Ny vecka igen och jag börjar äntligen en arbetsvecka som känns betydligt lättare än dom 3 senaste som jag har haft. Nu är det mer ledigt och mindre jobb som gäller. 

 

Jag har inte så mycket planerat för denna veckan, men det vore dåligt av mig om jag inte klarar att göra minst 70 000 steg. Med tanke på hur arbetsdagarna ser ut och hur mycket jag är ledig så kan jag inte se att det ska vara något problem med det. Förra veckan var betydligt tuffare, men jag klarade av det i alla fall. 

 

Jag ska klippa mig imorgon och det ska bli skönt för jag har under en tid längtat efter att få till mitt hår på det sätt jag trivs bäst med. Lite kortare, och en betydligt mer blond hårfärg. 

 

 

Annars ska jag mest försöka att tagga ner lite. Jag har sagt detta till mig själv förut, men jag lyckas ju inte alltid att göra det. Ibland kör jag  lite väl hårt med saker och ting och sen inser jag inte förrän efteråt att det var fel. Mycket av allt jag gör blir lika bra och jag bara tar det lugnt och är mer avspänd. Jag har känt dom senaste dagarna att jag har taggat ner lite och liksom tar allt mera med ro. Jag vill fortsätta så, men jag tror att det är något som jag får öva ganska mycket på. Jag känner ju att stressen i kroppen finns där och jag är ju också en ganska rastlös person som ofta vill göra saker och få dom gjorda snabbt. Men i längden funkar det inte riktigt att hålla på så. Jag vill heller inte vara en sådan person, inte nu längre i alla fall. 

 

 

 

 

 Som vanligt har denna söndag känts lite tom. En ledig helg har jag haft och det känns skönt att jag inte ska jobba helgen på ett bra tag. Jag är också glad över att jag faktiskt har gjort det under denna helgen som jag innan jag blev ledig sa att jag skulle göra. Jag ville tagga ner och det har jag gjort. Jag har haft en väldigt "chill" helg och det känns bra för jag säger ju ofta till mig själv att jag ska ta det lugnt, men när jag säger det så blir det oftast tvärtom. 

 

Jag känner ju att jag inte har så mycket annat val än att tagga ner än aning. Jag skulle bara göra fel och förstöra för mig om jag började göra för mycket nu. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra med de mesta just nu. Det enda som känns rätt i allt jag gör nu, det är att jag jobbar på att förverkliga min högsta dröm. Förövrigt känns allt som jag annars gör inte riktigt bra. Jag oroar mig säkert lite för mycket. Jag är ändå glad för att jag har tagit det lugnt i helgen. Jag är ju en ganska rastlös person och jag känner varje dag att jag vill göra mer och få gjort saker hela tiden. Sen vet jag ändå att jag inte orkar eller ens kan. Sen tänker jag ändå att det inte spelar ingen roll för det viktigaste just nu är att jag känner att jag kommer framåt med allt som har med min högsta dröm att göra. 

 

 Jag ska i alla fall fortsätta med att ta det ganska lugnt. Jag känner ju att det är det jag behöver göra. Skulle jag grejar för mycket och inte tänka på att tagga ner så kommer för eller senare att må ganska dåligt. Jag känner ju redan nu att jag får jobba med mig själv ganska mycket med mig själv för att jag ska må bra. Jag mår bra, men jag måste hela tiden hitta sätt och tänka rätt för att jag inte ska börja må dåligt. 

 

Jag ska försöka att ganska snart hitta någonting som känns meningsfullt att göra, förutom att jobba på min vision och högsta dröm i livet. Det skulle nog vara bra för mig om jag gjorde nåt mer än bara massa vardagliga saker och sträva mot visionen som jag hela tiden har att greja med. Jag vet bara inte vad jag ska göra mer.

 

Man kanske skulle boka lite resor. Jag hade ju tänkt att avverka några i våras och under sommaren, men pandemin stoppade ju mig. Jag har ju tidigare sagt att jag inte ska resa någonstans förrän allt med detta viruset är borta helt och hela världen typ blir som den var innan man ens visste att det fanns något som hette coronavirus. För mig känns det enklast att tänka så för då behöver jag inte fundera på nånting med att vara försiktig, vad som gäller eller till vilka länder som man fortfarande inte bör åka till. Men samtidigt så tänker jag att jag kan väl resa någonstans. Dessutom har ju UD hävt avrådan från icke nödvändiga resor till ganska många länder nu. Jag vill gärna resa och jag känner mig rastlös. Det är ju oftast roligt och vara ute och komma till något annat land, men jag är osäker. Det känns liksom inte rätt att resa i dessa pandemitider. Kanske är det bättre att ändå strunta i det. Tankarna kring detta får jag inte grepp om och det lättaste att göra är egentligen att bara strunta i det och fortsätta att bara göra vardagliga saker och sträva efter att komma närmare min högsta dröm i livet. Är jag osäker ska man nog låta bli. Jag vill ju göra det som känns mest rätt. Men just nu vet jag inte mycket om vad som är rätt och fel, men jag vet att jag denna helgen har gjort helt rätt när jag valde att "chilla" och inte låta rastlösheten ta över kontrollen av min kropp. Jag känner mig nöjd över att jag innan helgen sa till mig själv att jag skulle ta det lugnt och att jag sen gjorde det också. När jag nu inte känner att jag vet riktigt vad jag vill och samtidigt vill göra hur mycket som helst, men känner mig osäker...då gör jag nog bäst i att bara ta det lugnt till jag är mer säker på vad jag vill och vad som är rätt att göra. 

Hej! 

