Jag har kört ett nattpass och även om det var hur lugnt som helst så kan jag ändå känna nu på morgonen efter att man bara är så jäkla sunkig. Jag har ju sagt det förut. Det spelar liksom ingen roll vad jag gör om natten. Gör jag något annat än att sova så känns det som en lättare bakfylla dagen efter. Även om jag jobbar och skulle råka köra en tom buss hela natten så känner man sig inte på topp morgen efter en vaken natt. Jag känner mig inte övedrivet trött eller sliten så, men man känner att det hade varit skonsammare för kroppen om jag hade sovit hela natten istället.

 

Hur lever en männsika som alltid jobbar nattpass? Dessa människor finns ju och oavsett vad dom jobbar med så måste dom ju hur ofta som helst känna sig sunkiga. Jag känner ett flertal som bara jobbar natten. Kan dom vänja sig vid det eller tänker dom bara inte på hur det känns? Eller så känner dom sig precis som jag gör nu, och sånt är livet liksom.

 

Personligen kommer jag aldrig att känna mig jättepigg och fräsch efter att jag har varit vaken under en natt. Jag brukar återhämta mig ganska snabbt, men jag behöver några timmar där jag går in i min bubbla och kommer ut igen, efter att jag har varit vaken en hel jävla natt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu under morgonen har jag varit ute på en promenad på några km. Jag känner av gårdagens pingisträning. Det känns i benen och i nedre delen av ryggen. Men samtidigt känns det lättre att vara ute och promenera när man dagen innan har kört ett bra pingispass.

 

Man känner att det börjar bli gansak kallt nu och snart får jag nog börja ta en mössa på huvudet när jag är ute på mina morgonpromenader. Det blåser ju som fan i denna stan eftersom och det beror väl säkert på den där vattenpölen som kallas heter Vänern.

 

 

 

 

 

 

 

 

Sitter här och funderar på vad jag har gjort idag. Jag har fått gjort ganska mycket. 

 

Jag har varit ute på en PW och promenader och totalt har mina fötter och jag gått typ 8 km bara idag. Jag har också  fått handlat och tvättat. Jag har spelat pingis och sen har jag fått skrivit en hel del på min självbiografi. Faktum är att jag har fått skrivit mer under denna dagen än vad jag ibland  kan få gjort under 3 dagar. Jag har börjat lära mig hur jag ska skriva. Jag skriver och jobbar väl bättre med det nu än tidigare. Man blir ju liksom bättre och bättre ju mer man skriver.

 

Idag har jag skrivit mycket på en berättelse som var ganska jobbig för mig att gå igenom när det väl begav sig. Det finns också mycket som jag ångrar att jag inte gjorde direkt efter den där händelsen som jag idag har skrivit mycket om. Nu är det ju försent att liksom nu driva en process för att få en upprättelse för det som vissa utsatta mig för då.

 

Jag har tränat lite pingis i kväll. Det blev också två promenader fram och tillbaka mellan träningshalllen och mitt hem. Det är drygt 2 km enkel väg. Dessutom var jag ju ute och promenerade i förmiddags och då blev det ju ca 3,5 km.  Det är bra.

 

 

Innan kvällens pingisträning så limmade jag om mina gummiplattor. Man tar då bara av plattan från stomen och sen limmar man på den igen. När man gör så då bildas det en gas mellan trästommen och gunmiplattan. Det är den gasen som gör att man få en snabbare boll och det är till fördel när man framförallt ska göra överskrvade slag. När limmet inte är riktigt tort och man spelar med nylimmade plattor så rör sig gummit lite på trästommen vid varje bollträff. Det rörs sig både i sidled och innåt mot trästommen och du får av allt detta mer fart och skruv i bollen.

 

 

 

 

 

 

Jag har under några dagar nu fått mycket beröm på jobbet. I förrgår tex var det flera passagerare som tyckte att jag körde bra. Det är ju alltid roligt att få höra det. I går fick jag beröm av min chef som berättade att han  hade fått höra det att de var flera resenärer som hade sagt att jag körde bra buss.

 

 

 Det är ju naturligtvis roligt att få beröm, men samtidigt så blir man ju lite generad eftersom jag känner att sånt som sägs kommer väldigt nära. Jag har svårt att veta vad jag ska säga när någon ger mig beröm och tycker att jag gör någpt bra. Dessutom tänker jag alltid någon extra gång om det verkligen är så som dom säger. Jag har alltid så svårt att själv tycka att jag gör något som är bra. Jag vill hela tiden göra allt bättre, och helst ska det vara perfekt. Kanske har jag lite dåligt självkänsla och därför har jag svårt att veta hur jag ska agera när jag väl får beröm för något som jag gör.

 

Det finns en "maskin" i bussen som typ mäter hur man kör ekonomiskt och miljövänligt. I displayen ser man en stapel och man kan säga att varje förare på jobbet ska försöka köra så att den stapeln man ser är så grön som möjligt under hela körpasset.

