Efter maten städade jag upp lite i mitt hem. Jag typ inte städat alls under denna semester  så jag har bestämt mig för att resten av denna veckan ska jag gå och "plocka" lite med städning varje dag. Tar man lite i taget så behöver man ju inte slita så ont med det. 

 

Under eftermiddagen gick jag ut på en promenad och det blev ca 5 km. Jag träffade syrran och hennes dotter Lisa. Syrran är ju mammaledig nu och sen ska hon börja plugga till hösten (om jag fattade rätt) Skönt att både syrran och Lisa verkar må bra och ha det bra. 

 

 

 

Mycket vill jag få gjort innan den dagen kommer då det typ är för sent även för mig. Jag har mina drömmar och jag känner mig säkrare än någonsin på vad jag vill. Det känns ju också skönt att jag är nöjd med ganska mycket redan nu. Det känns bra med många saker som jag har gjort sen tidigare. Idag är jag nöjd med mycket som det är och även om inte allt är som jag vill, så strävar jag ju hela tiden efter att fullfölja mina drömmar. 

 

När det kommer till vad jag fortfarande drömmer om så handlar det väl mest om att jag vill ha ett liv där jag mer lever i min dröm och inte kämpar så mycket med dom mål jag vill nå. Jag tror att jag vet vad jag behöver göra, men jag kanske inte är lika säker på att jag vågar ta steget när jag känner att tiden borde vara inne. Det gäller ju att våga och kanske måste man också riskera en del av sånt man har idag för att man ska lyckas med större saker i framtiden. Ska jag nå målet med att leva i min dröm, mer än att kämpa mot sånt jag drömmer om, så måste jag nog först inse att mycket av sånt som är bra idag, behöver jag kanske riskera att förlora. Fast , sen kan man ju också tänka att: "om en dörr stängs så öppnar sig ju en ny". 

 

Jag kanske en dag bara måste acceptera att jag inte riktigt lyckades med att förverkliga alla drömmar jag har, men då känns det ju skönt att jag i alla fall känner mig ganska nöjd med livet som det är idag. Idag är jag ju säker på vad jag vill och fortsätter jag bara att sträva efter sånt jag drömmer om, samtidigt som jag lever i nuet, så vet jag att jag gör det bästa som jag kan. Det är också det som känns mest rätt att göra. Men sen har vi ju det där med att våga och ta risker.

 

Dagarna och veckorna går. Semester har jag fortfarande och jag känner mig lite kluven till allt möjligt. 

Jag känner ofta att jag vill tagga ner och typ inte göra ett skit. Samtidigt känner jag att när jag slappar och tar det lugnt så får jag ofta någon idé om vad jag vill göra och eftersom jag har semester nu så tänker jag också att jag gör det nu. Det blir liksom inte att jag vilar, för i avkopplingen så tänker jag ofta på vad jag vill få gjort. 

Denna veckan går jag egentligen in i på samma sätt som jag gjort alla andra semesterveckor. Jag har inga planer. Jag tar dagen som den kommer och jag tänker att jag vill: Slappa mycket, äta gott och bara vara. Sen blir det ändå att jag får en tanke på något jag vill göra och direkt tänker jag: JAG GÖR DET NU. Avkopplingen blir liksom inte långvarig. 

Jag känner ändå att jag har en mer lugnt och avspänd tillvaro nu när man inte är igång och jobbar med busskörningen, men jag kan ibland önska att jag mer hade varit en person som inte tänker så jäkla mycket på vad jag vill åstadkomma hela tiden. Jag gillar att jag har drömmar och att jag så långt som det känns möjligt försöker förverkliga dom. Men jag kanske ändå skulle försöka nöja mig lite mer med vad jag redan har och lägga mindre tid på tankar om som handlar om vad jag vill ha. 

