Jag försöker ju bryta mitt stillasittande liv med lite mer rörelse i min vardag. Jag sitter på jobbet och jag sitter hemma. Det blir lätt för mycket stillasittande. Det svåra är att bryta det där för på vissa platser sitter man ganska bra. Har man väl satt sig på rumpan och börjat jobba så sitter man gärna kvar där till första rasten.

Sen tar man rast och vad gör man då? Man sitter igen.

 

När man sitter här hemma och så blir det lätt att man bara sitter i timmar utan att resa på sig.  Jag har ju satt upp ett litet mål att jag i alla fall ska röra mig 30 minuter varje dag och stega upp till att jag i alla fall tränar lite hårdare 3 gånger i veckan, men det räcker liksom inte. Jag bör nog försöka sträcka på benen även under mitt "stillasittande". Jag måste tänka på att resa på mig ur bussstolen när jag har tid att göra det. Jag har märkt att jag gärna sitter kvar i stolen, fast jag har en liten paus och har alla möjligheter i världen att i alla fall sträcka på benen. Det är ju bara att resa på sig! Är det kallt ute kan man ju alltid vara kvar inne i bussen. 

 

Sitter man här hemma och kollar på TV så kan man ju alla fall resa på sig, titta på TV kan man ju göra ändå. Om jag bara kan tänka på att resa på mig regelbundet under allt stillasittande så ökar ju energiförbrukningen och jag blir ju piggare av det. Även om det kan vara tufft att försöka se pigg ut när man tar en morgonselfie.

 

Dagens förvirring. I morse när jag skulle gå ut på min dagliga promenadrunda så hittade jag inte mina nycklar. Jag kan ju inte låsa dörren utan nyckel och jag visste i alla fall att jag inte hade glömt eller tappat dom någonstans. Dom finns i mitt hem, det visste jag när jag var på gång och skulle ta mig ut så letade jag somfan här hemnma. Jag titta verkligen överallt och jag kände i varenda jävla jackficka. Jag gick systematiskt igenom inne i mitt huvud var jag hade varit och var jag hade kunnat lagt min nycklar. Men jag hittade dom inte!!! Sen kom jag tillslut på att jag skulle känna i dom byxorna som jag hade dragit på mig för denna dagen. I den fickan låg mina nycklar såklart. Förvirringen var totalt. Det är verkligen tufft nu, öhhh.

 

 

 Några tuffa dagar har jag haft och dom sätter sina spår. Jag har varit ute på min dagliga morgonrunda. Nu har det blivit lite motion varje dag och det är jag nöjd, men jag inser samtidigt att jag inte riktigt fixar den där timmen av motion varje dag som jag lovade mig själv för några dagar sedan att jag skulle använda till motion och träning. Jag kommer att dra ner det tíll minst 30 minuter per dag istället.

 

Minst 60 minuter varje dag känns för svårt att pressa in med tanken på att jag ibland sover lite för länge på morgonen. Helt plötsligt ser man på klockan att man snart måste fixa sig för en arbetsdag och då känner man inte för att röra på sig i 60 minuter. Drar man ner det till minst 30 minuter om dan då är det en baggis ju. Jag sänker kraven, men jag säger ändå att jag ska röra på mig varje dag. 

 

Jag känner nu när jag har rört mig varje dag denna veckan att det blir lite mer "sprätt" på mig och jag har samtidgt  blivit mindre stressad. Detta känner jag redan nu. De jag vill klara av är alltså: 

 

 

 Utöver 30 minuter motion varje dag vill jag också ganska snart komma igång med lite hårdare träning, regelbundet, ca 3 gånger i veckan. För min del kan den träning bestå i löprundor, gym eller pingis. Det är väl det som jag kan tänka mig just nu i allla fall. Just nu håller jag mig nog bara till motion varje dag i minst 30 minuter. Promenader funkar... Jag har dragit ner på minuterna, men inte ambitionen att röra på mig. Jag sitter för mycket stilla om dagarna. På jobbet sitter jag still, men jag måste ju jobba.  Här hemma sitter jag still när jag tex sitter här och skriver på min självbiografi. Det blir minst en timme om dagen som jag ägnar åt min självbiografi. Jag vill inte sluta skriva på den så jag måste ju sitta still både på jobbet och hemma liksom. 

