Idag är det sista februari. Februari 2016 kommer jag nog att minnas länge. De finns väl flera orsaker till det. 

I början av månaden minns jag att jag hade väldigt mycket att göra. Jag blev snabbt väldigt stressad och när jag kom på det så taggade jag ner direkt. Genom åren har jag lärt mig att är det något som jag aldrig tjänar på eller alltid förr eller senare mår dåligt av så är det just när jag stressar för mycket.

 

I mitten av denna månaden. Närmare bestämt 10 februari så åkte jag till Stockholm. Det kändes bra direkt när jag satte mig på tåget i Vänersborg och jag bestämde mig bara för att jag skulle njuta av varenda minut under hela mina resa, och gärna under lång tid efter också så klart. 

 

 Man kan väl lugnt säga att jag mådde bra. Jag var helt avspänd, fri från all stress och jag var full av förväntan. Jag åkte ju upp till Stockholm eftersom jag äntligen skulle få träffa en bloggare, författare och skribent som jag var, och är väldigt imponerad av. Googlar man lite så är det ju inte så konstigt att man blir impad av de Sandra Beijer har åstakommit genom åren. 

 

Jag kan lätt erkänna att jag var väldigt nervös när jag satt i taxin och var på väg mot Nytorget i Stockholm. Jag orade mig säkert över massor med saker som handlade om vad  Sandra och hennes pojkvän Magnus  skulle tycka om mig. Jag tänkte också att dom kanske hade sett något i min blogg som skulle ge dom en mer negativ bild av mig inför mitt besök. Taxin blev försenad också för den fastnade i bilköer  som jag som inte bor i en stor stad knappt fattar någonting av. Jag tänkte liksom inte på det när jag åkte från hotellet att man det kan vara långa bilköer efterklockan 18 på kvällen. Det händer ju typ aldrig där jag bor. Jag åkte helt enkelt lite försent. Dessutom har jag fått lärt mig att man inte ska dyka upp för tidigt när man tex är bortbjuden på middag eller liknade. Finns det en utsatt tid så vill jag aldrig vara mer än 10 minuter för tidig och det var ju bestämt 18:30. Det är liksom en principsak för mig. Men jag vill inte bli försenad heller så den nervositeten jag kände när jag hoppa in taxin förstärktes ju när jag var på väg hem till Sandra och Magnus. Är jag försenad så ger väl det inget bra första intryck tänkte jag. 

 

När jag kom fram så var det upp för trapporna snabbt och ringa på dörren. Jag hade en stor flaska bubbel under armen som jag hade med mig som en present till Sandra och Magnus. Direkt när Sandra öppna dörren och vi hade hälsat så bad jag om ursäkt att jag var lite försenad, men hon sa bara att det inte gör något. När jag hade hälsat på Sandra och Magnus så sa jag bara att jag har ju den här presenten till er som är så jäkla svår att gömma eftersom den är så stor så ni får den nu direkt då. 

 

Dom visade mig runt lite i lägenheten och sen hängde vi i stort sett hela kvällen i köket. Den nervositet och oro jag innan hade känt fanns inte längre kvar inom mig. Jag kände mig istället väldigt glad, lycklig och fullständigt avspänd. Både Sandra och Magnus var verkligen två jättsnälla personer och dom tog ju hand om mig på ett sätt som gjorde att jag stortrivdes under hela den kvällen hemma hos dom. 

 

 Har känt mig lite rastlös denna söndag. Det är det där med tålamodet. Jaghar inget tålamod alls ibland. Jag vill hina få gjort så mycket som möjligt på helst ingen tid alls. Det går ju naturligvis inte och det jag tex har gjort idag fick jag sen göra något åt så att det sen skulle bli som allt var fån början. Jag var alltså tillbaka där jag var från början oich skillnaden är bara att jag blev förbannad över att jag gjorde nåt överhuvudtaget. 

 

Något vettigt har jag fått gjort idag i alla fall. Jag gick ut och runt i Vänersborg vid lunchtid idag och fotograferade lite bilder som jag har tänkt att ha till min självbigrafi. Jag var väl ute i ca 2 timmar. Med bestämda steg och grym fokusering på vad jag ville få gjort. Jag visste precis vilka platesr jag skulle gå till och vad jag vill fotografera. Ca 40 bilder blev det och samtidigt genoförde jag ju en grym POWERWALK. Bra Danne, tänkte jag sen. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hoppas ni har en superhärlig lördag. Jag har det bara bra. Jag slappar mest och njuter av min ledighet. Jag har sökt ledigt från busskörning två dagar nästa vecka. Får se om jag får ett ja denna gången. Förra gången jag sökte ledigt fick jag nej och då är det ju bara att jobba på. 

