Tidigare idag har jag kollat lite på olika saker som jag vill åstakomma i framtiden. Jag har planer i alla fall, men jag får nog tänka ganska långsiktigt. När jag nu mår ganska dåligt och inte har så mycket energi så är det svårt att bara fixa något i samma stund som man kommer på att man vill göra det. Jag har väl typ 3 olika saker som jag har tänkt att försöka fixa under ca ett halvår framåt. Jag har har liksom tänkt på några övergripande mål och sen när jag grejar så försöker jag vara grymt fokuserad på nuet. Jag har idag tittat på mer än tre saker, men när jag hade tänkt lite så landade mina beslut i typ 3 saker och kan jag fixa dessa 3 så har jag nog haft ett ganska bra år trots allt. 

 

Jag har ganska "skör" nu så jag får ta det väldigt försiktigt i allt jag gör. Det känns som minsta lilla misslyckande eller motgång framöver kommer att ta väldigt väldigt hårt på mig. Minsta lilla sak som jag sen tidigare har varit känslig för känns som 10 ggr känsligare om jag råkar ut för det nu. Dessutom har jag ju inte mycket energi till att orka göra så mycket. Jag gör nog bäst i att ta det väldgt försiktigt ett tag. Inte ge mig in i saker som jag inte känner helt trygg med osv... Jag tror i alla fall att jag kommer lyckas med allt de som jag har bestämt mig för att fixa under det närmaste halvåret. Jag orkar ju inte göra så mycket annat och då kan jag ju hålla bättre fokus på allt de som jag verkligen vill göra. Det blir liksom inte så rörigt när man bara har 3 övergripnade målsättningar istället för 10.

 

Har haft en ledig dag. Jag har i princip bara ätit, sovit och kollat på TV. Gör jag något mer så känner jag direkt att det blir för mycket. Jag orkar verkkligen inte just nu. 

 

Jag saknar min fågel och jag märker att jag lätt glömmer av att Mimmi faktiskt inte finns längre. När jag kom hem från jobbet igår så sa jag som vanligt hej när jag gick in i köket. Men jag kom snabbt på att jag inte hade någon att hälsa på längre. När jag idag skulle sova lite mitt på dagen så var jag påväg att bära in buren från köket till sovrummet. Jag gjorde alltid det när jag ville sova mitt på dan. Varje gång jag ska lägga mig för att sova just mitt på dagen så har jag ju alltid tidigare antingen bärt in buren i sovrummet. Den tanken att jag skulle göra det slog mig idag också, men så kommer man liksom på att så är det ju inte längre. Det som hände min fågel kom ju inte speciellt lägligt för jag mådde ju redan dåligt över andra saker. Detta blev en grej till som bara lades uppe på allt de andra. Då kände jag att det var riktigt tufft.

 

De senaste dagarna har jag tappat så mycket av den energi som jag hade. Den psykiska tröttheten är den som känns mest. De senaste dagarna har massor av tankar snurrat igenom mitt huvud. Stundtals går jag runt med en klump i magen. Man blir bara väldigt trött och vissa saker kan man inte sluta tänka på. Det är inte alls så att jag bara mår dåligt pga att jag har fått avliva fågeln. Jag har mina problem och bekymmer som verkligan kan ställa till det för mig på riktigt. Man känner sig lätt sämre än andra människor för att man vissa problem, bara för att man just har vissa problem som man aldrig ser någon lösning på. När jag nu inte mår speciellt bra så blir de problem man har mer uppenbara för mig. Jag inser att problemen som jag har att brottas med är dom som är orsaken till att gör saker som sen får mig att må dåligt. Insikten med att de är problem som jag inte har kommit till rätta med, fast jag vet att jag har haft dom gör ju att man mår dåligt bara därför. Helt plötsligt mår man dålig för något man har gjort och sen mår man dåligt för att man inser  att man har problem som man gärna sopar under mattan Det blir liksom en dubbel effekt av all den skit man har att kämpa med.

