Jag har nog hittat ett sätt att komma över/ur min saknad och det vemod som jag under några månader nu har känt. Känslorna om saknad och vemod har drabbat mig eftersom jag under detta årets första halvår gjorde saker som innebar att jag träffade väldigt mycket coola, roliga och snälla människor.

 

När jag i april åkte till Stockholm för att träffa Peg Parnevik för lite myshäng i musikstudion så kunde jag efteråt känna den där saknaden, som naturligvis var helt naturlig att jag kände. Peg var ju jättesnäll och jag träffade jättemycket andra människor som också var jättesnälla. Jag fick uppleva hur alla brydde sig om mig och tog hand om mig. Samma känsla fick jag efter att jag hade varit i Stockholm i maj och träffat Josefine (Little Jinder) Rebecca & Fiona. Dom tjejerna, plus väldigt många andra människor var ju också jättesnälla mot mig. Klart att jag efteråt känner saknad och vemod. Det är ju inget annat än mänskligt liksom. Naturligtvis har det  betydelse att jag hade skänkt pengar till Muikhjälpen 2016. Annars hade ju naturligvis ingen brytt sig om mig. Pengarna gjorde ju att jag överhuvutaget fick de upplevelser som jag fick. Men ändå, när man träffar mycket snälla, coola och roliga människor så mår man ju bra, och det är ju självklart att man känner vädigt starkt och väldigt länge efter sådana saker som ajg fick uppleva. Det tillhör jag liksom inte vanligheterna för mig.

 

Jag har ändå släppt ganska mycket nu. Det tog lite tid, men nu känner jag inte så mycket som jag tidigare gjorde. Allt sitter inte så djupt i hjärtat längre, även om allt finns någonstans långt in i mitt hjärta. När jag kollade Pegs gig i Trollhättan på Fallens Dagar i juli så kunde jag känna att saknaden efter Peg släppte helt efter giget. Peg var grym och jag bara njöt av varenda minut när hon körde sina låtar. Jag tycker hon är cool och jag ser upp till henne, men den "djupa" saknaden och vemodet som jag hade känt  satt inte lika hårt fast i mig längre. När jag såg henne göra sitt jobb på ett grymt sätt i Trollhättan så hade jag väl på något sätt gått "varvet runt". Skulle jag träffa Peg igen så har jag ju träffat henne förut. Skulle jag se ett gig med Peg, så har jag gjort det förut. Jag har alltså på så sätt gått varvet runt, och det kanske är just därför som saknade och vemodet intekänns lika mycket nu.

 

Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte har tänkt mycket på allt det jag fick uppleva i Stockholm under april och maj månad i år. När jag en maj månad åkte limo till restaurang Tjoget och festade med Josefine, Rebecca & Fiona så är det en av dom 5-10 sjukaste sakerna jag gjort i hela mitt liv. Med tanke på hur mycket pengar det handlade om så går det inte att säga att den grejen inte  ligger på den "listan". Jag träffade massor av coola och roliga männskor hela kvällen och halva natten. Tjejerna var jättesnälla mot mig och tog hand om mig. Jag var så nöjd som man bara kan vara efter en sådan utekväll.  Jag säger det igen: Det är väl klart att jag efteråt känner vemod. Det är inte konstigt alls att jag saknar människor med tanke på vad jag fick uppleva.

 

Sen är det väl också så att saknaden för mig blir större och vemodet känns starkare eftersom jag väljer att blogga och dokumentera med text och bilder på alla möjliga sociala medier. Jag förevigar ju upplevelserna på något sätt. Sen tittar man tillbaka på vad man fick vara med om, och då blir det självklart svårt att släppa. Fördelen med allt detta är att när jag kanske har någon dag, eller är inne i en period där jag inte mår så bra, då kan jag titta tillbaka på allt och tänka att: De där jag fick uppleva under april och maj månad 2017 pga Musikhjälpen var väldigt roligt och naturligvis kommer jag aldrig att glömma dom.

