Tiden går fort. Imorgon är det julafton om drygt en vecka är det ett nytt år. Jag tycker inte det var länge sedan det var september och jag chillade runt på Bokmässan i Göteborg. 1, 2, 3 och nu är det jul.  Jag känner att tiden har gått jättefort de senaste månaderna. 

 

För min del så har jag ganska mycket busskörning som jag ska jobba på med. Jag har jobbat en ganska lång dag idag. Jag har jobb att ta tag i både imorgon och på juldagen. Efter juldagens körpass så är  jag ledig resten av denna veckan. Jag har inget emot att jobba på tex julafton. Om jag får välja så är jag hellre ledig på nyårsafton och dagarna efter. Så blir det för mig i år och så har det varit för mig dom senaste åren. Så jag är helt nöjd med årets jobbande och ledighet kring jul och nyår. Jag är ledig fyra dagar på raken denna veckan och tre dagar på reken nästa vecka. Det kan jag inte gnälla över och det gör jag inte heller. 

 

Jag är inte så mycket för att fira jul. Jag har ett minne som ofta kommer upp det ytan just dagarna innan jul och framförallt på julafton. Min mormor dog just på julafton. Hon var en person som har betytt väldigt mycket för mig. Den julen som min mormor avled så skulle jag åka och hälsa på henne och jag hade packat en väska och var på väg att åka när jag fick ett telefonsamtal från en av mina kusiner som berättade att min mormor under julaftonsmorgonen hade fått åka till sjukhuset och i bilen på väg dit så avled hon. Hon hade åkt in och ut på sjukhuset under en ganska lång tid och när jag pratade med henne på telefon två dagar innan hon dog så sa hon att hon nu förstår att hon inte kommer att leva länge till. 

 

 Jag är som sagt inte mycket för att fira jul och jag vet egentligen inte vilket år jag firade en s.k. traditionell jul senast. Jag är inte mycket för traditioner överhuvudtaget. Jag tror jag har två grejer i mitt liv som jag försöker göra varje år och har gjort under flera år tid. Den ena är att jag vill åka till Stockholm minst en gång per år. Det andra är att jag vill göra ett besök på Bokmässan i Göteborg, varje höst. Dessa två upplevelser har jag nog medvetet eller omedvetet gjort till en tradition.

 Jag vill önska er en God Jul. Till er som är ensamma och känner er ledsna över att ni inte har någon att fira jul med. Försök hitta på något att göra som ni tycker är roligt att göra. Man behöver inte fira en jul, men jag tror att dom flesta kan hitta på något kul. Det är inget fel om man inte umgås med någon runt jul och nyår. Jag har haft många ensamma jular i mitt liv, men jag har aldrig känt att jag har haft tråkigt eller varit ledsen över det. Så försök bara att göra sånt du mår bra av och tänk positivt. Kram och GOD JUL.

 

 

 

 

 

Jag har under några kväller den senaste tiden kollat på en serie på SVT-Play som heter KRIMINALARKIVET. André Pops och Lasse Lampers  går på djupet och berättar om kända svenska fall.

 

 

 

Jag har under en tid känt mig utsatt för något som jag skulle säga gränsar till psykisk misshandel. Det kan vara för starka ord, men jag blir i alla fall nedtryckt respektlöst behandlad på olika sätt. Jag vet egentligen inte varför denna person har den attityden som hen har mot mig. Jag har inte gjort personen något som jag upplever har varit: Taskigt, elakt eller respektlöst. Jag har tidigare inte haft så mycket med denna personen att göra. Vi har inte haft så mycket till relation tidigare, men nu och framöver kommer vi av naturliga orsaker att stöta på varandra ganska ofta. Hen kommer säkert att fortsätta trycka ner mig ett bra tag till. Frågan jag ställer mig är hur ska jag hantera detta på bästa sätt? Jag har vänt och vridit på bara den tanken och det enda som jag tror kan funka, det är att jag väntar tills personen bara slutar. Jag känner just nu att skulle jag aktivt försöka få personen att sluta så kommer det bara att drabba mig själv göra detta ännu värre för mig själv än vad det redan är. Jag känner ett sånt jävla starkt obehag för att ens "andas" om detta. Jag är nämligen så säker på att den som kommer att drabbas värst av att jag tex pratar med personen eller andra personer i hens närhet, bara blir värst  för mig och jag kan inte se att detta kommer att sluta genom ett sådant agerande av mig. Det bästa jag tror nu att jag kan göra är väl bara att vänta ut det. Jag hoppas bara att personen slutar, utan att jag säger nånting till någon om detta. Jag vill heller inte personen något ont. Jag vill bara att hens trakasserier och psykiska misshandel av mig ska ta slut, omgående. 

