Hur det än blir så blir det bra.
Dagarna går och jag känner att det snurrar fram och tillbaka i huvudet. När man inte har sina vardagliga rutiner riktigt så vet jag knappt vilken dag det är. Jag vet inte hur många nätter jag har suttit uppe denna semester. Jag vet inte hur många
gånger jag har vaknat upp och tänkt att klockan är nog bara 09:00, fast när man kollar så har klockan ofta varit över 12:00. Man glömmer också lätt vilken dag det egentligen är. Saker man sa till sig själv dagen innan att man ville få gjort nästa
dag blir sällan fixade. Jag orkar inte där och då. Jag har mest tänkt: Jag har många dagar kvar på min semester så jag kan väl ta det en annan dag. Man tänker också: Just nu vill jag bara njuta av skön semester och vara helt ledig. Problemet
är ju bara att tänker man så hela tiden så är ju semestern snart slut och inget blir ju då gjort av sånt man känner att man vill bli färdig med.
Nu är det ju mindre än en vecka kvar och även om jag faktiskt tycker att det nog är bra att jag kommer igång med arbetet igen, så känns det som att den andra halvan av denna semester har gått väldigt fort. Om mindre en vecka (på tisdag) är det
dags att jobba igen. Sen får jag vänta nästan ett år på nästa semester. Hujedamej, som lilla Ida i Emil i Lönneberga en gång sa. Eller var det kanske pigan Lina?
Annars har jag ju under denna semester tänkt mycket på den vision och alla mål jag har satt upp för ekonomin den senaste tiden. Det har jag ju gjort länge nu, men när jag har varit så mycket ledig så har jag ju haft tid att tänka och vända och vrida på allt. Typ: Är det jag gör rätt och är det värt att bry sig om att försöka få loss så mycket pengar som det ändå handlar om i slutändan?
Jag har också räknat lite på om det verkligen är så att jag inom en rimlig framtid kan nå alla dom ekonomiska mål som jag nu har satt upp. Jag inser att jag kommer att få ta vissa beslut som innebär att jag måste våga riskera lite. Där känns det som det
lätt kan falla. Jag är ju normalt inte en person som vågar ta för stora risker och typ ta bort något som idag redan är bra, för att sen kanske få det ännu bättre. Men jag är säker på att det är en av alla saker som kommer att krävas av mig om jag
ska nå så lång som jag jag helst vill och förverkliga min högsta dröm i livet. Jag inser också att även om jag skulle nå alla ekonomiska mål och få loss precis alla pengar som jag nu tror att jag behöver, så kanske det ändå inte går. Jag
måste aktivt våga ta steget att faktiskt ta alla pengar och våga använda dom till det jag har kämpat för att få pengar till. Det finns också risker med det. Det räcker ju inte bara med att jag har pengarna och sen löser det sig av
sig själv.
En sak som jag just nu känner av med detta och som ibland kan vara lite jobbig det är ju att jag skulle kunna köpa och göra så mycket redan nu. Jag har ju pengar till massor med saker, men inte till det som är min högsta dröm. Jag kommer ju hela
tiden att se detta så länge jag håller på och strävar mot högre målsättningar med ekonomin den jag för stunden har. Jag kommer att se mer och mer möjligheter att göra annat ju längre tiden går. Där gäller det ju att jag är stark och står emot
alla saker jag ser att jag kan köpa och göra, om de är sånt som gör att jag inte når dom mål jag sätter upp. Just de där är lite tufft att kämpa med just nu, men jag brukar tänka att jag vill ju helst av allt ge mig själv chansen att nå min vision, och
jag vet också att jag kommer att ångra mig om jag gör något annat som i slutändan sabbar för mig.
Jag har nog lärt mig väldigt mycket på tidigare misstag som jag har gjort och sånt har jag nytta av nu när jag ska försöka fixa en grej som är större än vad jag någonsin har gjort tidigare.
Sen är det en annan grej som känns extra bra med detta. Även om jag inte skulle lyckas fullt ut med att nå min vision så är ju det inte samma sak som ett misslyckande. Dom pengar jag lyckas spara ihop och behålla, dom pengarna går ju
alltid att använda. Om jag tex bara skulle klara av att fixa hälften så mycket pengar som jag nu tänker att jag behöver, då är det ändå ganska mycket (för mig ) pengar. Jag har svårt att säga att det är att misslyckas, även om jag inte skulle
nå mitt slutgiltiga mål fullt ut.
Hur det än blir så blir det bra. Gör jag fel, så lär jag mig bara av det och drar nytta av det i andra saker jag väljer att försöka fixa eller bara greja med i framtiden. Misslyckanden finns inte i min värld längre. En vision kan man ändå aldrig
räkna med att man ska klara av. Det är ju något som egentligen inte går att ta på. Det är ju bara en känsla av att nu har jag det precis så som jag länge har drömt om.
Alla gör så snabba förändringar.
Under de senaste åren har jag tänkt mycket hur jag vill leva mitt liv och vad jag borde ha gjort tidigare och vad jag vill göra i framtiden. Jag har genom åren sett många i min omgivning som har gjort väldigt stora förändringar i deras liv. Medans jag själv känner att jag egentligen inte har ändrat så mycket på hur jag lever mitt liv.
Detta är ingenting jag är ledsen för eller tycker är så konstigt. Jag är nog en person som håller mig till mycket av sånt som känns tryckt för mig. För stora förändringar som sker för snabbt tror jag bara gör att jag hamnar i en situation där jag sen kommer på att jag inte ville vara och sen kanske tänker jag att det kan vara svårt att få tillbaka sånt som var bra och som man kanske hade haft kvar om man inte att varit så jävla snabb med att göra saker som förändrade ens liv. Jag kanske vill ha vissa förändringar och leva på ett annat sätt än så som jag gör idag, men när jag tidigare har stått inför vissa vägval i livet och kanske har kunnat göra något som förändrar ganska mycket för mig personligen, så har jag nog ofta tänk att jag redan har det ganska bra och jag ska nog vara försiktigt så att inte den tänkta förändringen gör att jag får det sämre hur jag har det just nu. Kanske har jag tänkt för mycket på det sättet, men många gånger har det ändå känts bra att jag har: Tänkt mig för extra gång, tagit det lugnt och varit försiktig med att just göra för stora förändringar på för kort tid.
Det är nog så att jag är ganska nöjd med hur jag har det i livet och jag har varit nöjd ganska länge. Jag känner mig också trygg i hur jag idag är och lever mitt liv. Så har det inte alltid känts för mig och då kanske jag ibland blir lite rädd för att ändra på saker i mitt liv om en tanke samtidigt slår mig att jag ska trilla tillbaka i något som tidigare i mitt liv var jobbigt, men som jag idag har kommit ur.
Men som sagt: Genom åren har jag sett andra människor göra väldigt stora förändringar i sina liv medans jag själv känner att jag står kvar på samma ställe i de mesta. Även om jag inte påverkas så mycket av vad andra gör när det kommer till vad jag själv väljer att göra med mitt liv, så kan jag ändå inte låta bli att tänka på hur många snabba förändringar jag tycker mig se många andra människor göra inom loppet av bara några få år. Jag kan ibland känna att jag skulle vilja vara lika snabb, samtidigt som jag vet att det bästa för mig är att ta det lugnt och se till att förändringar sker på ett sätt som jag känner mig trygg i. Jag vill komma ur detta tänket som jag har, men samtidigt vill jag ju inte ångra dom förändringar som jag väljer att göra i mitt liv.
Jag kan ju alltid välja hur jag hanterar nånting.