 

Hur ska jag komma ur detta? Jag ska vara ärlig och säga att just nu vet jag inte alls. Leva i nuet brukar funka för det mesta, och det är väl det bästa jag kan göra. Jag vet inte om det funkar denna gången, men det får väl framtiden utvisa.

 

 

 

 

Det blev som jag trodde. Jag gick och la mig för att sova klockan 06:00 i morse. Då hade jag varit vaken sen kl 06:00 igår. Jag hade att göra och grejade mest hela tiden.

 

1 Disk, städ tvättstugan

2 Veterinären

3 Möte på jobbet.

4 Busskörning

5 Skriva självbiografi

6 HMMM...

 

 

 

I måndags började jag med att ringa runt till ett flertal veterinärer. Först fick jag inte tag på någon. Jag ringde till olika kliniker, men de flesta svarade inte alls. När jag sen väl fick tag på en veterinär så sa hon att just papaegojor tar vi inte emot. Då var det bara att ringa vidare. När jag tillslut kom fram och berättade om min fågel så sa den veterinären att det finns inte mycket vi kan göra. Vi kan bara hjälpa dig med att avliva din fågel. Det ville jag först inte acceptera. Jag ringde då en annan klinik. Veterinären där sa samma sak. Vi kan inget göra. Vi kan inte ens göra en undersökning. Vi kan bara hjälpa dig med att låta din fågel somna in lugnt och stilla. Efter typ 2 timmar av mycket ringade så insåg jag att jag måste fatta beslutet att låta Mimmi somna in, och det beslutet kändes då helt plötsligt som det enda rätta att göra. 

 

Det var också det enda som fanns att göra. Alla veterinärer jag paratde sa ju att det inte finns något att göra mer än att låta fågeln somna in. Dessutom ska man ju inte vara självisk. Ser man att fågeln lider och det inte finns något man kan göra för att rädda den från lidandet så är det bättre att låta den somna in. Ju snabbare det sker desto bättre för fågeln. Jag tog beslutet i måndags och idag nu under morgonen så hade jag en tid på djurkliniken som ligger på Trestad Center. Där hjälpte två veterinärer mig med att se till så att Mimmi fick somna in lugnt och stilla.

 

Det finns ett medel som heter Zoletil och det fick Mimmi av veterinären innan hon avlivades. Zoletil är ett medel som dämpar oro och ångest och har en lugnande effekt på fågeln. När Mimmi sen var  lugn och avspänd så fick hon en dos av avlivningsvätskan allfatal och sen somnar Mimmi lugnt och stilla in. Det gick fort efter att hon hade fått avlivningsvätskan så hon fick lida så lite som det bara var möjligt.

 

Jag har gjort allt rätt och Mimmi har fått somna in lugnt och stilla och väldigt smärtfritt. Det fanns inget annat att göra än det jag beslutade mig för att göra. Jag fattade ett snabb och ett helt rätt beslut och därför behöver jag ju inte gräma mig över att jag kunde gjort så mycket annorlunda. Mimmi fick verkligen lida så lite som det bara var möjligt.  Jag kan känna  en inre frid med det, och Mimmi får nu vila i frid.

 

Jag mår fortfarande ganska dåligt. Igår fick jag även fatta ett ganska jobbigt beslut så nu är det dubbelt tufft om man säger så. Det kanske är bra att jag måste fatta det beslutet (vad det är exakt kommer jag att berätta i kommande blogginlägg) nu för jag mådde ju redan dåligt och då kan jag liksom inte må sämre bara för att något mer händer.  Jag försöker ändå att tänka att de finns mycket som är bra också. Jag går heller aldrig ner mig så mycket så att det blir farligt för mig själv. Jag stänger inte in mig. Jag har mig själv att skylla. Jag kan absolut inte skylla på någon annan.

 

Jag var ute på en löprunda i morse. Det kändes bra. Det blev 4 km och ingenting var jobbigt med just denna rundan.