 

 

 

Solen skiner så fint utanför mitt fönster. Jag trodde ett  att det hade blivit sommar, fast när jag gick ut med mina sopor så kände jag ju att det inte var någon sommarvärme direkt. Idag har jag grejat mycket med städ, tvätt och disk. Under hela denna veckan har jag inte brytt mig om nåt sånt. Jag har bara jobbat med busskörning och skrivit självbiografi. Nu känns det bara bra att jag har fått gjort lite annat också. Jag vill ju ha rent och fint och ordning liksom. 

 

Ikväll är det ju Mellodifestivalen igen. Jag funderar lite på vad jag ska fixa för mat att tugga på när jag kollar på Mellon. Vad är en typisk "mellomiddag"? Den bästa middagen är väl när man verkligen äter det man är mest sugen på, just den stunden man äter? Jag kommer nog på vad jag vill ha och sen hoppas jag att man får höra några riktigt bra låtar ikväll. De fanns många bra låtar under förra veckans Mellodifestival. Här är några av mina "favvolåtar" från förra lördagen.

 

 

 

 

 

 Självbiografi, självbiografi och självbiografi. Jag blir knäpp på detta. Idag kom jag till en helt ny känsla av mitt skrivande som jag inte har känt förut. Vissa saker klarar jag inte att ens skriva om. Tidigare i mitt skrivandet kan jag ha köänt att vissa saker är jobbiga och att man blir berörd på olika sätt. Men jag klarar ändå att skriva ner allt. Men nu under dagens skrivande så bara det kommer över mig när jag satt och skrev på en berättelse. Jag kan inte ens bara sitta här och skriva om vissa händelser. Dom är för jobbiga, det river upp för mycket djupa sår och jag får kanske för mycket ångest. Hur många fler gånger kommer jag att uppleva desa saker i mitt skrivande, att jag just inte ens kan skriva ner en händelse för att det helt enkelt känslomässigt blir för tufft?

 

Nu är det ju ändå så att jag har ju ett bra "flow" i  mitt skrivande. Jag skriver mycket och jag lägger ner mycket tid på detta. Det är nu det verkligen börjar bli roligt när jag börjar se resultatet av mitt arbete med detta. Jag behöver inte bry mig nu om de finns saker som jag kanske inte orkar skriva och berätta om. Det finns ingenting som säger att jag inte kommer att orka skriva och berätta om dessa saker vid ett senare tillfälle. Jag har ju massor kvar att skriva om och de finns så mycket i min självbiografi som  jag aldrig har pratat med någon om, men som jag ändå redan nu har skrivit, och mer sånt kommer jag ju att skriva. Jag ska inte oroa mig för mycket. Om jag nu, eller längre fram känner att jag inte kan eller vill skriva om vissa saker så är det ju inte så farligt om jag bara skiter i att skriva om det. Detta blir bara ändå och jag tycker ju att detta med skrivandet och fundera tillbaka på precis allt som har varit i slutändan är en ganska spännade resa. Det är bara köra på och försöka hantera alla tankar och känslor på bästa sätt.

 

 

Jag kan känna när jag skriver på min självbiografi att jag  vill komma igenom varje händelse och berättelse under den stunden jag sitter och skriver på den. Fast det går nästan aldrig. På sättet jag skriver detta så blir varje liten enskild händelse och berättelse otroligt lång. Jag känner inte att jag kan skriva detta på något annat sätt. Jag måste ju typ berätta bakrunden till varför det ena blev så och det andra blev så för att det där hände då osv.. Det blir väldigt mycket hur jag än vänder och vrider liksom. Det blir lite jobbigt efter ett tag när en berättelse ibland tar flera dagar innan man känner at man har arbetat sig igenom den. Man får kämpa med tålamodet för tappar jag det då blir ju bara min självbiografi slarvigt skriven och då känner jag att det inte är någon idê att skriva alls.

 

En helt annan grej som jag börjar tappa tålamodet kring är mitt framtida renoveringsprojekt. Jag har pratat med hantverkarna igen och då har lovat att dom ska hjälpa mig, men just nu har dom tydligen fullt upp och då kan jag inte göra annat än bara fortsätta att vänta. Det är jobbigt för jag vill bara fixa rummen och hallen nu. Jag jag måste ha tålamod och vänta. Det är inte roligt. Jag måste ju hålla på en del pengar också,  och det är verkligen inte roligt. 

