Jag håller hårt på den principen.

I helgen spelade jag in tre olika videoklipp som jag först hade tänkt publicera på min blogg under denna veckan. Tanken var att jag skulle publicera ett klipp: Idag, torsdag och lördag. Jag har varit ganska säker på att jag vill lägga upp detta, men nu har jag blivit osäker. Det känns inte rätt att publicera videoklippen och jag har bl.a. en princip med mitt bloggande som jag är väldigt noga med att hålla på är att: OM JAG ÄR DET MINSTA OSÄKER PÅ EN OM JAG SKA PUBLICERA, DÅ VÄLJER JAG ATT INTE PUBLICERA. Jag har genom åren varit noga med detta och jag har dom senaste åren blivit ännu mer noggrann med att hålla på just den principen. Det viktigare för mig att inte publicera om jag är osäker,  än att skapa nya inlägg och uppdatera min blogg. 
 
Jag kan vara osäker till en publicering av många skäl. Jag vill ju tex aldrig ångra nånting som jag en gång har publicerat. Jag vill kunna stå för alla publiceringar och jag vill kunna stå för allt jag har skrivit under en lång tid. Många publicerade inlägg finns det på min blogg som jag idag inte skulle kunna tänka mig att publicera, men jag kan i alla fall stå för allt idag som jag har publicerat tidigare. Jag tycker inte lika idag i allt som jag tyckte tidigare, men jag kan lätt stå för vad jag tyckte för tex: 5, 7 eller 9 år sedan. Man ändrar sig  och förhoppningsvis utvecklas man ju också. Om jag tex funderar över dessa 3 videoklipp som jag hade tänkt att publicera denna veckan så kan jag nog säga att hade jag pratat och gjort liknade videoklipp för 2 år sedan eller längre tillbaka i tiden...så hade jag nog helt utan någon tvekan alls publicerat detta. Men jag bloggar på ett lite annat sätt idag och videoklipp där jag sitter och pratar ger mig inte så mycket tillbaka längre. Jag mår bättre av att sitta och skriva och formulera sig på det sättet. Det kan många gånger vara lättare att sitta prata i en video, men jag vill jobba mer och inte göra detta med mitt bloggande för enkelt. Jag vill mer än tidigare bara skriva texter på min blogg. Det skulle om jag inom en snar framtid kommer på att jag bara vill skriva och inte ens lägga ut några bilder överhuvudtaget. Fast riktigt så vill jag nog inte heller göra. Jag blir nog bättre på att jobba på med min blogg om jag grejar med bilder också. Ibland kommer man ju på vad man ska skriva om bara för att man har en viss bild. Man kan komma på saker att skriva när man ser en bild framför sig. 
 
Det känns jättebra att jag bara går tillbaka till alla principer när jag blir osäker på om jag vill publicera. Jag skalar ner mitt bloggande och går liksom "back to basic". Jag slutar aldrig tänka på vad jag vill och inte vill blogga om. Dessa tankar håller jag alltid levande och jag vill alltid blogga på ett sådant sätt som jag mår bra av. 
 




Zara Larsson - Live




Det är med blandade känslor...

Hej! 
 
Hoppas ni har haft en bra helg. Min har känts bra. Jag har bara låtit poistiva tankar flöda runt i huvudet och jag har också tänkt att jag också ska bli bättre på att skriva om sånt som känns mer positivt i mitt liv. Jag vill skriva om allt som jag ändå kan tänka mig att blogga om. Mycket av sånt som kanske inte är så roligt och positivt kopmmer ju med också, men jag försöker ändå bry mig mer om allt som är bra istället för sånt som är dåligt och på så sätt hittar jag säkert bättre energi. Livet är ju för kort för att man ska orka bry sig om skit. Typ andra människor som inte har några hjärnceller och saker som bara är tråkiga och inte ger någon mening i ens liv. Bättre att låta tankarna snurra i allt postivt som jag ändå har i mitt liv. Jag vill landa i det och låta dom bra känslorna ta över min kropp. 
 
 Jag har slappat mycket i helgen, men jag är ganska nöjd med många saker som jag har fått gjort. Ibland ger man sig ju på saker som man på förhand känner att det i bästa fall är 50% chans att man lyckas med det. Man tänker 100 gånger att man inte ska göra det. Igår hade jag lite den känslan, men sen valde jag att försöka och det gick bra och även om jag inte lyckades till 100% så kände jag ändå att jag inte misslyckades helt. Jag vill inte gå in på vad det var, men det har med mina polisanmälningar att göra. Jag vill egentligen bara säga att jag är nöjd nu att jag tog tag i det jag ville få gjort. Sen önskar man ju alltid att man inte ska behöva hålla på med sådan skit som man ibland ändå känner att man behöver ta tag i. 
 
Jag går runt med lite blandade känslor just nu. Mycket hatar jag att jag måste ta tag i och det känns också lite jobbigt att jag hela tiden känner att jag vill få gjort så mycket. Jag hinner inte alltid med, men samtidigt har jag väldigt lite som jag känner att jag måste få gjort. Att jag vill få saker gjorda är ju inte samma sak som känlan av att jag måste göra saker. 
 
Jag känner att jag vill mycket och jag tror jag klarar av allt som jag har satt upp som mål att jag ska klara inom dom närmaste månaderna och detta året. Där känns det bra. Sen kan jag samtidigt känna oro, rädsla och ovisshet. Många saker i mitt liv kommer att ske framöver, och väldigt mycket med viss förändring mor hur det är idag. Jag vill gå runt och tro att allt blir bra och i slutändan kommer att kännas bra. Allt ordnar sig liksom. Men samtidigt har jag svårt att inte känna mig orolig av ovissheten som jag känner inför framtiden. 
 
Oro är ett väldigt strakt ord och ska jag vara ärlig så är jag kanske inte så orolig för att jag inte ska klara av att hantera saker som man upplever som jobbiga och problematiska att hitta lösningar på. När man verkligen får riktigt stora problem i livet, och som man mer eller mindre känner att man behöver lösa så brukar ju det vara av sådant slag att man på förhand aldrig ens hade kunnat tänka sig att något sånt skulle kunna hända. Om jag nog förmodan någon gång hade tänkt på det så blir det ändå sällan exakt så som man trodde att det skulle bli på tänkte den oroliga tanken.
 
Jag hatar att vi är så begränsade just nu till följd av coronaviruset. Man kommer ju förmodligen att bli "blåst" på detta året också. 2020 blev ju inte alls som jag hade tänkt mig att det skulle bli. Pandemin fortsätter ju och man undrar ju när fan detta är över.  Restriktionerna...och kanske också regler och lagar kommer nog att bli ännu hårdare, innan vi alla får möjlighet att återgå till hur det var innan den här skiten bröt ut. i all denna skiten så känner jag ändå att bara jag klarar av mitt mål med pengrana för i år så har jag haft ett bra 2021, oavsett hur allt blir med allt annat omkring mig. Mycket är bra i mitt liv nu ändå. Det ska jag ta vara på och vara glad för i dessa tider då jag känner ovisshet inför väldigt mycket. Men det är ju bara att fortsätta göra så gott man kan och ta saker lite som dom kommer. Mycket mår jag ju ändå bra av just nu. 
 