När jag tänker tillbaka på mitt liv och saker som man har varit med om så har mycket av sånt som jag har blivit drabbad av fått mig att må väldigt dåligt. Många saker i mitt liv har känts väldigt tufft och jobbiga, och ärlig talat helt oacceptabla. Men jag har ändå alltid trott på att försöka göra vad jag kan för att jag ska må så bra som möjligt, även det många gånger inte har varit så lätt att må bra överhuvudtaget. Men så bra som möjligt under rådande omständigheter funkar ju. Jag är inte på något sätt tacksam över mycket av sånt som jag har tvingats gå igenom när det kommer till jobbiga saker som oftast andra människor har utsatt mig för, men det har nog ändå gjort mig ganska hårdhudat och mentalt stark. Jag har aldrig trott på att deppa ihop och helt ge upp när mycket i livet känns tufft och jobbigt. Någonstans känns det alltid bättre att försöka fungera i sin vardag så gott man kan. Idag har ja ju jobb och att gå till och jag har många gånger i mitt liv bara gjort saker för att jag tycker att det är roligt. Då har jag inte haft en tanke på något som har känts tufft eller jobbigt i dom stunderna. Kanske har saker och ting blivit värre för att jag många gånger bara har gått undan, tänkt på mig själv och skitit fullständigt i vad andra tycker och tänker om sånt jag gör, eller vad dom istället tycker att jag borde göra.
Jag kan ju inte alltid välja bort att tråkiga och jobbiga saker händer mig ibland. Jag kan inte sudda ut sånt som har varit, men jag kan ju i alla fall alltid välja hur jag vill hantera saker som jag är med om. Allt handlar ju om för mig att jag ska må bra nu.
Detta blogginlägget får bli en början på ett betydligt längre blogginlägg som kommer vid ett senare tillfälle på min Danneblogg. Om jag nu får till det som jag har tänkt mig.
En vecka kvar.
Nu är jag inne på sista veckan av min semester. Jag känner att sista halvan har gått väldigt mycket fortare än dom två första veckorna gjorde. Jag ska inte börja tänka på jobbet riktigt än. Jag kan njuta av skön ledighet under hela denna veckan också.
Sen känns det ju också bra att jag inte börjar jobba förrän tisdag klockan 12:00, nästa vecka.
Jag har förövrigt fått ett SMS från jobbet där man säger att det går bra att få ledigt nästa vecka. Man får ju bekosta det själv med semesterdagar eller komp naturligtvis. Tanken slog mig att jag skulle kunna ta en eller flera dagar ledig och på så sätt
börja jobba senare än vad det är tänkt. Ha lite extra lång semester liksom. Men jag jobbar 4 pass nästa vecka och samtliga är ganska bra. Dessutom är det skönt att börja arbetsveckan med sovmorgon efter att man har haft semester. Väljer jag att börja
jobba en annan, längre fram än planerat , så kanske det blir en sån där dag då jag måste vräka mig upp 03:30 på morgonen. Det vill man inte gör efter att ha haft en semester där man under större delen av den har hållit sig vaken till minst långt in
på nätterna.
Jag känner också att det är bättre att jag sparar lite på den ledigheten som jag har kvar att plocka ut. Jag vet att en annan dag kommer framöver av arbete där det kommer att kännas bättre att ta ledigt, p.g.a. att man då är inne i en ganska tuff arbetsperiod.
Schemat som jag har kvar i ca 5 månader till kan jag ju ganska bra, för det är ju det jag körde efter innan denna sommar.
Men det är fortfarande semester och då får man ju fan ta och njuta av den fullt ut, även den sista veckan.
Annars har jag märkt att jag har tänkt som fan under denna semester men det har känts bra. Jag hinner ju tänka och vända och vrida på allt nu. Tiden finns ju att tänka på när man har semester. Mycket mer av sådan tid finns ju inte annars när man är
igång och jobbar 4 -6 dagar i veckan, 11 månader per år. Men nu hur man däremot hur mycket tid som helst och jag är ju dessutom mycket för mig själv och då har man mycket tankar i huvudet som växer sig större och större. När jag dessutom skriver
ner ganska många av mina tankar här på bloggen, så kan ju en tanke gå vidare och göra att nya saker skapas som jag tänker mycket på. Men allt detta har som sagt känts väldigt bra och skönt. Tex gör det ju att jag fortsätter blogga på det
sätt som jag alltid har velat göra det på, fast det tog mig typ 10 år innan jag klarade av att jobba så som jag nu gör med min blogg.
Måndag (2021 08 23)
Det blev en lång dag detta. Mycket beslutsångest har jag också kämpade med Nu har det i alla fall börjat rulla in lite pengar igen. Jag har haft det bra under hela augusti, men det beror ju på att jag hade bra månad med cash in i juli. Det blir väl inte lika bra i augusti som i juli, men jag ska inte klaga. Denna veckan får jag ju in pengar mån-fre. Sen kommer jag väl att få ännu mera beslutångest när jag ska bestämma mig för hur jag ska fördela pengarna på bästa sätt. Målen som jag har satt upp för i år har jag ju kvar och idag gjorde detta sig påmint på ett ganska tufft sätt. Tankarna snurrade på max. Det kan man lugnt säga.
När jag vaknade i morse så tänkte jag att jag i alla fall skulle ta och åka ut till Överby köpcentrum i alla fall kolla på lite nya möbler. Jag behöver ju lite inspiration och kanske också lite mer "kött på benen" för att jag ska kunna bestämma mig för vad jag faktiskt ska köpa. När jag se mig omkring i mitt hem så tycker jag mig i alla fall behöva en hel del nytt. De mesta handlar om att jag vill skapa mer förvaringsutrymme. Typ: Möbler med skåp, lådor och hyllor. Någon megastor spegel har jag också tänkt att jag behöver.
Jag besökte en möbelaffär där på Överby idag i alla fall. Jag kände det direkt att detta kan jag om jag vill lösa snabbt och smidigt. Jag tittade på allt möjligt och jag fattade som att det är så bra att man kan få sina köpa saker hemkörda och så. Så långt bra, men sen kom det där problemet som jag alltid har när jag har mycket att välja på,. Jag drabbas av beslutsångest och kan inte bestämma mig för hur jag ska göra. Jag hittade mycket som jag skulle kunna tänka mig att köpa, men jag blev ändå tveksam. Är detta jag ser sånt jag verkligen vill ha och behöver? Jag var väldigt osäker där. Hur jag än vände och vred så kändes ingen lösning bra.
Nu är inte jag en person som kanske inte bryr mig så mycket om heminredning och sånt. Köper jag tex nya möbler så vill jag mest man ska kunna förvara mycket saker i dom. Jag gillar bäst när bara kan lägga in hur mycket grejer som helst i en låda eller i ett skåp och sen stänger man bara och det enda man då ser är en möbel som man kan förvara saker i. Jag hittade många sådan möbler idag, men jag hade så himla svårt för att bestämma mig. Det var jobbigt att bli så full av beslutsångest som jag idag blev.
Sen kom alla tankar med att jag faktiskt har ett ekonomimål som jag ska nå i år också. Jag kände att risken är ju ganska stor att jag tappar fart om jag börjar plocka ut för mycket pengar och köpa massor med annat som inte har med mina ekonomiska mål att göra. Samtidigt var jag osäker på vad jag egentligen skulle välja och jag bestämde mig för att bara gå ut därifrån och åka hem igen och fundera vidare. Jag vill ju vara säker på att jag inte ångrar mig efteråt
Nu kanske jag ändå åker dit igen, senare denna veckan. Jag känner att jag borde lösa detta och pengar har jag ju. Men jag vill ju heller inte misslyckas med ekonomimålet som jag har för i år. Det är svårt att få både och här. Dessutom känns det bättre att köpa alla möbler jag vill ha på en och samma gång. Det är jag väl inte säker på om jag klarar av än, om jag samtidigt har som mål att spara mer pengar än vad jag normalt brukar göra. Det kan gå att göra allt och få allt, men jag är långt ifrån säker på det. Jag vill mer än något annat, nå mitt ekonomiska mål för i år.
