Jag har kört hårt med promenaderna denna veckan. Jag tänker att jag ska våga öka antal steg på en vecka, men målsättning är  fortfarande 80 000 steg på en samma vecka. 

 

Men jag tänker inte stanna där som jag har gjort förut. Jag försöker köra mer än vad jag behöver, men jag tänker ändå vara nöjd med 80 000 steg. Jag vill ett tag framöver testa gränserna lite. Vad orkar jag och hur känns det att köra mer än tidigare. 

 

Sen vet jag att jag ofta inte orkar motivera mig till att göra mer än 80 000 steg. Jag har kört på bra med promenader hela  denna veckan. Måndag, tisdag och onsdag så har jag haft ett snitt på 15 000 steg per dag. Men så mycket orkar jag ju inte köra under en hel vecka. Därför kommer jag nog att hamna på dom där 80 000 stegen denna veckan också. Men jag försöker jobba med mig själv på alla sätt för att jag i alla fall ska kunna närma mig 100 000 steg på en och samma vecka. Men jag vågar inte öka målsättningen än i alla fall. När jag inte ökar målsättningen så kanske det är så att jag inte bryr mig om att göra mer. 80 000 steg på en vecka tycker jag ändå är bra av mig med tanke på hur mina arbetsdagar kan se ut. 

 

 

Jag kör på med mina saker och jag är förvånad över att jag inte misslyckas med mer än jag gör. Tänker jag efter så känns det ju som jag har misslyckats med massor med saker och min självkänsla är väl inte alltid den bästa och därför kommer dessa tankar. 

 

Jag har mycket fokus nu på att få loss mer och mer pengar och det går bra. Jag vet ju också att jag egentligen inte kan misslyckas. Jag vill nå min vision, men om jag i framtiden känner att detta kanske inte fixa så har jag ändå fått det mycket bättre än tidigare. Varje grej som tar mig närmare visionen gör bara att jag blir stabilare och får bättre "rulle" på pengarna. Känner jag ett år från nu att jag inte orkar bry mig mer, så kan jag ändå ha det bra och få det bättre i framtiden av det jag har gjort för att komma närmare den vision jag har. Det känns bra, men jag vill ju inte ge upp detta med visionen i första taget.

 

Jag inser också att allt kämpade med detta och även andra saker inte alltid går klockrent. Man möter ju alltid hinder på vägen och dessa kan ju göra att man lätt känner att man har misslyckas. Men ett misslyckande är ju just bara ett misslyckande och mer än så behöver man ju inte se det som. Varför ska man överanalysera ett misslyckande? Det är ju egentligen inget måste tänka på att man har misslyckats. Känner man att något man har gjort kanske inte blev så bra då kan man ju bara försöka göra en förändringen. Det kanske inte heller blir som man vill, men av allt jag har gjort i livet så är det ju väldigt lite som har blivit totalt katastrof. Många fel och misslyckanden har jag haft, men de mesta ändå blivit ganska bra i alla fall om man bara låter tiden gå och har lite tålamod. En förändring som man tänker att man vil göra blir ju sällan till ett bra resultat med en gång. Man måste ofta ge saker lite tid. Ha tålamod och tro på sig själv så brukar det ju faktiskt bli ganska bra, även om allt inte blir som man har tänkt sig. Sannolikheten att det värsta händer är ju aldrig stor. 

 

Följer man sin egen magkänsla och tror på sig själv, så blir det ofta väldigt bra i slutändan. Saker och ting som jag tidigare har lyckats väldigt bra med har från börjat vetat hur jag ska göra och jag har sällan brytt mig om vad andra har sagt till mig om folk  säger raka motsatsen av vad jag tror på. Hade jag lyssnat på för många s.k. förståsigpåare som jag har haft med att göra hittills i mitt liv, då hade jag misslyckats med många av dom sakerna som jag idag kan känna att jag har lyckats väldigt bra med. 

