Nu går det dubbelt så fort att tvätta 3 tvättmaskiner med kläder och annat. Med den förra tvättmaskinen som nu äntligen är borta tog det 2 timmar innan tvätten var färdig.Skönt att det inte är så längre. Nu har vi 3 riktigt bra tvättmaskiner och ionte bara 2.

 

Nu ska jag fortsätta att greja. jag får vä äta något också. Ikväll ska jag lira lite pingis. Jag har köpt nya gummiplattor och då spelar man förhoppningsvis bra ikväll. 

 

 

 

 

 

 

 Vem är jag egentligen? Är jag Danne Dannebloggen eller bara Daniel. Jag har alla dom där 3 namnen om man lyssnar på hur folk tilltalar mig. Alla 3, varken mer eller mindre. Om man sen räknar alla möjliga andra namn som jag har blivit kallad för av folk genom åren, eller som är i mitt liv just nu så pratar vi säkert om 100 olika namn. Några namn har jag hört mer än andra, men många namn har jag haft. Dannepojken, Daniel San och Stålmannen för att bara nämna en bråkdel. Jag vet inte vad jag föredrar, men Danne går väl bra även om jag helst vill att man ska kalla mig Daniel. Mitt jobb är idag att köra buss. Jag har också jobbat som städare, men jag ville bli pingisspelare, men jag tänkte samtidigt att om inte den drömmen om att kunna leva på pingisspelande kommer att funka så kan jag väl få bli tränare. Pingis var länge min dröm, men aldrig ett jobb. Även om jag höll på med pingisen under en period som om de vore ett jobb och där det fanns hur mycket som helst att göra på ÖVERTID.

 

Vem är jag idag då? Jag ser mig själv som en bloggande bussförare som inte vill blogga så mycket om mitt arbete, men har gjort det en del, fast nu har jag i princip slutat eftersom jag bara valde att beskriva arbetsdagen som antingen en lugn eller en tuff dag. Inget mer än så och då skriver jag nog hellre om något annat. Jag är väl nånting mer, fast bara en vanlig människa som tycker livet är ganska meningslöst, men jag vill ändå göra något meningsfullt av det meningslösa livet. För jag finns ju och lever på denna jord och ett sämre alernativ hade ju varit om jag inte hade funnits, även om allt man gör egentligen är ganska meningslöst om man tänker efter. Vem bryr sig om 100 år om vad Danne har gjort idag liksom. Detta låter som en deprimerande tanke, men för mig är det inte det. Det är rätt skönt att tänka på att de mesta av allt man gör är ganska meningslöst för då kanske man inte tar livet på så stort allvar. Och varför ska man ta livet på allvar när man ändå inte kommer levande ur livet? Det enda livet man har.

 

 

 

Många tror att jag är anställd av ett företag som heter Västtrafik, men jag är anställd av ett bussföretag som  Man kan säga att Västtrfik har anlitat företaget för att dom vill ha hjälp med att få trafiken att rulla. Det är ungefär samma som när du anlitar  en målare. Man anlitar en målare för att man vill få färg på någonting, eller kanske en tapet på en vägg. Jag är alltså "målaren" och Västtrafik har anlitat det företag som jag jobbar för. Men nu ska vi inte snacka jobbet mer. Jag är ju hellre bara Dannebloggaren som inte skriver om jobbet.

 

 