Jag var ju i samma läge i mitten på juni. Då skrev jag ju ett inlägg där jag berättade att jag var nära att bränna 90 000 på typ kläder och smycken. Jag gjorde ju inte det, men det var ändå nära att det blev så. Nu handlar det ju inte om lika mycket pengar, men det är ändå samma känsla: Jag har pengar, jag kan göra massor för dom, men jag måste lugna mig för jag vill vara säker på att jag klarar mitt sparmål, som är viktigare än allt annat för mig just nu.
Beslutsångest har jag haft mycket av idag, men det känns ganska lugnt ändå. Jag mår bra, och det är det viktigaste.
Jag förstår inte att vissa inte fattar.
Ny vecka har det blivit och jag har väl i alla fall tänkt att denna veckan ska jag få gjort lite mer av sånt som jag innan semestern tänkte att jag skulle ta tag i under denna semester. Tanken var väl egentligen innan att mycket skulle vara klart redan nu, men jag har ju ärligt talat inte brytt mig så mycket. Sen är det väl också så att har något känts för jobbigt för mig att ta tag i så har jag liksom inte varit någon kämpe och sett till att få det gjort i alla fall. Jag har istället valt att hittills under denna semester: Slappa mycket, gå promenader, se på film, läsa böcker och äta gott.
Jag tycker annars att jag har varit bra på att blogga och få till många inlägg på ett bra sätt som jag har känt mig 💯% nöjd med. Det är roligt för jag gillar att blogga och vara kreativ i skapandet av nya inlägg.
Jag vet inte om jag gör så mycket annat än sånt som jag under dom senaste veckorna medt har gjort, men tanken har slagit mig att det vore väl bra om jag städar köket och badrummet. Jag tror också att jag vill besöka mammas grav någon dag i denna veckan. En annan sak som jag också har tänk att göra är väl att hälsa på någon eller kanske båda mina syskon. Men allt detta är ju just nu bara tankar. Att bara tänka på allt detta kommer inte att få saker och ting gjorda. Man får väl se hur det blir. Inget känns så viktigt att få gjort. Det kommer att kännas lugnt, hur jag än väljer att göra.
En annan grej som jag annars tänkte på mycket i natt det är alla dessa drev och påhopp om allt möjligt som jag tycker under en tid har pågått regelbundet mot framförallt offentliga personer. Där märks det ju naturligtvis mest. Vissa offentliga personer blir uthängda anklagade för att ha gjort både det ena och det andra och sen är liksom drevet igång mot dom, fortare än fan själv. Det jag inte riktigt förstår det är varför vissa (oftast ganska kända och mycket offentliga personer) väljer att bemöta den kritik och själva kanske medverka till att göra det drev som redan är igång, ännu större. Många gånger när jag får reda på att någon är utsatt för någon form av drev och påhopp från alla möjliga håll, det är när den som är utsatt själv går ut på sina kanaler och berättar om att det just nu pågår. Det är oftast så som jag nås av sådan information. Jag tänker ofta att fattar inte dom flesta människor att det nog är bättre att inte uttala sig om man är utsatt för någon form av drev. Om det är så att man verkligen har gjort bort sig, då är i alla fall min erfarenhet att man ska "sitta still i båten". Väljer man att bemöta kritiken eller tala ut om hur allt ligger och på sina sociala medier eller någon annanstans, så känns det ju alltid som den personen som är utsatt för påhoppen får ännu mer skit från fler människor än vad hen annars hade fått. Går du själv ut med att det "stormar" runtomkring dig och mot dig, då får ju bara fler människor reda på det och sen blir drevet mot dig ännu större än vad det annars hade blivit om du inte hade valt att säga nånting.
Jag vet kanske inte vad jag snackar om här. Jag kan ju tänka mig att det är svårt för tex en offentlig person med väldigt många följare att inte uttala sig när drevet mot hen är igång för fullt. Det kanske automatiskt blir så att någon slags självförsvarsmekanism kommer fram när man som offentlig person blir attackerad av onormalt många människor. Det vanliga som man är utsatt för var och varannan dag, det kanske är lättare att hantera på ett bättre sätt. Dessutom kan det väl vara så att vissa människor bara sitter och väntar på att tex en offentlig person ska göra bort sig, så att man kan blåsa igång det där drevet. Det kanske är svårt för en offentlig person att undvika påhopp och drev, samt att när man blir utsatt så kan man inte hålla sig från att inte uttala sig, trots att det kanske gör att man får fler emot sig.
Det var mina tankar för denna natten. Nu är det nog dags att krypa till sängs.
Sommarprat
Tidigare år så lyssnade jag ganska mycket på Sommar i P1. Jag kanske aldrig har lyssnat på allt för det handlar väl om ca 60 stycken varje år. Jag vill heller inte lyssna så mycket på sommarprat, långt senare, efter dom har släppts. Det får vara ganska nära inpå om jag ska bry mig. I alla fall när det gäller sommar i P1.
I år har jag jag faktiskt bara lyssnat på två stycken sommarprat. Jag har inte varit nyfiken på speciellt många och kanske har jag blivit lite mätt på just sommar i P1. Dom två jag ändå valde att lyssna på i år var: Inger Nilsson och Zara Larsson.
Förövrigt så tycker jag fortfarande att det absolut bästa sommarpratet är det med Molly Sandên från 2019. Det kanske finns något annat som jag inte har hört, men jag kan ju bara tycka något om sånt jag har lyssnat på.
Mondo Duplantis.
Kanske hade jag fel - Kanske gjorde jag rätt.
Är det nånting jag gör nu under denna semester så är det att jag tänker så det knakar. Jag tycker så mycket och så djupt och det känns bra, men jag vill också få ner mycket av sånt jag tänker i inögg här på bloggen. Ibland känner jag att jag tappar och glömmer vad jag har tänkt. Därför är det alltid bättre att jag sätter mig ner med bloggen direkt när tankarna börjar snurra igång. Detta är ett sådant inlägg.
Som sagt: Jag vet ju nu efter över 12 000 inlägg gjorda inlägg på denna blogg att har man mycket tankar kring någonting så ska man sätta sig och skapa ett blogginlägg direkt i den stunden man tänker som mest. Det sällan jag klarar att få till ett blogginlägg som jag vill ha det när börjar tänka mycket, men väntar minst några timmar innan jag skriver ner dessa tankar. Jag glömmer då över hälften av allt jag tänkte och det känns som ett misslyckande för mig. Sen tar jag väl inte det så hårt. Det är ju "bara" en blogg. Men dom bästa och mest ärlig blogginläggen från min sida skapas alltid i direkt i själva tänkandet. Alltid i nuet liksom. Om jag tänekr mycket nu under semestern, då känns det lätt som ett måste för mig att också skriva ner dessa tankar i ett blogg inlägg. Annars fastnar jag lätt i grubblerier och jobbiga tankar som jag aldrig kan släppa. En del tankar kan ju handla om att jag ångrar vissa saker jag tidigare har gjort. Dom tankarna är ju helt omöjliga att vinna över, men får jag ner dessa tankar i skrift så blir det ju lättare att acceptera att det är som det är just nu. Det blir också lättare att bara släppa dom om jag skriver. Gjort är ju gjort och jag kan inte skruva tillbaka tiden och göra något jag ångrar ogjort. Jag kan bara försöka lära mig av misstagen och det går ju också att be människor om förlåtelse, även om jag många gånger har känt att det inte har spelat någon roll om jag nu har lyckats samla mod till mig för att sen våga säga förlåt. Om jag ber någon om förlåtelse så ska ju en annan person:
1 Tycka att det finns något som jag ska be om ursäkt för.
2 Godta min ursäkt.
Annars vet jag inte om det spelar så stor roll att jag säger förlåt. Fast det kan ju ändå kännas bättre för mig om jag säger förlåt, då känner jag ju ändå att jag har gjort vad jag kan.