 

Den förändring som jag känner att jag behöver göra nu är att jag inte behöver tänka så mycket på den känslan som kommer när man inte tycker att man har lyckats med nånting som man försöker fixa. Det är ju väldigt sällan någon katastrof. Det är ju bara att ändra och försöka igen. Ge dig själv som många chanser och ha tålamod så blir allt så bra det bara kan bli om jag är redo för nånting. Detta känns som ett ganska bra tänkt att ha. Då blir man ju inte lika lätt besviken när man kanske tycker att man har misslyckas. Jag kommer aldrig att lyckas med allt och då förmodligen kommer jag bara att misslyckas med mer saker om jag tänker för mycket på alla mina misslyckanden. Kör på: En förändring, ha tålamod, var inte för hård mot dig själv och överanalysera inte misslyckande. Att jag mår bra i allt jag gör är ju ändå alltid det som är viktigast i slutändan, oavsett om jag misslyckas eller lyckas med saker och ting. 

Nu snurrar det i huvudet som en jävla tornado. Jag har massor med tankar som jag ska försöka fånga i ett enda blogg inlägg. Kanske klarar jag detta eller så får jag gör en del 1 och 2. Många tankar känns ändå bra. Annat som jag tänker på känns lite obehagliga och jobbiga och obehagliga att möta. Sen måste man väl alltid våga möta sanningen och jag tror ju stenhårt på att om jag bara är helt ärlig med mig själv om hur allt faktiskt ligger till så kommer jag mer att bli en sådan människa som jag vill vara. I slutet av förra året skrev jag ju ett inlägg där jag erkände att jag inte riktigt gillade den jag höll på att bli som person och då var jag verkligen ärlig mot mig själv och jag kände direkt att jag bara med den insikten var på "rätt" väg ingen. Jag liksom började göra mer saker som jag visste att jag skulle må bra av och effekten av det gjorde att mycket av sånt i min personlighet som jag  inte gillade med mig själv försvann. Kanske inte allt, men väldigt mycket i alla fall. Mer i mitt liv började handla om att släppa kontrollen och gå mer på den känsla man hade för nuet. 

 

Jag känner mig ändå ganska förvirrad just nu. Det jobbiga är egentligen att jag vet hur lätt jag har att falla in i en känsla av att jag mår dåligt. Även om jag skulle må hur bra som helst, så känns det alltid som jag ligger på gränsen till att jag snabbt kan må dåligt igen. När jag sen mår dåligt, så känns det som att jag är långt ifrån den där gränsen som jag liksom behöver komma över för att jag ska må bra igen. Det ganska jobbigt att ha dessa tankar någonstans i bakhuvudet och jag borde kanske bara släppa den skiten. Säger man till sig själv att man mår dåligt, då är det väl så. Säger man till sig själv att man mår bra så mår man väl i alla fall inte sämre av det. Det är väl egentligen inte svårare än så. Sen vill jag ändå vara ärlig med vad jag faktiskt känner och det skulle ju vara för bra för att vara sant om man alltid, i alla lägen mådde bra. Jag har ju precis som alla andra min fel och brister. Jag har svagheter som inte alltid göra saker och ting i livet till det bättre för mig. Jag brottas tex med mig själv varje dag för att inte vara för impulsiv. Här hjälper ju mitt bloggande ganska mycket. På bloggen är jag ju mer reflekterande och mer tänkande. Jag tänker efter mer innan jag bestämmer mig för vad jag sak göra. Jag tycker detta är mer motsatsen till att vara impulsiv. Att vara impulsiv kan ju vara bra ibland, men i min värld ställer det oftast till det för mig. Jag behöver göra saker som är mer genomtänkta för att jag på sikt ska må bra. Promenader och jagandet av steg är ju ett exempel på något som jag har funderat mycket kring och som jag sen länge har känt än positiv effekt av. Min vision är ju också något som jag har tänkt mycket kring och varje grej jag gör idag för att komma närmare den känns väldigt väl genomtänkt och förberedd. Det vore ju konstigt om jag inte kände så. Jag har ju funderat på min vision och vilken punkt jag vill nå i livet, sen den dagen som jag kan minnas något ifrån. Typ när jag var 4 eller 5 år gammal. Sen började jag göra saker för att nå min vision i mars förra året. Det kan man ju verkligen kalla att förbereda sig för allt man vill få gjort. 