 

Skönt att det blivit helg och att jag nu har kommit hem från jobb. Nu är man ledig och det känns inget annat än bra. Jag har haft några veckor nu av ganska mycket jobb. Jag kanske har gjort dom lite tuffare själv också. Jag tänker mycket på hur jag ska jobba för att det ska kännas bra för mig, men sen lyckas jag inte riktigt jobba på ett sånt sätt som jag själv vill. Jag tänker väl lite fel också. Många pass känns ju lite jobbiga och kanske inte så roliga när man ska börja sin arbetsdag, och då får man ingen bra känsla och sen känns det väl mer jobbigt än vad det egentligen är. Jag kanske inte ska tänka så mycket på vad jag har att göra på jobbet. Bättre att bara slappna av till max och ta allt som det kommer. Jag kommer att ha en hel del tuffa veckor framöver också. Om jag bara låter det vara som det är och inte funderar så mycket mer än så, då blir nog känslan kring allt som har med jobbet att göra mycket bättre. 

 

Missförstå mig bara inte nu. Jag trivs bra med mitt jobb och jag har massor med pass som jag tycker känns bra att jobba på med. Det bara att jag också ibland tänker för mycket på allt som kan vara tufft och jobbigt med detta. Jag vill inte fortsätta så. Jag vill att mer av allt som känns jobbigt istället ska kännnas bra, eller så behöver jag inet känna nånting. Är det inte bra så behöver det inte vara nånting. Lite som jag tänker kring kommentarer från följare av Dannebloggen. Har folk inget positivt att skriva till mig så tycker jag inte att dessa människor behöver tala om något för mig överhuvudtaget. 

 

Annars så tycker jag att mycket just nu känns lite förvirrande. Jag vet inet vad jag ska göra eller hur jag ska tänka kring massor av saker. Jobbet som jag sa kan kännas tufft ibland. Jag vet inet riktit vad jag ska göra med min ledighet. Jag vill göra mer än vad jag känner att jag kan. Samtidigt tänker jag att jag kanske kan göra mer än vad jag själv tror. Jag är bara för orolig för att saker och ting ska bli så jäkla fel. Jag vet ju ibland att jag säger till mig själv vad jag ska göra. Tex tagga ner, men istället skruvar jag ofta upp tempot ännu mer. Det blir liksom tvärtom. Jag vet inte om just det där är ba eller dåligt. Ibland känns ju allt bra när jag mer släpper kontrollen och inte riktigt gör som ag har tänkt mig. Jag känner ändå att jag kan inte leva ett liv där jag inte vågar göra fel. Jag vet ju inte alltid vad som är rätt fel innan jag ska göra något. Många gånger vet man ju inte det förrän efteråt. Undertiden får man väl lita på sitt egna omdöme.

 

Det som känns bra just nu är att jag drar in pengar  och jag vet ju vad jag vill göra med en stor del av alla pengar i framtiden. Jag har ju min vision och högsta dröm som jag säkert tänker alldeles för mycket på. Det känns bra, men jag har mycket kvar att göra och allt ska ju ske i rätt ordning och under ganska lång tid framöver. Detta känns ändå rätt att köra på just nu. Jag får det ju hela tiden bättre och bättre ekonomiskt, för varje månad som jag gör nånting för att komma till punkten där jag känner att jag har lyckats förverkliga min högsta dröm. 

 

Mycket annat i mitt liv får väl vara som det är. Lever jag i nuet och försöker vara avspänd och fri från stress. Då kommer jag att må bra. Jag säger som jag alltid brukar säga: Det viktigaste för mig är att jag mår bra.  

 

När jag i fredags förra veckan kom hem från jobbet så tänkte jag på hur skönt det kändes att jag typ bara kan komma hem och inte bry mig om nånting. Jag skulle vara ledig helgen och massor av tankar hade börjat snurra, som det så ofta gör på mig. 

 

I fredags hade jag slutat jobbet klockan 13:00. Rätt skön tid att sluta när man är ledig en helg. Jag gick sen hämtade mig en lunchlåda och gick hem. Väl hemma så käkade jag den och sen kände jag mig bara så jäkla trött. Det tog liksom tvärstopp i kroppen. Jag fick den där signalen som säger att nu är det inget annat än vila och återhämtning som gäller. Jag bestämde mig för att bara gå lägga mig. Jag tänkte: Det spelar ingen roll om jag sover bort resten av eftermiddagen. Jag bryr mig inte ens om jag sover bort större delen av kvällen. Det var en rätt skön tanke på nåt sätt. 

 

Jag funderade vidare på hur det skulle ha varit om jag tex hade haft fru och barn. Förmodligen hade jag inte kunnat köpa hem den där lunchlådan. Jag hade nog inte bara kunnat gå och lägga mig klockan 14:00 på eftermiddagen och sen sluta bry mig om fredagen. Istället hade jag väl fått gå hem direkt efter jobbet och kanske laga mat till min familj och vänta till alla hade kommit hem så vi hade kunnat äta tillsammans. Kanske hade jag behövt hämta barn på dagis. Samtidigt hade jag varit skittrött efter allt jobbande. Hur trött hade jag inte sen varit om jag hade fått göra allt de där? Dessutom dessutom hade ju kroppen redan sagt ifrån att den ville vila klockan 14:00, och jag hade varit uppe sen klockan 03:30 på morgonen. Sen hade man ju inte haft det så bara i fredags, utan livet hade ju liksom sett ut så istället för hur jag har det nu. Även om jag bara tänker hypotetiskt så kände jag bara att det var så skönt att bara säga till sig själv att jag kan faktiskt bara skita att laga min egen mat och jag behöver dessutom inte bry mig om att jag inte får nånting gjort under resten av dagen. Jag kan bara sova bort den och det får liksom inga negativa konsekvenser. Ingen annan person drabbas ju av att jag gör så och jag har ju tex ingen egen familj som jag måste ta ansvar för. Ibland kan man ju gnälla över att mycket känns tufft, men jag kan också tänka ofta på att jag har det ganska bra. 

 

Mitt liv är inte perfekt, men mycket är jag ändå nöjd med. Ekonomin är bättre än någonsin och tycker mycket om mina syskon och deras barn. Jag kan ibland tänka att jag borde träffa mina syskon och deras barn oftare. Jag funderar mycket på vad jag ska göra i framtiden för mina syskonbarn. Vad blir det optimala och det bästa jag kan göra. Jag vet inte det nu och frågan är hur jag ska komma på det? 

