Dom senaste veckorna har jag tänkt en del kring Dannebloggen och kanske inte bara just på min blogg , utan mina andra sociala medier också. Jag får ibland tankar på att jag kanske ska lägga av och försvinna helt från: Blogg, Instagram och TikTok. Det är ju på dessa plattformar som jag publicerar mest. Det kommer upp lite tankar på vad detta egentligen ger mig att hålla på med. Känslan jag kan få är också att jag aldrig skulle ha börjat. 

 

Sen är det ju ändå så att jag tycker att detta med mina sociala medier är roligt att hålla på med. I grund och botten är det bara det. Jag håller på med detta för att jag tycker det är roligt. Dannebloggen är bara en ego-grej för mig. Jag skiter tex fullständigt vad andra tycker och tänker om Dannebloggen om allt de som sägs bara är hat och andra negativa saker. Det är inget som ens får mig att bry mig eller göra mig ledsen det minsta lilla. Mitt syfte med att ha sociala medier är ju bara för att jag gillar att ha allt detta som tidsfördriv. Dessutom har jag sen länge känt att jag mår bra av uppdatera med jämna mellanrum. Jag tar inte ens åt mig av konstruktiv kritik. Jag tänker ju aldrig på vad jag måste göra för att utveckla mina plattformar. Jag bara kör på för att jag personligen tycker att det är kul. 

 

Jag har fått massor med skit genom åren för mina sociala medier. Det kan vara att man tycker att min blogg är dålig eller att jag ska sluta att lägga upp vissa typer av inlägg på Instagram, eller så känner bara vissa ett behov av att säga att min TikTok är sämst av allt som finns att titta på där. Alla dessa människor som skriver eller säger detta till mig tror uppenbarligen att jag bryr mig. Annars hade man väl inte varit på mig på det sättet?  

 

Ingen kan få mig ledsen genom att påpeka för mig att mina sociala medier är dåliga. Jag bryr mig inte alls om dessa människor. Jag pillar ju bara med detta för att jag tycker det är kul. Mitt syfte är inte att få andra att tycka att det jag gör är bra. Man kan liksom inte såra mig för att man kritisera något som jag lägger upp.  Jag bryr mig bara om att allt ska vara roligt. Om jag ska bry mig om vad andra tycker så lägger jag bara energin på alla som ger mig positiv feedback. Varför skulle jag bry mig om något annat än bara allt som jag anser vara positivt? Jag jobbar ju liksom inte aktivt med att utveckla och göra mina sociala medier bättre. Allt blir som det blir och om det sker någon form av förbättringar så handlar det bara om att jag har hittat ett nytt sätt som känns roligt att jobba vidare på.  Vad andra tycker at jag ska förbättra eller utveckla är inte av intresse för mig. Allt kan se likadant ut varje år...bara jag tycker det är roligt att greja med Dannebloggen.

 

Jag får flera gånger i veckan meddelanden skrivna till mig där man säger att man tycker om det jag gör på ett flertal av mina sociala medier. Vissa har ju också följt mig under en ganska lång tid. Vissa skriver ganska ofta och naturligtvis blir jag glad av detta. Då bryr jag mig naturligtvis. Många är hur snälla och gulliga som helst. Detta väger ju lätt över den skit som man ibland också får. Sen är det ändå så att i grund och botten handlar allt om att jag ska tycka att detta med Dannebloggen är kul greja med. Den dagen jag inte tycker att detta är roligt, då är det dags att lägga av med allt vad Dannebloggen är. Men det är ju ingen annan person som kommer att kunna påverka mig till att fatta ett sådant beslut. Det är bara mina egna tankar som kommer att bli avgörande  hur jag gör i framtiden Dannebloggen.  

Jag har haft en lugn, bra och fin helg. Framförallt har konstprojektet gått bra som helvete. Jag har tjänat mycket mer pengar på två dagar än vad jag normalt brukar göra under 48 timmar. Det har varit skönt att vila mer än vad jag kanske brukar göra. 

