Det blev full ös denna söndagen. I morse gick jag ut ganska tidigt för att jag ville hinna med en promenad på 12 km innan jag skulle ge mig ut på en annan utflykt.

 

Jag låg efter med alla steg som jag vill sätta på en vecka så idag denna söndag behövde jag typ gå 1,5 mil för att nå mitt mål som är 100 000 steg i veckan. Jag trodde inte jag skulle fixa det, men när jag nu sitter här hemma och skriver så har jag faktiskt fixat det. Mycket p.g.a. stegen i förmiddags. Det känns skönt nu att jag inte slöade till och struntade i det. Det hade varit lätt att göra det denna gången. 

 Efter detta så fick jag fixa mig för lite fest. Jag var bjuden på dop i Falkenberg. Min brorsas yngsta dotter Meya skulle döpas i Skrea kyrka. Det fick bli en liten utflykt med bil till Falkenberg. Dop i kyrkan och lite festligheter hemma hos min bror och hans sambo. 

 

Det blev en lång dag detta, men det sköna är att jag är ledig i två dagar till. Det blir liksom dubbel helgledigt och nästa vecka jobbar jag bara 4 dagar. Så det är ju också en ganska skön arbetsperiod man är inne i just nu. Jag har ju inte heller mått så bra den senaste tiden, men jag känner ändå nu att allt går åt rätt håll. Jag har fortfarande en liten klump i magen och jag är fortfarande orolig för många  saker som kan gå fel. Men jag har den senaste tiden varit bra på att ta det  lugnt och bara bry mig om saker som jag behöver göra. Jag har taggad ner och blivit mera ödmjuk och inte för hård mot varken mig själv eller andra. Alla dessa förändringar som jag har gjort är bara till det bättre och jag ska fortsätta spinna vidare allt detta. Jag hoppas att jag någon dag känner mig mindre orolig också. 

 

 Jag skrev ju för ca två veckor sen att jag mådde ganska dåligt och därför ville jag ta en paus från alla mina sociala medier. 

 

Jag har mått riktigt dåligt och jag var tvungen att verkligen stanna upp och tänka efter vad jag egentligen håller på med och vad som faktiskt är viktigt i livet. Jag insåg att mycket av sånt som har fått mig att må dåligt är helt och hållet mitt eget fel. Tänkt vad lätt det är att ta saker och ting för givet. Men när man märker en uppenbar risk att faktiskt förlora något som känns viktigt, då inser man hur allt de viktiga i livet hänger ihop och man blir mer ödmjuk och tacksam för sånt man faktiskt har. Det är väl ungefär vad  jag har kommit till insikt med under dom senaste två veckorna. 

 

 Jag vill fixa en del saker inom den närmaste framtiden. Jag kämpar just nu med att få loss pengar, men nu börjar det bli så mycket pengar att bolla med och jag märkte hur lätt det var att fastna i tankar som att man kan ta lite större risker och mer och mer gå i från sånt som jag har planerat från första början. Jag märkte också hur skoningslöst hårda vissa människor kan vara. Jag vill inte exakt gå in på vad som egentligen hände, men jag såg framför mig en risk att förlora mycket av sånt jag har byggt upp genom åren. Jag kände att om jag inte taggar ner och fattar allvaret, blir mer ödmjuk och snällare i mitt agerande mot mig själv och andra människor så kommer jag nog inte klara av nånting av något som jag vill fixa framöver. Om det värsta som jag kan tänka mig händer...hur blir det då för mig? Hur kommer jag och må och hur  jävla jobbigt kommer inte livet bli att leva? Jag överdriver nog inte när jag säger så. Jag känt länge att jag står och stampar på samma ställe. Jag kommer inte vidare med nånting. Jag vill få ut mer av mitt liv och min vision är inte att leva precis så som jag gör idag och för resten av livet. Jag vet vilka förändringar jag vill se för att jag ska komma till en punkt så att jag i alla fall känner mig nöjd med allt. Jag kanske inte kommer att fixa alla mål som jag vill nå. Men jag vill kunna känna att jag har gjort precis allt jag kan för att nå den vision jag har. Jag vet inte exakt hur jag ska lösa allt, men jag vet vad jag behöver göra för att jag i alla fall ska känna att jag gjort precis allt jag kan. 

