Vanligt och tryggt.

Jag får ofta upp tanker i mitt huvud där jag funderar mycket på var jag hade varit i livet om jag inte hade valt si eller så när jag har stått inför vissa vägval. Man gör ju ibland saker som sen kan leda till att livet förändras totalt. Jag kan ofta fundera på var jag hade varit i livet om jag tidigare valt en annan väg än vad jag gjorde. Jag tycker inte alltid att jag har gjort. Jag kan bara fundera mycket på hur mycket annorlunda mitt liv hade varit idag om jag hade gjort andra val i livet. Om jag hade gjort någonting annat än vad jag faktiskt gjorde, vad hade jag då haft för livshistoria idag att kunna berätta om då? Jag försöker att inte fastna i dessa tankar.  Gör jag det så ångrar man ju lätt saker också. Sådana tankar går ju sen aldrig att vinna över, hur mycket man än försöker.  Dom blir bara jobbiga och ger mig också säkert massor av ångest. 

Jag kan ibland känna att jag skulle få mer saker gjorda av sånt som jag har gått tänkt på länge att jag ska fixa. Jag känner att jag tänker och pratar mycket för mig själv om vad jag vill göra, men sen kommer prestationsångesten och när den känslan infinner sig, då har jag kanske svårt att ta tag i alla dessa saker som man gärna skulle vilja göra. Det kan också vara att jag vill för mycket och då blir jag lätt lite "fladdrig". Jag tänker att jag ska börja göra nånting, men sen vill jag ju något annat och sen får man ju titta på hur man ekonomiskt ska lösa allt…och tillslut blir allt bara för mycket, och då blir det ju alltid lättare att skjuta upp allt till senare tillfälle, eller bara helt strunta i allting. 

För min egen del skulle jag önska att jag bara mer allmänt kunde bli mer stabil med allt jag gör i livet. Samtidigt försöker jag ju idag att göra mer saker som inte ställer krav på att jag måste presentera så in i helvete hela tiden, men samtidigt vill jag ju göra saker som jag inte kommer att kunna fixa om jag inte levererar och presterar bra i form av tex jobbande och väl genomtänkta ekonomiska beslut. Ibland är det svårt att få ihop alla bitar där. 

Normalt sett så har jag ju i alla fall många rutiner. Jag försöker ofta övertyga mig själv om att det nog är bra att man har saker att göra som bara sker av av gammal vana. Jag får för mig att har jag rutiner så är jag mer stabil de jag då gör och känner mindre av den press som jag lätt sätter på mig själv. Samtidigt återkommer ju tankarna om att jag vill göra saker som är en liten utmaning för mig. Då ökar ju säkert pressen och även om det är ganska vanligt att jag sätter upp mål som jag vill uppnå så känner jag mig sällan trygg i allt jag sen känner att jag måste göra för att nå mina mål. Men med rutiner är det nog så jag känner mig trygg med. Då blir ju mycket bara som vanligt. 

Hur summerar jag min semester denna sommar? Jag känner att jag vill göra det när detta är mina sista dag av semestern 2021. Det som jag först tänker på är att jag har vänt på dygnet nästan varje dag, från det att jag blev ledig och visste att nu ska jag ha över en månad av semester. Först berodde det ju på OS och sen… jag vet inte, men jag har ju suttit uppe många nätter och skrivit blogginlägg. Det har känts bra för jag har haft så mycket tankar som jag inte kunnat släppa och när jag känner så då vill jag bara skriva ner precis allt som jag för stunden tänker på. Jag har ju inte behövt gå lägga mig för jag har inte haft den vardagliga rutinen att jag ska upp och jobba. Jag har haft tid för att tänka och blogga och det har varit jätteskönt. 

En annan sak som jag har gjort mycket under denna semester det är att jag har kollat en hel del film. Mest har jag tittat på sånt som jag vet att jag gillar och som jag har sett många gånger förut. Sånt känns också vanligt och tryggt för mig. 

Jag kommer kanske att minnas andra saker också i framtiden från årets semester. Jag vet inte om jag kommer att minnas att jag var ute två nätter och festade. Jag brände ganska mycket pengar då, men det är så vanligt att jag spenderar under mina utenätter så jag kommer nog inte att minnas dessa två mer än några andra. Jag vet nu att jag har haft många dagar av beslutsångest, men det är ganska vanligt att jag har det året runt. Därför kommer jag nog inte heller att minnas dom stunderna mer än andra. 

Jag mår lite dåligt när jag tänker på att jag snart ska tillbaka och börja jobba igen. Det känns enklare att bara fortsätta vara mer ledig . Samtidigt vet jag ju att jag inte hade fått något som jag ens hade kunnat kalla för semester om jag inte hade haft ett jobb och gå till.  I skrivandets stund sitter jag också och tittar lite på hur mycket extrapengar jag har dragit in under juli, samt, denna månaden. Det är mer än vad det brukar vara i juli och denna månaden är ännu bättre än alla andra i år. Det resultatet av hårt arbete som jag genomförde så länge sedan som 2014.  Att jag har ett jobb att gå till är ju det som också gör det möjligt för mig att tjäna extra pengar. Så hur man än känner kring att börja jobba som vanligt igen, så är det ju ändå arbetet som gör att man kan skapas sig ett vanligt och tryggt liv. 

Jag tänker just nu att jag förtjänar att vara vaken minst en natt till och kolla på någon film som jag säkert har sett minst 62 gånger tidigare. 2014 så trodde jag starkt på att jag skulle ha förverkligat alla mina drömmar inom loppet av max 2 år. Det var jag då säker på och jag tänkte att inget kunde stoppa mig. Självförtroendet var på topp  💯 Idag känner jag inte ens att jag är i närheten av att ha förverkligat alla drömmar jag har. Undra varför det känns så annorlunda nu mot vad det gjorde då? Kanske förstår jag bara mer av livet nu. Kanske har jag mognat. Jag vet egentligen inte och jag tror inte heller att jag vill fundera på det. Jag vet ju bara att jag är långt ifrån färdig med allt som jag vill få gjort i mitt liv. Ju mer erfarenhet jag får, ju mer förstår jag att jag aldrig kan veta hur livet kommer att bli. Nuet är det enda som jag kan veta något om. Förr tog jag nog strid mot fler människor som jävlades med mig på olika sätt. Nuförtiden bryr jag mig typ inte alls och väljer jag att ändå göra något så handlar det mest om att bara få slippa bry mig om den personen i framtiden. Jag vill bara vara ifred. Jag vill fortsätta göra sånt jag själv gillar att göra och i lugn och ro. Tex kolla en film som jag snart har sett 63 gånger förut.  Dom enda jag vill bry mig om, är dom människorna jag faktiskt bryr mig om innerst inne. Från djupet av mitt hjärta ❤️. 

Jag undrar vad jag skulle tänka om mig själv idag om jag verkligen gjorde en ordentlig tillbakablick på denna bloggen. Många av mina inlägg har jag egentligen inte ens läst eller tittat på. Jag har ju naturligtvis kollat innan jag publicerar något, men jag har inte på riktigt titta  tillbaka på mina tidigare inlägg och likt en bok läst igenom vad som står här. Undra om jag någonsin kommer att göra det. Ett flertal personer har genom åren sagt till mig att då man hittade min blogg första gången så har man ganska omgående läst allt som jag har skrivit. Vissa har ju hitta min blogg precis när jag började, för andra har det tagit fler år, och jag hör folk än idag som hittar min blogg för första gången i år, men ändå väljer dom ganska snart att kolla igenom allt från början till slut. Jag kan imponeras av alla dessa människor som ändå tycker att det är värt att lägga ner så mycket tid på att kolla vad jag gör och allt jag genom åren har valt att blogga om. Det handlar ju ändå i dagsläget om över 12 000 inlägg. Jag själv vet inte om jag någon dag ens kommer att läsa igenom någonting av allt jag har publicerat. Jag känner inte nu att det inte finns något syfte för mig att göra det. Jag har i alla fall inte kommit varför det skulle vara meningsfullt att bry mig om det. Jag kan ändå fundera lite över vad jag skulle lära mig om mig själv om jag kolla allt jag har gjort på min blogg genom åren. Vad skulle jag lära mig då? Vad skulle jag komma till för insikter och skulle känna att jag har gjort ett bra jobb med min blogg? 

Ni som har följt mig ett tag nu vet att jag brukar gå promenadrundor. Sen några år tillbaka har jag också satt upp resultatmål. 80 000 steg i veckan är ett resultat som jag alltid vill klara. Jag bär alltid runt på en  känsla av att jag skulle må skit om jag inte går mina promenader. Att jag har ett mål för varje vecka handlar mest om att jag inte ska låta bli för många gånger, och slutändan sen kanske lägga av helt. Då skulle jag nog med allra största sannolikhet må skit. Jag har förövrigt börjat fantisera om molnen som jag ser på himlen när jag är ute på mina rundor. Det kan bara vara att jag ser ett moln som kanske hänger ihop med något annat och sen kan jag fundera länge på vad jag tycker att det föreställer. Detta har jag börjat göra nu i sommar. Jag minns annars att jag ofta fantiserade när jag var riktigt liten om vad just molnen på himlen kunde likna. Ibland tyckte jag att det såg ut vara en drake. Någon gång kunde jag tänka att det var ett ufo och jag vet att jag också tänkte att ett moln kunde se ut som  en sån där häst som man kallar för enhörning 🦄. Nuförtiden har jag som sagt börjat att titta upp mot himlen och molnen igen. Jag tänker även då på vad det är jag ser. Ibland kan jag tänka att molnen liknar ett träd eller så återkommer jag till den där hästen.  Jag kan tänka att jag ser en hund. Eller varför inte en stor vit soffgrupp. Jag funderar nu som när jag var liten, men varför jag har börjat titta upp mot molnen på himmelen när jag är ute på mina promenader? Det  beror på att jag vill sträcka på mig och titta högt och långt fram, istället för att typ hänga med rygg och huvud och titta ner i marken. Det är liksom syftet med det och jag känner mig trygg med det för jag gjorde det när jag var liten och det kändes ju bra att göra så då. 

Jag kan ibland tänka tillbaka på den tiden då jag inte hade någon blogg att skriva ner mina tankar på. Jag kan tänka på den tiden jag var som mest stressad. Hade jag inte kommit ur det så undrar jag vad jag hade haft för blodtryck idag. När jag tänker tillbaka på vissa perioder i livet så fattar jag ingenting. Vad tänkte jag med?  Hur hade jag så mycket tålamod med vissa människor, trots att dom behandlade mig som skit, förstörde mycket för mig och gjorde mig sjukt stressad?Varför var jag inte en person tidigare som mer stannade upp och tänkte efter lite mer? Det känns idag som att bloggen har hjälpt mig att rätta till alla möjliga fel som jag före jag började blogga tyckte att jag gjorde. Jag vet att alla dessa tankar om varför jag inte gjorde si och så tidigare är helt meningslösa att tänka. Men det är svårt låta bli eftersom jag fortfarande kan vara rätt förbannad på vissa människor för att dom har gjort som dom har gjort mot mig. Under dom senare åren har antalet människor som jag har varit förband på minskat. Jag har nog börjat se min egen del i allt som hände också. Jag accepterar inte eller förlåter vissa för vad dom har gjort mot mig, men jag kan många gånger känna att jag borde har förstått att vissa skulle göra som dom gjorde och många sätt fanns att undvika de mesta av den skiten som jag fick utstå. Jag kan vara arg på mig själv att jag säkert många gånger under mitt liv har varit: Naiv, lättlurad och godtrogen. Jag tänker även här att bloggen sen länge nu har hjälpt mig att förstå hur jag ska göra för att inte gå i alla dessa fällor som många jävla äckliga människor försöker få mig att fastna i.  Jag är tacksam för att jag har Dannebloggen. ❤️💛 Den lurar mig aldrig. Min blogg är alltid lojal mot mig, bara jag är ärlig i allt jag publicerar på den. Lite fånig tanke kanske, men jag har i alla fall ingen person i mitt liv idag som jag känner att jag blir illa behandlad av. Om det nu ändå skulle vara så att jag blir utnyttjad av någon eller några idag,  så tror jag ändå inte att jag bryr mig speciellt mycket om det. Det är inte mer än att det känns ok. Jag vet ju idag att jag bara spenderar fritid  med människor som jag gillar att umgås med alla ger ju mig bra vibbar och mycket energi. Skitsamma om jag då blir utnyttjad. Jag bryr mig liksom inte. Varken nu eller i framtiden. 

Ibland funderar jag på vad jag hade kunnat få slippa utså om jag inte hade haft en blogg och allt inte hade blivit som det nu blev med Dannebloggen. Jag kan ju börja med att säga att jag hade sluppit vissa typer av hot som jag har fått från människor där dom har sagt att dom på ett eller annat sätt ska förstöra mitt liv om jag inte lägger ner bloggen. Jag har ju som ni ser aldrig brytt mig. Jag har ju bloggen kvar och jag har svårt att se att jag skulle lägga ner bloggen för att vissa helt värdelösa människor som har ett tråkigt liv och en liten hjärna väljer att höra av sig till mig med massa meningslöst babbel.  Jag bryr mig nog inte så mycket om alla dom som genom åren har hört av sig på alla möjliga otrevliga och ganska vidriga sätt till mig. Men jag glömmer aldrig nånting heller, och någon dag kanske jag gör nånting med allt om jag skulle få chansen och tycker att det finns något syfte med det. Fast jag orkar nog inte bry mig så mycket. Det är lättare att bara skita i allt de som man innerst inne inte vill ha med att göra. Man bråkar ju inte om det värdelösa. Ska man bråka så kämpar man väl för något som är värdefullt. Är inte det mest rätt att göra?