 

Igår blev det en promenad på över 17 km. Fint väder och allt kändes bra. När jag kom hem från den megarundan så gjorde jag några fiskburgare som blev riktigt lyckade för en gång skull. Jag fick till fisken perfekt och tillsammans med övriga ingredienser så satte jag smakerna. Under kvällen kollade jag en film och sen kände jag bara att det var dags  att gå och lägga sig. 

 

 

Ledig helg har jag, men egentligen är jag för trött för att orka göra något.   Arbetsveckan har varit ganska tuff och även om jag har känt mig ganska lugn och avspänd så har jag samtidigt känt mig  trött och ofokuserad. Det känns lite ovant att känna så, men så är det i alla fall. Jag bryr mig inte jättemycket om hur allt känns. Jag orkar egentligen inte med nånting just nu. Jag vill mest bara vara där jag är just nu och inet tänka så mycket på att jag måste prestera så jäkla mycket hela tiden. 

Promenader har jag gått hur mycket som helst denna veckan. I skrivandets stund har jag nu 123 000 steg, på dom senaste 5 dagarna. Tanken är väl att jag ska försöka göra minst 25 000 steg till innan det blir måndag igen. Jag vet inte nu om jag kommer att kämpa med mina rundor i helgen också, men denna veckan har jag ju ändå gjort bra oavsett. I den stegräknartävling som jag är med i ligger jag just nu 3:a. Dessutom har jag dragit ifrån 4:an som ligger ca 100 000 steg efter mig. Jag ska köra på tills tävlingen är slut, och sen får man se hur långt det räcker. Oavsett hur de går framöver så tycker jag redan nu att jag har gjort en bra tävling. Jag har gått mycket mer än vad jag gjorde innan denna tävlingen starta. Jag tror också att jag kommer att fortsätta gå mycket efter att tävlingen är avslutat. Det känns ju ändå bra i kroppen, även om jag denna veckan har känt mig lite övertrött. 

När jag var riktigt liten så drömde jag om hur jag ville få det i livet när jag blir stor. För 10 år sen hade jag drömmar som jag trodde att jag skulle kunna förverkliga på 5 år. Idag har jag drömmar som jag tror att jag kan förverkliga inom en ganska snar framtid, men vad är egentligen möjligt att klara av? Är allt man gör och har gjort värt att göra? Jag kan fundera så, även om jag helst vill förtränga dessa tankar. 

 

När jag för 10 år sen drömde så kändes det som att jag lätt skulle kunna fixa allt och jag trodde att jag visste precis hur jag skulle göra. Jag var så gott som säker på att jag skulle kunna nå alla mina drömmars mål (som jag då hade) Det blev ju sen inte riktigt så. Jag var nog väldigt naiv och trodde nog lite för mycket på mig själv. Jag skulle kanske ha varit lite mer ödmjuk inför den närmaste framtiden. Sen är det ju alltid lätt att vara efterklok. 

 

Jag har nog släppt mycket av de jag drömde om för 10 år sen. Nu tänker jag mer på vad jag ville när jag var riktigt liten. Det är dessa tankar som jag hade då som jag idag kallar för min vision. Jag vill också nånting med mitt konstprojekt, men ska jag vara ärlig så känns det som att om jag får till det precis som jag idag bara drömmer om, så ligger nog det ganska långt fram i tiden. Man vet ju inte ens om man lever då. Konsten har däremot ingenting med min vision att göra. När det gäller min vision och den drömmen så känner jag att jag kanske kan se om typ 2 år om det ens är möjligt att förverkliga min högsta dröm i livet. Som jag också har haft i hela mitt liv. 

 

Igår försökte jag få gjort mycket av sånt som jag inte har hunnit med tidigare i veckan. Jag har haft många ganska långa dagar med busskörning. Sen har jag ju promenerat en hel del också. Igår fick jag gjort mycket, men jag struntade också i promenaderna. Idag har jag gått över ca 13 km. Jag ligger i skrivandets stund 3 i den stegtävling som jag är med i. Men igår blev en bra dag som kändes perfekt för kroppen på många sätt. Maximalt avspänd och ingen stress. Jag tog det lugnt och den känslan har jag hållit kvar vid idag också. 