Mina tankar snurrar just nu mycket kring om jag har gjort rätt eller fel "val" tidigare i livet. Sen funderar jag ju mycket också på vad jag vill med detta året, och hur jag ska skapa mig själv möjligheten att nå min vision.
Jag kan känna ofta känna att jag borde ha prioriterat annorlunda tidigare i livet. Samtidigt har jag gjort mycket som jag är glad över att jag har fått uppleva. Kanske hade jag fel tidigare när jag sa att jag: Ville resa mycket, få en ekonomi som jag känner mig nöjd med och bo i ett hem som jag är nöjd med och trivs i till 100%.
Jag kommer mycket väl ihåg hur jag tänkte för ca 10 år sedan när det kommer till vad jag hade för drömmar och mål i livet. När det kommer till resor så är jag idag ganska nöjd med alla utlandsresor som jag har gjort i mitt liv. Jag har absolut inte varit i hela världen, men jag känner och har känt i flera år nu att jag är nöjd med vad jag har besökt för platser utanför Sverige. Jag kännerockså en inre frid med att även om jag inte kommer att göra en enda utlandsresa till i mitt liv, så är jag nöjd med dom resor som ajg har gjort. Så man kan väl säga att den drömmen om resandet som jag hade för ca 10 år sedan har jag ju sen länge förverkligat. Jag tror att jag gjorde rätt som genomförde allt när jag faktiskt gjorde det.
När det kommer til ekonomin så gjorde jag ju mycket för ca 7 år sedan. Jag kände mig nöjd i över efter allt grejande den gången. Jag tyckte själv att jag tjänade mycket pengar. Det kanske gick för bra där ett tag för jag trodde att de mesta bara kommer att lösa sig av sig själv. Men riktigt så bra hade jag det inte och jag hade ju inte trott att mitt mående också skulle påverka min ekonomi. Där hade jag fel och jag var nog väldigt naiv. Där hade jag fel. Jag skulle ha kört på min magkänsla och hållit "fötterna på jorden".
Det som hände var att det gick så sjukt jäkla bra i några år och under första halvan av 2017 gick det bättre än någonsin tidigare. Dessutom var jag inne i en period där jag träffade ett flertal kändisar och dessutom träffade jag mer tjejer än vad som är normalt för mig. Kanske var det så att det blev en effekt av det där. Jag tjänade pengar, kunde spendera mycket, folk såg det där och det spred sig. Jag fick ofta höra att av alla möjliga kända och okända människor att jag var en helt fantastisk och grym kille som typ inte hade några fel överhuvudtaget. Det var ju för att jag spenderade mycket pengar som alla sa sådär. Jag svävade lite på moln och gick väl på lite vad alla sa. Jag trodde att jag bara kunde köra på och att jag skulle orka hur mycket som helst. Det där vet jag ju idag att det var fel av mig att tro för mycket på mig själv, utan att liksom stanna upp och tänka efter vad som faktiskt är rätt att göra. Kroppen säger ju förr eller senare ifrån, men för en kort period så tänkte jag att det kanske inte är så i alla fall. Det jag hade tänkt redan när 2017 började att jag skulle: Köra hårt, göra affärer, uppleva coola saker. Så skulle jag hålla på till 100% fram till sommaren ungefär. Jag sa till mig själv att bara det blir sommar så kan jag "tagga" ner lite och "chilla" mer liksom. Det var nog rätt tänkt av mig för idag ångrar jag inte mitt första hlvår av 2017. Men ingenting blev sen som jag hade tänkt mig. Jag taggade inte ner, fast jag hade sagt och någonstans innerst inne också visste att det var det bästa att göra. Jag svävade kanske för mycket på moln, pengarna rullade bra och körde bara på under sommaren också. Jag gjorde mycket av sånt som jag egentligen inte gillar att göra. Jag gjorde det mest för att många andra gjorde saker som i mina ögon verkade vara en trend eller nåt liknade. Dessutom började jag göra ganska dåliga affärer. Jag fick någon övetro på mig själv och jag gav mig på saker som jag inte begrep mig på. Nu har jag lärt mig att jag får hålla mig till det jag vet att jag kan. Gör jag bara det, då vet jag att jag är bra och då kommer också pengarna att rulla in. Det är lugnt liksom.
Sen blev ju min mamma väldigt sjuk. Hon hade varit det tidigare också. Det var cancer och hon hade haft det innan. Hon fick sen höra att behandlingarna att gått så bra och blev också friskförklarad från sin cancer. Sen fick hon cancer igen, men då var det inte samma som förra gången. Efter det gick det fort och min mamma dog och naturligvis påverkade det mig och när det kommer till ekonomin så orkade jag helt enkelt inte slutföra sånt som jag hade påbörjat och som jag hade tänkt att jag skulle tjäna pengar på. Jag förlorade nog en hel del på det, men ärligt talat så vet jag inte. Jag märkte bara att det som jag tidigare att byggt upp så bra och kände mig stabil i, det rasade.
Detta gjorde ändå sen att jag sa till mig själv att jag ska vända på allt och att det ska bli bättre än vad jag hade haft det någonsin förut. Jag minns egentligen inte vilket år som jag kände att det började vända, men jag tror det var i slutet av 2019 som jag kände mig nöjd igen. Sen dess har det gått bra och idag är jag nöjd med att jag har en ekonomi som ger mig möjligheter att nå dom ganska högt uppsatta mål som jag nu har. Jag gjorde fel som inte taggade ner fullständigt i början av sommaren 2017, men jag lärde mig mycket och därför kanske jag har det bättre idag än vad jag annars hade haft om jag inte hade gjort som jag gjorde då. Kanske gjorde jag rätt i alla fall, men jag har ändå känslan av att hade jag prioriterat ekonomin lite bättre under vissa tidigare perioder, så hade jag haft det väldigt mycket bättre idag. Sen kan man väl säga att når jag min högsta dröm i livet där en stor del just nu, och ett tag framöver handlar om att få loss en större summa pengar, då har jag ändå nått mitt max med ekonomin. Mer än så som jag har tänkt att göra kommer jag inte bli. Det blir svårt för mig att överträffa och jag vet att jag kommer att vara mer än nöjd om jag en dag når min vision. Man kan väl kort säga att jag idag nog har en ekonomi som jag tidigare drömde om att få. Jag känner ju att även om jag inte skulle känna att jag når min vision så är jag nog ändå nöjd med ekonomin för lång tid framöver. Det finns pengar nu och mer kommer nog att finnas framöver Förhoppningsvis gör jag något: Klokt, moget och nåt som jag verkligen kommer att vara nöjd med livet ut....även om jag kanske inte skulle nå visionen.
