Jag kom till någon slags insikt ikväll som handlar om att jag känner att det finns saker som gör på ett sätt där jag kanske är en aning övertaggad. Jag kanske bara skulle tänka på att tagga ner lite. När det gäller jobbet så kan jag känna att jag ibland är lite för noga. Jag borde bara släppa "kontrollen", mer gå på känsla. Sen är det ju ändå viktigt vad skärpt och kontroll för man kör ju ett fordon som är några meter åt alla håll, väger några ton och innehåller levande "last". Men tror ändå att om jag kör mer på känsla så är det lättare att ha kontroll, för jag känner mig ofta mer avspänd då. Spänner man sig för och är lite övertaggad så är det lätt hänt att olika situationer som man hamnar i under en arbetsdag liksom går baklås, eller så fattar man bara ett väldigt felaktigt beslut. Så jag vill liksom bara tagga ner och bli mer avspänd. 

 

Jag har nu börjat en ganska tuff arbetsperiod. Jag har ju annars varit ledig sen tisdag lunch, men idag och resten av denna veckan så är det fullt blås med jobbet. 

 

Hittills har det gått bra att jobba på, men jag har ju bara börjat på denna "perioden". Jag trodde att det skulle kännas för tufft att börja jobba ganska mycket direkt efter en semester,  men det känns ungefär som det brukar göra. Inte jobbiagare än normalt. Det är väl så att har man en gång väl lärt sig det jag jobbar med grundligt så sitter de mesta i ryggmärgen sen.  Jag är dessutom inte rädd för att jobba och göra det tufft. Jag gnäller liksom inte just för den saken skull. Sen kan det ju vara tufft och man vill ju hellre att det ska vara lugnt när man kör buss, men som jag brukar säga: Lite skit kan man ta och mycket skit får man acceptera, men naturligtvis inte vad som helst. Men mycket kan jag känna att inte har några problem med alls. Det är ofta bara att släppa och gå vidare utan att egentligen göra nånting åt sånt som kan vara lite jobbigt att behöva hantera och stå ut med. Ska det fungera, och ska jag fungera i mitt yrke så måste man ju försöka fokusera på de sakerna som känns viktigast, samtidigt som det alltid känns bäst att vara och verka i nuet.

 

Man hamnar i så många olika situationer under en arbetsdag och jag upplever att lägger man för mycket fokus på sånt som har varit, eller på sånt som kanske kommer längre fram, då blir man lätt sämre på jobbet man behöver gör i nuet. Det är ju i nuet som man kan göra något. Vad som sen var rätt eller fel i viss situation, det vet man ju oftast efteråt. Under tiden får man lita på sitt eget omdöme.

 

I söndags funderade jag lite i ett inlägg på mina mål och visioner som jag har livet. Jag har ingen lust att bara gå runt och leva mitt liv utan att i alla fall försöka nå dom drömmar och visioner som jag har, och som jag också tänker mycket kring. Jag har inte lyckats med allt sen tidigare och i framtiden kommer jag säkert också misslyckas med saker som jag försöker fixa, men jag har sällan ångrat att jag har försökt förverkliga drömmar som jag har, eller har haft. Dessutom lyckas man ju faktiskt  förverkliga en annan dröm ibland och den känslan när man väl har lyckats med nånting som man kanske har kämpat länge för är ju rätt "nice".

 

Jag hoppas att jag nu under en tid framöver orkar köra ganska hårt med att få loss pengar. Det rullar ganska bra nu och jag är nöjd, men sen är det ju lite typiskt mig att oavsett hur jag har det ekonomiska så sätter jag alltid upp mål som kräver lite kämpa tag och ett ganska mycket tålamod. Ibland kan jag önska att jag bara drog ner ambitionerna och inte brydde mig så mycket, men jag kan se att något är möjligt och jag vill väldigt mycket. 

 

Jag har ett ekonomiskt mål för detta året och jag är nästan där jag vill vara redan nu. Sen har jag också ett slutgiltigt mål och där jag tror att jag kommer att få hålla på större delen av nästa år. Sen har jag inte tittat längre fram, men nu vill jag liksom få lite fart på allt och då försöker jag väl maxa mitt sparande av pengar. Detta är väl inget som jag tycker är roligt, men jag vill så gärna lyckas med att förverkliga drömmar och kanske också komma ett steg närmar den där visionen som jag också har. Det kommer ju säkert att vara värt att försöka, även om jag kanske inte lyckas fullt eller får det som jag har tänkt mig. Jag tänker liksom att allt jag klarar på vägen mot min vision och dröm är ju bara positivt, även om jag inte skulle lyckas få allt precis som jag vill ha det. 

 

Det känns också som att jag många gånger under mina år av bloggande har skrivit om detta. Jag kan ha en strategi klar för mig och sen skriver jag att jag är taggad på att försöka fixa nånting som jag har tänkt på länge och som är en dröm för mig, men sen har jag i alla fall dom senast åren känt att jag inte riktigt får som jag vill i slutändan. Man kommer till en punkt där man tänker annorlunda, man ändrar sig och sina mål. Annat i livet blir helt plötsligt viktigt och dessutom vill jag ju alltid vara flexibel och köra på allt som jag tror är rätt. Jag vill inte bara bestämma mig för en sak och sen är det det som gäller för alltid. Kommer jag på något som känns bättre så är det väl mer rätt att ändra sig. Fast någonstans i detta så tappar jag ju det jag drömde om och sen börjar man om på nytt...kanske med något annat eller så ändrar man bara sin strategi och försöker fixa samma dröm ändå. 

 

Jag tänker i alla fall så här nu att om jag kör ganska hårt från och med dom ekonomiska målen så tror jag att jag vid ett senare tillfälle kan känna att jag få upp tempot lite. Dessutom blir det lättare att tjäna mer pengar, spara mer pengar och samtidigt ha det bra om man redan har en ansenliga summa pengar att utgå ifrån. Jag kommer säkert att göra fel och min strategi som jag har just nu kommer säkert också att ändras, men jag har ett bra s.k. grundkapital så blir ju också möjligheterna fler. 