Att må bra är ju det viktigaste av allt. Annars är ju ingenting annat värt nånting. Jag vill inte ha något om jag inte samtidigt kan må bra av det jag får. 
 
 
 



Blandade känslor.

 Hoppas ni har och får en fortsatt bra helg. Själv har jag det bara bra även om jag tänker på en massa saker och får lite blandade känslor av det. Stundtals tänker jag på mycket av sånt som jag helst skulle vilja slippa bry mig om. Det känns ju bara....ÖHHHH, liksom. Om jag tänker på visionen som jag har så känner jag ofta att det pirrar i magen och jag blir bara glad och vill bara direkt göra massor med saker som tar mig närmare den vision jag har. 
 
Men det är som sagt mycket jag tänker på som jag helst skulle vilja slippa känna bry mig om. I mitt förra blogginlägg skrev jag ju att jag jag typ hade polisanmält skiten ur tre personer. Egentligen vill man ju bara slippa ha nånting med dessa skithögar att göra som har utsatt mig för brott, men jag backar aldrig för att polisanmäla en person som jävlas med mig på något sätt. När det får gå en tid och jag har fått distans till det så tycker jag ändå allt som oftast att det har varit värt det, men det är ju rent ut sagt för jävligt att man ska behöva hålla på. Man vill ju helst lägga sin kraft och energi på roligare saker. Så sent som igår gjorde jag en ny polisanmälan mot en person. Så nu har jag gjort 4 stycken sen i januari förra året. Det som jag anmälde igår var ju ganska allvarligt också. Tyvärr börjar man ju vänja sig vid det här laget. Därför bryr jag mig inte så mycket mer längre. Jag gör en polisanmälan och hoppas på det bästa. Sen bara man släpper det och gå vidare. Jag vil ju helst inte vänja mig, men det är ju det man gör. Allt går liksom i en loop. 
 
Coronaviruset är väl också något som man skulle vilja slippa bry  sig om. Jag är så trött på allt jag hör om detta nu. Att smittspridningen verkar öka gör ju bara att jag tänker att alla åtgärder som har vidtagits och som politiker varje dag håller allvarliga presskonferenser om, gör ju att man litegrann tappar hoppet om att detta ska lösa sig. Nu tror det någon dag blir bra och att man kan lägga detta med coronavirus och all skit med den bakom sig. Men det känns som det är väldigt långt kvar och jag har tröttnat sen länge. Hålla avstånd är nog det som jag känner funkar bäst och sen att jag ska ta vaccinet när det blir min tur. Som jag förstår kommer jag att få ett brev när det är dags att vaccinera sig. Det är ju bara att vänta på det, men fan va tråkigt det är med allt som har med detta skitvirus att göra. 
 
Nu pratar vi om något roligare!
 
 Detta jag nu ska skriva om kanske inte är så roligt för er läsare, men jag bloggar mest för min egen skull och då är detta roligt som fan. Ekonomin rullar skitbra nu och bättre kommer det att bli. Jag vill jag en dag nå en vision som jag har och när jag tänker på vad slutresultatet kan bli så inser jag att det kan också bli ännu bättre än vad jag har tänker just nu. Jag ska inte ta ut något i förskott och jag är inte ens i närheten av några av dom större mål som jag har med min ekonomi inom den närmaste framtiden. Med den närmaste framtiden så menar jag om typ 5 månader och 10 månader. Sen finns det några delmål till och sen kanske man kan göra nånting för att sen kunna ha chansen att nå visionen. 
 
Men mycket känns ju bra med detta och jag klarar ju av exakt det jag vill få gjort just nu. Sparandet är inga problem och jag har det ändå ganska gott om pengar över efter att jag har sparat. Det gör ju att jag inte behöver snåla för att jag ska kunna behålla dom pengarna jag vill ha för varje månad. Dessutom ser jag ju framför mig att jag inom 5 - 10 har en bättre ekonomi än vad jag någonsin har haft tidigare. Jag har det nog redan nu bättre än tidigare, men ser jag till hur mycket pengar jag har så har jag absolut haft mer av det andra år. Men är det ändå så att jag inte behöver kämpa så mycket för pengarna. Det rullar på bra, bara jag gör som vanligt och är noga med att ha ett sparande varje månad. Många gånger tidigare har jag känt att jag liksom har fått maxspara pengar och dessutom stundtals behöva snåla. Så är det inte alls nu och det gör ju att det känns lättare att göra vad som krävs för att ge visionen som jag har en chans. Det känns nästan för bra och jag tror att jag kan förverkliga min högsta dröm, och kanske också få det ännu bättre än det slutgiltiga målet som nu har satt upp. 
 
Men jag ska nu ändå vara försiktig med att ta ut saker och ting i förskott. Det är långt ifrån klart och det är jag väl medveten om. Jag ska ta det lugnt göra som jag har sagt från början att jag ska göra.
 
Samtidigt tänker jag inte tränga undan känslor där jag känner att jag kan förverkliga min högsta dröm i livet, på ett sätt som kan bli mycket bättre än vad jag tidigare har trott. Det är ju en otroligt positiv känsla som jag mår bra av och vill behålla. 
 
 
 
 



Zara Larsson - Need Someone




3 stycken på 1 år.

Jag har  säkert gjort 20 - 25 polisanmälningar, mot kanske 18 -20 personer. Egentligen borde det vara fler, men jag har ju dom senaste åren typ bara polisanmält brott som jag vet faller under allmänt åtal. Allt annat känns ganska meningslöst för min erfarenhet är att en anmälan om ett brott som inte faller under allmänt åtal läggs ner direkt. Ungefär så har det alltid känts dom gångerna jag jag ändå har anmält något som inte faller under allmänt åtal. Jag tycker väl egentligen inget om det. Jag förstår ju att det är så. 
 
När det kommer till dom brott som jag genom åren har gjort och som är i kategorin allmänt åtal så kan jag väl i alla fall säga att jag aldrig har ångrat en enda av dom polisanmälningarna. Även om nästan ingenting av allt de jag har polisanmält har lett till en fällande dom i slutändan, så har jag ändå varit med om att polisen har förhört tex vittnen och misstänkta i just dom brott som jag har anmält. Redan där tycker jag det känns ganska skönt för mig att det görs nånting för jag har aldrig varit med om att en enda person har jävlats med mig igen efter det har kommit till en misstänkt gärningspersons kännedom att jag har gjort en polisanmälan. Om polisen ändå genomför ett eller flera förhör eller bara griper en person på platsen, så har kan jag ju känna att jag redan där har fått lite upprättelse. Förhoppningsvis fattar den som då har utsatt mig att jag inte accepterar det.
 