 

Att tex ha dessa ganska väl genomtänkta saker att pyssla med i livet gör ju nog att jag mår betydligt bättre och när det gäller min högsta dröm och vision så kan jag ju inte bränna för mycket pengar. Jag måste hela tiden tänka på att spara och investera vidare också. Annars kan jag bara glömma allt som har med min högsta dröm att göra. Nu och ett bra tag framöver så handlar min vision bara om pengar och då är min bedömning att jag måste sätta upp väldigt tydliga gränser när det kommer till hur mycket jag spenderar. Problemet med mig är väl också att jag kan ju gilla när det går mycket pengar och det blir ju tuffare så när man känner att man måste sätta tydliga gränser i det där. Samtidigt gör jag ju allt för min egen skull och för att jag ska må bra. Att få må bra är ju det enda jag vill och det är väl det enda vi alla vill. Jag är helt säker på att jag mår som bäst när jag förverkligar drömmar, lever i min dröm och bara gör saker som jag vet att jag mår bra av.  

 Jag kör på med mina promenader och jagandet av 80 000 steg kan jag aldrig misslyckas med. Jag kan lösa det där varje vecka och det spelar ingen roll hur jag jobbar eller hur mycket annat jag har att göra. Detta känns bra, men jag känner samtidigt att jag  behöver öka med antal steg per vecka. 

 

Däremot vill jag inte öka så mycket så att jag tröttnar. Jag ska ju orka med. Tröttnar jag och slutar promenera och jaga steg då har man ju på något sätt kämpat med detta helt i onödan. Jag gör ju inget annat när det kommer till rörelse och träning. Jag behöver ju röra på mig på något sätt annars blir man ju så jäkla sunkig och jag känner också att jag har svårare att tag tag i saker och ting. 

 

Jag kanske ska våga att höja till 90 000 steg per vecka. Bara känna på den och sen kan jag ju gå tillbaka till 80 000 steg om jag känner att det blir för tufft. Samtidigt känns det bra med 80 000 steg och det är ju inte så att jag inte får tänka till och kämpa lite för att nå dom. Sen är det ju dåligt och slött av mig om jag inte fixar 80 000 steg. Det går liksom inte att ursäkta om jag misslyckas med det. Det är bara att prioritera det. Lägger man ungefär 1 timma och 15 minuter per dag så sätter jag 80 000 steg på en och samma vecka. Så mycket får jag aldrig ha att göra att jag under en vecka inte kan vara ute och gå 1 timma och 15 minuter per dag. 

 

Vi får se. Jag tror inte att jag vågar öka målsättningen nästa vecka heller. Det är någon "spärr" i huvudet som jag inte riktigt kommer över. Sen vet jag ju att det är  bara att köra på och inte tänka så mycket. Men jag vill bara inte tröttna. Jag vill hålla i detta lika bra som jag typ har gjort i nästan 2 år.  

 

 En effekt av dessa promenader och jagande av som jag verkligen gillar det är att jag tar mig ut om jag känner att det är det som krävs för att jag ska nå målsättningen med mängden antal steg på en vecka. Det spelar ingen roll om jag känner mig trött eller mår dåligt. Jag går ut ändå, även om jag känner att jag helst skulle vilja slippa. Jag mår ju i alla fall bättre av att gå ut och i slutändan sätta 80 000 steg på en vecka. Skulle jag strunta i att gå ut på mina promenader varje gång jag inte känner för att bry mig, då skulle jag nog ganska snabbt hamna inte ond cirkel där jag bara mår ännu sämre för att jag rör på mig mindre än jag just nu gör. Promenaderna gör nog att jag också känner mig lite stabilare rent psykiskt. Detta gillar jag jättemycket. Jag mår betydligt bättre av att gå ut och promenera och sen hamnar jag i en positiv "loop" där effekten av den gör att mycket annat i mitt liv hade varit betydligt sämre än vad det nu är. 

Så detta med att jaga steg ska jag köra på med, men jag får se om jag vågar öka antalet per vecka.  

Det är ju ändå lördag och kvällen för min del kanske inte blir den roligaste jag har haft i mitt liv. Men man kan ju i alla fall sitta här och lyssna på lite grym partymusik och drömma sig bort till alla dom fett coola utekvällar som jag har haft tidigare i mitt liv. Hoppas det kan bli fler i framtiden. Ha en trevlig lördag. 

 

 

 

 

 

 

Sverige är ju i VM-final i handboll och finalen spelas imorgon mot Danmark. Jag hejar naturligtvis på Sverige. Det vore väl kul med ett guld imorgon. 

 

Jag har suttit lite nu och kollat på den klassiska VM-finalen från 1990. Sverige mot Sovjet som det landet hette på den tiden. Ganska häftig match att titta tillbaka på, även om man vet att Sverige vinner. Vi får väl hoppas att Sverige står som segrare även 31 år senare. Imorgon hejar i alla fall jag på Sverige i handboll.

