Sen jag avslutade min semester för två veckor sedan så känns det som allt bara har snurrat på i en jäkla fart. Högt tempo och mycket att göra varje dag. Allt på jobbet som jag har velat få gjort har jag inte klarat av eller hunnit med. Jag har känt att jag har fått sortera bort en hel del och bara prioritera de viktigaste. Ibland får man bara inse att man får ge sig, eller att man bara inte orkar. Jag kan inte alltid klara allt. Jag är inte Stålmannen ju. Skönt att man i alla fall har varit ledig, förra helgen och denna.  Jag tror inte att jag har något helgjobb inplanerat förrän början på oktober. Jag har ju i alla fall fått ledig den helgen jag skulle ha jobbat nu i september. Det är ju Bokmässan då och där vill jag ju vara när det äger rum. Det är ju synd att inte utnyttja den biljett jag ändå har. 

Jag har annrs haft mycket att göra på fritiden också. Affärerna och sånt som ger mig lite extrapengar har gått riktigt bra, i alla fall denna veckan. Det som ändå har känts jobbigt är att jag har blivit ifrågasatt en del av människor som inte riktigt tror att allt går rätt till. Jag fått överbevisa om och om igen. Allting löste sig ju i alla fall på bästa sätt, men det gör lite ont i hjärtat på mig när jag känner att jag måste bevisa att jag inte har för avsikt att lura någon på pengar. Jag skulle aldrig ens komma på tanken att försöka göra affärer med någon enda människa, på ett icke hederligt och för mig moraliskt korrekt sätt. Det är jätteviktigt för mig att jag känner att jag alltid gör rätt för mig. 

En sak som jag annars är väldigt nöjd över just nu det är att jag under dom senaste två veckorna har fått gjort många saker som jag tidigare länge bara har tänkt på att jag ska fixa. Men man har skjutit på framtiden, eller så har jag bara inte fattat hur jag ska göra. Det är en ganska skön och befriande känsla att många saker äntligen blir gjorda. Hoppas jag kan fortsätta så ett tag till. 

 

 

Nästa vecka. 

 

Jag har bara tre dagar av jobb nästa vecka. Det är upp sjukt tidigt som gäller, men jag slutar tidigt också. 

 

Jag har fått en tid hos doktorn nästa vecka. Sen får man se hur det blir liksom. Jag vågar inte tro eller hoppas på nånting. Det är just nu bara skönt att ha fått en tid så att jag där och då kan få prata ut om det jag känner av och som jag tror att jag måste få hjälp med att försöka få ordning på.

 

Skönt att man är ledig ganska mycket under nästa vecka. Hoppas allt blir lite mindre turbulent också. Herregud vad mycket man har behövt stå ut med i två veckor nu. Det bara small till efter en ganska lugn och behaglig semester. Det känns lite sjukt faktiskt. Samtidigt är jag rätt bra på att bara skita i det mesta som inte känns positivt för mig att bry mig om. 

 

 

 

Jag vet inte om det är jag som tänker fel här, men jag tycker att många säger för ofta att dom känner saker och ting. Det har jag säkert också gjort på tok för mycket. Det är inget fel med att folk känner och i många sammanhang är det nog också bra, men en känsla är ju ofta svår att komma vidare med. 

 

Om du säger till mig att du känner nånting om något, då kan ju jag egentligen inte säga att du har fel. Du känner ju det du känner och jag känner det jag känner. Ingen kan ju egentligen rå för vad dom känner och där blir man stående på något sätt. Ska saker och ting tex bli bättre i samhället så måste nog fler människor börja säga vad dom tycker och tänker. Jag tycker ändå mig se att när folk faktiskt inte känner så mycket, utan mer rakt på och utan känslor säger vad dom tycker och tänker, så får saker och ting många gånger en snabbare förändring. Alla tänker inte alltid rätt hela tiden, men man kan sällan veta om man tänker rätt om man inte får prova sina tankar mot andra människors tankar. Men känslor över att saker och ting tex behöver förbättras, tycker jag sällan leder till en förbättring. 

 

Sen är det också bra med känslor och många gånger i behövs det eftersom man nog på sikt mår bättre när man får ur sig vad man faktiskt känner.  Men jag tycker att många diskussioner och debatter ofta bara leder till att folk känner starkt försvaret och ting. Det händer inte mycket mer med själva sakfrågorna än att folk typ känner sig upprörda över att mycket är fel. Det pratas och sen ser man ofta ändå att dom faktiska resultaten av vad man diskuterar uteblir. 

 

Känslor är inte så konstruktivt. Ska man få till dom förändringar som man vill se så är jag säker på att man måste stänga av sina känslor mer och börja tänka mer med sitt huvud. Även om jag tycker att känslor kan vara något fint och positivt, så funkar det inte alltid om man faktiskt vill se en förändring av sånt som man idag tycker är fel, tex i olika delar av samhället. Skola, vård, polis, Försäkringskassan, äldreomsorg mm... Här hör man ju hela tiden att många människor känner att saker och ting borde göras mycket bättre. Men detta har man hört i alla år och själv har jag i princip slutat bry mig. Jag tycker att kärnan i många problem är att folk känner för mycket kring allting, istället för att tänka mer och sen säga vad man faktiskt tycker. Jag kanske inte har rätt, men det är vad jag tycker. Fler måste våga pröva sina tankar mot andras och många gånger görs det bäst genom att man kopplar bort sina känslor lite mer, och bara säger rakt ut vad man innerst inne tycker. 

 

Jag kanske är okänslig nu, men det är meningen med detta blogginlägget.  

 

 Jag kan ibland få höra att jag är okänslig när jag ifrågasätter någons sätt att uppfostra sina barn. Jag kan också få väldigt arga blickar från föräldrar när jag kanske tycker att någon bara gnäller över att dom tycker att det är så jobbigt att ha barn. Jag säger bara vad jag tycker och tänker. Jag kan då ofta få höra att jag inte ska yttra mig eftersom jag inte har egna barn. 

 

 Många blir också väldigt upprörda över vad jag tycker. Detta blir ju sen svårt för mig att komma vidare med. Upprördhet är ju en känsla och andras känslor är svåra att ifrågasätta. Även om jag tycker att jag visst kan förstå hur det kan vara att ha barn, så har jag svårt att övertyga någon om det, för människor känner för mycket kring dessa frågor. att jag inte förstår en känsla som dom har. Många har inga argument. Dom bara känner och sen kommer man liksom inte vidare. 

 

 

 

Jag har fattat nu att allt jag ska försöka fixa när det kommer till pengar av olika mål, är väldigt svåra att förutse. Många gånger har jag känt under detta året att jag kommer klara alla mål jag har satt. Jag har en ekonomisk "spärr" som jag gärna vill komma över. Jag en ett högre uppsatt mål och tanken har sen länge varit att jag ska sätta just det målet (som är högre än spärren) i slutet av detta året. 

 

Jag kastas hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Jag tycker mig kunna se att det går att klara allt, men när jag tänker en gång till så har jag ju hittills inte fått gjort någonting som känns som ett kvitto på att detta klarar jag, bara jag håller mig till allt som jag sa att jag skulle göra från början. Jag har gjort allt hittills som jag innan har sagt att jag ska göra och enligt mina beräkningar så ligger jag rätt med ekonomin just nu. Sen känner jag ändå att jag varje månad gör nya saker för att komma framåt, fast på något sätt känns det som nödlösningar och undrar om sådana lösningar håller i längden. Jag tycker att det är tveksamt. 

