Idag är det 15 år sedan som jag startade denna bloggen. Jag har publicerat över 13 000 inlägg. Jag tycker allt som oftast att det är kul att blogga. Det skönt att få skriva om vad man tänker på. Stundtals har jag tänkt att jag ska sluta, men jag har ändå fortsatt. Jag tycker att det är roligt att blogga och jag mår bra av det. Under detta året har jag också kommit till insikt med att jag inte lika lätt fastnar i depressioner och sådan skit. Skriver jag och läser mycket så känns det som att jag håller mig på en stabil mental nivå. Dessutom har jag väldigt lätt för att fullständigt skita i vad folk tycker och tänker om mig. Allt detta i kombination får mig att må väldigt bra. 

 

Det också gillar med skrivandet det är när allt omkring mig bara försvinner och i ett fullständigt "rus" så lyckas jag kanske skapa inlägg efter inlägg som jag efteråt blir väldigt nöjd med. När den känslan infinner sig så blir det också otroligt kul att fortsätta blogga.

 

 

Idag har väl Dannebloggen och allt kring mig mer gått över i att folk påminner mig om mina andra sociala medier. Folk som kommer fram och pratar eller ropar Dannebloggen på stan säger idag ofta att dom följer mig på TikTok. Det är ju inte denna bloggen som folk förknippar mig med längre. I början var det ju så. Då hade jag ju inte ens TikTok, eller Instagram. Då var det många som var på mig om vad jag hade bloggat om och oftast sa folk att dom gilla vad jag gjorde och man tycket att jag bara skulle fortsätta. När jag började blogga för 15 år sedan så var det hett med bloggar. Det var en annan tid. Jag tror att det är bloggen som har lagt grunden till mycket av allt som händer kring mig, även om många idag inte bryr sig om dannejohansson.se, och vad lägger ut här nu för tiden. Men jag har heller aldrig brytt mig om sånt. Jag bloggar bara för att jag tycker att det är roligt och för att jag vet att jag mår bra av det. Det är därför jag vill ha den kvar. Jag har aldrig brytt mig om hur många som följer mig. Jag har aldrig tänkt på hur jag ska göra för att utveckla min blogg eller andra s.k. sociala medier som jag har. Bara genom att jag skriver mycket så lär jag känna mig själv på ett bra sätt och det tror jag inte att jag hade gjort om jag inte hade haft bloggen. Andra sociala medier har jag bara för att jag tycker det är roligt. I slutändan vill jag bara må bra och göra sånt som jag tycker är kul. Även om allt som har hänt kring mig och mina sociala medier inte alltid har känts så positiva, så kan jag ändå tycka att i det stora hela så har det varit bra för mig att jag har haft min blogg. 

Jag vill bara må bra. Mår man inte bra så spelar inget annat någon roll. Jag har känt ganska länge nu att jag har mått bra. För ca 3 månader sen började jag ju må riktigt dåligt. Det tog ju typ två veckor för mig att ens börja må lite bättre. Efteråt sa jag till mig själv att jag skulle göra allt jag kan för att jag inte ska må så dåligt igen. Jag bestämde mig för att tagga ner med allt jag höll på med och mer bara jobba lugnt och systematiskt framåt. Jag slutade också med att vara för hård mot mig själv. Problem uppstår ibland och funkar inte något så är det ju bara att försöka lösa det. Jag behöver liksom inte tänka så mycket på vad som egentligen gick fel och varför ett problem uppstod. Bättre att lägga sin energi på att försöka lösa problemet. Jobba på och gör allt jag kan här och nu. Det är ett sätt att må bättre och inte sugas i en depressioner och sån skit. 

 

Jag har också märkt att mycket läsande hjälper mig mycket. När jag känner att jag börjar må dåligt så funkar det att bara läsa mycket. Det är väl så att när jag läser så tänker jag på något annat än det som får mig att må dåligt och ger mig ångest. Man går tillbaka till nuet och tänker bara på det man läser.

 

Skriva mycket funkar också. Jag har sagt många gånger att min blogg har hjälpt mig att gå från att må dåligt till att må bättre. Skriver man bara helt ärligt om vad man känner och är ödmjuk så mår jag bar av det. Det jag också gillar med skrivandet det är när jag hamnar i ett rus och allt runt omkring mig bara försvinner och allt jag tänker på i den stunden handlar bara om vad jag ska skriva. Det är en skön känsla som jag också alltid mår bra av efter att jag har skrivit färdigt och fåt klart ett blogginlägg. 

 

Förutom att jag läser och skriver mycket så försöker jag att inte bry mig så mycket om vad folk tycker om mig och allt jag gör. Jag gör det jag vill göra och jag lever för att må bra och försöka förverkliga mina drömmar. Så tycker jag att livet ska vara och tycker andra människor nånting annat så är det ju inget jag tänker bry mig om. Jag mår ju bättre av att skita i det liksom. 

 

Jag försöker också mer nu än tidigare att inte ångra saker som jag har gjort. Det kan ju ofta ge mig väldigt mycket ångest. Det går ju inte att göra något ogjort och tycker man att man har gjort fel så får man väl försöka lära sig av sina misstag och gå vidare. I vissa fall kanske man kan be om ursäkt som man tycker var dumt, men att fundera för mycket på att man just ångrar vad man har gjort är ju meningslöst och det hjälper aldrig. Man mår bara sämre av att ångra saker. Därför är det helt meningslöst. 

 

Alla dessa insikter är jag glad över att jag har fått. Läsa mycket, skriva mycket, inte bry mig så mycket om vad andra tycker och inte ångra saker. 

 

 Jag har den senaste tiden fått utså en massa skit från alla möjliga människor. Många fler än vanligt har också försökt få kontakt med mig på olika sätt. Oftast skriver folk i DM på Instagram och en del tjatar ganska mycket om att jag måste svara. Jag är oftast inte intresserad av vad en följare vill mig och då bryr jag mig heller inte om att svara. Men vissa verkar inte fatta den kopplingen. 

För ett tag sen var det  en person som hörde av sig en gång varannan minut i över 1 timme och jag vet inte vad han ville mig, men när jag såg alla desperata meddelanden om att jag måste svara, så blockade jag honom. Jag var inte intresserad av vad han ville och jag är 100% säker på att det inte var något som jag ville bry mig om. Då skiter ju jag i det. 

 

Vissa andra personer har också skrivit till mig den senaste tiden och låtsas stöta på mig. Man märker att dom som skriver inte menar vad dom säger. Dom beskriver sig själva och  vad dom vill att jag ska göra, vad dom gillar och att jag ska svara för att jag kommer inte att bli besviken om jag gör det. Jag tänker bara att alla dessa som skriver som dom gör är dumma i huvudet. Men samtidigt är jag ganska säker på att dom flesta som skriver och säger att dom vill träffa mig, bara vill testa mig och se om nappar. Kanske vill man också vid ett senare tillfälle använda saker mot mig om jag nu själv skulle vara så dum och svara. Dom kan inte vara seriösa med det dom skriver. Det vill jag verkligen inte tro för då måste ju dessa människor söka hjälp, med tanke på vad vissa skriver till mig. 

 

Jag kan tycka att om jag inte svarar så borde ju alla dom som skriver förstå att jag inte bryr mig om vad dom vill när dom inte får något svar av mig. Men ändå skriver vissa om och om igen och sen blir en del sura för att jag inte svarar. 

'

En del har också skrivit till mig och tycker att jag ska förklara något som jag tidigare har publicerat i något av mina sociala medier. Det enda jag tänker säga om det är att jag publicerar vad jag vill och jag är inte skyldig att stå till svars för något som jag har publicerat sen tidigare. 

 

 Jag har också fått lite kritik för att jag inte svarar vissa som kommer fram och pratar med mig på stan. Jag är bara tyst och låtsas som jag inte hör.  Vissa kommer  ibland fram för att dom vill jävlas och dom pratar som om dom inte hade en enda hjärncell i huvudet. Dom kan äckla sig och försöker reta mig. Varför ska jag bry mig om dessa personer? För mig är det självklart att inte alltid svara då. Jag mår ju bättre av att inte bry mig och är någon för dum i huvudet så kommer det ju inte spela någon roll vad jag säger. Dom kommer ju ändå inte att fatta. Dessutom har jag integritet och den värnar jag om. Om någon utsätter mig för personligt störande ingrepp så kränker ju den personen min integritet. Vissa borde nog tänka på att ha respekt för andra människors privatliv och personliga integritet. Jag tror att dom allra flesta normala människor är överens om att den personliga integriteten är viktig att värna om. Jag känner inte att jag gör något fel när väljer att inte bry mig om personer som jag innerst inne inte vill ha ett skit med att göra.

Jag kommer att ta en paus från bloggen och mina andra sociala medier. Det känns inte motiverande att publicera och uppdatera just nu när jag känner att mycket är så jobbigt. 

Jag mår dåligt och jag är väldigt skör och skakig just nu. Jag vill komma bort ett tag från den där "bubblan" som man lätt känner att man befinner sig i när man uppdaterar regelbundet på olika plattformar i sociala medier. Jag vet inte när jag kommer tillbaka, eller vad jag har för planer när det kommer till mina sociala medier framöver. Det får bli en senare fråga. 

 

Ha det så bra. Jag tycker att många av er som följer mig verkar vara jättesnälla och fina människor.

 

Denna blogg startade jag för 14 år sen efter att jag hade tagit en paus från en annan blogg som jag sen valde att avsluta efter bara 10 månader av bloggande. Men just idag fyller denna bloggen 14 år. Jag har inga planer på att sluta och jag har alltid sagt att jag kommer att hålla på så länge jag tycker att det är kul att blogga. Jag mår bra av att blogga och jag tycker att det är roligt att skapa nya inlägg. Jag bryr mig inte heller det finns folk som tycker att jag ska lägga ner. 

 

Under dessa 14 år av bloggande har jag fått stå ut med mycket från folk som av någon anledning inte gillar mig och det jag gör. Folk har hotat med att dom ska anmäla min blogg till min arbetsgivare eftersom dom tycker att jag som bussförare inte ska få hålla på med det jag gör i mina sociala medier. Jag har också fått ta emot hot om att man ska anmäla vissa av mina inlägg till diskrimineringsombudsmannen. En gång var det någon som kallades sig för feminist som hotade mig med att hon skulle ägna sitt feministiska arbete åt att varna så många som möjligt för mig och min blogg. Folk har också försökt läxa upp mig på olika sätt. Jag får inte lägga upp bilder när jag "plankar", jag borde skänka mer pengar till välgörenhet, men när jag sen skänker  pengar till välgörenhet så får jag höra att det är fel också.