 

En annan sak som  också tänker mycket på det är att jag tror stenhårt på att min vision och det jag drömmer om mest kommer att lyckas. Dessutom har jag en vilja  som inte är av denna världen. Däremot vet jag inte om jag kommer att orka i längden. Som det har varit tidigare så har jag ju misslyckats med massor av saker, en jag har också gjort saker som jag är helt nöjd med idag. Det är ju också så att om jag inte gör nånting, då kan jag ju heller inte göra något bra. Man måste väl kanske våga göra fel och ta lite risker. Jag tycker det känns väldigt otäckt, men en tanken som ändå har slagit mg är ju att ju större risk man vågar ta, desto större borde ju också möjligheterna bli. Eller har jag fel det. Minskar chanserna att man ska lyckas ju mer risk man tar. Jag kommer tillbaka till tankar då som handlar om ork och tålamod. Man måste orka köra hårt, ha bra strategi, viljan och tro på att det man gör är rätt och fullt möjligt.  Jag får väl heller inte glömma att vara och verka i nuet. Det är ju i nuet som man kan lösa dom eventuella problem som kan uppstå när man kämpar med att försöka förverkliga sin drömmar. Det är i nuet som man kan ta vara på dom möjligheterna man får. Nuet är ju egentligen den enda gången som man kan veta nånting om.  En sak är jag säker på: Jag vill alltid leva i nuet, men jag vill göra det i den vision som jag nu vill sträva efter att uppnå. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Semestern är över nu och idag börjar jag jobba igen. Jag kan väl erkänna att jag gärna hade haft mer semester. Typ hela sommaren och inte "bara" en månad. Men man måste ju jobba också och det ska jag börja göra nu. 

Det som känns ganska "nice" är att när jag gick på semester så fick jag ganska exakt på dagen min lön. Nu när jag börjar jobba igen så har jag fått min lön. Det känns ju lite lyxigt.  Få sin lön, ta ledig några veckor och sen får man sin lön igen.

 

Om man bara forskar lite på hur det är i andra länder så är det långt ifrån alla som har det så bra att man faktiskt får betalt när man är ledig. Det kanske är nåt att tänka på ibland, då man klagar på att man vill ha det bättre. Jag känner ju också personer som har egna företag som inte varken  har råd eller tid att ta någon semester. Det kanske är så att det många gånger är bättre att bara ha en anställning på ett företag. Jobba och göra sin dagar, för att sen bara kunna gå hem och skita i allt vad jobb heter. Det är faktiskt ett ganska skönt liv som man inte ska underskatta. 

 

 Tittar jag på hur jag jobbar denna veckan så blir det hårdkörning direkt. Jag jobbar 6 dagar av 7, men på dom flesta arbetsdagarna så slutar jag ganska tidigt. 

 Årets semester är över. Jag vet inte riktigt om den blev som jag hade tänkt mig eller hoppats på, men det har i alla fall varit skönt ledighet i massor. Man har ju inte behövt bry sig om nånting och det har bara känts bra. 

     

 Först börjar något som man bara kan kalla en dröm. Sen kan det bli så att man funderar på den och kanske kan man en dag säga att ens dröm blir verklighet. 

 

Jag har tidigare förverkligat några av alla drömmar som jag haft. Jag har nog kommit fram till att om det finns någon mening med livet så är det att fullfölja drömmar. Eller i alla sträva efter att kunna förverkliga dom. Bara man hela tiden tror på att det är möjligt så är det sällan meningslöst att hålla på. 

Just nu funderar jag mycket på hur jag vill ha det och hur jag vill leva mitt liv. Vad drömde jag om som barn. Av allt jag försöker fixa nu så känns det mer som att jag gör saker nu för att någon dag kunna leva i min dröm, istället för att hela tiden sträva efter att förverkliga det jag drömmer om. När man väl lyckas med nånting så har det ju alltid varit så att man gör det man har drömt om, man lever i sin dröm under en väldigt kort period och sen börjar man om på nytt med nya drömmar som man börjar sträva efter att förverkliga. Jag vill helst inte hålla på så mer, men om alternativet är att bara leva utan att sträva efter sånt jag drömmer om, ja då är ju strävan efter vad man vill ha eller uppleva bättre än att inte göra nånting för att uppnå något i livet. Så tänker jag idag. Detta kan ändra sig om några år, men jag får sträva och leva utefter hur jag tänker idag. Det är nog det bästa man kan göra. 

 

Vad är det egentligen som alltid krävs om jag vill uppnå en dröm? Pengar måste man ha. Jag har i alla fall svårt att se hur jag ska kunna förverkliga någonting av allt jag vill ha och uppleva om jag inte har pengar.  Vad man än tycker om det så är det pengarna som i slutändan avgör, oavsett om det jag strävar mot är ett organisatoriskt mål eller en vision. 

Som jag känner just nu så är det mer en vision som jag vill uppnå i min strävan efter vad jag drömmer om. Jag vill uppnå ett visst mål i livet som handlar om att jag ska ha förverkligat allt jag drömmer om idag. Det är väl det som kallas vision. Jag vill komma till en punkt i livet där jag känner att jag har förverkligat alla drömmar jag har idag. Som det ser ut nu så är jag ändå ganska nöjd med allt, men jag vill mer. Jag kommer inte att sluta sträva efter vad jag drömmer om och jag har valt sen ganska lång tid tillbaka att fokusera på pengarna. Jag kan ändå aldrig förverkliga en dröm genom att bara gå på vilja eller tro på att det är möjligt. Pengar måste jag också ha.  Det organisatoriska målen handlar om att jag har olika delmål för olika perioder. Till slutet av detta året har jag ett mål och sen har jag satt upp ett mål till inför nästa år att sträva efter och längre med det har jag inte tänkt, när det handlar om mål jag har som är ganska konkreta. Visionen kommer sen när det organisatoriska är på plats. 