När det gäller mitt boende och drömmen jag har haft om det så finns väl den kvar, men jag kan inte säga att jag just nu har några planer på att göra något åt det. Som jag tänker nu så löser det sig väl av sig själv om jag bara når visionen. Om jag känner att jag inte kalarar av att nå min vison så kan jag kanske för dom pengar som jag ändå kommer att ha göra något åt drömmen om ett hem som jag blir 100% nöjd med. Det känns lite som att skulle jag bry mig om att försöka fixa ett hem som jag helst skulle vilja ha det just nu, då kommer jag ändå inte att bli nöjd, för jag kommer hela tiden känna att jag har kvar saker att göra. När jag nu har som mål att spara en hel del pengar så är jag ganska säker på att jag inte kan priorietera några större renoveringsprojekt. Jag har inte gett upp denna drömmen om boendet, men den känns ganska långt borta idag i alla fall. Jag har tänkt tanken några gånger att jag ska flytta och på så sätt försöka hitta något som är eller kan bli så som jag verkligen vill ha det, men jag är rädd att jag ångrar mig om jag säljer det jag har idag och sen kanske jag ändå inte blir nöjd med vad jag får. Även om tanken har slagit mig många gånger att jag tex ska skaffa mig något större än det jag har idag. Samtidigt tänker jag nog att detta boendet som jag redan nu har är ganska lagom för mig. Jag är ju singel, bor ensam och jag har inga barn. Det är inte fel av mig att bara ha mitt boende kvar som jag nu har. Det är svårt att hitta ett mer optimalt boende för mig när jag befinner mig där jag är i livet just nu. Jag ska nog tänka mig för både en två gånger innan jag byter ut det boendet jag har idag. Det är bra på många sätt och det ska jag inte glömma. Däremot skulle det ju inte vara fel att renovera och fräscha upp allt llite, men jag är ärligt talat inte så taggad på att ta tag i sånt just nu. Jag har nog gjort fel som inte tog tag i detta med mera renovering mycket tidigare i livet. Nu blir det bara att man skjuter det på framtiden, och jag känner mig ganska "cool" med det. Just nu känne det inte viktigt och jag undrar om det någonsin kommer att kännas viktigt för mig.
När det gäller vad jag faktiskt vill med livet så är det egentligen ganska enskelt. Jag vill: Må bra, vara ifred och vara så snäll jag känner att jag kan vara. Jag vill nå min vision och högsta dröm i livet, men det är ändå så att det enda som är viktigt är att jag mår bra. Mår man inte bra spelar ingenting annat någon roll. Inte pengar, coola upplevelser eller saker. Mår jag skit så vill jag inte ha någonting av upplevelser eller materiella ting. Jag vill bara: Leva, må bra och vara en snäll kille. Jag vill bara ha människor vid min sida som jag känner att jag mår bra av att ha där. När det gäller alla andra så vill jag bara att dom låter mig vara ifred.
Jag har börjat tänka på att jag ska sträva efter att vara så snäll som jag bara känner att det går att vara i alla lägen. Jag gillar mig själv bättre som person när jag vet att jag har varit så snäll, som man rimligtvis kan begära att jag ska vara. När jag känner mig snäll så är jag också mer avspänd och har lättare för att vara i nuet. Sånt mår jag ju också bra av.
Nu kör jag på och gör min grej. Det är just nu att nå mitt ekonomimål för i år. Det känns bra och jag har märkt den senaste tiden att jag får rätt människor omkring mig för att jag just bara gör och tänker som jag gör. Med rätt människor menar jag dom som jag själv känner att jag vil ha i min närhet. Jag känner mig lugn och avspänd och jag ser till att göra saker som jag vet att jag mår bra av. Kanske är jag närmare än vad jag själv förstår, när det kommer till att kunna leva det liv som jag i hela mitt liv har strävat efter att få leva. Jag är i alla fall säker på att jag är närmare nu än vad jag någonsin har varit tidigare.
Fredag (2021 08 20)
Nu är blir det helg igen, men det spelar ju inte så stor roll när man har semester. Det typ helg varje dag. Det känns som jag är den enda som fortfarande är ledig. Dom jag har pratat med om ledighet och semester den senaste tiden säger att dom redan har
haft semester och att dom ska börja eller har börjat jobba redan. Skolor och liknade har väl också kommit igång under denna veckan, så det känns som sagt som att det bara är jag som är helt ledig nu och ett bra tag till.
Det känns bra och jag vill helst ha semester i slutet av sommaren. Sen är ju hösten min "favvoårstid" och då känns det ju skönt att man har varit ledig under den delen av sommaren som jag gillar bäst, för att sen komma igång med jobb under en årstid som
är den bästa jag vet, nämligen hösten. Det gör ju att det inte känns tråkigt att komma igång med jobb igen när det blir dags för det.
Annars vill jag inte fortsätta känna så mycket sorg, oro och frustration som jag har gjort den senaste tiden. Ingenting har ju egentligen hänt mig personligen, men jag hatar ju orättvisor och många saker kan man ju lätt bara känna väldigt starkt
kring. Man matas ju varje dag med saker, tex via tidningar, Tv och sociala medier. Jag kanske har lätt för att bli: Ledsen, arg eller orolig. Jag vill leva nära mina känslor, men jag måste ju också kunna stänga av många av dom jobbiga tankarna och
bara leva nu och njuta av livet fullt ut. Jag behöver inte skämmas över att jag har det bra när jag samtidigt tycker att det ka vara förjävligt att många människor råkar ut för hemska saker som man inte vill acceptera, men i slutändan ofta måste..
Jag har ju tex tänkt mycket kring sjukdomen cancer och extra jobbigt känns det ju när jag ser hur unga människor delar med sig i sina sociala medier om sina tankar och vad dom faktiskt får gå igenom. Jag borde väl inte läsa så mycket om det som jag
gör. Jag vill helst inte för jag blir så ledsen, men jag kan inte låta bli. Annars känner jag ändå att jag genom åren har gjort saker som är till det bättre för forskning kring just cancer, och då även när det handlar om barn och ungdomar. Jag har
ju lätt skänkt över 10 000 kr bara till Barncancerfonden under min livstid. Om jag funderar kring hur mycket pengar jag under åren har skänkt till all typ av välgörenhet så rör det sig hittills säkert om 80 000 - 100 000 kr. Många gånger har det ju
också där handlat om att pengarna går till att barn och ungdomar ska få det bättre i sina liv.
Så, oavsett om jag tycker att mycket med livet är så orättvist eller att de finns saker som gör mig så jävla förbannad så att jag knappt vet vart jag sak ta vägen så får jag ju inte att glömma att leva mitt liv på ett sånt sätt som känns bra för mig.
Det är ok att våga släppa kontrollen och planeringen och istället välja att leva nu med full kraft. När man förstår vad som är orättvist och kanske också hemskt, då är det ju inte svårt att förstå vad som faktiskt är viktigt och betyder något i livet.
Det viktiga är ju att man mår bra och faktiskt ta vara på livet här och nu. Det kan ju hända vad som helst, när som helst och det är något som har blivit mer uppenbart för mig dom senaste dagarna. Även om det har varit jobbigt att fundera på allt
hemskt och saker som alltid gör mig förbannad och ledsen, så har det ju också fört med sig att jag fattar mer än någonsin vad som är viktigt i livet. Jag kanske inte ska överdriva och säga att jag har hittat livets hemlighet. Men jag kanske har slutat
kämpa mot saker som jag inte gillar. Jag försöker istället att leva mer för allt som faktiskt är bra och som är värt något just nu. Kör på sånt som är bra och skit i det som är dåligt. Jag kommer ändå aldrig att sluta göra vad jag kan för att få bort allt som jag tycker är hemskt och orättvist med livet. Jag kommer aldrig att sluta bry mig, men det betyder ju heller inte att jag ska sluta göra saker som är bra för mig själv, även om många saker med livet känns så sjukt jävla orättvist och svårt att acceptera.