 

 

Idag har det känts som tisdag fast det har ju varit onsdag hela dan. Det är tufft nu. Jag vet knappt var det är för dag och i förmiddags blev jag jävligt förbannad över en grej och det förstörde väl lite den här dagen även om jag inte på något sätt var skitförbannad under eftermiddagen och kvällen. 

 

Jag blir lite blockerad när jag blir arg och jag får ibland nästan inget gjort alls. Allt som  jag hade tänkt att göra går inte att ta tag i eftersom jag är för förbannad.  Fast jag kan aldrig bli så arg så att det blir farligt för mig själv eller andra människor. Jag blir aldrig så arg så att jag inte vet vad jag gör eller säger. Upprörd och arg kan jag bli precis som alla andra och jag har all rätt i världen att bli det ibland. Herregud vad mycket man får stå ut med som man bara får sortera bort, fördra, glömma och gå vidare med. Jag måste göra de för att jag ska kunna hålla fokus på sånt som är viktigt. Men ibland blir man också bara riktigt arg, men då är det skönt att jag ändå alltid känner att det finns en gräns som jag aldrig kan överskrida. Jag tror ni fattar vad jag menar.

 

Jobbet idag denna onsdag (som det nu har varit) blev väl som jag hade tänkt mig. Jag fick en tuff arbetsdag precis som jag trodde från början, men jag var inte arg i alla fall. Den värsta ilskan hade liksom försvunnit. Men arbetsdagen var tuff.  Det var faktiskt så tufft så att man nästan ville ta semester, fast jag tänker ju då att det blir bättre när det nya schemat träder i kraft, inte nu på söndag men nästa söndag. Det är väl på måndagen (14 December) egentligen som det för min del börjar med det nya. Mina söndagspass kommer väl att se ut som dom gör nu även på det nya schemat. Man kan säga att under helgerna blir det ingen skillnad, men vardagarna på det nya schemat känns som mycket behagligare och bättre än hur mina vardagar av jobb är just nu. Alltså blir allt väldigt mycket bättre eftersom man jobbar mer vardagar än helger, naturligtvis.

 

Idag har jag också hunnit skriva en del på min självbiografi. Jag har fått in min historia i mitt blodsystem. Ibland brinner det bara i kroppen. Det är lite så det känns just nu. Jag har hittat en väldigt konstig känsla som jag aldrig trodde fanns hos mig. Vissa historier som skulle kunna passa att berätta i min självbiografi kan ibland handla om saker som jag aldrig tidigare har velat berätta om. Jag kanske har bara tänkt i alla år att jag aldrig någonsin ska berätta detta för någon. Man vågar kanske inte. Jag vet att jag borde, men man är inte redo att vara så självutlämnade. Eller så är det bara något annat som gör att man inte vill att någon annan ska veta liksom. Hur man känner kring vissa saker styr och det går inte att stänga av och bara berätta.  

 

Men när jag nu sitter och skriver så känns det som att om jag bara skriver ner mina berättelser som kanske är lite extra jobbiga och som jag egentligen inte är redo att berätta om så känns det i alla fall genast bättre när jag väl har skrivit ner mina berättelser. Mycket av sånt som jag tidigare har tänkt att jag aldrig kommer att våga berätta känns plötsligt  inte så farligt att berätta om om jag bara har skrivit ner en för mig självutlämnade och jobbig berättelse. När jag skriver om vissa saker så kan ju just det jag skriver vara den första gången som jag berättar om en den händelsen.  Där och då  kanske är min första gång som jag börjar att bearbeta något, när jag bara börjar att skriva. Jag har liksom tagit en händelse och börjat att bearbeta genom att börja skriva om den. Nästa steg skulle ju kunna vara att jag tar samma berättelse och visar den får någon. Nästa steg skulle kunna vara att jag pratar med någon om det jag har skrivit. Tar man detta lite steg för steg så verkar det ju som att sånt som jag tidigare absolut inte har velat prata med någon om helt plötsligt känns helt naturligt för mig att berätta om. Hur sjukt eller hemskt det än är liksom.