 

Jag tror mitt största problem egentligen är att jag känner för mycket istället  för att tycka att det jag gör är rätt eller fel. Jag tror att när jag har för mycket känslor som är kopplat till pengar, så kommer den där tveksamheten autotomatiskt. Varken jag eller någon annan kan ju egentligen inte ifrågasätta vad jag innerst inne känner. Säger jag att jag känner som jag gör, då är det ju så och det är ju svårt för någon att ha rätt när man säger att jag inte känner som jag säger att jag gör. Därför ska jag bara koppla bort allt som har med känslor att göra när det kommer till pengar. Jag har en vision och jag till viss del en lösning hur jag ska nå den fullt ut. Jag ska inte känna jag ska tycka. När man tycker saker istället för känner, då är det också lättare att vara mer flexibel och ändra på någon man för stunden gör om man samtidigt kommer på att man tycker att något annat är bättre. Jag vet att jag kommer att komma till "punkter" längre fram där inte pengarna räcker. Jag måste då våga. Ska klara att våga när det verkligen kommer att behövas, då kan jag inte hålla på och känna. Känslan kommer ju alltid att vara att jag inte ska riskera nånting, fast jag både vet och tycker att det är just att våga och ta visa risker som kommer att vara en av dom sakerna som krävs för att jag ska nå min vision. Det finns liksom inget utrymme för att känna så jävla mycket just i alla dessa avgörande lägen som jag tror att jag kommer att ställas inför i framtiden.

 

Dessutom tycker jag det är bättre att koppla bort känslor just när det kommer till pengarna, för då känner jag inte så mycket sorg över att jag eventuellt inte klarar vissa uppsatta mål. Om jag inte når min vision så kommer jag aldrig att tillåta mig själv att känna att allt de jag gjorde sen tidigare var meningslöst och ett samma som ett misslyckande. Då vore jag väldigt hård mot mig själv om jag kände att sparade pengar som jag ändå har lyckats med att lägga undan, är samma sak som att misslyckas. Det tycker jag inte nu och kommer aldrig göra i framtiden heller. 

 

Slutsats:

Kör jag bara mer på vad jag tycker att jag ska göra och tycker att jag ska klara av, så tror jag att jag lättare kan ändra på saker om jag tycker att saker och ting kan göras bättre än vad jag redan gör dom. Om jag bara tycker... så slipper jag känna efter om något är bättre att göra. Tycker jag bara att något är bättre, då tycker ag ju alltid i alla lägen att det är fel om jag inte kör på den grejen som tycker är bättre att göra. 

 

 Hoppas att ni har haft en bra helg. Själv har jag känt mig lite rastlös, men jag har i alla fall kunnat hantera den. När inte rastlösheten liksom inte tar över i kroppen på mig så är det lugnt. Jag vill ibland mer än vad kroppen tål, men då får man bara vara i nuet och och fokusera på att ta det lugnt. Detta har jag lyckats bra med i helgen. Så helgen har känts bra för min del.

 

Annars är det mycket med pengar som går bra just nu. I helgen har jag sett att jag har tjänat pengar när jag ligger och sover. Det är lite roligt när man ser en siffra med pengar på kvällen, sen en betydligt större siffra när man vaknar, dagen efter. Då går det bra. Kanske var det detta som sen fick mig att känna mig lite rastlös. Man ser ju helt plötslig fler möjligheter, ju mer pengar man har. Men jag måste ju tänka på att även om det går bättre än förväntat med saker just nu, så kanske det inte går lika bra sen. Då måste jag ju ha pengar att täcka upp med. Jag har ju ett ekonomiskt mål för i år och det är ju inte ens klart än att jag kommer att fixa det. Jag är tacksam för att det går bra nu, men samtidigt måste jag har respekten kvar för pengarna, så att verkligen gör allt jag kan för att nå mina ganska högt uppsatta mål som jag har med pengar och sparandet. Ingenting är klart förrän det faktiskt är klart. Viktigt att jag tänker på det. Men jag kan erkänna att det är lätt att få hybris när mycket går bättre än förväntat. Kan jag tjäna pengar när jag ligger och sover, då finns det inget att klaga på. Möjligtvis kan man gnälla över att det inte är ännu mer. 

 

Jag har gått bra med promenader hela veckan och redan igår så hade jag klarat av dom där 80 000 stegen som jag alltid vill klara på en och samma vecka. Jag är noga med detta och har jag något annat jag vill få gjort, så tar jag ändå alltid en promenad först. Sen får man ta det där andra. Jag vill inte sluta röra på mig. 

 

 

 

 

 

Jag har jobbat färdigt för denna veckan och det känns som att den semester som jag avslutade i måndags egentligen ligger längre tillbaka i tiden än så. Det känns i kroppen att jag har jobbat ca 33 timmar denna veckan. Det är ju inte så mycket, men trodde ändå att jag skulle känna mig lite piggare och fräschare nu än vad man normalt gör efter en avslutad arbetsvecka. Det var ju liksom inte länge sedan som jag hade över en månads semester, men den tiden gick fort och jobbet tar över känslan  kroppen och gör att man nu känner att det i alla fall ska bli skönt att vara ledig två dagar på raken. Nästa vecka har jag betydligt mer av arbete och jag tänker bara att: Jag fick semester, men den gick fort och nu är man igång med arbete igen. Allt är som vanlig. Man känner sig lite tom och mörbultad ibland. Vissa saker tycker man är bra och andra saker tycker man är fel och orättvisa, men man intalar sig själv att det är bättre att kämpa på än att ge upp.

Annars är det ganska uppenbart nu att tiden man hade förra månaden, och som jag kunde använda till att tänka och mer djupgående, den finns nästan inte alls nu. Sen fram till idag så har jag haft en period av mest: Äta, jobba och sova.  Tiden man hade, är man inte ens i närheten av att ha nu och det har blivit väldigt uppenbart för mig  eftersom det har gått mindre än en vecka sen jag hade typ hur mycket tid som helst att tänka och verkligen vända och vrida på allt, utan att känna någon tidspress. Tiden fanns att tänka färdigt och faktiskt komma till insikter som stämmer med hur jag faktiskt tycker att saker och ting är. Det var skönt då. Nu vet jag inte hur allt känns när jag återigen har börjat titta på klockan samtidigt som jag vill få ner mycket av sånt jag tänker på i någon välformulerad skrift. När jag nu tycker och vet att  klockan igen har blivit en stor del av mitt liv och jag tänkandet känner tidspress, då blir det lätt att jag bara tänker: Vad gör jag? Hur gör jag? Vad vill jag? Vad håller jag på med är en vanlig tanke som jag också får för det känns som att sånt jag nu gör, blir av för att jag jobbar som jag gör. Mycket blir samma, om och om igen. Jag tycker jag har tagit mycket till "vägs ände" Jag känner mig onyttig och oflexibel och jag vet inte riktigt vad jag egentligen vill. Ska jag komma ur detta så måste jag ju sluta göra det jag gör och hitta på något annat. Jag vet detta, men ändå fastnar jag i samma saker och kör på med dom. Allt handlar väl i slutändan om att mycket känns vanligt och tryggt och för stora förändringar som sker för snabbt, orkar jag inte med just nu. Jag måste känner ju att jag måste jobba och sköta mina vardagliga saker och då får jag för mig att om det sker för stora förändringar, för snabbt i mitt liv så är det lätt att dom kommer till mig på ett onaturligt sätt. Jag är nog lite rädd för den typen av förändringen, även om jag i grund och botten gillar förändringar som i slutändan medverkar till att saker och ting blir bättre än vad dom dom förut var. 

