För några veckor sedan såg jag en intervju med en ganska känd svensk skådespelare. Han pratade bla om sin privatekonomi. Han berättade att han tycket det var tufft ekonomiskt och han verkade ha en hel del ångest över dom beslut som han hade tagit genom åren. 

 

För ca 13 år sedan så hörde just denna kända skådespelare av sig till mig. Det var på mail och han började som många andra har gjort genom åren. Typ: Hej Danne jag har följt dig ett tag och jag gillar din blogg och mycket av allt annat du gör. Sen började ha snacka om att han ville hjälpa mig att bli en kändis precis som han och han ville dessutom bli en person som jag typ kan samarbeta med. I detta mail påpekade han dessutom flera gånger för mig att vi kommer att tjäna stora pengar tillsammans. 

 

Jag svarade faktiskt på detta. Jag brukar inte bry mig om alla dessa ekonomisk IQ-befriade människor som hör av sig till mig, men just till den här personen så skrev jag att jag inte var intresserad. Jag är nöjd med dom sätt jag grejar med mina sociala medier på och jag vill fortsätta med detta på mitt sätt. Vi hade sen inte mycket mer kontakt, men när jag nu för några veckor sedan såg denna ganska kända Svenska skådespelare så kände jag bara att: Fan va glad jag är att jag själv är en person som tänker och grejar själv med min privatekonomi. 

 

Även om jag inte alltid gör rätt med min ekonomi så ångrar jag sällan något eller tänker att jag borde gjort vissa saker annorlunda. Jag gör ju alltid så gott jag kan och funkar det inte så är det i alla fall ingen annan person som är orsaken till att det jag ville göra kanske blev så bra som jag först hade tänkt mig. 

 

Jag har fått detta bekräftat så många gånger att om jag hade lyssnat på allt skit som andra försöker lura på mig, så hade min ekonomi gått rakt åt helvete. Jag tänker själv och det känns bra. Jag vill inte ha någon hjälp av andra. Och varför skulle alla dom som har skrivit till mig genom åren vilja hjälpa mig med att tjäna mycket pengar och bli en kändis. Det handlar ju bara om att dom ser att dom kan tjäna själva på det, och i slutändan så skiter ju dom fullständigt i mig. Det skulle ju vara naivt av mig om jag trodde något annat. 

 

Jag har haft svårt att planera denna veckan. Det blir rörigt hur jag än vänder och vrider. Jag vill väl för mycket, men inget känns jätteroligt att ta tag i. Dessutom känns allt bara för mycket så fort jag tänker mer än på sånt jag har att göra i nuet. Så det rätta är väl att ta en dag i taget. 

 

Igår var jag i alla fall ledig från busskörning. Jag spelade pingis under eftermiddagen och sen när jag kom hem så var jag så jäkla trött så jag kröp i säng ganska tidigt. 

 

Idag kände jag mig därför väldigt pigg och fräsch när jag vaknade upp till dagens arbete. Jag har jobbat på med busskörningen idag också. Jag jobbar även onsdag- fredag och sen får jag äntligen min lediga helg. Jag har ju jobbat dom två senaste helgerna. Därför känns det bra att veta att man har en ledig helg snart. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra då, men eftersom det gick så bra med konstprojektet under den senaste helgen så kan jag ju göra på samma sätt igen och hoppas att det går lika bra. 

 

Jag kommer att spela ett pingispass ikväll också. Hoppas jag kan spela lite bra pingis och känna att jag har en bra träff på bollen. Då kommer det att kännas betydligt roligare med pingis än vad det den senaste tiden har gjort. Jag har under några veckor nu tvingat mig till pingishallen och jag vet inte hur länge jag orkar göra det. Det som ändå ger mig motivation att fortsätta är ju att jag känner att mitt pingisspelande är bra för min hälsa. Det räcker väl egentligen med det, men det klart att jag vill lira lite bra pingis också när jag nu tränar ganska mycket igen.

