Jag har sen länge nu känt att jag är så nöjd över att jag har blivit en person som tänker på att jag ska göra saker som jag mår bra av. Det känns så bra att jag har blivit en person som har lärt mig att säga nej. Jag står ju liksom mer upp för mig själv när jag inte låter någon få mig att göra nåt som jag innerst inne inte vill. Jag vet ju idag att jag skulle må skit om jag aldrig hade lärt mig att säga nej.

 

Jag har vid några tillfällen i livet känt att jag på riktigt har blivit: Ordentligt lurad, utnyttjad, hjärntvättad och manipulerad. Det som kan göra mig förbannad är att jag vid några perioder i livet har låtit vissa människor hålla på ganska länge dessa svinerier. Jag kan känna att jag har varit naiv lättlurad och godtrogen. Det känns kanske också lite pinsamt och erkänna att jag faktiskt har låtit andra människor krypa in under skinnet på mig. 

 

Jag kan naturligvis ibland ibland bli förbannad när jag tänker på vad  vissa människor har gjort mot mig. Samtidigt kan jag känna att jag nog har lärt mig mycket av detta.  All sk förnedring som man tidigare har fått utså lärde mig att senare i livet stå i mot likande skit igen. Jag vet inte exakt dag, men jag vet att jag någon dag för några år sedan bara bestämde mig för att aldrig  låta någon manipulera och utnyttja mig igen. Jag har lärt mig att säga nej på tusen olika sätt. Jag vet att jag idag kan stå upp för mig själv och jag får ta kritik för det. Dom som kritiserar har fel, men kanske min förtsåelse. Jag gör ju rätt för jag tänker alltid på att jag ska må bra. Jag kommer aldrig att må bra om jag gör saker som jag känner mig tvingad att göra och som jag innerst inne inte vill.  Alla tankar jag har kring detta gör att det känns bra inför framtiden när det gäller mitt välbefinnande. 

 

Jag vet inte hur många månader av 2019 som jag ägnade mig åt att fundera på vad jag skulle göra med bloggen år 2020. Jag ville fortsätta, men hur. Tanken slog mig att jag skulle fortsätta som vanligt, men jag kände samtidigt att mitt bloggande om vad jag ägnade mig åt på dagarna inte gav mig nånting. Jag har ju skrivit masssor av inlägg jag typ varje vecka upprepar mycket av sånt som jag sagt i massor av veckor och i över 11 år. Någonstans ville jag ha en förändring på mitt boggande. Nu känner jag äntligen att jag har börjat göra den förändring som jag länge bara har funderat på att jag ska göra. Jag skriver inte om förändringen. Jag testar inte på förändringen. Jag går nu in och gör förändringen. Det känns väldigt bra. För att jag inte ska överdriva så säger jag att det känns mysigt bra. Jag kanske nu äntligen har hittat det sätt som jag vill blogga på som jag faktiskt kommer att må allra bäst av. 

Jag tänker ofta att jag inte ska oroa mig för framtiden. Jag tror att dom riktiga problemen i ens liv ofta blir sådana som man typ aldrig hade kunnat föreställa sig. Jag vill också tro att dom största och jobbigaste problemen som jag hittills har haft i mitt liv är dom värsta. Jag vill inte tro att nåt som än händer i framtiden kommer att vara värre. Min riktiga problem som jag en gång inte kunde föreställa hoppas jag att jag redan har haft. Jag tror att det är så, men ändå kan jag än idag känna att jag ibland oroar mig för saker som jag inte vet om jag kommer att drabbas av eller inte. Sen är jag ju någonstans medveten om att oavsett om det jag har oroat mig för skulle vara något som händer, så blir detta oftast ändå inte på ett sånt som jag från början har tänkt. Allt detta gör att jag någonstans känner att jag inte ska oroa mig för framtiden. Inget av sånt man oroar sig för, händer oftast inte. 