Stundtals kan jag faktiskt tänka: Varför gör jag allt de jag gör? Hur vill jag att allt ska vara och kännas? Vad vill jag egentligen göra och få ut för resultat av sånt jag gör? Många av dessa tankar har snurrat runt i mitt huvud den senaste veckan och vill väldigt gärna gå till botten med dom. Då får jag ju bara ännu mer att blogga om framöver. 

 

 

Jag vet annars inte riktigt vad som väntar mig under denna veckan och framöver. Jag kände ju att jag behövde kontakta sjukvården och detta har jag nu fått gjort.  Jag har blivit lovad att en doktor ska höra av sig senare denna veckan. Hur jag sen "slussas" vidare och vad som sker får man ju se. Jag vill inte berätta just nu vad det handlar om. Det blir så lätt  att jag sitter här och tror istället för att veta. Jag vet bara att jag har blivit lovad att någon ska kontakta mig senare denna veckan och det var jag som först tog kontakt med vårdcentralen eftersom jag känner av lite saker i kroppen som oroar mig. Jag känner ju att jag måste ta tag i detta nu. Jag kommer att skriva på  bloggen framöver när jag vet mer.  

 

Annars har jag beställt  och köpt en hel del grejer. Många paket kommer man väl att få gå hämta under denna veckan. Parfymer och kläder är väl sånt jag mest har köpt. Jag kände att jag fick de

mesta till ett bra pris. Därför kändes det inte fel att shoppa loss lite. Även om jag kämpar lite med att spara mycket så får jag ju inte glömma och leva lite nu också. 

 

Nu får man ju se som sagt vad man hinner med och hur allt blir under denna veckan. Jag känner ju att mycket av sånt som redan nu är planerat att jag ska göra, kan komma att ändras. Det beror ju på vad min doktor säger, men just nu kör jag väl bara på som planerat. Denna månaden är det ju tex Bokmässan (23-26 september) i Göteborg. Jag har biljett för alla dagarna, men jag vet inte nu på vilket sätt och hur mycket jag kommer att nyttja den. Det känns inte viktigt, men det vore ju synd om jag inte brydde mig alls. Jag har ju en biljett, men min hälsa är ju viktigast av allt. Som sagt: Man får se vad doktorn säger. 

Jag får ofta upp tanker i mitt huvud där jag funderar mycket på var jag hade varit i livet om jag inte hade valt si eller så när jag har stått inför vissa vägval. Man gör ju ibland saker som sen kan leda till att livet förändras totalt. Jag kan ofta fundera på var jag hade varit i livet om jag tidigare valt en annan väg än vad jag gjorde. Jag tycker inte alltid att jag har gjort. Jag kan bara fundera mycket på hur mycket annorlunda mitt liv hade varit idag om jag hade gjort andra val i livet. Om jag hade gjort någonting annat än vad jag faktiskt gjorde, vad hade jag då haft för livshistoria idag att kunna berätta om då? Jag försöker att inte fastna i dessa tankar.  Gör jag det så ångrar man ju lätt saker också. Sådana tankar går ju sen aldrig att vinna över, hur mycket man än försöker.  Dom blir bara jobbiga och ger mig också säkert massor av ångest. 

Jag kan ibland känna att jag skulle få mer saker gjorda av sånt som jag har gått tänkt på länge att jag ska fixa. Jag känner att jag tänker och pratar mycket för mig själv om vad jag vill göra, men sen kommer prestationsångesten och när den känslan infinner sig, då har jag kanske svårt att ta tag i alla dessa saker som man gärna skulle vilja göra. Det kan också vara att jag vill för mycket och då blir jag lätt lite "fladdrig". Jag tänker att jag ska börja göra nånting, men sen vill jag ju något annat och sen får man ju titta på hur man ekonomiskt ska lösa allt…och tillslut blir allt bara för mycket, och då blir det ju alltid lättare att skjuta upp allt till senare tillfälle, eller bara helt strunta i allting. 

För min egen del skulle jag önska att jag bara mer allmänt kunde bli mer stabil med allt jag gör i livet. Samtidigt försöker jag ju idag att göra mer saker som inte ställer krav på att jag måste presentera så in i helvete hela tiden, men samtidigt vill jag ju göra saker som jag inte kommer att kunna fixa om jag inte levererar och presterar bra i form av tex jobbande och väl genomtänkta ekonomiska beslut. Ibland är det svårt att få ihop alla bitar där. 

Normalt sett så har jag ju i alla fall många rutiner. Jag försöker ofta övertyga mig själv om att det nog är bra att man har saker att göra som bara sker av av gammal vana. Jag får för mig att har jag rutiner så är jag mer stabil de jag då gör och känner mindre av den press som jag lätt sätter på mig själv. Samtidigt återkommer ju tankarna om att jag vill göra saker som är en liten utmaning för mig. Då ökar ju säkert pressen och även om det är ganska vanligt att jag sätter upp mål som jag vill uppnå så känner jag mig sällan trygg i allt jag sen känner att jag måste göra för att nå mina mål. Men med rutiner är det nog så jag känner mig trygg med. Då blir ju mycket bara som vanligt. 

Hur summerar jag min semester denna sommar? Jag känner att jag vill göra det när detta är mina sista dag av semestern 2021. Det som jag först tänker på är att jag har vänt på dygnet nästan varje dag, från det att jag blev ledig och visste att nu ska jag ha över en månad av semester. Först berodde det ju på OS och sen… jag vet inte, men jag har ju suttit uppe många nätter och skrivit blogginlägg. Det har känts bra för jag har haft så mycket tankar som jag inte kunnat släppa och när jag känner så då vill jag bara skriva ner precis allt som jag för stunden tänker på. Jag har ju inte behövt gå lägga mig för jag har inte haft den vardagliga rutinen att jag ska upp och jobba. Jag har haft tid för att tänka och blogga och det har varit jätteskönt. 

En annan sak som jag har gjort mycket under denna semester det är att jag har kollat en hel del film. Mest har jag tittat på sånt som jag vet att jag gillar och som jag har sett många gånger förut. Sånt känns också vanligt och tryggt för mig. 

Jag kommer kanske att minnas andra saker också i framtiden från årets semester. Jag vet inte om jag kommer att minnas att jag var ute två nätter och festade. Jag brände ganska mycket pengar då, men det är så vanligt att jag spenderar under mina utenätter så jag kommer nog inte att minnas dessa två mer än några andra. Jag vet nu att jag har haft många dagar av beslutsångest, men det är ganska vanligt att jag har det året runt. Därför kommer jag nog inte heller att minnas dom stunderna mer än andra. 

Jag mår lite dåligt när jag tänker på att jag snart ska tillbaka och börja jobba igen. Det känns enklare att bara fortsätta vara mer ledig . Samtidigt vet jag ju att jag inte hade fått något som jag ens hade kunnat kalla för semester om jag inte hade haft ett jobb och gå till.  I skrivandets stund sitter jag också och tittar lite på hur mycket extrapengar jag har dragit in under juli, samt, denna månaden. Det är mer än vad det brukar vara i juli och denna månaden är ännu bättre än alla andra i år. Det resultatet av hårt arbete som jag genomförde så länge sedan som 2014.  Att jag har ett jobb att gå till är ju det som också gör det möjligt för mig att tjäna extra pengar. Så hur man än känner kring att börja jobba som vanligt igen, så är det ju ändå arbetet som gör att man kan skapas sig ett vanligt och tryggt liv. 