Hade jag inte haft bloggen så hade jag ju också sluppit alla dessa människor som på olika sätt tycker och kräver att jag ska stå till svars för något som jag tidigare har skrivit på min blogg. Det behöver jag ju inte göra. Det vet jag och därför skiter jag oftast i det. Jag orkar liksom inte bry mig eftersom jag vet också att många gånger spelar det ingen roll vad jag svarar eller har skrivit. Vissa vill kasta skit på mig ändå. Även om mitt svar kanske  skulle vara ett sådant som dom innerst inne  håller med mig om. Så spelar det ingen roll. Vissa väljer att dissa för att dom inte gillar mig. Det gör dom oavsett vad jag gör eller har gjort. 

Jag kan ibland också tänka på att jag hade sluppit alla dess bjudningar hem till folk som på ett sätt har varit trevliga, men där jag i efterhand många gånger har fått skit för att jag inte har bloggat om den dagen eller kvällen. Jag tänker alltid att var det därför dessa personer ville umgås med mig. Jag har också varit på en annan date där jag i efterhand  har fått hur mycket skit som helst för att jag inte har skrivit några rader på bloggen eller lagt ut något på min Instagram eller liknade. Då är det ju lätt att jag känner det bästa hade varit att tacka nej, men samtidigt vill jag ju inte vara en person som ofta säger nej till att hänga och ha trevligt med andra människor. Jag vet inte hur många gånger jag på min blogg har skrivit att jag visar inte allt och jag lägger inte ut hela mitt liv i mina sociala medier. Jag gör massor med saker som jag bara inte känner för att dela med mig av. Vad är det som är så viktigt? Hur kan någon bli upprörd över att jag inte skriver några rader eller på något annat sätt visar upp tex en middagsbjudning för några hundra personer. Fler är det ju inte som dagligen följer mina sociala kanaler. Jag tröttnar ju också ganska lätt på dessa människor ganska snabbt. Jag tänker inte börja tjafsa om det heller. Det blir ju inte roligt om jag också ska få skit för allt jag inte gör. Det räcker ju med den kritiken jag får ta av vissa följare för sånt jag skriver eller på andra sätt väljer att visa och publicera. Sånt jag inte gör kan jag väl ändå få slippa höra att jag borde gjort  och få skit för inte gjorde det. Sen tror jag ändå inte att jag bryr mig i slutändan. Lite skit får man väl ta och mycket skit får man acceptera. Därmed inte sagt att jag accepterar vad som helst. Ibland kan jag fundera på vad vissa kändisar får utså för att dom just är offentliga personer och har mycket följare. I dom stunderna är jag glad över att jag inte har så många följare eftersom jag nog bara har fått utså en bråkdel av sånt som typ många kändisar med många följare genom åren har vittnat om att dom har blivit utsatta för. Mycket för min del är ju ganska lugnt. Jag är bara en vanlig kille som känner mig väldigt trygg med allt jag väljer att visa. Även om man kan få kritik så är det liksom inte mer än så. 

 Jag känner ofta att jag mår bättre av att bli arg när människor på något sätt behandlar mig illa. Jag mår ju egentligen inte bra av det, men det är mitt sätt att ändå kunna funka i vardagen efter en händelse. Om jag bara tar skit och stänger in den, då får jag för mig att jag mår ännu sämre av det om jag inte reagerar med kraft och blir förbannad. Jag tänker att måste få ur mig det jag exakt känner och ilska känner jag ofta för jag hatar tex när folk inte låter mig vara ifred.  Jag vill inte ta någon skit och jag blir då arg för att jag vill få ur mig dom känslorna som jag vet får mig att må dåligt om jag bara håller dessa inom mig.  Egentligen mår jag nog inte bra av några konflikter eller av dom sätt jag väljer att hantera dom på. Jag försöker se fördelar med att bli arg och för att folk försöker kasta på mig skit och inte låter mig vara ifred. Jag kan se att jag mentalt kan må bättre på sikt, men innerst inne vill jag inte ha något bråk med någon överhuvudtaget. Hamnar jag ändå i det så är ju det jag gör bara vad jag tror att jag behöver göra för att människor ska låta mig vara ifred. Jag kan vara otrevlig. Jag vet att det är fel att vara så i vilken situation man än hamnar i,  men jag vill bara få bort personen från min närhet som jag har hamnat i konflikt med.  I den stunden tänker jag att blir jag bara arg så får jag nog vara ifred sen, men någonstans kan hela situationen i gå baklås och allt kan bli väldigt mycket värre för mig själv istället. Det många inte verkar tänka på det är ju att jag oftast inte känner den personen som kanske väljer att komma fram till mig och börja tjafsa. Kommer dessutom en person fram och är uppkäftig och otrevlig, då vill jag bara att den personen låter mig vara ifred, och jag gör då vad jag tror är rätt för att jag i slutändan ska få slippa personen i framtiden. 

Jag vill ju egentligen bara vara snäll och inte ta plats. Jag vill bara leva och må bra. Jag vill just nu jobba mycket på att förverkliga mina drömmar. Snart orkar jag inte hålla på längre att tjafsa och behöva skälla på folk som jag innerst inne bara tycker kan dra åt helvete. Jag funderar mycket på hur jag på bästa sätt kan undvika sånt. Jag tror ändå inte att jag bryr mig så mycket om vad folk tycker och tänker om mig när det handlar om sånt som inte är positivt. Jag tror att den ilska och vrede som jag ibland känner ändå får mig att vara kreativ och driven. Det känns sjukt om det stämmer, för jag vill inte tro att det är rätt och bra att bli, eller vara arg. Jag vill aldrig se det som något positivt. Ändå  känner jag mig bekväm och trygg i den känslan när jag för stunden är det. Det  tröttsamt att vara arg. Men det är ju också tröttsamt att gömma sig bakom den känslan och inte känna att man får ur sig vad man faktiskt känner. Förtränger man skiten, då kommer känslan ikapp. Det är så för mig i alla fall. Det kan vara många år efter en händelse som man inte då upplevde som jobbig, men som ändå kommer fram långt senare och kan ge mig både ångest och känna ännu mera hat än någonsin tidigare. Jag gillar inte den känslan som liksom kommer upp till ytan. Sånt  som man kan påverka tycker jag händer i nuet. Många gånger har jag under min livstid fått det bekräftat. Jag kommer nog aldrig att sluta att tro på meningen: Lev i nuet. Klarar jag det, så tror jag att jag mår som bäst och då borde det ju vara så att man inte tänker så mycket på sånt som man tycker har varit skit sen tidigare. Man oroar sig väl mindre för framtiden också om man mer är och verkar i nuet? 

 Jag vill inte vara arg. Det är inget som ska kännas tryggt för mig att vara det.  Jag vill komma på något som får mig fast övertygad om att det alltid är bättre att bara vara snäll, lugn och avspänd. Undra vad som ska få mig att bli övertygad om att inte ilskan är sånt som jag kan må bra av och konflikter och bråk är sånt jag känner mig trygg i. Det kommer att bli svårt att försöka att aldrig visa känslor i form av ilska utan bara försöka vara snäll eller undvika att få utstå saker som man innerst inne helst av allt skulle vilja slippa. 

Ibland funderar jag på att bara göra vad jag kan nu för att leva i min vision. Jag kan känna att det kan vara värt att förverkliga den redan nu, även om priset jag i slutändan kommer att få betala är väldigt högt. Innerst inne vet jag att mitt liv kommer att vara i kaos om jag gör verklighet av visionen redan nu,  men många gånger kan jag känna att jag borde göra det ändå. Allt kanske ändå inte blir som jag tror. Det kanske blir mycket bättre än vad jag kan föreställa mig. I min vision om hur jag vill ha det i livet, där jag mestadels fri från konflikter och bråk med människor. Jag kommer inte att behöva bry mig om skit och jag vill verkligen inte bry mig om det, varken nu eller senare. Det kommer att vara lättare än någonsin att vara snäll, lugn och avspänd.  Det kommer också att vara enklare än någonsin att leva i nuet. 

 Ibland kan jag fundera på om jag behöver känna nånting överhuvudtaget om hur jag är som person. Många andra talar ju om det för mig, vare sig jag vill eller inte. Jag får både beröm och kritik. Jag kan få höra att jag är: Helt fantastisk, mjuk och snäll. Eller så kan jag få höra att jag är: Helt jävla dum i huvudet, hård och elak. Undra vad det är som gör att folk kan tycka så olika. Många säger ju att min blogg är den bästa världen, men jag kan också få höra att detta är den sämsta skit man någonsin har sett. Allt handlar väl om att människor är olika och en del tycker att något är bra medans andra tycker tvärtom. Mer utförligt svar på frågan om varför folk tycker så olika behöver jag ha för att jag ska förstå. Ibland kan jag tänka att om ingen skulle säga nånting till mig om vad dom tycker om just mig...finns jag ens då? Ibland när jag får elaka och hatiska kommentarer på min blogg eller instagram så kan det kännas som om den personen som skriver vet något om mig som jag själv inte har berättat för någon. Inte för att jag bryr mig så mycket mer för jag har ändå aldrig fattat varför någon ens lägger ner tid på att hata mig. Är det inte bättre att lägga den tiden på sig själv och se till så att man mår så bra man själv kan.  Samtidigt vet att jag att jag själv kan vara lik mina hatare. Jag kan hata och avsky vissa andra människor jättemycket, men jag lägger inte någon tid på att berätta detta för någon. Det kanske därför jag kan vara så arg och känner att jag mår bättre när jag får ur mg den ilskan. Kanske håller jag för mycket hat inom mig? Dom som genom åren har skrivit hatiskt till mig kanske mår bättre av att skriva och göra som dom gör mot mig. Fast innerst inne tror jag nog ändå att dom som väljer och skriva hat till mig inte mår så speciellt bra.

Jag känner ännu mer nu hur allt bara känns fel. Detta måste jag ju bara ändra på. Kanske är det min låga självkänsla som spökar lite här också. I alla lägen måste det ju bara vara bättre att vara snäll och tänka gott om folk. Att sen göra det är ju lättare sagt än gjort. Men om jag har fått någon slags insikt nu så blir har man ju ändå kommit ganska långt i sin egen personliga utveckling. 

Jag känner nu att detta blogginlägget kan ha varit lite terapi för mig själv. Något som kanske funkar för en gång skull. Jag har tagit upp saker till ytan och försökt vara så ärlig som möjligt, även om mycket gjorde extra ont i mig. I skrivandets stund är klockan nu 04:00. Det är natten mellan fredag och lördag, men när ni först kan läsa detta så är det måndag och näst sista dagen av augusti. Jag tänker att snart är min semester över, oavsett om jag funderar på det nu eller på måndag. Just nu tänker  jag på vad jag ska göra efter att jag har vaknat till liv, lördag någonstans runt klockan 12:00. Jag känner att lördagen inte spelar så stor roll. Jag har budat på en parfym på tradera  där budgivningen går ut ca klockan 10:00. Jag vet att jag kommer att ligga och sova då så det bli en överraskning om någon har valt att lägga ett högre bud eller inte på just den parfymen. Jag tänker nu att jag natten mellan lördag och söndag skulle vilja gå ut och festa och umgås med folk som jag trivs att spendera min tid med. Jag får den där omogna och ansvarslösa tanken att man måste passa på nu att gå ut, för snart är semestern slut. Under denna semester har jag redan bränt 15 000 kronor på två utekvällar. Det känns ju sjukt att gå ut en kväll till då. Fast jag behöver ju inte betala mer än något inträde och sen är det ju bara att dricka och kanske äta lite mindre. Det går ju att gå ut och kolla läget bara, fast då känns det nästan bättre att sitta vaken mitt i natten här hemma och blogga. Mina tankar och allt känns ändå just nu bra inom mig. Under denna semestern har jag tänkt och skrivit mycket. Jag tycker jag funnit många svar på vad jag vill med livet och hur jag vill vara som person. Jag tror mig nu ha "verktygen" som jag behöver för att kunna gilla mig själv för den jag känner att jag i alla fall är på väg att börja bli. 

Nu börjar det väl bli dags att avrunda detta blogginlägget. Jag har egentligen mycket mer som jag vill skriva ner, men mer blir det ju i framtida blogginlägg. Det har blivit så långt nu så jag tänker väl att ingen kommer väl att orka läsa allt detta. Jag bryr mig ju inte så mycket om just det. Jag bloggar ju egentligen inte för att någon ska läsa vad jag skriver, även om vem som helst får göra det om hen själv vill. Men jag bloggar ju mest för min egen skull. Det är nog bra för mig att stanna upp och tänka över saker och ting och bloggen är ett bra "verktyg" att använda i just det syftet. Det skönt att bara få skriva ur sig, komma till insikt och bearbeta saker som man kanske inte skulle kunna komma över annars. Bloggen betyder nog mer i livet för mig än vad jag egentligen är medveten om. Den må bra och kan hjälpa när det handlar om att komma över jobbiga händelser som jag har varit med om i mitt liv. I slutändan vill jag ju bara leva, må bra, vara snäll och förverkliga mina drömmar. 













Många tittar in här igen.

Jag har märkt i några veckor nu att antalet stabila bloggläsare har ökat på min blogg. Det är ju inte så många läsare som jag hade på den tiden då det var mer hett med bloggar. Att det ens har funnits en sådan tid där bloggar var något som kunde vara en het potatis har jag nästan glömt. Men om man tittar på hur trafiken på min blogg har varit dom senaste åren så har antalet människor som besöker min blogg nu ökat om man kollar statistiken per dygn.
 
Jag är förvånad över det jag ser. När allt med min blogg började gå ner (efter den perioden då det var mer hett med bloggar)  i antal läsare så gick det ganska snabbt ner till över hälften mot hur jag hade det när jag hade som mest trafik på bloggen. Sen tog det några år och sen hade antalet läsare gått ner med hälften igen. Nu har jag sett att antalet har gått upp till den nivå som jag hade när jag första gången såg att det gick ner. Jag tror inte för en sekund att bloggar är något som i framtiden kommer att bli mer hett igen, men jag kan vara förvånad över att ganska många fortfarande verkar vilja kolla in min blogg regelbundet. Det enda jag typ har skrivit om den senaste tiden är ju att jag grejar med att komma närmare min vision. 
 