 

En sak som jag inte kämpar med alls är matlagningen. Jag lagar kanske inte precis allt själv, men till viss del så står jag i mitt fina kök och exprimenterar och smakar av. Jag använder salt och syra för att försöka hitta bästa smaken på allt. Jag kokar eller steker potatis. Jag kokar ris eller pasta och sen har man något till detta. Ibland kött ibland fisk. Det är bara ibland som jag helt handlar något ute. Typ i ett gatukök eller på en restaurang. 

 

Det är ju aldrig några märkvärdigheter när jag lagar mat. Idag köpte jag ju tex bara några kamben och sen kokade jag några potatisar som jag sen mosade sönder. Och det var min lunch.

 

 

 

 

Det går sjukt bra nu!  Ett tag hade jag det lite tufft med att spara pengar. Jag misslyckas ibland med målet jag sätter upp med mitt sparande, men det som ändå känns bra är ju att jag har pengar att spara. Jag sparar alltid några tusenlappar även om jag skulle pucka ur en månad och bränna mer pengar än normalt. Det är ju bra, och denna månaden är det ännu bättre. Jag har räknat lite nu på morgonen och det ser riktigt bra ut när man tittar på vad som kommer in under några dagar denna veckan och vad jag har för utgifter denna månaden så blir jag bara jätteglad. Pengarna rullar på bra nu och även om man inte vill erkänna att pengar inte är så viktigt så måste man ändå  säga att man mår ju bra som fan när man inte behöver bekymra sig för ekonomin. Det var faktiskt lite tufft ett tag för jag misslyckades med mina mål i "budgeten" och det kom inte in så mycket som jag ville att det skulle göra. Men nu har det vänt och sjukt bra mår jag av det. Sen kan man ju fråga sig hur man kan må bra av att säga att man mår SJUKT bra. Säger man ordet sjuk så brukar ju det förknippas med att man inte mår bra, eller hur?

 

Självbiografi-skrivandet går också väldigt bra nu. Jag skriver jättemycket och jag fattar inte hur jag klarar att skriva så mycket och sitta här i så många timmar varje dag som jag nu gör. Det är helt sjukt, men det känns väldigt bra att man har sånt bra "flow" med den grejen också. 

 

Det är skönt när mycket går sjukt bra. Kan jag bara ha fötterna på jorden nu också så kan detta bli ännu bättre än vad det just nu är.

Jäklar vad jag skriver nu! Under hela helgen och igår har jag skrivit massor på min självbografi. Det går bra nu, fast de är några riktigt jobbiga händelser jag skriver om så stundtals känns det ganska tufft psykist. Igår när jag tog mig hem från jobbet så var jag väldigt trött. Mycket skrivande och mycket känslor kring det, plus arbete med ganska kort rast och mycket körning igår. Det var väl lite för mycket för mig där igår och kroppen säger ju ifrån förr eller senare. Då gäller det att man taggar ner och idag blir det nog inte lika mycket skrivnade. 

 

En grej som känns riktigt bra med skrivandet är ju att jag i perioder får väldigt mycket gjort och det gör ju att jag inte behöver tveka på om jag fixar att slutföra detta eller inte. Det är ju motiverande när man känner det där "flowet" i skrivandet och den känslan av att man bara skriver och skriver och skriver... den vill man hitta om och om igen. Även i perioder när skrivandet känns segt så kan man tänka att snart lossnar det igen. Det är bara att fortsätta. 

 

En annan grej som också känns bra det är att även om jag skriver om vissa saker som kanske inte alltid har varit så roliga så har jag ju idag fått distans till dessa händelser. Viljan att skriva och berätta är ju störrre nu än vad den har varit tidigare. Sen är det ju också så att mycket har ju varit väldigt bra, roligt och intressant också. Jag har gjort saker som jag är stolt över och jag har fått vara med om saker som jag är så otroligt glad och tacksam över att nu kan sitta här och berätta och skriva om. 

 

 

Jag har arbete senare idag. Jag sökte ledigt förra vecka, men det fick jag inte. Då får man jobba på bara. Inte mycket annat att göra.  Just nu håller jag på nere i tvättsugan. Jag missade att jag hade en tid förra veckan och i morse kom jag på det av en ren slump. Hade jag missat det idag också så hade man väl fått gå ut och handla en hel garderob full med kläder. 

