ITTF Nittaku pongcast - July 2017
Jag ska vara så stark jag bara kan.
Jag har varit i Uddevalla idag under större delen av eftermiddagen. Jag besökte mamma och till en början så kändes det ganska jobbigt. Mamma klagde över mycket och var väldigt trött. Hon kom i alla fall upp ur sängen och vi var också ute på altanen en lång stund.
Det var jobbigt igen att se mamma. Jag hade väl inte samma energi i mig så jag orkade väl inte ritigt skoja och prata så mycket heller. Jag klarade liksom inte att liva upp stämningen heller.
Det gick någon timme och jag började tänka på att jag typ bara skulle stanna någon timme till innan jag skulle börja röra mig bort mot tåget får att åka hem igen. Jag och mamma satt som sgat ute på altanen och n'är vi hade suttit där en stund så kom Min kusin, hans flickvän och min moster på besök. Det gjorde ju att allt kändes lite bättre. Det livat liksom upp stämningen lite och både jag och mamma piggnade nog till lite. Min moster är ju rätt bra på att hålla igång käften och min kusin är inte så dålig på att prata mycket han heller.
Det blev lite fika och efter en stund fick mamma ett besök till. Det var mammas sk kontaktperson som hon säkert har haft som just kontaktperson i minst 10 år. Jag har aldrig träffat henne så det var roligt att hon kom på besök samtidigt som ajhg hälsade på mamma.
Det blev alltså inte så jobbigt idag heller att besöka mamma. Till att börja med kände jag så, men när det kom så mycket folk på besök så slapp ju jag få på mig allt som mamma var ledsen och mådde dåligt över idag. Hon var ledsen över mycket och tycker väl att allt med sjukdomen är så jobbig. Det blir väl så när man märker att man inte kan röra sig som man kunde förr, samtidigt som man har ont typ överallt och måste äta sina mediciner för än det ena och än det andra. Jag förstår mamma, men för mig blir det ju tufft och lyssna på och därför kände jag att det var skönt att 4 andra personer var på besök hos mamma idag. Nu slapp ju jag och få ta hela det "lasset" av allt som mamma tycker är jobbigt. Jag tycker mycket med detta är jobbigt ändå, även om jag vägrar låta detta med mamma sänka mig. Jag ska bara vara så jävla stark i psyket som jag bara kan vara.
Jag är glad att jag mår så bra.
Fredagens tankar.
Jag har min softa dagar. Jag tar de lugnt och gör inte så mycket. Jag funderar mest över saker jag har att göra och ska få uppleva framöver, men just nu är det lugnt. Det kommer ju också att vara så ett tag framöver. Det känns bra och jag vill egentligen inte just nu ha det på något annat sätt.
Jag mår bra. Jag tänker mycket på att jag ska ta hand om mig själv och vara rädd om mig. Jag säger till mig själv att jag ska tänka mycket på mig själv och göra saker för att jag själv vill. Jag får en del kritik för att jag inte vill göra vissa saker, eller för att jag gör vissa saker, men jag tar den mesta kritiken med ro. Jag har under många år jobbat med mig själv och mitt egna psyke och känner att självkänslan blir bättre och bättre för varje år. Jag är en betydligt starkare person idag än vad jag var för ett par år sedan, dessutom mår jag bara bättre och bättre för varje år som går. Jag är en person som aldrig gör något bara för att många andra gör det. Jag låter mig aldrig pressas till att göra saker som jag själv inte vill göra, och jag är inte rädd föra att få kritik när jag säger vad jag tycker och tänker. Jag känner inte att jag har något behov av att vara där på plats där det händer något. Jag kan lätt sitta hemma och bara stillsamt känna hur livet bara känns bra. De finns ändå så mycket som jag är nöjd med i mitt liv, och jag blir glad för väldigt lite.
Nu ska jag ägna kvällen åt att skriva lite texter. Jag har sen länge velat få klart dessa texter och ikväll ska det bli klart. Texterna kommer att handla om vad jag vill göra i livet och lite hur jag ser på sånt som har varit. Texterna kommer helt enkelt handla om mitt liv, mitt enda liv.