Det kanske finns något med min blogg som ändå är så inarbetat nu så uppdaterar man regelbundet så håller det sig mer eller mindre på en viss nivå, bara jag håller bloggen levande. Idag bloggar jag ju också på ett sätt som jag alltid har velat göra. Jag försöker tömma alla mina tankar när jag sitter och skriver. i vissa inlägg lyckas jag bättre och ibland så blir det inte riktigt som jag vill, men jag känner mig oftast ganska nöjd ändå. När jag nu jobbar med bloggen på det sättet som jag vill så känner jag att jag bara vill skapa mer och mer blogginlägg. Att jag känner så kanske många märker i mitt sätt att skriva och därför vill fler än tidigare kika in här på min blogg. Sen har jag ju andra sociala medier också och många har säkert hittat mig någon annanstans, och sen tar mig sig vidare hit in till mitt lilla "krypin" på internet.
 
Jag vet egentligen inte vad som har hänt den senaste tiden. Jag bara funderar fritt nu. Det kan vara helt fel, jag kan ha rätt, men jag bryr mig inte. Jag tycker det är skönt att blogga och jag vill bara fortsätta skapa inlägg på mitt sätt. Jag mår bra av detta och dom som vill läsa är välkomna att göra det. Bloggen hjälper mig också att stanna upp i min vardag och faktiskt tänka ett varv till på vad jag håller på med. Ibland är det nyttigt för mig eftersom jag vet att jag är en person som lätt kan bara blåsa på, utan att lyssna på andra och utan att fatta att jag gör helt fel. Stannar man upp och skriver ner sina tankar som upplever jag att jag är mer rätt ute och att jag ändrar på saker som inte är bra. 
 
Jag är också glad över att jag inte känner någon ångest över min blogg. Jag har ju publicerat en bra bit över 12 000 blogginlägg sen jag starten 2008. Jag ångrar nästan ingenting av allt jag har publicerat. Det tyder ändå på att jag har hållit detta på en bra nivå och att jag har bloggat på ett sätt som jag kan må bra av och stå för på sikt. Jag har alltid haft som princip att om jag är tveksam till att publicera nånting så väljer jag att inte göra det. Det gör ju att man sällan kan ångra nånting. Jag har också sen länge slutat bry mig om vad folk tycker om min blogg, om det nu inte är positivt. Har du inget positivt att säga om min blogg så tycker jag du kan hålla käften. Jag tvingar ingen gå in här och läsa. Det är ju ett aktivt val som alla själva gör. Gillar man inte mig, så är det som sagt ingen som tvingar någon att följa mig eller gå in här och läsa. Min blogg handlar bara om att jag ska må bra. När jag jobbar med bloggen så utgår jag inte ifrån vad andra vill ha och se. Det viktigaste för mig är alltid att jag mår bra. Jag vill inget annat. Allt annat spelar ju ingen roll om man inte mår bra. Inte nånting. Det enda vi alla vill är väl att må bra? Jag mår bra av att blogga och det är därför min blogg lever vidare. 
 
 



Jag håller hårt på den principen.

I helgen spelade jag in tre olika videoklipp som jag först hade tänkt publicera på min blogg under denna veckan. Tanken var att jag skulle publicera ett klipp: Idag, torsdag och lördag. Jag har varit ganska säker på att jag vill lägga upp detta, men nu har jag blivit osäker. Det känns inte rätt att publicera videoklippen och jag har bl.a. en princip med mitt bloggande som jag är väldigt noga med att hålla på är att: OM JAG ÄR DET MINSTA OSÄKER PÅ EN OM JAG SKA PUBLICERA, DÅ VÄLJER JAG ATT INTE PUBLICERA. Jag har genom åren varit noga med detta och jag har dom senaste åren blivit ännu mer noggrann med att hålla på just den principen. Det viktigare för mig att inte publicera om jag är osäker,  än att skapa nya inlägg och uppdatera min blogg. 
 
Jag kan vara osäker till en publicering av många skäl. Jag vill ju tex aldrig ångra nånting som jag en gång har publicerat. Jag vill kunna stå för alla publiceringar och jag vill kunna stå för allt jag har skrivit under en lång tid. Många publicerade inlägg finns det på min blogg som jag idag inte skulle kunna tänka mig att publicera, men jag kan i alla fall stå för allt idag som jag har publicerat tidigare. Jag tycker inte lika idag i allt som jag tyckte tidigare, men jag kan lätt stå för vad jag tyckte för tex: 5, 7 eller 9 år sedan. Man ändrar sig  och förhoppningsvis utvecklas man ju också. Om jag tex funderar över dessa 3 videoklipp som jag hade tänkt att publicera denna veckan så kan jag nog säga att hade jag pratat och gjort liknade videoklipp för 2 år sedan eller längre tillbaka i tiden...så hade jag nog helt utan någon tvekan alls publicerat detta. Men jag bloggar på ett lite annat sätt idag och videoklipp där jag sitter och pratar ger mig inte så mycket tillbaka längre. Jag mår bättre av att sitta och skriva och formulera sig på det sättet. Det kan många gånger vara lättare att sitta prata i en video, men jag vill jobba mer och inte göra detta med mitt bloggande för enkelt. Jag vill mer än tidigare bara skriva texter på min blogg. Det skulle om jag inom en snar framtid kommer på att jag bara vill skriva och inte ens lägga ut några bilder överhuvudtaget. Fast riktigt så vill jag nog inte heller göra. Jag blir nog bättre på att jobba på med min blogg om jag grejar med bilder också. Ibland kommer man ju på vad man ska skriva om bara för att man har en viss bild. Man kan komma på saker att skriva när man ser en bild framför sig. 
 
Det känns jättebra att jag bara går tillbaka till alla principer när jag blir osäker på om jag vill publicera. Jag skalar ner mitt bloggande och går liksom "back to basic". Jag slutar aldrig tänka på vad jag vill och inte vill blogga om. Dessa tankar håller jag alltid levande och jag vill alltid blogga på ett sådant sätt som jag mår bra av. 
 




Bara det är roligt.

Jag får ibland frågan om jag inte är ledsen över att jag inte har lyckats "bättre" som Dannebloggen. Jag antar att man menar att lyckas på sociala medier är att  man har många följare. Många frågar också om jag inte skulle vilja kunna leva på mina sociala medier. Typ, vara som en influencer. 

Svaret på just dessa frågor är för mig ganska enkla. Nej, och jag känner att jag har lyckats bra med mina sociala medier med tanke på att jag tycker att det är roligt att pilla med dom och att jag inte känner att jag ångrar så mycket av allt jag genom åren har lagt ut. 

Jag är nog väldigt lättad över att jag inte är en person som tex har 150 000 följare är fler, i några av mina sociala medier. Många sk influencers  med väldigt mycket följare lägger ju ofta ut inlägg på olika sätt om hur jobbigt dom tycker att det är med allt hat och annan skit dom får utså för att dom just är kända och har många följare. Jag har ju också råkat ut för saker, men hade jag varit väldigt stor i olika sociala medier så hade jag nog inte orkat med mycket av den skit som man genom åren har hört talas om att vissa råkar ut för. Jag har som sagt också råkat ut för saker, men det har varit lätt att hantera. Det har ju bara varit från någon enstaka person ibland och när jag har fått hat eller något likande från vissa personer som tycker jag oftast att dessa personer verkar vara ganska dumma i huvudet. Jag bryr mig sällan om vad folk som inte verkar ha en enda hjärncell. I vissa fall har jag gjort en polisanmälan, men i dom flesta fall har jag bara skitit i dom som har kontaktat mig på olika sätt med intelligensbefriande texter. 

Jag håller bara på med min blogg och allt annat för att jag tycker att det är kul. Jag har aldrig brytt mig om hur många följare jag har och jag har aldrig velat växa och bli någon kändis med hundratusentals följare, för mitt grejande på sociala medier. Jag är bara lättad och glad över att det inte har blivit så. Jag hade nog haft svårt hantera allt som hade kommit i " kölvattnet" av det. 

En sak som jag gillar med många av mina följare det är att många skriver snälla saker till mig. Jag läser allt och bryr mig om allt. Det är även ganska många som kommer fram till mig ute i "verkligheten" och säger massor med snälla saker. Jag blir naturligtvis jätteglad för allt även om jag kan känna att jag kan vara dålig på att visa det. Hade alla följare varit så snälla som jag upplever att många är, då hade jag gärna haft 💯 miljoner av er. 
(null)

(null)

(null)

(null)
(null)















Vill mest bara blogga om mig själv.

Vad vill jag göra med min blogg under 2021? Jag har egentligen bara tänkt att jag vill fortsätta, men någon typ av annat bloggande vill jag kanske ägna mig åt.
 
Jag läser ju hel del böcker och det kanske skulle kunna vara något att skapa inlägg om på min blogg. Tanken slog mig precis att böcker och bloggande ligger ju ändå ganska nära varandra så varför inte skriva eller prata lite mer om böcker som  jag har läst. Det är något som känns ganska rätt att göra för mig, så det kanske är något jag borde blogga mer om.
 
För ca ett år sedan satt jag i en video jag sa även då att jag vill ändra lite på hur jag bloggande. Jag gjorde ju det också och jag tror att resultatet har blivit att jag har skrivit fler välskrivna inlägg, men dragit ner på antalet publicerade inlägg. Det kanske inte har varit så hela tiden, men i det stora hela så är jag ganska nöjd med hur jag ändrade och hur det nu känns med bloggen efter det. Jag sätter mig ner ibland och bloggar och då försvinner ofta allt annat runt omkring mig och jag är bara inne i mitt skrivande eller skapande av ett nytt blogginlägg. Mysigaste är det att sitta och jobba med bloggen på kvällarna. Jag tror heller inte att jag har tänkt en tanke det senaste året på att jag vill sluta med min blogg. Kanske har jag gjort det för någon sekund, men sen känner jag ändå att jag vill fortsätta med. Jag har nog insett att jag mår väldigt bra av detta och det känns extra bra när jag får sitta på kvällarna och bara fokusera på att skapa inlägg. Jag kan tänka mig att en författare kan känna ungefär som jag. Författaren sätter sig ner och bara fokuserar på sitt skrivande och hen tänker att han ska skriva en skitbra bok och är kanske lite besatt av att få den färdig, men samtidigt vill hen att boken ska vara välskriven. 
 
Jag kanske inte känner så mycket att jag vill skapa en skitbra blogg, men jag vill jobba med den på ett sätt som får mig att må bra. Är jag helt ärlig med vad jag skriver och skapar inlägg där jag skådespelar för mycket, då känner jag inte att jag kan må dåligt över det jag lägger ut. Viktigt är också att jag inte får känna mig tveksam till det jag ska publicera. Finns det några tveksamheter om det är rätt att publicera ett inlägg så väljer jag alltid att inte publicera. På så sätt håller jag mitt bloggande på en bra nivå och jag kan stå för allt jag har skapat. Både nu och på sikt. Det är så skönt att jag inte känner att jag ångrar speciellt mycket av allt jag har publicerat på min blogg. 
 
Nu sitter jag här igen och inte riktigt vet hur jag ska ta min blogg vidare. Alternativen är väl att jag antingen bara gör som jag har gjort sen ungefär ett år tillbaka. Eller så slutar jag med vissa typer av inlägg som jag faktiskt känner inte ger mig nånting att skriva eller skapa inlägg om. Problemet är bara att nu har jag så mycket som jag  känner att jag aldrig vill blogga om...så vad finns kvar???
 
Jag vill i alla fall inte sluta blogga. Det är jag ganska säker på. Jag vill ofta hitta den där mysiga känslan som jag tex känner nu när jag sitter hemma och skriver. Klockan har blivit kvällen. Jag har varit ledig idag och jag vet nu att jag är ledig lördag och söndag också. Just nu fokuserar jag bara på att skapa detta inlägget och jag vill verkligen få ur mig alla tankar som jag har. Jag känner starkt att jag vill få klart detta inlägget ikväll och jag kommer inte att sluta skriva på detta inlägget förrän jag känner att jag har tömt mig själv på mina tankar och fått ner dom text. Detta är något jag gillar med att blogga och jag mår väldigt bra av att jobba med min blogg på just det sättet. 
 
Jag känner att jag vill göra någon typ av förändring med bloggen under 2021. Jag kan bara inte komma på vad. Första tanken jag får är alla saker som jag tänker att jag ska sluta blogga om. Men jag har redan så mycket som jag inte skriver ett skit om. Tar jag bort mer nu så finns snart inget kvar. Jag vill ju inte sluta och då är ju mitt enda val att bara fortsätta skapa. 
 
