Jag pratade inte politik med tjejerna.
När jag träffade Peg i april och Rebecca & Fiona i maj så hamnade jag inte i något politiskt samtal med någon av tjejerna. Däremot så berättade jag för tjejerna att jag har hört och sett deras politiska samtal i programmet Parneviks. Jag är glad att jag inte fastnade i något politiskt samtal med någon av dom. Jag hade inte haft en chans :)
Vem tycker ni har rätt? På ett sätt har väl alla rätt, för man kan väl inte bara säga att någon har helt fel.
Det blir inget WAY OUT WEST.
Det blir inget WAY OUT WEST i Göteborg för min del. Jag har bestämt mig för att inte åka dit. Jag är inte sugen alls. Ska jag gå på en sån grej så har jag ju lärt mig nu att jag vill kunna maxa upplevelsen, annars blir jag bara arg och ledsen efteråt för att jag inte har gjort det. Jag känner inte att jag orkar bry mig om Way Out West, och då blir inte uppleveslen av den festivalen bra. Jag är liksom inte "pepp" och" tagg" inför det och jag känner inte den där känslan av att det kommer att bli skitnice när jag väl är på Way Out West. Jag sparar på min kraft och energi till andra grejer som jag känner mig mer sugen och taggad inför.
Jag hade en fredagsbiljett som jag nu har sålt. Jag fick väl inte riktigt tillbaka vad jag hade betalat för min biljett, men det gör inget. Några hundralappar blev det ju tillbaka i alla fall. Dessutom blir det ju ingen reskostnad för mig när väljer att inte åka till Göteborg den 11 augusti. Detta beslut ångrar jag inte. Det känns som ett rätt beslut av mig. Jag ville verkligen inte detta på riktigt. Då är det bara bra att jag struntar i det.
Söndag - 2017 08 06
Jag har haft en lugn och avspänd söndag. Jag har kört en löprunda på en mil, ätit mat på kopparn, ätit glass till efterrätt, legat och sovit och grejat lite med min senaste med en sak som jag i slutändan vill tjäna pengar på.
Det blev en löprunda på 10 km idag. Det kändes väldigt bra. Fick nästan en känsla av att det var skönt att vara ute och löpa. Det regnade ju lite under förmiddagen och innan jag tog mog ut så tänkte jag att jag kommer att bli jätteblöt. Men typ precis när jag tog mig ut och började på min runda så slutade det att regna och under hela "varvet" så var det uppehåll och till och med solsken.
Löpningen kändes som sagt bra och nu har jag sprungit totalt 4 mil denna veckan. Man kan väl i ärlighetens namn säga att det är inte svårt att fixa dom där milen när man har semester. När jag börjar jobba igen i slutet av denna månaden så lär jag nog inte orka att köra 4 mi i veckan. Men när man är helt ledig och det är sommar, då vore det ju typ dåligt av mig om jag inte kan fixa det. Så känns det i alla fall. Jag är glad att löpningen kändes så bra idag. Det gör ju att jag redan nu vill ta mig ut imorgon igen, fast det vill jag inte tänka på nu.
Det är skönt att ha semester. Den känslan infinner sig ganska snabb efter att man har gått på den. Jag har ju sen länge försökt "chilla" ner lite och när jag har semester tänker jag också att jag mest vill ta det lugnt. Fast jag har många tankar om vad jag vill göra, och ska göra framöver, men sånt vill jag ite tänka på nu. Jag känner direkt när jag börjar tänka på nåt som typ inte händer nu utan längre fram att jag får lite inre panik. Just nu har jag min semester och då vill jag inte ens tänka på vad jag har att göra, eller eventuellt ska göra längra fram än just nu. Just nu är det bara "chilla" som gäller och idag var jag bra på att göra det.
Matmarknad i Uddevalla.
När jag var i Uddevalla igår så kollade jag in den matmarknad som ägde rum på torget. Man sålde mat från typ hela europa. Det fanns någon enstaka matvagn också som sålde mat från någon annan världsdel än just europa.
Själv köpte jag inget. Det blev liksom inte sugen på nåt. Jag gick istället till ett annat ställe och köpte min "favvorätt": KÖTTBULLAR MED MOS.
RYDELL & QUICK- ALL IN LIKE A ROCKSTAR
Nära till skratt.
Idag har jag varit och hälsat på min mamma. Det nog ett tag sen sist. Förra gången jag hälsade på henne tror jag var när hon låg inlagd på sjukhus.