Jag har i flera blogginlägg den senaste tiden skrivit av mig om saker som har gjort mig sur och arg.  Allt jag har skrivit har kommit från hjärtat. Jag har kanske varit lite negativ och jag sprider kanske lite dåliga "vibes" med mitt skrivande, men jag vill gärna skriva mycket om hur jag känner och tänker. Jag bloggar ju bara för min egen skull och ibland är det skönt att bara få skriva av sig, på ett ärligt sätt, om vad man faktiskt innerst inne tänker och känner. Jag mår bra av att skriva, även om sånt jag skriver om inte alltid är så jäkla uppmuntrande och roligt. Vissa saker känns det också bättre att skriva om  än att prata med någon.  Jag skriver om saker och sen blir allt ganska lätt att släppa. 

 

Denna veckan har känts ganska tuff. Jag har blivit lite arg över saker som jag tycker känns orättvisa. Pingisen har känts lite tuff, även om jag tycker att jag har spelat ganska bra. Problemet är bara att jag känt mig lite ofokuserad. Jag har haft svårt att under träning koppla bort saker som inte har haft med pingisen att göra. Mycket har ju som sagt känts tufft denna veckan och jag har tyvärr tagit med mig det till pingishallen. Jag har varit ganska mycket ledig under denna veckan, men jag har haft mycket busskörning sen i fredags. Den har varit maxad i arbetstid. Skönt att man är ledig imorgon i alla fall. 

 

Jag grejade mycket under mina lediga dagar. Konstprojektet har gått riktigt bra. Både under mina lediga dagar och nu under helgen. Jag har också städat mycket och fått gjort väldigt mycket av andra vardagliga saker. Det är ju skönt med ordning och reda, men ibland kör jag lite för hårt. Ibland är det jobbigt att behöva göra precis allt själv. Ändå trivs jag bra med att jag bara behöver tänka på mig själv och inte bry mig om någon annan. 

 

Nu hoppas jag att nästa vecka inte blir lika tuff som dom senaste två veckorna har varit. 

Jag jobbar fyra dagar och sen blir det skönt med en ledig helg. Hoppas jag kan hitta lite mer av "good vibes" nu. Bättre fokus på pingisen och mer positiv energi från mig. 

Ibland önskar jag att jag bara hade alla svar på hur man kan få slippa mycket av sånt i livet som man helst skulle vilja slippa ägna sig åt, eller behöva utså överhuvudtaget.

 

Något som inte är helt ovanligt i mitt liv är att jag råkar ut för skitungar som jävlas med mig på olika sätt. Många gånger har jag blivit arg och sagt ifrån, men eftersom dessa ungar inte har en fullt utvecklad hjärna så är det svårt att få dom att fatta vad man faktiskt säger till dom. Ibland har jag fått vissa att sluta genom att bara säga ifrån på skarpen. Sen är det inte alltid jag bryr mig heller. Jag har ganska mycket tålamod och vissa ungar lägger av att jävlas bara för att dom inte får någon reaktion från mig. 

 

Men det kommer nya ungar och vissa grejer ska man uppenbarligen behöva stå ut med. Jag har inte alla svar på hur jag ska göra för att slippa många av dessa snorungar. Sen vill jag samtidigt påpeka att många av dom barn som kommer fram till mig eller skriver till mig är jättesnälla och bra. Det är inget jag glömmer att uppskatta och må bra av. Jag är tacksam och nöjd för alla positiva "vibes"

Men det händer, och har hänt relativt ofta att jag behöver utså att ungar jävlas med mig på dom äckligaste och vidrigaste sätten som jag kan tänka mig. Många har ju inget konsekvenstänk heller och när jag väljer att bry mig och på något sätt ger igen så blir vissa helt chockade, men det kan fortfarande vara så dom fortsätter att jävlas med mig. 