 

 Jag drömmer mycket just nu om min vision. Det som känns bra att jag redan nu har massor av pengar som jag liksom ska pumpa in i detta. Det går bra med pengar och det svåra med min vision kommer nog sen när jag typ har klarat av årets mål, och nästa halvår av 2021. Nästa sommar så tror jag att jag kommer att vara på den där "punkten" i min vision där jag nog behöver ta lite större risker och kanske också ta bort något i mitt liv som är bra idag. Jag får för mig att jag måste våga riskera något, för att sen få något annat som är ännu bättre än det jag hade. Nu är ju detta med att ta risker inte aktuellt nu och därför känns det ganska lugnt nu. Men om jag nånstans kommer att tveka och inte köra vidare på min vision så är det just när jag måste våga mer än vad jag behöver just nu. Det är nåt jag nog inte är så bra på. Jag kan ibland vara rädd för att göra fel, men samtidigt kan jag tänka att ju större risker man tar...ju större blir också möjligheterna. Men det kan ju också vara så att ett misslyckande kan göra att allt bara går åt helvete, och då ångrar man ju säkert att man tog den där risken. Ska jag sen vända på tanken ännu en gång så är jag rätt säker på att om jag bara kör på alla säkra "kort" i min strävan efter att nå min vision, då kommer jag nog inte att lyckas fullt ut. 

 

Jag har också den senaste tiden funderat om jag idag är den person som jag vill vara. Ligger det något i all den kritik som jag kan få av andra när det kommer till hur jag är som person. I vissa fall har säkert folk rätt, men jag är ju inte ofelbar som människa. Dessutom känns det inte oviktigt att jag själv strävar efter att vara den person som jag själv vill vara. Det är ju ingen annan som egentligen bestämmer hur jag ska vara eller vad jag ska göra med mitt liv. Sånt som andra inte gillar med mig, är kanske ändå något som jag själv gillar inte har något problem med. I slutändan är det ju upp till mig hur jag vill vara och vad jag vill göra. 

 

Om jag ändå ska ge mig själv kritik så kan jag känna att jag borde tagga ner lite med saker och ting. Det viktiga för mig är ju nu att jag kör på med min vision. Det är inte svårt och jag behöver inte göra så mycket. Inget annat känns viktigare än att jag jobbar för att komma närmare min högsta dröm i livet. Hur skulle något annat kunna kännas viktigare. Ändå känner jag just nu att jag kör ganska hårt med andra grejer också. Det känns ingen bra att jag skruvar upp tempot eftersom jag den senaste tiden har sagt till mig själv att jag ska "tagga" ner.  Typiskt mig det där. Jag säger att jag ska göra något och sen göra jag typ tvärtom. 

 

 En annan grej som jag ibland kan vara lite ledsen över är att  det inte funkar med vissa personer. De finns rätt många personer som jag tänker att jag skulle vilja ha en bra relation med. I alla fall en bättre relation än vad jag har idag. Samtidigt har det ju skurit sig med många genom åren. Jag antar att sånt är livet. Vänner och andra typer av relationer till människor kommer och går. Jag har inte tänkt så mycket djupare på detta, men det känns ändå som jag bör ta en funderar på vad jag vill när det kommer till relationer till andra människor. 

 

Kring detta har jag ändå en tanke som jag verkligen tror på. Den lyder: Jaga inte människor. Jag ska göra min grej och sen får jag rätt människor omkring mig som jag kommer att trivas med. Förhoppningsvis stannar dessa människor också kvar. När jag tänker efter så är det nog så att dom personerna som jag idag har omkring mig och som jag trivs med, just är personer som jag själv aldrig har jagat. Jag har bara kört på min grej och sen löser det sig med bra relationer och vänner. Jag har sen länge trott på att jag aldrig ska jaga något för att jag ska få det, men det stör mig att det känns som det har tagit lång tid för mig att faktiskt bli säker på att min tanke är rätt. Jaga inte människor. Gör bara din grej. Tänk om alla människor kunde komma till den insikten och förstå att det nog skulle vara det bästa för alla.

 

Jag trodde förra veckan att bara jag får jobbat   det blir fredag så kommer jag att börja på en mer "soft" arbetsperiod med: Roligare körning, mindre jobb och mer ledigt. Det känns väl inte riktigt så nu. Denna arbetsveckan är ganska tuff. Det känns i alla fall inte som den blir mer "soft" än dom två senaste veckorna som jag har haft. Jag har kanske lite mer av sådan körning som jag gillar att ha under denna veckan, men annars är det nog inget annat som känns bättre. Jag får vänta minst en vecka till innan jag kan säga att jag är inne i en mer behaglig arbetsperiod. 

 

Annars är det som vanligt. Jag är noga med att gå ut på mina promenader och allt känns bra med detta. Jag vet inte just nu hur jag ska fixa denna veckans mål med antal steg. Jag har ju ganska långa dagar av jobb, men jag brukar ju hitta en lösning och jag är ju ledig till helgen och då kan man ju i alla fall gå två megalånga promenader om jag tycker att jag inte har gått tillräckligt under veckan.

 

Nu har det väl blivit hösten. Detta är ju ändå sista dagen av augusti och september är i alla fall för mig en känsla av att det är höst. Jag tycker att det är ganska mysigt med höst. Det blir ju sällan för varmt, men det är ju inte direkt någon vinterkyla heller. När det blir höst så har ju också mer än ett halvår gått och då kan jag ju också se att jag är nära att lyckas fixa vissa målsättningar som jag bestämde mig för i början av året att försöka slutföra. Ofta när jag grejar så tänker jag ju att jag vill börja i januari och bli klar i december, samma år. Det känns mest naturligt, mindre stressande och tidsmässigt mest rimligt ett helt kalenderår i taget. När det nu bli höst och bara 4 månader kvar av 2020 så känns det ju mer motiverande att försöka slutföra något som man kanske har kämpat med i över ett halvår. Känner man att man är nära att slutföra något, så ger man kanske inte upp lika lätt. Sen är ju hösten bara en väldigt fin årstid, och mer än så behöver jag inte känna för att jag ska må bra. Sommaren för min del har varit bra, även om allt kanske inte blev som jag hade tänkt mig från början. Jag hade tänkt göra mer saker, fast coronaviruset kom ju liksom i vägen. 