Jag bor i Vänersborg, men jag bodde mina första år på ett ställe som heter Näverdarget. Fast det vet ju nästan ingen var det ligger. Typ 5 km utanför Vänersborg. Fast jag minns ju så klart inte mina första år i livet och dom åren där man typ börjar vara liten, men ändå så stor att det är möjligt att minnas något av det livet  idag, då bodde jag i Uddevalla. Men när någon frågar mig om var jag är uppväxt någonstans så säger jag nog oftast Vänersborg. Frågar någon var i Vänersborg och jag säger Näverdraget så vet jag att nästan ingen vet var det ligger och då väljer oftast att säga 5 km utanför Vänersborg. För där ungefär ligger Näverdraget. Pratar man med någon i Göteborg eller Stockholm  så är det väldigt vanligt att dom inte ens vet var Vänersborg ligger. Jag kan fråga om dom vet var Trollhättan ligger, fast oftast brukar jag bara säga att det ligger 10 mil från Göteborg när jag ska beskriva var Trollhättan eller Vänesborg ligger. Då brukar det ringa en klocka för dom flesta storstadsbor i alla fall. Men var jag egentligen kommer ifrån vet jag knappt själv, fast under större delen av min barndom växte jag upp i ett hus på Näverdarget, 5 km utanför Vänersborg och ca 10 mil eller mer från Göteboorg. Fast om jag ska ta det där med förklaringar på var Näverdraget ligger ett steg till så har jag varit med om att dom som typ bor några km och 1 mil bort, på samma väg som Näverdraget ligger vid, ibland vet inte ens dom var Näverdraget ligger. Snacka om att Näverdraget ligger mitt ut i "ovetebygden".

 

 Näverdraget är annars fint. Jag växte upp i ett stort hus med en väldigt stor trädgård och mycket mark utanför själva trädgården. Det fanns en fotbollsplan på våran mark och såklart ett pingisbord ute i ett litet rum så låg bredvid garget som en gång tiden för länge sedan var en ladugård. 

När jag typ började med pingisen så hade jag drömmar om att bli bäst i världen i den sporten. Den drömmen hade jag länge. Jag tror att jag höll den drömmen vid liv under hela min tonårstid i alla fall. Jag blev också tränare under tonårstiden, fast jag var för ung och hade mycket kvar att lära själv, både om pingis och om hela livet. Men drömmar får man ju ha och det hade jag. Jag trodde kanske att jag kunde bli världsmästare samtidigt som jag var tränare. Jag vet inte om jag tänkte så, men det är inte omöjligt. Jag fick inse sen när jag slutade skolan att jag nog förmodligen inte kommer att kunna förverkliga de drömmar jag hade. Jag vet när jag var riktigt liten att jag ville bli världens starkaste man.

 

Jag kommer ihåg det ögonblicket, känslan jag fick då jag kom till insikt med och tyst bara kunde se på när alla mina drömmar bara krossades. Det kändes riktigt tufft och tog säkert lång tid för mig att komma över. Men man kom ju på nya saker att drömma om, och det var väl tur det.

 

 

 

Tränade lite pngis ikväll. Det kändes inte så bra. Dessutom mötte jag ju spelare som spelade ganska bra. Dom kämpade liksom ner mig och jag kunde inte svara med något.

 

Mina servar stämde dåligt och min backhand funkade inte heller. När jag spelar bra då brukar just servar och backhand stämma ganska bra. Nu var det inte så och då går det betydligt sämre, men sån är ju pingisen. Det går upp och ner hela tiden. Ena dagen kan man spela skitdåligt och sen helt plötsligt spelar man hur bra som helst. Jag har aldrig kommit på någon bra förklaring till varför det är så. Det bara är så. Tycker jag i alla fall.

 

 

 

Jag har blivit lite effektivare i mitt skrivande på min självbiografi. Vissa berättelser som jag vill få med i den har jag ju tidigare skrivit om här på min blogg. När vissa berättelser redan finns så behöver jag ju inte sitta här skriva ner dom en gång till när jag iställert bara kan kopiera texten och klistra in den på den plats där jag skriver om hela mitt liv. Man behöver ju inte göra detta svårare och krångligare än vad det egentligen är. Det är ju fan så mycket enklare att kopiera och klistra in text som för mig annars tar flera timmar att skriva ner. När jag kopirera och klistrar in tar det några sekunder. Det spelar ju ingen roll för slutresultatet av detta om jag jobbar på det sättet. Om jag en gång har skrivit en berättelse och är nöjd med den. Då kan jag ju använda mig av den igen. Dessutom är ju alltid händelsen densamma. Om jag skrev om en händelse på min blogg för tex två år sen där berättelsen handlar om något som hände när jag  var tex 5 år gammal, då har ju den berättelsen om just den händelsen inte ändrat sig bara för att jag återberättar den i min självbiografi 2 år senare. Det som har hänt har ju hänt och då behöver jag ju inte skriva om så mycket. Det blir ju effektivare om jag inte lägger ner timmar på en text när jag istället kan använda mig av verktyg som kopiera och klistra in som gör att jag blir färdig med samma text på några sekunder. 