 

Jag vet egentligen inte varför denna person gör som hen gör mot mig. Jag vågar ju heller inte fråga för då tror jag ju bara att jag får utså ännu mer skit för att jag frågar. Säger jag till personen att jag blir ledsen för det hen gör mot mig och säger till mig så är jag ganska säker på att det blir värre för mig själv. Jag har varit med om liknade saker förut.  När jag då aktivt har försökt få slut på det genom att börja prata och låta folk få veta vad jag känner, så har jag nu massor av minnen hur jobbigt det då har blivit för mig själv, bara för att jag just har sagt något och inte bara haft tålamod och väntat ute det. Jag vet inte vad som är fel eller rätt av mig att göra eller vad jag har gjort tidigare. Jag har bara erfarenheter av hur jobbigt allt har varit och som det är nu så har jag dessutom svårt att förstå varför denna person behandlar mig som hen gör. Det känns som att jag är chanslös, hur jag än i slutändan kommer att välja att göra i detta. 

 

När jag tänker på allt detta så tar det ju också väldigt mycket kraft och energi. Jag mår skit av det. Jag förstår inte varför jag blir utsatt och jag är i en situation som jag i alla fall inte just nu vet hur jag ska komma ur. Med tanke på vem denna personen är så är jag 100% säker på att det kommer bara att bli ännu jobbigare för mig om jag aktivt försöker göra något åt det. Jag skulle ju kunna ställa mig och gapa, skrika och skälla ut den här personen som behandlar mig som skit, men jag är övertygad om att ett sådant agerande bara blir kontraproduktivt.  Det enda som jag tror jag kan göra för att inget ska bli ännu värre än vad det redan är, det är att vänta tills personen slutar självmant. Jag får väl bara fortsätta utså den skiten och ha tålamod. Det är så jag tänker och det känns för jävligt att jag ska behöva känna så just nu. 

 

Jag inser nu i skrivandets stund att allt är väldigt jobbigt. Jag vill inte gå in i för mycket detaljer i detta blogginlägget. Gör jag det så känner jag ju återigen att allt bara kommer att bli värre för mig själv. Jag vill heller inte berätta vem och vilken typ av relation jag har med denna personen som jag tycker psykiskt trycker ner mig på olika sätt. Jag kan bara säga att det är svårt att undvika att stöta på den här personen. Ska slippa denna person så får jag ju i princip sluta göra saker som ag tycker är roliga och sen isolera mig, eller nåt liknade. Det känns också fel att bara klippa och helt sluta prata med denna personen. Jag får samma känsla där. Om jag agerar på dom sätten, då startar jag nog bara nånting som blir värre än allt de jag blir utsatt för just nu, och har blivit sen en tid tillbaka. Hur jag än vänder och vrider så känner jag mig chanslös på något sätt. Det känns som att det enda jag kan hoppas på är att personen som utsätter mig bara lägger av. Jag vill bara få ett slut på det och att relationen till den personen ska fungera ändå. Är det ens möjligt? Kan jag göra nånting som jag kan vara säker gör saken värre för mig själv? Jag vet inte och jag förstår heller inte varför denna person gör som hen gör mot mig. Oftast förstår man och vet innerst inne varför. Man kanske inte accepterar det, men jag kan ju fortfarande förstå. Nu fattar jag ingenting och jag vet inte hur jag ska få ett slut på det. Det enda som jag känner att jag kan göra nu för att saker och ting inte ska bli värre för mig själv, det är att vänta och se om hen bara väljer att slutar behandla mig på det respektlösa sätt som hen nu gör och har gjort under en tid. Eller ska jag bara ta tag i problemet och se till att aktivt göra saker så att detta får ett slut? Jag vill egentligen inte det för jag rätt säker på att det bara blir jobbigast för mig själv och jag är inte redo för att ta dom konsekvenser som jag tror att  ett mer aktivt agerande av mig kommer att få. Kanske borde jag prata med någon helt oberoende person som jag verkligen litar på om detta? Ärligt talat så vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Jag får väl bara se till att detta inte tar över mitt liv allt för stor utsträckning.  