Sen måste jag ju ändå säga att det ofta känns lite tråkigt att inte mycket av allt jag polisanmäler inte leder till åtal. Vid flera tillfällen har det funnits övertygande bevisning och även vittnet. Vid ett enda tillfälle har en polisanmälan som jag har gjort lett till en fällande dom i tingsrätten. Den gången kändes det ju extra bra. Där fick jag ändå ett bevis att det kan vara värt att driva något för att få upprättelse. 
 
Men nu har ju detta bara hänt en gång på dom säkert 25 polisanmälningar som jag gjort genom åren. Ska jag tro nånting så är jag ganska säker på att om 1 person lyckas bli dömd på dom 25 anmälningar så gissar jag att det ändå är rätt bra statistik. Jag tror att det finns ganska många som som har polisanmält lika mycket eller mer än så, och dom flesta upplever säkert att inget går så långt som till åtal. Jag har väl heller egentligen inget att säga om det heller. I Sverige är det ju hellre fria än fälla som gäller. Börjar man från rättsväsendets sida tänka annorlunda där, då är man nog väldigt fel ute och ett sådant samhälle vill jag inte leva i. 
 
Så även om jag blir utsatt för brott och jag vet exakt vad som har hänt så vill jag ändå inte att någon sak dömas på icke tillräckligt bevismaterial. När jag dom senaste åren har polisanmält nånting så har jag själv ganska mycket bevismaterial som jag lämnar till polisen. Jag lär mig ju för varje gång hur jag ska göra och vad som håller och vad som inte alls funkar liksom. För varje gång jag blir utsatt så lär jag mig ju mer och mer hur jag ska gå tillväga och då ökar ju chansen att jag ska få den där upprättelsen som jag vill ha. Eller i alla fall känna mig nöjd med att det gör nånting som kommer till en misstänkt gärningspersons kännedom. Det är händer också ganska ofta att jag inte vet vem personen eller personerna är som utsätter mig för  ett eller flera brott, men under många av dom utredningar som har startats så har det kommit fram. Ibland känner polisen till personer sen tidigare eller så har det hänt att jag på något sätt har fått reda på det och då är det ju inte svårt för mig att rapportera detta till polisen. 
 
Inom loppet av ett år nu så har jag gjort 3 stycken polisanmälningar, mot tre olika personer. Det handlar om brott som: Hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman och övergrepp i rättsak. Exakt hur det har gått eller var utredningarna befinner sig just nu det vill jag inte säga, men Jag kan väl säga så mycket som att jag är inte helt missnöjd med vad polisen faktiskt har gjort och lyckats ta reda på. Gott om bevis finns det i samtliga 3 anmälningar som jag har gjort mellan januari förra året och januari i år. Dessutom är det ju så att om någon eller några av dessa personer som nu är misstänkta skulle jävlas mer med mig inom den närmaste framtiden så kan jag ju bara hänvisa till någon av dessa 3 polisanmälningar som jag inom loppet av 1 år har gjort. Gör jag det, då vet ju också polisen redan vem den misstänkte gärningsmannen är. I alla fall vet jag att det är så i 2 av dom 3 utredningarna. 





En tanke har jag svårt att släppa.

Man har det bra. Jag är ledig idag och jag kommer även att vara ledig till helgen. Jag har inte för mycket att göra och egentligen har jag inga måsten alls. Jag kan ju se att jag har saker som jag borde ta tag i och jag är ju en person som ibland vill få saker gjorda så fort som möjligt. Men jag har ändå väldigt lite som jag känner att jag måste göra. Jag tycker ofta det känns väldigt skönt att ha det så. 
 
Jag tycker ofta jag hör människor säga att dom har så mycket att göra hela tiden och att dom inte hinner med. Den inre stressen ökar och sen mår dom kanske dåligt av pressen som dom har på sig själva och sin omgivning. Många verkar utåt sett leva ett ganska bra liv, men idag verkar ju alla också öppna sig mer och berätta om "baksidan" om det livet man lever och kanske också tidigare ha strävat efter. 
 
Jag kan också vara stressad ibland och må skit av att jag inte hinner med saker som jag vill få gjort. Jag ställer absolut krav på mig själv och dom senaste åren har jag ju känt att jag har misslyckats med massor av saker. Det har varit jobbigt att behöva hantera varje grej där jag liksom har kommit till punkten att jag ger upp, eller bara skjuter upp något till framtiden. Det är jobbigt, men när jag hör vad andra säger och vad många andra verkar gå igenom för saker i sina liv....så känns det nästan pinsamt att jag sitter och gnäller om mina problem. Jag inser att jag har det bra och jag är tacksam för det. 
 
Vart vill jag komma med dessa tankar som jag nu sitter här och skriver ner? Jag fick en tanke på allt detta när jag igår återigen fick den där frågan om jag inte vill träffa någon och kanske bilda familj med osv... Den frågan har jag ju fått några gånger och det känns som jag typ ger samma savar varje gång och det finns också en tanke som jag har svårt att släppa när jag funderar över det där "andra alternativet av  liv som jag långt ifrån lever idag. Jag tänker ofta på hur andra har det i sina liv som jag sa så är jag nog ganska tacksam för att jag har det bra och att jag klarar mig så bra som jag ändå gör. Tanken som jag har svårt för att släppa är att: När Jag  ser hur andra har det och får det när dom lever sina liv ihop med någon, så tänker jag tyvärr ganska ofta att så som dom eller den har det...så skulle jag inte vilja ha det i mitt liv. Då är det bättre att vara själv alla dagar i veckan, livet ut.  
 Ska man tänka ett varv till så vet jag ju också många som bråkar med sina ex om allt möjligt och att dom bråkar mycket handlar ju om att dom har barn ihop. Jag vet på tok för många som tjatar sönder varandra och med detta sagt så är jag glad för att jag inte har det så i mitt liv. Jag är glad över att jag inte har en historia bakom mig där jag har träffat någon som jag sen har flyttat ihop med, fått barn med och sen har det inte funkat och så står man där och funderar på hur man ska lösa allt och hur ens liv kommer att bli nu. Jag gör fel som tänker som jag gör kring allt detta, men jag är ju nöjd med att jag har sluppit mycket av den skit som jag tycker att på tok för många människor lever med. 
 
