Jag tänker mycket pingis nu. Jag försöker träna mycket och hårt just nu. Jag har faktiskt anmält mig till en tävling i början av november och även om ajg inte vill tänka för mycket kring tävlingen just nu och hur ajg ska träna så känner jag att jag vill köra hårt nu och sen taggar jag ner träningen lite när det är drygt en vecka kvar tills jag ska tävla. Tränar jag för mycket och för hårt, nära inpå tävlingen så finns det kanske risk för att jag tappar spelglädje och jag kanske också blir för trött under själva tävlingen. Jag vill ju känna mig fräsch i kroppen och spelsugen när jag ska tävla för första gången på hur många år som helst.  

 Jag har väl egentligen inga förväntningar och inget kommer att bli bättre bara för att jag tänker hur mycket som helst. Det är bara att spela och ha kul. Bara jag känner efter tävlingen att jag har gett allt jag har vid pingis bordet, då ska jag vara nöjd. Resultatet eller om jag känner att jag inte har varit så bra ska jag försöka att inte bry mig speciellt mycket om. Jag kan ju ändå inte göra mer än att ge allt jag har och sen får ajg bara se hur långt det räcker. Jag tror att det är bäst för mig att bara tänka så. Jag vet ju att det kommer att bli tufft och svårt för mig att vinna många matcher. Jag spelar ju mest för att det är så jäkla kul med pingis och det har börjat bli tråkigt att bara träna och inte tävla alls. 

 

 

Det kan ju också bli fler medaljer i EM under veckan. Många Svenskar är ju vidare i turneringen och i många matcher har det sett stabilt ut från svenskarna. Jag är positiv och tror att det blir ett riktigt bra EM för svenskarna. Heja Sverige!

 

 

 

 Igår var jag jättetrött. Det känns som jag har jobbat väldigt mycket de senaste dagarna. Jag vet egentligen inet om jag har gjort, men körpassen har kanske varit lite tuffare än vad ajg hade räknat med. Nu under denna veckan så känns det som alla pass blir lite lättare att jobba på med. Sen jobbar jag helgen, och det gjorde jag även förra veckan. Så jag är ju inte mer ledig än normalt. Jag jobbade igår och jag jobbar sen torsdag - söndag. Jobbelijobb... 

 

 

 Ibland vet jag inte vad jag ska tänka eller vad som är bäst att göra. De senaste åren har jag ändå ofta försökt tänka på att göra det som känns bäst för mig i nuet. 

 

Men för några dagar sedan så fick jag hem ett brev och det handlade om just denna grejen som jag nu håller på att sparar till, och har gjort sen i januari i år. Jag har ju mitt ekonmiska mål för i år och det kommer jag att fortsätta försöka kämpa in under de månader som är kvar av 2026.  Det kommer nog inte att ändra sig. Men till nästa år så kanske jag kan hoppa över det jag hade tänkt att spara till och lägga pengar på, för den grejen kanske löser sig ändå. Det är ju för tidigt än att säga om det blir som jag helst skulle vilja, men jag hoppas ju naturligvis att lösningen är den bästa tänkbara för mig och blir det så, då kan jag ju göra mer av dom sakerna som jag sen lång tid tillbaka har tänkt att jag typ kommer att få vänta med till tidigast 2029. Jag har väl inte planerat så långt fram, men jag har ju mina drömmar och en vision i livet. Sånt jag strävar efter nu kan jag kanske komma mycket närmare på kortare tid än vad jag har räknat med från början. Det ser jag ju inte som något annat än positivt. Kanske kan det där tålamodet som jag har haft löna sig nu. Sen är ju ingenting klart och jag ställer ändå in mig på att jag även nästa år kommer att behöva spara en hel del pengar för nå dom där slutgiltiga målen med allt. Men kan jag slippa 6 månader av sparande till en grej så blir ju det mycket pengar som man kan lägag på helt andra saker än sånt jag strävar efter just nu. Jag har ju mer drömmar och mål i livet än dom jag kämpar med just nu. 