Hon verkade må förhållandevis bra idag. Hon har ju ont och så, men hon var inte så trött som jag ofta ser att hon brukar vara. Jag var hemma hos henne i några timmar och vi pratade skämtade och hade väldigt nära till skratt hela tiden. I allt jävla elända som mammas sjukdom drar med sig så känns det ändå bra att jag inte behöver tänka så mycket på vad jag säger. Jag har ju också sagt att jag inte ska låta mammas sjukdom ta över mitt liv. Mamma har sagt att jag inte får sluta leva mitt liv för hon är sjuk.
Det var inte så jobbigt att vara hos mamma idag som jag tidigare har känt. Hon var ju som sagt mycket piggare än hur jag har sett henne vara tidigare. Vi skrattade ju och skämtade mycket om allting under de timmar jag var där. När jag lämnade mamma för att åka hem så kändes det bra inombords.
Jag tycker naturligvis att det är jobbigt att mamma har den sjukdomen hon har, och visst kan jag vara ledsen för det ibland. Men jag tycker ändå att jag hanterar allt på ett bra sätt. Både jag och mamma försöker hålla humöret upp med mycket skratt och rövarhistorier. Man kan inte välja bort sjukdomen som mamma har drabbats av. Det är ju som det är. Men man kan alltid välja hur man vil hantera det man har drabbats av. I allt eleände som mammas sjukdom för med sig så tycker jag att både jag och mamma hanterar ett bra sätt som funkar för oss. Kanske är det på "sandlådenivå", men det fungerar ju.
Foto: Mamma..
T2 Apac
Håkan Hellström - En vän med en bil.
Jag vill gå "VARVET RUNT"
Jag har nog hittat ett sätt att komma över/ur min saknad och det vemod som jag under några månader nu har känt. Känslorna om saknad och vemod har drabbat mig eftersom jag under detta årets första halvår gjorde saker som innebar att jag träffade väldigt mycket coola, roliga och snälla människor.
När jag i april åkte till Stockholm för att träffa Peg Parnevik för lite myshäng i musikstudion så kunde jag efteråt känna den där saknaden, som naturligvis var helt naturlig att jag kände. Peg var ju jättesnäll och jag träffade jättemycket andra människor som också var jättesnälla. Jag fick uppleva hur alla brydde sig om mig och tog hand om mig. Samma känsla fick jag efter att jag hade varit i Stockholm i maj och träffat Josefine (Little Jinder) Rebecca & Fiona. Dom tjejerna, plus väldigt många andra människor var ju också jättesnälla mot mig. Klart att jag efteråt känner saknad och vemod. Det är ju inget annat än mänskligt liksom. Naturligtvis har det betydelse att jag hade skänkt pengar till Muikhjälpen 2016. Annars hade ju naturligvis ingen brytt sig om mig. Pengarna gjorde ju att jag överhuvutaget fick de upplevelser som jag fick. Men ändå, när man träffar mycket snälla, coola och roliga människor så mår man ju bra, och det är ju självklart att man känner vädigt starkt och väldigt länge efter sådana saker som ajg fick uppleva. Det tillhör jag liksom inte vanligheterna för mig.
Jag har ändå släppt ganska mycket nu. Det tog lite tid, men nu känner jag inte så mycket som jag tidigare gjorde. Allt sitter inte så djupt i hjärtat längre, även om allt finns någonstans långt in i mitt hjärta. När jag kollade Pegs gig i Trollhättan på Fallens Dagar i juli så kunde jag känna att saknaden efter Peg släppte helt efter giget. Peg var grym och jag bara njöt av varenda minut när hon körde sina låtar. Jag tycker hon är cool och jag ser upp till henne, men den "djupa" saknaden och vemodet som jag hade känt satt inte lika hårt fast i mig längre. När jag såg henne göra sitt jobb på ett grymt sätt i Trollhättan så hade jag väl på något sätt gått "varvet runt". Skulle jag träffa Peg igen så har jag ju träffat henne förut. Skulle jag se ett gig med Peg, så har jag gjort det förut. Jag har alltså på så sätt gått varvet runt, och det kanske är just därför som saknade och vemodet intekänns lika mycket nu.
Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte har tänkt mycket på allt det jag fick uppleva i Stockholm under april och maj månad i år. När jag en maj månad åkte limo till restaurang Tjoget och festade med Josefine, Rebecca & Fiona så är det en av dom 5-10 sjukaste sakerna jag gjort i hela mitt liv. Med tanke på hur mycket pengar det handlade om så går det inte att säga att den grejen inte ligger på den "listan". Jag träffade massor av coola och roliga männskor hela kvällen och halva natten. Tjejerna var jättesnälla mot mig och tog hand om mig. Jag var så nöjd som man bara kan vara efter en sådan utekväll. Jag säger det igen: Det är väl klart att jag efteråt känner vemod. Det är inte konstigt alls att jag saknar människor med tanke på vad jag fick uppleva.
Sen är det väl också så att saknaden för mig blir större och vemodet känns starkare eftersom jag väljer att blogga och dokumentera med text och bilder på alla möjliga sociala medier. Jag förevigar ju upplevelserna på något sätt. Sen tittar man tillbaka på vad man fick vara med om, och då blir det självklart svårt att släppa. Fördelen med allt detta är att när jag kanske har någon dag, eller är inne i en period där jag inte mår så bra, då kan jag titta tillbaka på allt och tänka att: De där jag fick uppleva under april och maj månad 2017 pga Musikhjälpen var väldigt roligt och naturligvis kommer jag aldrig att glömma dom.
Jag tänker nu:
Jag vill gå varvet runt. Det funkade ju när det gällde grejen med Peg. Då är det ju bara att prova igen. Den 23 augsti är jag rätt säker på att jag åker upp till Stockholm igen. Jag vill se giget med Little Jinder som hon sak köra på Gröna Lund (Grönan). Jag kommer då att njuta av varenda minut av den spelningen. Jag kommer att fotsätta tycka att Little Jinder är grymt cool. Jag kommer att tänka att henne har träffat och nu står jag och ser ett gig. Sen kommer jag nog saknaden och vemodet som jag ibland kan känna att förvinna. Alltde där förvinner på samma sätt som jag kände efter att jag hade sett Pegs gig. Allt känns sen som vanligt igen, för jag går "varvet runt" och kan liksominte göra mer. Jag kan bara upprepa allt i framtiden, även om chansen inte är stor att jag gör det.
Jag har tänkt inför giget med Little Jinder att jag ska "maxa" den upplevelsen. Jag ska maxa den på det sätt som jag blev ledsen över att jag inte gjorde när jag åkte till Ullevi för att se Håkan Hellström. På något sätt ska jag kompensera upp det som jag idag kan ångra att jag inte gjorde den 29 juli. Sen kommer jag väl bättre att kunna släppa att jag ångrar att jag inte maxade konserten med Håkan Hellström när jag nu faktsikt var på plats för att se honom. Jag skulle gärna vilja maxa en konsert med Håkan Hellströmpå ett sånt sätt som jag vill uppleva honom, men han har ju själv sagt att något mer uppe på scenen från hans sida blir det inte på några år. Några år känns ju som en evigehet!!! Jag hade hoppats att han skulle ha sagt att han kör en turne nästa år också. Då hade jag börjat förbereda mig för den redan nu, för att sen kunna få ut max av Håkan Hellström på Ullevi nästa sommar.
Nu blir det ju inte så, men jag kan ju för min egen skull maxa på Little Jinders spelning på "Grönan". Sen tänker jag att om Musikhjälpen auktionerar ut en träff av något slag med Håkan Hellström så kan man ju försöka buda hem den auktionen. Chansen är väl inte så stor att det kommer att finnas någon auktion som är av det slaget. Om det sen nog förmodan skulle visa sig att det gör det under Musikhjälpenveckan i december i år, så är ju ändå chansen minimal att jag fixar att ta hem den budgivningen. Men jag tänker: Om jag skulle få träffa Håkan Hellström på något sätt så kan man ju säga att jag har gått varvet runt där också. Fast det blir ju tvärtom, jämförelsevis med Peg och Josefine. När jag träffade tjejerna så gjorde jag ju det först och sen väljer jag att gå på en spelning. Om jag skulle få träffa Håkan Hellström då blir ju det efter att jag har varit på en spelning med honom, fast jag har ju ändå gått varvet runt, fast åt andra hållet då.
Rebecca & Fiona?
Jag vill naturligtvis också se ett gig med Rebecca & Fiona. Även när det gäller dom så vill jag ju gå varvet runt. Tanken var att jag skulle åka och se dom på Way Out West (WOW) den 11 augusti, men det kommer inte att bli något med det. Jag har en biljett, men den kommer jag att sälja och jag har redan fått bud på den så man får väl se vad slutpriset landar på.
