaka på om saker jag väljer att göra var rätt eller fel, så gör jag
bara det för min egen skull. Det tar bara för mycket på in kraft och energi när jag väljer att bry mig om att försöka förklara för andra genom att ge min syn och mitt perspektiv på saker och ting. Jag har ju också fattat nu att oavsett vad jag
gör eller säger så kommer det alltid att finnas: Sura, bittra och lättprovocerade människor som ändå inte kommer att ändra uppfattning om allt som dom tycker är så fel med mig och sånt jag väljer att göra.
Jag inser mer än någonsin nu att det bästa för mig själv är att jag bara kör på med mina sociala medier så länge jag själv tycker det är kul och känns meningsfullt. Jag kommer från med nu att inte ägna mig åt att försöka få lättkränkta, eller
rent av hjärndöda människor att försöka förstå mig. Dom kommer ändå inte att fatta eller ens vilja försöka förstå. Om jag svarar på frågor så kommer bara fler följdfrågor och sen lyfter folk saker som jag säger eller skriver ur sitt sammanhang
och för att det ska passa deras teorier om hur dom tror att det ligger till. Sen om det är så eller inte, det skiter många i.
Jag kan inte komma fram till något annat nu än att det bästa jag kan göra bara är att köra på med mitt liv och inte bry mig om att försöka försvara eller komma med förklaringen som ändå sällan spelar någon roll. Det kommer alltid "ploppa"
fram folk som kommer att ha negativa åsikter och försöka göra vad som kan för att "trycka ner" mig och förstöra för mig. Problemet är ju heller inte mitt. Om du är en person som blir provocerad över vad jag gör, då ditt eget problem och något som
du borde söka hjälp för. Sen är det ju inte svårt att bara sluta följa mig. Gillar du inte mig så behöver du inte följa mig. Jag tror inte att någon tvingar dig.
Alternativet för mig är ju att jag slutar med allt vad Dannebloggen är, men det tänker jag ju aldrig göra p.g.a att det finns lättkränkta människor som är sura för att dom förmodligen är missnöjda med sitt eget liv.
Som sagt: I fortsättningen kommer jag bara att köra på och stå för det jag gör. Det kommer att bli väldigt lite av: Ursäkter, förklaringar och försvar av sånt som jag väljer att visa. Mitt liv är inte perfekt och jag är inte det heller, men
jag tänker köra på som fan, både i nuet och i framtiden. I slutändan handlar ju allt om att jag bara ska må så bra som möjligt. Jag skulle aldrig kunna må bra om jag låter andras negativa åsikter påverka mig i sånt som jag vill göra i mitt liv.
Nu kör vi!!
Det är dom där två åren.
När man är ledig och har semester då har man väldigt mycket till att fundera och försöka hitta lösningar på sånt man vill få fixat. För mig handlar många tankar om mina drömmar som jag har. Jag vill så mycket, men om jag verkligen får allt att funka som
jag verkligen vill ha det under de närmaste två åren, då kan möjligheten finnas att jag ska kunna förverkliga min högsta dröm i livet om. Det är ju att nå min vision. Jag vill nå ett tillstånd i livet där jag känner att nu är jag nöjd med allt jag
har gjort och, oavsett hur allt blir framöver så ska inte det spela så stor roll. Lever jag min dröm och når min vision, då har jag i alla fall just nu svårt att se att jag kan göra något mer som kommer att överträffa det.
Nu är det ju så att en vision är ju egentligen inget som man kan räkna med att man ska klara. Man kan: hoppas, kämpa med sånt man tror att man behöver göra för att nå den, tro på sig själv, inte ge sig, ha tålamod och jag tror också att man till viss
del behöver ha lite tur. När ja känner som jag gör kring detta så tycker jag att det säger sig självt att jag inte kan vara säker på att jag når den vision jag har.