 

En sak som ofta vet att jag kan oroa mig för det är vad andra människor kan göra mot mig. Ibland känner man sig ju sviken, lurad, eller bara behandlad på ett sätt som man inte tycker är ok. Med många sådana erfarenheter av vissa människor så känner jag idag att jag kan oroa mig för att jag ska stöta på denna typen av människor. I dagsläget  kan det räcka med att jag får vibbar av en annan människa som påminner om dom gångerna där jag på något sätt har känt mig illa behandlad av någon tidigare. En liten signal av att det kan hända igen och jag kan nog vara ganska snabb med att klippa med den personen, eller i alla fall vara på min vakt. Det är en jobbiga känsla att jag ofta känner så, men med tanke på vad jag ibland har blivit utsatt för så är det för mig extremt självklart varför jag reagerar som jag gör. 

 

Jag vet att jag i många fall har fel om folk. Många gånger är de nog så att personer som jag får lite dåliga vibbar av inte alls har något baktanke eller i slutändan är ute efter att utnyttja mig, men min oroa över att så kan vara fallet tar lätt över och för mig blir det helt naturligt att bara reagera med full kraft mot det. Jag tänker ju att om jag inte har med vissa personer att göra så kan jag tex heller inte bli: Lurad, utnyttjad eller illa behandlad på något sätt. Jag tar ju bort personerna i mitt liv. 

 

Jag kan ibland känna mig orolig för att jag ska drabbas av något som blir så jobbigt att jag inte känner att jag kan hantera det på ett bra sätt. Samtidigt vet att jag att när jag oroar mig så är ju detta som att betala ränta på ett lån som man aldrig har tagit. Jag tänker ofta när min oro kommer att sånt jag oroar mig för inte har hänt än. Jag ska ta problemet när det kommer. Dessutom vill jag idag tro att det värsta som jag har varit med om i mitt liv är sånt som jag redan har upplevt. Vad som än händer i framtiden så kan det inte bli värre. Dessutom vill jag gärna tänka att det bästa som har hänt i mitt liv kanske inte har hänt än. Det gör att jag kan se positivt på framtiden, leva i nuet och bara köra på allt som är bra. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har funderat en del den senaste tiden på hur jag ska fortsätta med framförallt  min blogg. Jag har länge känt att jag vill sluta blogga om så många saker som jag typ alltid har bloggat om under alla år som Dannebloggen har funnits. 

För ca 2 år skrev jag att jag ville blogga på ett annat sätt. Jag vill vara mer mig själv och på så sätt vara mer nära mina innersta känslor. Innan jag ändrade och kom till den insikten att det nog är bra att ändra på hur jag använder mina sk sociala medier så skapade jag nog fler inlägg där jag mer var som en skådespelare. (Jag tänker då i första hand på bloggen och Instagram) Danne blev mer en karaktär och jag tappade nog lite av det där att vara mig själv.  Jag vill liksom vara mer Daniel och inte Danne. Jag ändrat också mitt sätt att blogga på och jag kände då att detta var ett bra och moget beslut. 

 

Jag inget emot att bli kallad för Danne. Jag heter ju Daniel och innan jag hade en blogg så blev jag ju rätt ofta kallad för Danne. Men oavsett vad jag kallas för så har jag i alla fall lärt mig nu att man mår nog bäst av att mer vara sig själv och inte försöka vara någon annan än den man faktiskt är, inte ens på en blogg. Jag känner ju i alla fall att jag mår mycket bättre av att bara vara mig själv och vara helt ärlig med vad jag tänker och känner när jag skapar inlägg i sociala medier. Ärlighet vara längst, liksom. 

 

 Nu har jag kommit till en punkt där jag känner att det finns väldigt mycket som jag inte vill blogga om mer.  Jag vill inte längre blogga om jobbet eller mina vardagliga saker som är ständigt återkommande varje vecka. Att jag fotar när jag är ute på mina promenader och skriver om dom är inte heller något som jag känner att jag vill fortsätta med. De finns säkert mer som jag tänker att jag vill lägga av att göra inlägg om. Det handlar framförallt om inlägg som är: korta, går snabbt lägga upp och egentligen inte innehåller något annat än vardagliga saker som är ständigt återkommande i mitt liv. 