.

Nu är det klart! Nu kan jag inte göra mer. Alla pengar ligger på plats och jag är nöjd med hur jag fick till min ekonomi under detta året. Jag klarade inte av just det målet som jag hade satt upp inför 2024, men jag känner att jag gjort precis allt jag har kunnat och orkat med. Målet jag först hade var liksom inte rimligt. När jag kom till punkten att jag accepterade att dra ner ambitionerna lite så fick jag l ny energi. Jag insåg att om jag bara gör så gott jag kan och följer min innersta övertygelse så kommer jag inför 2025 ha mer pengar att röra mig med i månaden, än vad jag någonsin har haft tidigare. Vis snackar dubbelt så mycket än vad som har varit normalt för mig.  Nu har jag nått det målet och jag är jättenöjd! Framöver kommer jag att kunna göra en budget som ger mig möjligheter att unna mig mycket mer av sånt som för mig är utöver det vanliga. Det känns bra och samtidigt lite skönt pirrigt inom mig. 

 

 

Jag kommer att fortsätta att leva för att jag ska förverkliga sånt jag drömmer om och jag har ju också en vision som jag i alla fall tänker sträva mot så länge jag lever. Jag kan nu börja titta på saker att göra som jag typ bara har kunnat drömma om förut. Nu kan jag mer än tidigare leva i min dröm, även om jag har långt kvar till den vision jag har. Min vision är ju min högsta dröm i livet och når jag den så kan ju sluta kämpa med allting.

 

 

 

 

 

 

Jag kämpar med mina saker och jag har fattat sen länge att jag kommer att få fortsätta göra det. 

 

På jobbet har jag börjat med ett nytt schema och jag har redan nu i början fått en period av ganska mycket jobb. Så kommer det att vara fram till annandag jul. Sen vänder det och jag blir mer ledig igen. Jag jobbar både på Julafton och Nyårsafton, men jag får kvällarna ledig i alla fall. Dessutom är jag ledig ganska mycket under dom första dagarna av 2025. 

 

Annars när jag tittar på det nya arbetsschemat i sin helhet så känns det som att jag med jämna mellanrum har perioder av ganska mycket jobb. Däremot om man är lite lurig och har framförhållning så kan jag nog ordna för mig så att jag kan få perioder av ganska lång ledighet. Jag ska verkligen tänka till hur jag ska göra, men först vill jag jobba på i några veckor först för att faktiskt bli säker på hur allt känns att jobba på med. Jag får kämpa på med jobbet och sen kommer jag nog att hitta ett sätt att jobba på som kommer att kännas bra i detta schemat. Jag vet att jag kommer att få jobba mycket, men vill jag så kan jag vara ledig mycket också. Så jag ska inte gnälla. 