 

Konstprojektet har jag pausat lite under helgen, men det har ändå inte gått dåligt. Jag fick in en hel del pengar på det, och det känns som jag bara fortsätter att tjäna på min konst, hur lite eller mycket jag än gör. 

 

Nästa vecka är det jobb i fem dagar som gäller. Jag har varken mycket eller lite jobb. Alla dagar är ganska normala. Jag slutar i bra tid så jag kan inte skylla på att jag inte orkar eller hinner ta många promenadrundor. Man får ju också in en hel del pengar nästa vecka. Jag tror att jag vet hur jag sak fördela pengarna i en kommande budget. Det känns bra även om den plan jag har är tuff och hård, men det går så jävla bra med pengar nu så jag kan sätt upp ganska höga mål för ekonomin och ändå leva gott i nuet. 

 

Jag är nöjd med denna fredag. Jag har känt mig maximalt avspänd hela dagen och jag har inte stressat upp mig. Jag försöker ju nu att tänka på att inte stressa eller bli onödigt irriterad och arg. Allt blir ju lätt så fel om man inte tar det lugnt. Idag har jag verkligen känt mig precis så som jag liksom vill vara som människa. 

 

Kanske var jag för avspänd. Jag kände ibland att jag tappade fokus och jag har dessutom flera  gånger idag märkt att jag tänker på andra saker än just det jag kanske gör för stunden. Jag har varit lite dålig på att lyssna. Jag mer bara surrat in i mina egna tankar, men jävligt lugn och avspänd har jag i alla fall varit. Kanske blev det för mycket åt det hållet idag. 

Jag känner ändå att jag hellre är för avspänd och kanske då lite ofokuserad än att jag stressar upp mig och fokuserar som fan, samtidigt som jag då har ätt för att bli arg. Maximalt avspänd vill jag vara för det för med sig mycket annat som känns bra i längden. Det skönare både för kroppen och min personlighet om jag bara kan tänka på att slappna av mer och ofta. Jag blir mer den personen som jag faktiskt vill vara när jag känner att jag är avspänd. 

Så en riktigt skön dag har jag haft och ser jag till arbetsveckan så är den slut nu, men hela veckan av arbete har känts väldigt bra. Jag har haft mycket av sån körning jag gillar att köra och passen jag har haft tycker jag är några av dom bättre som jag har på mitt schema. Nu tar jag ledig helg och det ska bli så jäkla gott!

Jag har fått någon obehaglig krampkänsla i mitt baksida lår. Det känns precis så som det kan göra när man får kramp i foten. Hur jag än rör mitt ben så gör det konstant ont och detta har jag känt hela dagen. Jag ska försöka med massagestolen ikväll. Hoppas det funkar och känns bättre efter det. 

 

Annars har jag dom senaste dagarna försökt att tänka på att inte stressa upp mig eller bli arg i onödan. Är det någon gång nödvändigt att bli att stressa eller bli arg? Jag tror att jag lätt kan irritera mig på små saker och bara för att jag gör det så blir jag totalblockerad i det jag har att göra och vill få fixad. Jag tror att jag många gånger skulle kunna hantera saker bättre bara  jag inte blir arg. Vad man än gör så är det lätt att den ilska man eventuellt känner göra att allt bara går i baklås och sen blir man ännu argare när inget blev som man ville eller hade tänkt sig. 

 

En annan grej som jag också har försökt tänka på den senaste tiden är att jag inte sak stressa upp mig för lätt. Jag tycker ofta att jag är bar på det, men jag har varit inne i en period där jag i efterhand ofta stressar. Bara för att jag gör det så går saker så fel för mig. Jag kan vara på god väg att fixa och få saker och ting gjort, men när jag får ett problem så kan lätt bli stressad. Det är ju bättre att inte stressa upp sig. Ta det bara lugnt och lös problemet så löser sig nog det mesta till det bästa. Det känns så jäkla onödigt att misslyckas med något p.g.a. stress. 