Jag vill säga så mycket mer vad jag tänker just nu, men det är ibland så svårt att få ner allt i ett enda blogginlägg och samtidigt vet jag att mycket inte kommer att göra någon skillnad, oavsett hur mycket jag än skriver. Vissa tankar är bara helt omöjliga
att vinna över. Det kommer inte att hjälpa att jag varken skriver eller funderar mer kring dom. Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör. Många sanningar om livet får man tydligen bara lära sig att acceptera
Mamma ❤️❤️
Fyra år har gott sen min mamma stilla somnade in i sitt hem efter en tids sjukdom. Det är nästan så att jag skäms lite över att jag inte har skrivit så mycket om vad jag tänker och hur jag känner kring allt som har med min mamma att göra. Samtidigt kan
jag bara säga att jag inte har känt något stort behov av att skriva om min mamma och allt jag tänkt och känt under dessa fyra år. När jag har känt att jag vill skriva har jag ju gjort det. Jag kan än idag börja gråta lite när jag tänker på min mamma.
Sen känner jag ändå att dom sista månaderna under 2017 som jag fick med min mamma, det var en väldigt bra och fin tid. Även om mamma var sjuk då och jag hellre hade sett att hon hade fått vara frisk så var hon ändå som person så som jag hade velat
att hon alltid hade varit. Det är det jag verkligen minns och vill minnas tillbaka på. Den sista tiden som jag fick med min mamma ser jag som dom bästa och mest avspända som vi hade tillsammans. Mamma sa ju jag också till mig under sin sista
tid i livet till mig att jag inte får sluta leva mitt liv som jag helst vill göra, bara för att hon är allvarligt sjuk. Jag tänkte ju också ganska direkt efter min mammas död att varför ska jag sörja och gå ner mig. Det spelar ju egentligen
ingen roll vad jag tänker eller gör. Mamma kommer inte tillbaka i alla fall. Hennes öde är ju bara att acceptera. Jag tycker att det är förjävligt. Jag tycker inte någon människa ska behöva gå igenom en så hemsk sjukdom som cancer ändå är, men allt
är som det är och jag vet att mamma ändå sa att jag skulle leva mitt liv precis så som jag helst vill leva det, Då kör jag på det.
Jag kan ibland också tänka att jag ska besöka graven i Uddevalla mer än vad jag gör. Men jag känner ändå inte att jag har något större behov av att besöka mammas grav bara för att jag ska göra det. Däremot vill jag att det ska se fint ut på hennes
grav och dom tiotalet gångerna som jag har varit där under dessa 4 år, så har jag bara åkt till graven för den saken skull. Varje gång jag kommer dit så ser det ändå ganska fint ut. Sen gör jag det bara lite finare, men jag känner
ändå inte att jag behöver åka till mammas grav så ofta som jag för 4 år sedan ändå hade tänkt att jag skulle göra. Jag hade tänkt att åka och se över graven minst en gång per årstid. Efter att ha gjort detta i ett år så kände jag att det inte behövdes.
Det håller sig fint vid garven ändå och man ser också att ganska många andra människor besöker graven regelbundet och gör det fint där. Jag kommer ändå att försöka besöka graven minst en gång per år. Det känns lagom och det är också något jag
vill göra.
Augusti-bilder. Från olika år.
2020
2019
2018
2017
2016
2015
2014
2013
2012
2011
2010
2009
2021
Tankar i natten.
Jag känner att jag borde gå och lägga mig. Jag kröp i säng en kort stund, men sen tog jag fram telefonen och började läsa på någon blogg som en gång skrevs av en ung tjej som för några år sedan fick cancer. Sen tänkte jag för mycket på detta och nu kan jag inte sova. Nu är hon ju död och det jobbigaste med just det jag nu läste var ju att denna person hade varit friskförklarad och sen kommer skiten (cancern) tillbaka och sen blev hon snabbt sämre. Fan va livet kan vara orättvist, det blir ju extra jobbigt när det handlar om unga människor. Fuck Cancer liksom. Jag kanske inte borde läsa sånt som jag råkade läsa om nu i natten. Jag blir ju bara så ledsen. Jag känner ju sällan personerna som tex skriver blogg eller delar med sig på Instagram om sorgliga saker som kan drabba vem som helst, när som helst i livet. Men jag vore gjord av sten om jag inte lider med någon som delar med sig i detalj på typ det värsta som har hänt dom i livet. Jag mår nog bättre på sikt av att faktiskt bry mig och på ett ärligt sätt låta mig känna det jag faktiskt känner, om jag nu ändå tex väljer att läsa om någon som väldigt öppet delar med sig av hur det är att ha cancer.
. Jag såg det ju på extra nära håll när mamma fick cancer. Hon fick det ju dessutom inte bara en gång, utan hon blev bättre och sen kom det tillbaka och satte sig på nya ställen osv.. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om allt som hände mamma och hur det påverkade henne och alla runt omkring henne, men jag mår nog bäst av att låta bli. Jag kan bara säga att jag förstår mer än väl vilken hemsk sjukdom det där är. Det är ju inte bara att någon får cancer och sen dör. Det är ju en fruktansvärd sjukdom att drabbas av och jag kan ärligt säga att jag vill inte se någon behöva lida på det sättet som man har sett många göra när prognosen inte ser bra ut. För man ska ju inte glömma cancer inte alltid är en sjukdom som man dör av. Många blir ju friska och överlever också.
'Jag funderar ju också en hel del på min egen hälsa. Jag kanske inte oroar mig för att jag ska få allvarliga sjukdomar, men jag går heller inte runt och tror att sånt bara händer andra och det kan inte hända mig. Nu känns det ändå bra när man har två doser vaccin mot COVID-19 i kroppen. Nu kan man ju leva lite mer normalt igen. Även om det fortfarande finns restriktioner och saker och rätta sig efter, så känner jag ändå att jag kan släppa lite på den ensamheten som jag har känt av mer än vanligt. Jag känner att det känns ok och inte fel att börja umgås mer med folk igen. Det blev för mycket även för mig detta med ensamheten och isoleringen. Det som skrämt mig lite för det sägs ju att det kan vara farligt att vara för mycket ensam. Det rika sociala livet ska man inte underskatta. Jag känner ofta att jag mår bra när jag har umgåtts med personer som jag trivs med. Har jag inte gjort det på länge och sen gör det, då känner jag oftast efteråt vad viktigt det faktiskt är att man inte väljer att socialt isolera sig under en längre tid.
Nu känner jag mig inte så överdrivet ensam. Jag träffar ju folk varje dag och för mig kan ju räcka med att jag: Växlar några ord med hen som sitter i kassan på Hemköp, eller småpratar några minuter med en granne, pratar lite skit med en eller flera arbetskollegor eller bara ringer någon och "blatjötar" lite. Sånt räcker för mig för att jag ska må ganska bra Jag tänker mycket på att jag inte ska vara för ensam, även om jag vill ha mycket egen tid också. Men jag tror som sagt ändå att man ska passa sig för att stänga in sig för mycket. Hälsomässigt är jag rätt säker på att det kan vara farligt. På sikt kan det nog vara lika farligt eller farligare att vara mycket ensam som det är att: Röka, dricka för mycket alkohol eller bara ha för mycket övervikt. Det räcker ju egentligen med att söka lite på nätet så kommer det upp mycket "läsning" om hur farligt ensamhet kan vara, och jag har svårt att inte fundera mycket kring det när jag nu är så mycket för mig själv som jag faktiskt är.
