Sista februari.
Idag är det sista februari. Februari 2016 kommer jag nog att minnas länge. De finns väl flera orsaker till det.
I början av månaden minns jag att jag hade väldigt mycket att göra. Jag blev snabbt väldigt stressad och när jag kom på det så taggade jag ner direkt. Genom åren har jag lärt mig att är det något som jag aldrig tjänar på eller alltid förr eller senare mår dåligt av så är det just när jag stressar för mycket.
I mitten av denna månaden. Närmare bestämt 10 februari så åkte jag till Stockholm. Det kändes bra direkt när jag satte mig på tåget i Vänersborg och jag bestämde mig bara för att jag skulle njuta av varenda minut under hela mina resa, och gärna under lång tid efter också så klart.
Man kan väl lugnt säga att jag mådde bra. Jag var helt avspänd, fri från all stress och jag var full av förväntan. Jag åkte ju upp till Stockholm eftersom jag äntligen skulle få träffa en bloggare, författare och skribent som jag var, och är väldigt imponerad av. Googlar man lite så är det ju inte så konstigt att man blir impad av de Sandra Beijer har åstakommit genom åren.
Jag kan lätt erkänna att jag var väldigt nervös när jag satt i taxin och var på väg mot Nytorget i Stockholm. Jag orade mig säkert över massor med saker som handlade om vad Sandra och hennes pojkvän Magnus skulle tycka om mig. Jag tänkte också att dom kanske hade sett något i min blogg som skulle ge dom en mer negativ bild av mig inför mitt besök. Taxin blev försenad också för den fastnade i bilköer som jag som inte bor i en stor stad knappt fattar någonting av. Jag tänkte liksom inte på det när jag åkte från hotellet att man det kan vara långa bilköer efterklockan 18 på kvällen. Det händer ju typ aldrig där jag bor. Jag åkte helt enkelt lite försent. Dessutom har jag fått lärt mig att man inte ska dyka upp för tidigt när man tex är bortbjuden på middag eller liknade. Finns det en utsatt tid så vill jag aldrig vara mer än 10 minuter för tidig och det var ju bestämt 18:30. Det är liksom en principsak för mig. Men jag vill inte bli försenad heller så den nervositeten jag kände när jag hoppa in taxin förstärktes ju när jag var på väg hem till Sandra och Magnus. Är jag försenad så ger väl det inget bra första intryck tänkte jag.
När jag kom fram så var det upp för trapporna snabbt och ringa på dörren. Jag hade en stor flaska bubbel under armen som jag hade med mig som en present till Sandra och Magnus. Direkt när Sandra öppna dörren och vi hade hälsat så bad jag om ursäkt att jag var lite försenad, men hon sa bara att det inte gör något. När jag hade hälsat på Sandra och Magnus så sa jag bara att jag har ju den här presenten till er som är så jäkla svår att gömma eftersom den är så stor så ni får den nu direkt då.
Dom visade mig runt lite i lägenheten och sen hängde vi i stort sett hela kvällen i köket. Den nervositet och oro jag innan hade känt fanns inte längre kvar inom mig. Jag kände mig istället väldigt glad, lycklig och fullständigt avspänd. Både Sandra och Magnus var verkligen två jättsnälla personer och dom tog ju hand om mig på ett sätt som gjorde att jag stortrivdes under hela den kvällen hemma hos dom.
Dagen efter blev det jobbigt. Framförallt när jag satte mig på tåget för då tänkte jag på hur bra jag hade haft det i Stockholm och jag kände när det var dags att åka hem ett enormt vemod. Jag hade ju träffat två jättesnälla personer, Sandra och Magnus. Hotellet jag hade bott på var jag supernöjd med. Dessutom träffade jag en riktigt avspänd och skön snubbe på Centralen i Stockholm som började snacka pingis med mig. Det gjorde samtidigt ont i mig när jag den 11 februari visste att detta var dagen då J-O Waldner skulle sluta spela pingis i den högsta serien i Sverige. Först vägrade jag acceptera att det var på det viset. Jag var så otroligt ledsen och ville inte tro att det va så, men jag inser naturligvis att det inte alls är konstigt att en 50 åring väljer att lägga av att spela pingis på elitnivå.
Att sitta på tåget och tänka på allt detta, typ samtidigt blev väldigt tufft rent känslomässigt. Att det kändes väldigt vemodigt är nog inte kosntigt alls.
Februari har varit en månad med mycket blandade känslor. Jag har skrivet väldigt mycket på min självbiografi denna månaden. Min självbiografi rör om ordentligt känslomässigt i kroppen på mig. Ibland blir det så tufft för mig att jag inte ens kan skriva de jag tänker på. Jag kommer helt enkelt bara till insikt med att vissa grejer som jag har varit med om i livet är jag inte redo för att ens skriva ner, även om det nu skulle bli så att jag bara skriver för mig själv och ingen annan. Hur det blir vet jag inte och vad jag ska göra med allt material bvet jag inte exakt heller, men om jag inte ens känner mkig redo att skriva ner vissa händelser, då kan man ju fundera på om jag är redo att släppa min självbiografi så att vem som helst kan ta del av den? Det blir en senare fråga att fundera kring.
Avslutningsvis kan jag säga att de sista dagarna i den här månaden har jag inte haft så mycket tålamod. Jag har haft lite för bråttom och jag har velat hinna med att göra så mycket på väldigt kort tid. Nu i skrivandets stund så har jag taggad ner igen och jag har redan nu mer tålamod för jag har insett vad bristen på tålamod gör med mig när det kommer till stress, panik, oro och sånt. Det är ingen rolig upplevelse när man inser att man hamnar i en viss situtaion bara för att man vill för mycket och har för bråttom. Gör om och gör rätt är väl något som jag måste tänka på framöver. Dessutom behöver jag ha mycket tålamod om jag tex ska kunna skriva min självbiografi på det sättet som jag allra helst vill. Det är inget jobb som man kan ha för bråttom med. Det har jag fan insett efter denna månadens skrivande i alla fall.
Där har ni tankarna om februari 2016.
Trackback
