Mamma hade varit riktigt sjuk sen i i december förra året. Hon hade innan varit sjuk i cancer, men blivit friskförklarad. Sen kom det tillbaka och då var det så illa så att hon fick åka till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg  för en akutoperation. Sen var hon riktigt dåligt och i våras och då hade hennes cancer spritt sig och då fick i alla fall jag en känsla av att nu har nog inte så¨llångt kvar, men det var ju inget jag egentligen visste något om. Jag sa heller aldrig något till mamma om vad jag kände och trodde. Det känns rätt idag att jag inte sa nåt där.

 

Personal ringer mig från mammas boende och berätar att hon har blivit väldigt sjuk och att hennes värden inte var bra. Jag fick prata med en sköterska som befann sig hos mamma och sen fick jag också prata med mamma. Hon sa att hon kände sig yr och att hon inte mådde bra. Jag sa bara att hon skulle ta det lugnt och att det kommer att bli bra. Jag sa också till henne att jag ringer henne på lördag och jag säger också att jag kan besöka henne på söndag. Vi säger hej då, kram osv.. sen lägger vi på.  Detta visar sig nu bli det sista samtalet jag har med mamma.

 

Jag gör som jag har lovat mamma. Jag ringer henne och då svarar hennes sk kontaktperson som heter Helene och säger att mamma sover, men att hon ska säga till henne att jag har ringt när hon vaknar igen. Det visar sig att mamma sover större delen av lördagen. Här kan jag nu i skrivandets stund känna att jag kanske borde ha gjort mer än vad jag gjorde, men sen är det ju mesningslöst at ångra saker. Det ska jag väl inte göra??

 

Söndag - 2017 08 20.

Jag vaknar till under morgonen och ser att jag har två eller tre missade samtal, plus något meddelande som jag såklart också har missat. Jag har inte vaknat av nånting och det är inget konstigt med det. Jag hade inte min telefon i närheten av sängen och då vaknar jag inte. När jag att jag lite missade samtal och sånt så lyssnar jag av min telefonsvarare och då får jag först veta att jag har fått ett röstmeddelande klockan 04:30 på morgonen. Sen hör jag en okänd röst säga att min mamma har avlidit. Jag kollar vilka som har ringt och väljer att ringa en av mina kusiner, och detta fallet blir det Tony. Klockan är nu 10:00 och jag säger då till Tony direkt när han svarar att jag kommer till Uddevalla. Jag säger också att jag sen ska ringa begravningsbyrån så dom kan komma och hämta mamma, men jag vill ju komma ner först till Uddevalla. Jag vill ju se henne innan jag ringer någon som ska hämta henne liksom. Allt detta säger jag för han ligger på ganska mycket med vem jag kan ringa och att jag måste ringa. Jag vet ju det, men vill ju ner till Uddevalla och ta allt därifrån. Tony hade varit hos mamma under natten, men jag tror att det hade varit en sköterska hos mamma när hon somnade in och ca 04:00 på morgonen dödförklarades.

 

Jag tar tåget som går kl 10:24. Jag sitter 20 minuter på tåget, men det känns som 3 timmar. Jag vet ju vad som har hänt och jag känner mig så försenad, fast jag tar tåget exakt den tid som jag hade sagt redan till mamma i fredags att jag skulle ta. Men det är ju så att mamma avled ju faktiskt under natten och nu kommer många tankar fram som handlar om att jag ångrar att jag inte gjorde si eller så istället. När jag kommer hem till mamma så sitter min moster och en annan kusin till mig som heter Robert och väntar på mig.

 

Egentligen är det ju meningslöst att ångra saker. Det blir ju extra meningslöst nu att ångra något som man borde gjort för mamma i fredags, lördags eller i söndags. Men ändå. Jag kunde gjort vissa saker bättre. När man ringde i fredags kunde jag försökt ta första bästa tåg och ta mig ner till Uddevalla. Då hade jag kanske fått ett par ord till med mamma. I lördags kunde jag ha åkt ner och stannat hos henne under natten melan lördag och söndag. Då hade jag ju varit med henne när hon "somnade" in en sista gång. Det var ju så det var. Hon avled i sömnen den 20 augusti 2017.

 

Ok, detta är lätt att säga efteråt att man ångrar saker man gjorde eller inte har gjort. Men det är ju ändå så att jag inte kunde veta säkert vad som sen skulle hända. Dessutom är det ju så att hade jag åkt ner under lördagen så hade jag förmodligen inte fått kontakt med mamma. Jag hade kunnat sitta med henne, och jag hade velat göra det, men jag tror att den kontakt med samtal som nu visade sig bli det sista samtalet med mamma också hade blivit det, även om jag hade åkt ner till Uddevalla under lördagen. Oavsett om jag gjorde rätt eller fel så finns det inget som har kritiserat mig eller nånting. Detta är ju bara vad jag känner, men egentligen spelar ju det ingen roll. Mamma avled natten den 20 augusti och så är det nu. Under söndagen var jag i ett läge där jag nu skulle göra sånt som förväntades av mig. Jag gjorde det också.

 

Jag satt hos mamma länge vid sängkanten och tittade på henne länge efter att hon nu hade avlidit. Hon såg väldigt fridfull ut och jag satt tills jag verkligen kände att jag inte behövde titta mer eller tänka mer påvad jag såg. Jag grät mycket under tiden jag sat där och sen fösrökte jag torka tårarna lite innan jag ringde begravningsbyrån.

 

När jag ringde presenterade jag mig vid namn och sen frågade jag om man kunde ordna detta ganska snart.( För hon kan ju självklart inte ligga kvar i sitt hem). Sen tar det bara 30 minuter så står en bil utanför på gården. Vi som befinner oss i lägenheten tar ett sista farväl av mamma och sen tas hon ut på bår. Det är då innan hon tas ut bestämt med mig att jag ska komma til begravningsbyrån redan på måndag. Och det bestämdes alltså på söndag. Jag ska ta mer om detta möte i ett senare blogginlägg.

 

Nu vill jag bara avslutningsvis säga: Tack för alla snälla ord och alla fina hjärtan som många av er som följer mig på olika sociala medier har skrivit och skickat till mig! Det värmer verkligen i hjärtat. Jag mår inte dåligt även om jag känner saknad och sorg. Jag känner vad jag känner och jag tänker fortsätta och känna...precis vad jag vill. Mamma och jag hade det bra tillsammans den sista tiden som hon var i livet. Så har det inte alltid varit, men det är den sista tiden som jag kommer att minnas bäst av alla minnen som jag har med mamma, trots henes svåra sjukdom. Hon var så glad över att jag fanns där för henne och jag tycker om att bara försöka se till så att hon mådde så bra som möjligt, med dom förutsättningar som då fanns.Dessutom hade det bra i sit hem. Det var stort och fint med fin utsikt och stor altan. Så visst var mycket bra också, även om jag så gärna hade velat att mamma hade fått slippa sin sjukdom som tog så "styggt" på henne.