 

 Jag har lärt mig mycket under dom senaste två veckorna. Jag inser att jag inte kan ta saker och ting för givet längre. Jag måste tagga ner och jobba mer systematiskt framåt med saker och ting. Jag får hålla mig till vad jag ska göra och bry mig mindre om sånt som jag tycker att andra ska göra. Jag kommer ingenstans med att vara för hård mot mot folk. Det slår bara tillbaka på mig själv. Jag måste bli bättre på att lyssna på kritik och ta den på rätt sätt. Jag får ta det som en typ av råd som jag kan ta lärdom av och som jag också kan få nytta av när jag jobbar med att utveckla mig själv som person.  En grej som många har gett mig kritik för genom åren det är att jag allt för ofta tar bort människor i mitt liv som: Bryr sig om mig, vill hjälpa mig, vill ta hand om mig och se till så att jag mår bra. Det stämmer säkert. Jag har i alla fall vid för många tillfällen varit för snabb med att döma folk och många har inte ens fått chansen att bevisa att dom faktiskt vill mig väl. Jag har väl många gånger varit rädd för att jag ska bli utnyttjad och lurad på olika sätt. Jag vågar inte alltid släppa in folk i mitt liv och min förklaring har många gånger varit att jag inte litar på människor som jag inte känner. Nu har jag ju insett att det är en bortförklaring. Vissa har ju inte ens fått chansen och jag har varit för egoistisk i mitt tänkande kring vad jag vill och vad jag tror. Vad jag vill och mitt ego tar över för mycket. Jag har ju också varit med om att människor som jag borde har kunnat lita på sviker mig och gör mig riktigt illa. Det har väl också gjort att jag är mer hård mot andra som vill komma mig närmare in på livet. Jag inser att jag har varit för hård och för egoistisk, vilken i slutändan bara skadar mig själv. Egentligen blir allt bara fel. Det är ju bara dumt att inte släppa in människor i mitt liv som vill hjälpa mig och bryr sig om mig. Jag kommer inte att klara allt som jag vill åstadkomma i livet om jag inte får hjälp av andra. Därför måste jag nog våga lita mer på människor och i alla fall ge fler en ärlig chans. 

 

Jag har den senaste tiden gjort en ganska stor personlig förändring. Jag dömer inte människor för snabbt. Jag har taggat ner och är mer ödmjuk. Jag inser allvaret i saker och ting som jag framöver vill få fixat. Jag måste tagga ner och jobba systematiskt framåt. Jag får hålla mig till sånt som jag har till uppgift att göra och inte bry mig så mycket om sånt som andra ska göra. Jag är inte hård mot någon längre. Jag bara bestämde mig för att sluta med det och jag har redan märkt under dessa två veckor att mycket runt omkring mig har förändrats till det bättre. Jag är mer ödmjuk inför saker och ting. Jag har taggat ner och är mindre egoistisk. Jag lägger min egen energi rätt och bryr mig inte längre om sådan saker som jag egentligen inte kan påverka eller ens har som uppgift att försöka förändra. Jag har aldrig gjort en större rannsakan av mig själv och jag har verkligen gjort en stor förändring som jag i alla fall tycker gör att jag blir en bättre människa. Jag mår nu bättre, men det var obehagligt att känna att jag var tvungen att förändra mig så mycket för att inte förlora mycket av sånt som ändå är viktigt för mig i livet och som jag också många gånger bara tar för givet att jag alltid kommer att ha.  Många gånger kan det ju vara så att man typ bara pratar om att man ska förändra sig till det bättre, men sen gör man inte det i alla fall. Ibland kan det också vara så att man förändrar sig själv till det bättre under en kort period. Sen kommer man lätt tillbaka till sånt som man gjorde innan som inte var bra. Men jag har känt hur mycket bättre jag mår av att ha gått in i mig själv och gjort massor av förändringar i min personlighet. Jag kommer att i framtiden tänka på att vara mer ödmjuk och inte hård mot mig själv och andra. Jag kan ju också tycka att mycket i vårat samhälle är för hårt för oss människor som lever i det. Det ställs väldigt mycket krav på den enskilda människan. Vad jag tycker är rätt eller fel i det där har jag inte funderat så mycket på, men jag inser hur hårt det kan vara om man råkar göra allt för många misstag. Jag därför bestämt mig för att jag inte ska vara en person som också är hård och liksom bidrar till att samhället blir ännu hårdare att ta del av. Jag har ju insett nu sånt bara slår tillbaka på mig själv. Jag mår skit och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv i slutändan. Därför har jag gått in i mig själv och gjort massor med förändringar som jag tror är till det bättre. Detta ska jag hålla i och utveckla åt rätt håll framöver också. 