 

 Mycket skrivande har det blivit idag också. Lite jobbigt känns det faktiskt. Det är inte jobbigt att sitta skriva, det är mer de jag skriver om som känns tufft.  Det blir ju väldigt mycket text också. Dessutom är jag väldigt inne i skrivandet om mitt liv nu så av naturliga skäl så tänker jag ju väldigt mycket tillbaka på sånt som har varit. Det är inte riktigt så jag vill leva mitt liv, men skriver man självbiografi och vill bli klar inom en snar framtid så känns det ju som jag måste gå runt och tänka väldigt mycket på sånt som har varit. 

 

Jag har skrivit väldigt mycket denna veckan, men jag har i alla fall varit utre och promenarat varje dag. Det blir en sträcka på ca 3-4 kilometer. Jag tänker mycket på sånt som har varit när jag är ute också. Detta med skrivandet bär jag med mig överallt känns det som.

 

 

 

 Jag har haft en lördag med mycket skrivande på min självbiografi. Jag har suttit med detta nästan hela dagen. Ändå känns det som jag inte har fått så mycket gjort med tanke på hur mycket tid jag har lagt på det idag. 

 

Fast det är nog inte så konstigt att man inte tycker att man får så mycket gjort med självbiografin. På sättet jag skriver detta så blir  det väldigt mycket att berätta om bara en enstaka händelse. Jag går ju betydligt mer på djupet i mitt skrivande på min självbiografi än vad jag gör när jag tex sitter här och bloggar. Attdet känns som jag inte tar det här framåt är ju inte konstigt alls när en eller kanske två, max 3 berättelser kan ta mig en hel dag att skriva. jag har ju dessutom inte gjort nåt sånt här tidigare. jag har aldrig skrivit en bok tex. Jag tycker att detta är ganska svårt, men jag tycker samtidigt att det är roligt att skriva. Jag ska fixa detta, fast ibland känns det som ett evighetsprojekt som jag inte fattar hur jag ska klara av att bli färdig med.

 

Jag har tack och lov inte bara skrivit idag. Jag har ju kollat lite "Mello" också. Skönt att släppa alla tankar om hur allt har varit och bara chilla i nuet och kolla Melodifestivalen. 

 

 

Tänkte tipsa om en bok. Det är en av de två böckerna som jag fick av Sandra när jag hälsade på henne och Magnus i Stockholm förra veckan. "Det handlar om dig".

 

Innan jag började läsa boken så funderade jag på om denan boken är något för mig att läsa. Bokens omslag är ju sött och rosa och handlar om en 15 årig tjej som på allvar är kär för första gången. Ska jag ens tänka på att läsa denna bok?? Innan var jag osäker på om jag verkligen skulle gilla att läsa en liten gullig rosa bok om kärlek.  

 

 

När jag läste texten på baksidan så fick jag väl lite samma tanke som jag tänkte när jag såg bokens framsida. Är detta något för mig? Men när jag hade börjat läsa så hade jag svårt att sluta. Jag tänkte hela tiden att jag läser en sida till  och sen när det var klart så blev det en till och en till...  

 

Boken handlar alltså om en 15 årig tjej som är på riktigt kär för första gången i en kille i samma ålder. Hon är så kär så  hon skriver den lika gamla killens namn tio gånger på insidan av ett bokomslag.

 

 

Jag gillade denna boken jättemycket. Om man bara läser och försöker förstå så blir boken bra. Det är liksom inte världens gulligaste kärlekshistoria. Man blir berörd om man säger så. Gillar man berättarstilen och försöker förstå vad som faktiskt händer så tror jag att den som läser boken kommer att tycka att boken är bra. Gillar man Sandras blogg så måste man ju läsa boken :) 

 

 

 

 

Jag har haft en riktigt skön dag. Jag har känt mig så otroligt lugn och avspänd hela dagen. Ibland känner man sig ju lite spänd, tex när man är på jobbet. Sen när man kommer hem så känner man sig så sjukt mörbultad i kroppen bara för att man inte har slappnat av tillräckligt under arbetspasset. Idag har jag verkligen gjort det och när jag kom på att jag faktiskt var totalt avslappnad i hela kroppen, och hade varit det under hela dagen så kände jag mig så nöjd och glad. 

 

I morse när jag klev upp blev det ju datorn direkt. Min självbiografi var det ju nu igen som gällde. Bra "flow" med detta under förmiddagen, igen. Sen käkade jag en riktgt god lunch. Spätta med kokt potatis och skarpsås. 

 

Just nu känns det som jag bara kör buss eller skriver på min självbiografi. Jag skriver mycket nu. Nu är jag inne i den perioden igen när  det bara brinner i kroppen och när jag kliver upp på morgonen så vill jag bara sätta mig vid datorn och skriva med en gång. När jag går hem från jobbet så vill jag komma hem fort för att jag ska få sätta mig och skriva så snabbt som möjligt. Detta med skrivandet är så roligt nu! 

