Då var det arbete som gäller igen. Efter en välbehövlig semester som nu är avslutad så är man tillbaka och sliter bakom ratten igen. Jag jobbar 4 dagar denna veckan och det är ju skönt att inte behöva starta med en jättetuff arbetsperiod. 

 

Det kändes ganska bra att börja jobba igen. Jag trodde det skulle kännas jobbigare än vad det gjorde, men det funkar och lugnt på jobbet är det ju också. 

 

Jag är ändå lite arg på mig själv för att jag inte planerade denna arbetsveckan lite bättre. Jag jobbade idag och jag är ledig imorgon. Hade jag tänkt till lite så hade det ju varit smart att ta ledigt idag. Då hade jag ju automatiskt fått lite längre semester och inte börjat förrän på onsdag. Men man kan inte tänka på allt och det är ju inte heller säkert att jag hade fått ledigt även om jag hade sökt det. 

 

Annars är planen under denna veckan att försöka planera lite inför kommande veckor. Jag vill ju ge mig iväg på fler resor i Sverige och jag har väl lite tankar om dessa för kommande ledigheter, fast denna veckan är det nog mest bara jobb som gäller. Inte för att jag tror att det är svårt att komma tillbaka och få körning och allt kring det att funka igen, men jag gör nog bäst i att lugna mig med mycket annat så att jag inte börjar ta tag i andra saker för snabbt. Jag har ju känt att kroppen ha mått bra av all den vila den nu har fått. Det känns mer rätt att fortsätta på det "spåret" och sen ta saker och ting i den takt som känns bra och naturlig för mig. Då kommer jag säkert också att må så bra jag bara kan. 

 

Jag inne på min sista vecka av semestern och jag tänker ju hela tiden att jag inte ska vara så, men hur jag än vänder och vrider så är det snart måndag och vecka 29. Dags att börja jobba igen och samtidigt känna en längtan till nästa semester. Det går för fort, men sånt är livet. Någon dag måste jag ju ändå börja jobba igen och det är väl bara att få igång sina vanliga rutiner igen. Det blir väl också lite mer "fart" mig sen. Nu är man ganska slö och det är inte mycket jag bryr mig om att ta tag i. Man tänker att man ska göra massor, men det blir liksom inte av. Jag har knappt haft några sköna utekvällar med lite "partystuk". Jag har ofta varit sugen, men det har bara känts enklare att sitta hemma och då har det blivit så. En gång under denna semester har jag haft en utekväll där jag har träffat lite goa människor som jag gillar att hänga med. Det var ju trevligt, men jag brukar göra mer av sånt när jag just har min semester. Varför det inte har blivit mer av sånt under årets semester, det vet jag egentligen inte. Jag har i alla fall inte kommit på det än. 

 

Som det har varit så har jag ofta börjat dagarna med att sova bort hela förmiddagen. Sen kanske man tar en promenad och i bästa fall gör man några små ärenden. Jag äter gott och dricker gott (det behöver nödvändigtvis inte vara onyttig mat och alkohol) och njuter av min ledighet. Jag har varit noga med att gå mina promenader och jag klarar alltid dom där 90 000 stegen i veckan som har varit mitt mål sen länge. 

 

Jag lyssnar en del på poddar och kollar nya klipp som läggs upp på YouTube. På kvällarna kan det bli serier eller filmer. Man fastnar lite dessa saker varje dag och mycket annat orkar jag inte ta tag i. Nu är snart semestern över och jag vet inte om jag är nöjd med den eller inte. Men jag har i alla fall mått bra och jag har känt i hela kroppen att det inte har varit fel att koppla av så mycket som jag faktiskt har gjort. Det har jag behövt göra, med tanke på hur trött jag var ett tag innan denna semester började. Det kanske också är förklaringen till varför jag inge har varit ute och festat så mycket under dessa lediga veckor.

 

 

När man är ledig och har semester då har man väldigt mycket till att fundera och försöka hitta lösningar på sånt man vill få fixat. För mig handlar många tankar om mina drömmar som jag har. Jag vill så mycket, men om jag verkligen får allt att funka som jag verkligen vill ha det under de närmaste två åren, då kan möjligheten finnas att jag ska kunna förverkliga min högsta dröm i livet om. Det är ju att nå min vision. Jag vill nå ett tillstånd i livet där jag känner att nu är jag nöjd med allt jag har gjort och, oavsett hur allt blir framöver så ska inte det spela så stor roll. Lever jag min dröm och når min vision, då har jag i alla fall just nu svårt att se att jag kan göra något mer som kommer att överträffa det. 

