Skriver inte om - Testar inte på - Jag gör.
Jag vet inte hur många månader av 2019 som jag ägnade mig åt att fundera på vad jag skulle göra med bloggen år 2020. Jag ville fortsätta, men hur. Tanken slog mig att jag skulle fortsätta som vanligt, men jag kände samtidigt att mitt bloggande om vad jag ägnade mig åt på dagarna inte gav mig nånting. Jag har ju skrivit masssor av inlägg jag typ varje vecka upprepar mycket av sånt som jag sagt i massor av veckor och i över 11 år. Någonstans ville jag ha en förändring på mitt boggande. Nu känner jag äntligen att jag har börjat göra den förändring som jag länge bara har funderat på att jag ska göra. Jag skriver inte om förändringen. Jag testar inte på förändringen. Jag går nu in och gör förändringen. Det känns väldigt bra. För att jag inte ska överdriva så säger jag att det känns mysigt bra. Jag kanske nu äntligen har hittat det sätt som jag vill blogga på som jag faktiskt kommer att må allra bäst av.
Jag kan sitta här hemma i min ensamhet och känna mig trygg och avspänd, men när jag är med andra människor så tvekar jag på om känslan av trygghet och avspänd finns kvar inom mig. Min lite låga självkänsla spökar nog ofta för mig. Min osäkerhet som jag ofta känner när jag träffar nya människor tror jag gör mig nervös och blockerar mig. Jag hör ofta människor säga att jag är en trevlig, blyg och lugn kille. Jag får en positiv känsla av dom orden, men ändå kan jag ibland tycka att det låter för bra för att vara sant. Jag känns ofta som jag är något annat, förutom blyg
Jag förstår på sätt och vis vad folk ser hos mig. Utåt sett vill man ju framstå på ett visst sätt och lugnet gör väl automatiskt mig lite trevligare. Blyg har jag alltid varit och det är så naturligt för mig att vara det så skulle jag försöka vara något annat så skulle jag nog bara må dåligt över att jag inte är mig själv.
Oavsett hur jag är eller vad folk tycker att jag är, så känner jag mig ganska vilsen just nu. Det känns som jag är på väg, utan att veta vart. Samtidigt känns det konstigt att jag känner så. Jag har ju aldrig varit säkare än någonsin på: vad jag vill, vad jag har för drömmar och att jag kommer att fixa allt inom några år. Säger jag 5 år så är jag så gott som helt säker på att jag fixar det. Därför blir det lite förvirrande för mig att jag inte vet vart jag är på väg just nu. Osäkerheten just nu grundar sig nog i att jag trodde nog att alla mina drömmar skulle kunna förverkligas redan för några år sedan. Jag skulle vara klar med allt och bli nöjd, senast 2017. Det blev inte så. Men jag visste ju kanske inte riktigt innan vad som faktsikt krävdes. Kanske visste jag inte ens vad jag ville inom dom närmaste åren, men nu känns allt detta fullständigt klart för mig
Men tänker jag på nuet så känner jag mig bara vilsen. Sen kanske är det är så att bara för att jag har sett tillbaka på det som varit, så vet jag och förstår vad jag vill i framtiden. Jag har så stora planer och jag tror stenhårt på att jag kommer att fixa det. Jag tror på något sätt att jag kommer att nå mitt max i varje grej som jag vill åstakomma under dom närmaste åren. Så frågan jag nu ställer mig är bara: Varför känner jag mig så vilsen just nu? Allt är ju så extremt klart och tydligt för mig längre fram.
Allt jag vet att jag vill och typ är rätt säker på att jag kommer att åstakomma väntar på mig just nu. Det mesta går på automatik och sen kommer jag att bli färdig, men jag vet ändå inte vad jag ska göra medans jag väntar.
Jag kanske bara kan vänta på allt. Just nu är jag ändå rätt tacksam över så mycket som jag har och tidigare har lyckats åstakomma. Jag är ju till och med tacksam över att jag lever idag. Det måste jag väl vara med tanske på att jag har varit väldigt nära att mista livet, minst tre gånger under min livstid.
När jag var 5 år blev jag påkörd av en bil när jag sprang över ett övergångsställe. Några år senare fick jag något som heter hjärninflamation och jag har senare i livet fått berättat för mig att om jag inte hade kommit in till sjukhus när jag gjorde detta så hade jag inte överlevt en enda dag till. Den tredje gången är den som känns värst att tänka på. Jag vill inte skriva en rad om det. Jag kan bara säga att jag är väldigt tacksam för att jag lever idag.
I många år nu har jag varit glad över att jag är och har blivit en person som är bra på att säga nej till folk. Säga nej och stå upp för mig själv känns som något som är viktigt för mig. Jag vill bara må bra och jag skulle ju må skit om jag inte vågar säga nej, utan ja till saker som jag innerst inne inte vill göra. Jag har säkert fått en hel del skit för det och jag kan ha en viss förståelse för det, men jag tycker ändå ite att jag gör fel som vågar säga nej och stå upp för mig själv. Under en period i livet gjorde jag raka motsatsen. Jag såg inte mitt värde att jag fattade väl inte att det inte är något fel med att säga nej. Detta kan ändå har fört något positivt med sig. Idag känner jag ju att jag är bättre än någonsin på att stå upp för mig själv och att inte acceptera när någon försöker utnyttja mig och få mig att göra något som jag absolut inte vill göra.
Även om jag inte riktigt vet vart jag är på väg just nu, så känns mycket bra inför framtiden. Jag pratar inte längre om förändringen. Jag testar inte längre på förändringen. Jag går bara in och gör förändringar. Målet med alla förändringar är att dom ska vara till det bättre och jag ska alltid må bra i allt jag väljer att göra.
Trackback
Jag gillar den nya stilen! Kör på!