Jag har hela denna veckan varit ganska sur och lätt blivit på dåligt humör. Det började med att jag sov förbannad dåligt i två dagar och dessutom hade jag blivit lite sjuk och dålig. Ibland frågar ju folk om man har vaknat på fel sida och det känns ta mig fan som om jag har gjort det sen i måndags morse. 

 

Det var också två personer i tisdags som jävlades med mig på ett sätt som gjorde mig skitförbannad. Jag kan sträcka mig så långt som att säga att dessa personer begick förolämpningsbrott och sånt kan man bli dömd för. I mitt huvud började det skapas tankar på vad jag skulle göra för att ge igen och jag blev nästan rädd för mig själv när jag insåg vad jag faktiskt innerst inne hade velat göra. Fast samtidigt ska man ju komma ihåg att man tänker i affekt och dessa känslor man då har handlar ju oftast om ilska och avsky. Man måste ju först komma ur det där innan man bestämmer sig för vad man ska göra.  Av en ren slump så stötte jag på en av personerna i onsdags som hade jävlats med mig dagen innan. Jag hade ju redan skällt ut honom så in i helvete så denna gången sa jag inget, men jag spände blick i honom och jag tror att han fattade att det är bäst för honom att han omgående slutar jävlas med mig. Ha sa i alla fall ingenting denna gången och jag tyckte mig se på honom att han har fattat. I torsdags hade jag en tanke på att jag skulle ge igen på den andra personen som hade jävlats med mig i tisdags, men jag kände någonstans innerst inne att det kanske är bättre att inte bry sig just nu. Jag var fortfarande jävligt förbannad, men om man börjar göra massor av saker i ren ilska, för att man vill ge igen, då tror jag inte att det riktigt får den effekten som man vill få ut av det. Det är ju oftast bättre att lägga energi på sånt som får mig att må bra. Jag behöver ju inte bry mig  om människor som är dumma i huvudet och inte har en fullt utvecklad hjärna. Dom kan leva sitt patetiska jävla skitliv och fortsätta skylla sin äckliga skit på alla andra. Samtidigt har jag svårt för att inte bli riktigt jävla förbannad över att vissa inte låter mig vara ifred. Någon dag kanske jag tappar tålamodet, men hittills har den spärr som jag ändå känner att jag har inte släppt. 

I tisdags tänkte jag sen att allt kanske kommer att kännas bättre bara jag får komma till pingishallen och lira lite, men där hände det en grej som typ gjorde mig ännu mer förbannad än vad jag redan var. En spelar stod och löjla sig och på så sätt förstörde träningen för mig. Han körde på med sina dåliga bortförklaringar till varför han inte orkade: Träna, kämpa och ta allt mer seriöst. När han sen också började tjafsa om helt andra saker som inte hade med träningen att göra då var mitt tålamod slut. Jag blev jävligt förbannad, men jag sa inget utan jag visade bara med blickar och kroppsspråk att allt de han försökte göra rolig kring bara gjorde honom till en tragisk figur och en för mig helt värdelös träningspartner. Han fattade direkt och bad om ursäkt, men mitt tålamod var redan slut så bara avslutade det setet vi spelade och sen lämnade jag bordet och satte mig långt ifrån honom. Jag blev sur för jag tyckte att han förstörde den träning som jag ville genomföra på ett bra sätt. Dessutom har jag varit med om att denna spelaren har gjort på detta sättet mot mig tidigare. För mig fick det liksom räcka där. Jag blev arg, men jag sa inget, men jag tror att mitt budskap gick fram ändå. Kanske var jag lite för mycket av en surgubbe här, men samtidigt måste jag väl någon gång få markera och visa vad jag faktiskt känner.  Pingisträningen är viktigt för mig och jag vet många spelare som hade reagerat på exakt samma sätt som jag gjorde i den situationen. Ska man strula och försöka göra sig rolig på en pingisträning, gör det på ett mer proffsigt sätt som inte förstör för den/dom du tränar med.