Jag tänker just nu att jag förtjänar att vara vaken minst en natt till och kolla på någon film som jag säkert har sett minst 62 gånger tidigare. 2014 så trodde jag starkt på att jag skulle ha förverkligat alla mina drömmar inom loppet av max 2 år. Det var jag då säker på och jag tänkte att inget kunde stoppa mig. Självförtroendet var på topp  💯 Idag känner jag inte ens att jag är i närheten av att ha förverkligat alla drömmar jag har. Undra varför det känns så annorlunda nu mot vad det gjorde då? Kanske förstår jag bara mer av livet nu. Kanske har jag mognat. Jag vet egentligen inte och jag tror inte heller att jag vill fundera på det. Jag vet ju bara att jag är långt ifrån färdig med allt som jag vill få gjort i mitt liv. Ju mer erfarenhet jag får, ju mer förstår jag att jag aldrig kan veta hur livet kommer att bli. Nuet är det enda som jag kan veta något om. Förr tog jag nog strid mot fler människor som jävlades med mig på olika sätt. Nuförtiden bryr jag mig typ inte alls och väljer jag att ändå göra något så handlar det mest om att bara få slippa bry mig om den personen i framtiden. Jag vill bara vara ifred. Jag vill fortsätta göra sånt jag själv gillar att göra och i lugn och ro. Tex kolla en film som jag snart har sett 63 gånger förut.  Dom enda jag vill bry mig om, är dom människorna jag faktiskt bryr mig om innerst inne. Från djupet av mitt hjärta ❤️. 

Jag undrar vad jag skulle tänka om mig själv idag om jag verkligen gjorde en ordentlig tillbakablick på denna bloggen. Många av mina inlägg har jag egentligen inte ens läst eller tittat på. Jag har ju naturligtvis kollat innan jag publicerar något, men jag har inte på riktigt titta  tillbaka på mina tidigare inlägg och likt en bok läst igenom vad som står här. Undra om jag någonsin kommer att göra det. Ett flertal personer har genom åren sagt till mig att då man hittade min blogg första gången så har man ganska omgående läst allt som jag har skrivit. Vissa har ju hitta min blogg precis när jag började, för andra har det tagit fler år, och jag hör folk än idag som hittar min blogg för första gången i år, men ändå väljer dom ganska snart att kolla igenom allt från början till slut. Jag kan imponeras av alla dessa människor som ändå tycker att det är värt att lägga ner så mycket tid på att kolla vad jag gör och allt jag genom åren har valt att blogga om. Det handlar ju ändå i dagsläget om över 12 000 inlägg. Jag själv vet inte om jag någon dag ens kommer att läsa igenom någonting av allt jag har publicerat. Jag känner inte nu att det inte finns något syfte för mig att göra det. Jag har i alla fall inte kommit varför det skulle vara meningsfullt att bry mig om det. Jag kan ändå fundera lite över vad jag skulle lära mig om mig själv om jag kolla allt jag har gjort på min blogg genom åren. Vad skulle jag lära mig då? Vad skulle jag komma till för insikter och skulle känna att jag har gjort ett bra jobb med min blogg? 

Ni som har följt mig ett tag nu vet att jag brukar gå promenadrundor. Sen några år tillbaka har jag också satt upp resultatmål. 80 000 steg i veckan är ett resultat som jag alltid vill klara. Jag bär alltid runt på en  känsla av att jag skulle må skit om jag inte går mina promenader. Att jag har ett mål för varje vecka handlar mest om att jag inte ska låta bli för många gånger, och slutändan sen kanske lägga av helt. Då skulle jag nog med allra största sannolikhet må skit. Jag har förövrigt börjat fantisera om molnen som jag ser på himlen när jag är ute på mina rundor. Det kan bara vara att jag ser ett moln som kanske hänger ihop med något annat och sen kan jag fundera länge på vad jag tycker att det föreställer. Detta har jag börjat göra nu i sommar. Jag minns annars att jag ofta fantiserade när jag var riktigt liten om vad just molnen på himlen kunde likna. Ibland tyckte jag att det såg ut vara en drake. Någon gång kunde jag tänka att det var ett ufo och jag vet att jag också tänkte att ett moln kunde se ut som  en sån där häst som man kallar för enhörning 🦄. Nuförtiden har jag som sagt börjat att titta upp mot himlen och molnen igen. Jag tänker även då på vad det är jag ser. Ibland kan jag tänka att molnen liknar ett träd eller så återkommer jag till den där hästen.  Jag kan tänka att jag ser en hund. Eller varför inte en stor vit soffgrupp. Jag funderar nu som när jag var liten, men varför jag har börjat titta upp mot molnen på himmelen när jag är ute på mina promenader? Det  beror på att jag vill sträcka på mig och titta högt och långt fram, istället för att typ hänga med rygg och huvud och titta ner i marken. Det är liksom syftet med det och jag känner mig trygg med det för jag gjorde det när jag var liten och det kändes ju bra att göra så då. 

Jag kan ibland tänka tillbaka på den tiden då jag inte hade någon blogg att skriva ner mina tankar på. Jag kan tänka på den tiden jag var som mest stressad. Hade jag inte kommit ur det så undrar jag vad jag hade haft för blodtryck idag. När jag tänker tillbaka på vissa perioder i livet så fattar jag ingenting. Vad tänkte jag med?  Hur hade jag så mycket tålamod med vissa människor, trots att dom behandlade mig som skit, förstörde mycket för mig och gjorde mig sjukt stressad?Varför var jag inte en person tidigare som mer stannade upp och tänkte efter lite mer? Det känns idag som att bloggen har hjälpt mig att rätta till alla möjliga fel som jag före jag började blogga tyckte att jag gjorde. Jag vet att alla dessa tankar om varför jag inte gjorde si och så tidigare är helt meningslösa att tänka. Men det är svårt låta bli eftersom jag fortfarande kan vara rätt förbannad på vissa människor för att dom har gjort som dom har gjort mot mig. Under dom senare åren har antalet människor som jag har varit förband på minskat. Jag har nog börjat se min egen del i allt som hände också. Jag accepterar inte eller förlåter vissa för vad dom har gjort mot mig, men jag kan många gånger känna att jag borde har förstått att vissa skulle göra som dom gjorde och många sätt fanns att undvika de mesta av den skiten som jag fick utstå. Jag kan vara arg på mig själv att jag säkert många gånger under mitt liv har varit: Naiv, lättlurad och godtrogen. Jag tänker även här att bloggen sen länge nu har hjälpt mig att förstå hur jag ska göra för att inte gå i alla dessa fällor som många jävla äckliga människor försöker få mig att fastna i.  Jag är tacksam för att jag har Dannebloggen. ❤️💛 Den lurar mig aldrig. Min blogg är alltid lojal mot mig, bara jag är ärlig i allt jag publicerar på den. Lite fånig tanke kanske, men jag har i alla fall ingen person i mitt liv idag som jag känner att jag blir illa behandlad av. Om det nu ändå skulle vara så att jag blir utnyttjad av någon eller några idag,  så tror jag ändå inte att jag bryr mig speciellt mycket om det. Det är inte mer än att det känns ok. Jag vet ju idag att jag bara spenderar fritid  med människor som jag gillar att umgås med alla ger ju mig bra vibbar och mycket energi. Skitsamma om jag då blir utnyttjad. Jag bryr mig liksom inte. Varken nu eller i framtiden. 