Rebecca & Fiona kör ju också ett gig på "Grönan". Det är inte förrän i september, men jag har bokat hotell i Stockholm. När det nu inte blir så att jag åker till WOW den 11 augusti så tror jag nog att jag vill åka för att se Rebecca och Fiona på "Grönan".
Oavsett hur det blir
Vad jag än väljer att göra eller inte göra så är jag ju nöjd med detta året som det har varit ändå. Vad spelar det för roll om jag inte går varvet runt. Det spelar kanske roll för mig för att jag ska släppa tankar som jag vill kommar ur,och liksom gå vidare, fast samtidgt är det ju så att om jag inte tar det där varvet runt så gör jag ju något annat istället och tids nog så kommer jag ändå att komma ur den saknad och det vemod jag kan känna så starkt ibland. Sen är det ju aldrig fel att känna saknad och vemod. Det bevisar ju bara att man är en människa som har känslor och har ett hjärta. Dessutom vill ju jag vara nära mina känslor, oavsett vad dom består av. Jag tycker att det är skönare att leva med de man känner, och låta det komma ut. Jag vill inte gå och bära på en massa känslor inom mig och sen visa något annat utåt. Sånt tror jag inte att jag mår jag inte bra av sikt.
Med detta skrivna blogginlägg så kanske jag redan har gått varvet runt, eller så har jag i alla fall kommit en bra bit på vägen.
T2 APAC
T2 APAC
T2 APAC
T2 APAC
T2 APAC
Tidigt ute
Jag har varit ute på en löprunda idag också. Det blev 10 km och nu har jag avverkat 3 mil på 3 dagar. Jag var ute ganska tidigt i morse. Det känns bra att springa när man samtidigt har vetskapen om att man är helt ledig. Man känner liksom ingen stress när man är ute på varvet. Dessutom är man ju inte trött i kroppen på samma sätt. Man har ju liksom inte jobbat sig trött i alla fall.
Löpningen kändes mycket bättre idag än vad den gjorde igår. Fast jag skulle vilja orka med lite bättre, men någon jävla dag kommer jag väl att känna att "löpsteget" känns bra. Blir det inte så, då får jag vara nöjd över att jag ändå tar mig ut och rör på mig.
Jag vill inte bli för bekväm. Jag vill bara ta mig ut. Jag har lite ont i mina ben och jag kan väl med gott samvete strunta i löpningen lite mer än vad jag har tänkt göra i augusti, men jag vill köra på.
Hoppas jag kan få känna någon häftig känsla i kroppen snart, som ett resultat av flera mil löpning i veckan.
Har jag tänkt för mycket på andra?
Jag har haft en tanke ett tag i mitt huvud som jag har haft svårt att släppa. Jag vet att jag många gånger har sagt att man inte ska glömma att ta hand om sig själv och se til så att man mår bra.
"Don't forget to love your self".
Det där är ändå något som jag aldrig vill glömma. Jag får aldrig glömma bort mig själv och att vara rädd om mig.
Men den senaste tiden har jag tänkt på att jag har känt mig ganska trött och det kan också vara så att jag blir trött lite väl fort ibland. Jag kan känna att jag borde ha mer kraft och energi i kroppen. Jag har ju inte så överdrivet mycket att göra även om jag ibland kan känna att det vore skönt att ha mindre att göra. Jag vill ha mindre att göra så jag kan få mer tid för att ta hand om mig själv och vara rädd om mig.
Kanske har jag under en ganska lång tid nu tänkt för mycket på andra och för lite på mig själv. Är det därför att jag ofta känner mig så trött? Jag kanske har ställt upp för andra lite väl mycket och glömt av mig själv. Fast det är ändå så att sånt som jag har gjort för andra har jag ändå velat göra. Jag har lärt mig att om jag inte vill, tex ställa upp och hjälpa någon med nåt så ska jag säga nej. Det gör jag också, och jag har inga problem med att säga nej till saker jag inte vill ställa uppp på. Jag säger nej för att jag inte vill och jag tycker då inte alls att det är helt fel att i ett sånt läge bara bry mig om mig själv och ta på allvar vad jag faktsikt vill.