Dessutom finns de ju mycket som jag gör, men som jag alltid har haft som princip att inte blogga om.  Sen kan man ju fråga sig: Vad blir det kvar att blogga om när jag känner att jag vill sluta med så mycket av inlägg som jag tidigare har publicerat massor av? Jag tänker ju heller inte börja blogga om sånt som jag tidigare har haft som princip att inte lägga ut. Finns det något kvar? Är det värt att låta min blogg leva vidare?  

 

Jag kan lugnt säga att jag inte tycker det är lätt att bara avsluta något som jag har hållit på med i över 10 år. Däremot tycker jag det är ganska enkelt att vara flexibel och inte bara köra på som man alltid har gjort. Jag måste ju hela tiden kunna ändra mig om jag tycker att jag kommer på något som jag tror funkar bättre. Jag känner att jag har jobbat så genom åren av bloggande, men man har ju inte alltid kommit till insikten med att man borde ändra nånting. När jag ändå har kommit till insikt, då mår jag kanske redan dåligt över det jag gör, och det är ju inte bra. Man ska ju helst försöka förstå sånt innan det händer, men det är ju alltid lätt att vara efterklok. 

Jag har några gånger tidigare sagt att jag funderar på att lägga av helt med mitt bloggande. Sen har jag ändå alltid fortsatt. Denna gången känner jag att jag vill fortsätta med bloggen på något sätt, men det är mycket som jag vill sluta blogga om. 

Problemet är ju också att allt jag vill sluta med inte ersätts med något annat. Jag vill sluta med massor av olika typer av inlägg...och vad blir då sen kvar att skapa inlägg om? 

 

Vad vill jag med min blogg just nu?

Jag känner ändå att jag vill låta min blogg leva vidare. Jag vill i alla fall skriva och skapa inlägg där jag kanske går mer på djupet. Jag kanske skriver mer om en viss händelse och sen försöker jag under mitt skrivande, eller efter försöka förstå varför saker och ting blev som dom blev. Kanske kan jag också förstå varför jag reagerar som jag gör i olika situationer som man ställs inför. 

 

I många av mina blogginlägg är det ganska vanligt att jag pratar om att göra en förändring och sen försöker jag beskriva hur jag ska kämpa mot det målet. Ibland kan det vara så att jag skriver eller pratar om nåt där jag har fått testa på någon form av förändring. Som jag tänker nu så vill jag noga skapa inlägg där jag på djupet faktiskt går in gör någon form av förändring. Och det ska självklart vara till något som jag tror blir till det bättre. 

De finns som sagt mycket som jag inte vill blogga om längre.  Jag tror att den största orsaken till detta är att mycket av bloggandet inte ger mig nåting tillbaka längre. I början var det så jäkla roligt för att jag hade något nytt som jag hade börjat intressera mig för. Jag har ju också känt att jag har gått från att må ganska dåligt till att må mycket bättre genom att bara skriva vad jag innerst inne känner. Idag är jag inte lika säker på att blogga är något som funkar om man skulle må väldigt dåligt. Jag har ju också genom åren känt mig motiverad att blogga och dessutom har mycket med detta varit väldigt roligt. 

Jag vet inte hur det blir framöver. Jag har inte riktigt tänkt såhär förut. Jag vill hålla mitt bloggande levande, men frågan är hur lätt det blir när jag nu känner att jag vill sluta med så många olika typer av inlägg och mer bara skapa inlägg där jag tömmer ämnen och går på djupet. Om jag klarar av det så kommer det nog att kännas bra, men om inte så har jag en känsla av att min blogg inte kommer att leva vidare.  