Ska jag återigen bara svara på frågan om jag vill träffa någon och bilda familj osv med så kan jag bara säga att jag gärna vill träffa någon, men sen vet jag inte vad jag vill. Jag har träffat så sjukt mycket kvinnor i mina dar och jag är nöjd med det. Det är ju också någon som jag har vetat att jag vill. Jag träffar ju gärna folk överhuvudtaget, även om jag också trivs med att vara för mig själv. Men jag vet inte vad jag vill när det kommer till saker som handlar om att: Flytta ihop och skaffa barn. Jag tänker ju också att det spelar ju egentligen ingen roll vad jag vill, så länge en annan människa inte vill samma sak som jag, då blir det ju inget ändå. Jag har väldigt svårt att sträva och bry mig om saker som inte bara handlar om mig själv. Det låter väldigt egoistiskt, men det är ändå så jag tänker. Sen har vi ju den här tanken som jag aldrig kan släppa. När jag ser hur många andra har det som idag lever i en relation, eller får det p.g.a. att dom har levt i en relation, så  är jag bara glad för att jag inte har det så i mitt liv. Jämför jag med hur det kunde ha varit så känner jag alla dagar i veckan, året runt att det är bättre att vara själv. Sen måste man ju ändå säga att många har det bra också och det händer väl att jag tänker att vissa som har en familj, också har ett liv som jag inte skulle tacka nej till om jag fick det så istället. 
 
Svaret på frågan om jag vill träffa någon är nog ja, men om jag vill något mer än så det vet jag inte. Jag behöver inte veta och oavsett vad jag vill så måste ju en annan person vilja samma sak. Annars funkar ju ingenting ändå. Dessutom ser jag och hör talas om mängder av människor som lever sina liv på ett sätt som jag aldrig skulle vilja göra.  Om mina tankar kring detta gör att jag förblir singel och ensam, då är jag med glädje heller det resten av mitt liv. Jag har aldrig mått dåligt över ensamheten. Däremot har jag mått jävligt dåligt, p.g.a. att jag har trott att vissa människor är bättre att lita på än att vara ensam. Många gånger har man ju haft väldigt fel där. 
 
Något som för min del känns väldigt skönt för min del idag är att jag inte bryr mig om en enda människa som jag inte känner att ger mig bra energi. Alla som jag någon gång nu förtiden väljer själv att spendera tid med är bara sådana människor som jag vill ha i min närhet. Jag är väldigt glad att jag har nått den "punkten" i livet. 
 




Jag bryr mig om vad jag själv gör.

Solen tittade fram på riktigt idag och för första gången på länge kändes det som sommar när jag var ute på en promenad. Jag säger sommar och inte vår för det var just sommarkänslan som kom fram. 
 
Jag har annars jobbat mycket denna veckan. 6 dagar av 7, men alla arbetsdagar har ändå varit ganska bra. 
 
Jag mår ganska bra även om det känns lite tråkigt när man funderar på vad man ska göra. Jag kan inte ha några planer så direkt. Coronaviruset sätter ju stopp för det mesta och dessutom vill jag inte boka upp mig på saker när man inte vet så mycket om när allt bara är över och allt liksom mer öppnas upp igen. Ska jag vara ärlig så tror jag att vi får leva med denna skit under minst hela detta året också. Det känns annars bra att jag själv tog ett beslut ganska tidigt in i denna pandemin att faktiskt göra vad jag kan och tror är rätt i detta. Jag bryr mig däremot inte så mycket om vad andra gör. Jag orkar inte vara arg eller sitta här och kasta skit på andra som kanske utåt sett inte verkar bryr sig så mycket om vad dom gör för att minska smittspridningen. Många offentliga personer har ju under denna pandemi fått ta en hel del kritik för vad dom har gjort, när dom har gjort saker som man kanske upplever går tvärtemot rådande restriktioner. Hat och skit har ju ibland flödat och jag tänker alltid att undra om dom som kastar så mycket skit på andra är bättre själva. Ärligt talat så tror jag inte det. Jag tycker inte man ska kritisera andra så jäkla mycket i detta. Precis som med mycket annat så tycker jag man ska göra vad man själv kan för att förhindra smittspridning och sen kan man mer slappna av och tagga ner när man vill berätta för andra vad man tycker är rätt och fel i detta. När vi nu har levt med coronaviruset i snart ett år så känner jag att vi kanske är ganska många som  borde erkänna att vi har skött detta ganska dåligt. Inte mycket verkar ju hjälpa även jag tror att hålla avstånd och se till att vaccinera sig är dom sakerna man själv ska vara noga med att göra. Sen är det ju bra om man också håller på det där att man är hemma när man känner sig sjuk.
 
Men återigen. Jag kommer aldrig att bry mig så mycket om vad andra gör. Och om jag väljer att göra nånting som andra tycker är fel  att jag gör i dessa pandemitider så kommer jag inte att bry mig om det heller. Det är lite som när många gapade på mig under en period om att jag skulle skänka mer pengar till välgörenhet istället för att resa och köpa dyra prylar. Jag tänkte då precis som nu: Kan inte alla som tycker och bryr sig om vad jag och andra gör bara hålla käften. Gör vad du själv kan för att göra världen till en bättre plats istället för att sitta och gapa och leka moralkärring. När det gäller pandemin så menar jag naturligtvis att jag tycker att en del borde tänka mer på vad dom själva gör för att minska smittspridningen, istället för att hoppa på andra som dom tycker gör saker som ökar risken för mer smitta. Bla, bla, bla . Jag tror ändå att det viktigaste är att man håller avstånd och sen tar vaccinet när det blir dags. Mycket annat skiter i alla fall jag i.  Jag kommer att vara hemma från jobb om jag känner mig sjuk. Det är väl bäst att säga det också.
 
Allt med detta har blivit ungefär så som jag tänkte ganska tidigt in i pandemin att det skulle bli Ingenting har egentligen förvånat mig, men jag skulle bli förvånad om samhället mer öppnar upp sig  under detta året. Jag tror nog att det blir hårdare tag och man kommer att stänga ner mer och gradvis liksom dra åt nätet ett tag till. Jag har hela tiden sagt att jag kommer att vara försiktig med att boka upp mig på saker. Det är tråkigt, men för min del känner jag att det är mest rätt att göra.  
 





Bara det är roligt.

Jag får ibland frågan om jag inte är ledsen över att jag inte har lyckats "bättre" som Dannebloggen. Jag antar att man menar att lyckas på sociala medier är att  man har många följare. Många frågar också om jag inte skulle vilja kunna leva på mina sociala medier. Typ, vara som en influencer. 

Svaret på just dessa frågor är för mig ganska enkla. Nej, och jag känner att jag har lyckats bra med mina sociala medier med tanke på att jag tycker att det är roligt att pilla med dom och att jag inte känner att jag ångrar så mycket av allt jag genom åren har lagt ut. 

