Nu är jag färdig med lägenheten.
Idag blev jag klar i mammas lägenhet. Alla grejer är borta och den är städad. Man hade ju ganska mycket att göra i lägenheten så nu när man är färdig med den så blir det betydligt mindre att göra framöver. Men jag har ju begravningen kvar, och det blir nästa vecka.
Det var i alla fall skönt att bli färdig med lägenheten idag. Jag tycker att det gick bra. Det är ju inte ens två veckor sedan som jag fick beskedet att mamma hade avlidit i sitt hem, och redan nu är jag helt klar med hennes lägenhet. Jag är nöjd över att detta gick så fort. Det har varit jobbigt att hela tiden gå runt med tanken att man inte är färdig med mammas lägenehet. Nu kan jag äntligen släppa den tanken, och det känns befriande.
.
Träffade prästen och körde grejer.
Nu är jag nog snart färdig med mammas lägenhet. Imorgon ska jag åka och städa den. Det blir det sista med lägenheten och sen behöver jag inte tänka på den mer.
Idag träffade jag prästen. Vi satt hemma hos min moster och pratade lite om min mamma. Vi bestämde vad som skulle spelas för musik på begravningen osv.. Kurt heter prästen och han verkar bra. Mötet gick bra. Jag var lite nervös innan, men när jag väl träffade Kurt så kändes det bara bra.
Det blev också lite körande av grejer idag. Det fick bli att hyra ett släp för en kort stund för min moster vill ha ett hörnskåp som har varit min mormors och sen gick det i arv till mamma, och nu fick ju jag detta. Men jag känner inte att jag har någon plats för det så min moster fick detta skåp av mig.
Man orkar ju inte hur mycket som helst.
Undan för undan får jag saker fixade.
Jag har varit i Uddevalla idag också. Jag fick gjort lite idag med. Man får ta en sak i taget och bara fixa den ena grejen efter den andra. Det var bra att jag var på plats i Uddevalla idag för annars hade många av dom grejer som jag nu har fått fixat inte blivit fixade just idag. Det som kan kännas jobbigt just nu är att man har så mycket att göra, typ hela tiden. Man orkar ju liksom inte, men på nåt sätt så klarar man av att greja med allt ändå.
Men man känner hur tiden går och jag kan inte välja att bara strunta i vissa saker för att jag inte känner för att ta tag i dom. Jag har inget annat val än att bara göra vad jag måste göra. Vissa saker måste jag fixa, och jag kan inte lasta över dom på någon annan. I slutändan är det jag själv, och bara jag ensam som måste se till att sånt som ska fixas blir fixat. Detta är så jobbigt, och vissa fall också ganska frustrerande.
Men det var skönt den second hand butik som jag ringde igår, redan idag kom och hämtade några av mammas möbler. Det var en second hand butik som mamma jobbade på ett tag och det var ju pga av att hon har jobbat där som det gick så fort att få bort dom möbler som jag själv inte känner att jag vill ta hem till mig. Där blev ett av alla bekymmer lösta igen, och undan för undan så fixar jag det ena och det andra.
Jag tar en sak i taget.
Czech Open
Glömmer lätt mitt eget vardagliga.
Jag har varit i Uddevalla idag med. Det var mest köra hem lådor till mig som gällde idag. Jag packade ju ner det mesta igår när jag var där. I mitt sovrum står det en hel del nu. Det kommer att ta sin tid att gå igenom allt som ligger i dessa lådor. Det komer också att ta sin tid innan jag ens börjar titta och fundera på vad jag ska göra med varje enskild grej som jag har fått hem från mammas lägenhet.
Det finns fortfarande lite möbler kvar i Uddevalla. Jag komer inte kunna få hem allt. Jag har bestämt mig för att skänka bort några möbler till någon second hand butik i Uddevalla. Gärna till någon som ägnar sig åt att skänka vinsten av de dom säljer till välgörenhet. Det handlar om: Soffa, köksbord, stolar, nattduksbord och ett hörnskåp. Några möbler vill jag ändå ta hem till mig. Lite har jag redan tagit hem. Vad jag sen gör med allt som jag nu får från mamma det återstår att se.
En sak jag har märkt under denna vecka det är att jag lätt glömmer mig själv och mina vardagliga saker som liksom inte har med mamma att göra. Igår höll jag på att glömma att jag måste betala mina räkningar. Idag höll jag på att glömma tvättstugan.
Man blir lätt förvirrad, glömsk och lite tankspridd i allt detta. Undra vilken dag det släpper och allt bara känns bättre än vad det gör just nu?
Har varit i Uddevalla.
Jag har varit i Uddevalla idag och tömt lite skåp och lådor i mammas lägenhet. Jag har också packat ner en hel del saker i kartonger. Jag försöker bara att ta det lugnt och jag har också som princip att om jag börjar med nånting så gör jag färdigt det innan jag börjar göra något annat.
Det går inte fort för mig, men jag ser ju att det går framåt. Tar jag en sak i taget och jobbar mig systematiskt så kommer jag ju snart att blir klar med att ha fått ut sakerna ur mammas lägenhet. Sen ska jag ju flyttstäda den också. Jag tänker att jag vill blir klar med mammas lägenhet till den 1 september, men jag är inte säker på att jag kommer att fixa det.
Jag har ett foto på mamma. Fotot står på ett bord och det känns lite som hon tittar på mig och bevakar mig när jag är i hennes lägenhet och tömmer och packar grejer.
Mamma kunde ofta säga att hon kände sig ensam i sin lägenhet. Jag förstod aldrig riktigt varför hon sa så för hon hade ju personal som tittade till henne flera gånger om dagen. Dessutom hade hon ofta besök. Men när jag nu satt där i mammas lägenhet så förstod jag lite bättre vad hon faktiskt menade. Det är väldigt tyst där och sitter man där helt själv och inte kan göra så mycket annat så förstår jag att man känna sig ensam. Det räcker med att sitta still i 10 minuter och bara tänka så känner man att man vill göra något, och man önskar dessutom att någon kommer och knackar på dörren. Det var nog stundtals väldigt ensamt för mamma den lägenheten. Jag förstår bättre vad hon menade nu. Lägenheten känns på något sätt väldigt öde att befinna sig ensam i. Sen är det inget fel på den. Den ärfin och nyrenoverad och allt sånt, men det är så tyst hela tiden och då känner man sig nog lätt väldigt ensam.
Jag har sökt ledigt hela nästa vecka genom att ringa personalplaneraren på mitt jobb. Jag kommer inte att orka eller klara av att jobba nästa vecka. Det funkar liksom inte. Det blir ju på tok för långa dagar för mig. Jag har ju rätt mycket att göra med mammas lägenhet och man har ju också saker att göra inför hennes begravning. Dessutom är man ju ledsen i stort sett hela tiden och bara det suger rätt mycket kraft och energi. Jag kommer att vara ledig ända fram till att begravningen har varit. Det finns ingen av dom på jobbet som inte förstår mig i denna situtaion som jag nu är i. Det var naturligvis heller inga problem att få ledigt ett tag till. Mamma avled ju i söndags.
Imorgon ska jag till lägenheten igen. Man har en hel del kvar att göra, men jag glömmer inte av mig själv i allt detta. Jag tar det lugnt och jag känner hela tiden efter om jag orkar och hur jag mår. Känner jag att jag inte orkar göra nånting då får jag strunta i det, eller be om hjälp. Jag kommer att vara rädd om mig och känna efter hur hur allt känns.
Släppa saker snabbare.
Nu sitter man på ett hotellrum i Stockholm och är väl lite mörbultad i kroppen sen igår Jag var på Gröna Lund och såg Little Jinder. Det var grymt bra. Josefine Jinder som hon faktsikt heter var skitsnygg.
Det var ju bra också att jag inte gick på Jinders gig själv. Då hade tiden gått väldigt långsamt innan själva giget verkligen drog igång. Som det kändes igår så gick tiden väldigt fort. Kul att man kunde komma så långt fram som jag faktiskt gjorde. Det gör upplevelsen av vad man ser betydligt häftigare.