Rebecca & Fiona
Rebecca & Fiona - Skavlan
Torsdag (2017 08 10)
Dagarna går och semester är ju fortfarande skönt att ha även om jag stundtals känner mig lite rastlös. Samtidgt vill jag inget göra heller. Jag känner att jag lätt blir väldigt trött även om jag bara grejar lite med nånting. Blir det för mycket grejande då vill jag bara släppa allt i den sekunden jag känner att det blir för mycket.
Under min semester har jag ju ägnat mig en del åt att sälja beganade saker. Jag får ändå säga att det har gått ganska bra, även om man inte tjänar några stora pengar denna sysselsättning. Att sälja saker på detta sätt brukar jag jämföra med att panta burkar. Man köper en dricka för 10 kr, och sen får man tillbaka 1 kr när man pantar. Ibland hittar man lite burkar och flaskor och då får man några kronor extra för desa burkar och flaskor, som man aldrig har betalat för, men i slutändan så är det så lite pengar så man tänker hela tiden tanken: Är det värt att bry sig? Man ska nog inte bry sig för mycket i alla fall.
Nu är det ju ändå så jag har fått sålt en hel del och det kommit in tusenlappar på detta. Därför är det ju bättre än att panta burkar och flaskor. Men det är ju också så att en gång tiden har man ju köpt och betalat något för det man säljer. Mycket säljer man ju inte för mer än vad man en gång i tiden har köpt det för. Nu säljer jag, och får tillbaka lite pengar på sånt jag oftast för länge sen har köpt. Ibland säljer man något som man kanske en gång i tiden har fått av någon. Då går man ju med ren vinst, men återigen: Det är inte så att man kan räkna med att tjäna några stora pengar på detta. Dom tankarna tänker jag inte alls.
Får jag sålt något så är det bra. Jag säljer alltid så att jag inte går med back på frakt och den provitionsavgift som aktionssajten tar för att jag lägger upp auktioner. När jag ser att jag har fått betalt för det jag har sålt, då funderar jag på hur jag ska frakta varan till köparen. Ett tag tänkte jag att jag skulle köpa hem mycket lådor, fraktpåsar, frimärken osv... Jag tänkte ha mycket på lager. Men det gör ju bara att man får ligga ute med mycket pengar pengar och man kan ändå inte räkna med att man får sålt så mycket. Det är liksom inte värt att ha ett lager med bara sånt som man har för att kunna skicka saker i. Det är bättre att lösa frakten varje gång som man ska skicka en vara. Jag köper helt enkelt det jag behöver för att kunna frakta något, NÄR JAG BEHÖVER DET. Dessutom är det ju så att olika saker fraktar man ju på olika sätt, och olika grejer kostar olika mycket att frakta. Att tex köpa hem stora mängder av olika fraktkartonger och postens alla olika storlekar på frakpåsar skulle bara vara onödigt och dessa fraktvaror skulle bara bli liggande på lager väldigt länge, eller i väsrta fall i all evighet. De mesta av allt man försöker sälja får jag ändå inte sålt. Så det eventuella problemet som man får med att frakta en vara får man försöka lösa när man vet vad man har fått sålt. Det vore bara dumt att göra på något att sätt.
Sen är det ändå så också att jag säljer inte mina saker för att jag behöver pengarna. Jag säljer mest saker för att det bara ligger i lådor. Mycket som jag har använder jag ju inte. Om jag kan få några tior, hudralappar, eller i enstaka fall tusenlappar för mina saker så är det ju inte fel att sälja sånt som man känner att man inte behöver. Jag behöver ju heller inte sälja något precis just nu. Om jag inte får dom pengar jag vill ha för en viss vara så kan jag vänta tills jag eventuellt får det. Får jag inte det jag vill ha, då har jag heller inga problem med att det inte blir sålt.
Från det ena till det andra.