 

Jag tänkte för en sekund att jag skulle springa längre än vad jag gjorde. Känns det bra när man är ute så är det ju lätt att man vill pressa sig mer. Det blev ändå så att det fick räcka med 4 km idag. Jag ska ju orka köra på hela veckan så om jag springer för långt och pressar mig för mycket då är det ju lätt att man struntar i det sen bara för att man har kört för mycket. Den fällan vill jag inte hamna i.  Det kommer ju att vara tufft för mig länge nu med allt möjligt. Psykist är det riktigt tufft och jag vet egentligen inte hur jag ska göra för att må riktgt bra igen. Jag kanske kommer att må bättre längre fram, men just nu är det svårt att se att jag kommer att göra det. Det har bara blivit för mycket nu och jag får kämpa ordentligt för att orka, men löpningen kändes ju bra idag i alla fall.

 

Helgen är över och klockan har passerat midnatt. Jag kan inte säga att min helg har varit så bra. Den har varit fylld med ångest, kallsvettning, sömnbrist och för lite mat. Det har varit jobbigt och tufft ångest är ju ett sinnestillstånd och när man drabbas av det så känner jag i alla fall av stark rädsla, nervositet eller oro. I helgen har jag nog känt av alla tre (rädsla, nervositet, oro) Jag har mig själv att skylla (som vanligt känns det som) Jag kan inte skylla på någon annan. Man kommer i detta sinnestillstånd till många insikter och vilka problem man har med sig själv satt brottas med. Alla har vi väl problem som man kanske inte alltid är så sugen att prata om. Man känner sig lätt sämre än andra för att man har dom, trots att man vet att andra männsikor också har sina problem.

 

Det som har varit bra med denna känslomässigt ganska jobbiga helgen har som sagt varit att jag har kommit till många insiker med mig själv. Det som också har varit bra är att jag inte har stängt in mig utan jag har verkligen pratat med folk om denna otroligt ångestfyllda helgen.

 

Nu känns det absolut mycket bättre än vad det har gjort tidigare under helgen. Jag har tagit tag i detta problemet själv och sånt är jag bra på. Däremot är jag sämre på att lära av mina misstag som sen gör att jag hamnar i sinnestillståndet ångest. Jag är nog också väldigt ofta för hård mot mig själv så när jag känner av ångest så är den extra påtaglig eftersom jag ofta tycker efteråt att jag borde gjort annorlunda. Men man inser ju också att man nog ska fundera en extra gång innan man säger och gör vissa saker. Riskerar man att få ångest över det man tänker att man ska göra, då är det nog inte värt attt göra det.

 

Som sagt: Jag är bra på att tag tag i problem när dom dyker upp, men jag är sämre på att lära av de misstag jag gör som orsakar problem. Jag måste bli bättre på att lära av mina misstag. Vissa misstag känns det ju som att jag gör om gång på gång. Det är inte bra. Det är därmot bra tag i mina problem som jag själv har orsakat. Jag mår då också bättre av att inte stänga in mig bara för att jag känner ångest och har problem.  Snart börjar en ny vecka och nu kan det bara bli bättre. I helgen har jag varit nere på botten och vänt. Man känner att man lever när ångesten slår till, den saken är klar.

 

 

Får några dagar sedan hade jag en diskussion med en äldre herre som sa att han har funderat på att sälja typ allt han äger och har och sen bosätta sig i en husbil. Jag tänkte typ i en sekund om jag ens skulle tänka den tanken att sälja allt och köpa en husbil.

 

Det finns naturligtvis fördelar med det, men jag tror att nackdelarna väger över. Men jag förstår att vissa funderar på det för du kan ju från en dag till en annan flytta på dig som du vill. Jag skulle ju kunna ställa min husbil utnaför jobbet och sen har jag nära till jobbet eftersom jag huxflux bor granne med bussgarget.

 

 

På lediga dagar kan man ju åka och ställa sig utanför en kompis bostad. Sen är man granne med sin kompis. Man kan sitta i sin husbil tills kompisen kommer hem och sen kan man hänga med sin kompis om båda vill det.