Det känns annars bra med pengar just nu. Jag har sen en tid tillbaka bara fått det bättre och bättre. Jag behöver inte kämpa så överdrivet mycket och även om jag sätter upp olika sparmål månad för månad så är det inga pengar som är några problem att spara. Jag är ganska nöjd redan nu, men det känns ändå fel att inte vilja mer. Att förverkliga mina drömmar är viktigt för mig och just nu är tankarna på allt jag vill klara av så starka så att det bara brinner i kroppen. Jag kommer att ångra mig om jag bara skitet i det och jag vet ju att jag kommer att må bra den dagen jag uppnår min sk vision. Ska jag vara mer konkret så handlar det väl om att jag strävar efter att: Kämpa mindre och leva mer. Idag tror jag mig veta exakt vad jag behöver göra för att uppnå min vision. Det känns inte omöjligt på något sätt och bara den känslan gör mig motiverad att sträva efter den punkt som jag vill komma till i livet.  

  

 Jag går mina promenadrundor och jag kör på med det jag har lovat mig själv för över ett år sedan. Eller jag började med att lova mig själv innan sommaren 2019 att jag skulle gå 10 000 steg om dagen och jag måste alltid sätta 70 000 steg på en och samma vecka.  Det där var något som kändes bra, funkade och som jag har hållit i sen dess. 

 

Nu har jag ju sen en ganska lång tid ( jag vet inte hur länge) haft som målsättning att jag varje vecka ska göra någonstans mellan 75 000 - 80 000 steg. Det har också funkat att uppnå detta resultat, men mer än så känner jag inte att jag orkar öka. Inte som det känns idag i alla fall. 

 

Jag skulle naturligtvis kunna öka målsättning mer och mer hela tiden. Men jag känner att det viktigaste är att jag bara kör på och ökar jag för mycket så kanske jag tröttnar. Jag vet ju också att när jag väl tröttnar på något så är det för att jag har hållit på för mycket med nånting. När man väl har tröttnat då är det lätt att jag skiter i det helt. När jag sen länge har hittat något som jag tycker funkar bra för mig och som jag klarar och ger resultat i form av att det känns bra i kroppen, då ska jag jag väl inte förstöra det. Det är ju någonstans bättre att jag rör på mig och orkar hålla i det på sikt, än att jag kör som fan under en kort period och sen lägger av. 

 

Om jag tex tänker tillbaka på förra veckan så var det nära att jag inte ens nådde 10 000 steg, men under söndagen så tog jag en kvällspromenad och då satte jag målet som jag har varje vecka, även förra veckan. Jag klarade av det för att jag jagar det där resultatet, men resultatet jag vill nå känns aldrig som för mycket på nåt sätt. 

 

Jag får väl bara fortsätta som förut och sen får vi väl se om jag orkar öka målsättning. För min del måste det nog i så fall ske på något naturligt sätt. Det måste kännas bra och fritt frän stress... och dom viktigaste delarna är ju att jag varken kör för mycket eller för lite. Lagom är bäst. Det är vad som är lagom för mig som räknas.  

 

 

Efter maten städade jag upp lite i mitt hem. Jag typ inte städat alls under denna semester  så jag har bestämt mig för att resten av denna veckan ska jag gå och "plocka" lite med städning varje dag. Tar man lite i taget så behöver man ju inte slita så ont med det. 

 

Under eftermiddagen gick jag ut på en promenad och det blev ca 5 km. Jag träffade syrran och hennes dotter Lisa. Syrran är ju mammaledig nu och sen ska hon börja plugga till hösten (om jag fattade rätt) Skönt att både syrran och Lisa verkar må bra och ha det bra. 

 

 

 

Mycket vill jag få gjort innan den dagen kommer då det typ är för sent även för mig. Jag har mina drömmar och jag känner mig säkrare än någonsin på vad jag vill. Det känns ju också skönt att jag är nöjd med ganska mycket redan nu. Det känns bra med många saker som jag har gjort sen tidigare. Idag är jag nöjd med mycket som det är och även om inte allt är som jag vill, så strävar jag ju hela tiden efter att fullfölja mina drömmar. 

 

När det kommer till vad jag fortfarande drömmer om så handlar det väl mest om att jag vill ha ett liv där jag mer lever i min dröm och inte kämpar så mycket med dom mål jag vill nå. Jag tror att jag vet vad jag behöver göra, men jag kanske inte är lika säker på att jag vågar ta steget när jag känner att tiden borde vara inne. Det gäller ju att våga och kanske måste man också riskera en del av sånt man har idag för att man ska lyckas med större saker i framtiden. Ska jag nå målet med att leva i min dröm, mer än att kämpa mot sånt jag drömmer om, så måste jag nog först inse att mycket av sånt som är bra idag, behöver jag kanske riskera att förlora. Fast , sen kan man ju också tänka att: "om en dörr stängs så öppnar sig ju en ny". 

 

Jag kanske en dag bara måste acceptera att jag inte riktigt lyckades med att förverkliga alla drömmar jag har, men då känns det ju skönt att jag i alla fall känner mig ganska nöjd med livet som det är idag. Idag är jag ju säker på vad jag vill och fortsätter jag bara att sträva efter sånt jag drömmer om, samtidigt som jag lever i nuet, så vet jag att jag gör det bästa som jag kan. Det är också det som känns mest rätt att göra. Men sen har vi ju det där med att våga och ta risker.

 

Dagarna och veckorna går. Semester har jag fortfarande och jag känner mig lite kluven till allt möjligt. 

Jag känner ofta att jag vill tagga ner och typ inte göra ett skit. Samtidigt känner jag att när jag slappar och tar det lugnt så får jag ofta någon idé om vad jag vill göra och eftersom jag har semester nu så tänker jag också att jag gör det nu. Det blir liksom inte att jag vilar, för i avkopplingen så tänker jag ofta på vad jag vill få gjort. 