Mamma ringde idag och sa att hon kände sig väldigt dålig igen. Hon hade kontaktat personalen som finns på det boendet där hon är, och dom hade väl sin tur kontaktat någon sköterska. Jag har nu under kvällen pratat med mamma igen och det var tydligen inte så farlig, men på telefon lät mamma ändå väldigt trött och hon sa att hon inte mådde bra. Hon är ju fortfarande kvar hemma så hon har inte åkt in på sjukhus i alla fall. Jag känner bara att jag får ta en dag i taget när det gäller allt som har med mamma att göra. Jag stöttar mamma så gott jag kan och jag hälsar på henne ibland. Mer känner jag inte att jag varken kan eller vill göra. Jag börja må dåligt över att min mamma är sjuk. Detta ska inte få knäcka mig. Jag vill vara så stark jag kan. Det finns ju ingen mening med att jag gå ner mig och börjar må dåligt över detta rent psykist. Mamma kommer inte att bli friskare av det ju. Jag tycker själv att jag hela tiden hittar bra lösningar för hur jag ska hantera detta. Jag är inte skyldig att må dåligt över den sjukdom som har drabbat mamma. Det finns liksom ingen mening med det.
Till sist vill jag bara säga att jag känner att det känns rätt att jag struntar i att åka till Göteborg och Way Out West imorgon. Jag tänkte ju först göra det och jag hade ju också en biljett. men biljetten har jag sålt och när jag ikväll börjar se alla bilder från Way Out West så känner jag mig ändå inte sugen på det. Jag ångrar mig alltså inte. Jag vill fortfarande bara chilla mycket. Jag har egentligen inga problem med att bara vara och leva det stillsamma livet. Tar man dagen som den kommer så kommer jag ändå att "tagga upp" ibland och göra saker som tex gå på festival, men denna gången kände jag inte att jag ville, och då är det bra att jag inte gör det.
Grattis Sandra!
Idag fyller fina, kloka och snälla Sandra Beijer år. GRATTIS BÄSTA SANDRA.
Arkivbild: Februari 2016.
Portabel laddare.
Morgonlöpningen.
Morgonlöpningen idag kändes tung och väldigt jobbig. Jag kände direkt när jag började springa att det inte kommer att gå bra. Jag körde den där milen. Det var jobbigt hela vägen. Efter halva varvet var jag helt slut och när jag hade sprungit 1 mil så kunde jag knappt gå sen.
Ibland känns det bara inte bra. Kanske blev det så idag för att jag från starten på springturen tänkte att detta kommer bara att kännas jobbigt.
Jag får säga som jag brukar: Det är ju bra att jag är ute och springer i alla fall, oavsett hur det känns.
Godis❤️💚Hello Kitty
Jag pratade inte politik med tjejerna.
När jag träffade Peg i april och Rebecca & Fiona i maj så hamnade jag inte i något politiskt samtal med någon av tjejerna. Däremot så berättade jag för tjejerna att jag har hört och sett deras politiska samtal i programmet Parneviks. Jag är glad att jag inte fastnade i något politiskt samtal med någon av dom. Jag hade inte haft en chans :)
Vem tycker ni har rätt? På ett sätt har väl alla rätt, för man kan väl inte bara säga att någon har helt fel.
Det blir inget WAY OUT WEST.
Det blir inget WAY OUT WEST i Göteborg för min del. Jag har bestämt mig för att inte åka dit. Jag är inte sugen alls. Ska jag gå på en sån grej så har jag ju lärt mig nu att jag vill kunna maxa upplevelsen, annars blir jag bara arg och ledsen efteråt för att jag inte har gjort det. Jag känner inte att jag orkar bry mig om Way Out West, och då blir inte uppleveslen av den festivalen bra. Jag är liksom inte "pepp" och" tagg" inför det och jag känner inte den där känslan av att det kommer att bli skitnice när jag väl är på Way Out West. Jag sparar på min kraft och energi till andra grejer som jag känner mig mer sugen och taggad inför.
Jag hade en fredagsbiljett som jag nu har sålt. Jag fick väl inte riktigt tillbaka vad jag hade betalat för min biljett, men det gör inget. Några hundralappar blev det ju tillbaka i alla fall. Dessutom blir det ju ingen reskostnad för mig när väljer att inte åka till Göteborg den 11 augusti. Detta beslut ångrar jag inte. Det känns som ett rätt beslut av mig. Jag ville verkligen inte detta på riktigt. Då är det bara bra att jag struntar i det.
Söndag - 2017 08 06
Jag har haft en lugn och avspänd söndag. Jag har kört en löprunda på en mil, ätit mat på kopparn, ätit glass till efterrätt, legat och sovit och grejat lite med min senaste med en sak som jag i slutändan vill tjäna pengar på.