 

Kan jag tänka på att inte bli arg eller stressad ett tag så kanske jag kan komma till en punkt där jag inte tänker på detta, men ändå håller mig mer lugn och stressfri. Det som känns bra är att jag har kommit till insikt med att jag behöver jobba med mig själv här. Dessutom vill jag ju bli bättre på att hålla mig mer lugn, glad och avspänd. Sen är det ju så att ibland kan lite ilska och stress vara bra för prestationsförmågan. Det tror jag också på, men jag vill ändå 

 

 

Dom senaste åren har jag säkert gjort över 30 polisanmälningar mot minst 25 personer. Det har handlat om allt från ofredanden till olaga hot och övergrepp i rättsak. Jag har börjat vänja mig vid att gör minst 1-2 polisanmälningar varje år. Naturligtvis är det tråkigt att behöva lägga ner tid på sånt och det värsta är ju också att man behöver lägga tid på dessa psykfall. 

 

Jag har genom åren lärt mig vad som är värt att polisanmäla och inte. Jag anmäler alltid brott som faller under s.k. allmänt åtal. Nästan varje gång jag har gjort det så har jag alltid känt att det har varit värt det. Även om långt ifrån allt jag anmäler leder till en fällande dom så kan det i slutändan bli bra ändå. Tex den senaste polisanmälan som jag  gjorde någon gång förra året gick ju i alla fall så långt att man plockade in den personen som hade jävlats med mig. Han fick sitta i förhör och höra när polisen berättade för honom vad han hade hotat mig med. Med tanke på vad han hade sagt så kan jag ju bara säga att jag skulle inte själv vilja sitta hos polisen om jag hade sagt sådana äckliga grejer som han hade gjort. 

 

Jag kan säga att jag mår skitbra att den personen som jag anmälde har fått sitta inne på förhör och där han då får frågan om hur han ställer sig till dom anklagelser som jag riktar mot honom i min polisanmälan. Nu är det ju ändå så att utredningen mot honom är nedlagt och förklaringen som jag har fått är att det är brist på bevis. I just detta fallet så kan jag lätt acceptera det. Jag ser ju den här s.k. mannen ibland och han verkar väldigt sur och bitter nu. Man ser på honom när han ser mig att han gärna vill börja hota och jävlas med mig igen, men samtidigt så vet han ju att jag kan sätta polisen på honom när han gör minsta lilla brott mot mig. Har jag gjort det förut så kan jag ju göra det igen. Nästa gång är det ju också lättare för mig för jag vet ju exakt vad han heter och var han bor. När han hotade mig förra året så var han ju så jävla kaxig och sa att det inte spelar någon roll för honom om jag polisanmäler honom. Men nu håller han ändå tyst. Jag ska ärligt säga att hur detta nu blev med denna anmälan, känner jag mig mer än nöjd över. Han som jag anmälde gör ju ingenting. Han är bara sur och bitter när han ser mig. Jag kan erkänna att jag känner mig nöjd över att se detta, varje gång som jag har stött på honom efter min anmälan. Jag kanske är lite barnslig som känner som jag gör, men det skiter jag i. Jag mår ju bra ...och det är ju det viktigaste. 

 

Jag polisanmäler alla brott som riktas mot mig och som faller under s.k. allmänt åtal. Genom åren har jag ju lärt mig av tidigare misstag. Jag har nytta av allt som jag har lärt mig av alla andra 30 polisanmälningar som jag har gjort dom senaste åren. En polisanmälan har också en gång lett till en fällande dom. 