Denna veckan går jag egentligen in i på samma sätt som jag gjort alla andra semesterveckor. Jag har inga planer. Jag tar dagen som den kommer och jag tänker att jag vill: Slappa mycket, äta gott och bara vara. Sen blir det ändå att jag får en tanke på något jag vill göra och direkt tänker jag: JAG GÖR DET NU. Avkopplingen blir liksom inte långvarig. 

Jag känner ändå att jag har en mer lugnt och avspänd tillvaro nu när man inte är igång och jobbar med busskörningen, men jag kan ibland önska att jag mer hade varit en person som inte tänker så jäkla mycket på vad jag vill åstadkomma hela tiden. Jag gillar att jag har drömmar och att jag så långt som det känns möjligt försöker förverkliga dom. Men jag kanske ändå skulle försöka nöja mig lite mer med vad jag redan har och lägga mindre tid på tankar om som handlar om vad jag vill ha. 

     
     

I slutet av januari i år så satt jag och funderade i några olika inlägg på min blogg om hur jag skulle blogga vidare. (HÄR kan ni kolla en video om det) Jag hade för drygt ett halvår sen kommit till någon punkt där jag kände att jag inte ville hålla på som jag gjorde. Jag vill sluta med massor av typer av blogginlägg och frågan jag sen ställde mig: Vad finns det kvar att blogga om? På vilket sätt ska jag låta bloggen leva vidare? Jag tror att jag kom fram till att jag ville blogga mer sällan, men ändå uppdatera regelbundet. Minst varannan dag kändes bra och jag tycker nu när det har gått ett halvår att just den delen med att hålla bloggen vid liv har jag lyckats bra med. Jag i alla fall nöjd över att bloggen är en del av mitt liv fortfarande och att jag varje dag går runt och funderar på vad jag ska blogga om. Jag tycker fortfarande det är roligt att blogga och av alla mina sociala medier så är det detta forum jag gillar bäst att pyssla med. På Dannebloggen bloggen är jag mest mig själv och spelar inte något skådespel längre. Det har jag sen länge slutat med. I andra s.k. sociala medier är man väl mer av en karaktär än man är sig själv. Det känns rätt ok på typ: Tik Tok eller Instagram att försöka spela lite cool eller bara göra något kul för underhållningens skull, men på bloggen har jag nog mer förstått den senaste tiden att jag mår som bäst när jag skriver vad jag helt ärligt: Känner, tycker och tänker om saker och ting. I slutet av januari i år så sa jag ju också att jag ville blogga på ett sätt där jag tömmer ett ämne. Inte så mycket snabba korta inlägg som handlar om vad jag har ätit, eller om det var lugnt eller tufft på jobbet osv.. Jag vill mer skriva om ett ämne eller en händelse som jag har funderat en del kring. Där jag går mer på djupet liksom. Hur har det gått med det jag faktiskt sa i slutet av januari  att jag skulle börja skapa mer av på min blogg? 

 

Jag kan väl säga som så att: Stundtals är jag ganska nöjd med hur jag bloggar. Jag lägger inte för mycket tid, men inte heller för lite tid. När jag skriver på ett inlägg så känner jag ofta att jag är 100% fokuserad på mitt skapande av ett nytt inlägg. Jag har också under den senaste tiden känt att jag mer har lyckats tömma ur mig på mina tankar om ett specifikt ämne, få ner det i skrift och känslan efteråt känns bara bra. Jag mår i alla fall bra av den typen av bloggande. Jag gillar när allt annat omkring mig bara förvinner och sen skapar jag blogginlägg på ett sätt som känns väldigt bra. 

 

Samtidigt kan jag ibland känna att jag inte riktigt har fasat ut mina andra sätt att blogga på. Dom sätt som jag sa för ca ett halvår sen sa att jag skulle sluta ägna mig åt. Men det är väl så att det tar lite tid att fasa ut dom sätt som man har kört på i flera år. Jag känner ändå under denna semester att jag nog bloggar så som jag vill blogga. Jag tömmer mer mina tankar och får ner de mesta i skrift. Det känns väldigt bra och jag vet att jag mår bra av det. Jag försöker också ligga lite steget före. Detta inlägget som jag skriver på just nu det skapas natten mellan onsdag och torsdag, men jag har inte tänkt att publicera detta förrän på söndag. Kanske under fredag och lördag också, men jag kommer inte att publicera förrän på söndag (idag ) i alla fall. På så sätt blir detta med bloggandet också mer stressfritt. På så sätt får jag tid på mig att fundera kring allt vill skriva och jag bloggar ju i allra högsta grad på det sättet som jag just vill och tror att jag mår bästa av. Jag hinner gå mer på djupet för jag kan ju sitta med ett inlägg i flera dagar innan jag tänker att jag ska publicera. Jag kan pausa från bloggandet utan att det egentligen märks. Jag väljer ju ändå att publicera varannan dag, men under publiceringens gång så kan det ligga färdiga inlägg för en hel vecka. Det gör ju att jag hinner lägga mer tid när jag väl sitter och bloggar., men jag behöver inte bry mig varje dag. Eftersom jag vill ha mer av inlägg där jag tömmer mig på alla tankar så är det ju bra om jag inte känner att jag måste publicera tex samma dag som jag sitter och skriver.   

 

Jag känner nu att jag har börjat hitta rätt och jag tycker också att jag är helt rätt ut när det kommer till hur jag tänker kring mitt bloggande. Jag tänker på att jag ska må bra av det... och att det ska kännas roligt att hålla på.  

 

 

Min Youtube-kanal finns, men jag uppdaterar inte så mycket där för tillfället.  Jag har däremot mycket tankar kring YouTube om vad jag skulle vilja göra.  Men jag får liksom inte tankarna att funka i praktiken. Jag kan kanske inte tillräckligt mycket och jag är heller inte säker på att jag i längden skulle orka med att fullfölja allt som man tänker att man skulle kunna göra på just YouTube.  Men tankar och idéer har jag många i alla fall! 

