För någon vecka sedan så fick jag se en person som jag inte har varken sett eller haft något med att göra på många år. Däremot fanns det en tid för ganska länge sen där jag hade en del med denna person att göra. Jag ska ändå inte säga att det var mycket, men det räckte för att jag i flera år efter skulle behöva bearbeta saker som jag har måttt dåligt av. 

 

När jag nu stötte på den här personen som såg jag först att han blev lite förvånad över att se mig, sen flinde han till lite och det är det där flinat som minns så väl. Det var lite äckligt och det signalerar antingen att han inte gillar mig, eller jag bara är en person som av en ren slumo dyker upp lite överalt där också han råkar vara. 

 

Jag vill som vanligt inte skriva för mycket om detta för då känner det är lätt att jag avslöjar vem det är och på så sätt hänger ut honom. Grejen är att detta är en person som jag både förr och än idag såg upp till ganska mycket. Men min komuniktaion med honom funkade liksom inte. Vi kom liksom inte varandra som jag från början gärna hade velat. Jag tror också att han ville detta, men allt blev liskom fel och jag kände väl efteråt att mycket var mitt fel. Det tog lång tid för mig sen att förlåta mg själv för att jag hade varit så dum och säkert både sagt och gjort massor med korkade grejer. Det tog fler år att bearbeta det där och nu för inet så länge sedan så kom det liksom upp till ytan igen. Jag har haft svårt sen några veckor tillbaka att släppa allt med denna personen. På ett sätt gillar jag honom för att han en bra kille som innerts inne är väldigt snäll och duktig på väldigt många saker. Han är driftig, kan man väl kalla det. Sen är det ändå något med denna personen som gör att mitt inre säger att jag inte kan lita på honom och det kommer kanske heller inte  att spela någon roll vad jag säger. Han är för smart för mig och jag kommer bara att vara nervös för att göra bort mig och säga dumma saker igen. Gör jag det så är jag säker på att han kommer att skvallra vidare och prata skit om mig och sådana personer vill man ju hålla långt ifrån sig.

 

Jag vet egentligen inet vad jag ska tänka. Jag vill gärna reda ut saker och ting med honom, men nånting säger mig at jag inet fixar det. Jag har haft svårt att släppa. Tankar som jag trodde var bort ur mitt innersta har kommit upp igen, men nu när jag har fått skriva av mig lite så känns det i alla fall bättre och jag tror att jag snart kommer att släppa detta. OM JAG INTE REDAN HAR GJORT DET.

 

Jag är inte arg på denna personen. Mina tankar har mst kretsat kring att jag är ledsen över att mina möten med denna personen, inte ledde till något bra i slutändan. Jag hade gärna velat ha honom i mitt liv, som kanske en av mina bästa vänner. Men så blev det aldrig. 

 

 

 

 Jag kämpar på med mina saker. Jag ställer mig nog ganska ofta frågan om det är värt för mig att hålla på som jag gör. För en sekund blir jag nästan alltid lite tveksam. Sen känner jag ändå någonstans att mycket av allt som jag kämpar om och kanske också drömmer om att få slutfört, blir värt att kämpa vidare med. Nuförtiden sätter jag ofta upp en tidsplan för mycket av sånt jag grejar med. När jag det gäller det jag kämpar med nu så handlar ju nästan allt om investeringar och spara pengar. Jag har sagt till mig själv att måste jag så fortsätter jag även nästa år på ungefär samma sätt. Når jag inte dom resultaten som jag vill innan 2028, då kommer jag inte att bry mig mer. Då är det inte värt det längre. 

 

När jag har en tidsplan för saker jag har som mål att fixa, då känner jag att jag tar tag i det lite bättre och jag gör mer för att klara av mina delmål. Ligger jag bara rätt enligt plan så känner jag ju också mig mer motiverad till att fortsätta. Nackdelen kan ju vara att när man närmar sig slutet och kanske känner att det är för mycket kvar att göra på för kort tid, då ger man kanske lättare upp. Samtidigt tänker jag att det får väl vara så. Jag tycker inte att det är värt att kämpa i hur många år som helst för att uppnå mål. Vissa saker kan ju lätt bli till livstidsprojekt som man kanske inte ens överlever. Det skulle heller inte vara roligt att komma till insikt med att man har kämpat för nånting som jag sen inte har så mycket nytta av att jag gjorde. Man får ju inget med sig när man dör. 

 

Jag ställer mig nog alltid frågan om något är värt att göra eller inte. Konsten är ju en sådan grej som jag tvekar på nu. Tre gånger har jag hittills gett upp mitt slutgiltiga mål med konsten. Nu har jag börjat om igen och målet är att bara få ihop lika mycket pengar som jag hade när jag gav upp den tredje gången. Jag vill göra ett försök till, men problemet är att jag inte riktigt tror att detta funkar. Frågan jag återigen ställer mig är om det är värt att ens fortsätta? Sen tänker jag att om jag bara fortsätter så kanske det lossnar och på något sätt blir bättre än vad jag har tänkt mig och kunde drömma om. Ger jag upp helt så tjänar jag ju inga pengar på det och det är ju också därför jag orkar fortsätta. Jag tjänar ju pengar på konsten, men det är ju så lite så att jag vet ändå inte om det är värt att lägga ner så mycket tid på det som jag ändå gör. 

 

 Frågan är väl också om det är värt att kämpa med nånting överhuvudtaget. En känsla som skrämmer mig enormt är att när jag har kämpat med målsättningar tidigare och klarat av att nå ett slutmål, då har känslan ibland kommit över mig att det inte var värt att lägga ner så mycket tid på det. Det är ju en jobbig tanke som ofta tar lång tid för mig att släppa. Det positiva är att man kan känna i början att det inte var värt allt kämpande. Sen när det har gått en tid och alla tankar mer sjunker in så är man ändå rätt nöjd med vad man har gjort. Men tanken på att jag ska komma till insikt med att en dröm inte var värd att kämpa för skrämmer mig. Ångra saker ju aldrig något man vill göra, eller hur?