 

I år har jag inte anmält någon än, men jag gissar att det kommer att bli så. Varför skulle detta året bli helt fritt från det när det inte har varit så på länge. Det är lite tråkigt behöva bry sig om detta, men, det känns i slutändan oftast bra när jag har gjort detta och vet resultatet av min anmälan. Naturligtvis blir man förbannad, men jag kommer aldrig att backa och bestämma mig för att inte anmäla brott som jag blir utsatt för. Senast jag gjorde det, var det ju så värt det. Den känslan bär jag ju med mig så fort jag blir utsatt. Sen hoppas man ju ändå alltid att man något jävla år ska slippa detta med att göra en polisanmälan. Så är det ju naturligtvis. Även om jag känner mig helt trygg med att anmäla och gå igenom allt från början till slut. 

Jag känner mig ganska nöjd över hur jag har det med penar just nu. Jag har kunnat spara en hel del och jag har ändå bränt en hel del dom senaste månaderna. Det har känts bra att jag inte har behövt bry mig så mycket om pengar som jag tex gjorde förra året. 

 

Allt känns bra och jag kommer att kunna fortsätta spara ganska mycket under våren och sommaren också. Men jag märker ändå just nu att jag måste vara väldigt noga med att hålla på dom pengar som jag nu har lagt undan. Jag kan liksom inte ta ut svängarna för mycket under större delen av denna månaden. Jag vill vara ärlig mot mig själv när jag grejar med pengarna. Jag tror att detta kan bli ett väldigt bra ekonomiskt år. Det känner jag som fan, men jag måste vara noga med allt som jag ser att jag kan göra. Det är ju då det brukar gå bra. Börjar jag slarva och tänka att mycket löser sig sen. Eller bara skjuter grejer framför mig som jag tror att jag måste fixa med ekonomin, då kommer jag i slutändan inte ens att vara i närheten av att få till allt som jag helst vill i år. Jag måste vara noga nu. Detta kan bli riktigt bra. Mycket bättre än vad jag i början av året trodde att det skulle kunna bli.

 

 

 

Tänker jag efter så känns mycket ganska bra. Jag ska nog inte klaga i alla fall. Jag är mitt i en ganska tuff arbetsvecka, men dom flesta pass är helt ok att jobba efter. Jag ska jobba helgen, men det är den "bättre" av dom två helgerna som jag har på mitt nuvarande schema. Förövrigt så har de mesta med jobbet känts bra en senaste tiden. Annars kan man ju i perioder känna att man har saker att göra som man helst skulle vilja slippa bry sig om, men nu flyter allt på bra. Jag bara jobbar och behöver typ inte bry mig om nånting utöver det vanliga. Inga större problem liksom. 

 

Promenaderna kämpar jag på med och i skrivandets stund har jag gjort nästan 90 000 steg. Det innebär att veckans mål redan nu är fixat. Jag har inte ute på någon runda idag och jag kommer nog inte att gå ut imorgon heller. Idag har jag haft en megalång arbetsdag och imorgon är den i princip lika lång. Jag vill bara ta en paus och har jag ändå satt mitt mål redan nu så bryr jag mig inte mer förrän till helgen. Jag har jobb då också, men jag slutar i ganska bra tid så några kortare rundor ska jag i alla fall kunna hinna med och då blir detta en bra vecka om man ser till antal steg i benen. 

 

Konstprojektet går som vanligt bra. Jag får akta mig lite bara så att jag inte grejar för mycket med det bara för att allt går fort framåt nu. Det kan lätt bli för mycket och så kommer man till en punkt där kroppen säger ifrån och så ger man upp och allt. Det vill jag ju verkligen inte göra. Inte nu när allt går så bra med detta. 

 

Annars försöker jag titta på lite resor som jag har tänkt att göra inom Sverige den närmaste framtiden. Jag ärligt talat inte så sugen, men jag ska ju åka till Stockholm snart igen. Den grejen börjar bli så klar den just nu kan bli och jag behöver snart bara vänta in tiden och sen är jag i huvudstaden igen.   

 

Livet känns ganska bra nu. Jag ska som sagt inte klaga. 

 

Förra veckan promenerade jag och jagade steg som aldrig förr.  Jag lyckades få ihop över 200 000 steg på en samma vecka. Jag gick lätt över 1 mil varje dag. I söndags gick jag 24 km på en samma dag. Det blev ca 40 000 steg. Mitt rekord på en samma dag ligger på 46 000 steg så jag slog inte det, men det var längesedan som jag rörde mig och gick så mycket som jag gjorde förra veckan.

