I mitten på mars förra året så fattade i alla fall jag att man inte alltid kan veta hur framtiden ska bli. När jag i början av 2020 fick veta att det finns något som heter coronavirus och att man kan bli allvarligt sjuk av det, ja till och med dö,  då kände i alla fall jag hur livet sattes på paus. 2020 blev ju sen inte alls det år som jag hade tänkt att jag skulle få. 

 

Jag  blev ganska snabbt trött på allt tjat och ett tag verkade det ju som varenda människa helt plötsligt var smittskyddsexperter. Jag kände ganska tidigt in i denna pandemi att jag inte orkade bry mig om mer än två saker. Hålla avstånd och ta sprutan med vaccin när det är dags för mig att göra det.  Dom sakerna har jag gjort och vad jag vet har jag inte varit sjuk i COVID-19 och jag har heller inte känt av några biverkningar till följd av dom två doser som jag nu har tagit. Jag hör fortfarande folk säga att dom inte tänker ta vaccinet och jag kan väl bara säga att jag tycker att man ska göra det, om man inte får andra direktiv av sin läkare. Jag har alltid i hela mitt liv litat på vården som vi har i Sverige. Även om det är frivilligt och alla får göra som dom vill så tror jag nog att risken för dom allra flesta av oss att bli allvarligt sjuk om man inte tar den är större, än att man får någon allvarlig biverkning av att ta sprutan. Det är bara dumt att inte ta den och jag tror inte att jag kommer att ändra uppfattning när det kommer till vad jag tycker om det.  

 

Jag hade tänkt att resa mer och jag var på gång där i mars att boka för framtida resor, men det var ju bara att lägga ner då när coronaviruset kom till min kännedom. Jag bromsade alla planer på allt som jag tänkte att jag skulle göra, innan jag man var medveten om coronaviruset och vad det var för något. Jag har nu under den senaste tiden funderat på vad jag idag hade kämpat med och gjort i livet om det inte hade varit för pandemin. Jag tror att jag hade haft betydligt mindre pengar än vad jag nu har. Dessutom hade jag nog inte tänkt kring den vision jag har aktivt jobbat med att nå den som jag nu har gjort i över 1,5 år. 

 

Jag vet inte just nu när jag kommer att göra någon resa igen. Jag vill väl åka någonstans framöver, men det känns inte som något viktigt för mig att behöva uppleva just nu.  Det verkar ju som det går ganska bra att åka till vissa länder utan att man behöver bry sig så mycket om att tänka på allt som har med coronaviruset att göra. Men jag känner ändå att jag vill vänta med sånt när jag nu har andra planer för ekonomin och vad jag vill köpa och uppleva i framtiden. Just nu känner jag inte att jag vill fixa något annat än dom saker som jag har planerat för inom den närmaste framtiden. Hade det inte varit för pandemin som har varit (och faktiskt pågår fortfarande) så hade jag nog bränt på med mer pengar nu och säkert en annan resa hade säkert också varit inplanerad. Men jag gillar ändå att jag tänker som jag gör nu. Så i slutändan kanske denna pandemi ändå var något positivt för mig personligen. Om jag någon gång i framtiden förverkligar min högsta dröm i livet, då måste jag ju erkänna att: Hade det inte varit för pandemin så kanske jag inte ens hade hittat en lösning på hur jag skulle göra för att nå min vision. Även om jag hellre hade sett att detta med coronaviruset och inte hade hänt, så finns det sällan något ont som inte kan ha något gott med sig. 

 

Nu är det ju långt ifrån klart det jag strävar efter just nu, men oavsett när jag ger upp, om jag ger upp, så får jag ju en bättre och en stabilare ekonomi så länge jag bara strävar vidare. Allt som jag får gjort gör att jag får det bättre och undan för undan kan jag köpa och uppleva mer och mer om jag nu skulle vilja det. Det känns rätt nice att bara tänka på det. Misslyckande finns liksom inte här och det kunde inte ens en pandemi få mig att känna. Snacka om POWER!! Eller det känns bra i alla fall.