     
     

I slutet av januari i år så satt jag och funderade i några olika inlägg på min blogg om hur jag skulle blogga vidare. (HÄR kan ni kolla en video om det) Jag hade för drygt ett halvår sen kommit till någon punkt där jag kände att jag inte ville hålla på som jag gjorde. Jag vill sluta med massor av typer av blogginlägg och frågan jag sen ställde mig: Vad finns det kvar att blogga om? På vilket sätt ska jag låta bloggen leva vidare? Jag tror att jag kom fram till att jag ville blogga mer sällan, men ändå uppdatera regelbundet. Minst varannan dag kändes bra och jag tycker nu när det har gått ett halvår att just den delen med att hålla bloggen vid liv har jag lyckats bra med. Jag i alla fall nöjd över att bloggen är en del av mitt liv fortfarande och att jag varje dag går runt och funderar på vad jag ska blogga om. Jag tycker fortfarande det är roligt att blogga och av alla mina sociala medier så är det detta forum jag gillar bäst att pyssla med. På Dannebloggen bloggen är jag mest mig själv och spelar inte något skådespel längre. Det har jag sen länge slutat med. I andra s.k. sociala medier är man väl mer av en karaktär än man är sig själv. Det känns rätt ok på typ: Tik Tok eller Instagram att försöka spela lite cool eller bara göra något kul för underhållningens skull, men på bloggen har jag nog mer förstått den senaste tiden att jag mår som bäst när jag skriver vad jag helt ärligt: Känner, tycker och tänker om saker och ting. I slutet av januari i år så sa jag ju också att jag ville blogga på ett sätt där jag tömmer ett ämne. Inte så mycket snabba korta inlägg som handlar om vad jag har ätit, eller om det var lugnt eller tufft på jobbet osv.. Jag vill mer skriva om ett ämne eller en händelse som jag har funderat en del kring. Där jag går mer på djupet liksom. Hur har det gått med det jag faktiskt sa i slutet av januari  att jag skulle börja skapa mer av på min blogg? 

 

Jag kan väl säga som så att: Stundtals är jag ganska nöjd med hur jag bloggar. Jag lägger inte för mycket tid, men inte heller för lite tid. När jag skriver på ett inlägg så känner jag ofta att jag är 100% fokuserad på mitt skapande av ett nytt inlägg. Jag har också under den senaste tiden känt att jag mer har lyckats tömma ur mig på mina tankar om ett specifikt ämne, få ner det i skrift och känslan efteråt känns bara bra. Jag mår i alla fall bra av den typen av bloggande. Jag gillar när allt annat omkring mig bara förvinner och sen skapar jag blogginlägg på ett sätt som känns väldigt bra. 

 

Samtidigt kan jag ibland känna att jag inte riktigt har fasat ut mina andra sätt att blogga på. Dom sätt som jag sa för ca ett halvår sen sa att jag skulle sluta ägna mig åt. Men det är väl så att det tar lite tid att fasa ut dom sätt som man har kört på i flera år. Jag känner ändå under denna semester att jag nog bloggar så som jag vill blogga. Jag tömmer mer mina tankar och får ner de mesta i skrift. Det känns väldigt bra och jag vet att jag mår bra av det. Jag försöker också ligga lite steget före. Detta inlägget som jag skriver på just nu det skapas natten mellan onsdag och torsdag, men jag har inte tänkt att publicera detta förrän på söndag. Kanske under fredag och lördag också, men jag kommer inte att publicera förrän på söndag (idag ) i alla fall. På så sätt blir detta med bloggandet också mer stressfritt. På så sätt får jag tid på mig att fundera kring allt vill skriva och jag bloggar ju i allra högsta grad på det sättet som jag just vill och tror att jag mår bästa av. Jag hinner gå mer på djupet för jag kan ju sitta med ett inlägg i flera dagar innan jag tänker att jag ska publicera. Jag kan pausa från bloggandet utan att det egentligen märks. Jag väljer ju ändå att publicera varannan dag, men under publiceringens gång så kan det ligga färdiga inlägg för en hel vecka. Det gör ju att jag hinner lägga mer tid när jag väl sitter och bloggar., men jag behöver inte bry mig varje dag. Eftersom jag vill ha mer av inlägg där jag tömmer mig på alla tankar så är det ju bra om jag inte känner att jag måste publicera tex samma dag som jag sitter och skriver.   