Ibland funderar jag på vad jag hade kunnat få slippa utså om jag inte hade haft en blogg och allt inte hade blivit som det nu blev med Dannebloggen. Jag kan ju börja med att säga att jag hade sluppit vissa typer av hot som jag har fått från människor där dom har sagt att dom på ett eller annat sätt ska förstöra mitt liv om jag inte lägger ner bloggen. Jag har ju som ni ser aldrig brytt mig. Jag har ju bloggen kvar och jag har svårt att se att jag skulle lägga ner bloggen för att vissa helt värdelösa människor som har ett tråkigt liv och en liten hjärna väljer att höra av sig till mig med massa meningslöst babbel.  Jag bryr mig nog inte så mycket om alla dom som genom åren har hört av sig på alla möjliga otrevliga och ganska vidriga sätt till mig. Men jag glömmer aldrig nånting heller, och någon dag kanske jag gör nånting med allt om jag skulle få chansen och tycker att det finns något syfte med det. Fast jag orkar nog inte bry mig så mycket. Det är lättare att bara skita i allt de som man innerst inne inte vill ha med att göra. Man bråkar ju inte om det värdelösa. Ska man bråka så kämpar man väl för något som är värdefullt. Är inte det mest rätt att göra?

Hade jag inte haft bloggen så hade jag ju också sluppit alla dessa människor som på olika sätt tycker och kräver att jag ska stå till svars för något som jag tidigare har skrivit på min blogg. Det behöver jag ju inte göra. Det vet jag och därför skiter jag oftast i det. Jag orkar liksom inte bry mig eftersom jag vet också att många gånger spelar det ingen roll vad jag svarar eller har skrivit. Vissa vill kasta skit på mig ändå. Även om mitt svar kanske  skulle vara ett sådant som dom innerst inne  håller med mig om. Så spelar det ingen roll. Vissa väljer att dissa för att dom inte gillar mig. Det gör dom oavsett vad jag gör eller har gjort. 

Jag kan ibland också tänka på att jag hade sluppit alla dess bjudningar hem till folk som på ett sätt har varit trevliga, men där jag i efterhand många gånger har fått skit för att jag inte har bloggat om den dagen eller kvällen. Jag tänker alltid att var det därför dessa personer ville umgås med mig. Jag har också varit på en annan date där jag i efterhand  har fått hur mycket skit som helst för att jag inte har skrivit några rader på bloggen eller lagt ut något på min Instagram eller liknade. Då är det ju lätt att jag känner det bästa hade varit att tacka nej, men samtidigt vill jag ju inte vara en person som ofta säger nej till att hänga och ha trevligt med andra människor. Jag vet inte hur många gånger jag på min blogg har skrivit att jag visar inte allt och jag lägger inte ut hela mitt liv i mina sociala medier. Jag gör massor med saker som jag bara inte känner för att dela med mig av. Vad är det som är så viktigt? Hur kan någon bli upprörd över att jag inte skriver några rader eller på något annat sätt visar upp tex en middagsbjudning för några hundra personer. Fler är det ju inte som dagligen följer mina sociala kanaler. Jag tröttnar ju också ganska lätt på dessa människor ganska snabbt. Jag tänker inte börja tjafsa om det heller. Det blir ju inte roligt om jag också ska få skit för allt jag inte gör. Det räcker ju med den kritiken jag får ta av vissa följare för sånt jag skriver eller på andra sätt väljer att visa och publicera. Sånt jag inte gör kan jag väl ändå få slippa höra att jag borde gjort  och få skit för inte gjorde det. Sen tror jag ändå inte att jag bryr mig i slutändan. Lite skit får man väl ta och mycket skit får man acceptera. Därmed inte sagt att jag accepterar vad som helst. Ibland kan jag fundera på vad vissa kändisar får utså för att dom just är offentliga personer och har mycket följare. I dom stunderna är jag glad över att jag inte har så många följare eftersom jag nog bara har fått utså en bråkdel av sånt som typ många kändisar med många följare genom åren har vittnat om att dom har blivit utsatta för. Mycket för min del är ju ganska lugnt. Jag är bara en vanlig kille som känner mig väldigt trygg med allt jag väljer att visa. Även om man kan få kritik så är det liksom inte mer än så. 

 Jag känner ofta att jag mår bättre av att bli arg när människor på något sätt behandlar mig illa. Jag mår ju egentligen inte bra av det, men det är mitt sätt att ändå kunna funka i vardagen efter en händelse. Om jag bara tar skit och stänger in den, då får jag för mig att jag mår ännu sämre av det om jag inte reagerar med kraft och blir förbannad. Jag tänker att måste få ur mig det jag exakt känner och ilska känner jag ofta för jag hatar tex när folk inte låter mig vara ifred.  Jag vill inte ta någon skit och jag blir då arg för att jag vill få ur mig dom känslorna som jag vet får mig att må dåligt om jag bara håller dessa inom mig.  Egentligen mår jag nog inte bra av några konflikter eller av dom sätt jag väljer att hantera dom på. Jag försöker se fördelar med att bli arg och för att folk försöker kasta på mig skit och inte låter mig vara ifred. Jag kan se att jag mentalt kan må bättre på sikt, men innerst inne vill jag inte ha något bråk med någon överhuvudtaget. Hamnar jag ändå i det så är ju det jag gör bara vad jag tror att jag behöver göra för att människor ska låta mig vara ifred. Jag kan vara otrevlig. Jag vet att det är fel att vara så i vilken situation man än hamnar i,  men jag vill bara få bort personen från min närhet som jag har hamnat i konflikt med.  I den stunden tänker jag att blir jag bara arg så får jag nog vara ifred sen, men någonstans kan hela situationen i gå baklås och allt kan bli väldigt mycket värre för mig själv istället. Det många inte verkar tänka på det är ju att jag oftast inte känner den personen som kanske väljer att komma fram till mig och börja tjafsa. Kommer dessutom en person fram och är uppkäftig och otrevlig, då vill jag bara att den personen låter mig vara ifred, och jag gör då vad jag tror är rätt för att jag i slutändan ska få slippa personen i framtiden. 

Jag vill ju egentligen bara vara snäll och inte ta plats. Jag vill bara leva och må bra. Jag vill just nu jobba mycket på att förverkliga mina drömmar. Snart orkar jag inte hålla på längre att tjafsa och behöva skälla på folk som jag innerst inne bara tycker kan dra åt helvete. Jag funderar mycket på hur jag på bästa sätt kan undvika sånt. Jag tror ändå inte att jag bryr mig så mycket om vad folk tycker och tänker om mig när det handlar om sånt som inte är positivt. Jag tror att den ilska och vrede som jag ibland känner ändå får mig att vara kreativ och driven. Det känns sjukt om det stämmer, för jag vill inte tro att det är rätt och bra att bli, eller vara arg. Jag vill aldrig se det som något positivt. Ändå  känner jag mig bekväm och trygg i den känslan när jag för stunden är det. Det  tröttsamt att vara arg. Men det är ju också tröttsamt att gömma sig bakom den känslan och inte känna att man får ur sig vad man faktiskt känner. Förtränger man skiten, då kommer känslan ikapp. Det är så för mig i alla fall. Det kan vara många år efter en händelse som man inte då upplevde som jobbig, men som ändå kommer fram långt senare och kan ge mig både ångest och känna ännu mera hat än någonsin tidigare. Jag gillar inte den känslan som liksom kommer upp till ytan. Sånt  som man kan påverka tycker jag händer i nuet. Många gånger har jag under min livstid fått det bekräftat. Jag kommer nog aldrig att sluta att tro på meningen: Lev i nuet. Klarar jag det, så tror jag att jag mår som bäst och då borde det ju vara så att man inte tänker så mycket på sånt som man tycker har varit skit sen tidigare. Man oroar sig väl mindre för framtiden också om man mer är och verkar i nuet? 