Det blev en löprunda på 10 km idag. Det kändes väldigt bra. Fick nästan en känsla av att det var skönt att vara ute och löpa. Det regnade ju lite under förmiddagen och innan jag tog mog ut så tänkte jag att jag kommer att bli jätteblöt. Men typ precis när jag tog mig ut och började på min runda så slutade det att regna och under hela "varvet" så var det uppehåll och till och med solsken.
Löpningen kändes som sagt bra och nu har jag sprungit totalt 4 mil denna veckan. Man kan väl i ärlighetens namn säga att det är inte svårt att fixa dom där milen när man har semester. När jag börjar jobba igen i slutet av denna månaden så lär jag nog inte orka att köra 4 mi i veckan. Men när man är helt ledig och det är sommar, då vore det ju typ dåligt av mig om jag inte kan fixa det. Så känns det i alla fall. Jag är glad att löpningen kändes så bra idag. Det gör ju att jag redan nu vill ta mig ut imorgon igen, fast det vill jag inte tänka på nu.
Det är skönt att ha semester. Den känslan infinner sig ganska snabb efter att man har gått på den. Jag har ju sen länge försökt "chilla" ner lite och när jag har semester tänker jag också att jag mest vill ta det lugnt. Fast jag har många tankar om vad jag vill göra, och ska göra framöver, men sånt vill jag ite tänka på nu. Jag känner direkt när jag börjar tänka på nåt som typ inte händer nu utan längre fram att jag får lite inre panik. Just nu har jag min semester och då vill jag inte ens tänka på vad jag har att göra, eller eventuellt ska göra längra fram än just nu. Just nu är det bara "chilla" som gäller och idag var jag bra på att göra det.
Matmarknad i Uddevalla.
När jag var i Uddevalla igår så kollade jag in den matmarknad som ägde rum på torget. Man sålde mat från typ hela europa. Det fanns någon enstaka matvagn också som sålde mat från någon annan världsdel än just europa.
Själv köpte jag inget. Det blev liksom inte sugen på nåt. Jag gick istället till ett annat ställe och köpte min "favvorätt": KÖTTBULLAR MED MOS.
RYDELL & QUICK- ALL IN LIKE A ROCKSTAR
Nära till skratt.
Idag har jag varit och hälsat på min mamma. Det nog ett tag sen sist. Förra gången jag hälsade på henne tror jag var när hon låg inlagd på sjukhus.
Hon verkade må förhållandevis bra idag. Hon har ju ont och så, men hon var inte så trött som jag ofta ser att hon brukar vara. Jag var hemma hos henne i några timmar och vi pratade skämtade och hade väldigt nära till skratt hela tiden. I allt jävla elända som mammas sjukdom drar med sig så känns det ändå bra att jag inte behöver tänka så mycket på vad jag säger. Jag har ju också sagt att jag inte ska låta mammas sjukdom ta över mitt liv. Mamma har sagt att jag inte får sluta leva mitt liv för hon är sjuk.
Det var inte så jobbigt att vara hos mamma idag som jag tidigare har känt. Hon var ju som sagt mycket piggare än hur jag har sett henne vara tidigare. Vi skrattade ju och skämtade mycket om allting under de timmar jag var där. När jag lämnade mamma för att åka hem så kändes det bra inombords.
Jag tycker naturligvis att det är jobbigt att mamma har den sjukdomen hon har, och visst kan jag vara ledsen för det ibland. Men jag tycker ändå att jag hanterar allt på ett bra sätt. Både jag och mamma försöker hålla humöret upp med mycket skratt och rövarhistorier. Man kan inte välja bort sjukdomen som mamma har drabbats av. Det är ju som det är. Men man kan alltid välja hur man vil hantera det man har drabbats av. I allt eleände som mammas sjukdom för med sig så tycker jag att både jag och mamma hanterar ett bra sätt som funkar för oss. Kanske är det på "sandlådenivå", men det fungerar ju.
Foto: Mamma..
T2 Apac
Håkan Hellström - En vän med en bil.
Jag vill gå "VARVET RUNT"
Jag har nog hittat ett sätt att komma över/ur min saknad och det vemod som jag under några månader nu har känt. Känslorna om saknad och vemod har drabbat mig eftersom jag under detta årets första halvår gjorde saker som innebar att jag träffade väldigt mycket coola, roliga och snälla människor.