 

Jag kämpar även på med promenader och pingislirande. Inget av det känns lätt att ta tag i, men den senaste tiden har det i alla fall blivit minst 2 pingispass i veckan. Dessutom går jag en annan promenadrunda och jag är noga med att jag ska nå det veckomålet jag alltid har på 70 000 steg per vecka. Jag får kämpa för jag hamnar lätt i negativa tankar som bara gör att det känns lättare att skita i promenader och pingisträning. Samtidigt vill jag inte komma in i det där att jag skiter i att röra på mig bara för att jag tex inte orkar eller har mycket annat att göra. Jag tycker det är bättre att kämpa på och sen får allt eventuellt känns lite tungt och tråkigt. I perioder vet jag ju att pingis och promenader kan känns lätt och roligt också. Så det är bara att kämpa på. Det kommer ju inte att kännas roligare om jag inte kör. Dessutom är ju träningen alltid bra för min hälsa, oavsett hur jag tänker och känner. 

 

 Det mycket ekonomi denna veckan också. Jag gissar att jag har fått allt på plats som jag vill ha det, senast fredag. Sen får jag vara nöjd med dom pengar jag har. Jag har verkligen gjort allt jag kan nu och denna månaden har jag varit extra noga och väldigt disciplinerad. Jag kämpar med pengarna för jag har ju lärt mig nu att jag kan inte räkna med att nånting bara ska gå av sig själv om jag inte bryr mig. Det kommer att vara värt allt slit för får jag bara som jag vill nu dom närmaste dagarna (vilket inte borde vara några problem) så kommer jag under ett bra tag framöver ha dubbelt så mycket pengar att röra mig med varje månad, än vad jag i snitt har haft att "bolla" med under de senaste åren.  Jag kämpar för att få till det så och det finns inget just nu som inte talar för att det kommer att bli som jag vill. Bara jag gör allt jag behöver göra in i det sista, så är det lugnt. 

 

 

 Årets Musikhjälpen har avslutats ikväll. Jag har ärligt talat inte följt det så mycket som jag har gjort vissa andra år. Jag har lyssnat mycket på radion sen i fredags. Jag har ju jobbat hela helgen och då har Musikhjälpen varit på under större delen av min arbetstid. 

 

Jag har hittills inte bidragit med några pengar alls. Det ligger ju några auktioner uppe fortfarande. Så under nästa vecka så finns det fortfarande möjlighet om jag verkligen vill ha nånting. 

 

Mitt intresse för Musikhjälpen har ju svalnat  under dom senaste åren. Jag brinner liksom inte för det på samma sätt som jag kanske gjorde för 7 eller 8 år sedan. När  jag under denna veckan   scrollade igenom massor av auktioner så hittade jag inte någon som jag verkligen kände att jag vill ha. Eller så fanns det kanske något, men då kanske jag inte tyckte att det var värt pengarna som det skulle kosta mig. 

 

Det kan som sagt bli så att jag bidrar i efterhand. Auktioner som går att buda på till förmån för Musikhjälpen ligger ju som sagt uppe nästa vecka också.  Jag gillar ju Musikhjälpen som program. Jag tycker det är coolt att det ställs upp en bur på ett torg och sen kör man på med Musik och underhållning i 144 timmar, som i år gör att det kommer in över 60 miljoner till en fin sak.

 

 

 

 Är ni bra på att ta kritik? Jag kan vara ärlig och säga att jag är inte bra på det. Jag försöker bli bättre på att ta och hantera kritik. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska göra och tänka så att jag tycker så att jag känner att jag blir bättre på att ta den kritik jag får. 

 

Jag tycker att jag är bättre på att ta den kritik som jag får, när jag inte själv tycker att jag har gjort något fel. Om jag innerst inne inte tycker att jag gör eller har gjort fel och är 100% ärlig mot mig själv när jag känner så, då tycker jag ju heller inte att jag behöver bry mig. Sen om det är rätt eller fel att just hantera den typen av kritik som jag inte håller med om, det vet jag inte. Men jag tror inte att jag tänker så mycket eller ältar kritiken jag har fått när jag inte själv tycker att den befogad. 