 Jag vill inte vara arg. Det är inget som ska kännas tryggt för mig att vara det.  Jag vill komma på något som får mig fast övertygad om att det alltid är bättre att bara vara snäll, lugn och avspänd. Undra vad som ska få mig att bli övertygad om att inte ilskan är sånt som jag kan må bra av och konflikter och bråk är sånt jag känner mig trygg i. Det kommer att bli svårt att försöka att aldrig visa känslor i form av ilska utan bara försöka vara snäll eller undvika att få utstå saker som man innerst inne helst av allt skulle vilja slippa. 

Ibland funderar jag på att bara göra vad jag kan nu för att leva i min vision. Jag kan känna att det kan vara värt att förverkliga den redan nu, även om priset jag i slutändan kommer att få betala är väldigt högt. Innerst inne vet jag att mitt liv kommer att vara i kaos om jag gör verklighet av visionen redan nu,  men många gånger kan jag känna att jag borde göra det ändå. Allt kanske ändå inte blir som jag tror. Det kanske blir mycket bättre än vad jag kan föreställa mig. I min vision om hur jag vill ha det i livet, där jag mestadels fri från konflikter och bråk med människor. Jag kommer inte att behöva bry mig om skit och jag vill verkligen inte bry mig om det, varken nu eller senare. Det kommer att vara lättare än någonsin att vara snäll, lugn och avspänd.  Det kommer också att vara enklare än någonsin att leva i nuet. 

 Ibland kan jag fundera på om jag behöver känna nånting överhuvudtaget om hur jag är som person. Många andra talar ju om det för mig, vare sig jag vill eller inte. Jag får både beröm och kritik. Jag kan få höra att jag är: Helt fantastisk, mjuk och snäll. Eller så kan jag få höra att jag är: Helt jävla dum i huvudet, hård och elak. Undra vad det är som gör att folk kan tycka så olika. Många säger ju att min blogg är den bästa världen, men jag kan också få höra att detta är den sämsta skit man någonsin har sett. Allt handlar väl om att människor är olika och en del tycker att något är bra medans andra tycker tvärtom. Mer utförligt svar på frågan om varför folk tycker så olika behöver jag ha för att jag ska förstå. Ibland kan jag tänka att om ingen skulle säga nånting till mig om vad dom tycker om just mig...finns jag ens då? Ibland när jag får elaka och hatiska kommentarer på min blogg eller instagram så kan det kännas som om den personen som skriver vet något om mig som jag själv inte har berättat för någon. Inte för att jag bryr mig så mycket mer för jag har ändå aldrig fattat varför någon ens lägger ner tid på att hata mig. Är det inte bättre att lägga den tiden på sig själv och se till så att man mår så bra man själv kan.  Samtidigt vet att jag att jag själv kan vara lik mina hatare. Jag kan hata och avsky vissa andra människor jättemycket, men jag lägger inte någon tid på att berätta detta för någon. Det kanske därför jag kan vara så arg och känner att jag mår bättre när jag får ur mg den ilskan. Kanske håller jag för mycket hat inom mig? Dom som genom åren har skrivit hatiskt till mig kanske mår bättre av att skriva och göra som dom gör mot mig. Fast innerst inne tror jag nog ändå att dom som väljer och skriva hat till mig inte mår så speciellt bra.

Jag känner ännu mer nu hur allt bara känns fel. Detta måste jag ju bara ändra på. Kanske är det min låga självkänsla som spökar lite här också. I alla lägen måste det ju bara vara bättre att vara snäll och tänka gott om folk. Att sen göra det är ju lättare sagt än gjort. Men om jag har fått någon slags insikt nu så blir har man ju ändå kommit ganska långt i sin egen personliga utveckling. 

Jag känner nu att detta blogginlägget kan ha varit lite terapi för mig själv. Något som kanske funkar för en gång skull. Jag har tagit upp saker till ytan och försökt vara så ärlig som möjligt, även om mycket gjorde extra ont i mig. I skrivandets stund är klockan nu 04:00. Det är natten mellan fredag och lördag, men när ni först kan läsa detta så är det måndag och näst sista dagen av augusti. Jag tänker att snart är min semester över, oavsett om jag funderar på det nu eller på måndag. Just nu tänker  jag på vad jag ska göra efter att jag har vaknat till liv, lördag någonstans runt klockan 12:00. Jag känner att lördagen inte spelar så stor roll. Jag har budat på en parfym på tradera  där budgivningen går ut ca klockan 10:00. Jag vet att jag kommer att ligga och sova då så det bli en överraskning om någon har valt att lägga ett högre bud eller inte på just den parfymen. Jag tänker nu att jag natten mellan lördag och söndag skulle vilja gå ut och festa och umgås med folk som jag trivs att spendera min tid med. Jag får den där omogna och ansvarslösa tanken att man måste passa på nu att gå ut, för snart är semestern slut. Under denna semester har jag redan bränt 15 000 kronor på två utekvällar. Det känns ju sjukt att gå ut en kväll till då. Fast jag behöver ju inte betala mer än något inträde och sen är det ju bara att dricka och kanske äta lite mindre. Det går ju att gå ut och kolla läget bara, fast då känns det nästan bättre att sitta vaken mitt i natten här hemma och blogga. Mina tankar och allt känns ändå just nu bra inom mig. Under denna semestern har jag tänkt och skrivit mycket. Jag tycker jag funnit många svar på vad jag vill med livet och hur jag vill vara som person. Jag tror mig nu ha "verktygen" som jag behöver för att kunna gilla mig själv för den jag känner att jag i alla fall är på väg att börja bli. 

Nu börjar det väl bli dags att avrunda detta blogginlägget. Jag har egentligen mycket mer som jag vill skriva ner, men mer blir det ju i framtida blogginlägg. Det har blivit så långt nu så jag tänker väl att ingen kommer väl att orka läsa allt detta. Jag bryr mig ju inte så mycket om just det. Jag bloggar ju egentligen inte för att någon ska läsa vad jag skriver, även om vem som helst får göra det om hen själv vill. Men jag bloggar ju mest för min egen skull. Det är nog bra för mig att stanna upp och tänka över saker och ting och bloggen är ett bra "verktyg" att använda i just det syftet. Det skönt att bara få skriva ur sig, komma till insikt och bearbeta saker som man kanske inte skulle kunna komma över annars. Bloggen betyder nog mer i livet för mig än vad jag egentligen är medveten om. Den må bra och kan hjälpa när det handlar om att komma över jobbiga händelser som jag har varit med om i mitt liv. I slutändan vill jag ju bara leva, må bra, vara snäll och förverkliga mina drömmar. 