När jag i april åkte till Stockholm för att träffa Peg Parnevik för lite myshäng i musikstudion så kunde jag efteråt känna den där saknaden, som naturligvis var helt naturlig att jag kände. Peg var ju jättesnäll och jag träffade jättemycket andra människor som också var jättesnälla. Jag fick uppleva hur alla brydde sig om mig och tog hand om mig. Samma känsla fick jag efter att jag hade varit i Stockholm i maj och träffat Josefine (Little Jinder) Rebecca & Fiona. Dom tjejerna, plus väldigt många andra människor var ju också jättesnälla mot mig. Klart att jag efteråt känner saknad och vemod. Det är ju inget annat än mänskligt liksom. Naturligtvis har det betydelse att jag hade skänkt pengar till Muikhjälpen 2016. Annars hade ju naturligvis ingen brytt sig om mig. Pengarna gjorde ju att jag överhuvutaget fick de upplevelser som jag fick. Men ändå, när man träffar mycket snälla, coola och roliga människor så mår man ju bra, och det är ju självklart att man känner vädigt starkt och väldigt länge efter sådana saker som ajg fick uppleva. Det tillhör jag liksom inte vanligheterna för mig.
Jag har ändå släppt ganska mycket nu. Det tog lite tid, men nu känner jag inte så mycket som jag tidigare gjorde. Allt sitter inte så djupt i hjärtat längre, även om allt finns någonstans långt in i mitt hjärta. När jag kollade Pegs gig i Trollhättan på Fallens Dagar i juli så kunde jag känna att saknaden efter Peg släppte helt efter giget. Peg var grym och jag bara njöt av varenda minut när hon körde sina låtar. Jag tycker hon är cool och jag ser upp till henne, men den "djupa" saknaden och vemodet som jag hade känt satt inte lika hårt fast i mig längre. När jag såg henne göra sitt jobb på ett grymt sätt i Trollhättan så hade jag väl på något sätt gått "varvet runt". Skulle jag träffa Peg igen så har jag ju träffat henne förut. Skulle jag se ett gig med Peg, så har jag gjort det förut. Jag har alltså på så sätt gått varvet runt, och det kanske är just därför som saknade och vemodet intekänns lika mycket nu.
Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte har tänkt mycket på allt det jag fick uppleva i Stockholm under april och maj månad i år. När jag en maj månad åkte limo till restaurang Tjoget och festade med Josefine, Rebecca & Fiona så är det en av dom 5-10 sjukaste sakerna jag gjort i hela mitt liv. Med tanke på hur mycket pengar det handlade om så går det inte att säga att den grejen inte ligger på den "listan". Jag träffade massor av coola och roliga männskor hela kvällen och halva natten. Tjejerna var jättesnälla mot mig och tog hand om mig. Jag var så nöjd som man bara kan vara efter en sådan utekväll. Jag säger det igen: Det är väl klart att jag efteråt känner vemod. Det är inte konstigt alls att jag saknar människor med tanke på vad jag fick uppleva.
Sen är det väl också så att saknaden för mig blir större och vemodet känns starkare eftersom jag väljer att blogga och dokumentera med text och bilder på alla möjliga sociala medier. Jag förevigar ju upplevelserna på något sätt. Sen tittar man tillbaka på vad man fick vara med om, och då blir det självklart svårt att släppa. Fördelen med allt detta är att när jag kanske har någon dag, eller är inne i en period där jag inte mår så bra, då kan jag titta tillbaka på allt och tänka att: De där jag fick uppleva under april och maj månad 2017 pga Musikhjälpen var väldigt roligt och naturligvis kommer jag aldrig att glömma dom.
Jag tänker nu:
Jag vill gå varvet runt. Det funkade ju när det gällde grejen med Peg. Då är det ju bara att prova igen. Den 23 augsti är jag rätt säker på att jag åker upp till Stockholm igen. Jag vill se giget med Little Jinder som hon sak köra på Gröna Lund (Grönan). Jag kommer då att njuta av varenda minut av den spelningen. Jag kommer att fotsätta tycka att Little Jinder är grymt cool. Jag kommer att tänka att henne har träffat och nu står jag och ser ett gig. Sen kommer jag nog saknaden och vemodet som jag ibland kan känna att förvinna. Alltde där förvinner på samma sätt som jag kände efter att jag hade sett Pegs gig. Allt känns sen som vanligt igen, för jag går "varvet runt" och kan liksominte göra mer. Jag kan bara upprepa allt i framtiden, även om chansen inte är stor att jag gör det.