En grej som jag ändå känner att jag vill blogga mindre och mindre om det är bussjobbet. Jag minns för några år sedan (minns bara inte exakt när)  att jag skrev i ett inlägg att jag inte skulle blogga så mycket om mitt jobb. Det blev ju liksom bara inlägg där jag antingen skrev att jag hade haft en tuff eller lugn dag. Jag skrev lite om när jag började och slutade. Mycket mer än så var det inte. Jag ändrade på det där och sen började jag skriva mer vecka för vecka. Hur har veckan varit på arbetet och hur ser det ut under den närmaste framtiden. Har jag haft, eller kommer jag att få en bättre eller lite tuffare arbetsperiod. Typ så har jag ju bloggat om jobbet och nu tänker jag att jag ska ta bort mer av det där skrivandet och pratandet kring hur jag har det på jobbet. Som det är nu och som jag kommer att ha det så är min känsla att jag under året kommer att ha ganska lite av s.k. tuffare arbetsperioder. Jag kan tänka mig att det kommer att kännas lite tuffare under helgerna. Men det kan ändå bara vara under några få timmar och sen kan ändå större delen av ett helgpass kännas ganska "soft" att köra. Min uppfattning är att det beror mer på vilken tid och vad du då kör. Viss typ av körning på vissa tider kan verkligen vara hur lugna som helst. Ibland är det nästan för bra för att vara sant.  Tittar jag på mitt schema för i år så har jag veckor då jag jobbar mycket, men då är ändå passen ganska bra. Sen har jag veckor där jag jobbar lite mindre, men där är också passen ganska bra. Är det något som kan kännas tufft så är det vissa helger, men det är ändå bara något enstaka pass och man jobbar ju inte varje helg. 
Det jag vill säga med detta är att jag känner inte jag vill blogga så mycket mer om jobbet. Varför ska jag skriva att tex denna veckan känns ganska soft eller nu har jag ett tufft helgpass att ta tag i. Det ger mig ingenting längre. Jag tänker att jag ska fortsätta skapa inlägg om jobbet ibland. Det är ändå svårt att bortse från jobbet helt. Man lägger ju ändå en hel del tid på sitt arbete och jag vill ju blogga på ett sätt där jag tömmer mig på alla tankar jag har, just i den stunden som jag sitter och skriver. Även om jag långt ifrån berättar allt om mitt jobb, så tror jag ändå att jag mår bättre av att tex skriva några rader om hur det känns att jobba på. Men jag tänker ändå nu att jag inte ska skriva så mycket mer om vad jag har för typ av arbetsperioder framför mig. Det är inget jag tänker på efter att jag fick detta schemat som jag nu kör på. Jag kan skriva nåt enstaka inlägg om jobbet ibland. Lägga in ett stycke som jag har gjort i detta inlägget. Det är nåt känns helt ok och bara bra för mig. 
 
 Jag kan annars känna att jag skulle vilja göra någon mer typ av förändring i mitt bloggande än bara mer sluta blogga om vissa saker.   Jag känner ju inte att jag vill blogga om så mycket annat än mig själv och mina tankar jag har om mitt liv. Jag är inte så intresserad av att tex blogga om någon politik i Sverige eller skriva om när någon myndighetsperson har gjort bort sig. Man skulle ju kunna skriva vad man tycker om allt som händer i USA, men jag orkar inte vara ännu en person yttrar mig om allt som händer där borta. Jag känner heller inget behov av att skriva om vad tex tycker om: Sjukvård, äldreomsorg, skolan och polisen här i Sverige, eller bara lokalt i Vänersborg. Jag bryr mig så mycket om hur vida dom som ägnar sig åt snöröjning gör ett bra eller mindre bra jobb. Ska jag ändå säga nånting om just den saken så tycker jag att dom oftast gör ett bra jobb, men att dom får oförkänt mycket kritik som handlar om att dom inte gör tillräckligt. 
 
Men som sagt!!!  I framtiden på min blogg vill jag mest ägna mig åt att skapa inlägg om mig själv. Vad tänker jag om mitt liv? Vad gör jag på dagarna? Vad funderar jag på om mig själv? Vad drömmer jag om? Det coola, roliga och häftiga som man kan få ut av livet, vad är de? Jag kommer aldrig att berätta allt, men  allt jag väljer att skapa inlägg om måste vara på ett ärligt och så nära den känslan jag känner som möjligt. Där någonstans vill jag landa i mitt bloggande. Typ att de mesta handlar om mig själv. 
 
 







Min blogg fyller 12 år.

Idag är det 12 år sedan jag startade denna bloggen och jag trodde inte den 4:e december 2008 att jag skulle hålla denna bloggen levande till minst 2020. Jag började egentligen mycket tidigare att blogga. Jag hade då startat en blogg sen lagt ner den efter ett fåtal inlägg och så höll jag på ett tag innan jag lyckades hålla fast vid just denna bloggen. 
 
Jag  bestämde mig på nyårsafton 2007 att jag skulle ge bloggandet en chans. Jag tänkte då att jag i alla fall skulle blogga under hela 2008 och sen får jag se om jag fortsätter eller inte. Bloggar man i ett helt år, oavsett om man gillar det eller inte så har man ju i alla fall gett det en chans. Det var så jag tänkte då. Jag lyckades sen inte att blogga ett helt år. Jag tror att jag höll i det till oktober 2008 sen avslutade jag även den bloggen. Det som gjorde att jag då slutade tror jag berodde på att jag under större delen av 2008 hade mått riktigt jäkla dåligt och jag hade dessutom gjort saker som jag kände var mitt fel. Jag insåg att jag får skylla mig själv och detta mådde jag väl extra dåligt av. Jag skrev ganska mycket om hur jag mådde och dessutom gjorde väl säkert mitt dåliga mående att jag publicerade rätt många inlägg där jag på något sätt gjorde mig själv till ett offer. Jag hatade liksom de mesta och det var inte ovanligt att jag publicerade inlägg i stundens hetta. Jag skrev när jag var som mest arg. Som jag kan tänka idag så hade det naturligtvis varit bättre att fundera mer på vad som får mig att må bra och sen blogga om allt de istället. Men jag var nog ganska vilsen då och visste inte alls vad som var det bästa sättet att blogga på. Det har jag ju fått lära mig och det känns idag som om det nästan har tagit 12 år för mig att hitta det sätt som jag alltid har velat blogga på.
 
Allt detta med dåligt mående, kombinerat med flera publiceringar med inlägg om vad jag verkligen hatade...gjorde nog att jag bara mådde sämre av att blogga. Jag kände detta och slutade  efter ca 10 månader av regelbundet bloggande under 2008. Tanken var ju att försöka hålla ut i 12 månader, men det gick inte. En positiv sak  från "2008-bloggen" det var att jag tjänade bra med pengar det året och det minns jag att jag skrev många gånger om just det för att trösta mig själv. Jag skrev typ: Jag mår skitdåligt, det skakar i hela kroppen och jag får skylla mig själv när jag har varit så klantig, men det är ju skönt att det går så sjukt jäkla bra med pengar i alla fall. 
 
Det var så att jag mådde lite bättre av att ekonomin kändes stabil och nästan för bra för att jag riktigt skulle tro att det var sant. Det hjälpte mig nog hitta  lusten till att börja blogga igen. I december 2008 (2 månader efter att jag hade slutat blogga) så tänkte jag att jag börjar igen. Jag lär mig av alla misstag som jag gjort med mitt tidigare bloggande. Jag börjar om och bloggar istället på ett sätt med mer inlägg av de positiva i mitt liv. Dessutom blev jag mer noga med att faktiskt skriva och publicera inlägg som jag känner att jag kan stå för på lång sikt. Jag kanske idag inte har samma åsikter som jag hade i början av mitt bloggande. Jag kanske idag heller inte skulle publicera vissa typer av inlägg som ändå kändes helt rätt att publicera förr. Men jag kan idag lätt stå för att vad jag tyckte och tänkte sen tidigare. Detta är något som känns väldigt bra med bloggen. Jag ångrar liksom inte så mycket. Jag mår inte dåligt över vad jag genom åren har publicerat.  Jag har gjort mycket annat i livet som jag säkert ångrar om jag skulle tänka efter, men inget som har med bloggen att göra. Det är väldigt skönt att jag känner så. Jag har mått bra av att blogga, och det är nog därför detta lever vidare.
  (null)
(null)
(null)
 
(null)
(null)
(null)
 
(null)
 
(null)
(null)
 
(null)
 
 
(null)
 
 
 
 
 
 
 
 



Borde jag också lägga ner min blogg?

Jag sitter här hemma framför datorn (heller säger man bakom) och funderar över min blogg och jag ska verkligen i detta inlägg försöka tömma ur mig precis alla tankar som jag bara kan komma på kring mitt bloggande. Är det rätt fortsätta eller borde jag som väldigt många andra har gjort under, bara lägga ner bloggen. Låta det ta slut och släppa alla tankar på blogginlägg och skapandet av nya. 
 
Egentligen känns det lite konstigt att jag just nu tänker så. Den senaste tiden har jag ju faktiskt lyckats hitta det sätt att blogga på som känns väldigt bra. Jag tömmer mer mina tankar nu än tidigare. Jag skriver vad jag helt ärligt tycker och känner, och det är så jag vill jobba med bloggen.  När jag nu har hittat ett sätt som jag verkligen känner är bra och funkar för mig, då tänker jag på att kanske avsluta detta som jag har grejat med regelbundet i snart 12 år. Det känns nästan lite motsägelsefullt att jag äntligen får till min blogg så som jag vill ha den och sen kommer tankar på att jag kanske vill lägga av, men är det nånting jag har lärt mig under åren så är det att mycket är inte alltid logiskt när det kommer till bloggen. När det går väldigt bra och man har bra "flow" skapandet, då kan man lätt känna att man inte vill fortsätta. När man känner av lite "bloggtorka" och när man själv inte tycker att man får till ett bra bloggande, då kan man ändå vilja fortsätta. Jag vill ju liksom åt den där känslan av att det ska kännas bra igen. Det känns ju för sorgligt att avsluta bloggandet för att man har tappat kreativiteten. Jag vet inte exakt hur det ska kännas för att det ska kännas rätt att avsluta, men jag vill i alla fall inte känna vemod och känsla av att jag inte kan skapa längre. Någon annan mer positiv känsla vill jag nog avsluta mitt bloggande med, när jag eventuellt väljer att ta det steget. 

Sen tror jag ändå att jag vill blogga så länge jag tycker att detta med Dannebloggen är roligt, men jag vet ärligt talat inte om jag just nu tycker att det är så roligt längre. Jag känner mer att jag behöver göra det för det hjälper mig att må bra. Det var nog roligare förr. Kanske är det så att jag borde göra som  väldigt många andra redan har gjort. Sluta och bara köra på med andra saker. 

Samtidigt känns det inte rätt att avsluta något som fortfarande får mig att må bra. Jag tycker också att det är vårt att komma till ett avslut när detta med bloggen ändå är något som man har hållit på med länge. Jag tror också att jag har fått uppleva roliga saker som jag kanske inte annars hade fått göra om jag inte hade haft bloggen. 

Jag tror ändå att ett avslut av bloggen ligger ganska nära. Bara att jag har alla dessa tankar som jag skriver om i detta inlägget gör ju att man någonstans känner att slutet med bloggen inte är så långt borta. Jag vill ändå inte bara avsluta allt hur snabbt som helst. Jag tror nog mer på att fasa ut allt och sen på något naturligt sätt avsluta bloggandet. Jag brukar känna med många saker att det är bra om man tar ett år i taget. Kanske är det mest rätt att göra så med bloggandet. Sista december i år,  eller kanske i början på januari nästa år, då kanske det bara känns bra och helt rätt låta detta med bloggen vara slut. Det är inte en tanke som just nu känns jobbig eller vemodig på något sätt. 

Jag har ju annars många idéer och tankar på vad jag kan skapa för blogginlägg. Jag kommer ofta på nya grejer och många av dessa idéer ligger liksom och vilar just nu. Jag kan tänka att om jag avslutar bloggen och inte har fått publicerat vissa saker som jag skulle vilja få gjort, då skulle det ju kanske kännas fel att lägga ner bloggen. Fast samtidigt är det ju så att nya idéer på vad jag ska blogga om kommer jag på hela tiden så länge jag väljer att hålla detta med bloggandet vid liv. 
(null)

 




















Daniel Danne och Dannebloggen

(null)
Bloggen, Instagram TikTok och Snapchat är jag mest aktiv på. Twitter kollar jag knappt och jag har inga planer på att bry mig om Twitter. 
Min Youtube-kanal finns, men jag uppdaterar inte så mycket där för tillfället.  Jag har däremot mycket tankar kring YouTube om vad jag skulle vilja göra.  Men jag får liksom inte tankarna att funka i praktiken. Jag kan kanske inte tillräckligt mycket och jag är heller inte säker på att jag i längden skulle orka med att fullfölja allt som man tänker att man skulle kunna göra på just YouTube.  Men tankar och idéer har jag många i alla fall! 
(null)

Instagram: dannebloggen
Snapchat: dannebloggen
TikTok: dannebloggen 
YouTube: DanneBloggen
Twitter: DanielDanne
BLogg: DANNEJOHANSSON.SE, men det vet ni ju redan för annars hade ni ju inte kunnat se detta inlägget😊
(null)










✖️DANNEBLOGGEN✖️

(null)

(null)

(null)




Jag heter DANNEBLOGGEN överallt.

(null)
(null)
(null)
(null)
(null)





Slutar blogga...men inte helt.

(null)
 
(null)
 



Hur tänker jag just nu kring bloggen?

Jag har funderat en del den senaste tiden på hur jag ska fortsätta med framförallt  min blogg. Jag har länge känt att jag vill sluta blogga om så många saker som jag typ alltid har bloggat om under alla år som Dannebloggen har funnits. 

För ca 2 år skrev jag att jag ville blogga på ett annat sätt. Jag vill vara mer mig själv och på så sätt vara mer nära mina innersta känslor. Innan jag ändrade och kom till den insikten att det nog är bra att ändra på hur jag använder mina sk sociala medier så skapade jag nog fler inlägg där jag mer var som en skådespelare. (Jag tänker då i första hand på bloggen och Instagram) Danne blev mer en karaktär och jag tappade nog lite av det där att vara mig själv.  Jag vill liksom vara mer Daniel och inte Danne. Jag ändrat också mitt sätt att blogga på och jag kände då att detta var ett bra och moget beslut. 
 
Jag inget emot att bli kallad för Danne. Jag heter ju Daniel och innan jag hade en blogg så blev jag ju rätt ofta kallad för Danne. Men oavsett vad jag kallas för så har jag i alla fall lärt mig nu att man mår nog bäst av att mer vara sig själv och inte försöka vara någon annan än den man faktiskt är, inte ens på en blogg. Jag känner ju i alla fall att jag mår mycket bättre av att bara vara mig själv och vara helt ärlig med vad jag tänker och känner när jag skapar inlägg i sociala medier. Ärlighet vara längst, liksom. 
 