 

Jag får inte ta bilder på mig själv när jag har en Ferrarijacka på mig, eftersom jag inte äger en Ferrari. Jag har fått kommentarer där folk tycker att jag bara ska lägga ner bloggen och istället försöka träffa någon som jag kan bilda familj med. Där kan man ju undra vad den eller dom som skriver så menar. Jag kan väl blogga och visa upp vad jag gör i mitt liv på en blogg, oavsett om jag har familj eller inte?  

 

Sånt som jag också har märkt att folk som läser min blogg har blivit riktigt förbannade för det är om man tex skriver att jag flyger och inte bryr mig  om miljön. Eller råkar jag skriva att jag på ett väldigt enkelt och snabbt sätt har lyckats tjäna en ansenlig simma pengar, då får jag många arga kommentarer om att det inte är rätt att skriva om det. Folk läxar upp mig för i princip allt som man tycker att jag lägger mer pengar på än vad jag borde göra. Jag har genom åren blivit ordentlig hatad om jag har råkat nämna hur mycket vissa saker har kostat som jag har köpt, eller bara fått uppleva. Det spelar liksom ingen roll att det är pengar som jag har jobbat ihop själv och valt att spara för att jag  vill kunna unna mig lite av livets goda ibland. Det är ju alltid mina pengar och jag är ju fri att göra precis vad fan jag vill, men det finns ändå många: Trögfattade, sura och bittra människor som tycker att jag minsann inte ska göra det jag väljer att göra för mina pengar. 

 

Jag har egentligen aldrig brytt mig om vad folk tycker och tänker. Jag har gjort några polisanmälningar genom åren, men många av dom som jag har gjort har inte handlat så mycket om vad folk skriver till/om mig i sociala medier. Det har varit mer jobbrelaterade grejer. Då handlar det oftast om hot mot tjänsteman. 

 

Som sagt jag har egentligen aldrig brytt  mig så mycket om vad folk tycker. Dom enda människorna som jag bryr mig när dom vill säga något till mig, det är dom som jag gillar och ser upp till. Om någon hjärndöd eller sur och bitter människa skriver något hatiskt eller vill försöka läxa upp mig på något sätt, så är det förmodligen aldrig något som jag kommer att ta till mig och bry mig om. Sen kan det ju vara så att vissa människor kanske kommer obehagligt nära, ägnar sig åt brott som faller under allmänt åtal...då är jag ju ganska snabb med att agera på ett sätt som jag tror hjälper för att jag ska bli av med den personen i mitt liv. Polisanmälan kan ju vara en grej att göra, men det finns ju också andra sätt naturligtvis. Ibland räcker det med att blocka en person. Det kan räcka för att bli av med en person. Det hjälper faktiskt förvånansvärt ofta. 

 

Jag kommer aldrig att lägga ner bloggen eller några andra sociala medier p.ga av att det finns människor som inte gillar mig och allt de jag gör och visar. Jag kommer fortsätta lägga upp, skapa och publicera bilder och texter. Det spelar ingen roll för mig hur mycket hat jag får eller vad folk väljer att hota med. Jag kommer att fortsätta publicera vad jag själv vill ändå. Jag kommer aldrig att låta mig påverkas s.k. "haters" och deras åsikter. De mesta av allt hat och olika typer av: Uppläxningar, utskällningar, moralpanik, mobbning och kommentarer som är helt hjärndöda har jag svårt bli påverkad av på något negativt sätt. Förmodligen kan dessa korkade människor som väljer att lägga ner tid på detta få mig att i ännu större utsträckning bara fortsätta göra allt de som jag har fått mycket hat för. Jag gör ju vad jag vill och jag har ingen skyldighet att bry mig om vad andra tycker om det. 

 

Jag har heller inga skyldigheter att stå till svars för nånting som jag har gjort sen tidigare. Genom åren har jag fått många kommentarer på alla möjliga sätt där man kräver att jag ska förklara och säga varför jag tex  publicerade vissa: Bilder, filmer eller texter. Jag kan ibland känna att jag vill förklara mig och jag kan också tycka att det kan bra att folk reagerar, men jag svarar och förklarar om jag själv vill det. Jag gör det aldrig enbart för att någon människa kräver det. Vill jag inte, så gör jag det inte och det känns bara så jävla rätt av mig att aldrig låta mig styras över vad andra vill att jag ska göra. Det gäller ju inte bara blogg och sociala medier, utan väldigt mycket annat i mitt liv också. Jag gör som jag vill och finns dom människorna som bara vill säga massa negativa saker om det jag gör, så tycker jag att dom kan skita i det liksom. För jag kommer inte att bry mig om personer som jag inte tycker om och ser upp till. Dom flesta som genom åren har skrivit "skit" till mig, känner jag ju inte. Det är ju också en anledning till att inte bry sig.. Gillar man inte mig, följ mig inte då. Hur svårt kan det vara liksom. "Haters" gonna hate. Så är det och så kommer det nog alltid att vara. Folk är ju som dom är och är det något som jag har lärt mig under dessa 14 år av bloggande så är det att jag kan sällan få någon hater att ändra deras uppfattning om mig. Det spelar ingen roll vad jag gör. I en sur och bitter "haters" ögon så är det bara fokus på det negativa som gäller. Dom sitter kanske där och är sura och bittra över sitt eget liv, och dom blir väldigt lätt kränkta om tex en sån som mig beskriver att jag för de mesta är nöjd och glad och att pengar rullar in som fan. Träffar man dessutom lite snygga tjejer också, då kan man vara säker på att man har gjort vissa människor arga för lång tid framöver. 

Jag har lärt mig så mycket av alla fel jag har gjort sen tidigare och jag vet att mycket av sånt jag har gjort tidigare kommer jag inte att göra om. Allt jag gör nu blir alltid bättre än vad jag gjorde tidigare. Jag har aldrig tidigare känt att jag gör så många saker som blir så rätt för mig. Jag mår bra av att göra det som känns mest rätt och jag har inga problem med avstå från saker som jag kanske i stunden känner för att göra, men som innerst inne känns helt fel. Jag har lärt mig av mina misstag och att göra misstag är nog det bästa sättet att lära sig saker på. 

 

Jag vill jobba med min egen självutveckling och jag jobbar varje dag med att försöka bli den människan jag vill vara. Ibland gillar jag inte den jag håller på att bli och då försöker jag stanna upp och tänka väldigt mycket på vad jag behöver göra för att jag ska vara den personen jag faktiskt vill vara. Idag är jag på många sätt den människan jag vill vara och jag är på en plats där jag tror att jag har alla förutsättningar att kunna göra mycket av sånt som jag bara mår bra av. 

 

Andras åsikter om mig är ju inte alltid den jag är och jag har aldrig tidigare känt mig så övertygad om vem jag är idag som jag gör nu. Om någon påstår något om mig som jag vet inte stämmer, så är det inget som jag ens bryr mig om att fundera kring. Om jag inte är det man påstår, då är inte det sån jag är och det finns ingenting som kommer att få mig att tro det heller. Folk som inte känner mig kan ju inte veta och jag lyssnar inte på personer som jag vet inte känner mig. Sen är det ju också så att jag lyssnar aldrig eller tar åt mig av negativ kritik som jag kastas på mig av personer som jag inte litar på eller känner överhuvudtaget. 

 

Jag vill alltid må bra och det är alltid det viktigaste i mitt liv. Allt i mitt liv kretsar kring detta hela tiden. Jag ska må bra. Inget annat i livet spelar någon roll för mig. Bara i år kan jag ju titta tillbaka på massor av saker som har fått mig att må så jävla bra. Jag gör saker som funkar för mig och det mår jag bra av. Sånt som funkar för mig kanske inte funkar för andra. Alla är vi olika och vi befinner oss inte alla på samma "plats" livet. Med den vetskapen så är jag glad över att jag har hittat min grej och under många år kört på med det jag tror på. Det har jag ändå gjort att jag mår väldigt bra idag. 

 

Alla människor som jag väljer att ha i min närhet och liksom släppa in i mitt liv, är människor som jag gillar väldigt mycket och som ger mig positiv och bra energi. Jag är så glad över att jag idag ärligt kan säga att jag inte har någon människa i mitt liv som jag inte vill ha där. Jag är inte beroende av någon och ingen av alla som jag har i min närhet försöker tvinga mig att göra något som jag inte vill. Jag har människor i mitt liv som jag känner att jag kan säga nästan vad som helst till. Jag kan öppna mig om jag hoppas att dessa människor känner detsamma för mig. Jag vet vilka människor jag har in mitt liv som faktiskt vill att jag ska må bra och som faktiskt vill ta hand om mig. Det känns helt fantastiskt och väldigt lyxigt att jag känner att jag har en sådan relation till vissa människor. Många av dom samtal som jag har med personer som jag verkligen innerst inne gillar att spendera tid med är så givande och jag får så mycket kraft och energi av dom som jag bara efteråt vill leva ut. Jag är så otroligt glad över att jag känner som jag gör kring allt detta idag. 

 

Det var längesedan jag kände mig utnyttjad av någon. Det har inte hänt på flera år. Jag har dom senaste åren varit bra på att säga nej och jag har också varit bra på att ta bort människor som jag inte tror vill mig väl. Jag gör inte saker som ag själv inte vill, och det mår jag också så jävla bra av. Jag kan ju ha haft fel om människor, men jag är fortfarande väldigt glad över att jag idag inte har någon människa i mitt livet som jag inte vill ha där. 

 

Jag har flera människor i mitt liv nu som jag känner att jag kan öppna upp mig för och när jag gör det så vet jag att dom lyssnar på mig och inte dömer mig. Dom finns bara där för mig och dom vill innerst inne bry sig om mig och ta hand om mig. Jag vet det och jag har aldrig känt mig så trygg med att jag inte har fel om dessa människor. 

 

Det känns bara så skönt ibland när jag bara låter en annan människa ta hand om mig och jag bara kan vara mig själv till 100%. Mentalt är jag mer levande än någonsin. Jag tror inte att jag överdriver det. Jag är inte nöjd med allt i mitt liv och mitt liv är inte prefekt, men jag mår ändå bra över att jag känner att utvecklas och hela tiden blir en bättre version av mig själv. 

När jag sen försöker förklara och försvara mig själv mot alla påhopp, så blir det bara mer av människor som gärna vill tala om för mig hur fel det är att publicera denna typen av bilder. Det spelar liksom ingen roll vad jag säger. Många blir ändå provocerade och påstår jag någonting om som går emot vad vissa arga människor tycker, då ska jag verkligen veta att mina förklaringar inte spelar någon roll. Jag har bara fel och dom sura och bittra människorna tycker alltid att dom har rätt. 