 

Nu är det ju så att en vision är ju egentligen inget som man kan räkna med att man ska klara. Man kan: hoppas, kämpa med sånt man tror att man behöver göra för att nå den, tro på sig själv, inte ge sig, ha tålamod och jag tror också att man till viss del behöver ha lite tur. När ja känner som jag gör kring detta så tycker jag att det säger sig självt att jag inte kan vara säker på att jag når den vision jag har. 

 

En vision är ju också något som man egentligen inte kan ta på. Min vision handlar mer om hur jag vill få det i livet. Jag söker ett särskilt tillstånd att kunna leva och verka i. Att jag ska må så bra som möjligt är en viktig "pusselbit" i detta. Jag kan erkänna att min vision inte är realistisk, men den går att uppskatta till viss del i pengar. Jag har också försökt tidsbestämma arbetet mot visionen och ungefär när det skulle kunna vara möjligt att faktiskt uppnå den, men jag har inga måsten i varken pengar eller antal år. Jag gör vad jag kan och sen handlar det ändå mest i slutändan om att jag ska våga ta dom avgörande stegen för att jag ska kunna nå det där tillståndet där jag kan säga att jag lever i min högsta dröm. Det väl det här med att våga som jag känner är något som kan hindra mig från att klara detta. 

 

Idag tror jag att jag måste våga riskera någonting och ta bort något i mitt liv som är bra. Jag tror att jag måste våga ta en risk och ta bort något bra, för att jag sen ska kunna få allt det där som jag anser vara ännu bättre. Just att jag måste ta risker är en ganska jobbig tanke för mig. Jag fastnar lätt i tankar som handlar om det vanliga och trygga. Jag vågar inte ändra för att jag kommer att ångra mig om det blir sämre. Just att ta en risk innebär ju också att man lätt kan misslyckas, även om det också kan vara så att ju högre risk du tar, ju mer ökar också möjligheterna. 

 

Men för mig är ändå detta med risker något som jag brottas med och kanske inte alltid fullt ut vågar ta. Mycket i mitt liv är jag ju ganska trygg med och det vanliga och trygga, är ju ofta något som kan vara otäckt att försöka förändra. Jag måste typ hitta ett sätt att övervinna mina rädslor över att ta risker. Samtidigt vill jag ju nå min högsta dröm och ska den bli verklighet då har jag svårt att tro att jag bara kan göra som jag typ alltid har gjort och sen löser det sig ändå. Det funkar inte och det är jag rätt säker på. 

 

Det som känns bra är att jag tror att jag vet vad som krävs och allt jag tror att jag behöver göra kan jag klara av att göra inom någon rimlig framtid. Det är dom där två åren. Hur jag än vänder och vrider så har jag inte hittat någon lösning som tar mig närmare visionen. Men om två år då kan jag se att jag har flera olika val som skulle kunna funka att faktiskt komma till en punkt där jag bara måste våga förverkliga min dröm, genom att ta risker och ta vara på dom möjligheter som kommer med detta. Innan två år så går det inte. Jag kan inte se det i alla fall. Det är svårt att förklara varför i ett och samma blogginlägg, men det är inte rimligt att det ska kunna gå snabbare med tanke på hur mycket pengar som jag anser att jag behöver, innan jag kan bestämma mig för hur jag ska göra för att försöka.

 

Den senaste tiden har jag också tänkt över om det skulle vara värt att bara släppa precis allt annat som jag strävar efter att försöka fixa. Jag har ju andra drömmar än att just bara nå min vision. Men kan det vara så att lösningen är att jag bara går 100% för visionen och låta i princip allt i mitt liv kretsa kring det målet. Det är ju ändå så att når jag visionen så spelar inga andra drömmar i mitt liv någon roll. Jag skulle lätt kunna avstå från allt bara jag når min högsta dröm. 

 

Jag vet inte om detta är möjligt, men det känns som att våga och inte vara för "blockerad" i det vanliga och trygga. Det känns som att jag måste våga göra en förändring, för att jag sen ska få en förändring. Det känns ju för mig ganska självklart. Men samtidigt så har jag inte hitta en en enda lösning på hur jag ska kunna göra en större förändring som tar mig närmare min vision, tidigare än om två år. Sen kan det ju också vara så att även om jag kommer till en punkt där jag  vågar ta dom där stegen som jag tror att jag behöver göra, så är det ändå inte säkert att jag klarar av det. En vision är ju sällan realistisk och jag måste ju ändå själv våga möta sanningen i detta. Att jag inte kommer att lyckas måste jag också räkna med, även om jag helst inte vill tänka på det. Det är ingenting att skämmas över om jag kommer till en punkt i detta där jag typ inte vågar ta dom stegen som jag tror krävs för att jag ska nå min vision. 