Usch. Nu blev jag faktiskt lite rädd när tankarna började snurra kring detta också. Lika rädd som jag ibland kan vara för att få någon allvarlig sjukdom så som: Hjärtinfarkt, stroke eller cancer. Sånt kan hända mig precis som alla andra och även om jag mår bra nu och inte vet nånting om vad som kommer att hända mig i framtiden, så kan jag inte låta bli att tänka kring detta. Vad jag gör jag om något händer? Det är en ganska vanlig tanke som jag har och det känns som jag aldrig hittar ett rätt svar på den frågan. Hur jag än tänker så känns det som att om något skulle hända mig så kommer jag aldrig att kunna vara rätt förberedd på det. Förhoppningsvis hinner jag få vård och sen får man väl bara hoppas på att det hjälper. Men samtidigt som alla tankar snurrar kring detta så är det något som säger mig att jag inte ska fundera över sånt här nu. Det viktigaste är ju att jag mår bra och detta är inget jag mår bättre av att fundera kring. Om jag nu skulle drabbas av något i framtiden, ( som jag läser om att så många andra gör) då är jag inte säker på att jag kommer att berätta om det för speciellt många. mycket med sånt här känns bara så sorgligt och i slutändan tänker jag nog bara: SO SAD. NO WORDS.
Nu sitter jag som sagt här mitt i natten och bloggar som jag gillar att göra. Det skönt att få ur sig sina tankar även om detta kanske inte var så bra att jag tänkte så mycket kring. Samtidigt som jag bloggar så lyssnar jag också på en ljudbok. Känner jag att jag inte får stopp på tankar som tex handlar om unga människor som drabbas av cancer så kan man ju åtminstone försöka släppa det för en stund och bara sitta lugnt och lyssna på tex en ljudbok, som då handlar om något helt annat och som dessutom inte är något som har med den orättvisa verkligheten att göra.
Jag känner att många saker borde jag göra bättre än vad jag gör. Många av dom saker som jag innan semestern sa att jag ville få gjort inser jag nu att jag inte kommer att fixa. Det blir bara för mycket för mig. Jag inser att huvudet vill mer än vad kroppen tål och dessutom är jag ju ensam ( där kom det igen) i de mesta av allt jag gör. Jag måste ju först och främst vara rädd om mig. Leva i nuet brukar ju funka i alla lägen. Jag hoppas att det gör det i framtiden också. Jag känner ju nu att jag har blivit bättre än någonsin på att leva i nuet och så vill jag ju att det ska fortsätta, även om mina tankar ibland kan dra iväg långt in i framtiden. Speciellt när man inte kan sova om natten.
Semester och inget annat.
Min semester är inne på andra halvan nu. Om ca 2 veckor börjar jag jobba igen. Det försöker jag inte att tänka på. Jag tänker egentligen inte på nånting just nu. Jag är bara ledig och lever i nuet. Semester och inget annat.
Det är rätt skönt och det bästa är att många andra börjar väl att gå tillbaka till sina jobb eller så har dom börjat för länge sen. Jag har nästan hälften av lediga dagar kvar. Skolorna börjar väl nu också. Jag har ingen koll på det
och det känns skönt att man inte behöver bry sig om sånt. Jag har ju inga barn och själv har jag ju slutat skolan sen länge. Undra om man någon gång i framtiden kommer att börja plugga igen? Jag tror inte det, men man vet ju aldrig. Man kanske känner
att man vill gå någon utbildning, fast jag har svårt att se det framför mig. Men som sagt: Man vet ju aldrig hur livet blir.
Annars är jag väl lite seg och slö nu. "semesterlunken" har liksom slagit till på allvar. Man tänker att jag kan göra saker senare och sen skjuter man det på framtiden minst 10 gånger innan man kanske tar tag i det. Jag har dom senaste dagarna
vaknat runt lunchtid. När jag vaknar vet jag först inte vad det är för dag. Tex i söndags vaknade jag ca 11:00 och trodde det var måndag. Sen blev jag förvånad när jag gick ut på stan och såg så lite folk samtidigt som dom flesta butiker var stängda.
Sen kom jag ju på att det var söndag och inte måndag. Jag har ingen koll och det tar tid komma på hur det är, men jag känner inte att jag behöver ha koll. Jag har semester och jag skiter i de mesta. Jag sover bort halva dagarna, sitter
uppe på nätterna, bränner mycket pengar, lever i nuet och fokuserar på att njuta så mycket jag kan av hur mycket ledighet som helst. Man är ju inte bortskämd med ledigheten och jag tror ju också att det börjar bli viktigt för mig att jag är rädd
om mig och kanske taggar ner lite när det gäller att greja, jobba och kämpa med saker och ting. Jag kommer att ångra mig om kroppen säger ifrån, och det kan bli en väldigt obehaglig upplevelse om jag inte stannar upp och bara vilar från
allt med jämna mellanrum.
Jag säger ju till andra ofta att dom måste vara rädda om sig, men jag måste ju tänka på det själv också. Det blir ju lite motsägelsefullt om jag säger till människor som jag bryr mig om att dom ska vara rädda om sig om jag inte tänker på att
vara rädd om mig själv.
Det som känns bäst just nu är att jag är så bra på att leva i nuet. Jag vet att saker och ting kommer att komma ikapp mig när semestern är över och jag börjar jobba igen. Jag kommer att få det tufft när det gäller att nå varje ekonomiskt mål
som jag har i år, men jag har en bra plan för varje månad och jag vet vad som gäller. Det är bara att göra jobbet, men jag vill inte tänka på det nu.
Jag tänker likadant när det kommer till jobbet med busskörningen. Jag vet att jag kommer att ha mycket att göra direkt och resten av året kommer jag att ha en hel del jobb att ta tag i. Det blir inte mycket mer av semester på ett bra tag, efter
att den som jag njuter av nu är avlutad. Men inget av allt de där funderar jag över nu. Det är bara att jobba på sen när det väl är dags för det, men fram till dess så njuter jag fullt ut av skön ledighet.
Ha det bra ...och va rädda om er.
The Verz Cast
Tar en månad i taget
Semesterlunken är man helt inne i nu. Det känner jag. Jag är mer slö än vanligt. Jag tvekar när det handlar om att ta tag i något. Det går några dagar till och sen kanske jag tar tag i något som jag egentligen borde kunna fixa på en kvart
bara jag bestämmer mig för att göra det. Jag har inga problem med att jag är en sån nu som skiter i det mesta, eller bara skjuter hur mycket som helst på framtiden. Är det semester så är det liksom. Jag tycker det är skönt att jag
lyckas känna mig helt stressfri och för en gång skull är det lätt att leva i nuet.
Jag ska inte klaga. Jag vill ju känna som jag gör. Sen kan jag göra många saker bättre, men jag är ingen perfekt människa. Jag är inte lika bra på allting. Hur jag än försöker så kommer jag alltid att finnas saker med mig som är både bättre och sämre.
Jag strävar inte vara perfekt, för ett sånt mål kommer jag aldrig att kunna nå. Jag kämpar för att nå andra mål i livet istället. Sådana som mer går att ta på.
Pengar är ju det jag prioriterar just nu. Ni som läser min blogg regelbundet har väl inte missat det. Dom flesta som följer mig här på bloggen har nog tröttnat sen länge på att jag tjatar så mycket om hur det känns och hur jag tänker kring mina pengar.
Men jag bloggar alltid för min egen skull och detta med ekonomin och det specifika målet jag har för i år, det vill jag verkligen nå. Det är jag helt säker på och då tror jag att bloggen hjälper mig att komma ihåg vad jag har gjort och vad jag behöver
göra framöver eftersom jag hela tiden får ner alla tankar i skrift. Man kan säga att jag pluggar och lär mig min egen ekonomi. Jag har nytta av allting som jag lägger på minnet när det gäller detta. Jag skulle glömma över hälften om jag inte hade
skrivit. Så oavsett vad folk tycker så kommer jag att fortsätta skriva. Jag bloggar ju alltid för min egen skull och inte någon annans.