 

 Däremot är det nog skillnad om jag känner att jag förtjänar den kritik som jag får av någon. Om jag verkligen har gjort fel och innerst inne känner att nu gjorde jag bort mig eller bara gjorde fel, då är jag nog väldigt dålig på att ta kritik från andra. Jag hanterar det nog inte på ett sätt som känns rätt. Fast jag vet sällan vad som är rätt eller fel. Hur ska jag göra för att hantera kritik på ett sätt som känns rätt för mig, så att jag sen mår bra ändå. Jag tror inte att jag är bra på det och jag vet inte hur jag heller ska göra för att bli bättre på det. Det bästa är väl att inte göra saker som man känner är uppenbart fel, men alla gör vi väl misstag och vad som är rätt och fel eller fel och rätt...sånt är är ju alltid lättare att veta efteråt. Men när jag någonstans håller med om att jag har gjort mig förtjänt av så är jag nog sämre på att ta den typen av kritik än sådan kritik som jag inte känner är rätt och riktig. Jag upplever också att folk är väldigt mycket mer hårda och mindre förlåtande i sin kritik när det kommer till något som är uppenbart fel. Jag säger inte att man inte får ge mig kritik och i dom flesta fall förstår jag varför jag får det. Men frågan jag själv ställer mig och som jag aldrig hittar något bra svar på det är hur jag på bästa sätt ska hantera kritik. Vad är rätt och fel? Finns det något fel eller rätt?

 

Jag kan ju av och till själv vara kritisk mot andra människor. Jag har svårt att då bedöma om andra är bra eller dålig på att ta den kritik dom får av mig. Jag vet inte alltid om jag riktar min kritik rätt. Jag tror inte att jag lär mig på hur andra tar kritik heller. 

 

Jag känner inte att jag har blivit klokare av detta blogginlägget. Det är väl bara att erkänna för sig själv att jag är inte bra på att ta kritik och jag behöver bli bättre på det, men jag vet inte hur jag ska gå tillväga. Sen kan jag också ställa mig frågan om jag ens behöver vara bra på att ta kritik. Ibland får man ju skulden för saker man inte ens har gjort. De typen av kritik behöver man väl inte ens bry sig om överhuvudtaget? Eller hur ska man hantera den. Vad är rätt och fel? Vet någon det egentligen? Många gånger mår jag ju bättre av att skita i vad folk tycker. Det kanske är det som är rätt i slutändan. Det viktigaste är ju alltid att jag mår bra. Ibland gör jag ju fel, men jag behöver ju inte vara så hård mot mig själv för det. Många andra är ju så bra på det och då är det väl mer rätt att vara snäll mot sig själv. Rätte eller fel? Fel eller rätt? Ärligt talat så vet jag inte. 

 

 

 

Jag får ibland kommentarer från folk där man tycker att jag bara ska vara nöjd med hur jag har det ekonomiskt och inte bry mig så mycket om pengar och ekonomi. Alla säger det på lite olika sätt, men i allmänhet så fattar jag det som att folk tror att jag inte är nöjd med min ekonomi och många tycker väl att jag borde vara det. 

 

Grejen är att jag har varit nöjd sen länge med hur jag har det ekonomiskt. Jag vet att jag har det bra.  Att jag skriver mycket om mitt grejande med att komma vidare i min ekonomi är bara för att jag vill kunna förverkliga dom drömmar jag har. Jag har sen länge varit nöjd med hur mycket jag kan spara. Jag tjänar också pengar på andra saker än bussförarjobbet. Jag har det bra nu för att jag genom åren har jobbat hårt för det och dessutom har jag aldrig dragit på mig massor med onödiga lån, under de perioder där jag har haft det som tuffast ekonomiskt. Jag har alltid levt utifrån dom förutsättningar jag har och vad jag än har gjort så har jag alltid haft råd med det. Jag hade det jättetufft ekonomiskt under en ganska lång period i mitt liv och idag är jag mer än tacksam över att jag kom ur det där jag har säkert också flera människor att tacka för att jag har fått det stabilt och bra. 