Det jag måste tänka på i framtiden och som jag tror att jag också nu har kommit till insikt med är att jag måste släppa saker snabbare. När jag träffade Josefine i maj tidigare i år och var på restaurang Tjoget och käkade middag med henne, (plus Rebecca och Fiona) så har jag ju efter den grejen haft svårt att släppa det. Jag känt en enorm saknad, och det blir väl lätt så. Jag bloggar och skriver om en sån grej. Tyckte att det var grymt kul och jag fortsätter tänka och skriva om det, utan att tänka på att jag måste släppa och gå vidare. Jag hade inte tanke på att jag tänkte för mycket och liksom överarbetade tanken inne i min hjärna. Gör jag andra Musikhjälpengrejer i framtiden, eller likande saker då måste jag lära mig att släppa betydligt snabbare och gå vidare också.
Igår när jag såg Josefine Jinder på Gröna Lund då såg jag artisten Little Jinder. Hon är nu för mig artisten som jag har träffat och nu har jag gjort det och jag har också sett henne göra sitt jobb. Nu känner jag ingen saknad eller något vemod längre.
BILDER FRÅN GRÖNA LUND OCH LITTLE JINDERS GIG.
Jag var med Jimmy Hosio som är ett stort fan av Little Jinder. Han har nu varit på 14 gig med Little Jinder bara i år. Det kändes bra att inte behöva vara själv jag och Jimmy nu valde att typ var först in på "Grönan" och sen ställa sig så långt fram som det bara går. Tiden går ju fortare när man är två som typ väntar på ett gig, först utanför "Grönan" och sen inne på "Grönan" längst framme vid Scenen. Väntar man typ i 7 timmar och mest står och sitter still på ett och samma ställe då går ju tiden så jävla mycket fortare om man är två. Därför är jag glad att jag inte var på detta gig ensam. Det hade naturligtvis inte var lika roligt.
Kul att jag kunde ta mig så nära. Det blev några riktigt fina bilder och en maxad upplevelse. Detta var väl vad jag behövde efter allt som har hänt mig på det privata planet dom senaste dagarna.
Little Jinder💚🎤👍
Ledsen är jag - Men jag mår inte dåligt.
Jag har naturligtvis tänkt mycket och stundtals har jag också gråtit otroligt mycket och länge. I timmar har jag haft helt blodsprängda ögon och jag har också vägrat att hålla tillbaka mina tårar. Jag vill alltid vara nära mina känslor jag kämpar aldrig emot dom. Då tror jag nämligen inte att jag på sikt kommer att må bättre.
Jag vill ändå understryka: Jag mår inte dåligt. Den sista tiden som jag fick med mamma var väldigt bra. och vi kom nära varandra på ett sätt som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva med min mamma. Jag har också nu fått höra att mamma hade talat om för väldigt många att hon alltid blev glad när hon visste att jag skulle komma på besök. Hon mådde också betydligt bättre rent psykist efter mina besök. Mamma sa detta, och personalen på boendet och andra i hennes närhet märkte detta på henne. Att jag nu får höra detta gör naturligvis mig glad och även om jag sörjer min mamma så känns det bra att våran sista tid tillsammns blev så bra som man naturligtvis vill att det ska vara. Visst finns de saker som jag ångrar att jag inte gjorde, men jag kommer nu under resten av mitt liv alltid att ha ett väldigt fint minne av mammas sista månader i livet. Även om jag känner en enorm saknad och tomhet, Även om jag gråter i timmar och får blodsprängda ögon, och även om mycket känns tufft, så finns de nu så många minnen av mamma som jag har som gör mig så glad. Jag kommer ju att minnas med glädje vad vi hade de sista månaderna av hennes liv. Det känns otroligt bra, och den känslan övervinner ofta min saknad och sorg som jag naturligvis också känner.
Vi tar detta från början.
Mamma hade varit riktigt sjuk sen i i december förra året. Hon hade innan varit sjuk i cancer, men blivit friskförklarad. Sen kom det tillbaka och då var det så illa så att hon fick åka till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg för en akutoperation. Sen var hon riktigt dåligt och i våras och då hade hennes cancer spritt sig och då fick i alla fall jag en känsla av att nu har nog inte så¨llångt kvar, men det var ju inget jag egentligen visste något om. Jag sa heller aldrig något till mamma om vad jag kände och trodde. Det känns rätt idag att jag inte sa nåt där.
Fredag - 2017 08 18
Personal ringer mig från mammas boende och berätar att hon har blivit väldigt sjuk och att hennes värden inte var bra. Jag fick prata med en sköterska som befann sig hos mamma och sen fick jag också prata med mamma. Hon sa att hon kände sig yr och att hon inte mådde bra. Jag sa bara att hon skulle ta det lugnt och att det kommer att bli bra. Jag sa också till henne att jag ringer henne på lördag och jag säger också att jag kan besöka henne på söndag. Vi säger hej då, kram osv.. sen lägger vi på. Detta visar sig nu bli det sista samtalet jag har med mamma.
Lördag - 2017 08 19
Jag gör som jag har lovat mamma. Jag ringer henne och då svarar hennes sk kontaktperson som heter Helene och säger att mamma sover, men att hon ska säga till henne att jag har ringt när hon vaknar igen. Det visar sig att mamma sover större delen av lördagen. Här kan jag nu i skrivandets stund känna att jag kanske borde ha gjort mer än vad jag gjorde, men sen är det ju mesningslöst at ångra saker. Det ska jag väl inte göra??
Söndag - 2017 08 20.
Jag vaknar till under morgonen och ser att jag har två eller tre missade samtal, plus något meddelande som jag såklart också har missat. Jag har inte vaknat av nånting och det är inget konstigt med det. Jag hade inte min telefon i närheten av sängen och då vaknar jag inte. När jag att jag lite missade samtal och sånt så lyssnar jag av min telefonsvarare och då får jag först veta att jag har fått ett röstmeddelande klockan 04:30 på morgonen. Sen hör jag en okänd röst säga att min mamma har avlidit. Jag kollar vilka som har ringt och väljer att ringa en av mina kusiner, och detta fallet blir det Tony. Klockan är nu 10:00 och jag säger då till Tony direkt när han svarar att jag kommer till Uddevalla. Jag säger också att jag sen ska ringa begravningsbyrån så dom kan komma och hämta mamma, men jag vill ju komma ner först till Uddevalla. Jag vill ju se henne innan jag ringer någon som ska hämta henne liksom. Allt detta säger jag för han ligger på ganska mycket med vem jag kan ringa och att jag måste ringa. Jag vet ju det, men vill ju ner till Uddevalla och ta allt därifrån. Tony hade varit hos mamma under natten, men jag tror att det hade varit en sköterska hos mamma när hon somnade in och ca 04:00 på morgonen dödförklarades.
Jag tar tåget som går kl 10:24. Jag sitter 20 minuter på tåget, men det känns som 3 timmar. Jag vet ju vad som har hänt och jag känner mig så försenad, fast jag tar tåget exakt den tid som jag hade sagt redan till mamma i fredags att jag skulle ta. Men det är ju så att mamma avled ju faktiskt under natten och nu kommer många tankar fram som handlar om att jag ångrar att jag inte gjorde si eller så istället. När jag kommer hem till mamma så sitter min moster och en annan kusin till mig som heter Robert och väntar på mig.
Vad är det jag ångrar under dessa 3 dagar?
Egentligen är det ju meningslöst att ångra saker. Det blir ju extra meningslöst nu att ångra något som man borde gjort för mamma i fredags, lördags eller i söndags. Men ändå. Jag kunde gjort vissa saker bättre. När man ringde i fredags kunde jag försökt ta första bästa tåg och ta mig ner till Uddevalla. Då hade jag kanske fått ett par ord till med mamma. I lördags kunde jag ha åkt ner och stannat hos henne under natten melan lördag och söndag. Då hade jag ju varit med henne när hon "somnade" in en sista gång. Det var ju så det var. Hon avled i sömnen den 20 augusti 2017.