 

Vissa saker som jag kanske just nu  inte vill berätta om för någon om kan ju vara saker som har varit bra också. Bara för att man inte vill berätta så betyder ju inte det per automatik att det är tråkiga saker. Men man kan känna att man skryter för mycket om man berättar för mycket om sånt som man såklart är lite stolt över att man har lyckats med. Då känns inte det heller bra att berätta om. Men samma där: Om jag bara börjar skriva så märker jag hur det jag kanske tidigare bara tyckte va skryt inte alls känns som det när man läser texten efteråt. Det känns helt plötsligt självklart att berätta om något som jag tidigare har varit tveksam till att över huvud taget "andas" om. Jag har hittat något här som jag inte trodde fanns inom mig.  Kommer man att berätta precis allt nu. Finns det någon gräns nu? Inte så länge jag väljer att bara skriva ....

 

Det blev en lång dag detta. Jag gick upp ganska tidigt eftersom jag ville hinna att röra på mig. Sen hade jag lite tvätt och annat vardagligt "trökgöra" och sen var det ju bara att ta sig till jobbet och kämpa på med busskörning.

 

Arbetspasset kändes lite tufft idag, men jag var förberedd på det och då löser man de flesta av alla lite tuffa och jobbiga situationer på ett bra sätt. Just nu brukar jag tänka på att jag bara har ca 14 dagar kvar tills jag ska börja köra på ett nytt schema. Uppkommer det en jobbiga situation nu så tror jag att det bästa jag kan göra att

är att försöka tänka positivt och det mest positiva som jag kan tänka på som har med jobbet att göra det är att jag om ca 14 dagar får ett så jäkla bra schema att köra efter som jag är supernöjd med. Det finns några detaljer på förändringar i det nya schemat som jag gillade skarpt. Det glädjer jag mig åt nu när livet på jobbet just nu kan kännas lite tufft ibland. Det kommer att bli bättre snart, mycket bättre 

 

 

 

Har sovit ganska länge idag och snart ska man ta sig till jobbet. Jag kände nu under förmiddagen att det kommer att bli lite ont om tid för att komma ut och röra på mig. Men va fan!! Jag lovade ju mig själv igår att jag verkligen ska röra mig varje dag i minst 60 minuter. Jag får ju inte balla ur direkt liksom. 

 

Det blev en promenad idag också. En runda på några km i snöblasket. Halva sträckan jag gick var på en väg som varken snöröjs eller sandas. Så det blev en ganska plaskig promenad, men känslan jag nu har efteråt är bara bra. 

 

 

Just nu ser jag hur snön börjar falla utanför mitt fönster. Snön kom till sist och det är ju kanske inte så konstigt när det idag faktiskt är första advent. Tiden går fort och snart är det fan julafton. 

 

Idag tog jag tag i en grej som jag länge nu har slarvat med. Jag har den senste tiden haft ett allt för stillasittande  livsstil. Jag sitter still många timmar per vecka. I bussen sitter man ju hela arbetsdagar. Hemma framför TV:n, och den senste tiden har jag ju också skrivit mycket på min självbiografi och då har det ju blivit mycket stillsittande här bakom dataskärmen också. Detta är naturligtvis inte bra och idag kände jag att nu ska jag fan göra något åt detta igen. 

 

Jag vill ha mer rörliga dagar. Nu ska jag  se till att röra på mig i minst 60-90 minuter, VARJE DAG. DET KAN VARA VAD SOM HELST BARA JAG RÖR PÅ MIG. 60-90 minuter om dagen det kan man lätt undvara även om man skule ha hur mycket som helst att göra. Jag kommer liksom inte att offra någonting annat av allt som jag vill göra bara för att jag sätter av 60-90 minuter. Jag kommer tex inte att skriva mindre på min självbiografi bara för att jag avsätter lite tid om dagarna för att bara röra på mig och inte göra något annat. Jag tror det blir tvärtom istället. Med mer "fart" och "sprätt" i kroppen kommer att göra att jag får mer gjort om dagarna.

 

Jag är väl medveten om att jag är en inspirations-männsika  och kanske också en periodare. Jag kan köra på ett tag för att sen lägga av igen, men de som motiverar mig nu till lite mer rörelse är:

 

Man kan inte ändra på allt på en och samma gång, men ändrar man lite i taget så blir det ju hela tiden bättre och bättre. Jag har gjort väldigt små förändringar de senste åren. jag har tyvärr den senste tiden slarvat med sånt som är viktigt för att min hälsa ska vara god. Nu ska jag fan ändra på detta och idag tog jag äntigen tag i det igen, och det ska bli otroligt kul att fortsätta. Ett mer rörligare liv är målet nu liksom, och det är inte svårt att lyckas med det.