Nu känner jag liksom att det får räcka. Jag tänker inte ursäkta mig för att jag visar upp när jag tar för mig så mycket jag kan av livets goda. Det jag inte orkar med mer det är att försvara mig och försöka förklara allt som jag väljer att göra. Jag kommer inte att sluta göra saker och sen skriva och lägga bilder. Men i fortsättningen ska jag inte bry mig om att försöka förklara min sida och varför jag inte tycker att något av allt jag väljer att göra i livet är fel. 

Om jag tex vill spenderar sjukt mycket pengar så kommer jag att göra det. Så har jag gjort i många år och jag kommer att i framtiden fortsätta med det. Jag kommer liksom inte att ändra mig i allt de där bara för att vissa människor blir förbannade eller är avundsjuka. 

Pengar är som sagt det som verkar provocera mest. Jag kan säga att jag kommer att fortsätta spendera precis så mycket som jag själv vill göra, och vill jag dessutom lägga ut detta i mina sociala medier så kommer jag att göra det. Jag kommer aldrig att lyssna på folk som " kastar" på mig massor med hat, när detta dessutom handlar om att dom själva är sura och bittra över sitt eget liv. Jag kommer som jag har sagt inte att: Ursäkta mig, försvara mig eller försöka förklara någonting. Jag kommer bara att gör det jag vill och publicera vad jag vill, utan att låta mig styras av avd andra tycker. Jag kommer att köra på och vill jag efteråt reflektera och fundera tillbaka på om saker jag väljer att göra var rätt eller fel, så gör jag bara det för min egen skull. Det tar bara för mycket på in kraft och energi när jag väljer att bry mig om att försöka förklara för andra genom att ge min syn och mitt perspektiv på saker och ting. Jag har ju också fattat nu att oavsett vad jag gör eller säger så kommer det alltid att finnas: Sura, bittra och lättprovocerade människor som ändå inte kommer att ändra uppfattning om allt som dom tycker är så fel med mig och sånt jag väljer att göra. 

Jag inser mer än någonsin nu att det bästa för mig själv är att jag bara kör på med mina sociala medier så länge jag själv tycker det är kul och känns meningsfullt. Jag kommer från med nu att inte ägna mig åt att försöka få lättkränkta, eller rent av hjärndöda människor att försöka förstå mig. Dom kommer ändå inte att fatta eller ens vilja försöka förstå.  Om jag svarar på frågor så kommer bara fler följdfrågor och sen lyfter folk saker som jag säger eller skriver ur sitt sammanhang och för att det ska passa deras teorier om hur dom tror att det ligger till. Sen om det är så eller inte, det skiter många i. 

Jag kan inte komma fram till något annat nu  än att det bästa jag kan göra bara är att köra på med mitt liv och inte bry mig om att försöka försvara eller komma med förklaringen som ändå sällan spelar någon roll. Det kommer alltid "ploppa" fram folk som kommer att ha negativa åsikter och försöka göra vad som kan för att "trycka ner" mig och förstöra för mig. Problemet är ju heller inte mitt. Om du är en person som blir provocerad över vad jag gör, då ditt eget problem och något som du borde söka hjälp för. Sen är det ju inte svårt att bara sluta följa mig. Gillar du inte mig så behöver du inte följa mig. Jag tror inte att någon tvingar dig. 

Som sagt: I fortsättningen kommer jag bara att köra på och stå för det jag gör. Det kommer att bli väldigt lite av: Ursäkter, förklaringar och försvar av sånt som jag väljer att visa. Mitt liv är inte perfekt och jag är inte det heller, men jag tänker köra på som fan, både i nuet och i framtiden. I slutändan handlar ju allt om att jag bara ska må så bra som möjligt. Jag skulle aldrig kunna må bra om jag låter andras negativa åsikter påverka mig i sånt som jag vill göra i mitt liv. 

Nu kör vi!!

När man är ledig och har semester då har man väldigt mycket till att fundera och försöka hitta lösningar på sånt man vill få fixat. För mig handlar många tankar om mina drömmar som jag har. Jag vill så mycket, men om jag verkligen får allt att funka som jag verkligen vill ha det under de närmaste två åren, då kan möjligheten finnas att jag ska kunna förverkliga min högsta dröm i livet om. Det är ju att nå min vision. Jag vill nå ett tillstånd i livet där jag känner att nu är jag nöjd med allt jag har gjort och, oavsett hur allt blir framöver så ska inte det spela så stor roll. Lever jag min dröm och når min vision, då har jag i alla fall just nu svårt att se att jag kan göra något mer som kommer att överträffa det. 

 

Nu är det ju så att en vision är ju egentligen inget som man kan räkna med att man ska klara. Man kan: hoppas, kämpa med sånt man tror att man behöver göra för att nå den, tro på sig själv, inte ge sig, ha tålamod och jag tror också att man till viss del behöver ha lite tur. När ja känner som jag gör kring detta så tycker jag att det säger sig självt att jag inte kan vara säker på att jag når den vision jag har. 

 

En vision är ju också något som man egentligen inte kan ta på. Min vision handlar mer om hur jag vill få det i livet. Jag söker ett särskilt tillstånd att kunna leva och verka i. Att jag ska må så bra som möjligt är en viktig "pusselbit" i detta. Jag kan erkänna att min vision inte är realistisk, men den går att uppskatta till viss del i pengar. Jag har också försökt tidsbestämma arbetet mot visionen och ungefär när det skulle kunna vara möjligt att faktiskt uppnå den, men jag har inga måsten i varken pengar eller antal år. Jag gör vad jag kan och sen handlar det ändå mest i slutändan om att jag ska våga ta dom avgörande stegen för att jag ska kunna nå det där tillståndet där jag kan säga att jag lever i min högsta dröm. Det väl det här med att våga som jag känner är något som kan hindra mig från att klara detta. 

 

Idag tror jag att jag måste våga riskera någonting och ta bort något i mitt liv som är bra. Jag tror att jag måste våga ta en risk och ta bort något bra, för att jag sen ska kunna få allt det där som jag anser vara ännu bättre. Just att jag måste ta risker är en ganska jobbig tanke för mig. Jag fastnar lätt i tankar som handlar om det vanliga och trygga. Jag vågar inte ändra för att jag kommer att ångra mig om det blir sämre. Just att ta en risk innebär ju också att man lätt kan misslyckas, även om det också kan vara så att ju högre risk du tar, ju mer ökar också möjligheterna. 

 

Men för mig är ändå detta med risker något som jag brottas med och kanske inte alltid fullt ut vågar ta. Mycket i mitt liv är jag ju ganska trygg med och det vanliga och trygga, är ju ofta något som kan vara otäckt att försöka förändra. Jag måste typ hitta ett sätt att övervinna mina rädslor över att ta risker. Samtidigt vill jag ju nå min högsta dröm och ska den bli verklighet då har jag svårt att tro att jag bara kan göra som jag typ alltid har gjort och sen löser det sig ändå. Det funkar inte och det är jag rätt säker på. 

 

Det som känns bra är att jag tror att jag vet vad som krävs och allt jag tror att jag behöver göra kan jag klara av att göra inom någon rimlig framtid. Det är dom där två åren. Hur jag än vänder och vrider så har jag inte hittat någon lösning som tar mig närmare visionen. Men om två år då kan jag se att jag har flera olika val som skulle kunna funka att faktiskt komma till en punkt där jag bara måste våga förverkliga min dröm, genom att ta risker och ta vara på dom möjligheter som kommer med detta. Innan två år så går det inte. Jag kan inte se det i alla fall. Det är svårt att förklara varför i ett och samma blogginlägg, men det är inte rimligt att det ska kunna gå snabbare med tanke på hur mycket pengar som jag anser att jag behöver, innan jag kan bestämma mig för hur jag ska göra för att försöka.

 

Den senaste tiden har jag också tänkt över om det skulle vara värt att bara släppa precis allt annat som jag strävar efter att försöka fixa. Jag har ju andra drömmar än att just bara nå min vision. Men kan det vara så att lösningen är att jag bara går 100% för visionen och låta i princip allt i mitt liv kretsa kring det målet. Det är ju ändå så att når jag visionen så spelar inga andra drömmar i mitt liv någon roll. Jag skulle lätt kunna avstå från allt bara jag når min högsta dröm. 

 

Jag vet inte om detta är möjligt, men det känns som att våga och inte vara för "blockerad" i det vanliga och trygga. Det känns som att jag måste våga göra en förändring, för att jag sen ska få en förändring. Det känns ju för mig ganska självklart. Men samtidigt så har jag inte hitta en en enda lösning på hur jag ska kunna göra en större förändring som tar mig närmare min vision, tidigare än om två år. Sen kan det ju också vara så att även om jag kommer till en punkt där jag  vågar ta dom där stegen som jag tror att jag behöver göra, så är det ändå inte säkert att jag klarar av det. En vision är ju sällan realistisk och jag måste ju ändå själv våga möta sanningen i detta. Att jag inte kommer att lyckas måste jag också räkna med, även om jag helst inte vill tänka på det. Det är ingenting att skämmas över om jag kommer till en punkt i detta där jag typ inte vågar ta dom stegen som jag tror krävs för att jag ska nå min vision. 

 

En sak är jag ändå jävligt säker på. Under denna semester så har jag ju haft tid att tänka mycket kring den vision jag har och vad jag helst av allt skulle vilja lyckas med i mitt liv. Att det är detta jag vill och verkligen tänker fortsätta att sträva efter ett bar tag till, det blir för mig extremt klart när jag har semester. När jag har min semester så kan jag ju ibland hitta den där känslan hur det skulle kunna vara att leva i den vision och dröm som jag vill nå. När jag lyckas hitta den känslan och faktiskt pröva på det, då blir jag väldigt säker på att jag vill detta. Och det känns ändå bra. Sen är det ju dom där två åren innan jag verkligen kan göra den större förändringen och det kan ju kännas lite surt för man vet ju aldrig hur livet ser ut då, eller om man ens lever då. Jag har vänt och vridit och tänkt om jag kan göra mer tidigare, men vilka lösningar jag än funderar kring, som jag känner mig trygg med att göra, så kommer jag att få vänta till tidigast sommaren 2024. Då däremot har jag flera olika lösningar på hur jag ska göra för att kanske kunna nå min vision. Så är det och jag får nog bara acceptera det. Det positiva är ju att man kan ju göra väldigt mycket inom två år för att komma närmare alla möjliga mål som jag har i livet. Visionen är ju inte allt, även om jag lätt kan säga att om jag lyckas nå min högsta dröm, så kommer inget annat att vara viktigt överhuvudtaget. Jag kan lätt ta att jag misslyckas med allt annat, om jag når min vision. Det är jag också jävligt säker på och under semestern har den säkerheten bara förstärkts inom mig. 