Ok, detta är lätt att säga efteråt att man ångrar saker man gjorde eller inte har gjort. Men det är ju ändå så att jag inte kunde veta säkert vad som sen skulle hända. Dessutom är det ju så att hade jag åkt ner under lördagen så hade jag förmodligen inte fått kontakt med mamma. Jag hade kunnat sitta med henne, och jag hade velat göra det, men jag tror att den kontakt med samtal som nu visade sig bli det sista samtalet med mamma också hade blivit det, även om jag hade åkt ner till Uddevalla under lördagen. Oavsett om jag gjorde rätt eller fel så finns det inget som har kritiserat mig eller nånting. Detta är ju bara vad jag känner, men egentligen spelar ju det ingen roll. Mamma avled natten den 20 augusti och så är det nu. Under söndagen var jag i ett läge där jag nu skulle göra sånt som förväntades av mig. Jag gjorde det också.
Jag satt hos mamma länge vid sängkanten och tittade på henne länge efter att hon nu hade avlidit. Hon såg väldigt fridfull ut och jag satt tills jag verkligen kände att jag inte behövde titta mer eller tänka mer påvad jag såg. Jag grät mycket under tiden jag sat där och sen fösrökte jag torka tårarna lite innan jag ringde begravningsbyrån.
När jag ringde presenterade jag mig vid namn och sen frågade jag om man kunde ordna detta ganska snart.( För hon kan ju självklart inte ligga kvar i sitt hem). Sen tar det bara 30 minuter så står en bil utanför på gården. Vi som befinner oss i lägenheten tar ett sista farväl av mamma och sen tas hon ut på bår. Det är då innan hon tas ut bestämt med mig att jag ska komma til begravningsbyrån redan på måndag. Och det bestämdes alltså på söndag. Jag ska ta mer om detta möte i ett senare blogginlägg.
Nu vill jag bara avslutningsvis säga: Tack för alla snälla ord och alla fina hjärtan som många av er som följer mig på olika sociala medier har skrivit och skickat till mig! Det värmer verkligen i hjärtat. Jag mår inte dåligt även om jag känner saknad och sorg. Jag känner vad jag känner och jag tänker fortsätta och känna...precis vad jag vill. Mamma och jag hade det bra tillsammans den sista tiden som hon var i livet. Så har det inte alltid varit, men det är den sista tiden som jag kommer att minnas bäst av alla minnen som jag har med mamma, trots henes svåra sjukdom. Hon var så glad över att jag fanns där för henne och jag tycker om att bara försöka se till så att hon mådde så bra som möjligt, med dom förutsättningar som då fanns.Dessutom hade det bra i sit hem. Det var stort och fint med fin utsikt och stor altan. Så visst var mycket bra också, även om jag så gärna hade velat att mamma hade fått slippa sin sjukdom som tog så "styggt" på henne.
Jag älskar dig mamma. Jag kommer självklart aldrig att glömma dig. Du kommer för alltid att ha en plats i mitt hjärta. Vila i frid. Det är du mer än väl värd att få göra nu. Kram på dig älskade mamma.
Vila i frid.
Min mamma avled i natt (2017 08 20) i sitt hem i Uddevalla. Mamma blev 57 år. Vila i frid lilla mamma.
The Power of Backhand!
Snart taggar jag nog upp lite.
Semester och dom helt lediga dagarna har varit sköna att ha. Det har varit skönt att inte behöva bry sig så mycket om vad klockan är eller tänka på vad man vill hinna med under en förmiddag, innan det är dags att ta sig till jobbet för att köra buss. Sen har man väl slöat till lite också. Det är inget som jag direkt tycker är fel. Vem bryr sig? Jag har ju semester och jag sa ju innan sommaren att jag skulle tagga ner rätt ordentligt. Jag ville tagga ner och ta det lugnt innan den där känslan av att jag är helt slut av mycket grejande infann sig. Sen är väl inte slö rätt ord för jag tror inte att jag är slö, men jag vill inte ha FÖR mycket att göra. Jag blir ofta stressad och jag får också känslan av att jag får mindre gjort ju mer jag känner att jag vill få gjort.
Under det första halvåret av 2017 så kändes det lite som jag låg på gränsen för vad som är för mycket att göra. Därför har det varit skönt att nu under sommaren bara ha behövt tänka på jobbet, och under slutet av denna sommar har jag haft semester och då har jag ju egentligen inte behövt tänka på nånting. Jag har i alla fall inte brytt mig lika mycket som jag brukar göra.
Jag har också ställt in saker jag skulle ha gjort. Jag har gjort det för att jag har velat vila och inget av de jag har ställt in har jag ångrat. Jag kan väl bara säga att jag har haft en bra sommar och en bra semester, även om jag ibland kan ha känt mig lite rastlös och slö. Jag har ju lite svårt att sitta still. Jag vill gärna ha något att göra hela tiden (inte för mycket dock), helst ska jag få gjort saker innan jag ens har hunnit tänka på vad det är jag ska göra. Men nu när jag ändå har lyckats med att tagga ner ordentligt så känns det som det har varit bra för mig.
Jag har nu en vecka kvar av semester och sen ska man tillbaka till jobbet igen. Tanken är nu att jag ska börja att gradvis tagga upp lite. Idag har jag en "slödag" till, men från och med imorgon så börjar jag få mer att göra igen. När jag tittar i min kalender för nästa vecka så ser jag att jag har något planerat som jag ska göra nästan varje dag. Så mycket som jag har att göra nästa vecka har jag nog inte haft på hela semestern.
Jag kommer väl som sagt att tagga upp lite. Göra mer saker. Jag börjar lite lugnt och tar detta steg för steg. Sen från och med nästa vecka så har man ju jobb och då rullar det på med jobbet och så har man andra saker på gång som ska bli roliga att få uppleva. Hoppas jag kan orka med grejandet och slippa känna att jag måste tagga ner med en gång igen. Jag vill vara lite på tårna igen. Vara beredd att ta dom möjligheterna som jag faktsikt kan se att jag har och får i livet. Sen får man aldrig glömma att vara rädd och sig själv och verkligen lyssna på kroppens signaler. Även om man kan se vissa möjligheter så kan man inte klara allt, och man behöver inte göra allt heller. Jag tänker inte glömma att jag måste må bra och ta hand om mig på det sätt som jag tror är bäst för mig.
Var rädda om er ....
🇱🇺🇱🇺🇱🇺 (Amsterdam 5-7 maj)
Stockholm - Peg - Musikstudio..
Stockholm - Solna - Peg Parnevik - Musikstudio- 6 april 2017.
💖🥂🌹 (Stockholm 18-19 maj)
Fredag och örntröja.
Idag var det tänkt att jag skulle ta mig ut på den där löprundan, men peppen eller motivationen till att faktiskt ta mig ut och springa var som bortblåst. Jag har väl börjat slöa till rätt ordentligt och det känns som ju mer man vilar ju slöare blir man. Jag ville ändå ut och röra på mig. Det kände jag i morse, även om jag absolut inte ville ta mig ut och springa. Jag kompromissade lite med mig själv och kom fram till att jag kan ju gå en rask promenad på några kilometer. Så fick det också bli för jag resonerar lite så att en promenad är bättre än inget alls.
Efter rundan blev det en dusch och sen har jag grejat med lite småsaker under morgonen. Saker som bara bör ta en kvart, men jag håller på längre. Att man är rätt slö nu visar sig även när man grejar med lite vardagliga saker.
Jag har också varit ute och hämtat mat. Den maten har jag sen ätit hemma i lugn och ro. Nu efter maten tror jag inte det blir så mycket mer gjort. Man kommer väl att sitta här hemma, eller ute och tänka på vad man ska göra med livet. Kanske kommer man på något som man kan göra ikväll eller längre fram. Energi och den där peppen på att göra saker hittar jag väl snart igen. Motivationen måste ju komma tillbaka någon dag, men just nu känner jag inte för nånting och då ska jag vä linte göra nåt heller?