Instagram: dannebloggen

Snapchat: dannebloggen

TikTok: dannebloggen 

YouTube: DanneBloggen

Twitter: DanielDanne

BLogg: DANNEJOHANSSON.SE, men det vet ni ju redan för annars hade ni ju inte kunnat se detta inlägget😊

 

Jag tänker ändå inte sluta. Jag kan ju fortsätta att försöka göra saker minst en gång i månaden, under resten av detta året. Om jag i december kan konstatera att jag har gjort 11 grejer som jag kan säga hör till nyårslöftet, så är ju det bra ändå. Kanske tycker jag attt jag har gjort mer och då är det ju ännu bättre.

 

 

 

Jag behöver ju inte sluta bry mig om att unna mig och göra lite mer ovanliga saker för det inte blev som jag ville ha det från början. Oavsett vad man än misslyckas med så behöver ju det i sin tur inte göra att alternativet är att ge upp. Ge upp ska inte finnas med i ens tankar. Det är bara att: Börja om, göra om och göra rätt. Fortsätta sträva efter saker och vilja ha mer liksom

 

I söndags tex så var jag ju b.l.a ute och tog lite fina "bubbelbilder" Fin utsikt hade jag ju också. Detta var ju en grej som jag inte brukar göra. Märkvärdigare behöver inte sånt som för mig inte är det vanliga vara. 

      

 

 

 

 

 

 

 

Jag sitter här och funderar på mitt nyårslöfte. I skrivandets stund är det väldigt sent och jag tänker på om jag tycker att jag hittills har lyckats med vad jag lovade mig själv den där natten mellan den 31:december 2019 och 1 januari 2020.  Klarar jag mitt nyårslöfte? Jag tycker inte att jag har gjort det. 

 

Mitt nyårslöfte gick ju ut på att jag skulle skulle göra nånting minst en gång i månaden som för mig är utöver det vanliga. Sånt jag liksom inte brukar göra. Jag kände att jag under 2019 i mångt och mycket bara ägnade mig åt att  jobba och andra vardagliga saker. Sånt som är regelbundet återkommande i ens liv liksom. Jag tänkte att år 2020 då kör vi med lite resor och roliga utekvällar och andra "kuliga" grejer. Det började ganska bra för i januari var jag ju i Södertälje och träffade coola Alexandra Nilsson. I februari hade jag ett fett grym utekväll där jag säkert spenderade minst 8000 kronor bara sådär. I mars slog pandemin till och man fick veta att det fanns något som heter coronavirus. Jag hade ju fram till mitten på mars planer på att åka på någon utlandsresa under den närmaste framtiden. Jag hade inte funderat så mycket på vart, men planen var i alla fall att åka någonstans i typ mars, april eller april, maj. Två stycken resor i alla fall. Sen hade jag ju också tänkt dra på en tredje utlandsresa nu i juli (på min semester) Dessa planer gick åt helvete för jag tycker inte att man ska resa nu när läget fortfarande är osäkert och faran för COVID-19 inte verkar vara över på långa vägar. 

 

Nu blev det som det blev och är som det är. Jag är inte så ledsen över att jag misslyckades med mitt nyårslöfte. Jag gjorde i och för sig saker i både mars, april och maj som jag räknade till mitt nyårslöfte. I mars köpte jag ju en ny bra kamera. En dag i april promenerade jag ute på Vänersnäs och i maj gjorde jag ett porträtt av mig själv. Allt detta fick mig ändå att känna att jag höll mitt nyårslöfte så långt. 

 

 Det känns lugnt även om jag tycker att jag har misslyckats lite. Nu tog jag mest upp detta för att jag vill uppdatera min Danneblogg. Den vill jag fortsätta att köra på med. Det kanske jag ska ha till nästa nyårslöfte. Typ: Köra på med Dannebloggen i minst 10 år till! 😀😉

 

 

Semestern går vidare och nu har jag väl lite drygt hälften kvar. Jag mår bara bra av att vara helt ledig. Ju äldre man blir ju mer kanske man värderar ledigheten. Jag gör det nu i alla fall. 

 

Jag har fortsatt stor respekt för att vi befinner oss i en pandemi och jag gör vad jag kan för att ta mitt s.k. samhällsansvar. Det är ju lite tråkigt att man känner sig begränsad, men jag ville inte göra något annat än att faktiskt ta coronaviruset på allvar. 

 

Vad jag annars ska hitta på just denna veckan, det har jag inte tänkt så mycket på. Men jag ska tagga ner lite med antal uppdateringar på tex TIK TOK och Instagram. Jag har "bombat" på där under min semester. Anledningen är nog att jag har haft så mycket tankar om vad jag vill lägga ut under en längre tid, men när man jobbar på med busskörning 🚌 och inte har semester så orkar man kanske inte greja lika mycket som man tänker att man vill göra. Massor med idéer däremot, det får man ju hela tiden. Med goda eller dåliga idéer blir ju just inget annat än tankar om man inte försöker förverkliga, och se om ens idéer håller fullt ut. 

 

Sen tycker jag ju att allt detta är väldigt roligt att "pilla" med. Oavsett om det är blogg, "Instagram eller nåt annat så ska man väl inte sluta " bomba" och "kötta" på om man nu har väldigt roligt under tiden. Bara jag mår bra så känns det ganska lugnt ju. Tagga ner gör jag nog, men känner jag för att bara blåsa på med mängder av inlägg, så gör jag det om allt bara känns rätt och fritt från tveksamheter. 

        

 

 

 

 

 

 

 Ikväll?