Men jag kanske måste börja tänka på att även säga nej till saker som jag kanske ändå vill göra för andra. Jag behöver ju inet säga nej till allt, men till mer än vad jag den senaste tiden har gjort. Jag glömmer lätt mig själv när jag vill hjälpa andra på något sätt. Ibland är det bara så att jag bara vill vara snäll. Det är inte fel att hjälpa andra med saker. Allt för "ego-människa" vill jag inte vara. Men jag vill ibland lite för mycket och sen glöömer jag helt bort mig själv och vad jag faktiskt orkar med att göra. Ibland vill hjärnan mer än vad övriga kroppen tål och jag tror att jag måste börja tänka på det mer än vad jag under en period nu har gjort.
Slutsats: Jag får börja tänka mer på mig själv och bry mig mindre om andra, även om jag aldrig fär sluta bry mig, varken om mig själv eller andra.
Håkan Hellström - Pärlor
För hård mot mig själv.
Jag har den senaste tiden känt mig så dålig på nåt sätt. Jag har misslyckats med massor av saker och jag tycker att jag har varit dålig på att planera in saker. Jag tänker liksom: Det löser sig, jag behöver inte bry mig. Ok, jag klarade inte detta denna gången, men nästan gång kan jag säkert fixa det, plus att jag försöker kompensera mitt misslyckande vid ett senare tillfälle. Sen kommer man på att man inte lyckades med det heller. Jag försöker verkligen att lyckas med saker, men det känns som jag bara misslyckas, antingen till viss del eller med typ allt.
Samtidigt som jag känner mig dålig och misslyckad just nu så känns det fel av mig att tycka att jag bara misslyckas med allt. Detta året har ju varit ett helt galet år på ett sätt. Jag har gjort massor av saker som jag bara tidigare kunde drömma om att jag skulle få göra. Vad jag än misslyckas eller lyckas med framöver så kommer jag ändå i slutet av detta året var nöjd med 2017. Ändå känner jag mig så dålig för att det känns som jag just nu inte klarar nånting. Jag gör inte saker på ett bra sätt, men jag gör massor av saker, fast på ett sjukt dåligt sätt. Det känns så i alla fall. Det känns som att jag gör saker i fel ordning. Typ "handlar" först och tänker sen.
Kanske är jag bara för hård mot mig själv. Jag borde väl bara släppa på kraven jag har och köra på med mitt grejande. Jag måste inse att livet inte handlar om att göra allt så jäkla bra. Det viktiga tycker ju jag är att jag mår bra. Prestationsångesten kanske finns inom mig, fast jag vill inte erkänna det. Jag känner kraven vilket i sin tur gör att jag känner pressen och när jag sen misslyckas så känner jag mig dålig. Jag har ju också känt mig väldigt trött den senaste tiden. På nåt sätt hänger väl det ihop med kraven och pressen jag känner. Senast i dag kände jag mig skittrött och då såg det typ ut så här:
Jag känner inga krav eller press från andra. Det är bara att jag har vissa krav på mig själv, och kanske är dom orimligt höga. Jag känner mig misslyckad och det känns som jag misslyckas med allt, fast jag innerst inne vet att jag inte är så. Dessutom får jag ju ofta höra från andra personer att jag är hur bra som helst. Ändå känner jag som jag gör. Det är jobbigt att ijag inte kan komma ur det där.
Sen är det väl så här: Om man grejar med väldigt många saker så kommer man aldrig att lyckas med allt. Om man inte grejar med något då kommer man heller aldrig att lyckas med något. Ur allt grejande med att försöka fixa saker så lyckas man ju med något. Men det där något hade man aldrig lyckats med om man inte hade haft saker som man misslyckas med också. När jag tänker så då känner jag att jag släpper på kraven och den perss jag känner från mig själv. Sen sägs det ju att misstgen man gör är till för att man ska lära sig nånting av dom. Egenligen kan jag bara dra slutsatsen att jag nog ofta är för hård mot mig själv. Men jag vill ju bara känna att jag vill göra det jag gör bra, och inte dåligt.
Tisdag 2017 08 01
Jag började denna dagen med ännu en löprunda. Det blev 10 km igen, fast jag orkade inte riktigt springa hela vägen. Jag var ganska slut redan efter 5 km så jag fick kämpa under större delen av den andra halvan av varvet. Varvet som hag springer är väl egentligen 12 km, men i två dagar nu har jag bara valt att försöka springa 10 km och sen går resten av biten.