 

Andra saker som också kan få mig att tycka att det är värt att fortsätta att sträva efter den vision jag har det är att jag ser ju andra människor som redan lever precis så som jag också vill ha det. Även om jag kanske inte söker exakt samma liv som någon annan så ser jag ju hela tiden att andra kan och då måste ju jag också kunna. Dom är ju människor och jag är en människa. Om andra kan så kan väl jag också? Varför ska jag tror något annat? Oavsett vad andra säger så kommer jag att köra på i minst två år till. Hur jag än får det i mitt liv i framtiden så kan jag ändå se att jag skulle kunna nå min vision. En vision för mig är ju liksom inget man direkt kan ta på. För mig handlar detta mest om att jag vill nå en punkt i livet och befinna mig i ett särskilt tillstånd, som jag tror kommer att göra mitt liv betydligt enklare att leva.

 

Som sagt: Ju mer jag tänker på detta ju säkrare blir jag att jag verkligen vill nå min vision. Sen är det ju många bitar som måste falla på plats. Jag måste våga ta vissa risker och jag måste tro på mig själv, Jag ska nog inte lyssna så mycket på vad andra säger. Då kommer folk bara att mata mig med massa negativ skit och det kan jag vara utan. Jag måste också ha lite tur, men det är ju svårt att själv påverka. Om det nu inte att jag kommer att ha turen på min sida för att jag just vågar och satsar på detta. Ju mer jag skriver just nu, ju mer känns det som jag bara upprepar mig. Jag avslutar detta inlägg nu och drömmer vidare om det liv som jag vill ha och som handlar om att jag ska leva i min dröm och inte bara drömma om det. 

Dom senaste veckorna har jag tänkt en del kring Dannebloggen och kanske inte bara just på min blogg , utan mina andra sociala medier också. Jag får ibland tankar på att jag kanske ska lägga av och försvinna helt från: Blogg, Instagram och TikTok. Det är ju på dessa plattformar som jag publicerar mest. Det kommer upp lite tankar på vad detta egentligen ger mig att hålla på med. Känslan jag kan få är också att jag aldrig skulle ha börjat. 

 

Sen är det ju ändå så att jag tycker att detta med mina sociala medier är roligt att hålla på med. I grund och botten är det bara det. Jag håller på med detta för att jag tycker det är roligt. Dannebloggen är bara en ego-grej för mig. Jag skiter tex fullständigt vad andra tycker och tänker om Dannebloggen om allt de som sägs bara är hat och andra negativa saker. Det är inget som ens får mig att bry mig eller göra mig ledsen det minsta lilla. Mitt syfte med att ha sociala medier är ju bara för att jag gillar att ha allt detta som tidsfördriv. Dessutom har jag sen länge känt att jag mår bra av uppdatera med jämna mellanrum. Jag tar inte ens åt mig av konstruktiv kritik. Jag tänker ju aldrig på vad jag måste göra för att utveckla mina plattformar. Jag bara kör på för att jag personligen tycker att det är kul. 

 

Jag har fått massor med skit genom åren för mina sociala medier. Det kan vara att man tycker att min blogg är dålig eller att jag ska sluta att lägga upp vissa typer av inlägg på Instagram, eller så känner bara vissa ett behov av att säga att min TikTok är sämst av allt som finns att titta på där. Alla dessa människor som skriver eller säger detta till mig tror uppenbarligen att jag bryr mig. Annars hade man väl inte varit på mig på det sättet?  

 

Ingen kan få mig ledsen genom att påpeka för mig att mina sociala medier är dåliga. Jag bryr mig inte alls om dessa människor. Jag pillar ju bara med detta för att jag tycker det är kul. Mitt syfte är inte att få andra att tycka att det jag gör är bra. Man kan liksom inte såra mig för att man kritisera något som jag lägger upp.  Jag bryr mig bara om att allt ska vara roligt. Om jag ska bry mig om vad andra tycker så lägger jag bara energin på alla som ger mig positiv feedback. Varför skulle jag bry mig om något annat än bara allt som jag anser vara positivt? Jag jobbar ju liksom inte aktivt med att utveckla och göra mina sociala medier bättre. Allt blir som det blir och om det sker någon form av förbättringar så handlar det bara om att jag har hittat ett nytt sätt som känns roligt att jobba vidare på.  Vad andra tycker at jag ska förbättra eller utveckla är inte av intresse för mig. Allt kan se likadant ut varje år...bara jag tycker det är roligt att greja med Dannebloggen.

 

Jag får flera gånger i veckan meddelanden skrivna till mig där man säger att man tycker om det jag gör på ett flertal av mina sociala medier. Vissa har ju också följt mig under en ganska lång tid. Vissa skriver ganska ofta och naturligtvis blir jag glad av detta. Då bryr jag mig naturligtvis. Många är hur snälla och gulliga som helst. Detta väger ju lätt över den skit som man ibland också får. Sen är det ändå så att i grund och botten handlar allt om att jag ska tycka att detta med Dannebloggen är kul greja med. Den dagen jag inte tycker att detta är roligt, då är det dags att lägga av med allt vad Dannebloggen är. Men det är ju ingen annan person som kommer att kunna påverka mig till att fatta ett sådant beslut. Det är bara mina egna tankar som kommer att bli avgörande  hur jag gör i framtiden Dannebloggen.  

Idag fyller denna blogg 13 år. Det känns som ganska lång tid. Undra vilken dag som jag slutar blogga? Det känns som det aldrig kommer att hända även om jag har funderat många gånger på att göra det. 

 

Jag tycker ändå att det är skönt att ha bloggen att pilla med.  Dom senaste 2 åren har jag haft som mål att skapa minst ett inlägg varannan dag och det har jag gjort. Jag kanske inte får till alla blogginlägg så bra som jag skulle vilja, men jag är ändå nöjd med att jag uppdaterar regelbundet och håller bloggen levande. 

 

Jag mår bra av att blogga. Det är ett bra sätt för mig att stanna upp och tänka efter. Vilket jag ofta känner att jag behöver göra. Jag är ju en person som lätt blåser på med saker, och då kan det ju bli att jag fattar för sent att nånting är på väg att gå åt rakt åt helvete. Bloggen har nog ofta fått mig att inse vad som är mer rätt att göra. 

 

Funderar jag över framtiden och vad som händer med bloggen så känner jag just nu att jag vill fortsätta som vanligt ett tag till. Jag tror inte att jag vill hålla på med bloggen i 13 år till. Som jag känner just nu så vill jag nog hålla på i 2 år till. Fast samtidigt tror jag att det nog blir fler år än så innan jag lägger av helt. 

 

 Ibland funderar jag på vad jag hade gjort i livet om jag aldrig hade börjat blogga. Hade livet sett annorlunda ut? Hade saker och ting varit bättre eller sämre? Hade jag mått skit av att jag inte stannar upp och tänker efter? Eller hade jag mått betydligt bättre av att låta bli att skriva om saker som jag ofta känner att jag vill tänka igenom och bearbeta? 

Jag får ofta upp tanker i mitt huvud där jag funderar mycket på var jag hade varit i livet om jag inte hade valt si eller så när jag har stått inför vissa vägval. Man gör ju ibland saker som sen kan leda till att livet förändras totalt. Jag kan ofta fundera på var jag hade varit i livet om jag tidigare valt en annan väg än vad jag gjorde. Jag tycker inte alltid att jag har gjort. Jag kan bara fundera mycket på hur mycket annorlunda mitt liv hade varit idag om jag hade gjort andra val i livet. Om jag hade gjort någonting annat än vad jag faktiskt gjorde, vad hade jag då haft för livshistoria idag att kunna berätta om då? Jag försöker att inte fastna i dessa tankar.  Gör jag det så ångrar man ju lätt saker också. Sådana tankar går ju sen aldrig att vinna över, hur mycket man än försöker.  Dom blir bara jobbiga och ger mig också säkert massor av ångest. 

Jag kan ibland känna att jag skulle få mer saker gjorda av sånt som jag har gått tänkt på länge att jag ska fixa. Jag känner att jag tänker och pratar mycket för mig själv om vad jag vill göra, men sen kommer prestationsångesten och när den känslan infinner sig, då har jag kanske svårt att ta tag i alla dessa saker som man gärna skulle vilja göra. Det kan också vara att jag vill för mycket och då blir jag lätt lite "fladdrig". Jag tänker att jag ska börja göra nånting, men sen vill jag ju något annat och sen får man ju titta på hur man ekonomiskt ska lösa allt…och tillslut blir allt bara för mycket, och då blir det ju alltid lättare att skjuta upp allt till senare tillfälle, eller bara helt strunta i allting. 

För min egen del skulle jag önska att jag bara mer allmänt kunde bli mer stabil med allt jag gör i livet. Samtidigt försöker jag ju idag att göra mer saker som inte ställer krav på att jag måste presentera så in i helvete hela tiden, men samtidigt vill jag ju göra saker som jag inte kommer att kunna fixa om jag inte levererar och presterar bra i form av tex jobbande och väl genomtänkta ekonomiska beslut. Ibland är det svårt att få ihop alla bitar där. 

Normalt sett så har jag ju i alla fall många rutiner. Jag försöker ofta övertyga mig själv om att det nog är bra att man har saker att göra som bara sker av av gammal vana. Jag får för mig att har jag rutiner så är jag mer stabil de jag då gör och känner mindre av den press som jag lätt sätter på mig själv. Samtidigt återkommer ju tankarna om att jag vill göra saker som är en liten utmaning för mig. Då ökar ju säkert pressen och även om det är ganska vanligt att jag sätter upp mål som jag vill uppnå så känner jag mig sällan trygg i allt jag sen känner att jag måste göra för att nå mina mål. Men med rutiner är det nog så jag känner mig trygg med. Då blir ju mycket bara som vanligt. 

Hur summerar jag min semester denna sommar? Jag känner att jag vill göra det när detta är mina sista dag av semestern 2021. Det som jag först tänker på är att jag har vänt på dygnet nästan varje dag, från det att jag blev ledig och visste att nu ska jag ha över en månad av semester. Först berodde det ju på OS och sen… jag vet inte, men jag har ju suttit uppe många nätter och skrivit blogginlägg. Det har känts bra för jag har haft så mycket tankar som jag inte kunnat släppa och när jag känner så då vill jag bara skriva ner precis allt som jag för stunden tänker på. Jag har ju inte behövt gå lägga mig för jag har inte haft den vardagliga rutinen att jag ska upp och jobba. Jag har haft tid för att tänka och blogga och det har varit jätteskönt. 

En annan sak som jag har gjort mycket under denna semester det är att jag har kollat en hel del film. Mest har jag tittat på sånt som jag vet att jag gillar och som jag har sett många gånger förut. Sånt känns också vanligt och tryggt för mig. 