 

Det känns bra att jag nu känner att detta med skapandet av min självbiografi går ganska lätt (i alla fall just nu). De som var jobbigt rent känsllomssigt med skrivandet tidigare känner jag inte av längre. Många historier som jag har att berätta är ju på ett sätt helt sjuka och det var kanske jobbigt under den tiden det begav sig och kanske en tid efter. Men idag har  jag fått distans till de mesta och då känns inget  jobbigt att berätta om längre. Just nu kan jag bara känna att det blir jobbigt att veta att jag har så jäkla mycket kvar att göra med detta. Jag har ju gjort så mycket hittills, men ändå känns det som jag bara är i början av min historia om mitt liv. 

 

Det är ändå fortfarande väldgt roligt att skriva och greja med detta. Jag tycker att de jag hittills har skapat har blivit bra och jag tänker hela tiden att detta ska bli skitbra när jag väl är färdig. Den inställning gör att jag hittar motivationen att fortsätta med skapandet av min självbiografi. 

 

 

 

 

 

 

Det har variut en bra dag. Jag har klockan 12 i natt fått in pengar. Både pengarna från mitt lilla Stockholmäventyr i tisdags och lönen som jag får för att jag kör buss har jag nu på mitt konto. Känns riktigt bra. Lite sjukt bara att man kan tjäna lika mycket pengar på att tillbringa 6 timmar i Stockholm som man tjänar på att jobba ca 160 timmar på att köra buss. Men det känns väldigt bra som sagt. 

 

Jag har bara slappat under morgonen. Efter alla bekymmer och problem som jag tycker att jag har haft den senaste tiden så känns det skönt att jag  i dag bara fick fundera en extra gång på om jag skulle köpa 4 eller 6 st bananer. Jag köpte tillslut 6 st efter att ha haft lite beslutsångest.

 

 

 

Jag köpte lite nybakat bröd också. Det var grekiskt, men gott var det inte. 

 

 

 

 Jag gillar att vara i Stockholm. Hinner man så kan man ju göra vad som helst där. I mellan dom mötena jag hade så gick jag måste runt och titta i affärer. Eller så satte jag mig bara på någon bänk och tittade på folk. Jag tycker alltid om att komma till Stockholm. Det blir aldrig tråkigt även när man inte gör så mycket när man är där.

 

 

 

Egentligen struntar jag i pengarna som jag tjänade på dennna resan. Hade det bara varit för dom så hade jag kanske inte brytt mig om att åka upp til Stockholm överhuvudtaget. Jag var nog mest i Stockholm för min hälsas skull.  Ett möte hade jag nämligen med Mouna på Scilife Clinic. 

 

Jag trodde tidigare att jag hade fått en annan läkare, men så var det tydligen inte. Jag fick sitta med Mouna och en doktor till (som jag har glömt namnet på ) Dom visade mig ganska svart på vitt ett flertal olika värden. Man kan väl kortfattat säga att vissa värden på ett år har antingen blivit sämre eller så är dom samma. Vissa värden bör jag försöka göra något åt ganska omgående och. Andra värden ska jag vara uppmärksam på så att dom inte blir sämre. Och vissa värden är bra som dom är. 

 

Jag kommer att av avsluta mitt sk medlemsskap hos Scilife nu. Jag känner inte att jag kan få ut så mycket mer av att vara kvar. Jag har lärt mig massor och jag har fått mycket hjälp med vilka steg jag själv ska ta för att minska riskerna i framtiden för att få allvarliga sjukdomar. Jag har gjort, och jag gör så mycket som jag oorkar och kan . Nu får det i framtiden bli som det blir. Jag kommer väl förhoppningsvis att ha nytta av det jag har lärt mig och sen kommer jag säkert att lära mig ännu mer ju mer jag håller på att kämpa med min hälsa.