Är det något av allt jag känner som aldrig tycks försvinna så är det känslan av rastlöshet. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag känner av den. Men jag tycker ibland att det känns jobbigt att den där känslan kommer över mig. 

 

Jag vill ibland göra så mycket och jag har den senaste tiden känt att jag har haft lite svårt att sitta still. Man blir ledig, sitter hemma och har tråkigt. Rastlösheten tar över och hjärtat känner att jag vill göra mer än att bara ta det lugnt, men samtidigt har jag känslan av att det som är mest rätt att göra är bara att försöka återhämta sig och vila. Jag ska ju orka med att jobba på och göra saker som handlar om att förverkliga drömmer som jag har. Dessutom vill jag må bra. Det kan ju vara roligare att göra saker som man i stunden känner för och visst kan jag må bra av det på kort sikt. Men tänker man lite längre känns det sällan bra att typ göra hur mycket som helst och sen hamna i ett tillstånd där man känner sig tom och helt slut. 

 

Men att jag känner mig rastlös ibland är ju inte så konstigt. Om jag sitter i min lilla tvåa och inte har så mycket att göra. Jag har kanske en ledig dag, jag har gått någon promenad och sen vet man inte riktigt vad man ska hitta på. Mycket av allt jag gör i mitt liv handlar ju om att jag gör det för att jag själv vill det. Jag känner sällan att jag måste eller att jag har ett ansvar över att vissa saker och ting blir gjorda. Jag känner ofta att jag kan göra som jag själv vill och jag behöver inte bry mig så mycket vad andra vill att jag ska göra. 

 

Jag vet inte om känslan av rastlöshet är en bra eller dålig känsla. Det är jobbigt när jag inte riktigt vet hur jag ska hantera den. Det blir också jobbigt när jag känner att jag borde sitta mer still och så väljer jag att ändå inte göra det. Jag vill komma ur känslan av rastlöshet, samtidigt kan jag känna att det är bra att jag känner så ibland. Jag får ju saker och ting gjorda lättare när jag känner att jag inte kan sitta still. Men när känslan är svår att hantera så är det ganska jobbigt. Sen kan man ju tycka att det är bättre att jag vill sätta fart och göra saker, än att jag bara är slö och sitter still. Slutsatsen är väl att lagom mycket är bäst. 

 

1. Hur tjänar du alla pengar? 

2. Vad exakt är din vision, berätta mer i detalj?

Jag vet inte riktigt vad jag egentligen ska svara på någon av dessa frågor. När det kommer till frågan om pengarna så verkar det som att många tror att jag kan ge några sk garantips på hur man exakt ska göra för att kunna tjäna pengar.  Jag kan ju bara säga att jag gör ju saker som funkar för mig, men jag tror inte att allt jag gör som jag klarar av att tjäna pengar på automatiskt bara funkar för vem som helst, även om någon annan skulle göra på exakt samma sätt som jag har gjort. Vi har ju alla olika förutsättningar och befinner oss på olika platser i livet. Saker som funkar för andra att tjäna pengar på funkar kanske inte för mig och tvärtom. Jag tror inte att det går att svara exakt på hur jag tjänar mina pengar på alla som sätt som jag har lyckats på. Ibland är det ju tillfälligheter och ren jäkla tur att jag har lyckats. Då kan man ju inte säga att det finns några garantier för vad som funkar och inte. Dessutom kan jag väl ärligt också säga att jag inte är så sugen på att sitta och blogga vad jag exakt har gjort, steg för steg för att sen lyckats bygga upp en bättre ekonomi. Jag vill ju lägga mitt fokus på att tjäna mer pengar och fortsätta bygga upp en starkare och ännu bättre privatekonomi. Jag vill lägga energin rätt liksom, då är inte det att blogga om vad jag genom åren har gjort för att tjäna pengar.

När det kommer till frågan om vad min vision exakt är så är det ju också något som är ganska svårt att svara på eller berätta mer om än vad jag redan har gjort. Hela grejen med att man har en vision som man vill uppnå är ju just att det inte är ett specifikt mål som går att ta på eller säga exakt vad det faktiskt är. Det handlar ju mer om ett tillstånd en punkt i livet som man vill uppnå. Jag kan ha en vision om att bygga upp något som sen gör att jag kan säga att det där var min förtjänst att det nu är som det är med något. Jag vill bara komma till en punkt i livet där jag känner mig nöjd med allt och även om jag känner mig ganska nöjd idag med mycket av sånt jag har gjort och hur jag har det i livet, så är det något som fattas. Jag vill känna eller ha nånting mer som jag inte riktigt känner att jag har idag. Jag vill liksom fåt lite till av livet, innan jag nöjer mig helt och hållet. Att ha en vision är inte att ha någon konkret målsättning. Det mer en känsla eller ett tillstånd av livet som man vill hitta. Därför kommer jag nog inte kunna ge er några bättre svar än vad jag nu har gjort. 

Hoppas ni nöjer er med dessa svar nu. Jag har fått så mycket frågor om just dessa två saker den senaste tiden och jag vet ärligt talat inte hur jag ska kunna svara tydligare på detta än vad jag just nu har gjort. Ni får gärna följa mig på mina sociala medier i framtiden. Jag lovar att jag ska berätta när jag mer lever i min dröm och liksom har uppnått min vision. Klarar jag det inte så hoppas jag att jag ändå kommer att må bra under hela mitt liv. Jag mår bra nu och jag är för det mesta nöjd och glad. Jag kan idag göra tummen upp för mycket i mitt liv, och bättre ska allt de som redan är bra bli. Det är väl ungefär så jag tänker. 