 

En sak är jag ändå jävligt säker på. Under denna semester så har jag ju haft tid att tänka mycket kring den vision jag har och vad jag helst av allt skulle vilja lyckas med i mitt liv. Att det är detta jag vill och verkligen tänker fortsätta att sträva efter ett bar tag till, det blir för mig extremt klart när jag har semester. När jag har min semester så kan jag ju ibland hitta den där känslan hur det skulle kunna vara att leva i den vision och dröm som jag vill nå. När jag lyckas hitta den känslan och faktiskt pröva på det, då blir jag väldigt säker på att jag vill detta. Och det känns ändå bra. Sen är det ju dom där två åren innan jag verkligen kan göra den större förändringen och det kan ju kännas lite surt för man vet ju aldrig hur livet ser ut då, eller om man ens lever då. Jag har vänt och vridit och tänkt om jag kan göra mer tidigare, men vilka lösningar jag än funderar kring, som jag känner mig trygg med att göra, så kommer jag att få vänta till tidigast sommaren 2024. Då däremot har jag flera olika lösningar på hur jag ska göra för att kanske kunna nå min vision. Så är det och jag får nog bara acceptera det. Det positiva är ju att man kan ju göra väldigt mycket inom två år för att komma närmare alla möjliga mål som jag har i livet. Visionen är ju inte allt, även om jag lätt kan säga att om jag lyckas nå min högsta dröm, så kommer inget annat att vara viktigt överhuvudtaget. Jag kan lätt ta att jag misslyckas med allt annat, om jag når min vision. Det är jag också jävligt säker på och under semestern har den säkerheten bara förstärkts inom mig. 

 

Andra saker som också kan få mig att tycka att det är värt att fortsätta att sträva efter den vision jag har det är att jag ser ju andra människor som redan lever precis så som jag också vill ha det. Även om jag kanske inte söker exakt samma liv som någon annan så ser jag ju hela tiden att andra kan och då måste ju jag också kunna. Dom är ju människor och jag är en människa. Om andra kan så kan väl jag också? Varför ska jag tror något annat? Oavsett vad andra säger så kommer jag att köra på i minst två år till. Hur jag än får det i mitt liv i framtiden så kan jag ändå se att jag skulle kunna nå min vision. En vision för mig är ju liksom inget man direkt kan ta på. För mig handlar detta mest om att jag vill nå en punkt i livet och befinna mig i ett särskilt tillstånd, som jag tror kommer att göra mitt liv betydligt enklare att leva.

 

Som sagt: Ju mer jag tänker på detta ju säkrare blir jag att jag verkligen vill nå min vision. Sen är det ju många bitar som måste falla på plats. Jag måste våga ta vissa risker och jag måste tro på mig själv, Jag ska nog inte lyssna så mycket på vad andra säger. Då kommer folk bara att mata mig med massa negativ skit och det kan jag vara utan. Jag måste också ha lite tur, men det är ju svårt att själv påverka. Om det nu inte att jag kommer att ha turen på min sida för att jag just vågar och satsar på detta. Ju mer jag skriver just nu, ju mer känns det som jag bara upprepar mig. Jag avslutar detta inlägg nu och drömmer vidare om det liv som jag vill ha och som handlar om att jag ska leva i min dröm och inte bara drömma om det. 

 Då är denna veckan av semester snart också avverkad. Tiden går ruskigt fort när man har semester. Dagarna blir ju också kortare eftersom jag sover bort större delen av förmiddagarna. Så har det i alla fall varit denna veckan. 

 

Jag är i alla fall noga med mina promenadrundor. Dom får jag gjort och jag håller dom där 90 000 stegen i veckan som alltid är målet. Hade jag inte gjort det, då är jag säker på att jag hade mått ganska dåligt nu. Jag vill egentligen träna mer och och göra något annat än att bara promenera, men det jag gör är ju i alla fall mycket bättre än ingenting alls. Så jag känner mig ganska nöjd ändå. 