 

Saker som också kan vara positiva är ju att jag faktiskt har lärt mig väldigt mycket på kort tid. Det bästa sättet att lära sig saker på det är ju förmodligen att förstå att man  har haft riktigt fel. Då inser du att du måste tänka om och agera på ett annat sätt. Jag har lärt mig att jag måste anpassa mig mer till vad andra vill också. Jag kommer inte att klara allt på egen hand och jag kommer bara att må sämre och sämre av att vara egoistisk och för hård. Det kommer inget positivt ur det när man är en sådan person.

 Jag har tänkt och jag har ändrat mig. Jag är nu mer ödmjuk och jag har taggat ner. Jag mår bara bra av det och jag är övertygad om att mycket kommer att gå lättare för mig i framtiden när jag nu har lagt mycket av den "sämre" attityden åt sidan. Jag har redan märkt att mycket runt omkring mig blir bättre och lättare för mig att hantera bara för att jag  tar det lugnt och taggar ner.  Jag mår bättre igen, fast jag har ett litet sår i hjärtat och jag går runt med en klump i magen. Jag har den senaste tiden verkligen lärt mig en läxa och det har skakat om mig på ett sätt som gjorde mig rädd och fick mig att må väldigt dåligt. Jag kommer att vara mer försiktig med allt  jag säger och gör i framtiden.  

 

 

 

Jag kommer att ta en paus från bloggen och mina andra sociala medier. Det känns inte motiverande att publicera och uppdatera just nu när jag känner att mycket är så jobbigt. 

Jag mår dåligt och jag är väldigt skör och skakig just nu. Jag vill komma bort ett tag från den där "bubblan" som man lätt känner att man befinner sig i när man uppdaterar regelbundet på olika plattformar i sociala medier. Jag vet inte när jag kommer tillbaka, eller vad jag har för planer när det kommer till mina sociala medier framöver. Det får bli en senare fråga. 

 

Ha det så bra. Jag tycker att många av er som följer mig verkar vara jättesnälla och fina människor.

 

 

Jag är ganska säker att denna veckan kommer att bli en otroligt tuff vecka för mig rent mentalt. Jag vet inte om jag pallar psykiskt. Kanske måste jag be om hjälp, eller i alla fall prata med någon eller några om hur jag faktiskt känner mig just nu. Samtidigt vet jag hur dålig jag kan vara på att be om hjälp eller bara prata med folk när jag inte mår så bra. Jag är ju mer van vid att göra allt själv och sen kanske jag har det lite i mig att jag inte vill prata om att jag mår dåligt. Jag är väl lite rädd för att folk tycka att jag bara gnäller och tycker synd om mig själv. Fast ibland måste jag väl våga göra det också. 

 

Jag kommer inte att vara kaxig denna veckan. Jag har mycket att göra med allting och jag kommer att känna mig så liten och rädd. Jag har inte riktigt räknat med att det skulle kännas så här som det gör nu. Jag känner hur lätt jag kan göra fel eller bara säga fel saker vid fel tillfällen. Detta känns riktigt jobbigt. Jag mår inte så bra just nu och mycket oroar mig. Tankarna snurrar runt i huvudet hela dagarna. Jag har haft en klump i magen och inte har jag ätit så mycket heller. Jag har också sovit dåligt på nätterna. Jag vet inte alls hur jag kommer att hantera nånting inom den närmaste framtiden. Kanske oroar jag mig för mycket och efterhand kanske jag konstaterar att jag inte hade så mycket att oroa mig över. Det vore ju i alla fall en bra sak om det blir så. 