Captain Jack - In The Army Now 2017
Har man tiden att tänka så snurrar det mer.
Torsdag idag och ska jag vara ärligt så gör jag inte mycket, och jag kommer inte att göra så mycket idag heller. Jag njuter mest av min semester.
Nu på morgonen har jag ändå varit ute och postat lite paket. Saker jag har fått sålt måste jag ju leverera. Det som orar mig lite är att jag någon gång ska skicka fel paket eller brev till fel adress och sen när man då få reda på det så ska man i efterhand försöka räkna ut var det där brevet eller paketet har hamnat. Det kanske löser sig OM det nu skulle hända någon gång. Det har inte hänt än, men ibland känner jag att jag måste dubbelkolla och sen tänka efter vart jag ska skicka något, och till vilken adress. Jag dubbelkollar och är noga, men ändå blir jag i efterhand osäker på om jag gjorde rätt, fast än så länge har det aldrig blivit fel.
Jag kan också ora mig för att jag nångång lägger fel vara i fel paket, eller glömmer att skicka iväg något osv. Alla möjliga fel kan man göra ju.
Lite jobbigt är det när jag så ofta oroar mig för att jag ska skicka fel. Blir det fel så händer det nog typ bara en gång av tusen skickade varor. Dessutom går det säkert at rätta till alt i efterhand. Jag borde ju därför inte oroa mig för att jag kan göra fel pga av min tankspridhet, men jag oroar mig ändå och blir osäker i efterhand om jag gjorde rätt eller fel, för jag vet ibland hur tankspridd jag kan vara. Extra tankspridd tror jag att jag är när jag har semester också. Det blir liksom mer snurr i huvudet då för man har ju så mycket tid till att tänka på allt och ingenting, typ samtidigt.
Fast det är också så att när man har semester och tid att tänka mer än vanligt så kommer man ibland också på saker. Det kan handla om någon galen grej man vill göra som kostar sjukt mycket pengar och som amn tidigare inte ens kunde drömma om att det skulle vara möjligt att kunna göra. Sådana saker kommer man aldrig på när man tex jobbar eler grejar mycket med annat. Då finns inte tiden att tänka och klura på lösningar som tex handlar om at flytta framsina egna gränser.
Nu får det bli lite mat. Jag hoppas nu inte att jag är så tankspridd att jag först går till mataffären och handlar mat som jag tänker atjag ska ha til lunch för att sedan gå från mataffären till en restaurang och hämta mat som jag sen tänker jag ska äta til lunch. Det har jag faktsik gjort en gång, fast bar en gång i hela mit liv.
Portabel laddare - DEL 3
Dolly Style - Moonlight
Alltid är det något som "räddar" mig.
Pengar och inkomster kontra utgifter har varit rena cirkusen denna månaden. Jag har en sparplan för denna månaden och det är helt sjukt att den fortfarande håller. Jag vet inte just nu om jag kommer att fixa att spara dom pengar jag har planerat att spara, men jag tror att det kommer att funka, fast i samma sekund som jag säger det så kommer jag på något som jag kommer att ha utlägg för. Tidigare i år har jag inte varit med om att min ekonomi har varit så rörig som den är nu under denna månaden. Hittills under augusti så har jag haft många oförusedda utgifter. Jag har väl också slarvat lite och unnat mig ganska mycket av livets goda. Jag har ju semester så på ett sett visste jag innan att det skulle gå lite mer pengar än normalt, men samtidigt har jag inte trott innan att jag ska behöva ha vissa utgifter på saker som jag har haft.
Men allt detta har egentligen inte varit något problem för jag har fått in pengar och jag har hjärnkoll på: Vad jag har fått in, vad som har gått ut och mycket av sånt som kommer att komma in. Dessutom har jag fått in mer pengar än vad jag från början hade räknat med att jag skulle få in under denna månaden. På något sätt har det varit så att när jag har fått den där oväntade utgiften, eller unnat mig lite mer än vad jag egentligen borde (om jag nu ska hålla min "sparplan" för denna månaden) så har jag efter mitt "slarv" fått in dom där extrapengarna som räddar mig från att hålla min planerade budget.
Jag har tidigare sagt att jag mitt ekonomiska mål som jag har för detta året alltid kommer att gå före alt annat, men jag kommer nog att få ta tillbaka lite av de jag har sagt om detta. Mitt ekonomiska mål som jag har för detta året är viktigt, men vissa saker som jag har planer på att göra i år kommer jag nog inte att ställa in, även om jag spräcker en planerad månadsbudget. Det känns som att vilken utgift som helst som jag nu kommer att ha under resten av året kan just vara den som spräcker det jag har planerat med min ekonomi, men egentligen gör detta ingenting.
Jag har ganska höga mål och jag ställer höga krav på mig själv. Dessutom kanske jag är lite överambitiös när det gäller detta med sparandet av pengar och hur mycket jag vill få sparat innan detta året är slut. Att jag ska klara det jag vill fixa kräver kanske att jag är väldigt disciplinerad och det är inte lätt att i alla lägen alltid vara det. Sen är det ändå så att även om jag skulle spräcka min planerade budget för denna månaden så finns det ändå ganska goda chanser att jag i slutet av året har fått ihop dom pengar som jag nu tänker att jag vill kunna spara. Om jag ändå når min ekonomiska målsättning i december, då är det ju skitsamma om jag inte håller min budget som planerat i augusti.
Mycket av de som har kommit in under denna månaden har räddat mig. Oavsett om jag klarar att spara dom pengar jag vill spara eller inte, så kan jag ändå spara en hel del. Även om min målsättning skulle vara högre än vad jag klarar av att nå så är det ju ändå inte så att jag inte klarar av att spara nånting. Det blir bra ändå hur jag än rör och vänder och vrider. Jag kan "tappa skallen" ibland och bubbla. Jag har det bra ändå och pengar rullar bra, oavsett vilket håll dom rullar åt.
Sen är det väl så att om man nu får in mer pengar än vad man har räknat med så ska man väl unna sig lite mer än vanligt. Att slarva och inte var så rationell i alla lägen är väl några saker som är helt normlat för en icke perfekt människa? Jag har ju mkna fel och brister, precis som alla andra. Dessutom blir ju livet lite roligare om man inte alltid är så jäkla perfekt och alltid försöker vara så jävla duktig på alt hela tiden. Jag säger inte att jag är det, men med dom kraven jag har på mig själv så måste jag kanske vara det, och så bra kanske inte är så roligt att vara?
Det "korta" varvet idag.
Jag har varit ute på en löprunda nu på morgonen. Jag sprang det "korta"varvet för att jag helt enkelt inte orkade springa en mil idag. Om jag inte orkar springa långt så är det ju bättre att jag springer kort än att jag inte springer alls. Det är ju ändå den träningen som blir av som räknas.
Ronnie Peterson
ITTF Nittaku pongcast - July 2017
Jag ska vara så stark jag bara kan.
Jag har varit i Uddevalla idag under större delen av eftermiddagen. Jag besökte mamma och till en början så kändes det ganska jobbigt. Mamma klagde över mycket och var väldigt trött. Hon kom i alla fall upp ur sängen och vi var också ute på altanen en lång stund.
Det var jobbigt igen att se mamma. Jag hade väl inte samma energi i mig så jag orkade väl inte ritigt skoja och prata så mycket heller. Jag klarade liksom inte att liva upp stämningen heller.
Det gick någon timme och jag började tänka på att jag typ bara skulle stanna någon timme till innan jag skulle börja röra mig bort mot tåget får att åka hem igen. Jag och mamma satt som sgat ute på altanen och n'är vi hade suttit där en stund så kom Min kusin, hans flickvän och min moster på besök. Det gjorde ju att allt kändes lite bättre. Det livat liksom upp stämningen lite och både jag och mamma piggnade nog till lite. Min moster är ju rätt bra på att hålla igång käften och min kusin är inte så dålig på att prata mycket han heller.