Nu blir det väl en ganska avspänt och lugnt. Under dagen har jag känt mig ganska tom och även lite snurrig i huvudet. Därför blir det skönt nu att bara kolla film och "päsa" resten av denna söndag...som jag ändå får säga att jag är ganska nöjd med. Sen får jag väl bara sluta tänka så mycket, så kanske det snurrar mindre i min skalle.🤪🤩

I veckan har jag ofta känt ett behov av att liksom göra mer, men så har vi ju detta med pandemin. Jag har ju semester och stundtals sitter jag instängd i min lägenhet. Framförallt på kvällarna har jag dom senaste dagarna känt ett behov av att komma ut, kanske hänga i någon bar och träffa folk som jag trivs med. Det känns ju fortfarande som pandemin pågår i allra högsta grad och att jag vill ta det på allvar.  Jag tycker att det känns fel att tex gå ut en kväll, även om jag vill och känner ett behov av att göra det. Vissa kvällar denna veckan har känts riktigt jobbiga. Jag vill ju gå ut, men jag vill samtidigt göra det som känns mest rätt. Det känns fel, men samtidigt vet jag ju inte vad som är rätt och fel.

 Det jag vet är att det är inte värt att tex gå ut en kväll om det sen visar sig att man blir allvarligt sjuk av det. Sen tror jag ändå inte risken för min del är så stor. Även om jag skulle bli sjuk så kanske det inte beror på just en utekväll. Dessutom kan man ju hålla avstånd och på andra sätt vara försiktig även om man går ut och festar. Det känns som jag inte kan veta nånting. Men hur jag än tänker så vill jag göra det som känns mest rätt för mig att göra. Vad som sen är rätt det kanske jag vet i efterhand. Under tiden får jag lita på mitt egna omdöme. 

Det blir väl lätt så för mig att jag känner ett starkt behov av att komma ut.  Det är ju ärligt talat inte jätteroligt att sitta inne i en liten lägenhet när liksom lusten att gå ut och ha en trevlig utekväll faller på. Många gånger kanske det ändå är så att jag bara vill sitta hemma och tex kolla en bra film, men jag vill så mycket hela tiden och då blir det lite extra jobbigt när jag känner att mig begränsad. Det skulle också kännas fel om jag inte brydde mig om att det finns något som heter coronavirus. 

Men att jag bor som jag gör och inte har så överdrivet mycke att göra, plus att pengar rullar bra gör mig ju rastlös i dessa tider. Det kan kännas jobbigt att få kämpa emot sånt som man känner för att göra. Det som känns mest rätt att göra är ju inte alltid det roligaste. 

 Jag brottas lite med mig själv här. Jag vill alltid göra det som känns mest rätt för mig, enligt min moral och mina värderingar. Jag vill fatta kloka och mogna beslut. Sen har jag ju mina behov av att känna känslan av att jag mår bra och ett sätt är ju att göra mycket av sånt som jag gillar att göra. Att tex sitta hemma, kväll efter kväll när man innerst inne vill något annat, det har känts tufft vid ett flertal tillfällen under denna semester. 

Däremot går jag naturligtvis ut.  Jag går mina promenader och jag gör mina ärenden på stan. Jag ser till att hålla avstånd och så när jag är ute.  Jag tänker inte stänga in mig på dagarna också. Då skulle jag ju bli tokig. Det känns ju någonstans fel om man går runt och är rädd för att leva sitt liv och inte gör saker man mår bra av. 

Jag tänker också att det kanske inte är så farligt att gå ut någon kväll och hänga heller. Många gör ju det och jag har ju gjort det många gånger innan denna pandemi. Vad jag vet har jag aldrig blivit smittad tidigare av någon sjukdom p.g.a tex en utekväll. 

Men det är ändå något med detta virus som säger att man i alla fall ska tänka till och vara noga med att minska risken för att smitta andra, eller bli smittad själv. Ibland vet man inte vad som är rätt eller fel, men allt går vidare ändå. Jag är glad och nöjd över att jag inte har blivit sjuk, eller ens känt av några symtom. 

 Vad är meningen med livet? Vad är viktigast i livet? (som jag tycker ) 

 

 Egentligen är det ganska enkelt. Jag har sen länge fattat  att mår man inte bra, då spelar inget annat någon jävla roll. Vad är meningen med livet? Själva livet är väl  ganska meningslöst. Men om man funderar lite längre så tycker i alla fall jag det vore ett sämre alternativ om jag inte hade funnits. Jag finns i denna värld och jag vill må bra. Det gäller väl att jag då gör något meningsfullt av det meningslösa livet. Kort sagt så tycker jag att meningen med livet handlar om att fullfölja drömmar. Gör jag det då mår jag bra ...och att jag mår bra är ju det viktigaste av allt i mitt liv. Ska jag vända på den tanken en gång till så kan jag säga att: Om jag skulle må dåligt av att göra vad som krävs för att förverkliga en dröm, eller bara göra något som är min dröm, då vill jag inte uppleva den drömmen. Då fortsätter jag hellre att bara må bra och drömma vidare. Det är ju ändå det som jag tycker är viktigast. Jag tror nog att  det enda vi alla vill är väl att må bra. 

 

Jag vill ju så mycket under denna semester, men sen har vi ju detta med COVID-19 som gör att man blir lite begränsad. Jag tycker ändå det känns mest rätt att ta detta med pandemin på fullaste allvar och hur gärna jag än vill resa eller träffa folk ute osv ...så väljer jag att inte göra sådana saker. Det känns bara fel att strunta i det och leva som att det inte finns. Jag tycker att det vore oklokt och oansvarigt av mig. 

 

Jag bryr mig inte så mycket om vad andra göra. Jag fokuserar bara på mig själv och jag gör vad jag tror är rätt. Jag säger inte att jag har rätt. Det kanske visar sig längre fram när denna pandemi är över att jag tog alla risker på för stort allvar. Fast jag känner ändå att det är bättre att vara mer försiktigt än att inte bry sig och sen kanske bli smittad och värsta fall bli allvarligt sjuk. Det är liksom inte värt att tex gå ut och ta den där ölen på något uteställe och trängas med massor av folk när råden man får och hör hela tiden säger att man ska undvika folksamlingar. Skulle man sen bli sjuk så kommer man ju i alla fall jag att fundera hundra gånger på om det kan bero på att jag tex var ute den där kvällen och hängde med massor av folk på någon bar. Det tycker inte jag är värt risken. Om det nu är en risk? Jag vet egentligen inte vad som är rätt eller fel. Kanske vet jag det efteråt, under tiden får jag väl bara lite på mitt egna omdöme. 