 

Skönt att man är ledig denna helgen. Jag skulle ha jobbat, men jag sökte ledig och fick det. Jag har också min ordinarie ledighet på måndag så det blir en skön start på nästa vecka. Nu blir det ju också nästan en månad innan jag ska jobba en helg. Det är ju också skönt att veta redan nu att ett flertal helger på rad framöver. 

 

 

Mest vardagliga saker. Man har sen länge vant sig vid det konstanta avståndstagandet. Hålla avstånd på så fort man möter någon har satt sig i ryggmärgen. Står man i kö i mataffären så håller man automatiskt avstånd. Och skyltar där det står hur med hur många personer som får vistas i en och samma lokal samtidigt har man blivit så van vid så man inte ens bryr sig längre. Ser man att det står människor utanför ett ställe där man vill gå in så: Ställer jag mig snällt utanför, håller avstånd till alla andra runtomkring och bara väntar på att jag ska kunna gå in någonstans. Allt för att utåt sett visa att jag gör vad jag kan för att inte sprida smitta vidare, men inne kan jag säga att jag är trött på den här skiten. Det har snart gått ett år och denna pandemi som är så jäkla tråkig att befinna sig i verkar aldrig ta slut. För ett år sen hörde man framstående experter sig att sommaren 2020 då är coronaviruset besegrat. I värsta fall håller det på under hösten 2020, men sen är det lugnt igen och bla bla... Nu bryr jag mig inte längre. Jag bryr mig inte ens om när jag hör om någon offentlig person som har gjort något som utåt sett kan verka omoraliskt fel i dessa tider av COVID-19. Senast man hörde om något sånt var igår. Då blev det en uppmärksammad nyhet att Folkhälsomyndighetens generaldirektör hade råkat åka i kollektivtrafiken utan munskydd under rusningstid. Hur orkar ens någon bry sig kan jag tänka, men så är det ju nu vare sig jag vill eller inte. Alla hittar minsta fel och gör en grej av det. Jag vill bara få bort detta med viruset så att man i alla fall kan börja återgå till hur det var innan vi ens visste att det fanns något som heter coronavirus. Jag längtar nog till att jag ska få sluta fundera över om jag ska göra saker eller låta bli p.g.a. denna pandemin. Fast det lär väl dröja. Jag gissar att även efter att jag har fått två doser vaccin så ska man väl fortfarande hålla avstånd och tänka på att inte smitta andra, även om man själv säkert har ett bra skydd efter en vaccination. 

 

 

Jag har känt dom senaste dagarna att jag inte orkar greja med för många saker. Jag jobbar på, går mina promenader och grejar med lite vardagliga saker. Jag har under denna veckan också grejat med att tjäna pengar och flytta dom till vad jag anser vara rätt plats för nu. Allt jag får gjort känner jag mig nöjd med. 

 

Men jag känner att jag inte orkar så mycket. När jag grejar nu så känner jag att jag ofta får stanna upp och egentligen inte göra nånting. När jag stannar upp så kanske jag bara: Tittar i min telefon, sitter i massagestolen eller lägger mig i sängen. Det känns lite obehagligt att jag ändå inte har så mycket att göra, men att jag ändå tycker att det lätt kan bli för mycket om jag inte stannar upp och bara skiter i allt och inte gör nånting. Det känns ju bra att jag faktiskt kan stanna upp och bara ta det väldigt lugnt. Hur lätt hade det varit om jag tex hade haft: Hus, familj och bil? När hade jag då kunnat haft en stund för mig själv? Eller hade jag bara känt att det då inte spelar någon roll för man har det ju väldigt bra med sin familj eftersom man kanske har många trevliga stunder. Känns inte stunderna med ensamhet och tiden då man stannar upp från allt man har att göra inte lika viktiga när man har andra som man måste bry sig om? Jag har inget bra svar på detta. Jag bara funderar. 

 

Just nu är jag i alla fall glad för att jag har lärt mig att stanna upp och inte bara köra på med saker fast jag känner mig trött, snurrig huvudet och mörbultad i kroppen. Man måste ju hitta ett sätt att leva sitt liv på som man kan fungera väl och samtidigt må bra. Ingen kommer ju att tjäna på att jag kör för hårt och inte bryr mig om att jag inte tog kroppens signaler på allvar. Allra minst jag själv. Jag tänker fortsätta med att vara noga när det kommer till att stanna upp och inte göra nånting. Det är viktigare att jag mår bra än att jag presterar och får saker gjorda. Det är inget fel med att tänka så, oavsett vad andra tycker att jag borde göra. 