Som det känns nu så känns det bra med ekonomin. Jag tror att juli var den bästa månaden i år om jag räknar pengar in. Nu under semestern i augusti så har jag unnat mig lite mer så utgifterna har varit mer än normalt, men slutändan blir det som jag vill
ändå. Juli gick ju så bra med pengar in och hade det inte gjort det, då hade jag ju inte bränt på lika mycket som jag framförallt har gjort under den senaste veckan. Jag ändå försiktig med vissa inköp. Jag har lärt mig av tidigare fel som jag har
gjort när jag har försökt spara med har misslyckats. Jag vet också att pengar som jag kanske har lite överskott på nu, kommer jag förmodligen att behöva längre fram för att få ihop allt som jag vill ha det i slutet på december.
Jag kommer ändå att ta månad för månad. Just nu orkar jag inte tänka på vad jag behöver göra i tex september eller oktober. Där är vi inte nu och mycket kan ändra sig. Både till det bättre och sämre. Jag kan inte vet allt nu, men jag har ju hittills kunnat
hålla sparandet ganska exakt på kronan, varje månad, under hela detta året. Det kan jag ju veta i alla fall och när jag är i nuet så vet jag ju vad förutsättningarna är just i den stunden. Då kan jag ju också påverka det jag väljer att själv göra.
Jag tror att om jag börjar fundera för mycket på hur jag ska göra längre fram än just nu, då blir detta med ekonomin bara för mycket och för stort. Risken är nog då också större att jag tröttnar på det, tappar fart och värsta fall lägger ner. Just
nu känns det bra och då kan jag ju bara leva i den känslan. Sämre kanske det blir, men det behöver inte betyda att jag inte kan spara ihop dom pengar som jag har som mål att fixa år 2021.
Jag får jobba med detta, en månad i taget, så är jag övertygad om att det kommer att kännas bra hela vägen. Jag har många olika lösningar på detta. Om inte det plan A funkar så har jag en plan B och kanske en C också.
OS-finalen i stavhopp - Tokyo 2020
Lördag (2021 08 14)
Jag tänker och tänker på allt möjligt, men mycket känns ändå bra med det. Jag mår ganska bra nu och jag har gjort det under en längre period. Jag har väl den senaste tiden inte tänkt så mycket på skit som ligger månader och år tillbaka i tiden. Jag har
heller inte oroat mig så mycket för framtiden som jag ibland vet att jag kan göra. Jag har nog varit bra på att vara, verka och leva i nuet. Det är något som jag vet att jag lätt mår bra av och jag har fått detta bekräftat hur många gånger som helst
under mitt liv. Nuet är det enda du kan påverka och som du verkligen vet säkert något om. Jag kan inte göra mycket åt sånt som har varit. "Gjort är gjort sa han som ramlade med huvudet före ner i en brunn" Att oroa sig för framtiden
känns ju oftast i efterhand helt meningslöst. Dom riktiga problemen som man ibland kan bli drabbad av och som kan vara jobbiga att hantera är ju oftast av sådant slag som man sällan innan hade kunnat förställa sig att det skulle bli som det blev.
Om man nog förmodan ändå blir så som man innan hade sagt, så blir ändå väldigt sällan känslan av något så som man innan hade tänkt att den skulle bli. Slutsats det alltid bättre att leva och tänka i nuet, oavsett var man befinner sig i livet. Är det
något som nästan alltid funkar så är det när man lever i nuet. Det är ju i nuet som man kan jobba på att komma närmare dom mål man har. Det är i nuet som man kan göra saker för att ta sig över dom hinder och problem som man ställs inför när man jobbar
på att klara att nå sina mål.
Nu säger jag inte att jag har rätt, men att vara mer i nuet funkar i alla fall oftast för mig och det får mig att må så bra jag bara kan i den stunden. Om jag tänker tillbaka för mycket på skit, då mår jag skit. Om jag oroar mig för saker som inte har
hänt än, då känns det ju som man lätt kan må dåligt och det känns ju ganska onödigt för sånt man oroar sig för händer ju väldigt sällan.
Nu har jag börjat träffa mer folk igen. Under denna ganska långvarig pandemi som vi alla mer eller mindre har fått leva med så har jag stundtals känt mig ganska deprimerad och nedstämd. Jag är rätt säker på att orsaken till att jag känt mig så är coronaviruset
och allt som det har fört med sig. För min del så har jag känt mig väldigt ensam och det har jag nog i perioder, under hela denna pandemin mått dåligt av. Jag är ändå en person som vill vara ganska mycket för mig själv, men som det har varit sen i
mars 2020 så blev det för mycket ensamhet även för mig. Om jag känner så, som normalt ändå tycker att det är ganska skönt att få tid för mig själv, då är det illa. Nu känns det ändå bra att jag den senaste tiden har träffat människor igen som jag
också gillar att ha socialt "häng" med. Annars har jag känt att jag vill ha respekt för pandemin och coronaviruset. Vad jag vet så har jag sluppit att bli sjuk i COVID-19, men jag har ju varit noga med att hålla avstånd och sen har jag ju varit
väldigt mycket för mig själv, även om det har känts väldigt tråkigt. Nu mår jag bara väldigt bra och jag känner mer än någonsin tidigare att det är viktigt att jag inte slutar träffa personer som jag tycker väldigt mycket om. Jag förstår ju nu vad
det är som har saknats under den tiden då jag har känt mig mer deprimerad än normalt. Ensamheten har känts för mycket även för mig, även om jag också gillar den till viss del.
Jag ångrar ändå inte att jag har haft respekt för allt som har haft med coronaviruset att göra. Nästa vecka ska jag ta min andra dos av vaccinet och vad jag förstår så kommer jag att ha ett skydd mitt allvarlig sjukdom i COVID-19. Om det är så det är
så känns det väldigt bra och då får det som har varit vara glömt. Jag har jag klarat att hålla mig frisk från skiten och tagit vaccinet så jag har ett bra skydd för framtiden, då tycker jag inte att jag har gjort saker som jag nu behöver ångra. Däremot
tycker jag det är fel när jag hör andra människor som säger att dom inte tänker ta vaccinet. Jag är ändå ganska säker risken är ganska liten att man ska drabbas av någon allvarlig biverkning eller sjukdom p.g.a. vaccinet. Jag tror nog att risken är
betydligt större att man blir sjuk om man inte vaccinerar sig. Nu är det ju frivilligt så folk får ju göra som dom vill, men läkare om många andra s.k. experter verkar ändå vara ganska eniga om att det är bättre att ta vaccinet än att välja att avstå
från det. Jag känner att jag hela tiden har varit väldigt säker på att jag vill ta vaccinet när det kommer. Nu har jag fått en dos och nästa vecka tar jag min andra. Det känns bra och helt rätt. De enda som skulle ha fått mig att avstå vaccinet det
är ju om min läkare hade sagt åt mig att jag bör avstå att ta det. Hade man fått en medicinsk förklaring och kanske blivit hänvisad till provsvar eller nåt liknade, då hade jag väl avstått, men något sånt har ju inte förekommit för min del. Tar du
inte vaccinet så är det fel i dom allra flesta fall. Ingen kan få mig att ändra på den åsikten i dagsläget. Jag är glad för min egen skull att jag är, och alltid har varit positivt inställd till att vaccinera mig. Jag tycker att alla andra som säger
någonting annat bara pratar skit, hur frivilligt det än är att avstå från det.
OS-finaler i bordtennis 🏓 Tokyo 2020
Zara Larsson ❤️