 

Jag har fått för mig att skrivandet har blivit extra kul nu för jag börjar se positiva resultat. När man börjar skriva ser man ju inte så mycket resultat, men när jag nu har hållit på i ganska många månader så har det ju blivit många berättelser och jag tror nu mer än någonsin på att jag kommer att klara av att slutföra detta. Målet är ju att bli helt klar under 2016.  När man tycker att man börjar se bra resultat av ett arbete då blir det helt enkelt mycket roligare att bara fortätta köra vidare liksom.  Det lite som med träning. Du kan träna mycket i början, men det eller dom resultat du vill uppnå med din träning kommer ju inte direkt efter första träningspasset liksom. Sen när man har kört på några månader då får man kanske de resultat som man vill ha. Man både känner och ser resultaten på ett positivt sätt och då brukar det bli det bli väldigt mycket roligare att fortätta träna på eftersom man känner att det funkar och att man är på rätt väg. 

 

Just nu är jag lite beroende av skrivandet på min självbiografi. Jag kan liksom inte sluta när jag väl har börjat för jag har mängder med berättelser som jag bara går runt och tänker på hela tiden. Slutar jag så beror det bara på att jag behöver få i mig lite mat eller så ska jag köra buss. Nu har jag tänkt sitta uppe någon timme till och skriva. Sen måste jag ju gå lägga mig, men en liten stund sitter jag uppe i alla fall.

 

 

Har varit ledig idag. Rätt skönt att den dan äntligen kom. Förra veckan var ju ganska intesiv. Den innehöll ju mycket grejande, ettäventyr i Stockholm och massor av jobb. Denna veckan blir betydligt lugnare. Jobbar bara fyra dagar och på fredag slutar jag tidigare än vad jag normalt brukar göra. Skönt att man har en vecka nu att "tagga" ner på. 

 

Idag har jag skrivit mycket på min självbiografi. Nu har jag ett bra "flow" igen. Ett tag skrev jag ju ganska lite, men det var åtminstone varje dag. Nu är jag inne i en period där jag skriver mycket, och forfarande varje dag. Det känns bra. Jag vill ta detta med skrivandet framåt hela tiden. Det är ju en rätt cool resa att göra när man skriver sin självbiografi och nu har jag kommit loss ordentligt igen. Glad är jag för det!

 

 

Idag  hade jag en ganska lugn och kort arbetsdag. Rätt skönt när man har kört två nattpass, två dagar på raken och dessutom var ju dagen av arbete igår megalång. Det var kanske därför denna söndag kändes hur lätt som helst att jobba på med. Om man jämför med igår så var ju detta arbetspasset typ 5 timmar kortare. Då märker man skillnaden och det känns som att man typ börjar ett arbetspass för att sen i princip bara jobba med att kunna sluta arbetsdagen. Det kändes som dagen gick väldigt snabbt om man säger så. 

 

 

 

När jag skulle ta på mig min jacka så kunde jag nästan inte knäppa jackan. Det tog lite extra tid i alla fall. Jag var väl lite för sprallig där i hallen också. Sandra och Magnus stod bara med ett stort leende på läpparna och titta på mig. Dom fick varsin kram och så skulle jag gå då, men Sandra fick hjälpa mig att öppna dörren. Varför jag inte klarde det själv vet jag inte, men jag var väl helt enkelt för glad, lycklig och sprallig så jag kunde inte tänka själv hur jag skulle göra för att tex öppna en dörr. Låter ju lite sjukt när man tänker på det nu. 

 

När jag kom ner i trappan och skulle gå ut genom den dörren som skulle ta mig ut på gatan då visste jag först inte hur jag skulle öppna den. Jag funderade lite och sen såg jag den där knppen på insidan som liksom låser upp dörren och då kom jag ut, helt själv. Wow, framsteg liksom. Jag gick bort till Nytorget och tog en taxi. 

Taxichaffisen frågade mig vad jag hade gjort i närheten av Nytorget ikväll. Jag svarade bara att jag hade varit och hälsat på en kompis. Jag ville inte säga mer för jag var ju för sprallig och glad så hade jag börjat prata om min trevliga kväll som precis var avslutad då hade det ju bara blivit flummigt liksom. Jag var ju för sprallig och glad och jag kände direkt att några vettiga ord skulle jag aldrig kunna få fram. 

