Jag tog snabbtåget upp till Stockholm i går. Tre olika möten. Varje möte var helt oberoende av varandra. Två av dom mötena jag var på ska ju vara så jäkla hemliga med de mesta så jag får ju inte säga så mycket om dom.  Men det jag kan säga det är att jag kommer väl att tjäna några tusenlappar extra på att jag åkte upp till Stockholm i går. Hur mycket vet jag inte, men minst en extra månadslön i alla fall. En månadslön för en heldag på snabbtåg och i Stockholm, det måste ju vara helt ok.

 

 

 

 

 

 

Dags att ta sig till Stockholm. Möten och förhoppningsvis en trevlig dag. 

 

 Rätt tuff helg detta, men jag försöker att inte bry mig så mycket om att det var så. Jag gör vad jag ska göra om jag har mycket att göra och får jobba arslet av mig så får det väl vara så. Nattens arbete mellan fredag och lördag var lugn, men i lördags och i går hade jag fullt upp från tidigt morgon till sen kväll. Jag försöker bara att leva i nuet. Tänker jag en en timme framåt på vad jag har att göra så blir jag bara sterssad över att jag kanske inte hinner med.

 

 

 

Jag har jobb idag också och  i morgon blir det en tur till Stockholm. Jäklar!!! Nu tänkte jag för långt fram i tiden igen!!  Men man vill ju blogga om något och då blir det svårt att skriva om nuet. man måste ju gå tillbaka i tiden eller tänka framåt. Eller ska jag bara skriva att jag just nu sitter vid datorn och bloggar? Det ju inget jag behöver skriva liksom...

 

 

Jag tänker en del på att jag ska renovera här hemma. Men tanken slår mig samtidigt att jag ska strunta i det. Jag kan ju fortfarande göra det. Inget är ju bestämt än. Så jag kan ju ändra mig. Men jag har ju funderat på detta i flera år och jag har så många gånger prioriterat andra grejer i stället.

 

Jag massor av saker nu med som jag vill göra, men jag kan ju bara göra en sak i taget. Jag kan ju inte dela på mig liksom. Man får försöka tänka på vad som känns mest rätt att proritera just nu och sen får man väl vara grymt fokuserad på nuet. Det är ju i nuet som det dyker upp saker som man kan påverka för att man sedan ska kunna göra det man verkligen vlll få gjort. 

 

I helgen har jag skrivit en hel del på min självbiografi. Ganska jobbigt har det varit för jag har skrivit berättelser som handlar om händelser som satte ganska djupa sår i mig under lång tid. Jag kanske hade förträngt de mesta, men när jag nu skriver så tar jag ju upp händelserna  till ytan igen. Det blir jobbigt då, men det positiva är att jag tycker att det känns bra efter att jag har fått skrivit ner mina berättelser. Tänk va bra allt kommer att kännas när jag är helt färdig med detta. Mitt mål är att jag ska bli det. Känslan jag har är att detta med mitt skrivande kommer att bli skitbra och känslan man får av att bli färdig med ett sånt arbete måste vara helt fantastisk och går säkert inte att jämföra med någon annan känsla som jag har upplevt tidigare i mitt liv.

Jag vill komma åt känslan av att i alla fall ha försökt gå igenom hela mitt liv försökt hitta så många förklaringar och svar som möjligt. Det är bara att köra på med detta och samtidigt ha intsällningen att detta kommer att bli skitbra.

 

 

 

 

Om några timmar ska man ta tag i arbete och sen får man jobba på i några dagar på raken. Känns lite tufft, men man får ta en dag i taget. i 6 dagar från och med nu så har man och greja med. Jag är både glad och ledsen för det på en och samma gång.

 

 

Idag ville jag få mycket gjort. Jag är ju ändå ledig fram till ikväll. Jag har gjort massor av vardagligt "trökgöra". Handla, städa mm.. 

 

 

 

Jag sitter här och kollar på filmen SPEED som visas på TV3 nu. Ganska bra film med många bra skådespelare som tex: Sandra Bullock, Keanu Reeves och Dennis Hopper. 