 

Jag känner nu att jag har börjat hitta rätt och jag tycker också att jag är helt rätt ut när det kommer till hur jag tänker kring mitt bloggande. Jag tänker på att jag ska må bra av det... och att det ska kännas roligt att hålla på.  

 

 

Min Youtube-kanal finns, men jag uppdaterar inte så mycket där för tillfället.  Jag har däremot mycket tankar kring YouTube om vad jag skulle vilja göra.  Men jag får liksom inte tankarna att funka i praktiken. Jag kan kanske inte tillräckligt mycket och jag är heller inte säker på att jag i längden skulle orka med att fullfölja allt som man tänker att man skulle kunna göra på just YouTube.  Men tankar och idéer har jag många i alla fall! 

Instagram: dannebloggen

Snapchat: dannebloggen

TikTok: dannebloggen 

YouTube: DanneBloggen

Twitter: DanielDanne

BLogg: DANNEJOHANSSON.SE, men det vet ni ju redan för annars hade ni ju inte kunnat se detta inlägget😊

 

Jag tänker ändå inte sluta. Jag kan ju fortsätta att försöka göra saker minst en gång i månaden, under resten av detta året. Om jag i december kan konstatera att jag har gjort 11 grejer som jag kan säga hör till nyårslöftet, så är ju det bra ändå. Kanske tycker jag attt jag har gjort mer och då är det ju ännu bättre.

 

 

 

Jag behöver ju inte sluta bry mig om att unna mig och göra lite mer ovanliga saker för det inte blev som jag ville ha det från början. Oavsett vad man än misslyckas med så behöver ju det i sin tur inte göra att alternativet är att ge upp. Ge upp ska inte finnas med i ens tankar. Det är bara att: Börja om, göra om och göra rätt. Fortsätta sträva efter saker och vilja ha mer liksom

 

I söndags tex så var jag ju b.l.a ute och tog lite fina "bubbelbilder" Fin utsikt hade jag ju också. Detta var ju en grej som jag inte brukar göra. Märkvärdigare behöver inte sånt som för mig inte är det vanliga vara. 

      

 

 

 

 

 

 

 

Jag sitter här och funderar på mitt nyårslöfte. I skrivandets stund är det väldigt sent och jag tänker på om jag tycker att jag hittills har lyckats med vad jag lovade mig själv den där natten mellan den 31:december 2019 och 1 januari 2020.  Klarar jag mitt nyårslöfte? Jag tycker inte att jag har gjort det. 

 

Mitt nyårslöfte gick ju ut på att jag skulle skulle göra nånting minst en gång i månaden som för mig är utöver det vanliga. Sånt jag liksom inte brukar göra. Jag kände att jag under 2019 i mångt och mycket bara ägnade mig åt att  jobba och andra vardagliga saker. Sånt som är regelbundet återkommande i ens liv liksom. Jag tänkte att år 2020 då kör vi med lite resor och roliga utekvällar och andra "kuliga" grejer. Det började ganska bra för i januari var jag ju i Södertälje och träffade coola Alexandra Nilsson. I februari hade jag ett fett grym utekväll där jag säkert spenderade minst 8000 kronor bara sådär. I mars slog pandemin till och man fick veta att det fanns något som heter coronavirus. Jag hade ju fram till mitten på mars planer på att åka på någon utlandsresa under den närmaste framtiden. Jag hade inte funderat så mycket på vart, men planen var i alla fall att åka någonstans i typ mars, april eller april, maj. Två stycken resor i alla fall. Sen hade jag ju också tänkt dra på en tredje utlandsresa nu i juli (på min semester) Dessa planer gick åt helvete för jag tycker inte att man ska resa nu när läget fortfarande är osäkert och faran för COVID-19 inte verkar vara över på långa vägar. 