 

Idag blev det en promenad på nästan 7 km.

 

 

Ja stoppade mina lurar i öronen och lyssnade på P3 Dokumentär som är ett favvoprogram när jag är ute och promenerar. Jag gick ut innan det blev mörkt, men jag visste att det skulle hinna bli mörkt innan jag om hem igen. Därför tog jag på mig reflexvästen direkt, fast det var ljust ute när jag började min promenad. 

 

 

 Ole: Om jag skulle träffa på dig ute på stan, skulle du vilja göra plankan med mig?

 

Daniel:

 

 

 

Jag var ganska "taggad" innan jag skulle gå till jobbet idag. Jag kände att det skulle bli riktigt roligt att jobba idag, men kanske var jag lite för "övertaggad" på att jobba idag. 

 

Det krånglade ju en del idag också och ofta känns det som att när något väl börjar att strula på jobbet då får man mer problem under arbetsdagen bara för att något krånglar och det verkar inte spela någon roll opm jag får ordning på något problem. Det kommer bara nya när det väl börjar och arbetdagen blir då betydligt tuffare att ta sig igenom än vad den annars hade varit. Det som de problem som kan uppstå under en arbetsdag är synkade med varandra. När väl ett uppstår problem så får man fler. Kedjereaktion liksom. Men det vore ju konstigt om allt bara flyter på hela dan, året om när man joobbar. man jobbar ju ändå ganska mycket så att allt skulle gå klockrent hade ju varit lite för bra för att vara sant. Det är ju bara att lösa problemen när dom kommer, och det gjode jag bra idag.

 

När jag gick hem från jobbet så tittade jag till den lilla bollen som ligger i vattnet nedanför Hamngatan. Om man fantiserar lite så ser det lite grann ut som en pingisboll. Och den ligger ju liskom där på ett bord också.

 

Denna arbetsveckan har hittills varit ganska bra. Inte speciellt mycket jobb och igår var jag ledig och idag hade jag kurs. Mina arbetsdagar går också ganska fort. Det känns så i alla fall.  Jag tar mig till jobbet och sen när arbetsdagen är slut så får jag kolla en extra gång i passet eller bara på klockan om dagen verkligen är slut så jag inte gör en tabbe och går hem för tidigt.  

 

Denna veckan blir nog bra och det kan jag nog redan nu säga trots att halva veckan är kvar. Men jag jobbar i morgon och på fredag och fredagen är i och för sig en lång och tuff arbetsdag, men sen är jag ju ledig helgen. 

 

Man kan ju lätt säga att jag andra år har haft arbetsdagar eller dagar i skolan där man kan tror att klockans visare segar med FLIT. Mest långsamt tror jag klockan gick när jag en gång i tiden praoade på en bensinstation i Vänersborg. Ibland fanns det verkligen ingenting att göra. Jag kunde ju inte göra vad som helst där heller. Så ibland var det jävligt segt. 2 timmar kunde kännas som 12 och när den tiden hade gått så hade man kanske ändå 5-6 timmar kvar som var ett helvete att försöka slå ihjäl. 

 

Det är lite skillnad på hur alla timmar av jobb känns idag. Som väl är. 

 

Idag jobbade jag nästan inte alls. Jag var ju bara på arbetet och lärde mig vad som är bra att tänka på när jag ärute och jobbar.

 

Jag tänkte ha en frågestund på min blogg. Jag har en frågestund för att jag är mest själv nyfiken på om det ens finns en enda person som undrar någonting. Detta kan bli spännade, framförallt för mig eftersom jag inte tror att jag kommer att få så många frågor. Men jag får ibland frågan om jag inte kan ha en frågestund på min blogg, så nu har jag det då. Har ni några frågor så får ni skriva till mig. Undrar ni tex varför jag en gång i tiden började blogga eller om jag kan tänka mig att lämna Sverige för den stora kärleken så kan ni fråga de. Har ni något annat att fråga om så ställ dom frågorna då om ni vill. 

 

Får jag några frågor så svarar jag till helgen på dom. Jag kan tänka mig att svara på NÄSTAN allt, men kanske inte precis allt. 