Jag har tänkt inför giget med Little Jinder att jag ska "maxa" den upplevelsen. Jag ska maxa den på det sätt som jag blev ledsen över att jag inte gjorde när jag åkte till Ullevi för att se Håkan Hellström. På något sätt ska jag kompensera upp det som jag idag kan ångra att jag inte gjorde den 29 juli. Sen kommer jag väl bättre att kunna släppa att jag ångrar att jag inte maxade konserten med Håkan Hellström när jag nu faktsikt var på plats för att se honom. Jag skulle gärna vilja maxa en konsert med Håkan Hellströmpå ett sånt sätt som jag vill uppleva honom, men han har ju själv sagt att något mer uppe på scenen från hans sida blir det inte på några år. Några år känns ju som en evigehet!!! Jag hade hoppats att han skulle ha sagt att han kör en turne nästa år också. Då hade jag börjat förbereda mig för den redan nu, för att sen kunna få ut max av Håkan Hellström på Ullevi nästa sommar.
Nu blir det ju inte så, men jag kan ju för min egen skull maxa på Little Jinders spelning på "Grönan". Sen tänker jag att om Musikhjälpen auktionerar ut en träff av något slag med Håkan Hellström så kan man ju försöka buda hem den auktionen. Chansen är väl inte så stor att det kommer att finnas någon auktion som är av det slaget. Om det sen nog förmodan skulle visa sig att det gör det under Musikhjälpenveckan i december i år, så är ju ändå chansen minimal att jag fixar att ta hem den budgivningen. Men jag tänker: Om jag skulle få träffa Håkan Hellström på något sätt så kan man ju säga att jag har gått varvet runt där också. Fast det blir ju tvärtom, jämförelsevis med Peg och Josefine. När jag träffade tjejerna så gjorde jag ju det först och sen väljer jag att gå på en spelning. Om jag skulle få träffa Håkan Hellström då blir ju det efter att jag har varit på en spelning med honom, fast jag har ju ändå gått varvet runt, fast åt andra hållet då.
Rebecca & Fiona?
Jag vill naturligtvis också se ett gig med Rebecca & Fiona. Även när det gäller dom så vill jag ju gå varvet runt. Tanken var att jag skulle åka och se dom på Way Out West (WOW) den 11 augusti, men det kommer inte att bli något med det. Jag har en biljett, men den kommer jag att sälja och jag har redan fått bud på den så man får väl se vad slutpriset landar på.
Rebecca & Fiona kör ju också ett gig på "Grönan". Det är inte förrän i september, men jag har bokat hotell i Stockholm. När det nu inte blir så att jag åker till WOW den 11 augusti så tror jag nog att jag vill åka för att se Rebecca och Fiona på "Grönan".
Oavsett hur det blir
Vad jag än väljer att göra eller inte göra så är jag ju nöjd med detta året som det har varit ändå. Vad spelar det för roll om jag inte går varvet runt. Det spelar kanske roll för mig för att jag ska släppa tankar som jag vill kommar ur,och liksom gå vidare, fast samtidgt är det ju så att om jag inte tar det där varvet runt så gör jag ju något annat istället och tids nog så kommer jag ändå att komma ur den saknad och det vemod jag kan känna så starkt ibland. Sen är det ju aldrig fel att känna saknad och vemod. Det bevisar ju bara att man är en människa som har känslor och har ett hjärta. Dessutom vill ju jag vara nära mina känslor, oavsett vad dom består av. Jag tycker att det är skönare att leva med de man känner, och låta det komma ut. Jag vill inte gå och bära på en massa känslor inom mig och sen visa något annat utåt. Sånt tror jag inte att jag mår jag inte bra av sikt.
Med detta skrivna blogginlägg så kanske jag redan har gått varvet runt, eller så har jag i alla fall kommit en bra bit på vägen.