Det blev lite fika och efter en stund fick mamma ett besök till. Det var mammas sk kontaktperson som hon säkert har haft som just kontaktperson i minst 10 år. Jag har aldrig träffat henne så det var roligt att hon kom på besök samtidigt som ajhg hälsade på mamma.
Det blev alltså inte så jobbigt idag heller att besöka mamma. Till att börja med kände jag så, men när det kom så mycket folk på besök så slapp ju jag få på mig allt som mamma var ledsen och mådde dåligt över idag. Hon var ledsen över mycket och tycker väl att allt med sjukdomen är så jobbig. Det blir väl så när man märker att man inte kan röra sig som man kunde förr, samtidigt som man har ont typ överallt och måste äta sina mediciner för än det ena och än det andra. Jag förstår mamma, men för mig blir det ju tufft och lyssna på och därför kände jag att det var skönt att 4 andra personer var på besök hos mamma idag. Nu slapp ju jag och få ta hela det "lasset" av allt som mamma tycker är jobbigt. Jag tycker mycket med detta är jobbigt ändå, även om jag vägrar låta detta med mamma sänka mig. Jag ska bara vara så jävla stark i psyket som jag bara kan vara.
Jag är glad att jag mår så bra.
Fredagens tankar.
Jag har min softa dagar. Jag tar de lugnt och gör inte så mycket. Jag funderar mest över saker jag har att göra och ska få uppleva framöver, men just nu är det lugnt. Det kommer ju också att vara så ett tag framöver. Det känns bra och jag vill egentligen inte just nu ha det på något annat sätt.
Jag mår bra. Jag tänker mycket på att jag ska ta hand om mig själv och vara rädd om mig. Jag säger till mig själv att jag ska tänka mycket på mig själv och göra saker för att jag själv vill. Jag får en del kritik för att jag inte vill göra vissa saker, eller för att jag gör vissa saker, men jag tar den mesta kritiken med ro. Jag har under många år jobbat med mig själv och mitt egna psyke och känner att självkänslan blir bättre och bättre för varje år. Jag är en betydligt starkare person idag än vad jag var för ett par år sedan, dessutom mår jag bara bättre och bättre för varje år som går. Jag är en person som aldrig gör något bara för att många andra gör det. Jag låter mig aldrig pressas till att göra saker som jag själv inte vill göra, och jag är inte rädd föra att få kritik när jag säger vad jag tycker och tänker. Jag känner inte att jag har något behov av att vara där på plats där det händer något. Jag kan lätt sitta hemma och bara stillsamt känna hur livet bara känns bra. De finns ändå så mycket som jag är nöjd med i mitt liv, och jag blir glad för väldigt lite.
Nu ska jag ägna kvällen åt att skriva lite texter. Jag har sen länge velat få klart dessa texter och ikväll ska det bli klart. Texterna kommer att handla om vad jag vill göra i livet och lite hur jag ser på sånt som har varit. Texterna kommer helt enkelt handla om mitt liv, mitt enda liv.
Rebecca & Fiona
Rebecca & Fiona - Skavlan
Torsdag (2017 08 10)
Dagarna går och semester är ju fortfarande skönt att ha även om jag stundtals känner mig lite rastlös. Samtidgt vill jag inget göra heller. Jag känner att jag lätt blir väldigt trött även om jag bara grejar lite med nånting. Blir det för mycket grejande då vill jag bara släppa allt i den sekunden jag känner att det blir för mycket.
Under min semester har jag ju ägnat mig en del åt att sälja beganade saker. Jag får ändå säga att det har gått ganska bra, även om man inte tjänar några stora pengar denna sysselsättning. Att sälja saker på detta sätt brukar jag jämföra med att panta burkar. Man köper en dricka för 10 kr, och sen får man tillbaka 1 kr när man pantar. Ibland hittar man lite burkar och flaskor och då får man några kronor extra för desa burkar och flaskor, som man aldrig har betalat för, men i slutändan så är det så lite pengar så man tänker hela tiden tanken: Är det värt att bry sig? Man ska nog inte bry sig för mycket i alla fall.
Nu är det ju ändå så jag har fått sålt en hel del och det kommit in tusenlappar på detta. Därför är det ju bättre än att panta burkar och flaskor. Men det är ju också så att en gång tiden har man ju köpt och betalat något för det man säljer. Mycket säljer man ju inte för mer än vad man en gång i tiden har köpt det för. Nu säljer jag, och får tillbaka lite pengar på sånt jag oftast för länge sen har köpt. Ibland säljer man något som man kanske en gång i tiden har fått av någon. Då går man ju med ren vinst, men återigen: Det är inte så att man kan räkna med att tjäna några stora pengar på detta. Dom tankarna tänker jag inte alls.
Får jag sålt något så är det bra. Jag säljer alltid så att jag inte går med back på frakt och den provitionsavgift som aktionssajten tar för att jag lägger upp auktioner. När jag ser att jag har fått betalt för det jag har sålt, då funderar jag på hur jag ska frakta varan till köparen. Ett tag tänkte jag att jag skulle köpa hem mycket lådor, fraktpåsar, frimärken osv... Jag tänkte ha mycket på lager. Men det gör ju bara att man får ligga ute med mycket pengar pengar och man kan ändå inte räkna med att man får sålt så mycket. Det är liksom inte värt att ha ett lager med bara sånt som man har för att kunna skicka saker i. Det är bättre att lösa frakten varje gång som man ska skicka en vara. Jag köper helt enkelt det jag behöver för att kunna frakta något, NÄR JAG BEHÖVER DET. Dessutom är det ju så att olika saker fraktar man ju på olika sätt, och olika grejer kostar olika mycket att frakta. Att tex köpa hem stora mängder av olika fraktkartonger och postens alla olika storlekar på frakpåsar skulle bara vara onödigt och dessa fraktvaror skulle bara bli liggande på lager väldigt länge, eller i väsrta fall i all evighet. De mesta av allt man försöker sälja får jag ändå inte sålt. Så det eventuella problemet som man får med att frakta en vara får man försöka lösa när man vet vad man har fått sålt. Det vore bara dumt att göra på något att sätt.
Sen är det ändå så också att jag säljer inte mina saker för att jag behöver pengarna. Jag säljer mest saker för att det bara ligger i lådor. Mycket som jag har använder jag ju inte. Om jag kan få några tior, hudralappar, eller i enstaka fall tusenlappar för mina saker så är det ju inte fel att sälja sånt som man känner att man inte behöver. Jag behöver ju heller inte sälja något precis just nu. Om jag inte får dom pengar jag vill ha för en viss vara så kan jag vänta tills jag eventuellt får det. Får jag inte det jag vill ha, då har jag heller inga problem med att det inte blir sålt.
Från det ena till det andra.
Mamma ringde idag och sa att hon kände sig väldigt dålig igen. Hon hade kontaktat personalen som finns på det boendet där hon är, och dom hade väl sin tur kontaktat någon sköterska. Jag har nu under kvällen pratat med mamma igen och det var tydligen inte så farlig, men på telefon lät mamma ändå väldigt trött och hon sa att hon inte mådde bra. Hon är ju fortfarande kvar hemma så hon har inte åkt in på sjukhus i alla fall. Jag känner bara att jag får ta en dag i taget när det gäller allt som har med mamma att göra. Jag stöttar mamma så gott jag kan och jag hälsar på henne ibland. Mer känner jag inte att jag varken kan eller vill göra. Jag börja må dåligt över att min mamma är sjuk. Detta ska inte få knäcka mig. Jag vill vara så stark jag kan. Det finns ju ingen mening med att jag gå ner mig och börjar må dåligt över detta rent psykist. Mamma kommer inte att bli friskare av det ju. Jag tycker själv att jag hela tiden hittar bra lösningar för hur jag ska hantera detta. Jag är inte skyldig att må dåligt över den sjukdom som har drabbat mamma. Det finns liksom ingen mening med det.
