Idag har det känts som tisdag fast det har ju varit onsdag hela dan. Det är tufft nu. Jag vet knappt var det är för dag och i förmiddags blev jag jävligt förbannad över en grej och det förstörde väl lite den här dagen även om jag inte på något sätt var skitförbannad under eftermiddagen och kvällen. 

 

Jag blir lite blockerad när jag blir arg och jag får ibland nästan inget gjort alls. Allt som  jag hade tänkt att göra går inte att ta tag i eftersom jag är för förbannad.  Fast jag kan aldrig bli så arg så att det blir farligt för mig själv eller andra människor. Jag blir aldrig så arg så att jag inte vet vad jag gör eller säger. Upprörd och arg kan jag bli precis som alla andra och jag har all rätt i världen att bli det ibland. Herregud vad mycket man får stå ut med som man bara får sortera bort, fördra, glömma och gå vidare med. Jag måste göra de för att jag ska kunna hålla fokus på sånt som är viktigt. Men ibland blir man också bara riktigt arg, men då är det skönt att jag ändå alltid känner att det finns en gräns som jag aldrig kan överskrida. Jag tror ni fattar vad jag menar.

 

Jobbet idag denna onsdag (som det nu har varit) blev väl som jag hade tänkt mig. Jag fick en tuff arbetsdag precis som jag trodde från början, men jag var inte arg i alla fall. Den värsta ilskan hade liksom försvunnit. Men arbetsdagen var tuff.  Det var faktiskt så tufft så att man nästan ville ta semester, fast jag tänker ju då att det blir bättre när det nya schemat träder i kraft, inte nu på söndag men nästa söndag. Det är väl på måndagen (14 December) egentligen som det för min del börjar med det nya. Mina söndagspass kommer väl att se ut som dom gör nu även på det nya schemat. Man kan säga att under helgerna blir det ingen skillnad, men vardagarna på det nya schemat känns som mycket behagligare och bättre än hur mina vardagar av jobb är just nu. Alltså blir allt väldigt mycket bättre eftersom man jobbar mer vardagar än helger, naturligtvis.

 

Idag har jag också hunnit skriva en del på min självbiografi. Jag har fått in min historia i mitt blodsystem. Ibland brinner det bara i kroppen. Det är lite så det känns just nu. Jag har hittat en väldigt konstig känsla som jag aldrig trodde fanns hos mig. Vissa historier som skulle kunna passa att berätta i min självbiografi kan ibland handla om saker som jag aldrig tidigare har velat berätta om. Jag kanske har bara tänkt i alla år att jag aldrig någonsin ska berätta detta för någon. Man vågar kanske inte. Jag vet att jag borde, men man är inte redo att vara så självutlämnade. Eller så är det bara något annat som gör att man inte vill att någon annan ska veta liksom. Hur man känner kring vissa saker styr och det går inte att stänga av och bara berätta.  

 

Men när jag nu sitter och skriver så känns det som att om jag bara skriver ner mina berättelser som kanske är lite extra jobbiga och som jag egentligen inte är redo att berätta om så känns det i alla fall genast bättre när jag väl har skrivit ner mina berättelser. Mycket av sånt som jag tidigare har tänkt att jag aldrig kommer att våga berätta känns plötsligt  inte så farligt att berätta om om jag bara har skrivit ner en för mig självutlämnade och jobbig berättelse. När jag skriver om vissa saker så kan ju just det jag skriver vara den första gången som jag berättar om en den händelsen.  Där och då  kanske är min första gång som jag börjar att bearbeta något, när jag bara börjar att skriva. Jag har liksom tagit en händelse och börjat att bearbeta genom att börja skriva om den. Nästa steg skulle ju kunna vara att jag tar samma berättelse och visar den får någon. Nästa steg skulle kunna vara att jag pratar med någon om det jag har skrivit. Tar man detta lite steg för steg så verkar det ju som att sånt som jag tidigare absolut inte har velat prata med någon om helt plötsligt känns helt naturligt för mig att berätta om. Hur sjukt eller hemskt det än är liksom.

 

Vissa saker som jag kanske just nu  inte vill berätta om för någon om kan ju vara saker som har varit bra också. Bara för att man inte vill berätta så betyder ju inte det per automatik att det är tråkiga saker. Men man kan känna att man skryter för mycket om man berättar för mycket om sånt som man såklart är lite stolt över att man har lyckats med. Då känns inte det heller bra att berätta om. Men samma där: Om jag bara börjar skriva så märker jag hur det jag kanske tidigare bara tyckte va skryt inte alls känns som det när man läser texten efteråt. Det känns helt plötsligt självklart att berätta om något som jag tidigare har varit tveksam till att över huvud taget "andas" om. Jag har hittat något här som jag inte trodde fanns inom mig.  Kommer man att berätta precis allt nu. Finns det någon gräns nu? Inte så länge jag väljer att bara skriva ....