 Nu har jag kommit till en punkt där jag känner att det finns väldigt mycket som jag inte vill blogga om mer.  Jag vill inte längre blogga om jobbet eller mina vardagliga saker som är ständigt återkommande varje vecka. Att jag fotar när jag är ute på mina promenader och skriver om dom är inte heller något som jag känner att jag vill fortsätta med. De finns säkert mer som jag tänker att jag vill lägga av att göra inlägg om. Det handlar framförallt om inlägg som är: korta, går snabbt lägga upp och egentligen inte innehåller något annat än vardagliga saker som är ständigt återkommande i mitt liv. 

Dessutom finns de ju mycket som jag gör, men som jag alltid har haft som princip att inte blogga om.  Sen kan man ju fråga sig: Vad blir det kvar att blogga om när jag känner att jag vill sluta med så mycket av inlägg som jag tidigare har publicerat massor av? Jag tänker ju heller inte börja blogga om sånt som jag tidigare har haft som princip att inte lägga ut. Finns det något kvar? Är det värt att låta min blogg leva vidare?  
 
Jag kan lugnt säga att jag inte tycker det är lätt att bara avsluta något som jag har hållit på med i över 10 år. Däremot tycker jag det är ganska enkelt att vara flexibel och inte bara köra på som man alltid har gjort. Jag måste ju hela tiden kunna ändra mig om jag tycker att jag kommer på något som jag tror funkar bättre. Jag känner att jag har jobbat så genom åren av bloggande, men man har ju inte alltid kommit till insikten med att man borde ändra nånting. När jag ändå har kommit till insikt, då mår jag kanske redan dåligt över det jag gör, och det är ju inte bra. Man ska ju helst försöka förstå sånt innan det händer, men det är ju alltid lätt att vara efterklok. 

Jag har några gånger tidigare sagt att jag funderar på att lägga av helt med mitt bloggande. Sen har jag ändå alltid fortsatt. Denna gången känner jag att jag vill fortsätta med bloggen på något sätt, men det är mycket som jag vill sluta blogga om

Problemet är ju också att allt jag vill sluta med inte ersätts med något annat. Jag vill sluta med massor av olika typer av inlägg...och vad blir då sen kvar att skapa inlägg om? 
 
Vad vill jag med min blogg just nu?
Jag känner ändå att jag vill låta min blogg leva vidare. Jag vill i alla fall skriva och skapa inlägg där jag kanske går mer på djupet. Jag kanske skriver mer om en viss händelse och sen försöker jag under mitt skrivande, eller efter försöka förstå varför saker och ting blev som dom blev. Kanske kan jag också förstå varför jag reagerar som jag gör i olika situationer som man ställs inför. 
 
I många av mina blogginlägg är det ganska vanligt att jag pratar om att göra en förändring och sen försöker jag beskriva hur jag ska kämpa mot det målet. Ibland kan det vara så att jag skriver eller pratar om nåt där jag har fått testa på någon form av förändring. Som jag tänker nu så vill jag noga skapa inlägg där jag på djupet faktiskt går in gör någon form av förändring. Och det ska självklart vara till något som jag tror blir till det bättre. 

De finns som sagt mycket som jag inte vill blogga om längre.  Jag tror att den största orsaken till detta är att mycket av bloggandet inte ger mig nåting tillbaka längre. I början var det så jäkla roligt för att jag hade något nytt som jag hade börjat intressera mig för. Jag har ju också känt att jag har gått från att må ganska dåligt till att må mycket bättre genom att bara skriva vad jag innerst inne känner. Idag är jag inte lika säker på att blogga är något som funkar om man skulle må väldigt dåligt. Jag har ju också genom åren känt mig motiverad att blogga och dessutom har mycket med detta varit väldigt roligt. 

Jag vet inte hur det blir framöver. Jag har inte riktigt tänkt såhär förut. Jag vill hålla mitt bloggande levande, men frågan är hur lätt det blir när jag nu känner att jag vill sluta med så många olika typer av inlägg och mer bara skapa inlägg där jag tömmer ämnen och går på djupet. Om jag klarar av det så kommer det nog att kännas bra, men om inte så har jag en känsla av att min blogg inte kommer att leva vidare.  

Jag tänker ge mitt nya sätt att tänka kring bloggen en ärlig chans. Jag tänker tro på att det kommer att funka. Jag ska göra allt jag kan för att bloggen ska leva vidare. 

 
         











11 år med Dannebloggen.

Idag fyller min blogg 11 år. I 11 år har jag nu suttit och pillat med denna Danneblogg. 
 
Jag har gjort massor med saker genom åren som jag inte är säker på att jag hade gjort om jag inte hade hade haft min blogg. Ibland tänker jag också att jag nog inte hade kunnat sätta upp vissa av dom målsättningar som jag ständigt sätter upp för att lyckas med saker och ting om jag inte hade haft min blogg. Jag har genom åren bloggat mycket om målsättningar som jag vill nå och när jag har kämpat för att nå dessa mål så har det varit ganska naturligt för mig att skriva ner specifika strategier som jag sen tänker ska hjälpa mig att nå dom mål som jag exakt sätter upp. Jag är helt säker på att jag inte ens hade kommit på att göra vissa saker om jag inte hade haft bloggen. Skrivandet om vad jag behöver göra för att nå mina mål har säkert underlättat för mig.  Bloggen har många gånger varit avgörande för att jag har lyckats med vissa saker. 
 
Jag tycker fortfarande att det är roligt att blogga och jag har inga planer på att sluta. Jag har känt så många gånger att min blogg har fört med sig så mycket som har varit positivt för mig. Jag har just nu svårt att se att jag en dag kommer att sluta med detta. Den dagen jag inte tycker detta med att blogga är roligt längre, då slutar jag. Men fram tills dess så kör jag på med DANNEBLOGGEN. Det är ju kul att blogga liksom. Nu har jag gjort detta mer eller mindre varje dag i 11 år. Jag tänker ofta på att jag aldrig vill sluta, fast samtidigt vet jag att den dagen kommer, men när det blir vet jag inte och jag tänker inte bestämma det nu heller. Det blir mer känslan inom mig som får avgöra hur gammal Dannebloggen kommer att bli. 
 
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)     
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null) 
(null) 
(null) 
(null)
(null)
(null)
(null)
 
(null)



Jag vill bara leva i nuet.

 Jag vet inte hur många gånger som jag har funderat på vikten av att leva i nuet. I min hjärna har säkert detta med att jag ska leva i nuet snurrat runt i mitt huvud i hundratals timmar, i hundratals dagar och i många år. När jag fastnar i grubblerier, oroar mig för framtiden eller när det jag håller på med inte känns bra... så har jag massor av gånger känt allt känns bättre bara jag börjar tänka och verka i nuet. Det funkar NÄSTAN alltid. Eller det kanske funkar jämt, för just nu kan jag inte på rak arm säga när det inte funkade. Jag tror stenhårt på att om jag bara lever i nuet så ordnar sig allt till det bästa möjliga, men jag stör mig på att jag ibland kommer på mig själv med att inte leva i nuet, trots att jag vet att det nog är det enda rätta att göra. Nuet är ju det enda som man kan påverka. Det finns ju ingen mening med att ångra saker, för det går ändå inte att skruva tillbaka tiden och ha allt de man ångrar ogjort.  Oroar man sig för framtiden så har jag ofta känt att det som jag oroar mig för sällan händer. Om det  jag oroar mig för ändå skulle hända...så blir det ändå på ett sätt som jag innan inte hade kunnat tänka mig. Alltså är ju nuet det enda som är kvar.  Det enda jag egentligen behöver bry mig om  och göra något bra av. 
 
Jag lyssnar på människor omkring mig som säger att jag den senaste tiden har mognat och växt upp mer. Samtidigt tänker jag  att de där inte stämmer. Växa upp vet jag inte ens om jag vill. Har jag gjort det så känner jag mig misslyckad för jag tycker att växa upp låter så tråkigt att göra. Mognat lite har jag kanske gjort.  I alla fall när det kommer till pengar och hur jag tänker kring detta idag. Samtidigt kan jag känna att dom gångerna jag har tagit beslut som av många anses som omogna och okloka så har jag en kort tid efter tjänat som mycket pengar. Hur går det där ihop? Det som alla säger är fel kan vara helt rätt. När jag nu tar mer sk mogna beslut med min ekonomi så är jag inte ens i närheten av att tjäna dom pengarna som jag gjorde när allt med min ekonomi var som bäst. Sen tänker jag att dom omogna besluten som jag tog för ca 2 år sen, ändå gjorde att jag hamnade i en sitution som jag inte kunde komma ur om jag hade fortsatt så. Jag känner att jag har varit tvungen att ta mer mogna beslut, för att sen kunna ha tillräckligt med pengar så att det räcker för att jag inte ska behöva växa upp.  Växa upp låter ju bara så tråkigt. 
 
Jag är glad för att jag har blivit en person som är bra på att säga nej. Idag står jag upp för mig själv och låter mig inte i lika stor utrsträckning som förr utnyttjas. Jag har ändå tappat räkningen på hur många gånger jag har gjort saker som andra har pressat mig till, fast jag egentligen inte vill. Jag vet inte varför jag har sagt ja när jag egentligen bara vill säga nej och åter nej. Men en förklaring kan väl vara att jag tidigare inte hade lärt mig att säga nej. Man kanske först behöver känna hur det känns att bli pressad, utnyttjad och i slutänden övertalad för att sen bli stark och trygg i sig själv så att säga ifrån och stå upp för sig själv. Idag har jag ju inga problem med att säga nej. Jag har heller inga problem med att ta den eventuella skit som jag kan få för att jag säger just nej. Någonstans i bakhuvud finns känslan av att jag faktiskt mådde skit på den tiden jag kände mig tvingad att göra saker som jag egentligen inte ville. Den känslan vill jag aldrig få tillbaka. Jag mådde skit av att säga ja, men nu mår jag jävligt bra när jag gång på gång får bekräftat för mig själv att jag har lärt mig att säga nej.
 
Jag vill som sagt alltid leva i nuet. Det är ju det enda jag egentligen vet något om. Jag känner mig ju säker på vad jag vill och vad jag har för drömmar, men lever jag inte i nuet så blir det nog svårare att förverkliga dessa drömmar.  Det är ju i nuet som det uppstår möjligheter att ta vara på och problem som man kan lösa.  Dessutom är det väl så att det är lättare att säga nej till saker man inte vill göra när man bara är i nuet och inte oroar sig för framtiden.  
 
Hur mitt liv än har varit och hur mitt liv än blir....så känner jag nu att jag är nöjd med nuet. Möjligheterna kommer och problemen löser jag. Om en dörr stängs öppnas ju alltid en ny. Jag vet vad jag själv vill. Det är detta jag lever för. Jag vill fullfölja drömmar och jag har nog blivit väldigt säker på vad jag vill för att jag har varit så mycket för mig själv och i många år nu så har jag också känt att jag inte behöver bry mig om vad andra vill att jag ska göra. Jag gör vad jag vill och mår bra av att tänka och göra så.
 







Avspändheten får mig alltid att må bra.

 Jag har aldrig under en så lång period känt mig så avspänd som jag nu gör. Under semestern kände jag att jag kom ner på en nivå där kroppen kändes helt fri från stress. Detta har sen bara fortsatt under förra veckan, och jag känner samma sköna avspändhet även nu.  Denna känsla har jag mått väldigt bra av.  
 
De finns så mycket som är bra för mig när jag är avslappnad. Det är lättare att leva i nuet. Det är lättare att ta genomtänkta och kloka beslut. Besluten blir ju ännu mer rätt när man befinner sig i nuet. Jag låter mig heller inte påverkas lika lätt av vad andra vill att man ska göra, eller bara vad andra gör. Jag gör liksom som jag vill och avspändheten gör ju att jag känner mig väldigt trygg med att det jag väljer att göra är rätt för mig. 
 
Naturligvis kan jag tveka ibland. Jag känner tex att jag borde ha kommit längre med att få fixat allt de jag drömmer om. Jag har ju massor av saker som jag vill göra och köpa. Att jag inte har fixat allt redan nu gör att jag kan känna att jag under åren har gjort fel prioriteringar. Jag kan känna mig dum som inte har förstått, jag kan ångra saker jag har gjort och hamnar lätt i en känsla av att jag står och stampar. Allt detta skulle ju lätt kunna få mig att stressa och skynda på saker, men jag håller mig ändå lika lugn och avspänd som jag nu har varit under en ganska lång period. 
 
 Jag tänker också att oavsett vad jag åstakommer i livet så kommer jag alltid att vilja något mer. Och även om jag inte hade gjort dom där sakerna som jag kanske ångrar idag, så hade jag nu ändå tänkt på saker där jag känner att jag hade kunnat gjort annorlunda. Sånt är livet på något sätt. Sånt är mitt liv i alla fall. 
 
Att jag ändå nu håller mig lugn och avspänd även om jag starkt känner en känsla av otillräcklighet, tyder på att jag ändå är ganska nöjd med mitt liv som det är. Om jag inte får så mycket mer, så vet jag att jag har det bra i alla fall. Känslan jag har är att jag kommer inte att få det sämre...bara bättre, oavsett vad jag väljer att göra framtiden. Avspändheten och vetskapen om alla fördelar med att leva i nuet gör att bara går runt och mår väldigt bra. Med tanke på att jag nu upplever att många idag berättar att dom inte mår bra, så känner jag mig väldigt nöjd över att jag gör det i alla fall. Jag tycker alldeles för många berättar om hur dåligt dom mår över allt möjligt. Jag tänker tex på några av dom sk influencers som jag följer och som jag tycker många gånger har sagt just detta att dom inte mår så bra. Personerna som jag tänker på verkar ju utåt sett leva ett bra liv och dom har också mycket av allt de som jag just nu jagar. Jag tänker då på grejer som dom har eller resor som dom gör.
 
Jag har sagt detta förut, men jag kan säga det igen: Är det så att jag på bekostnad av mitt välmående inte kan få allt jag drömmer om, då vill jag inte förverkliga och fullfölja mina drömmar. Om priset man får betala tex är: Psykisk ohälsa, panikångest eller bara ett tillstånd av stress och alldeles för mycket att göra, då vill jag inte ens sträva efter att leva i min dröm. Då får allt bara gärna vara som det är just nu.
 
