Dom senaste åren har jag säkert gjort över 30 polisanmälningar mot minst 25 personer. Det har handlat om allt från ofredanden till olaga hot och övergrepp i rättsak. Jag har börjat vänja mig vid att gör minst 1-2 polisanmälningar varje år. Naturligtvis är det tråkigt att behöva lägga ner tid på sånt och det värsta är ju också att man behöver lägga tid på dessa psykfall. 

 

Jag har genom åren lärt mig vad som är värt att polisanmäla och inte. Jag anmäler alltid brott som faller under s.k. allmänt åtal. Nästan varje gång jag har gjort det så har jag alltid känt att det har varit värt det. Även om långt ifrån allt jag anmäler leder till en fällande dom så kan det i slutändan bli bra ändå. Tex den senaste polisanmälan som jag  gjorde någon gång förra året gick ju i alla fall så långt att man plockade in den personen som hade jävlats med mig. Han fick sitta i förhör och höra när polisen berättade för honom vad han hade hotat mig med. Med tanke på vad han hade sagt så kan jag ju bara säga att jag skulle inte själv vilja sitta hos polisen om jag hade sagt sådana äckliga grejer som han hade gjort. 

 

Jag kan säga att jag mår skitbra att den personen som jag anmälde har fått sitta inne på förhör och där han då får frågan om hur han ställer sig till dom anklagelser som jag riktar mot honom i min polisanmälan. Nu är det ju ändå så att utredningen mot honom är nedlagt och förklaringen som jag har fått är att det är brist på bevis. I just detta fallet så kan jag lätt acceptera det. Jag ser ju den här s.k. mannen ibland och han verkar väldigt sur och bitter nu. Man ser på honom när han ser mig att han gärna vill börja hota och jävlas med mig igen, men samtidigt så vet han ju att jag kan sätta polisen på honom när han gör minsta lilla brott mot mig. Har jag gjort det förut så kan jag ju göra det igen. Nästa gång är det ju också lättare för mig för jag vet ju exakt vad han heter och var han bor. När han hotade mig förra året så var han ju så jävla kaxig och sa att det inte spelar någon roll för honom om jag polisanmäler honom. Men nu håller han ändå tyst. Jag ska ärligt säga att hur detta nu blev med denna anmälan, känner jag mig mer än nöjd över. Han som jag anmälde gör ju ingenting. Han är bara sur och bitter när han ser mig. Jag kan erkänna att jag känner mig nöjd över att se detta, varje gång som jag har stött på honom efter min anmälan. Jag kanske är lite barnslig som känner som jag gör, men det skiter jag i. Jag mår ju bra ...och det är ju det viktigaste. 

 

Jag polisanmäler alla brott som riktas mot mig och som faller under s.k. allmänt åtal. Genom åren har jag ju lärt mig av tidigare misstag. Jag har nytta av allt som jag har lärt mig av alla andra 30 polisanmälningar som jag har gjort dom senaste åren. En polisanmälan har också en gång lett till en fällande dom. 

 

I år har jag inte anmält någon än, men jag gissar att det kommer att bli så. Varför skulle detta året bli helt fritt från det när det inte har varit så på länge. Det är lite tråkigt behöva bry sig om detta, men, det känns i slutändan oftast bra när jag har gjort detta och vet resultatet av min anmälan. Naturligtvis blir man förbannad, men jag kommer aldrig att backa och bestämma mig för att inte anmäla brott som jag blir utsatt för. Senast jag gjorde det, var det ju så värt det. Den känslan bär jag ju med mig så fort jag blir utsatt. Sen hoppas man ju ändå alltid att man något jävla år ska slippa detta med att göra en polisanmälan. Så är det ju naturligtvis. Även om jag känner mig helt trygg med att anmäla och gå igenom allt från början till slut.