 

 

 

Jag kan ju känna att jag var lite tidigt med julpyntet i år. Men jag vill ju få upp mina julsaker nu för bara några dagar efter julafton så plockar jag bort allt igen. Känslan av jul försvinner gansak snabbt efter självaste julafton liksom, och jag vill inte ha den kvar i mitt hem när allt är över. 

 

Jag satte upp mitt en liten gardin och tog fram lite julsaker redan förra veckan, men jag har känt att det var något som fattades. Jag hade ingen stjärna. Nu har jag fått upp den också och då infinner sig känslan av jul på riktigt tycker jag.

 

 

Jag tränade lite pingis under kvällen. Jag ska inte säga att jag spelar bra. Formen är långt ifrån på topp, men jag är ändå efter passet ganska nöjd med vad jag får ut av pingisträningen.

 

Ikväll lyckades jag spela på motstånadrens styrkor. Alltså jag låter den jag spelar med göra det jag tycker att han är bra och min taktik blir att svara med  slag som ändå gör att jag tillslut vinner bollen. Om jag möter en spelare som tex är väldigt säker i loop mot loop så finns det ju inget som säger innan jag hamnar i en bollduell med loop mot loop att jag inte kan vinna den. Min tanke är och taktik blir att försöka göra något bra av dom skruvar och slag som jag får på mig och vinna några bollar trots att min motståndare kör på de som han är väldigt bra på. Har jag ett bra "svar" på min motståndares styrkor vid pingisbordet och kan vinna några bollar där, då stärker jag ju mitt självförtroende vid bordet, och smatidigt finns det en större chans att min motståndare tappar i självförtroende. Stärker jag mitt självförtronde så vågar jag spela ut mer och spela med svåra slag samtidigt som det finns en större chans att jag kan kämpa ner min motståndare. Jag får liksom ett psykologiskt övertag, trots att min motståndare ändå spelar bra.

 

 I pingis är det otroligt mycket mentala saker som spelar roll. Taktiken och tänket hur man ska spela mot olika spelstilar är en stor del av pingisen. Man kan nog säga att ju bättre man är taktiskt som pingisspelare, ju bättre pingisspelare är man.  Ok, man måste träna hårt, träna med andra bra spelare som vill bli bättre och tycka om pingis för att vara bra också, men taktik och hur man tänker kring pingisen är en viktig del som man aldrig får glömma. 

 

 

Fan Zhendong är en fantastisk bra pingisspelare. Explosivt fotarbete och riktigt tunga forehandloopar som han är bra på att styra spelet med. Jag anser också att han klart bäst i världen på den sk tjeckflippen. Tjeckflipp är när man på motståndarens korta serve tar bollen med  backhand från forehandhörnet och gör ett offensivt slag direkt på serven. Vill man lära sig tjeckflippa då ska man titta på hur Fan Zhendong gör. De kommer några riktigt grymma tjeckflippar i början av detta klippet.

 

Har jobbat i natt. Det gick bra även om jag kände mig lite sjuk och dålig.  Nattpassen på fredagar brukar vara ganska lugna och det var i natt också. Det var en person i natt som snackade Dannebloggen med mig. Det är händer alltid när jag kör nattpassen. Det är ju annars inte så många som säger nåt längre, men just under nattarbetet så händer det verkligen nästan alltid. 

 

 

Det börjar bli kallt nu. Minusgrader i natt så nu knäpper jag jackan och drar mössan över öronen. Jag vill inte bli mer förkyld och hostig än vad jag redan är. Jag börjar också nu bli vaksam på att det snart blir väldigt halkigt på våra vägar. En grej som har gjort mig väldigt glad det är att väldigt många människor verkar ha fattat att man ska ha reflex på sig när man är ute och går i mörkret. Jag vet att jag andra år har tänkt att det är många som inte syns så bra i mörkret just för att dom inte bär reflex. Fast den senaste tiden tycker jag mig se att hur många som helst som har haft en lampa, reflex, reflexväst eller liknade. Jag kan inte visa någon statistik på att det är så att fler bär reflex nu än vad än tidigare. Det är bara min känsla att det är så. Har jag rätt så är det ju jättebra.

 

 

Idag är det fredag. Spelar ju ingen roll när man ska jobba hela helgen?

 

Jag känner mig fortfarande lite småförkyld och hostig. Men det känns ändå bra att jag idag känner av det pingispasset som jag körde igår. Känslan av att man har tränat bra väger tyngre än känslan av att man känner sig lite småsjuk. Hade jag inte tränat igår så hade jag ju bara känt mig sjuk och dålig idag. Nu känner jag mig bara lite sjuk, men ändå bra i kroppen liksom. 