Jag är nog väldigt lättad över att jag inte är en person som tex har 150 000 följare är fler, i några av mina sociala medier. Många sk influencers  med väldigt mycket följare lägger ju ofta ut inlägg på olika sätt om hur jobbigt dom tycker att det är med allt hat och annan skit dom får utså för att dom just är kända och har många följare. Jag har ju också råkat ut för saker, men hade jag varit väldigt stor i olika sociala medier så hade jag nog inte orkat med mycket av den skit som man genom åren har hört talas om att vissa råkar ut för. Jag har som sagt också råkat ut för saker, men det har varit lätt att hantera. Det har ju bara varit från någon enstaka person ibland och när jag har fått hat eller något likande från vissa personer som tycker jag oftast att dessa personer verkar vara ganska dumma i huvudet. Jag bryr mig sällan om vad folk som inte verkar ha en enda hjärncell. I vissa fall har jag gjort en polisanmälan, men i dom flesta fall har jag bara skitit i dom som har kontaktat mig på olika sätt med intelligensbefriande texter. 

Jag håller bara på med min blogg och allt annat för att jag tycker att det är kul. Jag har aldrig brytt mig om hur många följare jag har och jag har aldrig velat växa och bli någon kändis med hundratusentals följare, för mitt grejande på sociala medier. Jag är bara lättad och glad över att det inte har blivit så. Jag hade nog haft svårt hantera allt som hade kommit i " kölvattnet" av det. 

En sak som jag gillar med många av mina följare det är att många skriver snälla saker till mig. Jag läser allt och bryr mig om allt. Det är även ganska många som kommer fram till mig ute i "verkligheten" och säger massor med snälla saker. Jag blir naturligtvis jätteglad för allt även om jag kan känna att jag kan vara dålig på att visa det. Hade alla följare varit så snälla som jag upplever att många är, då hade jag gärna haft 💯 miljoner av er. 
(null)

(null)

(null)

(null)
(null)















Mars - April - December.

Jag grejar med pengarna för fullt nu denna veckan. Jag började även lite för veckan eftersom det fanns den möjligheten. Jag vill heller tänka för mycket nu. Jag vill bara göra som jag har sagt sen länge att jag ska göra. Nu har jag fått allt på plats exakt så som jag vill ha det för februari och nu kan jag bara vänta till slutet på mars innan jag kan göra nya saker för att ta mig närmare min vision. Det är ju det allt detta i slutändan handlar om. 
 
Jag ska ärligt säga att jag inte trodde jag skulle sätta månadens sparmål. Jag "bollar" ändå med ganska mycket pengar nu (mycket för mig ) och det har varit svårt att ta in att jag nu har jobbat mig till den punkten att jag kan ligga ut med typ flera månadslöner i förskott och sen tjäna pengar på detta, samtidigt som jag ska spara nya pengar på den lönen jag fick igår. Jag har haft svårt att ta in att det som jag nu har satt på plats var möjligt, men nu fattar jag det.
 
Jag är ändå noga nu med att hålla på mitt sparmål. Jag vet att även om det går bra nu så kommer jag att behöva dom pengarna vid ett senare tillfälle i år. I mars får jag se till att vara noga med att hålla min budget när jag nu har satt allt på plats så bra i februari. Jag måste ju hålla i det i en månad och tappar jag inte skallen helt så är det inga problem. Men det är viktigt för mig att jag får in rätt tänkt i detta. Så därför tror jag att både mars och april blir ganska viktiga månader för mig när det gäller att få in dom rätta rutinerna för att sen kunna "knyta ihop säcken" och nå årets sparmål. I slutet av december är ju ändå tanken att jag ska ha mer pengar än vad jag någonsin tidigare har haft. Det gäller ju då att jag är noga och hittar rätt rutiner så jag inte börjar "strula" och "vela" fram och tillbaka. Jag ser det som att jag i mars och april skapar någon slags förutsättning för att jag ska lyckas med det jag vill i december. Tidigare än så kommer jag inte ens att försöka fixa det. Då rör jag bara till det och dessutom vill jag ju inte glömma av att leva nu också. Det känns ju som det är extra viktigt i dessa pandemitider. 
 
 Nu är det ju ändå så att någon vision kommer jag inte kunna känna att jag har nått i slutet av detta året. Når jag årets ekonomimål då skapar jag mig förutsättning att på ett snabbare och mer effektivt sätt dra in samma pengar en gång till. Om jag sen fixar det också, då kan man börja fundera på vad jag mer behöver göra för att kanske kunna nå min absolut högsta dröm i livet. Jag har väldigt mycket kvar att göra och dessutom tror jag att jag behöver ha lite tur med nånting också. Jag kan inte bara sätta detta på alla dom logiska lösningar som jag har. Det krävs nånting mer som har med slumpen att göra, men min erfarenhet är att om jag bara är väl förberedd och jobbar konsekvent mot mitt mål...så har man oftast turen med sig. 
 
Det viktiga just nu är att jag håller i sparandet under hela mars. Gör saker i slutet på mars och håller i sparandet i april. Sen känns det ganska lugnt fram till december. Sen är det ju en skön känsla att veta att bara jag klarar årets mål med ekonomin så har jag haft ett bra år, oavsett coronavirus och mycket annat skit som man måste stå ut med och leva i. Når jag mitt ekonomimål för i år, då finns det säkert utrymme för att fira lite. 
 
 
 




För mycket att ta in.

Jag har dom senaste dagarna försökt att lyssna på en hel del poddar och samtidigt kommer det hela tiden nya Youtube-klipp som jag känner att jag vill se. Jag missar en del TV-program, men dom går ju och kolla i efterhand. Jag hör talas om en del grejer som många följer, men själv tänker jag att jag inte ska börja följa vissa: poddar, Youtubers eller serier. Jag känner bara att det finns så himla mycket och jag kan ju inte följa och hänga med på allt, men den senaste tiden har jag känt att även det lilla jag vill hänga med i missar jag. Jag orkar inte ens följa sånt som jag egentligen är intresserad av. Någonstans blir även detta bara för mycket.  Även om jag kan kolla eller lyssna på mycket, så blir det ändå för mycket för mig att ta in. 
 
Detta är väl inget stort problem för mig så. Men om jag väljer att följa någonting på nåt sätt så vill jag ändå känna att jag kan ta in det. Som det har varit så har jag typ lyssnat eller kollat på nånting och sen kommer nästa grej av bara farten. Allt blir som sagt bara för mycket att ta in och jag tycker det är lite tråkigt att jag inte klarar att hänga med i allt bättre än vad jag gör. Mycket av allt som jag väljer att följa går ju också på "djupet" och då blir det ju ännu mer att ta in och försöka förstå. 
 
Sen har vi ju detta med Clubhouse.  Jag orkar inte ens fundera just nu, men man kan ju alltid lyssna och se vad man orkar ta in i nuläget. Sen kanske man vid et senare tillfälle kommer till en punkt där man inte vill vara utanför, utan grotta ner sig i detta också. Hmm..
 
Jag kan också tänka att jag jag ibland skulle vilja blogga om vad jag har sett eller lyssnat på. Skriva mer om mina tankar kring tex en: Podd, ett Youtube-klipp, en serie. Men återigen inser jag att allt bara blir för mycket. Jag vill hänga med bättre, men jag orkar inte "kötta" allt heller. Man orkar inte ta in allt och samtidigt vill man ju inte komma till insikt med att man kanske lägger ner för mycket tid på allt som finns att följa på: Nätet, radion och i TV. Man vill ju hinna med mycket annat i livet också, men samtidigt vill jag inte helt sluta följa mycket av sånt som jag är intresserad av.  
 