Jag kommer kanske att minnas andra saker också i framtiden från årets semester. Jag vet inte om jag kommer att minnas att jag var ute två nätter och festade. Jag brände ganska mycket pengar då, men det är så vanligt att jag spenderar under mina utenätter så jag kommer nog inte att minnas dessa två mer än några andra. Jag vet nu att jag har haft många dagar av beslutsångest, men det är ganska vanligt att jag har det året runt. Därför kommer jag nog inte heller att minnas dom stunderna mer än andra. 

Jag mår lite dåligt när jag tänker på att jag snart ska tillbaka och börja jobba igen. Det känns enklare att bara fortsätta vara mer ledig . Samtidigt vet jag ju att jag inte hade fått något som jag ens hade kunnat kalla för semester om jag inte hade haft ett jobb och gå till.  I skrivandets stund sitter jag också och tittar lite på hur mycket extrapengar jag har dragit in under juli, samt, denna månaden. Det är mer än vad det brukar vara i juli och denna månaden är ännu bättre än alla andra i år. Det resultatet av hårt arbete som jag genomförde så länge sedan som 2014.  Att jag har ett jobb att gå till är ju det som också gör det möjligt för mig att tjäna extra pengar. Så hur man än känner kring att börja jobba som vanligt igen, så är det ju ändå arbetet som gör att man kan skapas sig ett vanligt och tryggt liv. 

Jag tänker just nu att jag förtjänar att vara vaken minst en natt till och kolla på någon film som jag säkert har sett minst 62 gånger tidigare. 2014 så trodde jag starkt på att jag skulle ha förverkligat alla mina drömmar inom loppet av max 2 år. Det var jag då säker på och jag tänkte att inget kunde stoppa mig. Självförtroendet var på topp  💯 Idag känner jag inte ens att jag är i närheten av att ha förverkligat alla drömmar jag har. Undra varför det känns så annorlunda nu mot vad det gjorde då? Kanske förstår jag bara mer av livet nu. Kanske har jag mognat. Jag vet egentligen inte och jag tror inte heller att jag vill fundera på det. Jag vet ju bara att jag är långt ifrån färdig med allt som jag vill få gjort i mitt liv. Ju mer erfarenhet jag får, ju mer förstår jag att jag aldrig kan veta hur livet kommer att bli. Nuet är det enda som jag kan veta något om. Förr tog jag nog strid mot fler människor som jävlades med mig på olika sätt. Nuförtiden bryr jag mig typ inte alls och väljer jag att ändå göra något så handlar det mest om att bara få slippa bry mig om den personen i framtiden. Jag vill bara vara ifred. Jag vill fortsätta göra sånt jag själv gillar att göra och i lugn och ro. Tex kolla en film som jag snart har sett 63 gånger förut.  Dom enda jag vill bry mig om, är dom människorna jag faktiskt bryr mig om innerst inne. Från djupet av mitt hjärta ❤️. 

Jag undrar vad jag skulle tänka om mig själv idag om jag verkligen gjorde en ordentlig tillbakablick på denna bloggen. Många av mina inlägg har jag egentligen inte ens läst eller tittat på. Jag har ju naturligtvis kollat innan jag publicerar något, men jag har inte på riktigt titta  tillbaka på mina tidigare inlägg och likt en bok läst igenom vad som står här. Undra om jag någonsin kommer att göra det. Ett flertal personer har genom åren sagt till mig att då man hittade min blogg första gången så har man ganska omgående läst allt som jag har skrivit. Vissa har ju hitta min blogg precis när jag började, för andra har det tagit fler år, och jag hör folk än idag som hittar min blogg för första gången i år, men ändå väljer dom ganska snart att kolla igenom allt från början till slut. Jag kan imponeras av alla dessa människor som ändå tycker att det är värt att lägga ner så mycket tid på att kolla vad jag gör och allt jag genom åren har valt att blogga om. Det handlar ju ändå i dagsläget om över 12 000 inlägg. Jag själv vet inte om jag någon dag ens kommer att läsa igenom någonting av allt jag har publicerat. Jag känner inte nu att det inte finns något syfte för mig att göra det. Jag har i alla fall inte kommit varför det skulle vara meningsfullt att bry mig om det. Jag kan ändå fundera lite över vad jag skulle lära mig om mig själv om jag kolla allt jag har gjort på min blogg genom åren. Vad skulle jag lära mig då? Vad skulle jag komma till för insikter och skulle känna att jag har gjort ett bra jobb med min blogg? 

Ni som har följt mig ett tag nu vet att jag brukar gå promenadrundor. Sen några år tillbaka har jag också satt upp resultatmål. 80 000 steg i veckan är ett resultat som jag alltid vill klara. Jag bär alltid runt på en  känsla av att jag skulle må skit om jag inte går mina promenader. Att jag har ett mål för varje vecka handlar mest om att jag inte ska låta bli för många gånger, och slutändan sen kanske lägga av helt. Då skulle jag nog med allra största sannolikhet må skit. Jag har förövrigt börjat fantisera om molnen som jag ser på himlen när jag är ute på mina rundor. Det kan bara vara att jag ser ett moln som kanske hänger ihop med något annat och sen kan jag fundera länge på vad jag tycker att det föreställer. Detta har jag börjat göra nu i sommar. Jag minns annars att jag ofta fantiserade när jag var riktigt liten om vad just molnen på himlen kunde likna. Ibland tyckte jag att det såg ut vara en drake. Någon gång kunde jag tänka att det var ett ufo och jag vet att jag också tänkte att ett moln kunde se ut som  en sån där häst som man kallar för enhörning 🦄. Nuförtiden har jag som sagt börjat att titta upp mot himlen och molnen igen. Jag tänker även då på vad det är jag ser. Ibland kan jag tänka att molnen liknar ett träd eller så återkommer jag till den där hästen.  Jag kan tänka att jag ser en hund. Eller varför inte en stor vit soffgrupp. Jag funderar nu som när jag var liten, men varför jag har börjat titta upp mot molnen på himmelen när jag är ute på mina promenader? Det  beror på att jag vill sträcka på mig och titta högt och långt fram, istället för att typ hänga med rygg och huvud och titta ner i marken. Det är liksom syftet med det och jag känner mig trygg med det för jag gjorde det när jag var liten och det kändes ju bra att göra så då. 

Jag kan ibland tänka tillbaka på den tiden då jag inte hade någon blogg att skriva ner mina tankar på. Jag kan tänka på den tiden jag var som mest stressad. Hade jag inte kommit ur det så undrar jag vad jag hade haft för blodtryck idag. När jag tänker tillbaka på vissa perioder i livet så fattar jag ingenting. Vad tänkte jag med?  Hur hade jag så mycket tålamod med vissa människor, trots att dom behandlade mig som skit, förstörde mycket för mig och gjorde mig sjukt stressad?Varför var jag inte en person tidigare som mer stannade upp och tänkte efter lite mer? Det känns idag som att bloggen har hjälpt mig att rätta till alla möjliga fel som jag före jag började blogga tyckte att jag gjorde. Jag vet att alla dessa tankar om varför jag inte gjorde si och så tidigare är helt meningslösa att tänka. Men det är svårt låta bli eftersom jag fortfarande kan vara rätt förbannad på vissa människor för att dom har gjort som dom har gjort mot mig. Under dom senare åren har antalet människor som jag har varit förband på minskat. Jag har nog börjat se min egen del i allt som hände också. Jag accepterar inte eller förlåter vissa för vad dom har gjort mot mig, men jag kan många gånger känna att jag borde har förstått att vissa skulle göra som dom gjorde och många sätt fanns att undvika de mesta av den skiten som jag fick utstå. Jag kan vara arg på mig själv att jag säkert många gånger under mitt liv har varit: Naiv, lättlurad och godtrogen. Jag tänker även här att bloggen sen länge nu har hjälpt mig att förstå hur jag ska göra för att inte gå i alla dessa fällor som många jävla äckliga människor försöker få mig att fastna i.  Jag är tacksam för att jag har Dannebloggen. ❤️💛 Den lurar mig aldrig. Min blogg är alltid lojal mot mig, bara jag är ärlig i allt jag publicerar på den. Lite fånig tanke kanske, men jag har i alla fall ingen person i mitt liv idag som jag känner att jag blir illa behandlad av. Om det nu ändå skulle vara så att jag blir utnyttjad av någon eller några idag,  så tror jag ändå inte att jag bryr mig speciellt mycket om det. Det är inte mer än att det känns ok. Jag vet ju idag att jag bara spenderar fritid  med människor som jag gillar att umgås med alla ger ju mig bra vibbar och mycket energi. Skitsamma om jag då blir utnyttjad. Jag bryr mig liksom inte. Varken nu eller i framtiden. 

Ibland funderar jag på vad jag hade kunnat få slippa utså om jag inte hade haft en blogg och allt inte hade blivit som det nu blev med Dannebloggen. Jag kan ju börja med att säga att jag hade sluppit vissa typer av hot som jag har fått från människor där dom har sagt att dom på ett eller annat sätt ska förstöra mitt liv om jag inte lägger ner bloggen. Jag har ju som ni ser aldrig brytt mig. Jag har ju bloggen kvar och jag har svårt att se att jag skulle lägga ner bloggen för att vissa helt värdelösa människor som har ett tråkigt liv och en liten hjärna väljer att höra av sig till mig med massa meningslöst babbel.  Jag bryr mig nog inte så mycket om alla dom som genom åren har hört av sig på alla möjliga otrevliga och ganska vidriga sätt till mig. Men jag glömmer aldrig nånting heller, och någon dag kanske jag gör nånting med allt om jag skulle få chansen och tycker att det finns något syfte med det. Fast jag orkar nog inte bry mig så mycket. Det är lättare att bara skita i allt de som man innerst inne inte vill ha med att göra. Man bråkar ju inte om det värdelösa. Ska man bråka så kämpar man väl för något som är värdefullt. Är inte det mest rätt att göra?

Hade jag inte haft bloggen så hade jag ju också sluppit alla dessa människor som på olika sätt tycker och kräver att jag ska stå till svars för något som jag tidigare har skrivit på min blogg. Det behöver jag ju inte göra. Det vet jag och därför skiter jag oftast i det. Jag orkar liksom inte bry mig eftersom jag vet också att många gånger spelar det ingen roll vad jag svarar eller har skrivit. Vissa vill kasta skit på mig ändå. Även om mitt svar kanske  skulle vara ett sådant som dom innerst inne  håller med mig om. Så spelar det ingen roll. Vissa väljer att dissa för att dom inte gillar mig. Det gör dom oavsett vad jag gör eller har gjort. 