 

 Jag sa till Mouna att jag ville avlsuta medlemsskapet. Hon sa då att jag kan avsluta det, men hon vill ändå hjälpa mig med att få ordning på de värdena som just nu måste fixas ganska omgående. Det kommer ju inte att kosta mig något. Sen kan jag ju alltid återkomma om jag vill förnya mitt medlemskap igen. En viss kontakt vill vi ha med dig ändå oavsett vad du väljer att göra, sa Mouna.

 

 

 

 Alla andra möten i jag hade i går kändes inte så viktiga efter att jag hade besökt Scilife, men jag är nöjd med vad jag fick ut av att ändå ta dessa möten också. På ett ställe fick jag ett glas bubbel. jag var väldigt nervös innan för allt, men alla som jag träffade i igår var verkligen jättesnälla och trevliga. Så det kändes bra efteråt.

 

 

När jag sen satte mig på snabbtåget hem från Stockholm så hamnde jag bredvid en gammal klasskamrat. Vi gick i samma klass under tre år på lågstadiet. Konstigt sammanträffande att vi två var på samma tåg hem från Stockholm. Han bodde nu i Uddevalla så han skulle åka med tåget hela vägen eftersom slutstationen för tåget var just Uddevalla. Jag kände först inte igen honom, men han kände igen mig direkt. Han frågade mig om jag inte var Daniel. Jag tänkte först han var någon bloggläsare som skulle säga att han läser mig min blogg, men sen när han sa vad han hette så trilla liksom poletten ner för mig och dessutom kände jag då igen honom. 

 

Han var en väldigt trevlig kille som berättade för mig att han jobba med något inom regionpolitik. Jag frågade inte så mycket om det, men han pratade på om sitt jobb och jag tyckte ju bara att det var trevlig att jag hade fått lite oväntat resesällskap på tåget. Vi pratade om mycket annat också än hans jobb. För mig och förhoppningsvis för han också så blev det en trevlig resa hem från Stockholm. Mycket roligare än att sitta ensam i flera timmar liksom. Dessutom blev ju tåget försenat med en halvtimme och då var det ju rätt skönt att ha någon att prata med. 

 

 

Jag jobbade i natt och det var nog en av de lugnaste körningar jag någonsin haft under de åren som jag har kört buss. Jag trodde ju att jag hade några tuffa dagar framför mig, men dessa dagar började inte i går i alla fall. Jag kunde ha haft en tuffare dag, kväll eller natt på en ledig dag än vad jag hade i går och i natt. 

Det var lättförtjänta pengar. Man kör runt på ett fåtal personer under ett helt arbetspass. Dom  enda gångerna som jag fick tänka lite extra var när jag körde igenom något av alla dessa vägarbeten som finns lite överallt nu. Hur står konerna och var ska jag passera med över 10 meter lång buss? När jag körde under natten så hade jag 4-5 personer på varje tur och när klockan var halv tre på natten så var bussen tom och jag hade ca en halvtimme kvar av mitt arbetspass.  Snacka om Easy Money. 

 

 

I går tänkte jag återigen på hur mycket jag trivs med dom arbetstiderna jag har och att jag ofta jobbar när många andra är lediga.  När jag i måndags fick gå upp sjukt tidigt för att ta mig till jobbet och sen känna mig helt slut klockan fem på eftermiddagen pga att jag inte fick min sovmorgon utan var tvungen att kliva upp ur sängen när jag i normala fall befinner mig i min djupaste sömn. Jag förstod då mer än någonsin hur skönt det att slippa gå upp tidigt på morgonen för att ta sig till jobbet och knega. I morse när jag kröp ner i min säng så tänkte jag också på hur skönt det var att gå lägga sig klockan fem på morgonen i stället för att göra tvärtom.