 

När jag kom tillbaka till mitt hotellrum och hade hängt av mig då brast det för mig. Nu var det tårar och jag grät och grät och jag trodde aldrig jag skulle kunna sluta gråta. Jag har efteråt funderat på varför. Förmodligen var det glädjetårar. Jag var så glad över att jag hade fått träffa två personer som var så genomnsnälla så att hälften hade varit nog. Det kan också ha varit så att jag  sällan träffar människor som är så snälla så när jag väl gör det så kan jag liksom inte hantera känslorna. Det blir för mycket liksom och sen måste det komma ut på något sätt. Gråta är ju ett sätt liksom. 

 

Dagen efter den trevliga middagen blev det ju en god frukost och bara se till att slappa och njuta av dagen.

 

 

 

Jag skulle ju resa hem senare under eftermiddagen. Jag stannde på hotellet så länge jag fick. Jag skrev ett blogginlägg om mitt häng med Sandra och Magnus och jag kände bara att jag var så otroligt glad över vad jag hade fått uppleva. Tårarna lyckades jag hålla tillbaka denna gången i alla fall. Sen checkade jag ut och  traskade  ner till Centralen. Där träffade jag ju den där terminalvärden som började snacka pingis med mig. HÄR kan ni läsa om lite om det. 

 

När jag satte mig på tåget för att resa hem så kändes det lite tråkigt. Jag kände att jag gärna hade velat stanna i Stockholm några dagar till. Det kändes lite vemodigt att behöva åka hem och det känns väl så när man har haft det supermysigt, roligt trevligt liksom. Sen funderade jag på vad jag skulle ha gjort i Stockholm om jag nu hade varit kvar. Skulle jag kanske ha tagit mig till Liljeholmshallen och kollat in J-O Waldners två sista matcher i högsta ligan. När jag satt på tåget och funderade över J-O Waldner så kände jag en lite besvikelse över att han väljer att sluta. Samtidigt kände jag det var bra att beslutet om att lägga av i högsta serien kom nu. Allting har ju ett slut förr eller senare och det sliter ju på kroppen att vara pingisspelare. Det sliter lite till om man är 50 år som J-O är. 

 

När jag sen satt här hemma och kollade på matcherna i efterhand så kändes allt så jäkla bra. J-O spelade otroligt bra och man såg verkligen på honom att han ville visa att han duger nånting till fortfarande. Han satt raka backhandslag som påminde om hans storhetstid och han hittade vinklar med sin forehand som egentligen bara han kan hitta. Det kändes så otroligt kul att J-O ännu en gång kunde visa hur jävla bra han faktiskt är. Han lyckades ju även med en forehandflipp där han fullständigt fintar bort motståndaren. Det slaget är nog patenterat J-O, bara han gör så. 

 

 

I helgen har jag levt på mina känslor  som jag började få i onsdags när jag var i Stockholm och besökte Sandra och Magnus. Det är svårt att sätta ord på alla känslor som jag har och känner och har känt. Men ska jag ändå göra ett försök så kan man väl säga att jag har känt en blandning utav glädje och lite vemod. Glädjen över vad jag får uppleva känns fantastiskt, men vemodet över att det är slut skär i hjärtat. Kombinationen blir för mycket och då börjar jag gråta, men det är nog mest glädjetårar i alla fall. Jag vet ju någonstans att allting har ett slut.

 

 

Det blev ett långt pass detta. Från början trodde jag att jag bara skulle jobba lördag, men jag fick jobba natten mellan lördag och denna söndag också.

 

Trafikledning från Göteborg ringde och sa att någon var sjukskriven i Vänersborg och att dom hade svårt att hitta någon som kan nattbussens färdväg. Snäll som jag är så ställer jag upp och kör, men det gjorde ju att jag fick vara på jobbet från kl 15:20 - 03:03. Men det gick ju bra. Det var lugnt att köra natten och jag tycker faktiskt att det är ganska rolig körning. Får man dessutom betalt för att ha lite roligt så är det ju ännu bättre. Jag får ju också ofta ledigt när jag ber om det. Därför känns det ganska självklart för mig att ställa upp från min sida om jag får frågan. Jag känner liksom någon moralisk skyldighet ibland. Jag vet att jag inte måste enligt fackliga avtal och sånt, men någonstans kan känna jag vill hjälpa till om jag har möjlighet. Det är svårt ibland och veta om man ska säga ja eller nej. Det känns inte bra att säga nej, men det kan också bli tufft att säga ja. Denna gången kände jag bara att jag ville säga ja, och det var inte jobbigt eller tufft överhuvudtaget. Jag ville bara vara snäll och inget annat.