Det gör inte så mycket att löpningen kanske inte känns hur bra som helst. Det viktiga är ändå att jag kommer ut och springer. Jag vill göra detta mycket under min semester, oavsett hur det känns med löpsteget.
Annars har jag inte gjort så mycket idag och jag ska väl inte göra så mycket under eftermiddagen och kvällen heller. Det blir mest vila och ta det lugnt. Som jag skrev igår (eller när det nu var ) så håller jag ju på att försöka dra i lite extra pengar. Det gick först inte så bra, men nu när jag kollade lite så har det blivit lite fart min försäljningen (eller vad jag nu ska kalla det jag håller på med). Det kanske blir mycket extrapengar in när jag väl har gerjat klart. Man kan ju alltid hoppas i alla fall. Jag behöver dra in lite mer pengar för att jag lättare ska kunna hålla min planerade budget denna månaden.
Ha en trevlig dag!
Jag är ledsen för att jag inte maxa.
Jag har väl hämtat mig lite från helgens grejer. Jag har bearbetat tankar som fan under helgen och idag. Tankar som typ bara handlar om Håkan Hellström. Han finns just nu nånstans inne i mitt hjärta. Innan denna helgen har jag vetat vem han är. Jag har gillat hans musik och jag har alltid tyckt att han är grym, men mycket mer än så har jag inte känt eller tänkt kring Håkan Hellström.
Men nu framkallar han känslor hos mig som har satt sig i hjärtat. Jag går inte runt och är kär i honom. Den känslan kommer inte, och kommer heller aldrig att framkallas. Jag blir liksom inte kär i en man. Men sen i lördags har jag känt känslor som: Glädje, lycka, sorg, ilska, vemod och total tomhet. Håkan Hellström har också framkallat tårar hos mig. Tårar som jag inte har kunnat hålla tillbaka. Jag har inte velat göra det heller. Jag vill känna vad jag känner, och få ut den känslan. Jag gillar att vara nära mina känslor och jag vill aldrig streta emot med vad jag faktiskt känner. Jag vill som sagt få ut mina känslor och inte bara bära allt inom mig. På ett sätt gillar jag att Håkan har framkallat så mycket känslor hos mig, men på ett annat sätt känns det jobbigt att så mycket känslor bara kom fram efter bara några timmar under en lördagkväll. Känslorna tar ju också lätt över ens liv. När man sen känner tomheten smyga sig på, då blir det extra jobbigt och jag vet nog aldrig hur jag ska hantera den där känslan av tomhet. Den får ju komma ut, men vart ska jag själv ta vägen?
Jag kommer säkert att inom några dagar släppa allt och sen är jag tillbaka vid den punkten där jag bara gillar Håkans musik och tycker att han är grym. Kanske finns det något mer jag kommer att bära med mig som jag inte har haft inom mig tidigare när det gäller Håkan Hellström, men jag kommer att komma ur alla enorma känslor som den mannen framkallde hos mig under dom där magiska timmarna på Ullvevi i lördags..... och fram till en dag som jag fortfarande inte vet när.
Jag är glad över vad jag fick uppleva på Ullevi i lördags, men samtidigt är jag ledsen på mig själv att jag inte "maxade" grejen. Hade jag valt att maxa denna grejen för min egen del, då är jag övertygad om att denna konsert hade blivit något som hade hamnat på min "lista" över de 5-10 sjukaste grejer jag gjort i hela mitt liv. Håkan Hellström bjöd ju på sig själv. Han visade en enorm energi på scenen som jag aldrig har sett maken till. Jag hade velat stå där nere på "planen" på Ullevi, nära scenen istället för att sitta på läktaren. Att jag satt på läktaren betyder inte att jag inte gillade vad jag hörde och fick se, men detta blev inte den där galna grejen av det som jag nu fattar att jag verkligen hade velat att det skulle bli.
