Jag vill ju så mycket under denna semester, men sen har vi ju detta med COVID-19 som gör att man blir lite begränsad. Jag tycker ändå det känns mest rätt att ta detta med pandemin på fullaste allvar och hur gärna jag än vill resa eller träffa folk ute osv ...så väljer jag att inte göra sådana saker. Det känns bara fel att strunta i det och leva som att det inte finns. Jag tycker att det vore oklokt och oansvarigt av mig. 

 

Jag bryr mig inte så mycket om vad andra göra. Jag fokuserar bara på mig själv och jag gör vad jag tror är rätt. Jag säger inte att jag har rätt. Det kanske visar sig längre fram när denna pandemi är över att jag tog alla risker på för stort allvar. Fast jag känner ändå att det är bättre att vara mer försiktigt än att inte bry sig och sen kanske bli smittad och värsta fall bli allvarligt sjuk. Det är liksom inte värt att tex gå ut och ta den där ölen på något uteställe och trängas med massor av folk när råden man får och hör hela tiden säger att man ska undvika folksamlingar. Skulle man sen bli sjuk så kommer man ju i alla fall jag att fundera hundra gånger på om det kan bero på att jag tex var ute den där kvällen och hängde med massor av folk på någon bar. Det tycker inte jag är värt risken. Om det nu är en risk? Jag vet egentligen inte vad som är rätt eller fel. Kanske vet jag det efteråt, under tiden får jag väl bara lite på mitt egna omdöme. 

 

Jag kan erkänna att jag tycker det är svårt. Jag tänker ofta på om jag inte ska släppa på att vara försiktig. En grej kan jag väl göra, fast i nästa sekund tänker jag: Nej, det är inte värt det. Fast jag har ju inte känt mig sjuk hittills. Risken kanske inte är så stor och även om jag får det så kanske jag inte känner av det så mycket, fast det handlar ju inte bara om mig. Jag måste ju skydda andra också. Tankarna är många, men jag tycker att jag i slutändan fattar det beslutet som känns mest moget och rätt. Jag väljer att stanna hemma. Jag känner av "suget" på att göra det som jag vet att jag egentligen inte ska. Tex gå ut och träffa massor med folk, men hjärnan sig nej. Mitt hjärta säger väl mer ja osv... Detta är nog det jobbigaste med denna semester. Att jag känner mig så begränsad, fast någonstans är det ändå jag som har valt att sätta gränsen. I slutändan är det ju upp till mig själv. Det är ju inte olagligt att gå ut och häng med folk och många gör det ju och håller sig friska. Det sägs ju också att många kanske är immuna för att dom just är ute bland andra. Jag vet som sagt inte vad som är rätt. Vet någon det? Egentligen inte, men man kan ju konstatera att folk fortfarande dör av COVID-19 och det gör att jag inte slutar ta detta på allvar. Det vore bara oklokt, oansvarigt och omoget. Men det är vad jag tycker. Vad andra väljer att tycka, känna och göra ...det bryr jag mig inte så mycket om. Oavsett vad jag tycker så gör ju alla som dom vill ändå. Och jag har ärligt talat inga problem med det. Jag har mest problem med att veta vad jag själv ska göra och jag vet inte om jag har så mycket tålamod kvar. Snart kanske lusten på att göra mer blir för stor och så skiter jag i hela coronaviruset. Jag hoppas inte att det blir så, men tanken har slagit mig att det kan hända. Jag är ju inte mer än en människa och jag kan ju göra fel, precis som alla andra. När det gäller coronaviruset så är jag ju inte ens säker på vad som är rätt och fel. Det gör ju att det bli ännu svårare att alltid försöka göra det som känns mest rätt.  Dessutom kan jag tänka att smittorisken för att få andra sjukdomar än coronavirus har ju alltid funnits så länge jag har levt. Jag tror att jag har klarat mig bra från sjukdomar tidigare, innan man ens visste att det fanns coronavirus. Är detta egentligen farligare än allt annat. Jag har inte stängt in mig förut, men jag tror som sagt att det är bättre att vara för försiktig än att leva som vanligt som om faran för COVID-19 är över. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, men jag går på min egen magkänsla och då tror jag att jag gör det som känns mest rätt att göra.