Jag kan ibland också tänka på att jag hade sluppit alla dess bjudningar hem till folk som på ett sätt har varit trevliga, men där jag i efterhand många gånger har fått skit för att jag inte har bloggat om den dagen eller kvällen. Jag tänker alltid att var det därför dessa personer ville umgås med mig. Jag har också varit på en annan date där jag i efterhand  har fått hur mycket skit som helst för att jag inte har skrivit några rader på bloggen eller lagt ut något på min Instagram eller liknade. Då är det ju lätt att jag känner det bästa hade varit att tacka nej, men samtidigt vill jag ju inte vara en person som ofta säger nej till att hänga och ha trevligt med andra människor. Jag vet inte hur många gånger jag på min blogg har skrivit att jag visar inte allt och jag lägger inte ut hela mitt liv i mina sociala medier. Jag gör massor med saker som jag bara inte känner för att dela med mig av. Vad är det som är så viktigt? Hur kan någon bli upprörd över att jag inte skriver några rader eller på något annat sätt visar upp tex en middagsbjudning för några hundra personer. Fler är det ju inte som dagligen följer mina sociala kanaler. Jag tröttnar ju också ganska lätt på dessa människor ganska snabbt. Jag tänker inte börja tjafsa om det heller. Det blir ju inte roligt om jag också ska få skit för allt jag inte gör. Det räcker ju med den kritiken jag får ta av vissa följare för sånt jag skriver eller på andra sätt väljer att visa och publicera. Sånt jag inte gör kan jag väl ändå få slippa höra att jag borde gjort  och få skit för inte gjorde det. Sen tror jag ändå inte att jag bryr mig i slutändan. Lite skit får man väl ta och mycket skit får man acceptera. Därmed inte sagt att jag accepterar vad som helst. Ibland kan jag fundera på vad vissa kändisar får utså för att dom just är offentliga personer och har mycket följare. I dom stunderna är jag glad över att jag inte har så många följare eftersom jag nog bara har fått utså en bråkdel av sånt som typ många kändisar med många följare genom åren har vittnat om att dom har blivit utsatta för. Mycket för min del är ju ganska lugnt. Jag är bara en vanlig kille som känner mig väldigt trygg med allt jag väljer att visa. Även om man kan få kritik så är det liksom inte mer än så. 

 Jag känner ofta att jag mår bättre av att bli arg när människor på något sätt behandlar mig illa. Jag mår ju egentligen inte bra av det, men det är mitt sätt att ändå kunna funka i vardagen efter en händelse. Om jag bara tar skit och stänger in den, då får jag för mig att jag mår ännu sämre av det om jag inte reagerar med kraft och blir förbannad. Jag tänker att måste få ur mig det jag exakt känner och ilska känner jag ofta för jag hatar tex när folk inte låter mig vara ifred.  Jag vill inte ta någon skit och jag blir då arg för att jag vill få ur mig dom känslorna som jag vet får mig att må dåligt om jag bara håller dessa inom mig.  Egentligen mår jag nog inte bra av några konflikter eller av dom sätt jag väljer att hantera dom på. Jag försöker se fördelar med att bli arg och för att folk försöker kasta på mig skit och inte låter mig vara ifred. Jag kan se att jag mentalt kan må bättre på sikt, men innerst inne vill jag inte ha något bråk med någon överhuvudtaget. Hamnar jag ändå i det så är ju det jag gör bara vad jag tror att jag behöver göra för att människor ska låta mig vara ifred. Jag kan vara otrevlig. Jag vet att det är fel att vara så i vilken situation man än hamnar i,  men jag vill bara få bort personen från min närhet som jag har hamnat i konflikt med.  I den stunden tänker jag att blir jag bara arg så får jag nog vara ifred sen, men någonstans kan hela situationen i gå baklås och allt kan bli väldigt mycket värre för mig själv istället. Det många inte verkar tänka på det är ju att jag oftast inte känner den personen som kanske väljer att komma fram till mig och börja tjafsa. Kommer dessutom en person fram och är uppkäftig och otrevlig, då vill jag bara att den personen låter mig vara ifred, och jag gör då vad jag tror är rätt för att jag i slutändan ska få slippa personen i framtiden. 

Jag vill ju egentligen bara vara snäll och inte ta plats. Jag vill bara leva och må bra. Jag vill just nu jobba mycket på att förverkliga mina drömmar. Snart orkar jag inte hålla på längre att tjafsa och behöva skälla på folk som jag innerst inne bara tycker kan dra åt helvete. Jag funderar mycket på hur jag på bästa sätt kan undvika sånt. Jag tror ändå inte att jag bryr mig så mycket om vad folk tycker och tänker om mig när det handlar om sånt som inte är positivt. Jag tror att den ilska och vrede som jag ibland känner ändå får mig att vara kreativ och driven. Det känns sjukt om det stämmer, för jag vill inte tro att det är rätt och bra att bli, eller vara arg. Jag vill aldrig se det som något positivt. Ändå  känner jag mig bekväm och trygg i den känslan när jag för stunden är det. Det  tröttsamt att vara arg. Men det är ju också tröttsamt att gömma sig bakom den känslan och inte känna att man får ur sig vad man faktiskt känner. Förtränger man skiten, då kommer känslan ikapp. Det är så för mig i alla fall. Det kan vara många år efter en händelse som man inte då upplevde som jobbig, men som ändå kommer fram långt senare och kan ge mig både ångest och känna ännu mera hat än någonsin tidigare. Jag gillar inte den känslan som liksom kommer upp till ytan. Sånt  som man kan påverka tycker jag händer i nuet. Många gånger har jag under min livstid fått det bekräftat. Jag kommer nog aldrig att sluta att tro på meningen: Lev i nuet. Klarar jag det, så tror jag att jag mår som bäst och då borde det ju vara så att man inte tänker så mycket på sånt som man tycker har varit skit sen tidigare. Man oroar sig väl mindre för framtiden också om man mer är och verkar i nuet? 

 Jag vill inte vara arg. Det är inget som ska kännas tryggt för mig att vara det.  Jag vill komma på något som får mig fast övertygad om att det alltid är bättre att bara vara snäll, lugn och avspänd. Undra vad som ska få mig att bli övertygad om att inte ilskan är sånt som jag kan må bra av och konflikter och bråk är sånt jag känner mig trygg i. Det kommer att bli svårt att försöka att aldrig visa känslor i form av ilska utan bara försöka vara snäll eller undvika att få utstå saker som man innerst inne helst av allt skulle vilja slippa. 

Ibland funderar jag på att bara göra vad jag kan nu för att leva i min vision. Jag kan känna att det kan vara värt att förverkliga den redan nu, även om priset jag i slutändan kommer att få betala är väldigt högt. Innerst inne vet jag att mitt liv kommer att vara i kaos om jag gör verklighet av visionen redan nu,  men många gånger kan jag känna att jag borde göra det ändå. Allt kanske ändå inte blir som jag tror. Det kanske blir mycket bättre än vad jag kan föreställa mig. I min vision om hur jag vill ha det i livet, där jag mestadels fri från konflikter och bråk med människor. Jag kommer inte att behöva bry mig om skit och jag vill verkligen inte bry mig om det, varken nu eller senare. Det kommer att vara lättare än någonsin att vara snäll, lugn och avspänd.  Det kommer också att vara enklare än någonsin att leva i nuet. 

 Ibland kan jag fundera på om jag behöver känna nånting överhuvudtaget om hur jag är som person. Många andra talar ju om det för mig, vare sig jag vill eller inte. Jag får både beröm och kritik. Jag kan få höra att jag är: Helt fantastisk, mjuk och snäll. Eller så kan jag få höra att jag är: Helt jävla dum i huvudet, hård och elak. Undra vad det är som gör att folk kan tycka så olika. Många säger ju att min blogg är den bästa världen, men jag kan också få höra att detta är den sämsta skit man någonsin har sett. Allt handlar väl om att människor är olika och en del tycker att något är bra medans andra tycker tvärtom. Mer utförligt svar på frågan om varför folk tycker så olika behöver jag ha för att jag ska förstå. Ibland kan jag tänka att om ingen skulle säga nånting till mig om vad dom tycker om just mig...finns jag ens då? Ibland när jag får elaka och hatiska kommentarer på min blogg eller instagram så kan det kännas som om den personen som skriver vet något om mig som jag själv inte har berättat för någon. Inte för att jag bryr mig så mycket mer för jag har ändå aldrig fattat varför någon ens lägger ner tid på att hata mig. Är det inte bättre att lägga den tiden på sig själv och se till så att man mår så bra man själv kan.  Samtidigt vet att jag att jag själv kan vara lik mina hatare. Jag kan hata och avsky vissa andra människor jättemycket, men jag lägger inte någon tid på att berätta detta för någon. Det kanske därför jag kan vara så arg och känner att jag mår bättre när jag får ur mg den ilskan. Kanske håller jag för mycket hat inom mig? Dom som genom åren har skrivit hatiskt till mig kanske mår bättre av att skriva och göra som dom gör mot mig. Fast innerst inne tror jag nog ändå att dom som väljer och skriva hat till mig inte mår så speciellt bra.

Jag känner ännu mer nu hur allt bara känns fel. Detta måste jag ju bara ändra på. Kanske är det min låga självkänsla som spökar lite här också. I alla lägen måste det ju bara vara bättre att vara snäll och tänka gott om folk. Att sen göra det är ju lättare sagt än gjort. Men om jag har fått någon slags insikt nu så blir har man ju ändå kommit ganska långt i sin egen personliga utveckling. 

Jag känner nu att detta blogginlägget kan ha varit lite terapi för mig själv. Något som kanske funkar för en gång skull. Jag har tagit upp saker till ytan och försökt vara så ärlig som möjligt, även om mycket gjorde extra ont i mig. I skrivandets stund är klockan nu 04:00. Det är natten mellan fredag och lördag, men när ni först kan läsa detta så är det måndag och näst sista dagen av augusti. Jag tänker att snart är min semester över, oavsett om jag funderar på det nu eller på måndag. Just nu tänker  jag på vad jag ska göra efter att jag har vaknat till liv, lördag någonstans runt klockan 12:00. Jag känner att lördagen inte spelar så stor roll. Jag har budat på en parfym på tradera  där budgivningen går ut ca klockan 10:00. Jag vet att jag kommer att ligga och sova då så det bli en överraskning om någon har valt att lägga ett högre bud eller inte på just den parfymen. Jag tänker nu att jag natten mellan lördag och söndag skulle vilja gå ut och festa och umgås med folk som jag trivs att spendera min tid med. Jag får den där omogna och ansvarslösa tanken att man måste passa på nu att gå ut, för snart är semestern slut. Under denna semester har jag redan bränt 15 000 kronor på två utekvällar. Det känns ju sjukt att gå ut en kväll till då. Fast jag behöver ju inte betala mer än något inträde och sen är det ju bara att dricka och kanske äta lite mindre. Det går ju att gå ut och kolla läget bara, fast då känns det nästan bättre att sitta vaken mitt i natten här hemma och blogga. Mina tankar och allt känns ändå just nu bra inom mig. Under denna semestern har jag tänkt och skrivit mycket. Jag tycker jag funnit många svar på vad jag vill med livet och hur jag vill vara som person. Jag tror mig nu ha "verktygen" som jag behöver för att kunna gilla mig själv för den jag känner att jag i alla fall är på väg att börja bli. 