 

När jag bloggar om min ekonomi så kan jag förstå och folk tycker att det verkar som att jag aldrig kommer vara nöjd, eller bli nöjd. Jag skriver säkert för mycket om detta, men jag tror att jag många gånger också har sagt att jag är rätt nöjd med att mina ekonomiska bekymmer mest handlar om att jag inte alltid kan spara så mycket som jag helst skulle vilja. Jag har väl i ett och annat inlägg också varit missnöjd över att någon investering har gått åt helvete. Men jag har ju alltid haft råd att förlora pengar vid alla tillfällen. Mycket har ju gått bra också, och då tror jag nog att jag har berättat om hur nöjd jag är att allt har gått så bra den senaste tiden. 

 

Mitt problem med ekonomin den senaste tiden har mest handlat om att jag vill få ihop en större summa pengar under en kort period. Priser och mina utgifter blir ju i alla fall varje år lite högre per månad. Mina inkomster har kanske inte riktigt ökat i samma takt och därför har jag väl trott lite för mycket på mig själv. Jag har väl tänkt att: Det har ju gått förut så logiskt sätt borde jag ju kunna fixa det igen. Men riktigt så lätt har det inte varit. Men återigen. Jag är nöjd med min ekonomi och det har jag varit sen länge. Jag tycker inte att jag klagar så mycket över min ekonomiska situation. Jag mår inte dåligt eller ligger sömnlös om nätterna för att jag inte tjänar mer eller inte kan spara så mycket som jag tänker att jag helst skulle vilja göra. Jag gillar ju bara att vända och vrida på möjligheterna som jag tycker mig se. Jag har ju mina drömmar som jag vill förverkliga och då behöver jag typ ha lika mycket pengar som tex Pippi Långstrump. 

 

 Jag har varit ledig i två dagar. Idag ska jag sitta på utbildning i Trollhättan hela dagen. Sen blir jag ledig imorgon igen. Sen jobbar jag Fredag - söndag och på söndag börjar jag på mitt nya schema som jag ska köra på i ett år från då. Rätt skön vecka ändå med bara 3 dagar av busskörning. 

 

Som träning och rörelse denna veckan så spelade jag pingis i måndags och igår blev det en kvällspromenad. Idag kommer jag inte hinna att spela pingis, men imorgon hoppas jag att det blir ett pingispass till. Bara någon annan än jag vill spela. Jag kan ju inte spela själv. Idag kanske jag kör en kvällspromenad igen. Det kändes väldigt skönt igår. 

 

Jag har ju mycket att göra nu. Förr vet jag att jag ofta tänkte att jag inte vet var jag ska börja när jag hade mycket att göra. Fast det resulterade ju också ibland i att jag inte fick nånting gjort. Nu tar jag bara tag i saker och bryr mig inte om i vilken ordning jag tar allt i. Det är bara att börja greja  och liksom komma igång så brukar man i alla fall få de mesta gjort av sånt man vill få fixat. Även om det är mycket just nu så känner jag mig ändå inte stressad. Det känns som att bara jag grejar på och inte skiter i det, så ska jag nog bli nöjd med hur jag har avslutat detta året. 

 

Det viktigaste är ju att man mår bra och det gör jag ju. Dessutom har jag ganska mycket pengar och röra mig med under december. Så jag har råd att greja med mycket nu som jag kanske  året har fått vänta lite med. Det känns bra nu och jag hoppas att jag under 2025 kommer vidare med min ekonomi på ett bättre och mer effektivare sätt än vad jag tex har gjort under detta året. Jag tycker att jag har en bättre plan nu och jag kan inte se att det inte ska funka. Bara jag grejar så tror jag de mesta ordnar sig till det bästa.