 

Jag har fått ont i min högra axel. När jag var i Stockholm så gjprde jag misstaget att hänga min lite för tunga väska på min axel. Sen gick jag runt med den på stationen eller i stan. I axeln just nu så känns det som väskan hänger kvar, trots att den inte gör det. Om man vill vara rolig så kan man ju säga att jag BAR mig ldumt åt och därför har jag fått ont nu.

 

 

När jag i torsdags eftermiddag stod inne på Centralenstationen i Stockholm och skulle kolla vilket spår mitt tåg skulle komma in på så kom det fram en man som jag tor kallas för terminalvärd, eller nåt liknade. Han hade i alla fall en sån där gul väst på sig och jag tror det stod något om att han var en värd av något slag. 

 

Hur som helst! Terminalvärden kom fram till mig och  snackade i pingis. han började med att fråga om jag inte skulle ta mig bor till Liljeholmshallen och kolla på när J-O Waldner lirar sina sista matcher någonsin. Han pratade på om pingis och frågade vad jag hade för rack och massor med andra grejer. Först fattde jag verkligen ingenting. Jag kände inte igen snubben som hade kommit fram till mig och börjat sancka pingis. Jag funderade på om jag hde sett han förut samtigt som han pratade på och dessutom ville han se vad jag hade för rack. Jag har inte mitt rack med mig sa jag då när jag fick den frågan. Jag kunde inte komma på vem han var, men så trillade liksom poletten ner. Han såg ju vad jag hade för märke på min väska som hängde över min nu så onda axel. Jag hade ju en Yasaka-väska med mig upp till Stockholm och det var ju därför den här terminalvärden bara kom fram och snackade pingis med mig.

 

 

 Att jag inte förstod det från början fattar jag inte, men så är det ibland. Ibland blir man bara som en fågelholk i ansiktet.  Det var i alla fall en trevlig kille han terminalvärden  och vi pratade pingis en lång stund innan det var dags för mig att sätta mig att lämna Stockolm och ta tåget hem.

 

 Igår spelade Jan-Ove Waldner sin sista match i elitserien i bordtennis. Jan-Ove Waldner spelade sin första match i den högsta serien i Sverige när han var 12 år gammal. Det var för över 38 år sen. Bara det är ju rätt fantastiskt. 

 

Själv vet jag inte hur många timmar, dagar eller veckor jag har lagt ner av mitt liv på att bara ägna mig åt att sitta och titta på J-O Waldners pingismatcher och en annan träning. Jag kollade mycket på den tiden då han var som bäst och jag har fortsatt att titta mycket även under senare år. Han har alltid haft en härliga aura omkring sig som gör att jag i alla fall aldrig kunnat sluta vara intresserad av J-O Waldner och hans pingislirande. 

 

 

 

 

 

 

Man kommer ju säkert att kunna kolla på J-O Waldner framöver också. Han kommer att spela uppvisningsmatcher och kanske blir det något mer Legends Tour osv.. Jag har svårt att fatta att det på ett sätt är slut, men ändå inte. Man förstår ju såklart att en 50 åring lägger av med att spela pingis på elitnivå. Det är ju inget konstigt alls med det.

 

Jag har lärt mig så otroligt mycket genom att följa J-O Waldner genom åren. Jag har säkert kollat alldeles för mycket på honom och hans pingismatcher. Jag har tänkt och försökt förstå mig på honom som pingisspelare, men jag tror aldrig jag har blivit riktigt klok på den mannen. Han överraskar alltid med något och sen många år tillbaka har ingenting förvånat mig längre. Genom åren har han haft en otrolig förmåga att hålla sig kvar på toppen, och lyckas när det verkligen gäller som mest. På ett sätt var det ju så igår också. Hans härliga aura som han alltid har haft omkring sig finns definitift fortfarande kvar. Tack för allt, J-O Waldner. 

 

 I december förra året budade jag hem en av alla Musikhjälpens auktioner. Jag vann en helkväll hemma hos härliga, kloka och fantastiska Sandra Beijer. Sandra Beijer är författare, bloggare och krönikör som har en väldigt bra och välbesökt blogg. Hon bor på Södermalm i Stockholm med sin jättesnälla pojkvän Magnus. Jag blev bjuden på hemmagjord pizza med tomatsås och ost. Sen toppades pizzan med bla oxfiê, färska tomater och béarnaisesås. Under hela kvällen pratade vi om allt möjligt. Bloggar, musik, mat, resor och jag berättade dessutom lite om mitt skrivande på min självbiografi. Jag fick två signerade böcker som Sandra har skrivit. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Snart är det arbete som gäller igen.  Jag har grejat lite med vardagligt "trökgöra nu på morgonen och så var jag ute på min dagliga promenad. Jag minns inte när jag inte var ute på promenad senast. Rätt coolt när man känner så istället för tvärtom. 