Nu börjar det väl bli dags att avrunda detta blogginlägget. Jag har egentligen mycket mer som jag vill skriva ner, men mer blir det ju i framtida blogginlägg. Det har blivit så långt nu så jag tänker väl att ingen kommer väl att orka läsa allt detta. Jag bryr mig ju inte så mycket om just det. Jag bloggar ju egentligen inte för att någon ska läsa vad jag skriver, även om vem som helst får göra det om hen själv vill. Men jag bloggar ju mest för min egen skull. Det är nog bra för mig att stanna upp och tänka över saker och ting och bloggen är ett bra "verktyg" att använda i just det syftet. Det skönt att bara få skriva ur sig, komma till insikt och bearbeta saker som man kanske inte skulle kunna komma över annars. Bloggen betyder nog mer i livet för mig än vad jag egentligen är medveten om. Den må bra och kan hjälpa när det handlar om att komma över jobbiga händelser som jag har varit med om i mitt liv. I slutändan vill jag ju bara leva, må bra, vara snäll och förverkliga mina drömmar. 

Jag har märkt i några veckor nu att antalet stabila bloggläsare har ökat på min blogg. Det är ju inte så många läsare som jag hade på den tiden då det var mer hett med bloggar. Att det ens har funnits en sådan tid där bloggar var något som kunde vara en het potatis har jag nästan glömt. Men om man tittar på hur trafiken på min blogg har varit dom senaste åren så har antalet människor som besöker min blogg nu ökat om man kollar statistiken per dygn.

 

Jag är förvånad över det jag ser. När allt med min blogg började gå ner (efter den perioden då det var mer hett med bloggar)  i antal läsare så gick det ganska snabbt ner till över hälften mot hur jag hade det när jag hade som mest trafik på bloggen. Sen tog det några år och sen hade antalet läsare gått ner med hälften igen. Nu har jag sett att antalet har gått upp till den nivå som jag hade när jag första gången såg att det gick ner. Jag tror inte för en sekund att bloggar är något som i framtiden kommer att bli mer hett igen, men jag kan vara förvånad över att ganska många fortfarande verkar vilja kolla in min blogg regelbundet. Det enda jag typ har skrivit om den senaste tiden är ju att jag grejar med att komma närmare min vision. 

 

Det kanske finns något med min blogg som ändå är så inarbetat nu så uppdaterar man regelbundet så håller det sig mer eller mindre på en viss nivå, bara jag håller bloggen levande. Idag bloggar jag ju också på ett sätt som jag alltid har velat göra. Jag försöker tömma alla mina tankar när jag sitter och skriver. i vissa inlägg lyckas jag bättre och ibland så blir det inte riktigt som jag vill, men jag känner mig oftast ganska nöjd ändå. När jag nu jobbar med bloggen på det sättet som jag vill så känner jag att jag bara vill skapa mer och mer blogginlägg. Att jag känner så kanske många märker i mitt sätt att skriva och därför vill fler än tidigare kika in här på min blogg. Sen har jag ju andra sociala medier också och många har säkert hittat mig någon annanstans, och sen tar mig sig vidare hit in till mitt lilla "krypin" på internet.

 

Jag vet egentligen inte vad som har hänt den senaste tiden. Jag bara funderar fritt nu. Det kan vara helt fel, jag kan ha rätt, men jag bryr mig inte. Jag tycker det är skönt att blogga och jag vill bara fortsätta skapa inlägg på mitt sätt. Jag mår bra av detta och dom som vill läsa är välkomna att göra det. Bloggen hjälper mig också att stanna upp i min vardag och faktiskt tänka ett varv till på vad jag håller på med. Ibland är det nyttigt för mig eftersom jag vet att jag är en person som lätt kan bara blåsa på, utan att lyssna på andra och utan att fatta att jag gör helt fel. Stannar man upp och skriver ner sina tankar som upplever jag att jag är mer rätt ute och att jag ändrar på saker som inte är bra. 

 

Jag är också glad över att jag inte känner någon ångest över min blogg. Jag har ju publicerat en bra bit över 12 000 blogginlägg sen jag starten 2008. Jag ångrar nästan ingenting av allt jag har publicerat. Det tyder ändå på att jag har hållit detta på en bra nivå och att jag har bloggat på ett sätt som jag kan må bra av och stå för på sikt. Jag har alltid haft som princip att om jag är tveksam till att publicera nånting så väljer jag att inte göra det. Det gör ju att man sällan kan ångra nånting. Jag har också sen länge slutat bry mig om vad folk tycker om min blogg, om det nu inte är positivt. Har du inget positivt att säga om min blogg så tycker jag du kan hålla käften. Jag tvingar ingen gå in här och läsa. Det är ju ett aktivt val som alla själva gör. Gillar man inte mig, så är det som sagt ingen som tvingar någon att följa mig eller gå in här och läsa. Min blogg handlar bara om att jag ska må bra. När jag jobbar med bloggen så utgår jag inte ifrån vad andra vill ha och se. Det viktigaste för mig är alltid att jag mår bra. Jag vill inget annat. Allt annat spelar ju ingen roll om man inte mår bra. Inte nånting. Det enda vi alla vill är väl att må bra? Jag mår bra av att blogga och det är därför min blogg lever vidare. 

 

I helgen spelade jag in tre olika videoklipp som jag först hade tänkt publicera på min blogg under denna veckan. Tanken var att jag skulle publicera ett klipp: Idag, torsdag och lördag. Jag har varit ganska säker på att jag vill lägga upp detta, men nu har jag blivit osäker. Det känns inte rätt att publicera videoklippen och jag har bl.a. en princip med mitt bloggande som jag är väldigt noga med att hålla på är att: OM JAG ÄR DET MINSTA OSÄKER PÅ EN OM JAG SKA PUBLICERA, DÅ VÄLJER JAG ATT INTE PUBLICERA. Jag har genom åren varit noga med detta och jag har dom senaste åren blivit ännu mer noggrann med att hålla på just den principen. Det viktigare för mig att inte publicera om jag är osäker,  än att skapa nya inlägg och uppdatera min blogg. 

 

Jag får ibland frågan om jag inte är ledsen över att jag inte har lyckats "bättre" som Dannebloggen. Jag antar att man menar att lyckas på sociala medier är att  man har många följare. Många frågar också om jag inte skulle vilja kunna leva på mina sociala medier. Typ, vara som en influencer. 

Svaret på just dessa frågor är för mig ganska enkla. Nej, och jag känner att jag har lyckats bra med mina sociala medier med tanke på att jag tycker att det är roligt att pilla med dom och att jag inte känner att jag ångrar så mycket av allt jag genom åren har lagt ut. 

Jag är nog väldigt lättad över att jag inte är en person som tex har 150 000 följare är fler, i några av mina sociala medier. Många sk influencers  med väldigt mycket följare lägger ju ofta ut inlägg på olika sätt om hur jobbigt dom tycker att det är med allt hat och annan skit dom får utså för att dom just är kända och har många följare. Jag har ju också råkat ut för saker, men hade jag varit väldigt stor i olika sociala medier så hade jag nog inte orkat med mycket av den skit som man genom åren har hört talas om att vissa råkar ut för. Jag har som sagt också råkat ut för saker, men det har varit lätt att hantera. Det har ju bara varit från någon enstaka person ibland och när jag har fått hat eller något likande från vissa personer som tycker jag oftast att dessa personer verkar vara ganska dumma i huvudet. Jag bryr mig sällan om vad folk som inte verkar ha en enda hjärncell. I vissa fall har jag gjort en polisanmälan, men i dom flesta fall har jag bara skitit i dom som har kontaktat mig på olika sätt med intelligensbefriande texter. 

Jag håller bara på med min blogg och allt annat för att jag tycker att det är kul. Jag har aldrig brytt mig om hur många följare jag har och jag har aldrig velat växa och bli någon kändis med hundratusentals följare, för mitt grejande på sociala medier. Jag är bara lättad och glad över att det inte har blivit så. Jag hade nog haft svårt hantera allt som hade kommit i " kölvattnet" av det. 

En sak som jag gillar med många av mina följare det är att många skriver snälla saker till mig. Jag läser allt och bryr mig om allt. Det är även ganska många som kommer fram till mig ute i "verkligheten" och säger massor med snälla saker. Jag blir naturligtvis jätteglad för allt även om jag kan känna att jag kan vara dålig på att visa det. Hade alla följare varit så snälla som jag upplever att många är, då hade jag gärna haft 💯 miljoner av er. 

 

Jag kanske inte känner så mycket att jag vill skapa en skitbra blogg, men jag vill jobba med den på ett sätt som får mig att må bra. Är jag helt ärlig med vad jag skriver och skapar inlägg där jag skådespelar för mycket, då känner jag inte att jag kan må dåligt över det jag lägger ut. Viktigt är också att jag inte får känna mig tveksam till det jag ska publicera. Finns det några tveksamheter om det är rätt att publicera ett inlägg så väljer jag alltid att inte publicera. På så sätt håller jag mitt bloggande på en bra nivå och jag kan stå för allt jag har skapat. Både nu och på sikt. Det är så skönt att jag inte känner att jag ångrar speciellt mycket av allt jag har publicerat på min blogg. 

 

Nu sitter jag här igen och inte riktigt vet hur jag ska ta min blogg vidare. Alternativen är väl att jag antingen bara gör som jag har gjort sen ungefär ett år tillbaka. Eller så slutar jag med vissa typer av inlägg som jag faktiskt känner inte ger mig nånting att skriva eller skapa inlägg om. Problemet är bara att nu har jag så mycket som jag  känner att jag aldrig vill blogga om...så vad finns kvar???

 

Jag vill i alla fall inte sluta blogga. Det är jag ganska säker på. Jag vill ofta hitta den där mysiga känslan som jag tex känner nu när jag sitter hemma och skriver. Klockan har blivit kvällen. Jag har varit ledig idag och jag vet nu att jag är ledig lördag och söndag också. Just nu fokuserar jag bara på att skapa detta inlägget och jag vill verkligen få ur mig alla tankar som jag har. Jag känner starkt att jag vill få klart detta inlägget ikväll och jag kommer inte att sluta skriva på detta inlägget förrän jag känner att jag har tömt mig själv på mina tankar och fått ner dom text. Detta är något jag gillar med att blogga och jag mår väldigt bra av att jobba med min blogg på just det sättet. 