     

 

 

 Något som folk skriver till mig med jämna mellanrum det är tips på vad dom tycker att jag ska göra för att jag ska växa och få mer följare och gå viral i alla möjliga sociala medier. Jag har ingen aning hur många människor som genom åren har skrivit och gett mig tips, eller bara har sagt att man kan hjälpa mig att bli större och få fler att hitta och följa mig. Ibland har någon som jobbar med media på olika sätt också hört av sig. Ofta lockas med hur bra det kommer att gå för mig om jag bara nappar på det just dom har att erbjuda. Man säger kanske att man har följt mig länge och älskar Dannebloggen. Bla, bla bla liksom.

 

Jag har fått massor med förfrågningar om allt möjligt och vissa grejer har varit så sjuka så jag undrar ibland hur folk kan leva med sig själva och se sig spegeln varje dag när dom kan vara så fräcka och erbjuda så mycket skit. Vissa måste ju tro att jag inte har någon självbevarelsedrift eller något konsekvenstänkt överhuvudtaget. Många frågar ju inte först vad jag vill innerst inne och varför jag håller på med mina s.k. sociala medier, där jag typ heter Dannebloggen överallt. Många utgår bara ifrån att jag vill ha mycket följare och jag vill bli någon kändis och kanske också vill kunna leva på mina sociala medier i framtiden. Dessutom tror ju vissa att jag skulle vad som helst till vilket pris som helst.  Vissa verkar tro att det är min strävan i livet att få synas överallt , och att det är därför jag håller på med mina "Dannebloggen-grejer" Redan där i början när vissa försöker få sin första kontakt med mig så  har dom fel direkt. .

 

Jag har ALDRIG varit intresserad av att jaga följare eller göra allt jag kan för att växa och gå viral på olika sociala plattformar. Jag har aldrig varit intresserad av att satsa som fan och ge mig in i tex mediabranschen. Jag heller aldrig velat bli någon influencer och typ jobba mig upp mig och sen nå toppen sådan nivå som influencer, för att sen bara behöva fortsätta leverera och jobba som fan och kanske behöva hålla ett sånt jävla högt tempo i allt så du knappt hinner landa och andas. 

Allt som jag sprider på olika plattformar i mina egna sociala medier, det gör jag mest för att jag tycker att det är kul. Jag har inget intresse av att hålla på med Dannebloggen för något annat syfte än att jag gör det för att jag tycker är roligt. Jag tänker bara att jag kör på med mina sociala medier så länge jag känner att jag mår bra av det.  Jag gör som  jag gör och vad som kommer i "kölvattnet"  bryr jag mig egentligen inte så mycket om. Så länge allt för mig händer på något naturligt sätt, så är det ok liksom.  För mig spelar det ingen roll om jag råkar lägga upp en dålig bild på Instagram, eller om ingen gillar min lilla film som jag har lagt upp på TikTok. Jag bryr mig inte ens om jag skriver ett blogginlägg som kanske inte är så välformulerat och bra genomarbetat. Jag vill blogga på det sättet, men jag skiter egentligen i om något blogginlägg här och där inte blir något av dom bättre som jag har gjort genom åren. Det blir som det blir. Jag är nöjd idag över att jag sen 1,5 år tillbaka ändå jobbar med min blogg på det sättet som jag alltid har velat göra sen jag började för snart 13 år sedan.  

Jag kör på med alla mina sociala medier helt utan stress och press och det finns liksom inga "måsten" för mig när det kommer till detta. Jag har inget avtal med någon som kräver att jag ska leverera och jobba på som varumärket Dannebloggen och sen är tanken att det ska tjänas pengar. Jag gör som jag vill, helt förutsättningslöst och oberoende av någon annan. Det är jätteskönt och jag mår bara bra av det. 

 

Jag säger det igen, så kanske jag i alla fall slipper några av alla förfrågningar i framtiden.  Jag har inget intresse av att jobba med mina sociala medier på ett sådant sätt som jag anser krävs för att man ska kunna  leva på dom. Jag har aldrig varit intresserad av att tex bli någon opinionsbildare  som uttalar mig i olika kanaler för att jag i slutändan ska försöka påverka andra som följer mig att typ tycka som jag. Det är så lite som jag ärligt talat bryr mig om av allt som händer i samhället. Mycket är som det är. Jag låter folk få tycka vad dom vill. Visst, jag kan tycka saker och ha åsikter, men jag har ingen lust ha det som ett jobb att ventilera vad jag tycker och tänker. I slutändan tror jag inte det spelar så stor roll vad jag säger ändå. Allt blir och är och risken är att någon känner sig trampad på tårna av sånt jag säger och sen är drevet igång och i slutändan kanske det bara får mig att må skit. 

 

Sen har vi ju det där med att göra reklam för produkter och få andra att köpa det just jag visar. Det är inte min grej att hålla på med sånt heller. Jag skulle tröttna ganska snabbt om jag hade som ett måste att leverera i mina sociala medier. Många som jobbar med sånt skriver ju på avtal där det står att dom måste leverera en video eller nåt liknade för vissa produkter. Jag skulle nog aldrig vilja binda upp mig så, och det är bara ett exempel av många varför jag aldrig har brytt mig om att försöka växa med mina sociala plattformar. Jag har verkligen aldrig brytt mig. 

 

Vi leker med tanken att jag skulle jobba mig upp i media och influencervärlden. Jag får allt att funka och jag tjänar bra. Då skulle jag säkert vara inne i nånting som bara kräver att du jobbar mer och mer. Tempot skruvas upp på max. Man kan glömma allt vad semester och lugn och ro på fritiden heter. Om jag skulle leva ett liv där jag tex hade människor omkring mig som skulle vara beroende av att det går bra för mig. Om allt skulle hänga på att jag måste lyckas leverera med kraft i mina sociala medier och att all framgång för mig och många andra bara skulle vara mätbara i: Följare, likes, visningar och pengar...då vill jag inte vara med, eller ens sträva efter att försöka få det livet som många verka anse skulle vara en framgång. 

 

Det finns ju en annan baksida också med att vara en kändis och ha många följare. Hur mycket skit hör man inte om dagligen att många av våra offentliga personer får utstå varje dag. För mig är det skäl nog till att jag ska förstå att jag ska vara försiktig med att jaga följare och försöka växa på mina sociala medier. Mycket skit kommer med det som absolut inte vill vara med om. Det har jag fattat sen länge. Jag har ju själv varit med om vissa saker p.g.a. Dannebloggen. Bara att man ibland har fått så sjuka erbjudanden om att göra vissa saker känns ju bara det som en anledning till varför jag i alla fall kanske inte ska stäva efter framgång som mäts i: Följare, likes och visningar. 

 

Det sista jag också tänker på det är att även om jag skulle vilja bli stor på tex TikTok eller Youtube eller nåt likande, så tror jag att det skulle bli svårt för mig att lyckas med något sånt även om jag sätter upp ett mål och har en plan för hur det ska gå till. Det är inte lätt att bara jobba sig till en sådan position, så att man sen har förutsättningarna att kunna leva och försörja sig på det. Det ändå ett fåtal som klarar det, och många som försöker faller bort längst vägen. Sen verkar det ju vara så att många av dom som ändå lyckas ofta också berättar att dom inte mår speciellt bra. Många känner nog av mycket stress och press i dagens sociala medier och det är ett väldigt tufft jobb om du hela tiden känner att du måste leverera bra content som folk vill ha. 

