Jag har den senaste tiden känt mig så dålig på nåt sätt. Jag har misslyckats med massor av saker och jag tycker att jag har varit dålig på att planera in saker. Jag tänker liksom: Det löser sig, jag behöver inte bry mig. Ok, jag klarade inte detta denna gången, men nästan gång kan jag säkert fixa det, plus att jag försöker kompensera mitt misslyckande vid ett senare tillfälle. Sen kommer man på att man inte lyckades med det heller. Jag försöker verkligen att lyckas med saker, men det känns som jag bara misslyckas, antingen till viss del eller med typ allt.

 

Samtidigt som jag känner mig dålig och misslyckad just nu så känns det fel av mig att tycka att jag bara misslyckas med allt. Detta året har ju varit ett helt galet år på ett sätt. Jag  har gjort massor av saker som jag bara tidigare kunde drömma om att jag skulle få göra. Vad jag än misslyckas eller lyckas med framöver så kommer jag ändå i slutet av detta året var nöjd med 2017. Ändå känner jag mig så dålig för att det känns som jag just nu inte klarar nånting. Jag gör inte saker på ett bra sätt, men jag gör massor av saker, fast på ett sjukt dåligt sätt. Det känns så i alla fall.  Det känns som att jag gör saker i fel ordning. Typ "handlar" först och tänker sen.

 

Kanske är jag bara för hård mot mig själv. Jag borde väl bara släppa på kraven jag har och köra på med mitt grejande. Jag måste inse att livet inte handlar om att göra allt så jäkla bra. Det viktiga tycker ju jag är att jag mår bra.  Prestationsångesten kanske finns inom mig, fast jag vill inte erkänna det. Jag känner kraven vilket i sin tur gör att jag känner pressen och när jag sen misslyckas så känner jag mig dålig. Jag har ju också känt mig väldigt trött den senaste tiden. På nåt sätt hänger väl det ihop med kraven och pressen jag känner. Senast i dag kände jag mig skittrött och då såg det typ ut så här: 

Jag känner inga krav eller press från andra. Det är bara att jag har vissa krav på mig själv, och kanske är dom orimligt höga. Jag känner mig misslyckad och det känns som jag misslyckas med allt, fast jag innerst inne vet att jag inte är så. Dessutom får jag ju ofta höra från andra personer att jag är hur bra som helst. Ändå känner jag som jag gör. Det är jobbigt att ijag inte kan komma ur det där.

 

Sen är det väl så här: Om man grejar med väldigt många saker så kommer man aldrig att lyckas med allt. Om man inte grejar med något då kommer man heller aldrig att lyckas med något. Ur allt grejande med att försöka fixa saker så lyckas man ju med något. Men det där något hade man aldrig lyckats med om man inte hade haft saker som man misslyckas med också. När jag tänker så då känner jag att jag släpper på kraven och den perss jag känner från mig själv. Sen sägs det ju att misstgen man gör är till för att man ska lära sig nånting av dom.  Egenligen kan jag bara dra slutsatsen att jag nog ofta är för hård mot mig själv. Men jag vill ju bara känna att jag vill göra det jag gör bra, och inte dåligt.