'

Sen är det ändå så att just nu är jag iställd på att bara fortsätta som planerat. Jag förväntar mig inte för mycket, men jag har börjat lite smått att hoppas på nånting som jag har längtat efter länge och som kanske fixar utan att jag egentligen behöver bry mig så mycket. Och det är ju alltid en spännade känsla att bära på. Även om jag inte förväntar mig så mycket just nu. Det för tidigt att säga att något är klart och jag måste fortsätta precis som förut och inte tro att något löser sig utan ansträgning. Det känns viktigt att jag tänker på det också. 

 

 Jag kämpar ju på med mitt ekonmiksa mål för i år. Jag ska vara ärlig med att det känns lite tuffare nu att slutföra detta på det sättet som jag helst vill göra och som är mitt slutgiltiga ekonmiska mål. Jag är ganska säker på att jag kommer över den gränsen som jag kallar för den andra "spärren". Men målet från början var ju att jag skulle komma över den tredje "spärren" också. Det målet känns just nu ganska långt borta, men det finns fortfarande en liten chans att jag klarar av det. När ajg räknar på det så känsn det som att jag antingen kan klara målet precis på tusenlappen. Eller så missar jag med några tusen kronor.

 

Det känns lite surt att risken är ganska stor att jag inte kommer att klara att nå den tredje spärren i år. Samtidigt känns det bra att jag med 95% säkerhet kommer att nå den andra spärren. Dessutom har jag ju sen en tid tillbaka kommit över den första spärren och den kommer jag aldrig att komma under igen, om jag inte tappar skallen helt och slösar och bränner pengar på ett sätt där inte bryr mig om framtiden överhuvudtaget. Jag har svårt att tänka mig att jag bblir en sådan person, även om man aldrig kan vara helt säker. Man vet ju aldrig riktigt hur livet kommer att bli. Nuet är ju det enda man vet, med säkerhet något om. 

 

Jag kommer att kämpa in i det sista under detta året för att nå alla ekonmiska mål som jag har. Det finns fortfarande en lite chans att nå det slutgiltiga målet och skulle jag misslyckas i år så blir det ju ändå inte mycket kvar att göra under nästa år. Jag kommer ju tids nog att komma över den där tredje "spärren".   

 

Sen har jag också liet nya saker på gång som kanske kan göra så att det kommer in pengar betydligt snabbare än vad jag har räknat med. Ingenting är klrat just nu, men jag jobbar lite vid sidan om ekkonmimålet med några saker till som jag tror kommer att funka bra. Detta kanske räddar mig i år och gör att jag kommer över tredje spärren. Dert vore häftigt om det går. Cash is King och det vill ju Danne också vara. Det är ju drömmen.

 

 

 

Jag har kommit på mig själv den senaste tiden med att jag tänker för mycket kring vad jag sak säga om jag träffar vissa personer. Speciellt dom jag varken har sett eller pratat med på flera år. Egentligen är ju detta helt meningslöst för jag vet ju inte om jag kommer att träffa vissa personer. Jag vet inte när jag kanske kommer att stöta på vissa personer. Och jag är också övertygad om att även om jag skulle stöta på vissa personer som jag inte har sett på länge, så blir det sällan så att man pratar om sånt som jag kanske har funderat kring innan. Så egentligen är ju dessa tankar helt meningslösa. Och skulle det  ändå bli så att jag pratar med någon och jag tar upp sånt som jag har tänkt på mycket innan så tror jag ändå inte att samtalet resulterar i det som jag hade tänkt på innan. Det jag vill säga med allt detta är att det är  bättre att släppa sådana här tankar. Om jag träffar vissa personer så får jag ta det då som det kommer. Det är alltid det bästa man kan göra och innan det ska jag inte bry mig ett skit om det. 

 

Man kan ju jämföra detta med när man går runt och oroar sig för saker som inet har hänt än. Man vet inet ens om det kommer att hända och skulle det hända något som man tidigare har oroat sig för så blir det med förmodligen ändå inte så som man kanske oroade sig för från början. Därför ska man aldrig oroa sig för framtiden och tänka på vad man ska göra om något händer som kan vara jobbigt att behöva stå ut och leva med. 