 

Nu blev det som det blev och är som det är. Jag är inte så ledsen över att jag misslyckades med mitt nyårslöfte. Jag gjorde i och för sig saker i både mars, april och maj som jag räknade till mitt nyårslöfte. I mars köpte jag ju en ny bra kamera. En dag i april promenerade jag ute på Vänersnäs och i maj gjorde jag ett porträtt av mig själv. Allt detta fick mig ändå att känna att jag höll mitt nyårslöfte så långt. 

 

 Det känns lugnt även om jag tycker att jag har misslyckats lite. Nu tog jag mest upp detta för att jag vill uppdatera min Danneblogg. Den vill jag fortsätta att köra på med. Det kanske jag ska ha till nästa nyårslöfte. Typ: Köra på med Dannebloggen i minst 10 år till! 😀😉

 

 

Semestern går vidare och nu har jag väl lite drygt hälften kvar. Jag mår bara bra av att vara helt ledig. Ju äldre man blir ju mer kanske man värderar ledigheten. Jag gör det nu i alla fall. 

 

Jag har fortsatt stor respekt för att vi befinner oss i en pandemi och jag gör vad jag kan för att ta mitt s.k. samhällsansvar. Det är ju lite tråkigt att man känner sig begränsad, men jag ville inte göra något annat än att faktiskt ta coronaviruset på allvar. 

 

Vad jag annars ska hitta på just denna veckan, det har jag inte tänkt så mycket på. Men jag ska tagga ner lite med antal uppdateringar på tex TIK TOK och Instagram. Jag har "bombat" på där under min semester. Anledningen är nog att jag har haft så mycket tankar om vad jag vill lägga ut under en längre tid, men när man jobbar på med busskörning 🚌 och inte har semester så orkar man kanske inte greja lika mycket som man tänker att man vill göra. Massor med idéer däremot, det får man ju hela tiden. Med goda eller dåliga idéer blir ju just inget annat än tankar om man inte försöker förverkliga, och se om ens idéer håller fullt ut. 

 

Sen tycker jag ju att allt detta är väldigt roligt att "pilla" med. Oavsett om det är blogg, "Instagram eller nåt annat så ska man väl inte sluta " bomba" och "kötta" på om man nu har väldigt roligt under tiden. Bara jag mår bra så känns det ganska lugnt ju. Tagga ner gör jag nog, men känner jag för att bara blåsa på med mängder av inlägg, så gör jag det om allt bara känns rätt och fritt från tveksamheter. 

        

 

 

 

 

 

 

 Ikväll?

Nu blir det väl en ganska avspänt och lugnt. Under dagen har jag känt mig ganska tom och även lite snurrig i huvudet. Därför blir det skönt nu att bara kolla film och "päsa" resten av denna söndag...som jag ändå får säga att jag är ganska nöjd med. Sen får jag väl bara sluta tänka så mycket, så kanske det snurrar mindre i min skalle.🤪🤩

I veckan har jag ofta känt ett behov av att liksom göra mer, men så har vi ju detta med pandemin. Jag har ju semester och stundtals sitter jag instängd i min lägenhet. Framförallt på kvällarna har jag dom senaste dagarna känt ett behov av att komma ut, kanske hänga i någon bar och träffa folk som jag trivs med. Det känns ju fortfarande som pandemin pågår i allra högsta grad och att jag vill ta det på allvar.  Jag tycker att det känns fel att tex gå ut en kväll, även om jag vill och känner ett behov av att göra det. Vissa kvällar denna veckan har känts riktigt jobbiga. Jag vill ju gå ut, men jag vill samtidigt göra det som känns mest rätt. Det känns fel, men samtidigt vet jag ju inte vad som är rätt och fel.

 Det jag vet är att det är inte värt att tex gå ut en kväll om det sen visar sig att man blir allvarligt sjuk av det. Sen tror jag ändå inte risken för min del är så stor. Även om jag skulle bli sjuk så kanske det inte beror på just en utekväll. Dessutom kan man ju hålla avstånd och på andra sätt vara försiktig även om man går ut och festar. Det känns som jag inte kan veta nånting. Men hur jag än tänker så vill jag göra det som känns mest rätt för mig att göra. Vad som sen är rätt det kanske jag vet i efterhand. Under tiden får jag lita på mitt egna omdöme. 