 

När jag sen har tröttnat och väljer att verkligen göra något fullt ut då brukar jag försöka ta reda på vilka dessa ungars föräldrar är och det har hänt att jag har gått hem till vissa och ringt på dörren. Det har hänt att jag har skrivit till föräldrar eller ringt telefonsamtal. När jag började göra dessa saker för några år sedan så hade jag någon tro på att dessa metoder alltid kommer att funka. Jag tänkte att föräldrarna kommer att ta sitt ansvar och faktiskt göra vad dom kan för att jag ska slippa ungarna och deras jävelskap mot mig.  Att jag trodde att allt bara skulle upphöra mot mig om jag kontaktade föräldrar har visat sig många gånger vara fel. Det har varit naivt av mig att tro det. 

 

Något som jag har märkt det är att föräldrar ofta försvarar sina barn, oavsett vad jag säger eller visar dom. Föräldrarna kan vräka ur sig massor med skit och dom kan vara minst lika vidriga och äckliga som deras barn har varit mot mig. Något som man ofta försvarar sig med också är att det just bara är barn och då är det tydligen ok (enligt vissa vuxna) att dom jävlas med mig. 

 

Jag kanske kan förstå att man försvarar sina egna barn så långt det är möjligt, men jag kan ändå tycka att när det är uppenbart att deras barn har gjort fel och när jag påpekar att jag inte accepterar detta så borde ju föräldrar i alla fall ta sitt ansvar och se till att deras egna barn faktiskt slutar jävlas med mig. Speciellt när det får konsekvenser för föräldrarna själva.  Sen kanske det ligger i sakens natur att man alltid försvarar sina egna barn i alla lägen. Jag har också märkt att det kan vara extra känsligt för många föräldrar när någon kritiserar deras barn. Jag har märkt att många tar det personligt och är föräldrarna individer som har svårt att ta kritik så blir det säkert jobbigt när man berättar för dom att deras barn har gjort saker som dom och föräldrarna borde skämmas över. Och ibland är det väl som sagt så att föräldrar kan vara minst lika dumma i huvudet som deras barn är.   Får dessutom inte barn tillräckligt med uppmärksamhet av sina föräldrar så är det nog inte så konstigt att dessa barn söker uppmärksmheten på annat håll, och gör det på sådan sätt som kan vara väldigt vidrigt och äckligt. 

 

Jag vet inte alltid vad det rätta är att göra. Ibland funkar det jag gör och ibland får man göra massor med saker för att det kanske ska ta slut. Jag har inte alla svar.  Ibland räcker det med att inte bry sig alls och det kanske är det som är det enda rätta att göra i ALLA lägen. Många gånger är det ju lättare att inte bry sig, även om man också har en stolthet som man inte alltid vill släppa på. Men för min egen skull så kanske det är bättre att inte lägga någon energi på alla dessa ungar som inte verkar ha en enda hjärncell i huvudet. 

 

 

Jag ska nog inte skriva mer om detta nu. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om allt som jag har varit med om, bara dom senaste åren. Men jag känner att om jag fortsätter så blir det nog bara att jag upprepar mig och allt man skriver går bara runt runt. Jag släpper detta för nu och sen får jag väl se om jag kommer på vad som är rätt eller fel i framtiden. Folk är ju som dom är och jag varken vill eller kan alltid göra nånting åt det. 

 

 

 

 

Jag tror att man behöver ha sina upp och nedgångar i livet för att fatta verkligheten och bibehålla fötterna på jorden. Man får liksom en realitycherck och en kick i röven på en och samma gång. Hur livet är och att man inte får något om man inte anstränger sig har blivit väldigt uppenbart för mig dom senaste dagarna. 

 

Jag känner ändå att jag lyckas med de mesta av sånt jag väljer att göra, men jag skulle vilja hinna med mer saker och dessutom komma på något så att jag får gjort saker effektivare och snabbare. I måndags kändes det som jag grejade lite för mycket och jag kom till en punkt där jag ändå kände att jag hade mer kvar, men orkade inte mer.  