 Det är skönt att börja denna veckan med en helt ledig dag. Förra veckan var väl inte så rolig att jobba på med. Jag hade på tok för många pass som jag inte gillar att ha och jag hade ju också en jobbhelg att ta mig igenom. 

 

Denna veckan känns väl lite bättre när det kommer till jobb och vad jag har för pass. Sen kan man väl ändå säga att jag längtar till fredag för då börjar jag ändå en ganska med mer av den körningen som jag gillar att kämpa med, och fler lediga dagar än vad jag normalt brukar ha. Det känns lite tufft just nu att jobba på. Det kan jag erkänna, men det är ju ändå bättre att bara bita ihop och kämpa med det än att försöka komma undan och smita ifrån. Inget kommer att bli bättre om jag inte jobbar på. Det passar inte min stil att liksom skita i det bara för att mycket inte är så himla roligt med jobbet just nu. Det blir ju också lite som man gör det till själv. 

 

Annars är det väl som vanligt. Jag kommer att kämpa med mina promenadrundor. I ur och skur kommer jag att ta mig ut om jag känner att jag behöver det för att fixa min målsättning för varje vecka. Det är något som känns bra och jag har sen länge fixat att få över 70 000 steg i veckan. Det har varit ganska enkelt. 

 

 Denna veckan får jag ju också in ganska mycket pengar. Det är lön och allt möjligt annat av saker som jag får cash för nu. Detta känns ju alltid bra och jag kommer ju också att använda en hel del av dom pengar som jag får in till att ta mig närmare min vision som jag har i livet. Jag har faktiskt redan gjort det. Jag gör allt jag kan. Jag maxar och det känns bara bra.  Det är ju min högsta dröm, och har alltid varit. Även om jag inte nu kommer att vara i närheten av någon förverkligande av drömmen så kommer jag ju närmare, samtidigt som jag alltid får en bättre ekonomisk situation ju mer jag väljer att göra för att lyckas med min vision. Jag kommer att ångra mig om jag inte känner att jag har gjort ett ordentligt försök i alla fall nå den dröm som jag i hela mitt liv har drömt om. 

 

Är det något som jag har känt av för mycket i mitt liv så är det stress. Jag minns väldigt väl när jag var vid den punkten i livet då jag stressade mest. Idag fattar jag knappt hur det ens är möjligt att stressa så mycket som jag faktiskt gjorde. 

 

De finns ju flera orsaker till att jag stressar, eller till varför jag har haft perioder i mitt liv av väldigt mycket stress. Ibland vill jag bara hinna med för mycket på kort tid. Man kanske tror för mycket på sig själv och känner att man vill mycket och så skapar det stress hos mig. Ibland kan det ju vara min oro för saker och ting som gör mig stressad. Jag vet också att på den tiden när jag var som mest stressad i mitt liv så hade jag ju en väldigt dålig ekonomi. Det fanns inte en chans att jag kunde hålla mig stressfri då när jag dagligen funderade på hur jag skulle göra för att kunna betala räkningar och köpa mat. Dessutom gjorde jag ju allt jag kunde och lite till för att hålla upp en fasad utåt sett för att man skämdes ju över hela den ekonomiska situationen som man då hade. Jag vågade aldrig berätta för någon hur det egentligen låg till. Många trodde att jag var ganska överbetalt, samtidigt som vissa sa att jag var snål som sällan unnade mig det där lilla extra, men allt berodde ju bara på att jag inte hade några pengar. Att jag ibland kunde hitta sätt att tex spara 300 kronor var något som var värt hur mycket som helst för mig. Jag är glad idag att jag kom ur allt det där och fick en bra ekonomi. Idag behöver jag i alla fall inte vända och vrida på pengarna för att ha råd med mat under en hel månad. 

 

Just nu tänker jag nästan överdrivet mycket på att jag inte ska stressa. Även om jag hamnar i situationer som kan vara lätta att stressa upp sig för, så försöker jag  hålla mig avspänd och jag tänker på att jag inte ska bli stressad,  typ hur mycket som helst. Jag har kommit på mig själv alldeles för många gånger i mitt liv att jag stressar och det är sällan något som gör någon nytta. Jag tror inte jag får saker gjorda snabbare för att jag stressar. Jag tror inte att jag mår bättre av att  göra saker under stress. Det är nog tvärtom. Har man gjort saker lugnt och jobbat på mer avspänd så mår man nog i längden bättre av det. Det är ingen som kommer att tacka mig om jag tex blir sjukskriven p.g.a. för mycket stress. Jag kan också tänka mig att stress kan vara direkt farligt för kroppen och har man stressad och känt sig pressad i längre perioder, då är det nog svårt att undvika att det får en negativ påverkan på hälsan. Jag ska försiktig med vad jag säger när det gäller just hälsa och stress. Jag är ju ingen läkare, men jag tror nog inte att jag överdriver om jag säger att stress kan vara farligt för kroppen på ett eller annat sätt, om man inte lär sig att ta det lugnt. Vi påverkas ju säkert alla olika också av stress, men jag tro i alla fall inte att det är bra för någon i längden att vara en väldigt stressad person. Därför kan man ju tänka att man egentligen inte har något annat val än att tagga ner, ta det lugnt, vara avspänd, leva i nuet och göra vad man kan för att hålla sig fri från stress. Jag tycker ju alltid att det viktigaste i livet är att man mår bra och då ska ju tex inte stress få vara orsaken till att man kanske blir sjuk eller bara mår skit. 

 

Det är ju inte heller så att man behöver spara pengar för att man ska kunna jobba mot målet att bli fri från stress. Jag kan ju hela tiden, varje dag och när jag vill göra saker för att jag inte ska stressa eller bli stressad. Jag kan ju inte alltid hjälpa att jag hamnar i situationer som lätt kan få mig att bli stressad, men jag kan ju alltid påverka hur jag väljer att möta situationen som jag hamnar i.  Jag tror ju stenhårt på att det typ alltid är bättre att försöka vara lugn och avspänd än tex upprörd och stressad.