 

Jag har ordnat det bra för mig denna veckan. Arbete har jag och jag skulle ha jobbat i helgen , men då har jag tagit ledigt så därför får jag en ganska "soft" vecka med jobb under 4 dagar istället för 6. 

 

Annars ska jag ju denna veckan greja mycket med att komma ett steg närmare min högsta dröm och vision. Nu börjar jag få mycket pengar att bolla med.  Det är lite obehagligt samtidigt som det känns bra att jag kan greja med mycket mer än vad jag tror att jag behöver just nu. Sen kommer det ju ändå en tid där detta "överskott" av pengar kommer att behövas och då har jag dom utan att jag egentligen har gjort så mycket mer än vad jag brukar göra för att få in dom och sätta dom på rätt plats vid rätt tillfälle. Det obehagliga i detta är att man lätt kan vilja slå på för stort. Med mer pengar ser du kanske fler möjligheter att fixa det du vill uppnå på ett betydligt snabbare sätt. Det kan i sin tur göra att jag tappar kontrollen och för mig skulle det nog lätt kunna leda till att jag förlorar pengar istället för att tjäna på allt de jag nu gör och har gjort. Jag måste hålla mig till planen och fortsätta vara noga. Då vet jag att detta blir bra, samtidigt som jag inte behöver känna mig: Stressad, pressad eller besviken över vad jag gör och har gjort. 

 

Jag har haft en ganska bra vecka när det kommer till hur allt har känts. Jag har fortsätter att bara göra saker som jag mår bra av och det funkar om jag bara tänker på att jag mår bra av att slippa: Press, stress och prestationsångest. Jag har haft bra arbetsdagar där jag har kommit hem ganska tidigt varje arbetsdag. Jag varit ledig i helgen och jag har grejat mycket, fått mycket gjort, men allt har ändå skett i lugn och ro. Kombinationen av att ha grejer med saker som jag vill göra i lugn och ro, gör ju i sin tur att jag mår bra av det.

 

Promenadrundor mår jag ju också bra av och efter varje arbetsdag har jag varit ute och tagit en runda på 5 km. Allt sker även här i lugn och ro och jag hinner stanna upp och reflektera över saker och ting. Detta gör mig bara gott och jag känner mig pigg och fräsch till nästa dag, då man har jobb och andra saker att greja med igen. 

 

Egentligen har jag inte mer att säga. Mycket känns bra, även om jag inte mår så bra. Allt som känns bra kanske inte alltid får mig att må bra just nu. Men jag tänker att om jag bara fortsätter att tänka på att jag ska göra mycket av sånt jag mår bra av och samtidigt inte ger mig in i saker som jag på förhand vet att jag mår dåligt av, då ska jag väl komma ur den här lite sämre känslan som jag nu har gått och burit på sen i början av januari. Allt får ta den tid det tar. På sikt är det nog det jag mår bäst av. 

 

 Kan inte sova just nu. Jag sov ju när jag kom hem från jobbet tidigare idag. Jag var hemma 14:30. Efter jobbet blev det en promenad och jag har nu kört på bra i 5 dagar och jag har nu nästan 80 000 steg som jag har som mål att nå på 7 dagar. Skönt att man har en helt ledig helg, men jag hatar att man fortfarande måste tänka att COVID-19 är något man ska ta på allvar. Just nu känns det som vi kommer att få leva med detta under hela 2021 också. Man kommer att få höra under lång tid att smittspridningen bara fortsätter och jag tror att  regeringen  kommer att fatta beslut under detta året som kommer att innebära mer begränsningar än vad vi ser av idag. Kanske kommer man också att stänga ner vissa typer av verksamheter i samhället. Ingenting av allt som sker nu och som på något sätt har med COVID-19 att göra förvånar mig längre. Jag går mest runt och väntar på att mer kraftfulla åtgärder kommer att ske. Mycket mer än det man redan upplever idag. Allting som eventuellt kommer att göras finns det ju också stöd för i den nya pandemilagen. Det känns lite kusligt faktiskt. 