 

Jag vågar ändå inte tro på att något kommer att bli riktigt bra denna veckan. Jag vågar inte heller säga att jag kommer att fixa nånting på ett bra sätt.  Ingenting känns självklart och den känslan skrämmer mig. Jag kommer inte att tjäna mycket pengar, men mycket avgörs kanske denna veckan om hur lätt det blir att fortsätta kämpa mot alla mål jag har under detta året och kanske längre fram. Be om hjälp och våga prata om hur jag mår och hur allt faktiskt ligger till kanske är min räddning. Jag förväntar mig ingenting av någon annan, eller att jag ska må bättre, oavsett vad jag väljer att göra.  Ibland känner man sig väldigt liten som människa. Detta är lätt det jobbigaste jag har känt av på mycket länge. Tankarna snurrar runt hela dagarna och jag kan inte vinna över dom hur mycket jag än tänker. Jag har en dålig magkänsla. Det värsta är väl att det kanske kommer att kännas ännu värre längre fram under veckan.  Jag vet verkligen inte just nu vad jag ska göra, och hur jag ska hantera dom eventuella problem som jag kan komma att stå inför denna veckan. Jag känner mig: Maktlös, liten och väldigt rädd när jag tänker på allt som kan bli så fel om jag har otur nu. Frågan är om jag har turen på min sida eller inte. Snart orkar jag nog heller inte ta fler motgångar och vad gör det mig då? Jag tror att det måste börja vända snart om jag ska orka med allt som jag faktiskt vill göra och få fixat framöver. Det känns skit att jag inte har kunnat styra mina känslor bättre än vad jag har gjort. Hade jag tagit det mer lugnt och livet lite lättare, då vet jag hade mått bra nu. 

 

 

Jag inser nu hur jobbigt mycket känns. Jag har börjat må dåligt igen och det beror dels på att jag är väldigt nervös över allt som kan bli väldigt fel inom den närmaste framtiden.

 

Konstprojektet har gått väldigt bra under dom senaste två veckorna. Just nu är jag i ett läge där jag inte alls hinner med och jag orkar inte göra allt jag skulle behöva göra för att få in pengar snabbare. Pengarna kommer att rulla in, men inte just nu. Sen är det lite obehagligt med detta för det börjar bli väldigt mycket pengar att hantera och allt går betydligt fortare nu än förut. Eftersom jag inte riktigt hinner med just nu så kommer jag att få mer att göra sen, och med mer att göra så finns ju också risken att man fattar fel som kanske bidrar till att jag förlorar pengar istället för att tjäna dom. Just detta att det lätt kan bli fel har blivit väldigt påtagligt just nu. 

 

Ska jag lyckas med mitt sparande av pengar och dom målen jag har med det så får jag bita ihop nu och hoppas på att det kommer att funka. Jag känner mig inte alls trygg i detta längre,  även om jag hittills i år har klarat alla delmål som jag har satt upp i detta "sparprojekt".  Men jag tycker det är obehagligt och det känns tufft att jag inte kan känna mig trygg i att jag gör rätt inför framtiden. Hittills har jag ju gjort rätt för jag har ju pengarna just nu. Men precis som med konsten så tror jag att om jag tar några felbeslut och liksom inte kan förvalta det jag får in på ett bra sätt, då kan jag förlora väldigt mycket på det. Jag tror att det räcker med att en enda grej som har med min privatekonomi att göra går lite sämre, så kommer  nog inte att få ihop allt i slutändan. Och om jag misslyckas, då vet jag inte hur jag ska orka ta nya tag igen. Om jag inte orkar vad händer då? Både ekonomiskt och psykiskt kan det ju bli väldigt jobbigt för mig.  Jag är orolig för framtiden och även om jag vet att jag inte ska vara det, så kan jag inte låta bli att tänka på allt som faktiskt kan gå fel med så många saker nu. 