 
Under mitt liv känner jag att jag har varit med om många händelser som har fått mig att komma till insikter som sen har fått mig att förändra mig själv från en dag till en annan. Under denna sommar har jag återigen detta hänt. Jag har många gånger tvingats erkänna att jag kommer inte att må bra om jag inte bryter helt med vissa personer. Det har ofta känts jobbigt, men personer som ger mig dålig energi och kanske också vill utnyttja mig gör ju bara att allt blir ännu jobbigare i slutändan om man fortsätter att låta dessa vara en del av ens liv. Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att det enda som är rätt är att bryta helt med  personer som ofta får mig att må dåligt. Jag har fått extremt mycket skit för att jag bryter vänskapen. Många har sen försökt ge mig dåligt samvete genom skylla ifrån sig problem på mig, som dom själva har orsakat. Sånt har jag tagit åt mig av tidigare och fått dåligt samvete över, men idag biter inte sånt på mig längre. Jag är starkare än vad jag var igår. Jag är starkare, mer avspänd och idag är jag också bra på att göra saker som får mig att må bra. Att jag bara är starkare och mer avspänd, hjälper mig ju att må bra.
 
Jag är mycket för mig själv. Jag trivs bra med det. I ensamheten föds stora drömmar. Idag hade jag nog aldrig vetat vad jag verkligen vill om jag inte hade dragit mig undan och haft så mycket egentid som jag har haft, och har. Jag är för mig själv många timmar varje dag, oavsett om jag jobbar eller är ledig. Ensamheten och att söka ensamheten är så naturligt för mig. Den har alltid varit en del av mitt liv. Jag mår inte dåligt av den. Jag skulle däremot må dåligt om jag aldrig fick vara för mig själv. Om livet bara skulle snurra på i ett högt tempo och jag aldrig skulle få tid för reflektion och eftertänksamhet, i min ensamhet... fy va dålig jag skulle bli och fan va dåligt jag också skulle må då.
 
Jag funkar nog ganska dåligt med andra människor. Om människan är ett flockdjur då är jag nog en människa som är ett undantag som bekräftar regeln. Jag trivs inte alls med att ha många männsikor omkring mig. Jag är väldigt blyg. Det är också något jag alltid har varit. Det är också en naturlig del av mig. Jag minns när jag var riktigt liten att människor i min omgivning påpekade min extrema blyghet och tyckte att det var något som var dåligt med mig. Under hela livet har jag fått höra att det skulle vara något negativt. För mig känns det inte så. Jag vill ju bara vara mig själv och det känns ju bara positivt. Jag försöker inte vara någon annan än den jag är. Sån har jag alltid varit och sån vill jag fortsätta att vara. Dessutom har jag fått utså så mycke skit i mitt liv så för mig är det nog bara ganska naturligt att bara ligga lågt och inte prata mer än nödvändigt. Som exempel på skit så har jag ju ofta fått höra av andra som tror att dom vet bättre är att jag aldrig kommer att kunna klara mig själv. Att jag inte kommer att kunna få ett arbete eller tjäna några egna pengar. Att jag bara kommer att vara beroende av andra och att jag aldrig kommer att kunna klara av livets alla hårda och tuffa prövningar som man så ofta ställs inför. Jag har ofta fått höra att jag har fel inställning och att vad jag än gör så är det jävligt dåligt. Idag håller många av dessa personer käften. Undra varför?  
 
Jag har ofta tänkt tanken att jag inte behöver bry mig om vad andra tycker och tänker. När man får väldigt mycket skit så blir det ju så automatiskt. Man slutar bry sig. Man slutar lyssna och detta gör människor som ger mig skit ännu mer frustrerade och jag får ännu mera av skiten. Jag tänker ofta att jag bara ska göra min grej, ha en inre tro på att det jag gör är rätt och kämpa för det. Håller jag mig till detta så blir det bra i slutändan. Jag jagar inte människor. Jag frågar bara. Får jag ett nej då släpper jag och går vidare. Jag vill ha rätt människor omkring mig i mitt liv. Rätt människor får man inte omkring sig genom att försöka jaga dom. Rätt människor tror jag att jag får omkring mig om jag: Är mig själv, gör min grej och inte bryr mig om människor som på ett eller annat sätt försöker trycka ner mig. Jag upprepar ofta meningen: Jaga inte människor. Kör jag bara på min grej, så kommer förr eller senare rätt människor till mig ändå. Jag tänker ofta på var mitt liv hade tagit vägen om jag hade lyssnat på alla dom människor som sa till mig att jag aldrig kommer att klara mig själv. Eller dom som tyckte att det var fel att jag tog ett busskörkort. Eller dom som har sagt att jag missar en chans att tjäna pengar om jag inte gör vissa saker...som idag (när jag har facit) visar sig hade varit en ren förlustaffär för mig, om jag hade gjort som vissa sk förståsigpåare sa att jag borde göra. Jag är glad idag över att jag sket i alla dessa människor tidigare. Idag håller ju också dom käften. Undra varför?
 
Ibland önskar jag att jag hade kunnat sträcka mig genom tiden och krama om mig själv när jag var väldigt liten. Jag skulle säga till den där blyga, trötta och ledsna pojken som inte mådde bra att du kommer att komma till en punkt livet där du mår sjukt jävla bra och vet vad du vill. Jag lovar dig det. Hur har jag orkat fortsätta leva vidare när jag gång på gång i mitt liv har fått utså så mycket skit, eller bara mått jäkligt dåligt. Hur orkade jag fortsätta utan att säga ifrån och kasta skiten tillbaka med full kraft utan att ge mig. Hur har jag orkat fortsätta gå vidare trots att vissa har rört mig på ett sätt som jag inte har gillat. Hur orkade jag fortsätta, fast jag sen länge borde ha förstått att jag bara blir utnyttjad. Att jag mår bra idag kanske beror på att jag har orkat fortsätta, men det beror nog också på att jag aldrig har varit så säker på vad jag vill och att jag tror att jag kan fixa allt, samtidigt som jag fortsätter att må bra. Jag vet vad jag vill för att jag är mycket för mig själv och för att jag inte alltid vill vara andra till lags. Jag mår bra för att jag ofta säger nej. Jag gör min grej och jagar inte människor. Jag har fått bra människor omkring mig för att jag helt enkelt bara är mig själv.
 
 
I skrivandets stund av detta inlägget så ser jag på min telefon att jag har tre missade samtal från min bästa vän. Jag ska ringa henne. Förmodligen vill hon hitta på något med mig ikväll. Det har jag nog inget emot, för jag veta att personen är en människa som får mig att må bra. Detta är ingen person som jag har jagat. Hon har bara blivit min vän för att jag är mig själv och för att hon är en person som ger mig bra energi. Jag hoppas att hon tycker att hon får bra energi av mig också.
 
 



Tankar som jag började tänka 2018.

 På hotell Birger Jarl i Stockholm satt jag våren 2018 i min ensamhet och funderade på vad jag har varit med om i livet och vilka ögonblick som har gjort att jag har blivit den personen jag är idag. Jag vet inte hur länge jag satt där i den sk lobbyn  och tittade ut genom fönstret. Jag satt inte på mitt rum för jag hade oklokt nog valt att boka ett rum utan fönster. Det kändes ju då så instängt och sunkigt på något sätt. Rummet fick mig att bli deprimerad och allt som skapar den typen av känsla tycker jag att man ska hålla sig borta från så mycket som möjligt. Jag gillar Birger Jarl som hotell. Det är mysigt och lagom liksom, men jag vill ite ha ett rum utan fönster någon mer gång.
 
Jag vet inte hur länge jag satt där i lobbyn och tittade ut genom fönstret och funderade och försökte komma till insikt med saker och ting. Vad vill jag förändra i mitt liv? Vad vill jag göra och vem vill jag vara? Dessa tankar gick runt i huvudet på mig och när jag satt där jag satt kändes det som tiden stod stilla.
 
Jag vet att jag reste mig och gick till receptionen och talade om för en dam som jobbade där att fönsterbrädan inte sitter fast och att någon när som helst kommer att välta typ allt som står på den. Det var en stor och tung fönsterbräda i marmor och på den stod någon stor lampa och en eller två ganska stora krukväxter. Hon som jag sa detta till svarade att det var bra att jag sa till, men det fanns ingen vaktmästare eller likande som kunde fixa det nu med en gång. Jag svarade då att jag bara ville säga till att man skulle veta om det. Jag brydde mig ju egentligen inte så mycket själv. Sen om jag ska vara helt ärligt så tror att den där fönsterbrädan som satt lös där våren 2018 inte är fixad nu heller. Jag tror att hon jag pratde med släppte det i samma sekund som jag hade lämnat receptionen.. och det är egentligen inget jag bryr mig om heller, men ändå tror att jag nästa gång som jag besöker Stockholm kommer att kolla den där fönsterbrädan igen. Sitter den fast eller är den fortfarande lös?
 
Dagen innan hade jag under kvällen och natten varit ute med tre damer. Vi hade ätit middag, haft trevligt och jag hade väl också druckit på tok för mycket. Samma kväll hade jag också sett en nyhetsnotis i telefonen att Tim Bergling (Avicii) hade dött. Jag reflekterade inte så mycket över det just i den stunden och säkert inte heller under den kvällen. Men dagen efter när jag satt där och funderade i lobbyn på hotellet så fick det mig nog att på allvar inse hur viktigt det ändå är att man mår bra. Det spelar ingen roll om du är framgångsrik, tjänar hur mycket pengar som helst, får mycket gratis och sover på svindyra hotell runt om i hela världen om du ändå inte mår bra. Jag visste ju också sen tidigare att Avicii inte mådde speciellt bra. Det hade ju gjorts en dokumentär om honom som visade det tydligt. 
 
 Man har ju hört många säga: Jag har formats till den jag är idag eftersom jag tidigare har gjort som jag har gjort. Därför ångrar jag ingenting, för hade gjort annorlunda hade jag ju inte varit den personen jag är idag. Jag kanske inte håller med om allt i detta. Massor med saker i mitt liv skulle jag vilja ha ogjort. Många saker ångrar jag och framförallt så tänker  jag ofta på att det hade varit bättre om jag hade haft mindre med vissa personer att göra. Jag skulle ha sagt nej tidigare, varit envis som fan med vad jag vill och inte låtit mig utnyttjas under så lång tid. Hade jag vid massor av tillfällen i livet vågat stå upp för mig själv lite bättre så hade jag nog sluppit mycket av den skiten jag har fått utså genom åren. Jag ångrar mig och jag tror faktiskt att jag hade varit samma person som jag är idag, även om jag hade fått slippa mycket av den skit som vissa jävla svin har utsatt mig för. Jag har ju sen länge lärt mig idag, men jag känner att jag har fått betala et högt pris för allt de jag så småningom lärde mig.
 
 Samtidigt vet jag att det är meningslöst att ångra saker. Gjort är ju gjort och när man gör riktigt fel, då lär man sig ju som mest på detta. Jag vill inte att det ska vara så, men kanske är det så livet är? Man måste kanske först göra fel för att sen veta hur man ska göra för att det ska bli rätt. Misslyckanden och förnedringen som jag har kanske ändå mig till den jag är idag. Jag har ju lärt mig av det på något sätt.  Kanske har dom som säger att dom inte hade velat göra något annorlunda i livet rätt när dom menar på att alla saker dom har gjort har format dom till den människan som dom är och vill vara idag? 
Jag har känt under detta året att jag har mognat och att jag gör saker som känns mest rätt för mig. Det kanske inte alltid är vad jag helst vill, men när det känns som jag gör det som är rätt, då tänker jag att jag inte kommer att ångra mig sen. Jag kommer inte att må dåligt och jag behöver inte bli förbannad över alla äckel som försöker utnyttja och lura mig. Dom får ju nämligen aldrig chansen. Jag är ju bra idag på att säga nej, var envis med vad jag vill och jag tar bort folk i mitt liv som jag inte vill ha där. Detta har jag fått mycket kritik för dom senaste åren, men det skiter jag i. Jag skulle ju inte må bra om jag försöker vara alla till lags och ser till vad jag vill och vad jag behöver. Det viktigaste är ju alltid att jag mår bra. Om man inte mår bra, då är ju inget annat värt nånting. Det kan ju bevisligen också slutat riktigt illa. Se bara vad som tex hände med Avicii. 
 
Jag har mina framtidsdrömmar. Jag har varit nära att förverkliga vissa drömmar ibland, men inte lyckats. Jag tror att det beror på att jag får så dåliga "vibbar" av saker som jag har varit med om tidigare i livet. Saker som har fått mig att må skit. När jag får en känslan av att jag kommer att få uppleva något av skiten igen, då vill jag inte fullfölja det jag håller på med. Jag gör sällan det då. Tanken om att det viktigaste i livet är att jag mår bra har växt sig så stark av många olika orsaker. Jag kan idag bara inte tycka att något är viktigare. Det är väl också så det är. Alla vill väl må bra?
 
 Något som verkligen har fått mig att må väldigt bra är att valde att köpa denna lägenheten. När jag flyttade hit där jag bor idag så fick jag en hyra på bara 1000 kr. Det är ju som att bo gratis. Detta gjorde ju att jag fick väldigt mycket pengar över varje månad, trots att jag under dom första åren som jag bodde här inte tjänade så bra. Men med låg hyra så kunde jag ändå spara mycket pengar och sen använda dom till att skapa mig ett bra liv. Jag behövde helt plötsligt inte vara rädd för att säga nej, jag kunde vara mer envis med framgång och jag var inte ett så lätt byte för dom som ville utnyttja mig. Nu har jag bott i denna lägenheten i många år. Hyran har ju gått upp ganska mycket sen den tiden som den bara låg på 1000 kr, men idag spelar ju det ingen roll. Jag får in mycket mer pengar idag och jag kan fundera över drömmar som jag tidigare i mitt liv inte ens var i näreheten av att kunna fixa.
 