 

 Ha en trevlig dag!

 

Idag har jag haft galet mycket att göra. Jag gick upp ganska tidigt och sen bara jag satte fart med allt. Greja med tvätten, köra soptunnor, pappersarbete, massor av ärenden på stan och sen vill man ju gärna hinna äta också innan det är dags för busskörning. 

 

 

Nu ska jag sova.  

 

Melodifestivalen drog ju igång i går. Gillade ni låtarna? Här är mina två "favvolåtar" som jag säkert kommer att spela ett par 100 gånger innan jag tröttnar på dom. 

 

 

 

 

Kul att "Mellon" har börjat nu. Man blir glad, partysugen och man har roligt när man kollar Melodifestivalen. Rätt skön "feeling" får man, eller hur?

 

Jag gick upp ganska tidigt idag. Jag satte mig direkt vid datorn för att skriva självbiografi. Jag skriver inte så mycket nu, men jag sitter i alla fall med detta lite varje dag. Det känns bra med detta för jag känner hela tiden hur jag får ett avslut på den ena historien efter den andra. Jag gör likosm upp med mig själv och jag kpommer till så mycket insikter, får massor av förklaringar och samtidigt inser jag vilken hänsynslös och sjuk värld vi lever i. Fakta talar för sig själv och jag inser mer och mer vad jag vill minnas och vad jag lika gärna kan glömma. Det blir spännade att se om man förändras som männsika efter att jag är klar med min självbiografi.

 

Jag har också varit ute på en promenad nu under förmiddagen. Det blev dom där 3 kilometrarna som jag brukar gå. Just nu är det promenader som jag tycker är roligt att vara ute på. Om några månader kanske jag tycker någon annan form av rörlig aktivitet är roligare och då blir det väl att man kör på med det istället, men just nu är det promenader som jag vill hålla på med. 

 

 

 

 

 

Jag har varit ganska dålig på att blogga denna veckan. Jag har varit ganska slö överhuvudtaget. jag jobbar på med busskörnigen och jag går mina promenader varje dag, men de känns rätt segt. Jag har funderat lite på vad jag ska göra för att dom där två aktiviteterna (jobbet och promenaderna) ska  kännas bättre. Jag har tankar på vad jag ska göra. När det gäller jobbet så har jag tänkt att jag ska prata med min chef om några situtioner som jag rätt ofta hamnar i och där jag känner att jag inte riktigt vet vad jag ska göra. Jag får helt enkelt fråga chefen. Vet inte jag så får man väl hoppas att chefen vet vad man ska göra. Om hen har ett förslag eller säger vad jag ska göra då kan jag ju kanske bara göra som hen säger och jag kan själv göra det enkelt för mig genom att tänka att: Min chef sa så, då gör jag så. Efter det kan jag ju bara luta mig mot vad chefen har sagt.

 

Promenaderna känns som sagt lite segt just nu. Men jag tänker att jag bara ska fortsätta med dom varje dag som jag har gjort, oavsett hur det känns. Jag mår ju bra av det där. Man ska väl göra saker som man mår bra av?

 

 

Jag tänker och skriver ganska mycket på min självbiografi. Jag tänker mycket bakåt nu och jag kan nog säga att jag under hela dagar, mer eller mindre funderar kring hur mitt liv har varit. Jag känner att jag måste fundera mycket kring min historia för det går liksom inte att skriva annars. Jag kan liksom inte bara sätta mig ner och skriva utan att ha funderat mycket tidigare. Det känns bra med skrivandet och jag är helt säker på att jag kommer att slutföra detta. Jag pratar också ganska mycket minnen med några av mina vänner. Det gör också att det sen blir lättare att skriva ner dessa historier. Jag har liksom börjat berätta för någon och då blir det sen automatiskt mycket lättare att bara fortsätta med den historien. 

 

Idag är det fredag och jag har en arbetsdag, men sen får jag en ledig helg. Jag ska göra lite roliga saker i helgen och nästa vecka ska jag hoppa på tåget tagga till Stockholm. Det har varit planerat sen länge och jag tror att denna gången blir min lilla Stockholmsvistelse ett rätt häftigt minne för livet. Det kommer att bli riktigt roligt.