När det sen är dags för mig att gå hem så behöver jag inte fundera på hur jag ska ta mig hem. Min husbil står ju som närmaste granne til min kompis. Kanske bor min kompis i närheten av något fint grönområde. Då bor man ju själv också på ett fint ställe. 

 

 

Men som sagt: Jag tror att alla nackdelar som finns med att ha sin bostad i en husbil väger över de fördelar som finns. Det är ju inte roligt att själv behöva tömma sin toalett, elller inte veta var man ska slänga sina sopor. Om husbilen går sönder så man måste lämna in den på verkstaden då blir man ju hemlös. För min egen del så tror jag att jag lätt skulle tröttna efter ett tag på att bo i en husbil. Det är inget boende som jag skulle vilja ha, men jag kan förstå att vissa  väljer att bo så, eller fundera på att skaffa sig en rullande bostad .

Det blev en löprunda idag. Jag har lite ont i min fot, men när jag var ute och sprang så tänkte jag inte på den känningen som jag fortfarande har i min fot. Det gjorde att jag kunde springa på för fullt. Skönt att det där onda inte spelar någon roll längre.

 

 

Titta vilken pin jag har hittat på min "favvopingisspelare" J-O Waldner.

 

Snart ska man börja en ny arbetsvecka. Jag känner mig inte så sugen på det för jag har så mycket grejer som jag känner att jag skulle vilja få fixat. När man måste jobba också så hinnar man ju av naturliga skäl inte greja lika mycket på sin fritid. Sen ska man inte säga att man får mer gjort bara för att man inte har jobb. Man slöar lätt till när man är mycket ledig. Man får sällan mer gjort bara för att man har mer tid. I mitt fall är det nog så att jag får lika mycket gjort, oavsett om jag är ledig eller jobbar med busskörning. .

 

Idag började jag dagen med att vara lite orolig. Jag snurrat lite med pengar den senaste tiden. Jag är glad över att jag har pengar att snurra med. Det kommer in rätt bra, och det har gjort så länge nu. Jag är glad för det, men när nånting krånglar då måste man backa lite och få stopp på sitt "cashflow". Jag hade några fakturor att betala och någon faktura som borde ha kommit nu  har jag ite fått än. Det gjorde mig lite orolig så jag fick sätta mig ner nu på morgonen och ringa lite och efter någon timme så hade jag fått fullständig ordning på allt.

 

Tanken var att jag direkt nu på morgonen skulle ta mig ut på en löprunda, men jag kände att jag måste först lösa de där med mina fakturor. Jag vill inte gå ut och springa med en klumb i magen liksom. När jag sen efter en timme kände att jag hade koll igen då tog jag mig ut på en liten runda. Det blev några km och nu känns allt bra denna måndag.

 

Vilar mina onda ben i massagestolen efter en löprunda.

 

Jag har varit ute på en löprunda. Det blev några kilometer. Det var jobbigt och jag har ju fortfarande ont i min vänstra fot.

 

Jag bryr mig inte så mycket om att jag tycker att det är jobbigt och att jag har ont. Jag tar mig ut och springer ändå. Jag kommer alltid att ha ont nånstans och jag kommer aldrig att tycka att det är skönt att träna. Genom åren har jag alltid tyckt att det har varit jobbigt med träning. Att jag tränar och rör på mig beror mer på att känslan man får av att inte röra på sig är mycket värre. Jag mår sjukt dåligt av för lite rörelse liksom. Jag vill komma åt känslan som man får i kroppen efter ett träningspass. För att få den känslan som man får efter ett träningspass, då måste man ju såklart genomföra ett träningspass. 

 

Skönt att man är ledig. Jag har mest chillat idag. Jag har handlat lite go mat som jag ska ha nu ikväll. Det finns väl även lite "dricka" i mitt hem som jag ska gotta mig med. Jag har haft en bra lugn dag. Jag mår bra och jag trivs med livet just nu.