Till sist vill jag bara säga att jag känner att det känns rätt att jag struntar i att åka till Göteborg och Way Out West imorgon. Jag tänkte ju först göra det och jag hade ju också en biljett. men biljetten har jag sålt och när jag ikväll börjar se alla bilder från Way Out West så känner jag mig ändå inte sugen på det. Jag ångrar mig alltså inte. Jag vill fortfarande bara chilla mycket. Jag har egentligen inga problem med att bara vara och leva det stillsamma livet. Tar man dagen som den kommer så kommer jag ändå att "tagga upp" ibland och göra saker som tex gå på festival, men denna gången kände jag inte att jag ville, och då är det bra att jag inte gör det.
Grattis Sandra!
Idag fyller fina, kloka och snälla Sandra Beijer år. GRATTIS BÄSTA SANDRA.
Arkivbild: Februari 2016.
Portabel laddare.
Morgonlöpningen.
Morgonlöpningen idag kändes tung och väldigt jobbig. Jag kände direkt när jag började springa att det inte kommer att gå bra. Jag körde den där milen. Det var jobbigt hela vägen. Efter halva varvet var jag helt slut och när jag hade sprungit 1 mil så kunde jag knappt gå sen.
Ibland känns det bara inte bra. Kanske blev det så idag för att jag från starten på springturen tänkte att detta kommer bara att kännas jobbigt.
Jag får säga som jag brukar: Det är ju bra att jag är ute och springer i alla fall, oavsett hur det känns.
Godis❤️💚Hello Kitty
Jag pratade inte politik med tjejerna.
När jag träffade Peg i april och Rebecca & Fiona i maj så hamnade jag inte i något politiskt samtal med någon av tjejerna. Däremot så berättade jag för tjejerna att jag har hört och sett deras politiska samtal i programmet Parneviks. Jag är glad att jag inte fastnade i något politiskt samtal med någon av dom. Jag hade inte haft en chans :)
Vem tycker ni har rätt? På ett sätt har väl alla rätt, för man kan väl inte bara säga att någon har helt fel.
Det blir inget WAY OUT WEST.
Det blir inget WAY OUT WEST i Göteborg för min del. Jag har bestämt mig för att inte åka dit. Jag är inte sugen alls. Ska jag gå på en sån grej så har jag ju lärt mig nu att jag vill kunna maxa upplevelsen, annars blir jag bara arg och ledsen efteråt för att jag inte har gjort det. Jag känner inte att jag orkar bry mig om Way Out West, och då blir inte uppleveslen av den festivalen bra. Jag är liksom inte "pepp" och" tagg" inför det och jag känner inte den där känslan av att det kommer att bli skitnice när jag väl är på Way Out West. Jag sparar på min kraft och energi till andra grejer som jag känner mig mer sugen och taggad inför.
Jag hade en fredagsbiljett som jag nu har sålt. Jag fick väl inte riktigt tillbaka vad jag hade betalat för min biljett, men det gör inget. Några hundralappar blev det ju tillbaka i alla fall. Dessutom blir det ju ingen reskostnad för mig när väljer att inte åka till Göteborg den 11 augusti. Detta beslut ångrar jag inte. Det känns som ett rätt beslut av mig. Jag ville verkligen inte detta på riktigt. Då är det bara bra att jag struntar i det.
Söndag - 2017 08 06
Jag har haft en lugn och avspänd söndag. Jag har kört en löprunda på en mil, ätit mat på kopparn, ätit glass till efterrätt, legat och sovit och grejat lite med min senaste med en sak som jag i slutändan vill tjäna pengar på.
Det blev en löprunda på 10 km idag. Det kändes väldigt bra. Fick nästan en känsla av att det var skönt att vara ute och löpa. Det regnade ju lite under förmiddagen och innan jag tog mog ut så tänkte jag att jag kommer att bli jätteblöt. Men typ precis när jag tog mig ut och började på min runda så slutade det att regna och under hela "varvet" så var det uppehåll och till och med solsken.
Löpningen kändes som sagt bra och nu har jag sprungit totalt 4 mil denna veckan. Man kan väl i ärlighetens namn säga att det är inte svårt att fixa dom där milen när man har semester. När jag börjar jobba igen i slutet av denna månaden så lär jag nog inte orka att köra 4 mi i veckan. Men när man är helt ledig och det är sommar, då vore det ju typ dåligt av mig om jag inte kan fixa det. Så känns det i alla fall. Jag är glad att löpningen kändes så bra idag. Det gör ju att jag redan nu vill ta mig ut imorgon igen, fast det vill jag inte tänka på nu.
Det är skönt att ha semester. Den känslan infinner sig ganska snabb efter att man har gått på den. Jag har ju sen länge försökt "chilla" ner lite och när jag har semester tänker jag också att jag mest vill ta det lugnt. Fast jag har många tankar om vad jag vill göra, och ska göra framöver, men sånt vill jag ite tänka på nu. Jag känner direkt när jag börjar tänka på nåt som typ inte händer nu utan längre fram att jag får lite inre panik. Just nu har jag min semester och då vill jag inte ens tänka på vad jag har att göra, eller eventuellt ska göra längra fram än just nu. Just nu är det bara "chilla" som gäller och idag var jag bra på att göra det.
Matmarknad i Uddevalla.
När jag var i Uddevalla igår så kollade jag in den matmarknad som ägde rum på torget. Man sålde mat från typ hela europa. Det fanns någon enstaka matvagn också som sålde mat från någon annan världsdel än just europa.
Själv köpte jag inget. Det blev liksom inte sugen på nåt. Jag gick istället till ett annat ställe och köpte min "favvorätt": KÖTTBULLAR MED MOS.
RYDELL & QUICK- ALL IN LIKE A ROCKSTAR
Nära till skratt.
Idag har jag varit och hälsat på min mamma. Det nog ett tag sen sist. Förra gången jag hälsade på henne tror jag var när hon låg inlagd på sjukhus.
Hon verkade må förhållandevis bra idag. Hon har ju ont och så, men hon var inte så trött som jag ofta ser att hon brukar vara. Jag var hemma hos henne i några timmar och vi pratade skämtade och hade väldigt nära till skratt hela tiden. I allt jävla elända som mammas sjukdom drar med sig så känns det ändå bra att jag inte behöver tänka så mycket på vad jag säger. Jag har ju också sagt att jag inte ska låta mammas sjukdom ta över mitt liv. Mamma har sagt att jag inte får sluta leva mitt liv för hon är sjuk.
Det var inte så jobbigt att vara hos mamma idag som jag tidigare har känt. Hon var ju som sagt mycket piggare än hur jag har sett henne vara tidigare. Vi skrattade ju och skämtade mycket om allting under de timmar jag var där. När jag lämnade mamma för att åka hem så kändes det bra inombords.
Jag tycker naturligvis att det är jobbigt att mamma har den sjukdomen hon har, och visst kan jag vara ledsen för det ibland. Men jag tycker ändå att jag hanterar allt på ett bra sätt. Både jag och mamma försöker hålla humöret upp med mycket skratt och rövarhistorier. Man kan inte välja bort sjukdomen som mamma har drabbats av. Det är ju som det är. Men man kan alltid välja hur man vil hantera det man har drabbats av. I allt eleände som mammas sjukdom för med sig så tycker jag att både jag och mamma hanterar ett bra sätt som funkar för oss. Kanske är det på "sandlådenivå", men det fungerar ju.
Foto: Mamma..
T2 Apac
Håkan Hellström - En vän med en bil.
Jag vill gå "VARVET RUNT"
Jag har nog hittat ett sätt att komma över/ur min saknad och det vemod som jag under några månader nu har känt. Känslorna om saknad och vemod har drabbat mig eftersom jag under detta årets första halvår gjorde saker som innebar att jag träffade väldigt mycket coola, roliga och snälla människor.