Jag tycker jag genom åren har hört hur många offentliga personer som helst som berättar öppet och offentligt om sina problem med psykisk ohälsa och allt vad det medför. Många lever utåt sett ett bra liv. Dom har typ allt och kan köpa sig mycket mer, men man säger ändå att man inte är lycklig och mår bra.  Många säger ju också att dom egentligen ångrar att dom en gång blev en offentlig person. Flera säger att dom bara vill vara ifred, men tempot och allt runtomkring dom snurrar bara vidare och vissa grejer som man hör att vissa blir utsatta för  är ju ibland så sjuka så jag tror att det knappt är sant. Dessa saker är något som jag har tänkt mycket på genom åren. Man har ju hört och lyssnat in vad offentliga personer säger. Dessutom har jag ju själv träffat flera kändisar och då har man ju ibland fått det bekräftat  att många tex jobbar väldigt mycket, dom hinner inte koppla av och i slutändan glömmer dom av att njuta av livet och må bra. Nånting är ju fel om du har allt och tjänar mycket pengar, men ändå inte känner dig lycklig och mår bra av allt du har jobbat hårt för att få.

Nu menar inte jag att det är något fel med att jobba med sociala medier och liksom ha det som ett yrke. Jag som följer många sådana människor tycker ju naturligtvis att det är bra att många finns. Många gör ett väldigt bra jobb och jag tror inte att alla automatiskt mår dåligt. Dessutom inspireras jag ju mycket själv av väldigt många som jag följer. Många ser jag ju också upp till. Några har jag ju också träffat och jag känner mig både stolt och tacksam över att jag har fått göra det. Mycket med sociala medier och hur det har utvecklingen har gått sen jag tex själv börja blogga har ju varit helt fantastisk på många sätt. För många är nog sociala medier det bästa som har hänt. För en del handlar det ju om en nödvändig inkomst och många arbetstillfällen skapas ju p.g.a sociala medier. 

 

För min egen del så är jag är nöjd med vad jag får och har fått ut av mina sociala medier. Jag grejar mest med allt detta för att jag tycker det är kul.  Och dessutom mår jag ju oftast bra av att hålla på. Där har vi liksom kärnan till varför jag gör detta. Jag kommer att fortsätta så länge jag känner att jag tycker att det är roligt och så länge jag vet att jag mår bra av få skapa nya inlägg i alla möjliga sociala medier.  Allt som sker i "kölvattnet" av allt de jag gör, sånt bryr jag mig inte så mycket om. Jag väljer bara att att hantera allt på dom sätt som jag tror att jag i slutändan mår bäst av. Jag jagar inte följare eller strävar efter mycket likes och visningar. Jag tycker nog inte ens att framgång bör mätas på ett sådant sätt, även om jag förstår att sånt är viktigt för folk som jobbar med media och sociala medier. Men jag vill inte fastna i det där själv. Jag gör min grej och sen vet jag att jag når dom resultat som jag vill ha av allt jag gör.  Jag vill må bra och ha kul när jag grejar med mina sociala medier.  Jag är ju inte ens intresserad av att göra någon karriär inom media och influencerbranchen. Jag ger mig liksom inte in i det jävla "getingboet" Det spelar liksom ingen roll vad folk erbjuder mig för typ av hjälp för att få in en fot i det där. Jag vill inte vara med. Det kommer inte att få mig att må bra eller känna att jag lever ett liv där jag är lycklig. Risken är nog ganska stor att jag kommer att känna tvärtom. Om det nu inte är så att saker och ting händer på ett sätt som känns naturligt för mig och som jag kan hantera utan att må dåligt av sånt jag jag väljer att göra.

 

 I mitten på mars förra året så fattade i alla fall jag att man inte alltid kan veta hur framtiden ska bli. När jag i början av 2020 fick veta att det finns något som heter coronavirus och att man kan bli allvarligt sjuk av det, ja till och med dö,  då kände i alla fall jag hur livet sattes på paus. 2020 blev ju sen inte alls det år som jag hade tänkt att jag skulle få. 

 

Jag  blev ganska snabbt trött på allt tjat och ett tag verkade det ju som varenda människa helt plötsligt var smittskyddsexperter. Jag kände ganska tidigt in i denna pandemi att jag inte orkade bry mig om mer än två saker. Hålla avstånd och ta sprutan med vaccin när det är dags för mig att göra det.  Dom sakerna har jag gjort och vad jag vet har jag inte varit sjuk i COVID-19 och jag har heller inte känt av några biverkningar till följd av dom två doser som jag nu har tagit. Jag hör fortfarande folk säga att dom inte tänker ta vaccinet och jag kan väl bara säga att jag tycker att man ska göra det, om man inte får andra direktiv av sin läkare. Jag har alltid i hela mitt liv litat på vården som vi har i Sverige. Även om det är frivilligt och alla får göra som dom vill så tror jag nog att risken för dom allra flesta av oss att bli allvarligt sjuk om man inte tar den är större, än att man får någon allvarlig biverkning av att ta sprutan. Det är bara dumt att inte ta den och jag tror inte att jag kommer att ändra uppfattning när det kommer till vad jag tycker om det.  

 

Jag hade tänkt att resa mer och jag var på gång där i mars att boka för framtida resor, men det var ju bara att lägga ner då när coronaviruset kom till min kännedom. Jag bromsade alla planer på allt som jag tänkte att jag skulle göra, innan jag man var medveten om coronaviruset och vad det var för något. Jag har nu under den senaste tiden funderat på vad jag idag hade kämpat med och gjort i livet om det inte hade varit för pandemin. Jag tror att jag hade haft betydligt mindre pengar än vad jag nu har. Dessutom hade jag nog inte tänkt kring den vision jag har aktivt jobbat med att nå den som jag nu har gjort i över 1,5 år. 

 

Jag vet inte just nu när jag kommer att göra någon resa igen. Jag vill väl åka någonstans framöver, men det känns inte som något viktigt för mig att behöva uppleva just nu.  Det verkar ju som det går ganska bra att åka till vissa länder utan att man behöver bry sig så mycket om att tänka på allt som har med coronaviruset att göra. Men jag känner ändå att jag vill vänta med sånt när jag nu har andra planer för ekonomin och vad jag vill köpa och uppleva i framtiden. Just nu känner jag inte att jag vill fixa något annat än dom saker som jag har planerat för inom den närmaste framtiden. Hade det inte varit för pandemin som har varit (och faktiskt pågår fortfarande) så hade jag nog bränt på med mer pengar nu och säkert en annan resa hade säkert också varit inplanerad. Men jag gillar ändå att jag tänker som jag gör nu. Så i slutändan kanske denna pandemi ändå var något positivt för mig personligen. Om jag någon gång i framtiden förverkligar min högsta dröm i livet, då måste jag ju erkänna att: Hade det inte varit för pandemin så kanske jag inte ens hade hittat en lösning på hur jag skulle göra för att nå min vision. Även om jag hellre hade sett att detta med coronaviruset och inte hade hänt, så finns det sällan något ont som inte kan ha något gott med sig. 

 

Nu är det ju långt ifrån klart det jag strävar efter just nu, men oavsett när jag ger upp, om jag ger upp, så får jag ju en bättre och en stabilare ekonomi så länge jag bara strävar vidare. Allt som jag får gjort gör att jag får det bättre och undan för undan kan jag köpa och uppleva mer och mer om jag nu skulle vilja det. Det känns rätt nice att bara tänka på det. Misslyckande finns liksom inte här och det kunde inte ens en pandemi få mig att känna. Snacka om POWER!! Eller det känns bra i alla fall.