 

Igår fortsatte jag greja med min konst och som många gånger förr så fick jag återigen en känsla av att några personer hjälper mig med detta för att jag ska komma snabbare framåt och tjäna mer pengar, snabbare. Jag har egentligen ingen aning om vilka dessa personer eventuellt skulle kunna vara och kanske är det bara slumpen och rena tillfälligheter som gör att mitt konstprojekt går så ofattbart bra. Fast samtidigt har jag svårt att tro på slumpen och tillfälligheter i livet som man ibland är med om brukar ha sina begräsningar. Oavsett hur allt ligger till så kan jag i alla fall konstatera att under detta året så har konstprojektet gått minst lika bra som andra år, men jag jobbar betydligt mindre med det. Därför får jag för mig att det är någon som hjälper mig med min konst. Har man någon till hjälp som man inte känner till så ska jag nog inte forska mer i det. Då kanske hjälpen upphör. Hmm..

 

Förövrigt igår så var jag hos optikern och kollade min syn. Ingenting hade egentligen förändrats med min syn under dom senaste två åren och jag bestämde mig också för att inte byta glasögon. Innan var jag lite inställd på att jag ändå skulle köpa ett par nya. Det har känts som synen har förändrats mer än vad den nu faktiskt hade gjort och då behöver man ju byta. Sen kände jag också att det hade varit roligt att byta och förnya sig lite. Nu blev det inte så. Jag behövde ju inte byta och då valde jag att behålla dom jag nu har, och jag gör så tills nästa synundersökning. Den gör jag säkert redan om ett år igen. Det är tanken nu i alla fall. 

 

Under gårdagen var jag också ute på Överby köpcentrum och där köpte jag mig ett par nya vinterbyxor som jag verkligen kände att jag behövde. Jag tar ju mina promenadrundor fortfarande och ett tag till så kommer det säkert att vara för kallt att gå ut i något annat än vinterkläder. Även om jag inte går lika mycket promenadrundor längre så vill jag ändå kunna gå ut utan att frysa. Det finns ju inget dåligt väder...bara dåliga kläder. 

 

På kvällen sen spelade jag pingis. Det kändes ganska bra, men jag spelade bättre i torsdags. Jag känner också att jag behöver tvinga mig till pingishallen inför varje träning. Det är kanske lite synd att jag känner så, men det beror väl på att jag har spelat och hållit på så mycket med pingis under hela mitt liv. Någonstans har man väl blivit lite mätt på detta. Fast samtidigt tycker jag ändå att det oftast är roligt med pingis när jag väl står vid bordet och spelar. Det är liksom timmarna innan träning som jag ofta funderar på om jag ska orka bry mig och vad som gör att det ändå är värt att bry sig. 

 

Jag var ledig igår från busskörningen och det är jag idag och imorgon också. Sen har jag massor med jobb resten av veckan. Jag har många tankar nu som snurrar i mitt huvud. Mycket går bra och då känns livet positivt och problemfritt, men mitt i allt så händer det saker som får mig att må dåligt eller bara känna mig helt tom. Man har sina ups and downs och det kanske man behöver ha för att man ska uppskatta dom goda sakerna livet samtidigt som man kämpar på med allt som man känner att man behöver fixa för att kunna må bra och leva det liv som man själv vill göra. 

 

NU känner jag att pingisen funkar bra. I torsdags spelade jag jättebra pingis och jag rörde mig bra och jag hittade bra träffar på bollen. Min backhand var riktigt stabil och bra. Allt kändes egentligen mycket bättre än vad det har gjort på väldigt länge. Jag hoppas att det har lossnat nu och denna veckan ska jag köra tre pingispass. Det är bara att träna på så släpper det tillslut. Man ska aldrig ge upp. 

Jag har hela denna veckan varit ganska sur och lätt blivit på dåligt humör. Det började med att jag sov förbannad dåligt i två dagar och dessutom hade jag blivit lite sjuk och dålig. Ibland frågar ju folk om man har vaknat på fel sida och det känns ta mig fan som om jag har gjort det sen i måndags morse. 