Att "maxa" min egen upplevelse tror jag hade inneburit att jag typ hade åkte ner till Göteborg under natten mellan fredag och lördag. Jag hade smygit runt i närheten av Ullevi mitt i natten och sen när klockan slår 07:00 så hade jag ställt mig i den där kön som innbär att man hade kommit in på planen 17:00 och haft en ståplats nära scenen. Kanske så nära så att jag rent fysiskt hade kunnat nudda vid Håkan Hellström med mina händer. Allt detta hade väl gjort att jag typ hade fått kramp i ben, ont i min rygg och blivit helt utmattad, eller nåt likande. Men vad som än hade hänt med mig rent fysiskt så hade det varit värt varenda smärta i kroppen för jag hade fått den där maxade upplevelsen av Håkan Hellström som hade varit så jävla grym att få känna. Jag ångrar så att jag inte ställde mig utanför Ullevi och köade i 10 timmar och sen väntade inne på Ullevi i ytterliggare 4 -5 timmar. (Jag tror att reglerna är så att man inte får ställa sig för att köa innan klockan 07:00 samma dag som något ska äga rum på Ullevi , men jag hade ju kunnat uppehålla mig i närheten mitt i natten och laddat upp mer innan liksom.) Jag är så arg på mig själv att jag kunde tro att det var bättre för mig att ha en sittplatsbiljett och slippa bry mig om att åka till Göteborg för att köa till en bra plats. Jag känner mig så dum i huvudet att jag inte fattade bättre. Det hade varit värt att köa skiten ur sig!!!
Sen var det ju också så att jag bestämde mig för att jag skulle åka och se detta typ bara några dagar innan själva konserten på Ullevi. När jag hade bestämt mig då köpte jag biljetten. Jag hittade både ståplats och sittplatsbiljetter på Tradera, men jag valde att köpa sittplats. Jag var liksom inte förberedd på att maxa denna upplevesle. Som jag tänker nu så skulle jag ju ha köpt min biljett (ståplats) under hösten förra året, då biljetterna släpptes. Sen hade man undan för undan blivit mer pepp och tagg för att få se Håkan Hellström på Ullevi. Jag hade liksom pumpat upp mig själv på ett annat sätt under flera månader. Nu var hela grejen för nära inpå, och för en maxad upplevlse så av detta så kanske jag hade behövt ladda in i typ 1000%
Jag är övertygad om att jag hade fått en mer maxad upplevelse av konserten med Håkan Hellström om jag hade köpt en ståplatsbiljett och köat i 10 timmar utanför för att sen på karmpaktiga ben försöka springa in på planen för att komma så långt fram som möjligt. Nu fick jag snällt sitta på läktaren och se folk komma in på Ullevi för att glada som fan springa fram mot scenen för att få en så bra plats som det bara var möjligt.
Jag ville så gärna var en av dom som stod typ så nära scenen det bar hade varit möjligt. Jag hade velat stå där i något som säkert skulle kännas som om man befann sig i en "kokande gryta". Jag hade velat stå där med mina känslor och bara: Sjunga, skrika, gråta och känna fullständig lycka över att jag maxar min upplevelse av Håkan Hellström på Ullevi 2017. Jag är ledsen nu över att jag inte gjorde det, och jag kan just nu inte släppa det, fast jag känner att jag måste.
Sen måste jag ju ändå säga att min kväll på Ullevi var inte misslyckad. Jag njöt av vad jag upplevde och jag kände trots allt att detta är en av dom bästa konserter som jag någonsin har varit på. Det är ju ändå lite sjukt. Jag maxar inte upplevelsen, men ändå kunde jag känna så mycket av allt jag fick uppleva inne på Ullevi. Det går inte att beskriva med ord hur bra Håkan Hellström egentligen är. Man måste uppleva honom för att förstå Håkan Helltsröms storhet, och jag är glad att jag var på plats och fick uppleva något utöver det vanliga. Även om min upplevelse av Håkan Hellström inte blev maxad så var jag ju på plats där som ett stycke svensk musikhistoria skrivs, och det är ju väldigt fint det också.
Enligt vad Håkan Hellström själv nu har sagt så ska han ju vara borta från scenen under ett par år fraöver. Han skrev i alla fall några rader om det tidigare idag. Han gjorde väl något uttalande om det under förra veckan också om jag minns rätt. Som jag själv känner kring det så känns det tufft at veta det. Jag hade velat att han på Ullevi skulle säga att vi ses nästa år igen. Då hade jag nog redan nu bestämt mig för att jag ska försöka maxa den konserten, men nu är det några år som gäller innan han kanske kommer tillbaka på scenen. Jag vet inte hur jag tänker eller känner då. Jag hoppas inte att det är över med Håkan Hellström min del. Kanske förblir detta med Ullvi i lördags min första, men också sista riktiga upplevelse av denna fantastiska man. Håkan själv har ju genom sin musik lovat att det aldrig kommer att vara över för honom.