 

Det finns en scen i filmen där Annie (Sandra Bullock) kör på en barnvagn med en buss. Barnvagnen visar sig innehålla massor av panburkar och ingen bebis. Ända sedan jag såg den scenen första gången så har jag alltid tänkt den där tanken att hoppas aldrig det där händer mig. Risken är ju inte så stor att det är som i filmen. Om jag skulle köra på en barnvagn när jag är ute och kör buss, då skulle jag nog aldrig mer köra en meter hela mitt liv efter det. Risken är ju som sagt inte så stor att en påkörd barnvagn skulle innehålla en massa pantburkar eller något annat än en bebis. Jag skulle fan inte kunna leva med det och jag hoppas verkligen att aldrig det händer mig. När jag ser den scenen i filmen Speed så är det för mig som värsta skräckscenen i en skräckfilm, fast jag vet att den där jävla barnvagnen är full av pantburkar. 

 

 

 

När jag var på pingisen i kväll så kom det in en kille som jag trodde att jag aldrig hade sett förut. Jag spelade  lite med honom och han var rätt bra. Han kunde lira och han hade ett ganska bra spel i sig liksom. Jag funderade inte så mycket på vem han var eller om jag hade träffat honom förr utan jag tränade bara på med alla möjliga spelare under kvällen. 

 

Mitt spel stämde bra och återigen körde jag fullständigt skiten ur mig. Jag fick byta t-shirt en gång eftersom den första blev helt pisseblöt. Jag gjorde misstaget en annan träning att jag bara spelade på med en genomvåt t-shirt och dagen efter blev jag förkyld. Det är ju inte bra. Bättre att byta så man håller sig torr liksom. 

 

Som vanligt när jag spelar ganska bra så stämmer min backhand och mina servar väldigt bra. I kväll stämde också min forehand väldigt bra. Mitt problem kan annars ibland vara att jag missar alldeles för mycket med min forehand, men inte i kväll.

 

Jag jobbade också in många av motståndarnas långa servar. En grundregel i pingis är att man ska som det heter loopa med överskruv på ALLA långa servar som man får på sig.  På så sätt får motståndaren mindre tid och dessutom hamnar han/hon som får loopen på sig direkt i ett försvarsläge. Att motståndaren får för mycket tid är något man ska undvika i pingis. Det kan man väl säga är en annan av alla grundregler i pingisen.

 

Jag är nöjd med min träning i kväll. Det kändes betydligt bättre än i tisdags. Två grejer i kväll som annars blev för tuffa för mig var att mjölksyran började komma mot slutet. Och dessutom fick jag en känning i ryggen. Med massor av mjölksyra är det inte mycket att göra. Man får bara försöka hålla bollen på bordet och hoppas på att den man möter gör sk enlka missar. 

 

Jag körde kanske för hårt i kväll, men det är samtidigt jävligt bra för min hälsa. Jag tränar ju inte heller för att jag ska komma i form till någon tävling eller för att jag ska orka spela seriespel eller liknade. Jag behöver ju därför inte fundera så mycket på hur jag lägger upp pingisträningen. För min del är det bäst att bara blåsa på och köra skiten ur mig.

 

Tillbaka till han som jag trodde att jag aldrig hade sett förut. Jag kände inte igen honom och jag funderade väl inte så mycket över det heller. Inte förrän han sa att jag och han hade spelat i samma serielag en gång när vi båda hade spelat i Trollhättans BTK. Sånt känns lite otäckt. Man har spelat och tränat ihop under flera år och sen har man varit bort från varandra ett tag, och då känner jag inte igen den människan. Som tur är blev han inte arg för det.

 

Det är roligt att träffa många av dom spelare som man på ett eller annat sätt har haft med att göra på den tiden då man höll på med pingsien som mest. Både denna säsongen och den förra så har jag träffat ett flertal av dom lirarna som var med på den tiden då jag inte tyckte att något annat än pingis var det viktigaste som fanns. Detta tycker jag är bland det roligaste med att hålla på med pingisen nu, men det är lite pinsamt när man inte alltid känner igen folk.