 
När jag är ute på mina promenadrundor så hinner man ju lyssna på allt möjligt. När det kommer upp nya saker som jag vill lyssna på så kan jag tänka att lyssnar när jag går ut på nästa promenad. Ibland har man saker att lyssna på som kan täcka 4-5 promenadrundor. Jag har inga problem med det, men det blir jobbigt när det kommer upp 3-4 saker till som man helst inte vill missa. Ibland får man ändå bara acceptera att man missar saker. Det går ju som sagt inte att följa allt och mycket skiter jag också i helt och hållet. Jag bestämmer mig bara för att inte bry mig och sen brukar det bli så, även om det kan finnas undantag.  
 
 




Zara Larsson - Look What You've Done




Söndag (2021 02 21 )

Nu börjar denna veckan också lida mot sitt slut. Tre lediga dagar går nästan för fort. Imorgon är det jobb som gäller igen och nästa helg ska jag också jobba, men de tre första jobbdagarna på nästa vecka har jag i alla fall sovmorgon och den fjärde dagen är jag ledig. Sen jobbar jag fredag - måndag och då är det upp ganska tidigt som gäller, fast fredagspasset gillar jag att köra och helgens två pass är den bästa helgen av dom två helgerna som jag har på detta schemat. Så jobbandet känns ändå ganska lugnt nästa vecka. 
 
Jag kör på med mina promenad ´rundor och det är inga problem med att sätta 80 000 steg per vecka. om det finns något som känns jobbigt så är det väl att när måndagen kommer så känns det lite tufft att veta att man har 80 000 steg att göra, och dagen innan var man nöjd över att man fixade målet. Men jag är i alla fall glad att jag kör på. Det känns ju bra i kroppen och man vet att man kommer ut tillräckligt mycket varje vecka. Det är ju annars lätt i dessa tider att bli sittande hemma på tok för mycket. Pandemin pågår ju fortfarande i allra högsta grad, men jag är glad för det inte är utegångsförbud. 
 
Annars har jag under denna veckan grejat ganska mycket med ekonomin och först trodde jag inte att jag skulle få ihop det som jag ville ha det, men det kommer att lösa sig. Nästa vecka kommer det ju in en massa pengar igen. Jag får ju vara noga med hur jag prioriterar under nästa månad, men det ska inte vara några problem att hålla det sparmål som jag har satt upp. Det är ju heller inte svårt i år att klara av ett högt uppsatt sparmål. Pandemin och allt med kring coronaviruset gör ju att man inte kan göra så mycket annat av saker som jag helst skulle vilja göra. Jag är ganska säker på att hela 2021 kommer att vara ett likande år som 2020 var. Det kanske också blir ännu hårdare när det gäller vad man får göra och inte göra. Någonstans känner jag att om jag väljer att spara mycket pengar nu så kommer jag att ha nytta av detta i framtiden. Dessutom kan känna att om jag bara klarar det sparmålet som jag har satt upp för i år...då har jag haft ett bra år, oavsett vad jag kan eller inte kan göra. 
 
 
 




GAMMAL- "Hoppas det är bra"




Försöker minska min ångest.

Jag får ibland ångest och det känns som jag har fått det till och från så länge jag kan minnas.  Oftast känner jag ångest av oro, men jag tror också att jag kan få det när jag tänker tillbaka på saker, där jag kan tycka att jag borde ha varit snällare mot en eller flera andra  människor.  Någonstans i dessa tankar skapas min ångest.  När den kommer så tycker jag att den känns obehaglig, men inte farlig. Jag är glad för att jag inte drabbas av panikattacker eller nåt liknade. Skulle jag bedöma hur mycket min ångest egentligen känns i kroppen, på en skala 1-10 så skulle jag nog säga 3. Jag känner av den lite, men jag har flera olika sätt att känna mindre ångest än den jag har när jag känner som mest. 
 
3  tankar som minskar min ångest:
 
1. Jag har insett sen länge att allt kretsar inte kring mig. Jorden snurrar på och massor med människor tänker mest på sig själva och sina närmaste. Folk bryr sig inte så mycket om mig eller andra som man ibland kanske kan tro. Dessutom kan jag ofta tänka att: Om det nu finns människor som stör sig väldigt mycket på mig... så är det deras problem och inte mitt.  Jag känner sällan att jag behöver bry mig och denna tanke minskar min ångest.
 
2. Jag har valt att acceptera min ångest och att saker och ting kommer över mig ibland som lätt ger mig ångest. Försöker jag förtränga eller på något annat sätt motarbeta min ångest, desto värre och längre blir den. Jag har ju ändå en lite ångest och aldrig mycket. På en skala 1-10 så känner jag aldrig mer ångest än en 3:a. Tänker jag bara att jag ska acceptera att jag får ångest, så går jag ganska snabbt ner till en 1:a på skalan. Det kan också vara så att den försvinner helt genom att jag bara accepterar. 
 
3: Jag fokuserar mycket på nuet. Min ångest kommer ju ofta för att jag känner mig orolig eller rädd. Den kommer ju också när jag tänker tillbaka på den tid som redan har varit. Saker jag tidigare har gjort och som jag kanske på ett sätt ångrar kan jag ju ändå inte göra ha ogjort.  Jag kan då bara välja att fokusera på nuet för att på så sätt minska min ångest så mycket et bara går. 
 
 Att jag får ångest ibland är inget problem för mig. Det är inte mycket. Jag har lärt mig acceptera den för det blir bara värre och varar längre om jag försöker motarbeta den. Jag försöker ju också leva mycket i nuet. Jag får ju aldrig ångest över något som händer, eller som jag gör just i den stunden som jag är i. Man är ju alltid i nuet. Sen gäller det ju att kunna: Leva, tänka och greja i nuet också. Då tror jag att man mår som bäst. 
 




Jag gör bara min grej.

Jag sitter här hemma och känner mig lite mörbultad i kroppen. I två dagar har jag varit uppe sjukt tidigt för att jag ska börja jobba typ klockan 05:00 på morgonen. Det känns egentligen inte så tufft just då, utan det är nu när klockan börjar närma sig 20:00 på kvällen. Då känns det att man har varit uppe väldigt tidigt idag. 
 