 

Jag känner att jag vill göra någon typ av förändring med bloggen under 2021. Jag kan bara inte komma på vad. Första tanken jag får är alla saker som jag tänker att jag ska sluta blogga om. Men jag har redan så mycket som jag inte skriver ett skit om. Tar jag bort mer nu så finns snart inget kvar. Jag vill ju inte sluta och då är ju mitt enda val att bara fortsätta skapa. 

 

 

 Jag kan annars känna att jag skulle vilja göra någon mer typ av förändring i mitt bloggande än bara mer sluta blogga om vissa saker.   Jag känner ju inte att jag vill blogga om så mycket annat än mig själv och mina tankar jag har om mitt liv. Jag är inte så intresserad av att tex blogga om någon politik i Sverige eller skriva om när någon myndighetsperson har gjort bort sig. Man skulle ju kunna skriva vad man tycker om allt som händer i USA, men jag orkar inte vara ännu en person yttrar mig om allt som händer där borta. Jag känner heller inget behov av att skriva om vad tex tycker om: Sjukvård, äldreomsorg, skolan och polisen här i Sverige, eller bara lokalt i Vänersborg. Jag bryr mig så mycket om hur vida dom som ägnar sig åt snöröjning gör ett bra eller mindre bra jobb. Ska jag ändå säga nånting om just den saken så tycker jag att dom oftast gör ett bra jobb, men att dom får oförkänt mycket kritik som handlar om att dom inte gör tillräckligt. 

 

Men som sagt!!!  I framtiden på min blogg vill jag mest ägna mig åt att skapa inlägg om mig själv. Vad tänker jag om mitt liv? Vad gör jag på dagarna? Vad funderar jag på om mig själv? Vad drömmer jag om? Det coola, roliga och häftiga som man kan få ut av livet, vad är de? Jag kommer aldrig att berätta allt, men  allt jag väljer att skapa inlägg om måste vara på ett ärligt och så nära den känslan jag känner som möjligt. Där någonstans vill jag landa i mitt bloggande. Typ att de mesta handlar om mig själv. 

Idag är det 12 år sedan jag startade denna bloggen och jag trodde inte den 4:e december 2008 att jag skulle hålla denna bloggen levande till minst 2020. Jag började egentligen mycket tidigare att blogga. Jag hade då startat en blogg sen lagt ner den efter ett fåtal inlägg och så höll jag på ett tag innan jag lyckades hålla fast vid just denna bloggen. 

 

Jag  bestämde mig på nyårsafton 2007 att jag skulle ge bloggandet en chans. Jag tänkte då att jag i alla fall skulle blogga under hela 2008 och sen får jag se om jag fortsätter eller inte. Bloggar man i ett helt år, oavsett om man gillar det eller inte så har man ju i alla fall gett det en chans. Det var så jag tänkte då. Jag lyckades sen inte att blogga ett helt år. Jag tror att jag höll i det till oktober 2008 sen avslutade jag även den bloggen. Det som gjorde att jag då slutade tror jag berodde på att jag under större delen av 2008 hade mått riktigt jäkla dåligt och jag hade dessutom gjort saker som jag kände var mitt fel. Jag insåg att jag får skylla mig själv och detta mådde jag väl extra dåligt av. Jag skrev ganska mycket om hur jag mådde och dessutom gjorde väl säkert mitt dåliga mående att jag publicerade rätt många inlägg där jag på något sätt gjorde mig själv till ett offer. Jag hatade liksom de mesta och det var inte ovanligt att jag publicerade inlägg i stundens hetta. Jag skrev när jag var som mest arg. Som jag kan tänka idag så hade det naturligtvis varit bättre att fundera mer på vad som får mig att må bra och sen blogga om allt de istället. Men jag var nog ganska vilsen då och visste inte alls vad som var det bästa sättet att blogga på. Det har jag ju fått lära mig och det känns idag som om det nästan har tagit 12 år för mig att hitta det sätt som jag alltid har velat blogga på.

 

Allt detta med dåligt mående, kombinerat med flera publiceringar med inlägg om vad jag verkligen hatade...gjorde nog att jag bara mådde sämre av att blogga. Jag kände detta och slutade  efter ca 10 månader av regelbundet bloggande under 2008. Tanken var ju att försöka hålla ut i 12 månader, men det gick inte. En positiv sak  från "2008-bloggen" det var att jag tjänade bra med pengar det året och det minns jag att jag skrev många gånger om just det för att trösta mig själv. Jag skrev typ: Jag mår skitdåligt, det skakar i hela kroppen och jag får skylla mig själv när jag har varit så klantig, men det är ju skönt att det går så sjukt jäkla bra med pengar i alla fall. 

 

Det var så att jag mådde lite bättre av att ekonomin kändes stabil och nästan för bra för att jag riktigt skulle tro att det var sant. Det hjälpte mig nog hitta  lusten till att börja blogga igen. I december 2008 (2 månader efter att jag hade slutat blogga) så tänkte jag att jag börjar igen. Jag lär mig av alla misstag som jag gjort med mitt tidigare bloggande. Jag börjar om och bloggar istället på ett sätt med mer inlägg av de positiva i mitt liv. Dessutom blev jag mer noga med att faktiskt skriva och publicera inlägg som jag känner att jag kan stå för på lång sikt. Jag kanske idag inte har samma åsikter som jag hade i början av mitt bloggande. Jag kanske idag heller inte skulle publicera vissa typer av inlägg som ändå kändes helt rätt att publicera förr. Men jag kan idag lätt stå för att vad jag tyckte och tänkte sen tidigare. Detta är något som känns väldigt bra med bloggen. Jag ångrar liksom inte så mycket. Jag mår inte dåligt över vad jag genom åren har publicerat.  Jag har gjort mycket annat i livet som jag säkert ångrar om jag skulle tänka efter, men inget som har med bloggen att göra. Det är väldigt skönt att jag känner så. Jag har mått bra av att blogga, och det är nog därför detta lever vidare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag sitter här hemma framför datorn (heller säger man bakom) och funderar över min blogg och jag ska verkligen i detta inlägg försöka tömma ur mig precis alla tankar som jag bara kan komma på kring mitt bloggande. Är det rätt fortsätta eller borde jag som väldigt många andra har gjort under, bara lägga ner bloggen. Låta det ta slut och släppa alla tankar på blogginlägg och skapandet av nya. 

 

Egentligen känns det lite konstigt att jag just nu tänker så. Den senaste tiden har jag ju faktiskt lyckats hitta det sätt att blogga på som känns väldigt bra. Jag tömmer mer mina tankar nu än tidigare. Jag skriver vad jag helt ärligt tycker och känner, och det är så jag vill jobba med bloggen.  När jag nu har hittat ett sätt som jag verkligen känner är bra och funkar för mig, då tänker jag på att kanske avsluta detta som jag har grejat med regelbundet i snart 12 år. Det känns nästan lite motsägelsefullt att jag äntligen får till min blogg så som jag vill ha den och sen kommer tankar på att jag kanske vill lägga av, men är det nånting jag har lärt mig under åren så är det att mycket är inte alltid logiskt när det kommer till bloggen. När det går väldigt bra och man har bra "flow" skapandet, då kan man lätt känna att man inte vill fortsätta. När man känner av lite "bloggtorka" och när man själv inte tycker att man får till ett bra bloggande, då kan man ändå vilja fortsätta. Jag vill ju liksom åt den där känslan av att det ska kännas bra igen. Det känns ju för sorgligt att avsluta bloggandet för att man har tappat kreativiteten. Jag vet inte exakt hur det ska kännas för att det ska kännas rätt att avsluta, men jag vill i alla fall inte känna vemod och känsla av att jag inte kan skapa längre. Någon annan mer positiv känsla vill jag nog avsluta mitt bloggande med, när jag eventuellt väljer att ta det steget. 

Sen tror jag ändå att jag vill blogga så länge jag tycker att detta med Dannebloggen är roligt, men jag vet ärligt talat inte om jag just nu tycker att det är så roligt längre. Jag känner mer att jag behöver göra det för det hjälper mig att må bra. Det var nog roligare förr. Kanske är det så att jag borde göra som  väldigt många andra redan har gjort. Sluta och bara köra på med andra saker. 

Samtidigt känns det inte rätt att avsluta något som fortfarande får mig att må bra. Jag tycker också att det är vårt att komma till ett avslut när detta med bloggen ändå är något som man har hållit på med länge. Jag tror också att jag har fått uppleva roliga saker som jag kanske inte annars hade fått göra om jag inte hade haft bloggen. 

Jag tror ändå att ett avslut av bloggen ligger ganska nära. Bara att jag har alla dessa tankar som jag skriver om i detta inlägget gör ju att man någonstans känner att slutet med bloggen inte är så långt borta. Jag vill ändå inte bara avsluta allt hur snabbt som helst. Jag tror nog mer på att fasa ut allt och sen på något naturligt sätt avsluta bloggandet. Jag brukar känna med många saker att det är bra om man tar ett år i taget. Kanske är det mest rätt att göra så med bloggandet. Sista december i år,  eller kanske i början på januari nästa år, då kanske det bara känns bra och helt rätt låta detta med bloggen vara slut. Det är inte en tanke som just nu känns jobbig eller vemodig på något sätt. 

Jag har ju annars många idéer och tankar på vad jag kan skapa för blogginlägg. Jag kommer ofta på nya grejer och många av dessa idéer ligger liksom och vilar just nu. Jag kan tänka att om jag avslutar bloggen och inte har fått publicerat vissa saker som jag skulle vilja få gjort, då skulle det ju kanske kännas fel att lägga ner bloggen. Fast samtidigt är det ju så att nya idéer på vad jag ska blogga om kommer jag på hela tiden så länge jag väljer att hålla detta med bloggandet vid liv. 

Min Youtube-kanal finns, men jag uppdaterar inte så mycket där för tillfället.  Jag har däremot mycket tankar kring YouTube om vad jag skulle vilja göra.  Men jag får liksom inte tankarna att funka i praktiken. Jag kan kanske inte tillräckligt mycket och jag är heller inte säker på att jag i längden skulle orka med att fullfölja allt som man tänker att man skulle kunna göra på just YouTube.  Men tankar och idéer har jag många i alla fall! 

Instagram: dannebloggen

Snapchat: dannebloggen

TikTok: dannebloggen 

YouTube: DanneBloggen

Twitter: DanielDanne

BLogg: DANNEJOHANSSON.SE, men det vet ni ju redan för annars hade ni ju inte kunnat se detta inlägget😊