 

En annan sak som jag har varit trött på sen länge är alla drev och näthat som kommer hela tiden så fort någon råkar gör bort sig. Allt sånt tycker jag har gått för långt. Det känns alltid som att massor med människor bara väntar på att någon ska göra något som är helt fel och sen kör man bara igång som fan med att trycka ner en person så långt som det bara är möjligt. Även om jag inte har några bra svar på vad alla borde göra istället, så är jag bara personligen så trött på alla dessa drev som kommer fram hela tiden där många människor samtidigt bara vill: Trycka ner, få bort och förstöra så mycket som möjligt för en person råkar ha gjort något väldigt dumt och ogenomtänkt. Alla mot en och det hjälper sällan att den personen som blir utsatt ber om ursäkt och säger att det hen gjorde fel och att det aldrig ska hända igen. Det blir ändå värsta jäkla drevet och hatet mot personen.  Jag har som sagt inga bra svar på hur jag skulle vilja att det allt var istället för alla dessa drev, men personligen så hänger jag aldrig på något som har blivit till någon form av drama, hat och bråk. Gör någon saker jag inte gillar och som jag inte vill stå bakom så struntar jag i att följa personen. Tycker man att något är fel så kan man ta upp problemet och diskutera det, utan att gå till massiva personangrepp. Jag tycker det är rätt att diskutera om allt och ha åsikter och komma med kritik på saker som är uppenbart fel. Det är bara allt hat jag är trött på och det verkar ju aldrig ta slut. Det känns bara så sorgligt att det ska behöva vara så, även om jag ofta förstår varför ett drev och en hatstorm kommer igång mot vissa personer. Ingenting är egentligen konstigt med det. Jag önskar bara att allt var på ett annat sätt. Jag vill mer ha ett skön stämning i dom olika sociala medierna. 

 

Nu ska jag försöka sova. Ha det så bra och ....va rädda om er. 

 

Jag hade tänkt att publicera ett helt annat inlägg än detta som nu kommer upp på min blogg ikväll. Jag hade väl typ tänkt att skriva lite om att jag har lite känning i min rygg och träningsvärk i mina ben. Jag bryr mig inte om det nu i alla fall. Istället lägger jag upp en video där Alexander Pärleros intervjuar coola, starka och helt fantastiska Elin Kjos som krigar som fan mot sin lungcancer. Jag hade svårt att bry mig om mig själv och mina, förhållandevis små bekymmer som jag själv har efter att jag hade sett och hört detta. Lärde jag mig nånting av denna videon så är det väl att man ska planera mindre och leva mer nu. 

 

 

 

Slutade jobbet tidigt idag och jag är ledig imorgon. Det känns ju alltid bra.  Efter jobbet idag så gick jag och hämtade lite mat. Sen var jag ute på en promenad på 5 km. Bra start denna veckan när det gäller jagandet av alla steg. 

 

Livet känns ganska lugnt just nu. Det är lugnt att jobba och jag gör ju inte överdrivet mycket på fritiden. Det känns fortfarande konstigt att jag inte har så mycket planer för framtiden. Jag har bara en plan för min privatekonomi, men det känns ganska lugnt med den också. Några resor eller andra typer av upplevelser finns ju inte inplanerande för min del. Därför behöver man ju inte fundera över vad allt detta kostar heller. Pengar kan ju sparas istället och sen kan det ju hända att jag investerar dom vidare på ett sätt som jag tycker verkar bra. Jag tar allt i rätt ordning och bara kör på, men det känns lugnt. Jag är också ganska taggad för jag känner att saker och ting går fortare än vad det normalt gör. Det är ju inte så konstigt  att det gör det när man inte har en budget för så mycket nöjen längre. Nästan allt jag gör med pengar nu går till att komma närmare den visionen jag har och jag är säker på att jag vill detta. 

 

Man börjar vänja sig med allt som detta med pandemin och coronavirus och allt som blir kring de. Man blir liksom inte förvånad längre när man hör nya restriktioner eller hur vi alla bör tänka kring detta. Jag blir heller inte heller förvånad över hur mycket skit vissa får för att dom kanske gör saker som många inte anser bromsar smittspridningen. Jag orkar inte bry mig så mycket om vad andra gör, om något är rätt eller fel osv. Jag går mest runt och försöker hålla mig uppdaterad om vad som gäller just nu. Det har ju tex kommit en ny pandemilag och vad jag förstår av den så är det mycket som kan fattas beslut om och många förändringar kan komma att ske, men det har inte skett än och man vet inte om, eller när osv. Det är så jag fattar den. Regeringen kan göra mer, men har inte gjort det än, typ. Tidigare idag såg jag denna video från David Massi som jag tyckte sammanfattar den nya lagen ganska bra. 