 

En annan jämförelse kan ju vara när man går runt och tänker att den personen som man älskar och är tillsammans med ska lämna och träffa någon annan. Den risken finns ju alltid, men det spelar ju ingen roll hur mycket man tänker på det och kanske oroar sig för det. Risken att man blir lämnad finns ju alltid där, oavsett vad man gör. Är man dessutom en svartsjuk person så kan man ju bli lämnad bara för det. Därför är det ju bara bättre att älska den man älskar och kanske är ihop med. Leva i nuet och inte ta varandra för givet. Man vet aldrig hur livet blir. Nuet är ju det enda man vet något om och då tror jag det är bäst att vara närvarande i det så mycket man bara kan. 

 

 

 

 

 För någon vecka sedan så fick jag se en person som jag inte har varken sett eller haft något med att göra på många år. Däremot fanns det en tid för ganska länge sen där jag hade en del med denna person att göra. Jag ska ändå inte säga att det var mycket, men det räckte för att jag i flera år efter skulle behöva bearbeta saker som jag har måttt dåligt av. 

 

När jag nu stötte på den här personen som såg jag först att han blev lite förvånad över att se mig, sen flinde han till lite och det är det där flinat som minns så väl. Det var lite äckligt och det signalerar antingen att han inte gillar mig, eller jag bara är en person som av en ren slumo dyker upp lite överalt där också han råkar vara. 

 

Jag vill som vanligt inte skriva för mycket om detta för då känner det är lätt att jag avslöjar vem det är och på så sätt hänger ut honom. Grejen är att detta är en person som jag både förr och än idag såg upp till ganska mycket. Men min komuniktaion med honom funkade liksom inte. Vi kom liksom inte varandra som jag från början gärna hade velat. Jag tror också att han ville detta, men allt blev liskom fel och jag kände väl efteråt att mycket var mitt fel. Det tog lång tid för mig sen att förlåta mg själv för att jag hade varit så dum och säkert både sagt och gjort massor med korkade grejer. Det tog fler år att bearbeta det där och nu för inet så länge sedan så kom det liksom upp till ytan igen. Jag har haft svårt sen några veckor tillbaka att släppa allt med denna personen. På ett sätt gillar jag honom för att han en bra kille som innerts inne är väldigt snäll och duktig på väldigt många saker. Han är driftig, kan man väl kalla det. Sen är det ändå något med denna personen som gör att mitt inre säger att jag inte kan lita på honom och det kommer kanske heller inte  att spela någon roll vad jag säger. Han är för smart för mig och jag kommer bara att vara nervös för att göra bort mig och säga dumma saker igen. Gör jag det så är jag säker på att han kommer att skvallra vidare och prata skit om mig och sådana personer vill man ju hålla långt ifrån sig.

 

Jag vet egentligen inet vad jag ska tänka. Jag vill gärna reda ut saker och ting med honom, men nånting säger mig at jag inet fixar det. Jag har haft svårt att släppa. Tankar som jag trodde var bort ur mitt innersta har kommit upp igen, men nu när jag har fått skriva av mig lite så känns det i alla fall bättre och jag tror att jag snart kommer att släppa detta. OM JAG INTE REDAN HAR GJORT DET.

 

Jag är inte arg på denna personen. Mina tankar har mst kretsat kring att jag är ledsen över att mina möten med denna personen, inte ledde till något bra i slutändan. Jag hade gärna velat ha honom i mitt liv, som kanske en av mina bästa vänner. Men så blev det aldrig. 

 

 

 

 Jag kämpar på med mina saker. Jag ställer mig nog ganska ofta frågan om det är värt för mig att hålla på som jag gör. För en sekund blir jag nästan alltid lite tveksam. Sen känner jag ändå någonstans att mycket av allt som jag kämpar om och kanske också drömmer om att få slutfört, blir värt att kämpa vidare med. Nuförtiden sätter jag ofta upp en tidsplan för mycket av sånt jag grejar med. När jag det gäller det jag kämpar med nu så handlar ju nästan allt om investeringar och spara pengar. Jag har sagt till mig själv att måste jag så fortsätter jag även nästa år på ungefär samma sätt. Når jag inte dom resultaten som jag vill innan 2028, då kommer jag inte att bry mig mer. Då är det inte värt det längre. 