När jag i april åkte till Stockholm för att träffa Peg Parnevik för lite myshäng i musikstudion så kunde jag efteråt känna den där saknaden, som naturligvis var helt naturlig att jag kände. Peg var ju jättesnäll och jag träffade jättemycket andra människor som också var jättesnälla. Jag fick uppleva hur alla brydde sig om mig och tog hand om mig. Samma känsla fick jag efter att jag hade varit i Stockholm i maj och träffat Josefine (Little Jinder) Rebecca & Fiona. Dom tjejerna, plus väldigt många andra människor var ju också jättesnälla mot mig. Klart att jag efteråt känner saknad och vemod. Det är ju inget annat än mänskligt liksom. Naturligtvis har det betydelse att jag hade skänkt pengar till Muikhjälpen 2016. Annars hade ju naturligvis ingen brytt sig om mig. Pengarna gjorde ju att jag överhuvutaget fick de upplevelser som jag fick. Men ändå, när man träffar mycket snälla, coola och roliga människor så mår man ju bra, och det är ju självklart att man känner vädigt starkt och väldigt länge efter sådana saker som ajg fick uppleva. Det tillhör jag liksom inte vanligheterna för mig.
Jag har ändå släppt ganska mycket nu. Det tog lite tid, men nu känner jag inte så mycket som jag tidigare gjorde. Allt sitter inte så djupt i hjärtat längre, även om allt finns någonstans långt in i mitt hjärta. När jag kollade Pegs gig i Trollhättan på Fallens Dagar i juli så kunde jag känna att saknaden efter Peg släppte helt efter giget. Peg var grym och jag bara njöt av varenda minut när hon körde sina låtar. Jag tycker hon är cool och jag ser upp till henne, men den "djupa" saknaden och vemodet som jag hade känt satt inte lika hårt fast i mig längre. När jag såg henne göra sitt jobb på ett grymt sätt i Trollhättan så hade jag väl på något sätt gått "varvet runt". Skulle jag träffa Peg igen så har jag ju träffat henne förut. Skulle jag se ett gig med Peg, så har jag gjort det förut. Jag har alltså på så sätt gått varvet runt, och det kanske är just därför som saknade och vemodet intekänns lika mycket nu.
Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte har tänkt mycket på allt det jag fick uppleva i Stockholm under april och maj månad i år. När jag en maj månad åkte limo till restaurang Tjoget och festade med Josefine, Rebecca & Fiona så är det en av dom 5-10 sjukaste sakerna jag gjort i hela mitt liv. Med tanke på hur mycket pengar det handlade om så går det inte att säga att den grejen inte ligger på den "listan". Jag träffade massor av coola och roliga männskor hela kvällen och halva natten. Tjejerna var jättesnälla mot mig och tog hand om mig. Jag var så nöjd som man bara kan vara efter en sådan utekväll. Jag säger det igen: Det är väl klart att jag efteråt känner vemod. Det är inte konstigt alls att jag saknar människor med tanke på vad jag fick uppleva.
Sen är det väl också så att saknaden för mig blir större och vemodet känns starkare eftersom jag väljer att blogga och dokumentera med text och bilder på alla möjliga sociala medier. Jag förevigar ju upplevelserna på något sätt. Sen tittar man tillbaka på vad man fick vara med om, och då blir det självklart svårt att släppa. Fördelen med allt detta är att när jag kanske har någon dag, eller är inne i en period där jag inte mår så bra, då kan jag titta tillbaka på allt och tänka att: De där jag fick uppleva under april och maj månad 2017 pga Musikhjälpen var väldigt roligt och naturligvis kommer jag aldrig att glömma dom.
Jag tänker nu:
Jag vill gå varvet runt. Det funkade ju när det gällde grejen med Peg. Då är det ju bara att prova igen. Den 23 augsti är jag rätt säker på att jag åker upp till Stockholm igen. Jag vill se giget med Little Jinder som hon sak köra på Gröna Lund (Grönan). Jag kommer då att njuta av varenda minut av den spelningen. Jag kommer att fotsätta tycka att Little Jinder är grymt cool. Jag kommer att tänka att henne har träffat och nu står jag och ser ett gig. Sen kommer jag nog saknaden och vemodet som jag ibland kan känna att förvinna. Alltde där förvinner på samma sätt som jag kände efter att jag hade sett Pegs gig. Allt känns sen som vanligt igen, för jag går "varvet runt" och kan liksominte göra mer. Jag kan bara upprepa allt i framtiden, även om chansen inte är stor att jag gör det.
Jag har tänkt inför giget med Little Jinder att jag ska "maxa" den upplevelsen. Jag ska maxa den på det sätt som jag blev ledsen över att jag inte gjorde när jag åkte till Ullevi för att se Håkan Hellström. På något sätt ska jag kompensera upp det som jag idag kan ångra att jag inte gjorde den 29 juli. Sen kommer jag väl bättre att kunna släppa att jag ångrar att jag inte maxade konserten med Håkan Hellström när jag nu faktsikt var på plats för att se honom. Jag skulle gärna vilja maxa en konsert med Håkan Hellströmpå ett sånt sätt som jag vill uppleva honom, men han har ju själv sagt att något mer uppe på scenen från hans sida blir det inte på några år. Några år känns ju som en evigehet!!! Jag hade hoppats att han skulle ha sagt att han kör en turne nästa år också. Då hade jag börjat förbereda mig för den redan nu, för att sen kunna få ut max av Håkan Hellström på Ullevi nästa sommar.
Nu blir det ju inte så, men jag kan ju för min egen skull maxa på Little Jinders spelning på "Grönan". Sen tänker jag att om Musikhjälpen auktionerar ut en träff av något slag med Håkan Hellström så kan man ju försöka buda hem den auktionen. Chansen är väl inte så stor att det kommer att finnas någon auktion som är av det slaget. Om det sen nog förmodan skulle visa sig att det gör det under Musikhjälpenveckan i december i år, så är ju ändå chansen minimal att jag fixar att ta hem den budgivningen. Men jag tänker: Om jag skulle få träffa Håkan Hellström på något sätt så kan man ju säga att jag har gått varvet runt där också. Fast det blir ju tvärtom, jämförelsevis med Peg och Josefine. När jag träffade tjejerna så gjorde jag ju det först och sen väljer jag att gå på en spelning. Om jag skulle få träffa Håkan Hellström då blir ju det efter att jag har varit på en spelning med honom, fast jag har ju ändå gått varvet runt, fast åt andra hållet då.
Rebecca & Fiona?
Jag vill naturligtvis också se ett gig med Rebecca & Fiona. Även när det gäller dom så vill jag ju gå varvet runt. Tanken var att jag skulle åka och se dom på Way Out West (WOW) den 11 augusti, men det kommer inte att bli något med det. Jag har en biljett, men den kommer jag att sälja och jag har redan fått bud på den så man får väl se vad slutpriset landar på.
Rebecca & Fiona kör ju också ett gig på "Grönan". Det är inte förrän i september, men jag har bokat hotell i Stockholm. När det nu inte blir så att jag åker till WOW den 11 augusti så tror jag nog att jag vill åka för att se Rebecca och Fiona på "Grönan".
Oavsett hur det blir
Vad jag än väljer att göra eller inte göra så är jag ju nöjd med detta året som det har varit ändå. Vad spelar det för roll om jag inte går varvet runt. Det spelar kanske roll för mig för att jag ska släppa tankar som jag vill kommar ur,och liksom gå vidare, fast samtidgt är det ju så att om jag inte tar det där varvet runt så gör jag ju något annat istället och tids nog så kommer jag ändå att komma ur den saknad och det vemod jag kan känna så starkt ibland. Sen är det ju aldrig fel att känna saknad och vemod. Det bevisar ju bara att man är en människa som har känslor och har ett hjärta. Dessutom vill ju jag vara nära mina känslor, oavsett vad dom består av. Jag tycker att det är skönare att leva med de man känner, och låta det komma ut. Jag vill inte gå och bära på en massa känslor inom mig och sen visa något annat utåt. Sånt tror jag inte att jag mår jag inte bra av sikt.
Med detta skrivna blogginlägg så kanske jag redan har gått varvet runt, eller så har jag i alla fall kommit en bra bit på vägen.