 

Jag kan erkänna att jag tycker det är svårt. Jag tänker ofta på om jag inte ska släppa på att vara försiktig. En grej kan jag väl göra, fast i nästa sekund tänker jag: Nej, det är inte värt det. Fast jag har ju inte känt mig sjuk hittills. Risken kanske inte är så stor och även om jag får det så kanske jag inte känner av det så mycket, fast det handlar ju inte bara om mig. Jag måste ju skydda andra också. Tankarna är många, men jag tycker att jag i slutändan fattar det beslutet som känns mest moget och rätt. Jag väljer att stanna hemma. Jag känner av "suget" på att göra det som jag vet att jag egentligen inte ska. Tex gå ut och träffa massor med folk, men hjärnan sig nej. Mitt hjärta säger väl mer ja osv... Detta är nog det jobbigaste med denna semester. Att jag känner mig så begränsad, fast någonstans är det ändå jag som har valt att sätta gränsen. I slutändan är det ju upp till mig själv. Det är ju inte olagligt att gå ut och häng med folk och många gör det ju och håller sig friska. Det sägs ju också att många kanske är immuna för att dom just är ute bland andra. Jag vet som sagt inte vad som är rätt. Vet någon det? Egentligen inte, men man kan ju konstatera att folk fortfarande dör av COVID-19 och det gör att jag inte slutar ta detta på allvar. Det vore bara oklokt, oansvarigt och omoget. Men det är vad jag tycker. Vad andra väljer att tycka, känna och göra ...det bryr jag mig inte så mycket om. Oavsett vad jag tycker så gör ju alla som dom vill ändå. Och jag har ärligt talat inga problem med det. Jag har mest problem med att veta vad jag själv ska göra och jag vet inte om jag har så mycket tålamod kvar. Snart kanske lusten på att göra mer blir för stor och så skiter jag i hela coronaviruset. Jag hoppas inte att det blir så, men tanken har slagit mig att det kan hända. Jag är ju inte mer än en människa och jag kan ju göra fel, precis som alla andra. När det gäller coronaviruset så är jag ju inte ens säker på vad som är rätt och fel. Det gör ju att det bli ännu svårare att alltid försöka göra det som känns mest rätt.  Dessutom kan jag tänka att smittorisken för att få andra sjukdomar än coronavirus har ju alltid funnits så länge jag har levt. Jag tror att jag har klarat mig bra från sjukdomar tidigare, innan man ens visste att det fanns coronavirus. Är detta egentligen farligare än allt annat. Jag har inte stängt in mig förut, men jag tror som sagt att det är bättre att vara för försiktig än att leva som vanligt som om faran för COVID-19 är över. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, men jag går på min egen magkänsla och då tror jag att jag gör det som känns mest rätt att göra. 

Ibland kan det vara roligt att titta tillbaka på vad man gjort tidigare. En fördel med att ha en blogg som man uppdaterar regelbundet är ju att man kan minnas tillbaka, fast man kanske inte minns nånting konkret. Vad gjorde jag tex den 7:e juli för exakt 4 år sedan. Jag roade mig lite med att bläddra tillbaka och kolla. 

Jag hade semester då också. Jag tänkte ungefär på samma sätt kring semester som jag gör nu (fast 2016 fanns det inget coronavirus) Men jag skrev i ett inlägg för exakt 4 år sedan att man lätt slöar till och sitter uppe länge på kvällarna. Sen sover man bort förmiddagarna. Ungefär så tänkte jag då.. och det är ju samma för min del nu. Fotbolls- EM pågick tydligen för full sommaren 2016. Just den här dagen för 4 år sen "bubblade" jag tydligen i massagestolen och kollade matcher. Hämtade mat ute gjorde jag få som nu. Det ser ut som jag mådde bra då och det gör jag nu också. 

BILDER FRÅN DENNA DAGEN, FAST FÖR 4 ÅR SEDAN. 

 Jag har tjuvkikat lite på hur jag ska jobba när jag väl börjar igen.  Det ser ganska soft ut, fast jag fattar inte hur jag ska  orka ta mig upp på morgonen när jag väl kommer tillbaka från semestern. Som det är nu så sover jag ju bort större delen av förmiddagarna. Att sen börja ta sig upp igen, typ klockan 04:00 på morgonen igen...det kan jag väl inte säga att jag längtar till att göra. 

 

Nu ska jag inte sitta här och tänka på jobbet. Det är ju bara skönt att ha semester. Man behöver ju inte fundera kring vad man hinner med före och efter jobb. Nu vet jag att jag hinner med det jag vill få gjort för jag har ju hela dagar på mig och jag behöver inte bry mig om klockan. Annars är det ju den där klockan som jag hela tiden måste ha kolla på. Ska jag göra si eller så, innan eller efter jobb. Jag vill inte göra för mycket, men inte för lite heller. Detta slipper man ju just nu och det känns väldigt skönt. Därför ska jag väl inte heller bry mig om hur det kanske kommer att kännas när jag väl börjar jobba igen. Semester ska vara semester i alla lägen.  

 

Jag har inte så mycket planerat denna veckan. Jag går mina promenader och jag ser till att äta gott. Jag slappar mycket, bloggar lite grann och sen funderar jag mycket på vad jag har för mål i livet och hur jag ska göra för att nå dom, samtidigt som jag ska må bra. Det är väl så jag ska göra på min semester. Njuta av den på ett sätt som känns bra för mig. 