Det blir väl lätt så för mig att jag känner ett starkt behov av att komma ut.  Det är ju ärligt talat inte jätteroligt att sitta inne i en liten lägenhet när liksom lusten att gå ut och ha en trevlig utekväll faller på. Många gånger kanske det ändå är så att jag bara vill sitta hemma och tex kolla en bra film, men jag vill så mycket hela tiden och då blir det lite extra jobbigt när jag känner att mig begränsad. Det skulle också kännas fel om jag inte brydde mig om att det finns något som heter coronavirus. 

Men att jag bor som jag gör och inte har så överdrivet mycke att göra, plus att pengar rullar bra gör mig ju rastlös i dessa tider. Det kan kännas jobbigt att få kämpa emot sånt som man känner för att göra. Det som känns mest rätt att göra är ju inte alltid det roligaste. 

 Jag brottas lite med mig själv här. Jag vill alltid göra det som känns mest rätt för mig, enligt min moral och mina värderingar. Jag vill fatta kloka och mogna beslut. Sen har jag ju mina behov av att känna känslan av att jag mår bra och ett sätt är ju att göra mycket av sånt som jag gillar att göra. Att tex sitta hemma, kväll efter kväll när man innerst inne vill något annat, det har känts tufft vid ett flertal tillfällen under denna semester. 

Däremot går jag naturligtvis ut.  Jag går mina promenader och jag gör mina ärenden på stan. Jag ser till att hålla avstånd och så när jag är ute.  Jag tänker inte stänga in mig på dagarna också. Då skulle jag ju bli tokig. Det känns ju någonstans fel om man går runt och är rädd för att leva sitt liv och inte gör saker man mår bra av. 

Jag tänker också att det kanske inte är så farligt att gå ut någon kväll och hänga heller. Många gör ju det och jag har ju gjort det många gånger innan denna pandemi. Vad jag vet har jag aldrig blivit smittad tidigare av någon sjukdom p.g.a tex en utekväll. 

Men det är ändå något med detta virus som säger att man i alla fall ska tänka till och vara noga med att minska risken för att smitta andra, eller bli smittad själv. Ibland vet man inte vad som är rätt eller fel, men allt går vidare ändå. Jag är glad och nöjd över att jag inte har blivit sjuk, eller ens känt av några symtom. 

 Vad är meningen med livet? Vad är viktigast i livet? (som jag tycker ) 

 

 Egentligen är det ganska enkelt. Jag har sen länge fattat  att mår man inte bra, då spelar inget annat någon jävla roll. Vad är meningen med livet? Själva livet är väl  ganska meningslöst. Men om man funderar lite längre så tycker i alla fall jag det vore ett sämre alternativ om jag inte hade funnits. Jag finns i denna värld och jag vill må bra. Det gäller väl att jag då gör något meningsfullt av det meningslösa livet. Kort sagt så tycker jag att meningen med livet handlar om att fullfölja drömmar. Gör jag det då mår jag bra ...och att jag mår bra är ju det viktigaste av allt i mitt liv. Ska jag vända på den tanken en gång till så kan jag säga att: Om jag skulle må dåligt av att göra vad som krävs för att förverkliga en dröm, eller bara göra något som är min dröm, då vill jag inte uppleva den drömmen. Då fortsätter jag hellre att bara må bra och drömma vidare. Det är ju ändå det som jag tycker är viktigast. Jag tror nog att  det enda vi alla vill är väl att må bra. 

 

Jag vill ju så mycket under denna semester, men sen har vi ju detta med COVID-19 som gör att man blir lite begränsad. Jag tycker ändå det känns mest rätt att ta detta med pandemin på fullaste allvar och hur gärna jag än vill resa eller träffa folk ute osv ...så väljer jag att inte göra sådana saker. Det känns bara fel att strunta i det och leva som att det inte finns. Jag tycker att det vore oklokt och oansvarigt av mig. 