 

 

Den mäter vissa värden och framför du bussen på ett mer oekonomikst och icke miljöväligt sätt så försvinner den gröna färgen i stapeln mer och mer. Jag har den senaste tiden börjat få in ett körsätt som gör att stapeln allt som oftast håller sig ganska grön. Jag kör inte perfekt om man ska se till vad stapeln visar, men jag börjar kunna köra "grönt" utan att jag hela tiden sitter och tänker på att jag faktiskt ska köra "grönt".

 

 

Som förare mäts man varje dag och sen skapas det ett genomsnitt på hur man kör under en månad. Målet är att man uppnå sådana värden i körningen varje dag så att genomsnittet visar att man har kört på ett ekonomiskt och miljövänligt sätt. Jag börjar nu att uppnå godkända värden utan att jag tänker på hur jag kör. Det på ett sätt nya körtsättet har mer och börjat sätta sig i ryggmärgen, och det är ju samtidigt kul att man får så mycket beröm för det.

 

 

 

 

 

 

Så fort jag klev upp ur sängen i morse så ville jag bara gå ut och ta den där promenaden. Kände nästan lite abstinens på det idag. Det blev några km och det kändes bra.

 

 

 

 

 

Jag har en ganska bra arbetsvecka framför mig. Jag jobbar 4 dagar och är då ledig 3 dagar. Som det är nu så jobbar jag mest på, gör mina vardagliga saker och väntar på att jag ska få ihop lite mer pengar så att det i alla fall finns en chans att jag ska få kunna göra lite av sånt som jag faktiskt har funderat på om jag ska få göra under hela detta året. Jobba, greja, spara och vänta = mitt liv just nu. Allt är inte perfekt, men jag är för det mesta nöjd och glad i alla fall. Extra glad blev jag igår när jag fik denna PING PONG slips.

 

 

Under hela denna helgen har jag fått skrivit mycket på min självbiografi. Jag är helnöjd! Jag har fått gjort mycket mer än vad jag brukar få gjort under två lediga dagar. Jag tycker fortfarande att det är svårt att skriva och formulera mig på ett bra sätt. Men jag känner att jag är mycket bättre på att skriva självbiografi nu än vad var för några månder sedan. Jag kör liksom inte fast längre. Jag har alltid en historia att skriva på och jag behöver inte fundera så mycket längre på vad jag ska skriva. Det svåra är att formulera sig och skriva den på ett bra sätt. Men "flowet i skrivandet känns bra nu mest hela tiden.

 

Efter mycket sittande och skrivande på min självbiografi igår så ville jag idag ta mig ut och promenera ganska långt. Idag har jag varit ute och det blev en runda på ca 5 km.

 

 Jag har ått skrivit mycket på in självbiogrfi idag. Mycket mer än vad jag brukar få gjort under en hel dag. Jag har väl gjort lite annat också, men jag är mest nöjd med att jag har kunnat orka skriva så mycket som jag faktiskt har gjort. Jag blir liksom bättre och bättre på att bara sitta ner och "kötta" på med skrivandet. Jag börjar få tillbaka tron på att det kanske ändå är möjligt att bli klar med min självbiogrfi under detta året. Jag har ju tvekat på det förut, men nu kan jag ändå tro att det skulle kunna gå.Jag tänker att om jag bara kan skriva ner de berättelser som händer innan jag startade denna bloggen så borde det logiskt sett gå väldigt mycket snabbare sen att skriva resten på min självbiografi. Mycket av sånt som händer efter 2008 i mitt liv står ju redan välsorterat med år, månad och datum på Dannebloggen. Mycket kan jag liksom skriva av från bloggen. Sen är det ju bar att lägga till lite, men något större arbete är det ju inte att skriva om tiden efter 2008 för väldigt mycket har jag ju redan skrivit ner, med lite undantag för lite grejer som jag av principskäl aldrig bloggar om.

 

Egentligen är det inte så mycket kvar och kan jag under en och annan ledig dag "kötta" på med skrivandet  som jag har gjort idag då ska nog detta snart kunna bli färdigt. Problemet är ju att jag aldrig egentligen vet någonting när det kommer till detta med självbiografin. Jag kan tro något är på ett sätt och sen visar det sig vara tvärtom. Sen kan jag komma på något som jag innan inte trodde eller tänkte på överhuvudtaget, men helt plötsligt känns det som jag vet allt om detta. Saker som jag jag innan tänker ska ta lång tid kan gå hur fort som helst, och saker som jag innan tänker ska gå fort kan ta en vecka att skriva. Man vet aldrig liksom. Jag har många berättelser kvar att skriva och det är väl bara att "kötta" på med skrivandet och sen får man se vad man vet och inte visste efter det.