 

När jag har en tidsplan för saker jag har som mål att fixa, då känner jag att jag tar tag i det lite bättre och jag gör mer för att klara av mina delmål. Ligger jag bara rätt enligt plan så känner jag ju också mig mer motiverad till att fortsätta. Nackdelen kan ju vara att när man närmar sig slutet och kanske känner att det är för mycket kvar att göra på för kort tid, då ger man kanske lättare upp. Samtidigt tänker jag att det får väl vara så. Jag tycker inte att det är värt att kämpa i hur många år som helst för att uppnå mål. Vissa saker kan ju lätt bli till livstidsprojekt som man kanske inte ens överlever. Det skulle heller inte vara roligt att komma till insikt med att man har kämpat för nånting som jag sen inte har så mycket nytta av att jag gjorde. Man får ju inget med sig när man dör. 

 

Jag ställer mig nog alltid frågan om något är värt att göra eller inte. Konsten är ju en sådan grej som jag tvekar på nu. Tre gånger har jag hittills gett upp mitt slutgiltiga mål med konsten. Nu har jag börjat om igen och målet är att bara få ihop lika mycket pengar som jag hade när jag gav upp den tredje gången. Jag vill göra ett försök till, men problemet är att jag inte riktigt tror att detta funkar. Frågan jag återigen ställer mig är om det är värt att ens fortsätta? Sen tänker jag att om jag bara fortsätter så kanske det lossnar och på något sätt blir bättre än vad jag har tänkt mig och kunde drömma om. Ger jag upp helt så tjänar jag ju inga pengar på det och det är ju också därför jag orkar fortsätta. Jag tjänar ju pengar på konsten, men det är ju så lite så att jag vet ändå inte om det är värt att lägga ner så mycket tid på det som jag ändå gör. 

 

 Frågan är väl också om det är värt att kämpa med nånting överhuvudtaget. En känsla som skrämmer mig enormt är att när jag har kämpat med målsättningar tidigare och klarat av att nå ett slutmål, då har känslan ibland kommit över mig att det inte var värt att lägga ner så mycket tid på det. Det är ju en jobbig tanke som ofta tar lång tid för mig att släppa. Det positiva är att man kan känna i början att det inte var värt allt kämpande. Sen när det har gått en tid och alla tankar mer sjunker in så är man ändå rätt nöjd med vad man har gjort. Men tanken på att jag ska komma till insikt med att en dröm inte var värd att kämpa för skrämmer mig. Ångra saker ju aldrig något man vill göra, eller hur?

 

 

 

 

 

 

Nu har jag lagt en budget som jag tror kommer att funka för oktober. Är jag bara noga med pengar nu under resten av detta året så tror jag fortfarande på att jag ska kunna klara årets slutgiltiga mål. Jag ska erkänna att jag så sent som i förra veckan var på väg att ge upp. Jag kunde då inet se hur jag skulle komma vidare med ekonmin och slutändan få det resultat som jag vill ha i slutet på december. Men när amn väl jobbar på och tänker lite fram och tillbaka så brukar saker och ting växa fram. Är man bara i nuet och funderar på vad man kan göra just nu, så brukar det ordna sig. Bara man tror på sig själv och inte ger upp. Det funkade för mig denna gången i alla fall. Jag har ingen aning om just nu hur jag ska lösa och nå dom resultat jag vill ha i november och december, men det är ju faktiskt också så att jag behöver inte veta just nu vad jag ska göra sen. Jag behöver bara vara grymt fokusread på nuet, samtidigt som jag är fruktansvärt målmedveten.  Jag behöver ju bara veta hur ajg sak göra när det är dags att göra något. Fram till tex november har jag ju nu gott om tid att fundera kring. Med tanke på att det idag är 1 oktober. 

 

Det kändes lite som jag fick en chnas till nu. Jag trodde länge att jag skulle behöva skriva ett inlägg att detta kommer inte att funka som jag hade tänkt mig från början. Jag kommer inte att nå årets mål. Jag måste dra ner ambitionerna och bla bla bla... Men jag kom på en lösning och finns det bara en liten chans att jag ska kunna lyckas med detta, så tänker jag göra allt för att försöka ta den och klara årets ekonmimål. Just nu känns det bara skönt att jag inte behöver ge upp.