 

Jag är ju med i en stegräknartävling och det hade väl betydelse för förra veckans resultat. Jag kämpar och går för att jag vill  ha en bra placering i tävlingen.  I skrivandets stund ligger jag 4:a och det är 70 stycken som är med. Vinna detta kommer att bli tufft, men som jag ser det har jag fortfarande chansen. 

 

 

Livet rullar på. Ibland känns det som mycket snurrar på lite för fort. Jag tycker jag kommer efter med många saker som jag vill få gjort. Ändå tycker jag att jag grejar från tidig morgon till sen kväll. Tiden räcker bara inte till. Eller så är jag bara dålig på att göra rätt prioriteringar. 

 

Jag mår i alla fall ganska bra. Jag känner mig ofta pigg och fräsch, trots massor av jobb och mycket annat grejande. Promenader och jagandet av steg går jättebra. Det gör nog att jag håller mig mer fräsch än vad jag annars skulle kunna göra. 

 

Konstprojekt går ju som vanligt bra och nu har jag också börjat hinna med lite bättre. Utan att överdriva så kan jag lätt säga att jag tjänar pengar varje dag på min konst. Det är ju kul när jag faktiskt är en nybörjare på konst. 

 

Jag skulle vilja vara bättre på att ta tag i saker som har med mitt hem att göra. Jag har det fruktansvärt rörigt och även om jag försöker få ordning och lyckas med det till viss del så är det snart lika stökigt igen. Jag orkar inte riktigt bry mig just nu. Jag vill mer än vad jag orkar. Det heller inte speciellt roligt att ta tag i alla dessa vardagliga saker som är ständigt återkommande. Jag vill få mer ordning, men jag orkar inte göra vad som krävs när det kommer till röjande och städning. Jag kan ändå säga att jag är noga med att hålla rent i köket och på toaletten, men förövrigt bryr jag mig nästan inte alls, och det har jag inte gjort på länge. Det märks också. 

 

Jag är lite orolig för min hälsa. Jag känner ju av saker, men jag har ju också gjort ett flertal sjukhusbesök. Man har egentligen inte hittat något som ser onormalt ut. Samtidigt känner ju jag det jag känner och detta har jag också tagit upp med den vårdpersonal som jag har haft med att göra. Är jag nu ändå orolig och känner som jag känner så borde jag kanske höra av mig igen, men jag kommer liksom inte vidare här. 

 

Jag mår som sagt ändå ganska bra, oavsett den oro jag kan känna ibland. Jag sover ju gått om nätterna och jag har hållit mig ganska lugn och avspänd under denna veckan. Jag har haft mycket att göra och vissa saker har jag fått ta tag i som jag varken har räknat med på förhand, eller ens vill göra. Trots allt detta så är jag nöjd med hur denna veckan blev. 

 

Jag intalar mig själv att jag mår bra. Bättre att tänka positivt liksom. "Offerkoftan" funkar inte på mig och jag tänker inte tycka synd om mig själv eller gnälla. Inget kommer att bli bättre då. Tänker man positivt så tror jag att mycket löser sig på bästa sätt. Mycket är ju som jag sa också ganska bra. 

 

Förra året jobbade jag väldigt mycket med att få loss pengar och det enda syftet med det var att ge mig själv chansen att någon gång framtiden nå min vision som jag har i livet. Jag har tänkt på denna grej sen jag var hur lite som helst. Så länge som jag kan minnas tillbaka på mitt liv. Det är ingen tvekan om det. Så är det. Den vision jag har är absolut min högsta dröm i livet. Jag skulle kunna misslyckas med allt annat framöver, om jag ändå känner att jag når visionen. Jag gjorde som sagt mycket förra året. I år har jag däremot inte kommit vidare alls. Jag funderar fortfarande på vad jag konkret ska göra. Hur ska jag komma närmare min vision?