 

Detta med min stress och vilken nivå jag lägger mig på är verkligen något som jag ska fortsätta tänka mycket på. Jag vill bli bra på att: Tagga ner, ta det lugnt, känna mig avspänd och bara ha ett liv fritt från stress och press. Jag ser ju också upp till personer som utåt sett uppfattas som väldigt avspända. Dom verkar ju också kunna hantera sin stressnivå på ett väldigt bra sätt. Jag vet att jag ofta kan bli imponerad av sånt, och när jag tänker tillbaka så har jag nog alltid beundrad personer som bara har ett naturligt lugn inom sig. 

 

Jag hoppas nu att jag faktiskt bara kan känna mig mindre stressad i framtiden. Man behöver inte stressa för att man tex blir: Arg, orolig eller känner tidspress. Det går att hålla sig på en mer avspänd nivå ändå. Jag kommer ju titt som tätt att hamna i situationer som lätt kan få vem som helst att bli stressad, men jag borde nu med mitt tänkt kring detta kunna hantera det på ett bra sätt och jag ska verkligen göra allt jag kan för att helt få bort den eventuella stress som jag fortfarande ibland kan känna.  Det kan ni ge er f*n på!

 

 

Mycket är bra i mitt liv just nu och det vill jag verkligen börja med att säga innan jag kommer in på alla möjliga saker som just nu känns mindre bra eller rent av får mig att må dåligt. Jag får kämpa med väldigt mycket saker igen. Jag får ibland hålla på med skit som jag helst skulle vilja slippa. Detta är jobbigt för jag vill fokusera på sånt som är viktigt för mig och i slutändan betyder att jag mår bra och kan förverkliga mina drömmar. Mycket är väl bra nu och jag tycker att även om jag har fått en hel del skit på sistone och fått utså en del rätt obehagliga saker så är de mesta bra ändå.

 

Men det känns ändå som det alltid är något av "skit"  som man bara vill slippa.. Det gör mig lätt förbannad och risken är att jag blir "totalblockerad" på att göra saker som jag helst vill syssla med. Det påverkar mig på ett negativt sätt och jag tappar lätt: Lugnet, avspändheten och mitt trygga jag som jag ändå allt som oftast nu för tiden känner. 

 

Jag kände för några dagar sen att det kändes väldigt bra i min kropp. Jag var maximalt avspänd och lugn och jag märkte hur det nästan direkt påverkade alla mina sinnen på ett positivt sätt. Dessutom kändes det som jag fick mer gjort, utan att jag stressade eller bara hade för bråttom. Jag tog det lugnt och gjorde saker ordentligt och efteråt var jag nöjd och glad över att jag hade hittat en sån skön och bra anspänningsnivå. Jag vill alltid att den där sköna känslan av maximalt avslappnade och levandet i nuet ska hålla och bara finnas där i vilka situationer jag än hamnar i. Men jag har svårt att behålla det på en bra nivå under en längre period. Jag kan stundtals komma ner på avspända nivåer som jag tidigare knappt har varit i närheten av, men så fort något oväntat och obehaglig skit drabbar mig så tänker jag sällan på att jag måste fortsätta att bibehålla lugnet och avspändheten. Vissa saker hatar jag bara att jag ska behöva utså och måste jag dessutom ha med något korkat dumhuvud att göra så känns det sällan bättre. Jag vill liksom slippa att beblanda mig med folk som bara ger mig en massa negativ energi, och som på ett eller annat sätt nästan tvingar in mig i saker som jag inte vill lägga ner någon tid på. Det bästa är ju att i dom flesta fall bara skita i det, men ibland känner man ju också att man måste sätta ner foten och säga ifrån. 

 

Nu känns det ändå bra. I grund och botten så mår jag bra och det känns också väldigt roligt att nu gör ganska mycket saker som jag faktiskt vill hålla på med. Jag får det ju också bättre och bättre för varje månad som går. Möjligheterna att hela tiden göra mer och mer saker ökar hela tiden och jag kan för första gången i livet nu se att min absolut högsta dröm, eller vision är inom räckhåll. Den känns möjlig att nå och det känns mer möjligt än omöjligt. För mig gäller det bara att jag håller mig till vad jag har planerat, vågar riskera lite och när tiden är rätt så måste jag kanske våga ta bort något i mitt liv som redan är bra, för att jag sen ska kunna få  något annat som är ännu bättre. 

 

Även om jag har fått hålla på med en del skit, p.ga vissa idioter den senaste tiden, så känner jag ändå att inget egentligen kan stoppa mig när det kommer till att nå mina mål i livet. Just nu handlar det mest om att nå alla delmål som i slutändan ska göra att jag verkligen når den där punkten i livet som jag alltid har drömt om och som är min vision och högsta dröm. Oavsett om mycket annat är bra eller dåligt så känns det bra att jag nu grejar med nånting som verkligen grevlig mycket positiv energi och det är också väldigt motiverande. Det skönt att ha det att falla tillbaka på i alla lägen liksom. 

 

 

 

En sak som jag mer eller mindre hatar det är att prata jobb på min fritid. Nu är ju hata ett väldigt starkt ord. Jag kanske istället ska säga det finns en sak som jag inte gillar. Jag frågar naturligtvis själv folk ibland vad dom  jobbar med , men jag fortsätter sen inte att samtala om det. Jag tycker snacket som blir i samband med att man pratar om någons eller mitt jobb blir så tråkigt. När jag är ledig vill jag helst prata om andra saker än jobb. Jobbet lägger man ju så mycket tid på ändå och att få frågor som i mitt fall handlar om bussar vill jag helst inte prata om när jag är ledig. Jag är oftast heller inte  så intresserad att höra så mycket om någon annan människas jobb. Visst jag har ju träffat något offentlig person och så. Där kan det naturligt vis vara intressant att fråga lite. Men märker jag att den personen jag pratar med kanske inte vill prata så mycket om sitt jobb, då gör jag inte det. Jag vet ju själv hur tråkigt jag tycker att det är när någon frågar mig och jag bara inte har någon lust. Då tänker jag ju samtidigt på att jag inte ska tråka ut andra med samma typ av snack. Jag tror att det finns ganska många som är som mig. Som inte vill prata jobb när dom är lediga. 