 

 

 Känner mig lite illamående och yr. Har känt så hela dagen. Skönt att man har varit ledig igen. Jag jobbar lite 50 50 nu förtiden. Typ, hälften ledig och hälften jobb, fast från och med i morgon så ändras det där. Mycket jobb och vissa dagar blir ganska tuffa. Sen ska jag upp till Stockholm en dag. Jag hoppas att jag kan tjäna lite pengar på att göra den resan. Jag vet inte om jag kommer att göra det, men funkar det så funkar det liksom. 

Om resan inte går med vinst utan kostar mig en tågbiljett så har jag förhoppningsvis  en trevlig dag i Stockholm. Jag vill gärna komma upp dit en gång om minst en gång varje år. Jag gillar Stockholm. Jag skulle gärna vilja bo där, men det är ju så mycket man måste lösa rent praktikst för att kunna ta det steget. Sälja allt här hemma, hotta en bostad och ett jobb där uppe. Det gör man ju inte hur lätt som helst. Dessutom skulle jag nog inte våga ta det steget även om jag såg möjligheten att kunna göra det. 

 

Efter Stockholm ska jag hem och jobba på igen. Man kan säga att från och med i morgon och precis en vecka framåt så är det fullt upp för min del. Efter att ha haft ganska många "softa" dagar den senaste tiden så är det snart dags att köra hårt ett tag igen. Det går kanske att ta ledig någon dag nästa vecka. Få ett "break" mitt i allt är kanske inte fel, men någonstans måste man ju jobba på också. Tyvärr kan man inte "softa" jämt.

 

 

 

Har haft en sån där dag där man känner sig lite pinsam. Ni vet när man gör något som man direkt ångrar att man gjorde. Sen tänker man på det man gjorde under flera timmar. Hur kunde jag? Varför gjorde jag? Jag borde väl ha fattat innan? De där ältar man och självkänslan är kanske  inte den bästa. Det bästa man kan göra är väl att bara glömma? 

 

Det har i alla fall varit skönt att få vara ledig i dag igen. Jag passade på i dag och köpa en ny liten fin kamera. 

 

 

Jag har varit på kurs i idag. Det kallas YKB. Från 10 september 2008 tillämpas en lag för förare av buss, som ska säkerhetsställa att alla förare har den komptens som är nödvändig för yrket. jag som förare måste enligt lagen genomgå detta. Fortbildning på minst 35 timmar inom 5 år.

 

 

Kravet för att bli godkänd är 100% närvaro. Man får betalt för hela dagen och företaget bjuder också på mat under hela utbildningsdagen. Även om jag inte är överförtjust i att behöva sitta på utbildning så tycker jag ändå att det är bra att företaget jag jobbar åt står för allt och dessutom bjuder på mat.

 

 

 

Jag fick gå upp sjukt tidigt. Det var jobbigt, trots att jag kröp i säng ganska tidigt i går så var det inte roligt när klockan ringde fem i morse. Jag har ju inte klivit upp så tidigt på många månader, men i dag var jag tvungen. Ut i regn och mörker. Inte en människa så långt man kan se på bilden, typ.

 

 

 

 

Hela denna dagen har jag suttit och skrivit på min självbiogarfi. Nu har jag verkligen fått skrivit jättemycket, men ändå känns jag bara har gjort en bråkdel av det arbetet som jag vill göra. Jag är fortfarande kvar i berättandet om mina första 10 år av mitt liv.  Tänk att man kan ha så mycket att berätta om från en tid som man egentligen inte borde komma ihåg speciellt mycket av. Man var ju för lite liksom. 

 

Det går ändå att ta reda på mycket och jag tycker att det är viktigt att jag lägger ner ganska mycket tid på dessa inledande berättelser när jag skriver min självbiografi. Det är ju början som sen ska bli som en röd tråd genom hela min berättelse om mitt liv. 

 

Det är svårt detta. Jag skriver lite grann, men sen måste jag resa mig, tänka efter, samla nya krafter och sen skriva igen. Viljan över att gör färdigt detta och skapa något riktigt bra driver mig till att inte lägga av med skrivandet. Men det är svårt och att det inte funnits något som känns meningsfullt med att göra detta så hade jag lagt av för länge sen.