 

 

Konstprojektet har inte gått så bra under denna veckan, men jag har heller inte ansträngt mig så mycket heller. Många har däremot frågat om det. Jag försöker svara på frågorna, men mina svar är ju ganska luddiga och sen får jag bara fler frågor för att många inte tycker att jag svarar riktigt på frågorna. Att många frågar om detta beror ju säkert på att jag har sagt att jag tjänar pengar på det. Så är det ju ofta. Jag tror inte lika många hade brytt sig om att fråga mig om konstprojektet om jag inte hade nämnt att jag tjänar pengar på det. 

Det är i alla fall skönt att ha semester och jag är glad över att jag inte börjar jobba imorgon. Under denna ledigheten tänker väldigt mycket på vad jag vill göra i framtiden och hur jag ska göra för att nå alla möjliga målsättningar som jag har. Jag vet ju att allt som jag på något sätt drömmer om kommer jag inte att klara av att förverkliga, men jag tror att om jag inte försöker göra många saker och misslyckas ibland, så kommer jag heller inte att klara av så mycket av allt jag skulle vilja få gjort. Jag tror att jag lyckas bättre om jag gör många saker, även om mycket av allt man gör kanske går åt helvete. Det är ju ändå så att om man inte gör nånting så kan man ju heller inte göra något bra. Jag måste ju våga pröva och jag tror också att jag måste våga göra fel. Kör på se om det som jag tror på funkar. Funkar det inte, så lägger jag ner och det är nog fortfarande bättre än att jag typ inte gör nånting. 

 

Sen är det ju ändå så att dom viktigaste sakerna som jag känner att jag vill tänka extra mycket på, dom är att jag ska må bra och köra på med mina saker. Jaga inte människor. Jag gör min grej och sen blir det så bra det bara kan bli i slutändan. Så tror jag nog är bäst att agera och tänka. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 En sak som jag har tänkt på dom senaste dagarna det hur lite jag vill bry mig om att svara när någon frågar mig om nånting. Jag har den senaste tiden tex kört några live-sändningar på TikTok. Där får man ju massor av frågor om olika saker och jag svarar väl så gott jag kan. Men ibland vill jag ju inte svara eller ens förklara eller berätta nånting överhuvudtaget. Då väljer jag ju naturligtvis att låta bli. Det man då märker är att när man struntar i att svara då kommer den frågan om och om igen. Det är precis som att folk tror att om man bombar mig med samma fråga så kommer jag att svara. Dessutom kan folk sitta och kräva att man ska svara på en eller flera frågor, som jag i min live har valt att strunta i. 

 

Jag har typ varit med om detta i alla år som jag har hållit på med sociala medier. Man kräver ett svar och det ska vara utförligt och jag ska berätta allt. Berättar jag inte allt, då får man höra att jag nog har nåt att dölja. Berättar jag allt så säger många att dom inte tror att det är så. Ibland svara jag frågan till 100%, men ändå kan kan det vara så att den som har ställt frågan, frågar samma sak en gång till. Då brukar jag svara att jag svarade ju precis på din fråga, men förmodligen förstår du inte vad jag just sa. Många gånger tror jag faktiskt att är så att folk är ute efter att bara vara elaka och man vill gärna säga något som tror sårar och kanske påverkar någon annans liv på ett negativt sätt. 

 

Jag är väl medveten om att jag inte måste svara på frågor eller stå till svars för nånting som jag har sagt eller gjort, bara för att människor hör av sig med frågor och påståenden i mina sociala medier. Jag behöver inte bry mig nåt. Jag kan bara fortsätta göra min grej och gå vidare. Det är så jag försöker tänka. Vill jag göra något som jag inte känner mig osäker på att publicera, då gör jag det och skiter fullständigt om folk som ser detta inte gillar det. Jag publicerar och jobbar med mina sociala medier på ett sätt som känns bra för mig. Jag måste absolut inte göra nånting i mina sociala medier som andra ber mig om att jag ska göra, eller sluta med. Jag bestämmer själv. Mycket av det som folk ber mig om vill jag inte göra och då gör inte jag det. Ändå skriver många till mig och utrycker sig då på ett sådant sätt, så att jag får känslan av att dom verkar tycka att jag har några skyldigheter gentemot dom. 

 

Allt jag gör i mina sociala medier vill jag mest göra för att jag tycker att det är kul. Jag gillar att skapa och publicera. Jag mår bra av allt så länge jag jag håller det på en nivå som känns bra för mig. Jag bryr mig inte så mycket om vad andra tycker och jag kommer aldrig att lyssna och ta till mig av sånt som jag inte tycker är positivt för mitt fortsatta skapande i mina sociala medier.