En vision är ju också något som man egentligen inte kan ta på. Min vision handlar mer om hur jag vill få det i livet. Jag söker ett särskilt tillstånd att kunna leva och verka i. Att jag ska må så bra som möjligt är en viktig "pusselbit" i detta. Jag
kan erkänna att min vision inte är realistisk, men den går att uppskatta till viss del i pengar. Jag har också försökt tidsbestämma arbetet mot visionen och ungefär när det skulle kunna vara möjligt att faktiskt uppnå den, men jag har inga måsten
i varken pengar eller antal år. Jag gör vad jag kan och sen handlar det ändå mest i slutändan om att jag ska våga ta dom avgörande stegen för att jag ska kunna nå det där tillståndet där jag kan säga att jag lever i min högsta dröm. Det väl det här
med att våga som jag känner är något som kan hindra mig från att klara detta.
Idag tror jag att jag måste våga riskera någonting och ta bort något i mitt liv som är bra. Jag tror att jag måste våga ta en risk och ta bort något bra, för att jag sen ska kunna få allt det där som jag anser vara ännu bättre. Just att jag måste ta risker
är en ganska jobbig tanke för mig. Jag fastnar lätt i tankar som handlar om det vanliga och trygga. Jag vågar inte ändra för att jag kommer att ångra mig om det blir sämre. Just att ta en risk innebär ju också att man lätt kan misslyckas, även om
det också kan vara så att ju högre risk du tar, ju mer ökar också möjligheterna.
Men för mig är ändå detta med risker något som jag brottas med och kanske inte alltid fullt ut vågar ta. Mycket i mitt liv är jag ju ganska trygg med och det vanliga och trygga, är ju ofta något som kan vara otäckt att försöka förändra. Jag måste typ
hitta ett sätt att övervinna mina rädslor över att ta risker. Samtidigt vill jag ju nå min högsta dröm och ska den bli verklighet då har jag svårt att tro att jag bara kan göra som jag typ alltid har gjort och sen löser det sig ändå. Det funkar inte
och det är jag rätt säker på.
Det som känns bra är att jag tror att jag vet vad som krävs och allt jag tror att jag behöver göra kan jag klara av att göra inom någon rimlig framtid. Det är dom där två åren. Hur jag än vänder och vrider så har jag inte hittat någon lösning som tar
mig närmare visionen. Men om två år då kan jag se att jag har flera olika val som skulle kunna funka att faktiskt komma till en punkt där jag bara måste våga förverkliga min dröm, genom att ta risker och ta vara på dom möjligheter som kommer med detta.
Innan två år så går det inte. Jag kan inte se det i alla fall. Det är svårt att förklara varför i ett och samma blogginlägg, men det är inte rimligt att det ska kunna gå snabbare med tanke på hur mycket pengar som jag anser att jag behöver, innan
jag kan bestämma mig för hur jag ska göra för att försöka.
Den senaste tiden har jag också tänkt över om det skulle vara värt att bara släppa precis allt annat som jag strävar efter att försöka fixa. Jag har ju andra drömmar än att just bara nå min vision. Men kan det vara så att lösningen är att jag bara går
100% för visionen och låta i princip allt i mitt liv kretsa kring det målet. Det är ju ändå så att når jag visionen så spelar inga andra drömmar i mitt liv någon roll. Jag skulle lätt kunna avstå från allt bara jag når min högsta dröm.
Jag vet inte om detta är möjligt, men det känns som att våga och inte vara för "blockerad" i det vanliga och trygga. Det känns som att jag måste våga göra en förändring, för att jag sen ska få en förändring. Det känns ju för mig ganska självklart. Men
samtidigt så har jag inte hitta en en enda lösning på hur jag ska kunna göra en större förändring som tar mig närmare min vision, tidigare än om två år. Sen kan det ju också vara så att även om jag kommer till en punkt där jag vågar ta dom där
stegen som jag tror att jag behöver göra, så är det ändå inte säkert att jag klarar av det. En vision är ju sällan realistisk och jag måste ju ändå själv våga möta sanningen i detta. Att jag inte kommer att lyckas måste jag också räkna med, även om
jag helst inte vill tänka på det. Det är ingenting att skämmas över om jag kommer till en punkt i detta där jag typ inte vågar ta dom stegen som jag tror krävs för att jag ska nå min vision.