 

Jag bryr mig inte så mycket om vad andra göra. Jag fokuserar bara på mig själv och jag gör vad jag tror är rätt. Jag säger inte att jag har rätt. Det kanske visar sig längre fram när denna pandemi är över att jag tog alla risker på för stort allvar. Fast jag känner ändå att det är bättre att vara mer försiktigt än att inte bry sig och sen kanske bli smittad och värsta fall bli allvarligt sjuk. Det är liksom inte värt att tex gå ut och ta den där ölen på något uteställe och trängas med massor av folk när råden man får och hör hela tiden säger att man ska undvika folksamlingar. Skulle man sen bli sjuk så kommer man ju i alla fall jag att fundera hundra gånger på om det kan bero på att jag tex var ute den där kvällen och hängde med massor av folk på någon bar. Det tycker inte jag är värt risken. Om det nu är en risk? Jag vet egentligen inte vad som är rätt eller fel. Kanske vet jag det efteråt, under tiden får jag väl bara lite på mitt egna omdöme. 

 

Jag kan erkänna att jag tycker det är svårt. Jag tänker ofta på om jag inte ska släppa på att vara försiktig. En grej kan jag väl göra, fast i nästa sekund tänker jag: Nej, det är inte värt det. Fast jag har ju inte känt mig sjuk hittills. Risken kanske inte är så stor och även om jag får det så kanske jag inte känner av det så mycket, fast det handlar ju inte bara om mig. Jag måste ju skydda andra också. Tankarna är många, men jag tycker att jag i slutändan fattar det beslutet som känns mest moget och rätt. Jag väljer att stanna hemma. Jag känner av "suget" på att göra det som jag vet att jag egentligen inte ska. Tex gå ut och träffa massor med folk, men hjärnan sig nej. Mitt hjärta säger väl mer ja osv... Detta är nog det jobbigaste med denna semester. Att jag känner mig så begränsad, fast någonstans är det ändå jag som har valt att sätta gränsen. I slutändan är det ju upp till mig själv. Det är ju inte olagligt att gå ut och häng med folk och många gör det ju och håller sig friska. Det sägs ju också att många kanske är immuna för att dom just är ute bland andra. Jag vet som sagt inte vad som är rätt. Vet någon det? Egentligen inte, men man kan ju konstatera att folk fortfarande dör av COVID-19 och det gör att jag inte slutar ta detta på allvar. Det vore bara oklokt, oansvarigt och omoget. Men det är vad jag tycker. Vad andra väljer att tycka, känna och göra ...det bryr jag mig inte så mycket om. Oavsett vad jag tycker så gör ju alla som dom vill ändå. Och jag har ärligt talat inga problem med det. Jag har mest problem med att veta vad jag själv ska göra och jag vet inte om jag har så mycket tålamod kvar. Snart kanske lusten på att göra mer blir för stor och så skiter jag i hela coronaviruset. Jag hoppas inte att det blir så, men tanken har slagit mig att det kan hända. Jag är ju inte mer än en människa och jag kan ju göra fel, precis som alla andra. När det gäller coronaviruset så är jag ju inte ens säker på vad som är rätt och fel. Det gör ju att det bli ännu svårare att alltid försöka göra det som känns mest rätt.  Dessutom kan jag tänka att smittorisken för att få andra sjukdomar än coronavirus har ju alltid funnits så länge jag har levt. Jag tror att jag har klarat mig bra från sjukdomar tidigare, innan man ens visste att det fanns coronavirus. Är detta egentligen farligare än allt annat. Jag har inte stängt in mig förut, men jag tror som sagt att det är bättre att vara för försiktig än att leva som vanligt som om faran för COVID-19 är över. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, men jag går på min egen magkänsla och då tror jag att jag gör det som känns mest rätt att göra.