 

Jag har varit med om att folk vill prata buss med mig när jag typ besöker ställen som: Korvkiosken, banken eller tandläkaren. Jag gillar det liksom inte.  Jag är ju inte på besök utanför en korvkiosk för att jag vill prata om mitt jobb. Jag ska köpa snabbmat och strunta i jobbet ju. Jag vill vara ledig när jag faktiskt är fri från jobbet. Jag kan heller inte svara på frågor som jag får. Jag måste inte och jag vill väldigt sällan bry mig. 

 

Jag får väl se om jag kan komma på något lurigt att säga i framtiden så att man faktiskt kanske kan slippa prata jobb när man är ledig. Stundtals blir det på tok för mycket sånt snack. Jag kan inte tycka annat än att det är ganska tråkigt. Jag trivs bra med mitt jobb, men jag vill helst vara ledig när jag är det och ibland blir det bara för mycket det där "buss" och "tuta och kör-snacket". 

Ny vecka igen och från och med idag börjar jag jobba på ett annat schema. Man har ju ett för sommaren och ett annat för övriga tiden på året. Även om det fortfarande är sommar så sker ju skiftet nu. Jag jobbar helgen, men jag är ledig onsdag och torsdag istället. Det faktiskt fullt ös med jobb nu. Förra veckan jobbade jag bara tre dagar, men det hände en hel del som kändes lite jobbigt. Jag var ju med om en liten incident och den liksom förföljde mig hela veckan. Jag har mått lite dåligt av detta, men nu känns det ändå ganska bra i alla fall.

 

 

Annars är jag ju bra igång med mina promenadrundor. Dom senaste två veckorna har jag "stegat" på riktigt bra och jag har nått mina målsättningar hur lätt som helst. Jag ska ju alltid ha fixat minst 70 000 steg till söndagen, men jag har nu dom senaste två veckorna nått mitt mål i förtid. 

 

 

Sommar i P1 är slut för i år. Jag har inte lyssnat på alla årets sommarprat, men ganska många har jag hört. Om jag ska välja någon som jag tyckte var bäst så är det svårt i år. Jag känner att jag inte kan välja ett sommarprat, men de finns två stycken sommarprat som jag tyckte var trevliga att lyssna denna sommar Gry Forssell och Therese Lindgren  var dom som jag gillade bäst. Har ni inte hört dom så tycker jag ni ska lyssna. 

 

Förövrigt så tycker jag att det bästa sommarpratet som jag har lyssnat på är det som Molly Sandên levererade förra året. 

 

Jag sitter här hemma framför datorn (heller säger man bakom) och funderar över min blogg och jag ska verkligen i detta inlägg försöka tömma ur mig precis alla tankar som jag bara kan komma på kring mitt bloggande. Är det rätt fortsätta eller borde jag som väldigt många andra har gjort under, bara lägga ner bloggen. Låta det ta slut och släppa alla tankar på blogginlägg och skapandet av nya. 

 

Egentligen känns det lite konstigt att jag just nu tänker så. Den senaste tiden har jag ju faktiskt lyckats hitta det sätt att blogga på som känns väldigt bra. Jag tömmer mer mina tankar nu än tidigare. Jag skriver vad jag helt ärligt tycker och känner, och det är så jag vill jobba med bloggen.  När jag nu har hittat ett sätt som jag verkligen känner är bra och funkar för mig, då tänker jag på att kanske avsluta detta som jag har grejat med regelbundet i snart 12 år. Det känns nästan lite motsägelsefullt att jag äntligen får till min blogg så som jag vill ha den och sen kommer tankar på att jag kanske vill lägga av, men är det nånting jag har lärt mig under åren så är det att mycket är inte alltid logiskt när det kommer till bloggen. När det går väldigt bra och man har bra "flow" skapandet, då kan man lätt känna att man inte vill fortsätta. När man känner av lite "bloggtorka" och när man själv inte tycker att man får till ett bra bloggande, då kan man ändå vilja fortsätta. Jag vill ju liksom åt den där känslan av att det ska kännas bra igen. Det känns ju för sorgligt att avsluta bloggandet för att man har tappat kreativiteten. Jag vet inte exakt hur det ska kännas för att det ska kännas rätt att avsluta, men jag vill i alla fall inte känna vemod och känsla av att jag inte kan skapa längre. Någon annan mer positiv känsla vill jag nog avsluta mitt bloggande med, när jag eventuellt väljer att ta det steget. 

Sen tror jag ändå att jag vill blogga så länge jag tycker att detta med Dannebloggen är roligt, men jag vet ärligt talat inte om jag just nu tycker att det är så roligt längre. Jag känner mer att jag behöver göra det för det hjälper mig att må bra. Det var nog roligare förr. Kanske är det så att jag borde göra som  väldigt många andra redan har gjort. Sluta och bara köra på med andra saker. 

Samtidigt känns det inte rätt att avsluta något som fortfarande får mig att må bra. Jag tycker också att det är vårt att komma till ett avslut när detta med bloggen ändå är något som man har hållit på med länge. Jag tror också att jag har fått uppleva roliga saker som jag kanske inte annars hade fått göra om jag inte hade haft bloggen. 

Jag tror ändå att ett avslut av bloggen ligger ganska nära. Bara att jag har alla dessa tankar som jag skriver om i detta inlägget gör ju att man någonstans känner att slutet med bloggen inte är så långt borta. Jag vill ändå inte bara avsluta allt hur snabbt som helst. Jag tror nog mer på att fasa ut allt och sen på något naturligt sätt avsluta bloggandet. Jag brukar känna med många saker att det är bra om man tar ett år i taget. Kanske är det mest rätt att göra så med bloggandet. Sista december i år,  eller kanske i början på januari nästa år, då kanske det bara känns bra och helt rätt låta detta med bloggen vara slut. Det är inte en tanke som just nu känns jobbig eller vemodig på något sätt. 