Alla tankar som jag började tänka där våren 2018 fortsatte jag tänka under resten av förra året, halva detta året och under hela min semester. Under detta årets semester fick jag tid att tänka färdigt. Jag har suttit mycket hemma, i min ensamhet och tänkt. I ensamheten skapas också stora drömmar. Jag känner att det har varit bra för mig att jag har sett tillbaka på allt och haft hur mycket tid som helst för mina tankar och funderingar. Jag har äntligen fått tänka färdigt eftersom tiden har funnits till detta. Den finns inte annars när du grejar eller jobbar. Sitter på något stressat möte ...eller bara provar lyckan under en utekväll. Även om det ibland har gjort ont inom mig när jag har tänkt tillbaka, så kanske det är så att jag måste se tillbaka för att förstå nuet. Då kan jag ju också börja om och bli starkare imorgon. 
 
Jag satt på hotellet i Stockholm och tittade ut genom fönstret. Det var våren 2018 Det var då jag började tänka på många av dom tankar som växte sig så starka under årets semester. Jag är glad att det blev så. Jag har mått bra av det.  Man minns ju ofta det sista av nånting från vissa dagar. När jag väl valde att resa mig från soffan i lobbyn och för den gången sluta tänka alla tankar, då  fick jag ett meddelande i min telefon där det stod: Kram fina Danne! Detta gjorde direkt att jag blev glad mådde väldigt bra, trots enorm bakfylla och många djupa tankar om all skit som jag har varit med om i mitt liv. Jag hade ju precis tänkt många negativa tankar. Jag hade vänt och vritt på mycket och just då hade jag ju kommit till insikter som hade gjort ont inom mig. Men när jag fick ett meddelande från någon som tyckte att jag var fin, då fick nog detta mig att sen våga fundera vidare på dom där tankarna som jag precis hade suttit där i lobbyn tänkt. Jag har ju sen dess alltid haft ett minne av att jag mådde bra av det, även om orsaken inte var tankarna jag tänkte. Det var ju det sista som hände som fick mig att må bra. Att någon skrev Kram fina Danne gjorde att jag fick ett minne av att jag mår bra av att tänka mycket. Det är ju ofta det sista av något som man kommer ihåg starkast av i någon stund eller situation i livet. Jag känner mig så nöjd nu att jag faktsikt tänkte mycket mer under min semester. Att jag lät alla tankar få "snurra färdig och att allt fick ta sin tid. Detta har ju gjort att jag på något sätt känner att jag har mognat och utvecklats. Jag är nog mentalt starkare idag än vad jag var igår. I framtiden kommer jag säkert att känna mig ännu starkare än vad jag någonsin har känt mig tidigare. 
 



Tankar om min blogg.

 Jag stannar ofta upp i mitt liv och funderar över saker och ting. Det är mycket därför jag också vill fortsätta att blogga. Bloggen är ett så bra hjälpmedel när det kommer till att fundera över saker som man har gjort. Med bloggen kan jag också rannsaka mig själv på ett effektivt sätt. Jag kan också i lugn och ro få sagt vad jag tycker och tänker om precis vad som helst, utan att bli avbruten eller ifrågasatt innan jag har fått ut allt om vad jag tycker och tänker om saker som jag också helt och hållet själv väljer att ta upp. 
Ibland stannar jag också upp och funderar över min blogg. Ska jag ha min blogg kvar? Är det värt att hålla på med detta? Vad får jag ut av göra nya inlägg varje dag? Jag vill inte känna att detta med bloggen är helt meningslöst att hålla på med. 
 
Jag har funderat några gånger på att lägga av med min blogg. Det finns stunder då den tanken har slagit mig, men jag tänker nog bara så under en kort period och sen fortsätter jag att blogga i alla fall. Jag tycker ändå att detta är roligt att hålla på med och det gör ju att man bara fortsätter. Den dagen jag inte tycker att detta är roligt längre då tror jag att det kommer att kännas väldigt enkelt att lägga ner bloggen. Jag tycker det är värt att köra på med bloggandet. Jag har ju haft perioder i mitt liv där jag kanske inte har mått så bra. Jag har fått bekräftat flera gånger för mig själv att jag mår mycket bättre om jag så ärligt som möjligt skriver om vad jag känner och hur jag tänker. Går jag till botten och skriver av mig om nånting, så har jag hittat den där känslan av att jag mår bra igen. Även när jag mår bra och skriver om dessa känslor så mår jag bara ännu bättre efter att jag har skrivit av mig om dom känslorna kring det. Är jag bara helt  ärlig med allt om hur jag faktsikt känner, då mår jag bra och då känner jag ju också att det är värt att ha bloggen kvar och inte lägga ner. Om jag tycker att detta med att blogga är roligt och jag mår så bra av det, då vore det ju fel att sluta med det. Jag känner ju att jag får så mycket tillbaka på att bara ha min blogg och jobba med den regelbundet. Att känna att jag mår bra är något som är viktigt för mig.
Det bästa med att ha en blogg tycker jag är att jag lätt kan stanna upp och fundera och reflektera över saker som jag tidigare har gjort. Man hinner ju inte med sånt när man är igång och jobbar eller bara har mycket att göra. Jag vill ju så mycket och jag vill helst att allt ska hända nu och jag kör på väldigt hårt ibland, utan att överhuvudtaget stanna upp och fundera på vad jag håller på med. När jag nu har min blogg så blir det ju ett naturligt sätt för mig att stanna upp och fundera över saker. Jag har ju min Danneblogg i huvudet varje dag. Jag vill ju inte att det ska gå en dag utan att jag inte har gjort någonting med min blogg. När jag sätter mig ner och bloggar så får jag den där egentiden där jag stannar upp och bara funderar. Jag tror att det är bra för mig. Det viktigaste är ändå alltid att jag mår bra. Jag tycker ju att det är roligt att blogga och känner ofta att jag mår bra av det.  Därför är det ju bar att köra på. Jag bloggar ändå alltid för min egen skull. Jag mår ju bar av detta och tycker att det är roligt. I LOVE DANNEBLOGGEN.
 



DANNEBLOGGEN! 💛❤️

 
 



Ibland känns allt helt galet, men....

Jag gör ibland saker där jag i efterhand ofta får höra att jag typ inte är riktigt klok som lägger så mycket pengar på en viss grej när jag istället kunde få någonting annat som hade varit mycket bättre att lägga mina pengar på. De många lätt glömmer när man säger detta till mig det är ju att jag inte har något direkt i min vardag som kostar speciellt mycket pengar. Mina fasta utgifter är inte så stora. Jag har inget hus och ingen bil. Jag har inga barn och jag har inga direkta skulder som slukar några stora pengar. Jag jobbar heltid och får ut en lön som jag mer än väl kan leva på. Dessutom drar jag in extrapengar på ett flertal olika saker, varje månad. Stundtals så kämpar jag hårt för att få loss pengar så att jag sen kan få möjligheten att fullfölja dom drömmar jag har. 
 
Min vardag har ungefär sett likadan ut sen jag började jobba med busskörningen. Och mitt liv har egentligen inte förändrats nånting under dom åren som jag tex har haft denna bloggen. Däremot har jag ibland bara tagit mig bort från min vanliga vardag, och då gjort saker som många gånger har kostat  mycket pengar. Det nekar jag inte till, men under större delen av ett år så lever jag ju ett helt vanligt liv som vem som helst. Jag skulle däremot inte kunna göra mycket av dom grejer som har gjort när det handlar om sånt som är utöver det vanliga i mitt liv, om jag skulle ha ett sk vanligt liv med tex hus, bil och familj. Då hade jag nog med största sannolikhet levt det vanliga livet typ 10-11 månader per år, och kanske bara gjort något utöver det vanliga när jag tex har min semester. 
 
Jag ser idag min möjlighet att fullfölja alla dom drömmar som jag nu har. Jag tycker det är vad livet handlar. När jag under åren har gjort saker som för mig är lite utöver det vanliga så har jag nog idag insett att många grejer av sånt jag har upplevt och har gjort, har säkert varit drömmar för mig, även om jag inte tigigare har sett allt jag har gjort som drömmar som jag förverkligat. Jag har ju också varit med och mycket saker dom senaste åren som nu efterhand känns hur galna som helst. Att jag som ändå är en ganska vanlig kille och lever ett  vanligt liv har fått uppleva saker som jag bara hör om att folk som typ har sjukt mycket pengar får uppleva känns ibland (när jag tänker på allt)  som helt galet. 
 
Ett exempel på en galen upplevelse som jag har haft är när jag en  gång var i Stockholm och träffade några ganska kända personer ute på ett ganska känt uteställe. Vid det tillfället kom det fram en kille och hälsade på mig som jag mycket väl kände igen. Han sa att han läste min blogg regelbundet och de jag visste om denna killen det var att han hade mycket pengar och var framgångsrik i det jobbet han hade. Han hade kläder på sig som kostar totalt lika mycket som typ 20 andra killar normalt har på sig under en utekväll. Han hade en  klocka på armen som hade ett värde på 320 000 kr.  Under kvällen visade han mig också bilder på sin bil som kostar typ över 1 miljon. Då när jag träffade honom tänkte jag inte så mycket på det, men i efterhand så kan jag ju tycka att det är helt galet att lilla jag har en blogg som en sådan person som han säger att han läser.
 
Jag kan tänka ibland att jag gör och har gjort helt galna grejer. Jag gör och har gjort saker som är utöver det vanliga. Jag har totalt skänkt ca 90 000 kronor till Musikhjälpen. Räknar jag jag med vad resor och hotell har kostat när jag gjort dessa saker så kanske det totalt blir 100 000 kr. Det är inget jag ångrar. Jag har många gånger fått träffa personer som jag ser upp till och många gånger har det också varit så att jag har fått ut mer av det än vad jag hade räknat med innan. Dessutom har ju pengarna gått till bra saker.
 
2011 spenderade jag 120 000 kr på resor och detta var en dröm som jag länge hade haft. Jag ville göra minst 3 utlandsresor, till olika länder, under ett och samma år. Jag gjorde 4 resor och när jag sen kände att jag hade mycket mer pengar kvar än vad jag innan räknade med att jag skulle ha, så valde jag att "tagga" upp till Stockholm och bränna en hel del cash där.
 
Genom åren har jag gjort mycket som för mig är utöver det vanliga och när jag tänker på mycket i efterhand så känns del saker helt galet. Vissa saker är jag inte säker skulle jag nog inte vilja göra om idag, men samtidigt ångrar jag inte direkt nånting.
 
 Men mitt vanliga liv är ju ändå ett väldigt enkelt liv. Det enkla livet vill jag ha och även om jag ibland gör galna grejer och bränner sjukt mycket pengar, så vill jag alltid tillbaka det där vanliga. Är jag för mycket uppe och "flyger " och inte kryper tillbaks i "myllan" så skulle jag nog bli alldeles slut, både fysiskt och psykist. Jag vill hela tiden landa och lämna den stunden då jag har är uppe och "flyger" för en stund. Jag vill leva ut mina drömmar, men i mina drömmar ingår också att jag vill leva ett helt vanligt liv och må bra i det. Under större delen av ett år så är det ju det "vanliga" livet som jag lever. Jag vill leva ett liv utan att känna press och prestationsångest. Jag skulle aldrig vilja ha ett liv där jag varje dag gör saker utöver det "vanliga". Det skulle bara få mig att må dåligt.,.och mår jag dåligt då spelar ju typ ingenting annat någon roll längre.
 
När jag ibland är i mitt sk vanliga liv så händer det ganska ofta att jag ser någon på TV, hör någon på radio, hör någon i en podd eller läser om någon i tidningen som jag har träffat en eller flera gånger. Jag kan lätt säga att detta händer flera gånger i veckan och räknar jag med den tiden då jag höll på med pingisen som mest så upplever jag att jag hör och ser hur många personer som helst som jag mer eller mindre har haft med att göra i mitt "pingisliv". Massor med gånger känns det ofta konstigt och lite förvirrande när jag hör eller ser alla dessa människor i olika sammanhang. Att jag så ofta blir påmind via  sociala medier...eller dom vanliga mediern att jag har träffat  den och den personen känns ofta väldigt konstigt. Ibland känns det också lite vemodigt att tänka på dom gångerna. Jag vet ju att jag mer ska tänka nuet och framåt och inte så mycket tillbaka. Men jag blir ju ofta påmind om det som har varit på ett eller annat sätt och det är nog  svårt för mig att då i alla fall bara slå bort och inte tänka tillbaka alls. 
 
Jag kommer i framtiden att göra mer galna grejer och bränna mycket pengar på saker. Jag kommer att träffa fler personer som sen aldrig bara kan glömma. Sånt är blir väl livet? Många kommer sen fråga mig hur jag kan lägga så mycket pengar som jag kommer att göra på den ena eller andra grejen. Jag kommer att även i framtiden få höra att jag gjorde fel och att det det var oklokt och ogenomtänkt.
 
 Men det är ju så att det vanliga livet vill jag ju bort ifrån ibland. Jag mår bra av att vara uppe och "flyga" lite. Bara jag tänker på att jag snart ska landa igen och återgå till mitt vanliga liv så kan jag inte må något annat än bra av att fullfölja dom drömmar jag har. Jag har ju inte: hus, egna barn och bil. Då finns utrymme för att lägga pengar på annat.  Jag har just nu en lista på ca 10 punkter som handlar om saker jag drömmer om att få fixade. Jag ska göra allt jag kan för att kunna fullfölja allt som jag nu har på denna lista, vilket i sig är en dröm för mig. Det  handlar  om flera hundra tusen kronor, om man räknar samtliga 10 punkter. Varje punkt på min lista kan man ju kalla för en "deldröm", men min stora dröm är att kunna fullfölja  allt på min lista. 
 
