Nu är blir det helg igen, men det spelar ju inte så stor roll när man har semester. Det typ helg varje dag. Det känns som jag är den enda som fortfarande är ledig. Dom jag har pratat med om ledighet och semester den senaste tiden säger att dom redan har haft semester och att dom ska börja eller har börjat jobba redan. Skolor och liknade har väl också kommit igång under denna veckan, så det känns som sagt som att det bara är jag som är helt ledig nu och ett bra tag till. 

 

Det känns bra och jag vill helst ha semester i slutet av sommaren. Sen är ju hösten min "favvoårstid" och då känns det ju skönt att man har varit ledig under den delen av sommaren som jag gillar bäst, för att sen komma igång med jobb under en årstid som är den bästa jag vet, nämligen hösten. Det gör ju att det inte känns tråkigt att komma igång med jobb igen när det blir dags för det. 

 

Annars vill jag inte  fortsätta känna så mycket sorg, oro och frustration som jag har gjort den senaste tiden. Ingenting har ju egentligen hänt mig personligen, men jag hatar ju orättvisor och många saker kan man ju lätt bara känna väldigt starkt kring. Man matas ju varje dag med saker, tex via tidningar, Tv och sociala medier. Jag kanske har lätt för att bli: Ledsen, arg eller orolig. Jag vill leva nära mina känslor, men jag måste ju också kunna stänga av många av dom jobbiga tankarna och bara leva nu och njuta av livet fullt ut. Jag behöver inte skämmas över att jag har det bra när jag samtidigt tycker att det ka vara förjävligt att många människor råkar ut för hemska saker som man inte vill acceptera, men i slutändan ofta måste.. Jag har ju tex tänkt mycket kring sjukdomen cancer och extra jobbigt känns det ju när jag ser hur unga människor delar med sig i sina sociala medier om sina tankar och vad dom faktiskt får gå igenom. Jag borde väl inte läsa så mycket om det som jag gör. Jag vill helst inte för jag blir så ledsen, men jag kan inte låta bli. Annars känner jag ändå att jag genom åren har gjort saker som är till det bättre för forskning kring just cancer, och då även när det handlar om barn och ungdomar. Jag har ju lätt skänkt över 10 000 kr bara till Barncancerfonden under min livstid. Om jag funderar kring hur mycket pengar jag under åren har skänkt till all typ av välgörenhet så rör det sig hittills säkert om 80 000 - 100 000 kr. Många gånger har det ju också där handlat om att pengarna går till att barn och ungdomar ska få det bättre i sina liv. 

 

Så, oavsett om jag tycker att mycket med livet är så orättvist eller att de finns saker som gör mig så jävla förbannad så att jag knappt vet vart jag sak ta vägen så får jag ju inte att glömma att leva mitt liv på ett sånt sätt som känns bra för mig. Det är ok att våga släppa kontrollen och planeringen och istället välja att leva nu med full kraft. När man förstår vad som är orättvist och kanske också hemskt, då är det ju inte svårt att förstå vad som faktiskt är viktigt och betyder något i livet. Det viktiga är ju att man mår bra och faktiskt ta vara på livet här och nu. Det kan ju hända vad som helst, när som helst och det är något som har blivit mer uppenbart för mig dom senaste dagarna. Även om det har varit jobbigt att fundera på allt hemskt och saker som alltid gör mig förbannad och ledsen, så har det ju också fört med sig att jag fattar mer än någonsin vad som är viktigt i livet. Jag kanske inte ska överdriva och säga att jag har hittat livets hemlighet. Men jag kanske har slutat kämpa mot saker som jag inte gillar. Jag försöker istället att leva mer för allt som faktiskt  är bra och som är värt något just nu. Kör på sånt som är bra och skit i det som är dåligt. Jag kommer ändå aldrig att sluta göra vad jag kan för att få bort allt som jag tycker är hemskt och orättvist med livet.  Jag kommer aldrig att sluta bry mig, men det betyder ju heller inte att jag ska sluta göra saker som är bra för mig själv, även om många saker med livet känns så sjukt jävla orättvist och svårt att acceptera.

 

Jag vill säga så mycket mer vad jag tänker just nu, men det är ibland så svårt att få ner allt i ett enda blogginlägg och samtidigt vet jag att mycket inte kommer att göra någon skillnad, oavsett hur mycket jag än skriver. Vissa tankar är bara helt omöjliga att vinna över. Det kommer inte att hjälpa att jag varken skriver eller funderar mer kring dom. Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör. Många sanningar om livet får man tydligen bara lära sig att acceptera