Jag känner mig ändå ganska pigg och fräsch och det är nog promenadrundorna som gör det. I två dagar nu så har jag jobbat på från klockan 05:00 - 14:00. Sen stänger jag typ av allt runt omkring mig och går hem så snabbt som möjligt. Väl hemma byter jag om direkt och tar mig ut på en promenadrunda på ca 5 km. Detta har känts jättebra nu i två dagar. Jag har redan denna veckan fått ihop ca 30 000 steg. På torsdag är tanken att jag ska ha fått ihop 60 000 steg och sen är det ganska lätt för mig att nå målet på 80 000 steg till på söndag. Det bra att jag bara kör på och oavsett vad alla säger, så känner jag att mina promenadrundor gör gott för min kropp. Många tycker att jag borde göra på något annat sätt och mycket tjat har det varit om det. Men jag gör min grej och det känns bra för mig. Jag ändrar när jag tror att det är bättre att göra på ett annat sätt. 
 
Annars har jag mycket tankar på årets sparmål nu igen. Jag är snart i ett läge där jag ska börja göra denna månadens grej för att i slutändan få loss dom pengar jag behöver. Målet är ju att i slutet av året ha fått loss en viss summa pengar. Jag tror att jag klarar av det, men jag har dom senaste dagarna insett att det kommer att krävas mer av mig än vad jag först hade räknat med. Kanske möter jag min första motgång i detta just nu. Jag inser ju att det blir tuffare än vad jag först trodde, men jag är i alla fall taggad som fan på att göra vad som krävs för att hålla mitt nyårslöfte och nå mitt sparmål. Allt handlar ju om den vision jag har. Detta som jag gör nu är ett steg mot att nå det stora målet och jag tänker att bara jag når årets sparmål så kan jag gör så mycket för att närma mig min högsta dröm i livet på ett sätt som jag inte ens kan tänka på just nu. Årets mål är en tröskel som jag måste ta mig över för att det ska kännas värt att fortsätta. 
 
Många grejer med detta känns bra. 
 
1. Jag gör min grej och jag kör på det som jag vet funkar. 
2. Jag är i nuet och gör vad jag kan göra med pengar just nu. 
3. Jag känner att jag har rätt personer omkring mig som ger mig bra energi. 
4. Jag är taggad på att fixa detta.
5. Även om jag i slutändan inte skulle nå min vision så får jag ändå alltid bättre rent ekonomisk så länge jag försöker. 
6. Jag är medveten om att mycket kommer att gå åt helvete i det jag gör, men då är det ju bara att fortsätta kämpa och inte ge sig. Det gäller ju att ta sig igenom motgångarna. Jag har ju lärt mig nu att när man gör riktigt jävla fel, då kan det vara det bästa sättet att lära sig hur man ska ta sig vidare och i slutändan ändå klara sitt mål. 
 
 Jag behöver bara jobba på och sträva mot målet. Idag har jag bara människor omkring mig som ger mig bra energi. Alla andra har jag successivt tagit bort. Dom som idag försöker ge mig dålig energi kan jag lätt skita i.   Jag tror stenhårt på: Gör jag min grej, då får jag rätt människor omkring mig och dom kommer också att finnas hos mig och stanna kvar, även när jag har det tufft. Så länge jag inte jagar människor, utan bara gör min grej så faller många pusselbitar på plats. 
 
 Jag känner ju redan nu att det går åt rätt håll och att det beror på att jag bara gör min grej och inte jämför mig med andra. Skulle jag börja jämföra mig med andra i saker som jag gör, då skulle jag snabbt tappa motivationen eftersom jag lätt jämför mig med folk som det hela tiden går bättre för. Den "fällan" vill jag inte gå i. Jag vill bara göra min grej och jag "tävlar" bara med mig själv. Det mår jag nog också bra av i längden. 
 
Även om jag nu har drabbats av en liten motgång så ser jag fortfarande att det är mer än möjligt att klara årets målsättning som jag har med pengar. Klarar jag det, då kan det bli väldigt bra på slutet. Bara jag inte tar motgångar för hårt. Motgångar kommer att komma och det är jag väl medveten om. Det gäller bara att rycka upp sig, hitta bra energi och kämpa vidare. Ger jag upp för att det tar emot, då lyckas man sällan med nånting. Jag är grymt taggad på att bara köra vidare nu!  Jag måste  tänka på att alltid göra saker på ett sätt som jag vet att jag mår bra av. Det är ju nästan viktigast av allt när man kämpar med att nå sina drömmar. När man sen lever i sin dröm, då mår man väl bra automatiskt. Det hoppas jag i alla fall. 
 



AC/DC - Realize




Massor med grejer.

Jag har haft en ganska intensiv vecka med massor att göra. Mycket jobb och sen har jag inte slutat att greja efter alla arbetsdagar. Det känns ändå bra att jag har fixat mina promenader och klarat 80 000 steg även denna veckan. Hade jag inte haft det där resultatmålet så hade det nog inte blivit någon runda alls denna veckan. Jag hade bara fastnat i tankar med bortförklaringar om att jag har för mycket att göra denna veckan, jag kör nästa vecka istället. Sen kommer nästa vecka och så orkar man inte riktigt ta tag i det eftersom man förra veckan började lägga ner och sen har man snart lagt ner helt eftersom man har slutat vara igång regelbundet. Så jag är nöjd med att jag alltid prioriterar att få ihop mina steg. Det gör ju i sin tur att jag orkar med mycket annat också, även dom veckorna där jag har väldigt mycket saker som jag vill få gjort. 
 
 Jag har stundtals denna veckan känt mig ganska stressad. Det har jag inte gjort på flera månader, men återigen kan jag väl bara säga att jag har haft så mycket som jag bara känner att jag vill få gjort och då blir man väl lättare stressad av det. När jag kom till insikt med att jag kände mig väldigt stressad så försökte jag ändå tagga ner direkt. Jag tror att stress i längden kan vara ganska farligt och det är lätt att hamna i en "loop" där man hela tiden stressar runt, för man kan ju alltid hitta saker som man vill få gjort. För att slippa stressen så kanske jag kan planera mina veckor lite bättre. Bra är också att sätta upp en tid för hur många minuter eller timmar saker och ting ska ta. Jag vill ändå få gjort mina vardagliga saker och jag vill greja med detta regelbundet så det inte hinner bli så mycket att göra när man väl väljer att ta tag i något. Sen får man väl ändå erkänna att mina vardagliga saker tar inte så lång tid att fixa. Om jag tex bestämmer mig för att putsa mina fönster i mitt hem så tar det från att jag bestämmer mig för att göra detta till jag är färdig, 15 min. Om jag dammsuger mitt hem så tar det kanske max 20 min och då är jag ganska noga. Tvätta av golven tar kanske 15 min. Det tar inte ens 60 min att få allt de där gjort så jag borde väl i alla fall göra detta lite oftare än vad jag gör.
 