 

 Som vanligt så känns en söndag lite tom. Jag tänker att jag ångrar att jag tog en utekväll igår, fast samtidigt tänker jag att det nog var ett klokt och moget beslut att bara stanna hemma med tanke på att vi fortfarande befinner oss i en pandemi. Dessutom kanske jag hade ångrat mig om jag hade gått ut igår. Typ komma hem tidigt på morgonen denna söndag var jag glad för att jag inte gjorde när jag vaknade i morse och kände att jag hade sovit väldigt gott. Eller jag vaknade i alla fall för att sen somna om. Jag kanske grejade lite med telefonen när jag vaknade, men annars gjorde jag nog inte mycke annat än att ligga i sängen under förmiddagen. 

 

Sen blev det lunch på "Kopparn". Jag lyssnade sen på Robin Söderlings sommarprat. Mycket bra så har ni inte hört det så tycker jag ni ska lyssna. Efter detta så kände jag att jag var tvungen att ta mig ut på en långpromenad. Målet med alla steg vill jag ju klara av och det var nog bara därför som jag tog mig ut idag. Det blev en runda på ca 12 km och nu i skrivandets stund så känns det bara bra. Jag klarade ju av min målsättning även denna veckan och sen är det ju bara så att det alltid känns bra i kroppen efter att man har varit ute på en lång runda. Efteråt är ju bästa känslan liksom. Det är en bra taktik att jaga stegen varje vecka. Det gör ju att jag får tillräckligt med promenader i kroppen. Inte för mycket, men heller inte för lite. Det känns som lagom med steg, och jäkligt skönt i kroppen varje dag. 

 

Nu blir det väl en lång sittning i massagestolen och kolla någon film. Kanske öppnar man en öl också. Vi får se. Jag har ju fortfarande semester. Jag har ju över 20 dagar av ledighet kvar. Man får försöka njuta maximalt. Fast vill ju att det ska fortsätta kännas bra i kroppen och då kanske man ska välja bort ölen?  Jag har hittills under denna semester verkligen fattat att jag uppskattar ledigheten mer nu än vad jag någonsin har gjort tidigare. Rätt skön insikt att komma till. Samtidigt är det lite läskigt att man förmodligen har en känsla av att man jobbar lite väl mycket och tufft. Det är väl därför man uppskattar ledigeheten och hela tiden längtar efter den när man inte har den. 

 

Hmm...

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte för vilken gång i ordningen nu som jag skriver på ett blogginlägg där jag egentligen bara vill påpeka att jag mår bra och att inget annat i mitt liv egentligen spelar någon roll om jag inte skulle må bra. Jag har skrivit detta i massor med inlägg och det är något som jag tror stenhårt på. När jag tänker efter mer kring detta med att må bra så kan jag också känna att jag faktiskt är ganska nöjd med mitt liv som det är. Jag har förverkligat många drömmar Jag har en ekonomi som jag är nöjd med och jag känner att jag ofta har tid över att göra sånt som jag tycker är roligt att hålla på med. 

 

De finns ett flertal personer som gärna vill påpeka för mig att jag inte alls mår bra, eller så försöker dom på tusen olika sätt att få mig att må dåligt. Saken är den att jag tror att dessa människor själva inte mår så bra och det är väl därför dom håller på. Varför skulle jag inte må bra. Jag vet ju att jag alltid gör mitt bästa, men jag kommer aldrig att bli en perfekt människa eller bäst i världen på allt. Jag har mina styrkor och mina svagheter. Att jag gör fel ibland har ju vid senare tillfällen gjort att jag vet mer vad som är rätt att göra för att något ska kännas perfekt....eller i alla fall gott nog för mig. Många gånger har ju saker för mig blivit bättre och jag vet att jag har uppnått ett bättre resultat p.g.a. av alla fel som jag har gjort. Blir det fel så betyder ju inte det att man måste ge upp. Det är ju bara att försöka igen. Gör om gör rätt och erfarenheten av att man gjorde är ju bara bra att ha med sig. Att ge upp är sällan ett alternativ för mig. Jag har har saker som jag vill göra som jag har drömt om i många år nu. Jag tror stenhårt på att bara jag inte ger upp så kommer jag att få vad jag vill ha, om det verkligen är så att jag vill ha något tillräckligt mycket. Oavsett vad jag lyckas eller misslyckas med så kommer jag ändå alltid att vara nöjd över mitt liv som det är, och dessutom ska jag alltid se till att jag mår bra. Sen vill jag mer och jag vill lära mig nya saker. Jag kommer att drabbas av motgångar ibland, men ingenting ska få mig att ge upp eller må dåligt. Dessutom är jag ju redan nu rätt nöjd med livet som det är. Det känns som en ganska bra grund att stå på. 

 

Varför ska jag må dåligt när jag har det bra. Jag är ju frisk och jag har inte många måsten i livet. Pengarna rullar idag bättre än någonsin och jag känner att ekonomin är på väg att bli mycket bättre än vad jag först trodde var möjligt. Under mitt liv har jag fått utså saker som har fått mig att må skit. Jag har bevisat för mig själv hur många gånger som helst att bara man inte ger upp så kan man klara av sånt som man drömmar om. Jag har förverkligat massor av drömmar som jag har haft. Jag har gjort trots att många s.k. förståsigpåare har sagt att jag inte kommer att klara av nånting. Om jag inte mår bra när jag själv tycker att jag lever ett bra liv, gör saker som jag tycker är roligt och känner mig så trygg i mig själv....när kommer jag då att må bra. Och om jag aldrig får må bra när jag tycker att det är det viktigaste som finns i livet...varför ska jag då sträva efter nånting överhuvudtaget? Det enda vi alla vill egentligen det är väl att må riktigt bra. Om inte jag gör det när de finns så många saker i mitt liv som jag är nöjd med...vem ska då må bra. Dom som hela tiden säger till mig att jag inte mår bra, eller bara försöker få mig att må dåligt...dom mår ju verkligen inte bra själva. Det kan man nog vara ganska säker på.