 

Det var också två personer i tisdags som jävlades med mig på ett sätt som gjorde mig skitförbannad. Jag kan sträcka mig så långt som att säga att dessa personer begick förolämpningsbrott och sånt kan man bli dömd för. I mitt huvud började det skapas tankar på vad jag skulle göra för att ge igen och jag blev nästan rädd för mig själv när jag insåg vad jag faktiskt innerst inne hade velat göra. Fast samtidigt ska man ju komma ihåg att man tänker i affekt och dessa känslor man då har handlar ju oftast om ilska och avsky. Man måste ju först komma ur det där innan man bestämmer sig för vad man ska göra.  Av en ren slump så stötte jag på en av personerna i onsdags som hade jävlats med mig dagen innan. Jag hade ju redan skällt ut honom så in i helvete så denna gången sa jag inget, men jag spände blick i honom och jag tror att han fattade att det är bäst för honom att han omgående slutar jävlas med mig. Ha sa i alla fall ingenting denna gången och jag tyckte mig se på honom att han har fattat. I torsdags hade jag en tanke på att jag skulle ge igen på den andra personen som hade jävlats med mig i tisdags, men jag kände någonstans innerst inne att det kanske är bättre att inte bry sig just nu. Jag var fortfarande jävligt förbannad, men om man börjar göra massor av saker i ren ilska, för att man vill ge igen, då tror jag inte att det riktigt får den effekten som man vill få ut av det. Det är ju oftast bättre att lägga energi på sånt som får mig att må bra. Jag behöver ju inte bry mig  om människor som är dumma i huvudet och inte har en fullt utvecklad hjärna. Dom kan leva sitt patetiska jävla skitliv och fortsätta skylla sin äckliga skit på alla andra. Samtidigt har jag svårt för att inte bli riktigt jävla förbannad över att vissa inte låter mig vara ifred. Någon dag kanske jag tappar tålamodet, men hittills har den spärr som jag ändå känner att jag har inte släppt. 

I tisdags tänkte jag sen att allt kanske kommer att kännas bättre bara jag får komma till pingishallen och lira lite, men där hände det en grej som typ gjorde mig ännu mer förbannad än vad jag redan var. En spelar stod och löjla sig och på så sätt förstörde träningen för mig. Han körde på med sina dåliga bortförklaringar till varför han inte orkade: Träna, kämpa och ta allt mer seriöst. När han sen också började tjafsa om helt andra saker som inte hade med träningen att göra då var mitt tålamod slut. Jag blev jävligt förbannad, men jag sa inget utan jag visade bara med blickar och kroppsspråk att allt de han försökte göra rolig kring bara gjorde honom till en tragisk figur och en för mig helt värdelös träningspartner. Han fattade direkt och bad om ursäkt, men mitt tålamod var redan slut så bara avslutade det setet vi spelade och sen lämnade jag bordet och satte mig långt ifrån honom. Jag blev sur för jag tyckte att han förstörde den träning som jag ville genomföra på ett bra sätt. Dessutom har jag varit med om att denna spelaren har gjort på detta sättet mot mig tidigare. För mig fick det liksom räcka där. Jag blev arg, men jag sa inget, men jag tror att mitt budskap gick fram ändå. Kanske var jag lite för mycket av en surgubbe här, men samtidigt måste jag väl någon gång få markera och visa vad jag faktiskt känner.  Pingisträningen är viktigt för mig och jag vet många spelare som hade reagerat på exakt samma sätt som jag gjorde i den situationen. Ska man strula och försöka göra sig rolig på en pingisträning, gör det på ett mer proffsigt sätt som inte förstör för den/dom du tränar med. 

 

 

 

Jag hade mycket att göra med min ekonomi denna veckan. Det har jag vetat länge. Allt är klart redan nu och jag är jättenöjd att allt gick så lätt och att jag har räknat precis rätt, denna gången också. Jag har hur bra koll som helst och det känns coolt att jag just nu kan göra allt de jag gör med min ekonomi nu. Det är faktiskt helt sjukt och innan sommaren är jag förmodligen klar med mitt mål. Känslan jag har är att: Ju närmare jag kommer målet, ju mer vill jag fixa detta och jag är mycket mer noggrann med att hålla den budget som jag har planerat sen länge. 