En sak är jag ändå jävligt säker på. Under denna semester så har jag ju haft tid att tänka mycket kring den vision jag har och vad jag helst av allt skulle vilja lyckas med i mitt liv. Att det är detta jag vill och verkligen tänker fortsätta att sträva
efter ett bar tag till, det blir för mig extremt klart när jag har semester. När jag har min semester så kan jag ju ibland hitta den där känslan hur det skulle kunna vara att leva i den vision och dröm som jag vill nå. När jag lyckas hitta den känslan
och faktiskt pröva på det, då blir jag väldigt säker på att jag vill detta. Och det känns ändå bra. Sen är det ju dom där två åren innan jag verkligen kan göra den större förändringen och det kan ju kännas lite surt för man vet
ju aldrig hur livet ser ut då, eller om man ens lever då. Jag har vänt och vridit och tänkt om jag kan göra mer tidigare, men vilka lösningar jag än funderar kring, som jag känner mig trygg med att göra, så kommer jag att få vänta till tidigast sommaren
2024. Då däremot har jag flera olika lösningar på hur jag ska göra för att kanske kunna nå min vision. Så är det och jag får nog bara acceptera det. Det positiva är ju att man kan ju göra väldigt mycket inom två år för att komma närmare
alla möjliga mål som jag har i livet. Visionen är ju inte allt, även om jag lätt kan säga att om jag lyckas nå min högsta dröm, så kommer inget annat att vara viktigt överhuvudtaget. Jag kan lätt ta att jag misslyckas med allt annat, om jag når min
vision. Det är jag också jävligt säker på och under semestern har den säkerheten bara förstärkts inom mig.
Andra saker som också kan få mig att tycka att det är värt att fortsätta att sträva efter den vision jag har det är att jag ser ju andra människor som redan lever precis så som jag också vill ha det. Även om jag kanske inte söker exakt samma liv som någon
annan så ser jag ju hela tiden att andra kan och då måste ju jag också kunna. Dom är ju människor och jag är en människa. Om andra kan så kan väl jag också? Varför ska jag tror något annat? Oavsett vad andra säger så kommer jag att köra på i minst
två år till. Hur jag än får det i mitt liv i framtiden så kan jag ändå se att jag skulle kunna nå min vision. En vision för mig är ju liksom inget man direkt kan ta på. För mig handlar detta mest om att jag vill nå en punkt i livet och befinna mig
i ett särskilt tillstånd, som jag tror kommer att göra mitt liv betydligt enklare att leva.
Som sagt: Ju mer jag tänker på detta ju säkrare blir jag att jag verkligen vill nå min vision. Sen är det ju många bitar som måste falla på plats. Jag måste våga ta vissa risker och jag måste tro på mig själv, Jag ska nog inte lyssna så mycket på vad
andra säger. Då kommer folk bara att mata mig med massa negativ skit och det kan jag vara utan. Jag måste också ha lite tur, men det är ju svårt att själv påverka. Om det nu inte att jag kommer att ha turen på min sida för att jag just vågar och satsar
på detta. Ju mer jag skriver just nu, ju mer känns det som jag bara upprepar mig. Jag avslutar detta inlägg nu och drömmer vidare om det liv som jag vill ha och som handlar om att jag ska leva i min dröm och inte bara drömma om det.
Jag bryr mig bara för att det är roligt.
Dom senaste veckorna har jag tänkt en del kring Dannebloggen och kanske inte bara just på min blogg , utan mina andra sociala medier också. Jag får ibland tankar på att jag kanske ska lägga av och försvinna helt från: Blogg, Instagram och TikTok. Det är ju på dessa plattformar som jag publicerar mest. Det kommer upp lite tankar på vad detta egentligen ger mig att hålla på med. Känslan jag kan få är också att jag aldrig skulle ha börjat.
Sen är det ju ändå så att jag tycker att detta med mina sociala medier är roligt att hålla på med. I grund och botten är det bara det. Jag håller på med detta för att jag tycker det är roligt. Dannebloggen är bara en ego-grej för mig. Jag skiter tex fullständigt vad andra tycker och tänker om Dannebloggen om allt de som sägs bara är hat och andra negativa saker. Det är inget som ens får mig att bry mig eller göra mig ledsen det minsta lilla. Mitt syfte med att ha sociala medier är ju bara för att jag gillar att ha allt detta som tidsfördriv. Dessutom har jag sen länge känt att jag mår bra av uppdatera med jämna mellanrum. Jag tar inte ens åt mig av konstruktiv kritik. Jag tänker ju aldrig på vad jag måste göra för att utveckla mina plattformar. Jag bara kör på för att jag personligen tycker att det är kul.