Det finns ju också människor som kan göra saker mot mig som förstör för mig på ett eller annat sätt. Jag har känt av den senaste tiden  att många har varit väldigt hårda mot mig. Vissa verkar också gilla det. Det väldigt läskigt och just nu är jag  inne i en period där jag går runt med en klump i magen på dagarna och det skulle inte förvåna mig om jag kommer få svårt att sova på nätterna också. Det känns sjukt jobbigt redan nu och jag vet faktiskt inte hur jag kommer att må framöver. Jag tror inte att jag kommer att må så bra. På något sätt känns det som att vad jag än väljer att göra så kommer jag inte att må bra av nånting. Jag är för orolig för framtiden och inget med det gör ju att jag mår bättre. Sen kan ju sagt andra göra saker mot mig som kan bli otroligt tuff för mig att hantera, eftersom jag upplever att många är väldigt hårda mot mig nu. Jag kanske är för dramatiskt när jag säger så, men med tanke på hur allt har känts den senaste tiden så har jag svårt att tänka annorlunda. Vetskapen om att jag lätt kan fatta fel beslut framöver och hur många som då skulle kunna vända detta mot mig till den grad att jag inte orkar stå emot...det är en jobbig känsla att bära med sig och naturligtvis oroar det mig jättemycket. 

Jag har jobbat på hela veckan med busskörningen och det har väl hittills varit ganska lugnt. Jag har haft bra pass och bra körning. Sen finns det ju saker på jobbet som man vill ta tag i och få till förändringar som är till det bättre. Dessutom sker det ju ganska mycket förändringar till hösten och just nu kommer det väldigt mycket information som ska försöka ta till sig och fatta nånting av. 

 

Jag har gått två långa promenader denna veckan och i helgen ska jag väl gå minst en lång till. 100 000 steg till ska jag fixa. I skrivandets stund har jag gjort 70 000 steg. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har inte så mycket att göra nu. Jag jobbar på med busskörningen, grejar med min konst och går promenader ute i ett väder som börjar likna mer sommar än vår. Jag vill ju mest spara pengar och nå mina mål som jag har med pengar. Det är det som gäller nu. Även om jag försöker få loss mer pengar till andra saker än bara sparande så vågar jag inte göra så mycket mer än gå runt och vara i min vardag. Jag vill inte misslyckas med sparmålet och sen bara se hur drömmen om att nå min vision bara rinner ut i sanden. 

 

 Det jag nu märker är att jag ägnar ganska mycket tid åt att slappa och kolla alla möjliga gamla tidningsartiklar och gamla tv-program. Hur var det förr? Vad pratades det mycket om och på vilket sätt formulerade man sig för ca 20-40 år sedan. Hur kunde en nyhetssändning se ut på den tiden. Många tycker säkert att jag har blivit lite tråkig när jag sitter och funderar över massor med gammal skit, men för mig just nu så känner jag att det får mig att slappna av mer och jag tar mitt eget  liv lite lättare. 

 

  Vissa problem och orättvisor i Sverige och världen,  som man diskuterade på 80-talet, 90- talet, eller i början av 2000 -talet,  känns lika aktuella idag att försöka göra nånting åt och komma till rätta med. Man kanske formulerade sig på ett annat sätt förr och människorna som hade makt och ansvar förr har bytts ut. Många problem glöms bort och kanske rinner ut i sanden. Många saker är ju kanske heller inte ett problem längre. Vad vet jag egentligen om nånting överhuvudtaget? Inte mycket om jag tänker efter, men känner inte heller att det spelar mig någon roll. 

 

 

 

Men när jag sitter och funderar på hur saker och ting var förr och tänker på hur mycket är idag...så känns det spontant som att det är många som bara snackar om vilka förbättringar som bör göras, men ingen gör speciellt mycket. Borde fler kanske ha gjort vad dom en gång lovade?

 

Jag vet att jag låter som en sur och bitter gammal gubbe nu, men det känner jag mig inte som. Jag är bara intresserad av problem som man stod inför förr och hur slående lika dom utmaningar som  man står inför idag. Kommer saker och ting någonsin att bli så mycket bättre. Vem ska i så fall göra nånting? Måste saker och ting bli bättre? Kan saker och ting bli mycket bättre?  Kanske är det bara lättare att acceptera att allt inte är som man ofta tycker att det borde vara?