 

Det är ju den där meloditävlingen snart. Jag är inte så noga med att se Eurovision. Jag tycker det är den svenska mellon som gäller. Men jag kommer nog ändå att slå på tv:n nu klockan 20:00 grotta ner mig i massor av snack och vilka länder som har chansen att vinna och sen får man lyssna på massor av musik som jag typ aldrig har hört tidigare. Jag har nog bara hört Frans. Jag hejar ju sålklart på honom, men Frans har nog ingen chans (Det rimmar)

 

Jag har den senaste tiden funderat över mina problem och bekymmer. Jag har också den senaste tiden känt att jag har misslyckat med ganska mycket. En hel del av alla problem, bekymmer och misslyckande kan man skämmas för. Man känner sig lätt också sämre än andra människor. Jag tror nog att alla människor mer eller mindre har problem och bekymmer. Andra människor misslyckas också med saker. Efter några dagar av funderingar så har jag nu bestämt mig för att inte skämmas och känna mig som en sämre människa bara för att jag har problem som jag lätt vill sopa under matten.

 

Jag kommer väl inte att öppna mig här och nu och berätta allt i detta blogginlägget, men jag tänker heller inte skämmas och känna mig sämre än någon annan bara för att jag har problem och bekymmer som man lätt sopar under mattan. I ens liv uppstår hela tiden problem och man har hela tiden saker som man bekymrar sig över. Så har det alltid varit. Så är det för mig och alla andra. Vi kan alla hamna i något som kan vara tufft att ta sig ur, det ska man inte skämmas för. Jag kan hålla mina bekymmer och problem för mig själv, men jag tänker aldrig mer gå runt och känna mig sämre än någon annan för att jag har problem och bekymmer.

 

Att jag misslyckas med saker ibland känns på ett sätt bara bra. När man gör saker så misslyckas man. Om man aldrig gör nånting så kan man ju heller aldrig göra nånting bra. Min erfarenhet är att hälften av allt man lyckas med är ren tur. Jag tror nog att detsamma gäller för alla andra. Man kan ju inte alltid veta på förhand vad man kommer att lyckas med. När man ger sig in i nånting så tror man väl på förhand att man ska lyckas med det? Annars skulle man väl inte bry sig? Om hälften av allt man lyckas med är ren tur, då måste det ju innebära den andra hälften består av något annat än ren tur. Det måste ju vara något som är bra.

 

När jag nu med några dagars funderingar har kommit fram till att jag inte ska skämmas eller känna mig sämre än någon annan pga att jag har problem och bekymmer. Jag tror att jag rätt ofta har varit väldigt hård mot mig själv och inte accpeterat att jag har problem som jag tycker är jobbiga att leva med.  Det ska jag sluta med. Jag kommer alltid att ha problem och bekymmer som jag kommer att hantera på olika sätt. Om jag ska må dåligt och känna mig sämre än någon annan pga av att jag har problem, då kommer jag ju alltid att må dåligt och känna mig sämre som människa. Så vill jag ju inte att livet ska vara. Nåntans är det väl så at vissa saker får man bara acceptera, oavsett om det är ett problem eller inte.

 

 

 

Det gör fortfarande ont i min vänster fot, men jag skiter i det. Jag känner ju att jag är på bättringsvägen. Jag tycker det är bättre att springa och ha ont än att sitta still och "sunka" ner sig.  Jag tycker det är roligt att vara ute och springa också. Jag har egentligen aldrig gillat att vara ute och springa, men jag har nog ändrat mig. Det är rätt skönt att springa och jag tänker fortsätta med detta hela sommaren.

 

Nu har man ju nya löparskor också. Efter att jag nu har kört en första runda i mina nya löparskor så är jag ganska säker på att det är dom gamla löparskorna som har gjort att jag har så ont i min vänsterfot. Det kändes som om fötterna satt mer på plats i dom nya skorna.