 

Min ekonomi är bra och har varit det länge. Snart är det förhoppningsvis bättre än någonsin, men inget är ju klart förrän det är klart. Det är jag väldigt medveten om. 

 

Även om mitt liv inte är perfekt, så kan jag inte klaga. Jag mår bra av att ha ett jobb att gå till och jag gillar att spela pingis för att det känns så bra i kroppen av den träningen. Jag har några riktigt roliga saker på gång i år och jag är nöjd över att min hälsa ändå är godkänt bra. Det jag menar med det är att jag är glad över att jag inte är allvarligt sjuk, men jag har lite ont på olika ställen ibland och nu under vintern har jag varit mycket förkyld och febrig. Är min hälsa på denna nivån som den är nu i många år till... då får man vara glad. Sen kan ju jag som många andra bli allvarligt sjuk, men det tjänar ju ingenting till att tänka på sånt och det inte finns här och nu. 

 

Jag får ibland olika typer av meddelanden från olika människor. Man frågar om allt möjligt eller så inleder man bara med ett hej. Jag är sällan intresserad av vad alla dessa människor vill. Dom är i många fall följare, men dom flesta som följer mig känner inte jag. När jag inte ens svarar så kan jag få extremt mycket skit och i vissa fall har det hänt att följare eller andra människor har börjat jävlas och hota mig med olika saker. Det grundar sig väl oftast i att jag inte är intresserad av att ha något med dessa människor att göra. Sen har jag ändå svårt att förstå hur vissa kan i flera meddelanden skriva till mig och tex säga att jag är helt fantastisk och att man ser upp till mest av alla människor som finns på jorden. Sen om jag väljer att inte bry mig så mycket eller bara svarar tack, men jag är inte intresserad av vad person vill mig .... då jävlar kan vissa bli skitförbannade och då är det inte ovanligt att jag får både hot och hat om massor med saker. Tänk att folk kan vända så snabbt. Bara att tänka på att någon är gör det känns obehagligt. Jag vill inte ha sådan människor i min närhet. 

 

Med mig är det såhär att jag är ganska nöjd med dom vänner jag har och jag är inte så intresserad av att träffa nya. Dessutom är jag väldigt nöjd över att jag idag inte har någon människa i mitt liv som jag inte vill ha där. Så har det inte alltid varit och när jag nu har lyckats ha bra relationer och behålla vänner som jag har fått, då vill jag bara ha det så. Hellre några få vänner som jag litar på och tycker om, än många vänner som jag kanske inte liter på eller tycker är snälla. Så resonerar jag och det gör ju att jag inte släpper in nya människor så lätt i mitt liv, som vissa ibland verkar tro. 

 

Ibland händer det ju också att kvinnor kontaktar mig som vill träffas. Det kan handla om allt från dejtande till att man vill inleda ett förhållande. Man vet ju aldrig när någon skriver om dom är seriösa eller inte, oavsett vad det handlar om. Jag kan säga att sånt som vissa skriver till mig är ibland så sjukt så att om dom som skriver verkligen är seriösa och 100% ärliga, då bör dessa personer söka hjälp för det. Jag utgår nästan alltid i från att dom som skriver sjuka grejer inte är seriösa. Jag tror bara att man vill testa mig och se om jag nappar på det. 