 

Det var lite jobbigt att gå upp i morse för det snurrade ganska bra i huvudet. Men jag var ju tvungen att ta mig upp efterom jag hade en tid i tvättstugan, mycket tvätt hade jag också, så det var ju bara att ta tag i detta. Jag tog mig också ute på stan och meningen var att jag skulle köpa en ny väckarklocka eller något liknade. Jag slog till på en portabel radio med ipod DOCKING. Jag kommer inte att använda den som väckarklocka så det blir ju ijte riktigt som jag tänkte från början, men skitsamma. Det är ju en liten fin radio i alla fall som jag tycker passar bra att ha stående i mitt fina kök. 

 

 

Annars har jag bara tagit det väldigt lugnt. Ingen stress eller massor av grejande idag. Jag vill orka jobba på under helgen utan att bli ännu mera förkyld typ. Gör jag fel som inte sjukskriver mig? Jag brukar aldrig göra det om jag inte har typ magsjuka, hög feber eller något annat som är mycket värre än en liten förkylning. Det finns ju dom som känner efter och sjukskriver sig för minsta lilla, men sån har jag aldrig varit. Om det är rätt eller fel att göra som jag brukar göra, det vet jag inte. Man får väl känna och göra som man vill liksom. Det är nog det bästa man kan göra. 

 

 

 Det kom lite snö idag. Den försvann igen och det tycker jag är bra. Jag vill ju inte ha snö. Dt är inte mjäll på min jacka, det är snö. Den första snön föll idag och jag är glad att den redan är borta.

 

Jag spelade lite pingis ikväll. På ett sätt var det fel av mig att träna ikväll. Jag har lite halsont, har rethosta och är också lite småförkyld. Jag vet, och har vetat sedan länge at man egentligen inte ska träna pingis med någon sjukdom i kroppen som tex halsont. Att jag ändå går till träningshallen och tränar är för att jag tycker att det är så roligt med pingis. 

 

Jag spelade inte bra ikväll. Naturligvis beror det ju på att jag känner mig lite sjuk, med det beror ju också på att jag inte har tränat nånting på över en vecka. När jag liskom inte spelar mer pingis eller tränar så mycket annat mer än vad jag gör nu så kommer jag att göra dåliga träningspass, blandat med ganska bra spel ibland eller riktigt bra träningspass. Men mängden "dåliga" pass kommer alltid att vara många så länge jag inte tränar mer än vad jag gör. Man kan ju undra varför jag gick och tränade idag över huvud taget. Med sjukdom i kroppen så vet jag ju att jag innan att jag inte kan gå för fullt. Men till saken hör den att jag tycker det är så roligt att spela, även om mitt pingispass skulle kännas dåligt. Dessutom vet jag att det finns några fd världsmästare i pingis som har vunnit VM-guld i pingis efter att dom har spelat en VM-final med ganska hög feber i kroppen. Jag tänker liksom att om det har funnits pingislirare som jhar lyckats bli världsmästare med feber i kroppen så måste väl jag i alla fall orka genomföra ett pingispass på lite drygt en timme även om jag har lite halsont, hostar och börjar bli förkyld. 

 

Man ska ju egentligen inte träna med virus i kroppen. Man blir säkert inte friskare av det. men just nu sitter jag ändå här hemma efter ett pingispass och det känns bra när man vet att man har ett pingispass i kroppen. Den lilla träning jag genoför gör mig ändå ganska gott och när jag hittar den där tiden av ledighet som samtidigt passar med pingisträningen då vill jag inte bara strunta i pingisen. Struntar ibland så kan det gå väldigt lång tid utan mellan gångerna. Bättre att köra på liksom. Jag tränar ju bara och jag bryr mig inte om vilka resultat pingisträningen ger mig. Jag tränar ju inte för att jag ska orka tävla. Jag tränar inte för att jag vill spela bra i nåhgot seriespel. När jag vär spelar pingis så kan jag bara köra skiten ur mig och går det bra då är det naturligvis jätteroligt, men om pingisen känns dålig så ångrar jag ändå nästan aldrig att har genomfört ett pingispass. Det är ju så roligt att lira, och det är ju det viktigaste.