Fyra år har gott sen min mamma stilla somnade in i sitt hem efter en tids sjukdom. Det är nästan så att jag skäms lite över att jag inte har skrivit så mycket om vad jag tänker och hur jag känner kring allt som har med min mamma att göra. Samtidigt kan jag bara säga att jag inte har känt något stort behov av att skriva om min mamma och allt jag tänkt och känt under dessa fyra år. När jag har känt att jag vill skriva har jag ju gjort det. Jag kan än idag börja gråta lite när jag tänker på min mamma. Sen känner jag ändå att dom sista månaderna under 2017 som jag fick med min mamma, det var en väldigt bra och fin tid. Även om mamma var sjuk då och jag hellre hade sett att hon hade fått vara frisk så var hon ändå som person så som jag hade velat att hon alltid hade varit. Det är det jag verkligen minns och vill minnas tillbaka på. Den sista tiden som jag fick med min mamma ser jag som dom bästa och mest avspända som vi hade tillsammans. Mamma sa ju jag också till mig under sin sista tid i livet till mig att jag inte får sluta leva mitt liv som jag helst vill göra, bara för att hon är allvarligt sjuk. Jag tänkte ju också ganska direkt efter min mammas död  att varför ska jag sörja och gå ner mig. Det spelar ju egentligen ingen roll vad jag tänker eller gör. Mamma kommer inte tillbaka i alla fall. Hennes öde är ju bara att acceptera. Jag tycker att det är förjävligt. Jag tycker inte någon människa ska behöva gå igenom en så hemsk sjukdom som cancer ändå är, men allt är som det är och jag vet att mamma ändå  sa att jag skulle leva mitt liv precis så som jag helst vill leva det,  Då kör jag på det. 

 

Jag kan ibland också tänka att jag ska besöka graven i Uddevalla mer än vad jag gör. Men jag känner ändå inte att jag har något större behov av att besöka mammas grav bara för att jag ska göra det. Däremot vill jag att det ska se fint ut på hennes grav och dom tiotalet gångerna som jag har varit där under dessa 4 år, så har jag  bara åkt till graven för den saken skull. Varje gång jag kommer dit så ser det ändå ganska fint ut. Sen gör jag det bara lite finare, men jag känner ändå inte att jag behöver åka till mammas grav så ofta som jag för 4 år sedan ändå hade tänkt att jag skulle göra. Jag hade tänkt att åka och se över graven minst en gång per årstid. Efter att ha gjort detta i ett år så kände jag att det inte behövdes. Det håller sig fint vid garven ändå och man ser också att ganska många andra människor besöker graven regelbundet och gör det fint där. Jag kommer ändå att försöka besöka graven minst en gång per år. Det känns lagom och det är också något jag vill göra.