Jag har jobbat färdigt för denna veckan och det känns som att den semester som jag avslutade i måndags egentligen ligger längre tillbaka i tiden än så. Det känns i kroppen att jag har jobbat ca 33 timmar denna veckan. Det är ju inte så mycket, men trodde ändå att jag skulle känna mig lite piggare och fräschare nu än vad man normalt gör efter en avslutad arbetsvecka. Det var ju liksom inte länge sedan som jag hade över en månads semester, men den tiden gick fort och jobbet tar över känslan  kroppen och gör att man nu känner att det i alla fall ska bli skönt att vara ledig två dagar på raken. Nästa vecka har jag betydligt mer av arbete och jag tänker bara att: Jag fick semester, men den gick fort och nu är man igång med arbete igen. Allt är som vanlig. Man känner sig lite tom och mörbultad ibland. Vissa saker tycker man är bra och andra saker tycker man är fel och orättvisa, men man intalar sig själv att det är bättre att kämpa på än att ge upp.

Annars är det ganska uppenbart nu att tiden man hade förra månaden, och som jag kunde använda till att tänka och mer djupgående, den finns nästan inte alls nu. Sen fram till idag så har jag haft en period av mest: Äta, jobba och sova.  Tiden man hade, är man inte ens i närheten av att ha nu och det har blivit väldigt uppenbart för mig  eftersom det har gått mindre än en vecka sen jag hade typ hur mycket tid som helst att tänka och verkligen vända och vrida på allt, utan att känna någon tidspress. Tiden fanns att tänka färdigt och faktiskt komma till insikter som stämmer med hur jag faktiskt tycker att saker och ting är. Det var skönt då. Nu vet jag inte hur allt känns när jag återigen har börjat titta på klockan samtidigt som jag vill få ner mycket av sånt jag tänker på i någon välformulerad skrift. När jag nu tycker och vet att  klockan igen har blivit en stor del av mitt liv och jag tänkandet känner tidspress, då blir det lätt att jag bara tänker: Vad gör jag? Hur gör jag? Vad vill jag? Vad håller jag på med är en vanlig tanke som jag också får för det känns som att sånt jag nu gör, blir av för att jag jobbar som jag gör. Mycket blir samma, om och om igen. Jag tycker jag har tagit mycket till "vägs ände" Jag känner mig onyttig och oflexibel och jag vet inte riktigt vad jag egentligen vill. Ska jag komma ur detta så måste jag ju sluta göra det jag gör och hitta på något annat. Jag vet detta, men ändå fastnar jag i samma saker och kör på med dom. Allt handlar väl i slutändan om att mycket känns vanligt och tryggt och för stora förändringar som sker för snabbt, orkar jag inte med just nu. Jag måste känner ju att jag måste jobba och sköta mina vardagliga saker och då får jag för mig att om det sker för stora förändringar, för snabbt i mitt liv så är det lätt att dom kommer till mig på ett onaturligt sätt. Jag är nog lite rädd för den typen av förändringen, även om jag i grund och botten gillar förändringar som i slutändan medverkar till att saker och ting blir bättre än vad dom dom förut var. 

Stundtals kan jag faktiskt tänka: Varför gör jag allt de jag gör? Hur vill jag att allt ska vara och kännas? Vad vill jag egentligen göra och få ut för resultat av sånt jag gör? Många av dessa tankar har snurrat runt i mitt huvud den senaste veckan och vill väldigt gärna gå till botten med dom. Då får jag ju bara ännu mer att blogga om framöver.