T2 APAC
T2 APAC
T2 APAC
T2 APAC
T2 APAC
Tidigt ute
Jag har varit ute på en löprunda idag också. Det blev 10 km och nu har jag avverkat 3 mil på 3 dagar. Jag var ute ganska tidigt i morse. Det känns bra att springa när man samtidigt har vetskapen om att man är helt ledig. Man känner liksom ingen stress när man är ute på varvet. Dessutom är man ju inte trött i kroppen på samma sätt. Man har ju liksom inte jobbat sig trött i alla fall.
Löpningen kändes mycket bättre idag än vad den gjorde igår. Fast jag skulle vilja orka med lite bättre, men någon jävla dag kommer jag väl att känna att "löpsteget" känns bra. Blir det inte så, då får jag vara nöjd över att jag ändå tar mig ut och rör på mig.
Jag vill inte bli för bekväm. Jag vill bara ta mig ut. Jag har lite ont i mina ben och jag kan väl med gott samvete strunta i löpningen lite mer än vad jag har tänkt göra i augusti, men jag vill köra på.
Hoppas jag kan få känna någon häftig känsla i kroppen snart, som ett resultat av flera mil löpning i veckan.
Har jag tänkt för mycket på andra?
Jag har haft en tanke ett tag i mitt huvud som jag har haft svårt att släppa. Jag vet att jag många gånger har sagt att man inte ska glömma att ta hand om sig själv och se til så att man mår bra.
"Don't forget to love your self".
Det där är ändå något som jag aldrig vill glömma. Jag får aldrig glömma bort mig själv och att vara rädd om mig.
Men den senaste tiden har jag tänkt på att jag har känt mig ganska trött och det kan också vara så att jag blir trött lite väl fort ibland. Jag kan känna att jag borde ha mer kraft och energi i kroppen. Jag har ju inte så överdrivet mycket att göra även om jag ibland kan känna att det vore skönt att ha mindre att göra. Jag vill ha mindre att göra så jag kan få mer tid för att ta hand om mig själv och vara rädd om mig.
Kanske har jag under en ganska lång tid nu tänkt för mycket på andra och för lite på mig själv. Är det därför att jag ofta känner mig så trött? Jag kanske har ställt upp för andra lite väl mycket och glömt av mig själv. Fast det är ändå så att sånt som jag har gjort för andra har jag ändå velat göra. Jag har lärt mig att om jag inte vill, tex ställa upp och hjälpa någon med nåt så ska jag säga nej. Det gör jag också, och jag har inga problem med att säga nej till saker jag inte vill ställa uppp på. Jag säger nej för att jag inte vill och jag tycker då inte alls att det är helt fel att i ett sånt läge bara bry mig om mig själv och ta på allvar vad jag faktsikt vill.
Men jag kanske måste börja tänka på att även säga nej till saker som jag kanske ändå vill göra för andra. Jag behöver ju inet säga nej till allt, men till mer än vad jag den senaste tiden har gjort. Jag glömmer lätt mig själv när jag vill hjälpa andra på något sätt. Ibland är det bara så att jag bara vill vara snäll. Det är inte fel att hjälpa andra med saker. Allt för "ego-människa" vill jag inte vara. Men jag vill ibland lite för mycket och sen glöömer jag helt bort mig själv och vad jag faktiskt orkar med att göra. Ibland vill hjärnan mer än vad övriga kroppen tål och jag tror att jag måste börja tänka på det mer än vad jag under en period nu har gjort.
Slutsats: Jag får börja tänka mer på mig själv och bry mig mindre om andra, även om jag aldrig fär sluta bry mig, varken om mig själv eller andra.
Håkan Hellström - Pärlor
För hård mot mig själv.
Jag har den senaste tiden känt mig så dålig på nåt sätt. Jag har misslyckats med massor av saker och jag tycker att jag har varit dålig på att planera in saker. Jag tänker liksom: Det löser sig, jag behöver inte bry mig. Ok, jag klarade inte detta denna gången, men nästan gång kan jag säkert fixa det, plus att jag försöker kompensera mitt misslyckande vid ett senare tillfälle. Sen kommer man på att man inte lyckades med det heller. Jag försöker verkligen att lyckas med saker, men det känns som jag bara misslyckas, antingen till viss del eller med typ allt.
Samtidigt som jag känner mig dålig och misslyckad just nu så känns det fel av mig att tycka att jag bara misslyckas med allt. Detta året har ju varit ett helt galet år på ett sätt. Jag har gjort massor av saker som jag bara tidigare kunde drömma om att jag skulle få göra. Vad jag än misslyckas eller lyckas med framöver så kommer jag ändå i slutet av detta året var nöjd med 2017. Ändå känner jag mig så dålig för att det känns som jag just nu inte klarar nånting. Jag gör inte saker på ett bra sätt, men jag gör massor av saker, fast på ett sjukt dåligt sätt. Det känns så i alla fall. Det känns som att jag gör saker i fel ordning. Typ "handlar" först och tänker sen.
Kanske är jag bara för hård mot mig själv. Jag borde väl bara släppa på kraven jag har och köra på med mitt grejande. Jag måste inse att livet inte handlar om att göra allt så jäkla bra. Det viktiga tycker ju jag är att jag mår bra. Prestationsångesten kanske finns inom mig, fast jag vill inte erkänna det. Jag känner kraven vilket i sin tur gör att jag känner pressen och när jag sen misslyckas så känner jag mig dålig. Jag har ju också känt mig väldigt trött den senaste tiden. På nåt sätt hänger väl det ihop med kraven och pressen jag känner. Senast i dag kände jag mig skittrött och då såg det typ ut så här:
Jag känner inga krav eller press från andra. Det är bara att jag har vissa krav på mig själv, och kanske är dom orimligt höga. Jag känner mig misslyckad och det känns som jag misslyckas med allt, fast jag innerst inne vet att jag inte är så. Dessutom får jag ju ofta höra från andra personer att jag är hur bra som helst. Ändå känner jag som jag gör. Det är jobbigt att ijag inte kan komma ur det där.
Sen är det väl så här: Om man grejar med väldigt många saker så kommer man aldrig att lyckas med allt. Om man inte grejar med något då kommer man heller aldrig att lyckas med något. Ur allt grejande med att försöka fixa saker så lyckas man ju med något. Men det där något hade man aldrig lyckats med om man inte hade haft saker som man misslyckas med också. När jag tänker så då känner jag att jag släpper på kraven och den perss jag känner från mig själv. Sen sägs det ju att misstgen man gör är till för att man ska lära sig nånting av dom. Egenligen kan jag bara dra slutsatsen att jag nog ofta är för hård mot mig själv. Men jag vill ju bara känna att jag vill göra det jag gör bra, och inte dåligt.
Tisdag 2017 08 01
Jag började denna dagen med ännu en löprunda. Det blev 10 km igen, fast jag orkade inte riktigt springa hela vägen. Jag var ganska slut redan efter 5 km så jag fick kämpa under större delen av den andra halvan av varvet. Varvet som hag springer är väl egentligen 12 km, men i två dagar nu har jag bara valt att försöka springa 10 km och sen går resten av biten.
Det gör inte så mycket att löpningen kanske inte känns hur bra som helst. Det viktiga är ändå att jag kommer ut och springer. Jag vill göra detta mycket under min semester, oavsett hur det känns med löpsteget.
Annars har jag inte gjort så mycket idag och jag ska väl inte göra så mycket under eftermiddagen och kvällen heller. Det blir mest vila och ta det lugnt. Som jag skrev igår (eller när det nu var ) så håller jag ju på att försöka dra i lite extra pengar. Det gick först inte så bra, men nu när jag kollade lite så har det blivit lite fart min försäljningen (eller vad jag nu ska kalla det jag håller på med). Det kanske blir mycket extrapengar in när jag väl har gerjat klart. Man kan ju alltid hoppas i alla fall. Jag behöver dra in lite mer pengar för att jag lättare ska kunna hålla min planerade budget denna månaden.
Ha en trevlig dag!