Jag har ju annars många idéer och tankar på vad jag kan skapa för blogginlägg. Jag kommer ofta på nya grejer och många av dessa idéer ligger liksom och vilar just nu. Jag kan tänka att om jag avslutar bloggen och inte har fått publicerat vissa saker som jag skulle vilja få gjort, då skulle det ju kanske kännas fel att lägga ner bloggen. Fast samtidigt är det ju så att nya idéer på vad jag ska blogga om kommer jag på hela tiden så länge jag väljer att hålla detta med bloggandet vid liv. 

Jag håller ett ganska högt tempo nu med det mesta. Mycket vill jag få gjort och sen har det under denna veckan hänt lite grejer som jag inte riktigt hade räknat med, men jag är glad att jag hanterade hela händelsen på ett bra sätt. Man kan ju inte alltid hjälpa vad man blir drabbad av, men man kan alltid styra och hantera saker man drabbas av på det sätt man tror är bäst för sig själv. Är det något jag känner mig nöjd med nu så är det hur jag just hanterade det jag drabbades av tidigare i veckan på ett för mig väldigt bra sätt. Jag tänker inte säga så mycket och vara konkret, men det känns i alla fall bra att jag alltid hittar sätt att må bra på. Jag mår ju bra nu i alla fall. Det är ju alltid det viktigaste. 

 

Men sen är det ju så också att även jag kan må lite dåligt ibland. Även om det sällan känns jobbigt speciellt länge så är det jobbigt under dom stunderna det händer. Det blir väl så när jag är en sådan person som lever nära mina känslor. Vissa saker känns lite extra jobbigt och då kommer väl den där känslan av att man inte mår bra också. Många saker har hänt tidigare i mitt liv som har satt ganska djupa så i mitt hjärta och att jag skulle kunna vara så stark att jag bara kan tränga bort dessa saker är nog så gott som omöjligt. Dessutom vill jag nog inte det heller för hade jag klarat att tränga bort och bara släppa sånt som jag tycker är bland dom jobbigaste sakerna som har hänt i mitt liv, då hade jag väl varit psykopat eller nåt liknade. Det är ju inget jag vill vara i alla fall. Då mår jag hellre lite dåligt ibland och känner av alla mina känslor på just det sättet som dom känns. 

 

En känsla som jag tycker är bra att jag får även om jag kan må dåligt av den det är att jag blir jävligt förbannad när en eller flera personer jävlas med mig på något sätt. Jag mår egentligen aldrig dålig av vad folk gör eller säger till mig. Till en början blir jag mest bara förbannad över att jag inte får vara ifred. Jag tänker så här:  Sen kanske jag kan må dåligt i efterhand, men då handlar det mer om att jag har blivit för arg och jag kanske inte tycker att jag har hanterat den ilskan på det bästa sättet för mig själv. Sen tycker jag ändå att det är bra att jag blir arg för det visar ju ändå någonstans att jag inte bara accepterar och tillåter mig själv att tåla precis vad som helst. Jag känner ju verkligen nånting med full kraft och det är ju precis så jag vil att det ska vara. Dessutom tror stenhårt på att om man blir lite arg för saker som man inte accepterar att folk utsätter mig för, då klarar jag mig bättre rent mentalt. I slutändan får nog ilskan mig att må bra trots allt. Jag brukar säga: Lite skit får man ta och mycket skit får man acceptera, men inte vad som helst. Nånstans måste man ju dra en gräns och visa att man inte tar hur mycket skit som helst. Det tycker jag i alla fall. 

 

Mitt liv är inte perfekt och det kommer det väl aldrig att bli. Jag försöker ju ändå nu att uppfylla min högsta dröm i livet. Även om hur jag har det idag och hur jag har haft det tidigare så vill jag något mer och det känns bra att jag har börjat göra något konkret för att i alla fall ge min högsta dröm en rimlig chans. Samtidigt känns det lite jobbigt att jag inte har försökt tidigare. Jag har ju gjort andra saker och ibland har man ju också spenderat mycket pengar. Ibland får jag en tanke att jag kanske borde investerat dessa pengar i min högsta dröm istället för att göra alla möjliga resor eller festat upp pengarna. Sen ska man väl egentligen inte tänka så heller för hade jag tidigare inte gjort som jag hade gjort så kanske jag hade suttit här i detta blogginlägget och ångrat att jag inte hade rest och festat mer när jag hade chansen och orken att göra sånt. En hel del av sånt jag har gjort sen tidigare, som tex vissa Musikhjälpen-grejer, är jag ganska säker på att jag inte kommer att få chansen att göra och uppleva igen. Jag kan liksom inte sitta här och ångra att jag har haft ganska roligt för mycket av mina pengar. Det är ju ändå pengar som jag har jobbat och slitit för. Jag känner ju ändå att det finns ett värde i att slita för sina pengar och sen unna sig saker som man gärna vill ha. Även om jag nu känner att jag hade kunnat gjort mer för att komma närmare min högsta dröm så har jag ju förverkligat andra drömmar också. Jag kan ju aldrig göra allt på samma gång. Allting tar ju sin tid att fixa liksom. Om jag i framtiden kommer att nå min vision och högsta dröm i livet, då är jag ju ändå mer än nöjd med vad jag har gjort och hur jag har fått det i livet. Om jag inte klarar det så kan jag nog någonstans vara nöjd ändå. Allt jag nu gör för att komma närmare den vision jag har kommer ändå bara att bli till det bättre för mig. Det är ändå en väldigt skön känsla att bära med sig, oavsett om jag ibland känner saker som jag kanske i stunden skulle må bättre av att förtränga. Men det nog också bara i stunden. Sen skulle jag nog ändå må dåligt på sikt och jag inte tillåter mig själv att känna precis det jag just i stunden känner.