Jag tänker ge mitt nya sätt att tänka kring bloggen en ärlig chans. Jag tänker tro på att det kommer att funka. Jag ska göra allt jag kan för att bloggen ska leva vidare. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rolig dag som jag aldrig kommer att glömma. 

 

Jag fortsätter med mina promenader och jag ska väl fixa 70 000 steg denna vekcan också. Idag gick jag ett kortare varv och imorgon har jag tänkt att antingen ta en längre runda på ca 12 km. Eller så delar jag upp det och kör en runda på morgonen och en på kvällen. Jag ska i alla fall sätta alla steg på något sätt denna veckan också. 

 

 

 

Jag har tagit mig till Södertälje. Imorgon så ska jag träffa Alexandra Nilsson. Det är dags att få uppleva den Musikhjälpengrejen som budade hem under Musikhjälpen 2019.

 

Hotellet jag bor på i Södertälje är helt ok. Jag har fin utsikt och jag kan stå och titta på den från en balkong som liksom ingår i detta rummet. Trevligt ju. 

 

 

Det ska bli kul att få träffa Alexandra imorgon. Jag har ju träffat henne en gång tidigare. Det var hösten 2018. Jag vet egentligen inte så mycket om hur morgondagens upplevelse  kommer att bli, men Alexandra har ju säkert stenkoll, så jag kan väl lugnt bara glida med och bara vara glad över allt som jag kommer att få uppleva. Jag är lite nervös, men samtidigt känns det roligt också. Dessutom går ju pengarna som denna auktion kostade mig till en bra sak. Välgörande ändamål. 

 

Nu "chillar" jag mest, men imorgon blir det fullt ös.

 

Detta blir en spännade vecka. Jag har en cool och förhoppningsvis en rolig grej som jag ska göra just denna veckan. Jag hoppas att jag blir nöjd. 

 

Men först har jag en del jobb. Jag jobbar nu i 1,5 dag. Sen blir jag ledig 1,5 dag. Sen jobbar jag två dagar till innan jag får en ledig helg.  

 

 

Jag tog det ganska lugnt under större delen av dagen. Det kändes skönt att äntligen ha blivit helt ledig. Jag gick ut ganska tidigt på förmiddagen och tog en långpromenad. Det kändes lite segt, men bra efteråt. Jag lyssnade på 3 skitdåliga dokumentärer. Jag gillar att lyssna på dokumentärer när jag är ute och promenerar, men allt som man väljer att lyssna på gillar man ju inte. Så var det denna gången. 

 

Fint väder. Det blev en kortare promenad. Jag gick 5 km. Jag räknade ut att det räcker med det för att nå dom där 70 000 stegen som jag sträver efter varje vecka. Det känns bra att jag kan ha en vecka av ganska mycket jobb, och ändå sätta 70 000 steg. Det gör ju att jag känner mig motiverad att bara fortsätta. 

Skönt att denna jobbveckan är över nu. Jag har haft fem dagar där jag mest har jobbat ätit och sovit. Nu får jag en helg där jag kan göra något annat än att sitta bakom ratten, eller kolla mig spegeln på jobbet som finns i omklädningsrummet.  

 

Denna veckan är tuff. Jag hinner inte med mycket annat under dessa vardagar än bara jobb. Jag tycker det går bra, men det känns lite som man bor på jobbet och sen är man bara hemma och sover.

 

Det är i alla fall skönt att jag inte behöver börja så sjukt tidigt.Jag börjar mellan klockan 09:00 och 11:00.  Dessutom vet jag ju att när jag är färdigt med denna jobbveckan på fredag så tar det ju 9 veckor innan jag har just denna jobbveckan igen.  Efter denna veckan så kommer ju också en ganska lång period med mindre arbete, och mycket mer ledighet än hur jag har det just denan veckan. 

 

Jag kämpar på med jobb i två dagar till och sen får jag en välförtjänt skön ledighet.