Jag känner att jag borde gå och lägga mig. Jag kröp i säng en kort stund, men sen tog jag fram telefonen och  började läsa på någon blogg som en gång skrevs av en ung tjej som för några år sedan fick cancer. Sen tänkte jag för mycket på detta och nu kan jag inte sova. Nu är hon ju död och det jobbigaste med just det jag nu läste var ju att denna person hade varit friskförklarad och sen kommer skiten (cancern) tillbaka och sen blev hon snabbt sämre.  Fan va livet kan vara orättvist, det blir ju extra jobbigt när det handlar om unga människor.  Fuck Cancer liksom.  Jag kanske inte borde läsa sånt som jag råkade läsa om nu i natten. Jag blir ju bara så ledsen. Jag känner ju sällan personerna som  tex skriver blogg eller delar med sig på Instagram om sorgliga saker som kan drabba vem som helst, när som helst i livet.  Men jag vore gjord av sten om jag inte lider med någon som delar med sig i detalj på typ det värsta som har hänt dom i livet. Jag mår nog bättre på sikt av att faktiskt bry mig och på ett ärligt sätt låta mig känna det jag faktiskt känner, om jag nu ändå tex väljer att läsa om någon som väldigt öppet delar med sig av hur det är att ha cancer.

 

. Jag såg det ju på extra nära håll när mamma fick cancer. Hon fick det ju dessutom inte bara en gång, utan hon blev bättre och sen kom det tillbaka och satte sig på nya ställen osv.. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om allt som hände mamma och hur det påverkade henne och alla runt omkring henne, men jag mår nog bäst av att låta bli. Jag kan bara säga att jag förstår mer än väl vilken hemsk sjukdom det där är. Det är ju inte bara att någon får cancer och sen dör. Det är ju en fruktansvärd sjukdom att drabbas av och jag kan ärligt säga att jag vill inte se någon behöva lida på det sättet som man har sett många göra när prognosen inte ser bra ut. För man ska ju inte glömma cancer inte alltid är en sjukdom som man dör av. Många blir ju friska och överlever också.  

 

'Jag funderar ju också en hel del på min egen hälsa. Jag kanske inte oroar mig för att jag ska få allvarliga sjukdomar, men jag går heller inte runt och tror att sånt bara händer andra och det kan inte hända mig. Nu känns det ändå bra när man har två doser vaccin mot COVID-19 i kroppen. Nu kan man ju leva lite mer normalt igen. Även om det fortfarande finns restriktioner och saker och rätta sig efter, så känner jag ändå att jag kan släppa lite på den ensamheten som jag har känt av mer än vanligt. Jag känner att det känns ok och inte fel att börja umgås mer med folk igen.  Det blev för mycket även för mig detta med ensamheten och isoleringen. Det som skrämt mig lite för det sägs ju att det kan vara farligt att vara för mycket ensam. Det rika sociala livet ska man inte underskatta. Jag känner ofta att jag mår bra när jag har umgåtts med personer som jag trivs med. Har jag inte gjort det på länge och sen gör det, då känner jag oftast efteråt vad viktigt det faktiskt är att man inte väljer att socialt isolera sig under en längre tid. 

 

Nu känner jag mig inte så överdrivet ensam. Jag träffar ju folk varje dag och för mig kan ju räcka med att jag: Växlar några ord med hen som sitter i kassan på Hemköp, eller småpratar några minuter med en granne, pratar lite skit med en eller flera arbetskollegor eller bara ringer någon och "blatjötar" lite. Sånt räcker för mig för att jag ska må ganska bra Jag tänker mycket på att jag inte ska vara för ensam, även om jag vill ha mycket egen tid också. Men jag tror som sagt ändå att man ska passa sig för att stänga in sig för mycket. Hälsomässigt är jag rätt säker på att det kan vara farligt. På sikt kan det nog vara lika farligt eller farligare att vara mycket ensam som det är att: Röka, dricka för mycket alkohol eller bara ha för mycket övervikt. Det räcker ju egentligen med att söka lite på nätet så kommer det upp mycket "läsning" om hur farligt ensamhet kan vara, och jag har svårt att inte fundera mycket kring det när jag nu är så mycket för mig själv som jag faktiskt är.

 

Usch. Nu blev jag faktiskt lite rädd när tankarna började snurra kring detta också. Lika rädd som jag ibland kan vara för att få någon allvarlig sjukdom så som: Hjärtinfarkt, stroke eller cancer. Sånt kan hända mig precis som alla andra och även om jag mår bra nu och inte vet nånting om vad som kommer att hända mig i framtiden, så kan jag inte låta bli att tänka kring detta. Vad jag gör jag om något händer? Det är en ganska vanlig tanke som jag har och det känns som jag aldrig hittar ett rätt svar på den frågan. Hur jag än tänker så känns det som att om något skulle hända mig så kommer jag aldrig att kunna vara rätt förberedd på det. Förhoppningsvis hinner jag få vård och sen får man väl bara hoppas på att det hjälper. Men samtidigt som alla tankar snurrar kring detta så är det något som säger mig att jag inte ska fundera över sånt här nu.  Det viktigaste är ju att jag mår bra och detta är inget jag mår bättre av att fundera kring. Om jag nu skulle drabbas av något i framtiden, ( som jag läser om att så många andra gör) då är jag inte säker på att jag kommer att berätta om det för speciellt många. mycket med sånt här känns bara så sorgligt och i slutändan tänker jag nog bara: SO SAD. NO WORDS. 

 

 Nu sitter jag som sagt här mitt i natten och bloggar som jag gillar att göra. Det skönt att få ur sig sina tankar även om detta kanske inte var så bra att jag tänkte så mycket kring. Samtidigt som jag bloggar så lyssnar jag också på en ljudbok. Känner jag att jag inte får stopp på tankar som tex handlar om unga människor som drabbas av cancer så kan man ju åtminstone försöka släppa det för en stund och bara sitta lugnt och lyssna på tex en ljudbok, som då handlar om något helt annat och som dessutom inte är något som har med den orättvisa verkligheten att göra. 

Jag känner att många saker borde jag göra bättre än vad jag gör. Många av dom saker som jag innan semestern sa att jag ville få gjort inser jag nu att jag inte kommer att fixa. Det blir bara för mycket för mig. Jag inser att huvudet vill mer än vad kroppen tål och dessutom är jag ju ensam ( där kom det igen) i de mesta av allt jag gör. Jag måste ju först och främst vara rädd om mig. Leva i nuet brukar ju funka i alla lägen. Jag hoppas att det gör det i framtiden också. Jag känner ju nu att jag har blivit bättre än någonsin på att leva i nuet och så vill jag ju att det ska fortsätta, även om mina tankar ibland kan dra iväg långt in i framtiden. Speciellt när man inte kan sova om natten.