 

 

 

 

 

Jag har ju egentligen inte så mycket att skriva. Den senaste tiden har jag mest bara publicerat inlägg för att hålla bloggen levande och uppdaterad. Jag vill inte tappa skapandet av nya blogginlägg. Detta med att blogga tycker jag ändå är roligt att hålla på med. Även om jag inte har så mycket skriva om. 

 

Jag jobbar 5 dagar denna veckan. Jag har en eftermiddag och kvällsvecka. Ganska bra pass hela veckan. Det är väl bara fredagen som ser lite jobbig ut på förhand, men efter det passet så får man ju en ledig helg. 

 

Förövrigt så kommer jag väl att göra så gott jag kan med konstprojektet. Förra veckan började lite dåligt, men mot slutet av veckan kom jag ikapp lite med konsten. Det känns ju alltid bra när det rullar in pengar där. 

 

Jag känner annars att jag måste hålla lite mer på pengar nu än jag gjorde förra veckan. Jag vill ju hålla alla sparmål jag har. Förra veckan köpte jag nog lite för mycket grejer och det håller inte att göra så varje vecka.  Det känns onödigt att inte följa den budget jag har planerat för under maj månad. Jag kan ju spendera ganska bra i min vardag ändå. Jag behöver inte gå över det jag har tänkt mig  bara för att jag ibland vill unna mig mer mat och andra grejer. Mycket kan vänta tills jag får in mer pengar. Någon måtta får det vara. 

 

Promenadrundor ska jag kämpa med också. som jag alltid gör varje vecka. Jag har tänkt att gå mycket idag och imorgon. Sen taggar jag ner i några dagar och sen tar jag dom sista rundorna till helgen. Det var så jag lade upp det förra veckan och det kändes bra så jag kör så denna veckan också. Hoppas det fortsätter att vara soligt och fint ute. Våren kan vara fin. Även om min "favvoårstid" är hösten. 

 

 

Det är skönt att vara ledig igen. Jag har även sökt mer ledigt längre fram. Tanken är att jag ska få mer behagliga arbetsperioder när jag kanske har ganska mycket jobb. Jag försöker hitta dom där dagarna att ta ledigt på som sen faller samman med ordinarie ledighet. Det brukar funka och när man väl vet att man blir ledig, då kan jag ofta se att jag har flera veckor i rad av bara "bra" arbetsperioder att se fram emot. 

 

 

---

Jag har den senaste tiden inte grejat jättemycket med min konst. Jag måste hålla igång konstprojektet om jag ska tjäna pengar på det. Med andra saker som jag tjänar pengar på så kan jag få in pengar utan att jag gör ett skit. Men med konsten funkar det inte så.  Idag har jag gjort ganska mycket och då har det trillat in pengar direkt. Jag har också fått lite hjälp med min konst. Även om jag tror att det bara är en ren slump när man inte alltid behöver lika mycket för att det ska komma in pengar. 

 

Men ibland känner jag också att jag måste göra mer för att tjäna pengar, fast jag orkar inet alltid bry mig. Jag ser fler möjligheter än vad jag orkar ta vara på. Vid flera tillfällen den senaste tiden så har jag bara fått acceptera att jag får släppa vissa jobb med konsten. Jag orkar inte göra hur mycket som helst och det kanske inte heller altid är värt att lägga ner den tiden. Med tanke på hur lite pengar det ibland är så blir det inte alltid värt jobbet. Ibland känner jag att det är värt det, men någonstans måst jag ju dra gränsen. Men ska jag nå mitt mål med detta så måste jag hålla jobbet med konsten levande i alla fall. Men det är inte värt att göra hur mycket som helst. 

 

 Jag har i skrivandets stund gått tre långa promenader denna veckan. Det har känts bra att gå färre gånger än vad jag brukar, men längre när jag väl är ute. Till imorgon så kommer jag att få ihop dom sista stegen för att nå mitt veckomål på 100 000 steg. 

 

 

 Annars mår jag väl ganska bra. Lite övertrött ibland, men just nu finns det egentligen ingenting som känns jobbigt. Jag är ju nöjd över att jag kan spara så mycket pengar som jag nu gör. Jag är glad över att jag börjar se slutet på många av dom saker som jag kämpar med och har satt upp specifika mål för. Man kan säga att man börjar se ljuset i tunneln.