 

Jag vill gå varvet runt. Det funkade ju när det gällde grejen med Peg. Då är det ju bara att prova igen. Den 23 augsti är jag rätt säker på att jag åker upp till Stockholm igen. Jag vill se giget med Little Jinder som hon sak köra på Gröna Lund (Grönan). Jag kommer då att njuta av varenda minut av den spelningen. Jag kommer att fotsätta tycka att Little Jinder är grymt cool. Jag kommer att tänka att henne har träffat och nu står jag och ser ett gig. Sen kommer jag nog saknaden och vemodet som jag ibland kan känna att förvinna. Alltde där förvinner på samma sätt som jag kände efter att jag hade sett Pegs gig. Allt känns sen som vanligt igen, för jag går  "varvet runt" och kan liksominte göra mer. Jag kan bara upprepa allt i framtiden, även om chansen inte är stor att jag gör det.

 

Jag har tänkt inför giget med Little Jinder att jag ska "maxa" den upplevelsen. Jag ska maxa den på det sätt som jag blev ledsen över att jag inte gjorde när jag åkte till Ullevi för att se Håkan Hellström. På något sätt ska jag kompensera upp det som jag idag kan ångra att jag inte gjorde den 29 juli. Sen kommer jag väl bättre att kunna släppa att jag ångrar att jag inte maxade konserten med Håkan Hellström när jag nu faktsikt var på plats för att se honom. Jag skulle gärna vilja maxa en konsert med Håkan Hellströmpå ett sånt sätt som jag vill uppleva honom, men han har ju själv sagt att något mer uppe på scenen från hans sida blir det inte på några år. Några år känns ju som en evigehet!!! Jag hade hoppats att han skulle ha sagt att han kör en turne nästa år också. Då hade jag börjat förbereda mig för den redan nu, för att sen kunna få ut max av Håkan Hellström på Ullevi nästa sommar.

 

 Nu blir det ju inte så, men jag kan ju för min egen skull maxa på Little Jinders spelning på "Grönan". Sen tänker jag att om Musikhjälpen auktionerar ut en träff av något slag med Håkan Hellström så kan man ju försöka buda hem den auktionen. Chansen är väl inte så stor att det kommer att finnas någon auktion som är av det slaget. Om det sen nog förmodan skulle visa sig att det gör det under Musikhjälpenveckan i december i år, så är ju ändå chansen minimal att jag fixar att ta hem den budgivningen. Men jag tänker: Om jag skulle få träffa Håkan Hellström på något sätt så kan man ju säga att jag har gått varvet runt där också. Fast det blir ju tvärtom, jämförelsevis med Peg och Josefine. När jag träffade tjejerna så gjorde jag ju det först och sen väljer jag att gå på en spelning. Om jag skulle få träffa Håkan Hellström då blir ju det efter att jag har varit på en spelning med honom, fast jag har ju ändå gått varvet runt, fast åt andra hållet då.

 

Jag vill naturligtvis också se ett gig med Rebecca & Fiona. Även när det gäller dom så vill jag ju gå varvet runt. Tanken var att jag skulle åka och se dom på Way Out West (WOW) den 11 augusti, men det kommer inte att bli något med det. Jag har en biljett, men den kommer jag att sälja och jag har redan fått bud på den så man får väl se vad slutpriset landar på. 

 

Rebecca & Fiona kör ju också ett gig på "Grönan". Det är inte förrän i september, men jag har bokat hotell i Stockholm. När det nu inte blir så att jag åker till WOW den 11 augusti så tror jag nog att jag vill åka för att se Rebecca och Fiona på "Grönan".

 

Vad jag än väljer att göra eller inte göra så är jag ju nöjd med detta året som det har varit ändå. Vad spelar det för roll om jag inte går varvet runt. Det spelar kanske roll för mig för att jag ska släppa tankar som jag vill kommar ur,och liksom gå vidare, fast samtidgt är det ju så att om jag inte tar det där varvet runt så gör jag ju något annat istället och tids nog så kommer jag ändå att komma ur den saknad och det vemod jag kan känna så starkt ibland. Sen är det ju aldrig fel att känna saknad och vemod. Det bevisar ju bara att man är en människa som har känslor och har ett hjärta. Dessutom vill ju jag vara nära mina känslor, oavsett vad dom består av. Jag tycker att det är  skönare att leva med de man känner, och låta det komma ut. Jag vill inte gå och bära på en massa känslor inom mig och sen visa något annat utåt. Sånt tror jag inte att jag mår jag inte bra av sikt.

 

Med detta skrivna blogginlägg så kanske jag redan har gått varvet runt, eller så har jag i alla fall kommit en bra bit på vägen.