Mycket olika känslor denna veckan.
Veckan, helgen och denna ALLA HJÄRTANS DAG lider nu mot sitt slut.
Idag hade jag en ganska lugn och kort arbetsdag. Rätt skönt när man har kört två nattpass, två dagar på raken och dessutom var ju dagen av arbete igår megalång. Det var kanske därför denna söndag kändes hur lätt som helst att jobba på med. Om man jämför med igår så var ju detta arbetspasset typ 5 timmar kortare. Då märker man skillnaden och det känns som att man typ börjar ett arbetspass för att sen i princip bara jobba med att kunna sluta arbetsdagen. Det kändes som dagen gick väldigt snabbt om man säger så.
Det har varit mycket känslor denna veckan. Jag har under denna veckan varit otroligt glad och lycklig, men jag har också känt besvikelse och varit ledsen, ja till och med tårögd. Fast tårarna har nog mest varit glädjetårar och inget annat. Jag har känt mig lättad men också stressad. Jag har myst och njutit mycket av denna veckan. Jag har tänkt tillbaka på den med glädje, fast jag har också känt av ett vemod.
I början av veckan kändes det som jag hade otroligt mycket att göra. Stressen kom snabbt för jag ville verkligen jobba undan och få gjort saker innan jag skulle göra min resa till Stockholm. Jag hade väl någon tanke om att om jag inte får gjort vissa saker innan resan då kommer jag inte heller att kunna slappna av och njuta på alla de sätt som jag vill göra i Stockholm. Sen hade det säkert inte varit några problem att njuta av varenda minut i Stockholm. Jag träffade ju faktiskt två helt underbara människor. Sandra Beijer och Magnus Norman var ju så otroligt snälla och jag var så otroligt glad och lycklig under hela den kvällen som jag fick hänga med dom. När det var dags för mig att ta farväl så ville jag ju ta några sista bilder på mig och Sandra. Jag slet fram min Iphone i all hast och tog en bild som blev på tok för suddig. Sandra uppmärksammade detta och sa åt mig att ta det lite lugnt. Förmodligen var det väl så att jag var så glad och sprallig så jag kunde inte ens hålla ordentlig i telefonen. Jag samlade mig lite och kunde ta en hyffsad bild i alla fall.
När jag skulle ta på mig min jacka så kunde jag nästan inte knäppa jackan. Det tog lite extra tid i alla fall. Jag var väl lite för sprallig där i hallen också. Sandra och Magnus stod bara med ett stort leende på läpparna och titta på mig. Dom fick varsin kram och så skulle jag gå då, men Sandra fick hjälpa mig att öppna dörren. Varför jag inte klarde det själv vet jag inte, men jag var väl helt enkelt för glad, lycklig och sprallig så jag kunde inte tänka själv hur jag skulle göra för att tex öppna en dörr. Låter ju lite sjukt när man tänker på det nu.
När jag kom ner i trappan och skulle gå ut genom den dörren som skulle ta mig ut på gatan då visste jag först inte hur jag skulle öppna den. Jag funderade lite och sen såg jag den där knppen på insidan som liksom låser upp dörren och då kom jag ut, helt själv. Wow, framsteg liksom. Jag gick bort till Nytorget och tog en taxi.
Taxichaffisen frågade mig vad jag hade gjort i närheten av Nytorget ikväll. Jag svarade bara att jag hade varit och hälsat på en kompis. Jag ville inte säga mer för jag var ju för sprallig och glad så hade jag börjat prata om min trevliga kväll som precis var avslutad då hade det ju bara blivit flummigt liksom. Jag var ju för sprallig och glad och jag kände direkt att några vettiga ord skulle jag aldrig kunna få fram.
När jag kom tillbaka till mitt hotellrum och hade hängt av mig då brast det för mig. Nu var det tårar och jag grät och grät och jag trodde aldrig jag skulle kunna sluta gråta. Jag har efteråt funderat på varför. Förmodligen var det glädjetårar. Jag var så glad över att jag hade fått träffa två personer som var så genomnsnälla så att hälften hade varit nog. Det kan också ha varit så att jag sällan träffar människor som är så snälla så när jag väl gör det så kan jag liksom inte hantera känslorna. Det blir för mycket liksom och sen måste det komma ut på något sätt. Gråta är ju ett sätt liksom.
Dagen efter den trevliga middagen blev det ju en god frukost och bara se till att slappa och njuta av dagen.
Jag skulle ju resa hem senare under eftermiddagen. Jag stannde på hotellet så länge jag fick. Jag skrev ett blogginlägg om mitt häng med Sandra och Magnus och jag kände bara att jag var så otroligt glad över vad jag hade fått uppleva. Tårarna lyckades jag hålla tillbaka denna gången i alla fall. Sen checkade jag ut och traskade ner till Centralen. Där träffade jag ju den där terminalvärden som började snacka pingis med mig. HÄR kan ni läsa om lite om det.
När jag satte mig på tåget för att resa hem så kändes det lite tråkigt. Jag kände att jag gärna hade velat stanna i Stockholm några dagar till. Det kändes lite vemodigt att behöva åka hem och det känns väl så när man har haft det supermysigt, roligt trevligt liksom. Sen funderade jag på vad jag skulle ha gjort i Stockholm om jag nu hade varit kvar. Skulle jag kanske ha tagit mig till Liljeholmshallen och kollat in J-O Waldners två sista matcher i högsta ligan. När jag satt på tåget och funderade över J-O Waldner så kände jag en lite besvikelse över att han väljer att sluta. Samtidigt kände jag det var bra att beslutet om att lägga av i högsta serien kom nu. Allting har ju ett slut förr eller senare och det sliter ju på kroppen att vara pingisspelare. Det sliter lite till om man är 50 år som J-O är.
När jag sen satt här hemma och kollade på matcherna i efterhand så kändes allt så jäkla bra. J-O spelade otroligt bra och man såg verkligen på honom att han ville visa att han duger nånting till fortfarande. Han satt raka backhandslag som påminde om hans storhetstid och han hittade vinklar med sin forehand som egentligen bara han kan hitta. Det kändes så otroligt kul att J-O ännu en gång kunde visa hur jävla bra han faktiskt är. Han lyckades ju även med en forehandflipp där han fullständigt fintar bort motståndaren. Det slaget är nog patenterat J-O, bara han gör så.
I helgen har jag levt på mina känslor som jag började få i onsdags när jag var i Stockholm och besökte Sandra och Magnus. Det är svårt att sätta ord på alla känslor som jag har och känner och har känt. Men ska jag ändå göra ett försök så kan man väl säga att jag har känt en blandning utav glädje och lite vemod. Glädjen över vad jag får uppleva känns fantastiskt, men vemodet över att det är slut skär i hjärtat. Kombinationen blir för mycket och då börjar jag gråta, men det är nog mest glädjetårar i alla fall. Jag vet ju någonstans att allting har ett slut.
Trackback
Hej! Hur gammal är du? :)