 

Som sagt: Man börjar vänja sig vid allt nu. Egentligen trivs jag ganska bra med att allt är som det är. Mycket är ju bara lugnare nu än vad det tex var för ett år sedan. Dessutom har ju jag under hela 2020 och nu 18 dagar in i 2021 inte varit sjukskriven en enda dag från jobbet. Det har nog aldrig hänt tidigare. Jag brukar alltid känna mig riktigt dåligt någon dag eller kanske några dagar varje år, som i sin tur gör att jag väljer att sjukskriva mig. Men inga större grejer har jag känt sen i oktober 2019. Då har jag bestämt för mig att jag var hemma i alla fall en p.g.a. sjukdom. Med sedan dess: Ingen feber eller magsjuka. Inget annat heller. Sen är det ju så med mig att jag vaknar ju aldrig upp en enda dag utan att jag känner mig 100% bra. Jag känner nog alltid nånting av illamående eller värk. Jag gnäller inte så mycket, men jag känner ju alltid nånting. Vissa dagar känner man väl efter mer eller mindre, men alltid är det nog något som jag känner som inte är 100% bra. 

 

Det får väl räcka med tankar för ikväll. Jag har egentligen mer att berätta, men jag sparar lite till andra inlägg. 

 

 

 

Jag vet inte riktigt vad jag mer ska göra och det känns inte heller som att jag kan göra så mycket mer. Jag har nu i två veckor gått runt och känt att jag mår ganska dåligt. Jag tror ändå att jag har gjort saker som jag mår bra av. Men det hjälper inte. Idag har det bara känts ganska tomt. Ändå har jag tagit det väldigt lugnt. Jag har sovit bort en hel förmiddag, käkat lunch på Koppargrillen, gjort ett ärenden på stan och sen har jag slappat ganska mycket nu under eftermiddagen och kvällen. Jag vet inte vad jag ska göra mer liksom. Det kanske är så att när jag började må dåligt för två veckor sen så blev det då för mycket. Oavsett vad jag sen gör så blir det inte bättre över en natt. Denna gången verkar det ju vara så att jag behöver göra saker som jag vet att jag mår bra av under en längre period för att denna känslan som jag går och bär på ska vända till något bättre. 

 

Jag kan också fundera kring om jag skulle må bättre av att bara helt sluta med mina sociala medier. Kan det vara så jäkligt att tex mitt bloggande och på sättet jag skriver gör att jag bara mår sämre? Tanken har slagit mig många gånger. Det kanske inte är så bra att man upprepar i olika blogginlägg att man inte mår så bra. Det kanske funkar att göra det en gång, men sen måste man släppa just den typen av skrivande. Fast samtidigt vägrar jag tro att det inte hjälper alls. Jag har många gånger under mina "bloggår" känt att jag snabbt mår bättre om jag på ett helt ärligt sätt faktiskt skriver om hur jag mår, oavsett om jag mår bra eller dåligt. Det blir nog inte sämre. Jag tror inte det. 

 

Jag kommer nog att må bättre snart. Jag får väl bara fortsätta försöka göra saker som jag vet att jag mår bra av. Det är väl bara att acceptera att  jag nu är inne i en period där jag känner mig lite nere och att det inte går över så snabbt som jag skulle vilja. Typ över en dag eller en natt. Ibland tar det bara längre tid och dessutom vet jag ju att jag har väldigt lätt att hamna en känsla av att jag mår dåligt. Det är alltid svårare att vända från att må dåligt till att må bra, än vad det är att redan må bra och stanna i just den känslan. 

 

Jag har den senaste tiden pratat med personer som jag litar på om detta, men jag känner inte att jag har mått bättre av det. Jag tar liksom bara upp mer saker till ytan och sen känns det bara obehagligt att jag har delat med mig av något som kanske är lite känsliga för mig. Det tar sin tid att komma ur en känsla av att man mår dåligt och man mår kanske inte bättre i den stunden jag pratar med någon om det. Men jag vill ändå tro att den dagen jag känner att jag mår bra igen så var det rätt av mig att prata med personer om det som jag litade på.