 

Jag kan också säga att om man är intresserad av mig och vill dejta eller nåt likande så funkar det inte att kontakta mig på sociala medier. Jag är ju som sagt väldigt noga med vilka jag släpper in i mitt liv och nya människor är jag sällan jättesugen på att lära känna (för mig) helt nya människor. Kvinnor kan absolut charma mig och få mig intresserad. Jag väldigt svag för vissa typer av kvinnor, men jag tappar aldrig skallen och det räcker förmodligen inte att någon skriver ett meddelande till mig på tex Instagram.  Det krävs lite mer än så för att jag ska bli intresserad och välja att i slutändan bry mig överhuvudtaget. Oavsett vad folk tycker om att jag gör som jag gör, så har jag inga skyldigheter att bry mig om någon annan människa överhuvudtaget. Jag kommer inte ändra mig bara för att någon i efterhand pratar skit om mig eller sitter och lipar över att jag inte vill ha med hen att göra. Och som sagt: Jag är nöjd och tacksam över dom  som jag redan har i min närhet. Jag har inget behov av att släppa in mer människor i mitt liv. Däremot är det heller inte så att jag inte släpper in släpper in nya människor alls. Jag vore ju dum om jag inte bryr mig om en person som vill hänga med mig, och där jag tycker att det känns bra. 

 

Men jag trivs ganska bra för mig själv. Många verkar tänka att bara för att någon är singel så vill man automatiskt träffa någon. Jag ska inte säga att jag inte vill träffa någon, men jag har inga problem med att jag inte gör det. Jag är som sagt ganska nöjd med mitt liv ändå och jag är inte en person som är ledsen över att jag inte har träffat någon dam. Ska det idag finnas någon chans att jag släpper in en kvinna i mitt privata "space", då är kraven från min sida att den personen är någon som jag ser upp till och är snäll. 

 

 Livet är för kort för att hänga med människor som bara är skit och ger mig dålig energi. Dessutom vill man ju inte hamna i någon destruktiv relation med någon. Jag är så nöjd med att dom personerna som jag har idag i min närheten gillar att hänga med mig och faktiskt vill bry sig om mig och se till att jag mår bra. Dom är snälla så att dom till och med blir ledsna om dom inte får ta hand om mig och se till att jag mår bra. Jag känner ju också detsamma för dom. 

 

 
  

  

 

 

 

 

Jag har haft en helg med myshäng i Falkenberg. Jag hälsade på brorsan och hans familj.  Väldig lugn helg med mycket "chillande".  

 Jag sitter här hemma och funderar över allt möjligt. Jag är förvånad över att jag kan känna mig så lugn inför många saker som jag vet är på gång. Det kanske är så att jag har lärt mig hur jag ska göra för att känna mig trygg med dom mål jag sätter upp. Jag vet ju att jag har gjort vad jag kan för att bli så bra förberedd som möjligt. Jag känner att om jag ändå inte klarar av sånt som jag skulle vilja fixa, då är det så och då får man bara acceptera det. Jag tänker inte bli ledsen eller fundera så mycket över vad som blev fel eller vad jag borde gjort annorlunda. Jag kommer ju inte att lyckas bättre med något i alla fall. Jag vet att jag alltid gör så gott jag kan och jag har sen länge slutat att gnälla och skylla i från mig. 

 

Exempel på saker som jag är väldigt förberedd på är ju att när saker och ting kommer att börja hända, då kommer jag att möta motstånd från vissa människor som antingen vill förstöra för mig eller bara utnyttja mig. Jag vet ju också av erfarenhet att när jag väl börjar göra sakerna som jag har förberett mig för, då går allt väldigt snabbt. Det är då man verkligen känner att man har nytta av allt som man har tänkt på och gjort klart sen tidigare. Då är det heller inte så lätt för någon annan att förstöra något för mig. Jag har ju ett försprång när jag är väl förberedd, samtidigt som jag säkert har lärt mig av tidigare erfarenheter. 

 

Jag är som sagt förvånad, men nöjd över att jag håller mig så lugn inför allting. Hade jag varit i samma läge för några år sedan så hade jag haft ett flertal sömnlösa nätter där jag mest hade funderat på allt som kan gå fel. Jag tror också att ska jag klara av allt som jag vill göra i år så är nog en förutsättning att jag håller mig väldigt lugn. Dessutom måste jag väl vara noga och det känns viktigare än någonsin att jag tar allt i den ordningen som jag tror är rätt.