 När det gäller mitt nyårslöfte som i år var att jag skulle vara väldigt noga med att spara en viss summa pengar varje månad så kan jag bara säga jag ligger lite före med pengar nu, men samtidigt vet jag att dom pengarna jag ligger före med nu kommer att behövas senare i år för att jag ska få ihop allt i slutändan. Jag känner att jag måste vara lite försiktig med vad jag köper och ur jag väljer att spendera pengar om jag ska klara detta. Jag märker att hur jag än vänder och vrider på det så kommer det att finnas månader där jag faktiskt måste vara ganska tuff mot mig själv och kanske avstå från vissa saker som jag kanske för stunden vill göra eller bara köpa. Det som känns bra är att jag i slutändan tror att det är värt allt jag behöver avstå för att jag ska nå målet. Jag kan ju göra så mycket mer om jag bara biter ihop ett tag och kämpar in nyårslöftet först. Men jag har insett att detta kommer att bli betydligt tuffare än vad jag först trodde att det skulle bli. 
 
 Jag känner annars att jag mår mycket bättre nu än vad jag har gjort tidigare i år. Under januari mådde jag ju riktigt dåligt, men under februari har jag börjat och känna att jag mår bättre och bättre och att jag kanske är på väg att må lika bra som jag tex gjorde: 2016 och första halvan av 2017. Då var jag liksom på toppen när det handlade om att må bra. Sen hände flera olika saker på en och samma gång och då kunde jag inte hitta verktygen för att klara av att fortsätta må bra, så jag mådde istället skit och allt kändes bara tomt. När jag tittar på bilder av mig själv från tex 2016 och jämför dom med tex 2018 så ser i alla fall jag att jag inte mår så bra på bilderna från 2018, men  allt Verkar vara jättebra år 2016.
 
2016
 
2018
 
Jag kan ju hitta bilder även från 2018 där jag inte ser ut att må jättedåligt, men jag måste ju ärligt säga nu att jag har haft några år där jag verkligen inte har mått bra och allt började nog i alla fall under hösten 2017. Jobbiga tankar att komma till insikt med. Sånt här kan man ju ganska lätt titta tillbaka på när man har en blogg. >Jag kan nu konstatera att jag har förmodligen inte mått så bra dom senaste åren och det har tagit lång tid att vända dom "dåliga" känslorna som jag har haft.
 
Det som känns mest jobbigt kanske är att jag under ganska lång tid har gått runt och tänkt att vissa personer har jag gjort saker mot mig för att dom typ vill jävlas. Så har jag tänkt och vissa personer rätt länge och nu har jag förstått att det kanske inte har varit så. Jag ska inte säga så mycket mer än så, men jag tycker det känns jobbigt att jag har trott att det har varit på ett visst sätt och nu förstår jag att det inte har varit som jag trodde. Så som jag trodde att det var har fått mig att må dåligt och när detta då inte visar sig stämma så känns det lite pinsamt att behöva inse att man har haft fel under ganska lång tid. Jag tänker inte vara så hård mot mig själv och baar säga att jag har mått dåligt utan anledning. Folk har gjort saker mot mig under de senaste åren som jag absolut har mått dåligt över. Jag har inte alltid fel där liksom. Det är ju  många olika saker som gör att jag mår bra eller dåligt. Det är aldrig en enskild grej eller en enskild händelse som avgör hur jag mår. Det är hur saker och ting har varit i livet över en längre period som mer avgör hur jag mår, men det stör mig lite att jag har trott något är på ett visst sätt och sen visar det sig att det inte stämmer och jag har ändå mått dåligt över nåt som inte har varit så som jag först trodde. Nu i efterhand är jag återigen glad över att jag inte har bloggat och hängt ut personer. Nu hade det ju varit väldigt pinsamt om jag hade suttit här och skrivit en massa saker om andra och hur jag trodde att det var, när jag nu har fattat att jag bara har haft jäkligt fel. Jag är glad för att jag under alla år har haft ganska klart för mig vad jag ska blogga om, och vad jag absolut aldrig ska blogga om. Det kan bli väldigt fel och obehagligt för mig själv om jag  inte håller mig till alla dom principerna som har för mitt bloggande. Att jag håller mig till mina principer är viktiga för mig för att jag ska må bra och för att jag ska kunna fortsätta med bloggande över tid. Jag tycker fortfarande att det  är roligt att hålla på med min blogg. Jag gillar att pilla med detta lika mycket nu som jag gjorde för typ 10 år sedan. Jag vill liksom hålla detta levande länge jag tycker detta är kul att hålla på med. Jag mår ju bara bra av det. 
 



Miriam B, Victor L - Tystnar i luren




Försöker planera tiden.

Nu har jag mycket att göra hela tiden. Det är jobbigt att tänka på det, men även om det känns jobbigt så blir jag färdigt med allt jag tar tag i och jag är idag glad för allt jag har fått gjort tidigare i under denna veckan. Det hade inte varit roligt att tex ha dom grejerna kvar. Det tuffa är att så fort jag blir färdig med en grej så kommer det upp en ny och allt har jag inte heller riktigt räknat med att jag ska försöka ta tag i. Jag kan ju strunta i mycket, men finns det pengar att tjäna så kör jag eftersom man får in dom ganska snabbt. Då har jag svårt att låta bli. 
 
 
Sen gör jag ju saker för att jag vill vara snäll mot andra, men jag får ju inte glömma att tänka på mig själv också. Hur snäll ska man vara? Någonstans går ju gränsen. Man ska ju inte vara så snäll så att man blir dum. Jag tycker att det är svårt att veta var den gränsen går. Ibland känner jag mig ju dum för att jag inser att jag har varit för snäll mot någon. Ibland känner jag mig för hård och inte alls snäll. Hmm..
 
Jag har annars dom senaste dagarna varit bra på att planera min tid inför allt jag har att göra. Jag försöker tänka ut hur lång tid saker och ting får ta och sen försöker jag göra dessa saker på den tid jag själv sätter upp. Det är ett ganska bra sätt att köra på med om man känner att man vill få ganska mycket gjort under en kortare tid. Sen vill jag ändå inte vara en sådan person som planerar för mycket. Man gör det tillräckligt mycket ändå, för ens liv funkar ju inte annars. Därför vill jag sällan planera mer än nödvändigt och många gånger känns det också meningslöst att planera för mycket, eftersom du inte alltid vet hur livet blir, även om du kanske vet vad du vill. 
 
Att jag har fått mycket gjort under denna veckan känns bra, men till helgen i alla fall så måste jag tagga ner lite. Då är det nog mest promenader och slappa som gäller. Ikväll har jag förövrigt gått min första promenad för denna veckan. Jag har ändå på tre dagar fått ihop ca 25 000 steg. Nu den fjärde dagen har jag ca 43 000 steg, totalt. Imorgon räknar jag med att göra minst 15 000 steg till. Under helgen räknar jag med att jag fixar 24 000 steg på två dagar och sen har jag ju mer än mina 80 000 steg som fortfarande är målet för varje vecka.
 
BILDER FRÅN KVÄLLENS PROMENAD
 
 
 


« Tidigare inlägg Nyare inlägg »


Design by Amandah Thunberg

EXEGGUTOR.SE