Jag har fått massor med skit genom åren för mina sociala medier. Det kan vara att man tycker att min blogg är dålig eller att jag ska sluta att lägga upp vissa typer av inlägg på Instagram, eller så känner bara vissa ett behov av att säga att min TikTok är sämst av allt som finns att titta på där. Alla dessa människor som skriver eller säger detta till mig tror uppenbarligen att jag bryr mig. Annars hade man väl inte varit på mig på det sättet?
Ingen kan få mig ledsen genom att påpeka för mig att mina sociala medier är dåliga. Jag bryr mig inte alls om dessa människor. Jag pillar ju bara med detta för att jag tycker det är kul. Mitt syfte är inte att få andra att tycka att det jag gör är bra. Man kan liksom inte såra mig för att man kritisera något som jag lägger upp. Jag bryr mig bara om att allt ska vara roligt. Om jag ska bry mig om vad andra tycker så lägger jag bara energin på alla som ger mig positiv feedback. Varför skulle jag bry mig om något annat än bara allt som jag anser vara positivt? Jag jobbar ju liksom inte aktivt med att utveckla och göra mina sociala medier bättre. Allt blir som det blir och om det sker någon form av förbättringar så handlar det bara om att jag har hittat ett nytt sätt som känns roligt att jobba vidare på. Vad andra tycker at jag ska förbättra eller utveckla är inte av intresse för mig. Allt kan se likadant ut varje år...bara jag tycker det är roligt att greja med Dannebloggen.
Jag får flera gånger i veckan meddelanden skrivna till mig där man säger att man tycker om det jag gör på ett flertal av mina sociala medier. Vissa har ju också följt mig under en ganska lång tid. Vissa skriver ganska ofta och naturligtvis blir jag glad av detta. Då bryr jag mig naturligtvis. Många är hur snälla och gulliga som helst. Detta väger ju lätt över den skit som man ibland också får. Sen är det ändå så att i grund och botten handlar allt om att jag ska tycka att detta med Dannebloggen är kul greja med. Den dagen jag inte tycker att detta är roligt, då är det dags att lägga av med allt vad Dannebloggen är. Men det är ju ingen annan person som kommer att kunna påverka mig till att fatta ett sådant beslut. Det är bara mina egna tankar som kommer att bli avgörande hur jag gör i framtiden Dannebloggen.
13 år
Idag fyller denna blogg 13 år. Det känns som ganska lång tid. Undra vilken dag som jag slutar blogga? Det känns som det aldrig kommer att hända även om jag har funderat många gånger på att göra det.
Jag tycker ändå att det är skönt att ha bloggen att pilla med. Dom senaste 2 åren har jag haft som mål att skapa minst ett inlägg varannan dag och det har jag gjort. Jag kanske inte får till alla blogginlägg så bra som jag skulle vilja, men jag är ändå nöjd med att jag uppdaterar regelbundet och håller bloggen levande.
Jag mår bra av att blogga. Det är ett bra sätt för mig att stanna upp och tänka efter. Vilket jag ofta känner att jag behöver göra. Jag är ju en person som lätt blåser på med saker, och då kan det ju bli att jag fattar för sent att nånting är på väg att gå åt rakt åt helvete. Bloggen har nog ofta fått mig att inse vad som är mer rätt att göra.
Funderar jag över framtiden och vad som händer med bloggen så känner jag just nu att jag vill fortsätta som vanligt ett tag till. Jag tror inte att jag vill hålla på med bloggen i 13 år till. Som jag känner just nu så vill jag nog hålla på i 2 år till. Fast samtidigt tror jag att det nog blir fler år än så innan jag lägger av helt.
Ibland funderar jag på vad jag hade gjort i livet om jag aldrig hade börjat blogga. Hade livet sett annorlunda ut? Hade saker och ting varit bättre eller sämre? Hade jag mått skit av att jag inte stannar upp och tänker efter? Eller hade jag mått betydligt bättre av att låta bli att skriva om saker som jag ofta känner att jag vill tänka igenom och bearbeta?