 
(null)
(null)
(null)

en är det ju änå så att mitt vanliga liv är det liv jag för det mesta kommer att leva. Det glömmer jag aldrig. Ja,g vill ju leva livet som det faktiskt är. Jag tänker aldrig bygga luftslott eller försöka hålla uppe en fasad utåt sett som kan typ lätt kan rasa när som helst. Jag är gärna ute och flyger ibland, men jag får aldrig glömma att jag ska landa snart igen. Livet har man ju på jorden och inte uppe i himlen.
(null)
 










Dannebloggen fyller 10 år.

Idag fyller min blogg 10 år. Den 4:e december för 10 år sen började jag skriva och lägga bilder på denna bloggen. Jag hade fram til dess, under åren 2006-2008 startat en blogg och lagt ner. Startat igen och sen gett upp. Sådär höll jag på ett tag, men den 4:e december 2008 så startade jag en blogg som jag nu alltså inte har avslutat på 10 år. Tanken har slagit mig några gånger, men jag fortsatt. Jag har kvar min blogg för att jag tycker att detta är roligt att hålla på med. Det är känslan av att detta är roligt att greja med som gör att jag fortsätter. 
 
När jag började i januari  2008 på en blogg (som jag sen avslutade i typ september eller oktober samma år) så hade jag inte gjort så mycket av roliga grejer under det året. Jag mådde mest dåligt över en massa saker och det var sån skit  jag skrev om. Jag hade tex haft en på tok för tidig semester där jag typ bara under en helg hade besökt Stockholm. Jag åkte bl.a. dit för att jag ville se hårdrockbandet KISS som skulle uppträda på Stockholm stadion. Det gjorde jag också, och det var ju coolt, även om bandet inte bestod av samtliga de bandmedlemmar som en  gång  startade denna musikgrupp som kanske sen fick rockvärldens mest berömda ansikten.
 
Upplevelsen där och då i Stockholm är nästan det enda roliga minnet jag har från året 2008. De mesta var annars bara skit. Jag tjänade i och för sig ganska bra med pengar, men mår man inte bra så spelar ju inte mängden av pengar någon roll överhuvudtaget.
 
När jag började blogga i december 2008 så var tanken att jag kanske inte skulle hålla på att älta och klaga över att jag inte mår så bra hela tiden. Bättre att försöka hitta sätt att må bättre på liksom. Jag tror att jag någonstans började blogga om saker man kunde göra för att man skulle må bra. Jag säger inte att jag hade rätt i de jag skrev då, men för mig funkade det nog. Jag började må bättre och jag fick energi av det. I början hjälpte  mig nog bloggen  på något sätt att bli kvitt tankar där jag hela tiden tyckte att jag var så dålig på allting, eller att ingen tycker om mig.
 
 
Jag började också märka av eter några månaders bloggande att bloggstatistiken, antalet besöker blev fler och fler. I början kunde jag ju bli förvånad om det hade varit mer än 5 personer inne på min blogg under en och samma dag. Men jag brydde mig egentligen inte så mycket om statistiken. Jag kände att jag gillade och blogga och gjorde också roliga saker för att jag skulle ha något att blogga om. Jag läste andra bloggar och inspirerades mycket av många som jag tyckte var väldigt bra.
 
För att få en cool design så konkaktade jag till en början är väldigt känd bloggare. Hon var känd då och hon är ännu kändare idag för sitt bloggande och sin "lifestyle" som influencer. Denna tjej hade på sin blogg lagt ut ett erbjudade i form av ett blogginlägg där det stod att hon med hjälp av en bloggdesigner hjäper till om det är så att någon vill ha en unik design till sin blogg. Jag "nappade" på det där. Jag skrev till henne och sa att jag var intresserad och hon svarade samma dag att det var grymt bra att jag ville ha hjälp med min blogg. Hon skrev att jag skulle skicka ett brev till hennes hemadress. I brevet skulle jag lägga i 300 kr. Sen skulle jag bara vänta på kontakt av hennes bloggdesigner. Typ så var det. Jag tänkte väl en tanke att det skulle nu kunna bli så att jag skickar pengar och sen får jag inte vad jag har betalat för, men pengarna blir jag av med i alla fall.  Men samtidigt så tänkte jag att med tanke på vilken sjukt stor bloggare denna tjej är så kan det väl inte vara något skumt med detta??. Dessutom var det ju bara 300 kronor och då tänkte jag väl skitsamma. 300 kr är ju inga stora pengar. Sen vill man ju ändå inte känna sig lurad i efterhand.
 
Det gick en tid. Någon design blev det inte på det sättet som denna bloggare hade lovat mig, men jag fick ett mail från henne. Där stod det att de var så många som hade velat köpa bloggdesign via henne så dom kommer inte att kunna ta alla på en och samma gång. Hon skrev också att hon inte ville hålla på mina pengar utan hon lovade att hon skulle skicka tillbaka pengarna till mig. Hon fick mina bankuppgifter och sen hände ingenting. Det gick ytterliggare en tid och sen skrev jag till henne  och frågade om jag kunde få tillbaka mina pengar. Jag fick då till svar att jag absolut kunde få tillbaka mina pengar, men att hon hade glömt av det, men hon skulle alltså fixa det. Pengarna hade tydligen redan någon bloggdesigner fått. Det gick en tid igen och inget hände och när jag ännu en gång försökte skriva till denna bloggare så fick jag inga svar. Jag blev lurad på 300 kr. Det var ju inte mycket pengar, men om det nu var så som hon sa att hon hade gett pengarna till sin bloggdesigner så har ju hen fått 300 kronor utan att göra ett förbannad dugg. Jag kan bevisa precis allt jag säger. Jag har alla mail sparade sen den tiden, men jag bråkar liksom inte för att jag blir blåst på 300 kronor. Man bryr sig inte i slutändan. Jag fick ju min bloggdesign sen ändå, men inte via denna bloggare. Den fick jag av en  designer som jag själv hittade via en annons på internet. Jag betalade då några hundralappar och sen kan man ju tänka att det kostade 300 kronor till. Sånt är livet liksom. Jag vill poängtera att detta med dom 300 kronorna har jag egentligen aldrig brytt mig om att jag blev blåst på, varken förr eller senare. Skulle jag någon gång träffa denna personen som blåste mig på 300 kr så skulle jag inget säga om det. Hon skulle säkert få en jättestor kram av mig.  Det är ändå en person som jag tycker väldigt mycket om att följa och hon är idag en otroligt bra sk  influencer. 
 
Under en tid (2008- 2012) när bloggandet var lite större och mer inne än vad det är idag så  kommenterade jag ofta inlägg på  andras bloggar. Jag var alltid snäll med mina kommentarer. När jag kommenterade så såg ju andra det, man hitta min blogg. I lilla stan Vänersborg pratas det mycket. Efter att jag hade fixat min design, börjat kommentera andras bloggar och skriva fler och fler inlägg varje dag på min blogg, så började läsarantalet samtidigt att öka. Helt plöstligt såg jag att jag hade haft fler besöker under en förmiddag än vad jag tidigare hade haft under ett helt dygn. Jag såg att någon journalist i någon liten tidning tipsade om lite olika bloggar som han brukade läsa och då nämnde han bl.a. min blogg. Då ökade det igen. Jag började ju blogga under en period där många läste bloggar. Det var då mycket prat i media om bloggar, och dom stora bloggarna var mycket i media. Kanske var det därför jag började också.  
 
Jag hade inte då, och har aldrig haft en så stor blogg, men det var inte brist på folk som hörde av sig till mig på olika sätt. När jag hade gjort ett youtubeklipp om planking, avverkat några resor och varit med i radio (P4 Väst) så fick jag efter allt detta också massor av förfrågningar om allt möjligt.
 
 
Jag fick mail från massor av kvinnor som vill göra både det ena och det andra med mig, Jag blev erbjuden pengar om  jag ställde upp på att bli fotograferad naken. Jag fick frågan om jag ville spela in porrfilm. Jag blev erbjuden att komma till krogar där jag skulle få gratis sprit, samt  hotellövernattningar. Jag fick förfrågningar från folk som höll på med poddcast. Andra människor hörde av sig och frågade om jag inte kunde vara med på svensexor eller möhiippor. Journalister hörde också av sig om allt möjligt. Folk som jobbade med olika TV-program har också hört av sig och frågat om jag skulle vara intresserad att vara med i TV.
 
Nu låter det som att jag hade en skitstor blogg och att mängder av folk kontaktade mig på olika sätt. Så var det naturligvis inte. Så har det aldrig varit och det är inte så idag heller. Men med tanke på hur liten blogg jag har och hade, så är de förhållandevis många människor som genom åren har hört av sig till mig med olika typer av förfrågningar. 
 
Jag har nästan aldrig svarat på nånting av alla förfrågningar som jag har fått under dessa 10 år. Man märkte också att många av dom som skrev och erbjöd mig saker bara bluffa. När jag inte svarade så kunde jag få arga mail eller kommentarer där man tyckte att det var dåligt att jag inte svarade. Fast om jag svarade och sa att jag inte var intresserad, då fanns det många av dom som hade hört av sig som blev arga ändå. Jag tänker bara att man borde väl fatta att jag inte är intresserad om jag inte svarar? Dessutom borde väl folk bara acceptera att jag säger nej. Jag frågar ju också människor om saker ibland. Jag får ofta nej till svar. Oftast får jag inget svar alls. Då släpper jag det och går vidare. Varför ska jag bli sur och ägna onödig tid åt att skälla på någon för att hen inte vill göra sånt som jag frågar om. Det är ju bättre att lägga ner kraft och energi på vad jag själv faktsikt kan göra och påverka.
  (null)

Jag får ibland förfrågningar om saker idag också. En del är seriösa talar sanning medans andra bluffar. Jag svarar sällan på sånt som folk frågar mig om jag vill ställa upp på. Svarar jag så säger jag oftast nej. Jag känner också att jag vill säga nej till många av dom erbjudanden jag får för det viktigaste är ju att jag mår bra. Jag vet att om jag tex skulle gå med på att vara med i något teveprogram, så kanske jag skulle få fler erbjudanden om andra saker pga att jag är med i TV en gång. Men jag tycker ändå att man ska vara lite försiktig med vad man säger ja till och går med på. Väljer jag tex att vara med i ett teveprogram, då får jag förmodligen skriva på något avtal. Vissa regler gäller och man har vissa skyldigheter. Dessutom kan jag som är med i ett teveprogram inte styra så mycket vad som ska visas i TV. Allt som filmas kommer ju inte att sändas. Dagar av filmade kanske klipps ihop till det timmes långa program som man är med i. De jag vill ska komma med kanske inte kommer med. De jag inte vill ska komma med kanske kommer med. Mycket kommer att göras utom min kontroll och i slutändan skulle jag nog inte gilla det. Det viktigaste för mig är alltid att jag mår bra ju. 
 
Jag tror inte jag är något sk "kontrollfreak", men jag vill heller aldrig släppa allt och inte ha någon kontroll. Har du väl valt att tex skriva på något avtal som handlar om någon form av samarbete som du i slutändan ska få lite pengar för, då kan det vara svårt att bara dra sig ur om du mitt i allt ångrar dig. Du kanske bara måste fullfölja för att det står i något kontrakt och sen gör du helt plötsigt saker som du egentligen inte vill. När jag gör saker som jag egentligen inte vill så mår jag sämre. Jag mår alltså inte bra. Risken att jag sen ska må väldigt dåligt är stor. Det är viktigt för mig att jag känner att jag verkligen vill något innerst inne för att jag ska säga ja till något som någon frågar mig om. Dessutom vill jag ju kunna se mig själv i spegeln och över tid kunna stå för vad det är jag faktiskt har sagt ja till, och sen valt att gå med på att göra.
 
 När jag har min blogg så betsämmer jag ju själv vad jag vill blogga om. Om jag inte känner för att blogga en dag, så gör jag inte det. Jag väljer själv vad jag vill visa upp av mig själv och  jag... och ingen annan bestämmer vad jag ska lägga upp på min Danneblogg.
(null)

 
Jag vet som sagt att jag kan missa någon möjlighet till något bra när jag säger säger nej, eller inte ens bryr mig om att svara någon som erbjuder mig något. Men att en "dörr" stängs för mig för att jag inte vill säga ja, betyder ju bara att en annan dörr öppnar sig. Sen bestämmer jag själv om jag vill ta chansen jag får eller inte. Oavsett vad jag väljer att göra med mitt liv, så är det viktigaste att jag känner att jag mår bra. Att säga nej, eller inte bry sig är något som jag vet ofta får mig att må bra. Möjligheterna att kunna och få göra roliga saker finns ju hela tiden. Man missar liksom inga chanser på att säga nej.
 
 De finns mycket jag skulle kunna säga om mitt bloggande liv. Jag ångrar inte att jag började blogga. Jag ångrar inte att jag har fortsatt att blogga. Jag har fått uppleva mycket pga att jag har min blogg.  Ibland tänker man ju: Jag gör detta för det blir ett bra blogginlägg. Många promenadrundor har jag säkert varit ute på för att jag vill ha något att blogga om. Jag har också med hjälp av bloggen funderat mycket på hur jag vill leva mitt liv. Vad drömmer jag om och hur vill jag vara som person. När jag har skrivit blogginlägg så har jag med detta funderat mycket på frågor som jag inte tror att jag hade funderat på om jag inte hade bloggat. Jag lever i stort sätt samma liv idag som jag levde för 10 år sedan. Bloggen har inte förändrat mitt liv i det stora hela, men stundtals har den säkert gjort livet mycket roligare.
 
Dannebloggen har i perioder varit en snackis, men jag har inte hört så mycket om vad folk har snackat om. Jag har bara sett till att ha roligt när det handlar om bloggen. Sen vad folk tycker och snackar om, det bryr jag mig inte så mycket om. Jag bloggar för att jag tycker det är kul. Jag bloggar för min egen skull. Jag bloggar inte för att andra vill att jag ska göra det. Jag bloggar för att jag själv vill det. När jag gör sånt som jag själv vill, då mår jag bra. I slutändan är  det viktigast att jag mår bra, oavsett vad jag väljer att göra. 
 
 







« Tidigare inlägg


Design by Amandah Thunberg

EXEGGUTOR.SE