Jag kände mig ganska nöjd när jag vaknade i morse. Jag var inte sunkig och kände mig inte så där tom som jag ibland kan göra. Tvärtom! Jag var full av energi och jag ville verkligen komma upp ur sängen i dag så jag kunde ta tag i denna söndagen. Skönt att man vaknar och känner sig pigg fräsch och utvilad.

 

Under morgonen har till och med vardagligt "trökgöra" känts meningsfull och roligt att greja med. Det kanske beror på att det är en söndag och ingen vardag. Att jag mår bra och inte känner mig sunkig beror förmodligen på att jag kröp ner  i min säng vid midnatt istället för att gå ut och hänga någonstans hela natten. Jag tänkte tanken, men jag valde att gå och lägga mig istället. I dag känns det naturligtvis som ett rätt beslut. Jag känner mig pigg, fräsch och är full av energi. 

 

 

När jag var liten var jag extremt kräsen. Jag åt verkligen inte vad som helst (och det gör jag inte nu heller), men jag har blivit bättre att äta av allt även om det finns väldigt mycket mat nu också som aldrig ens kommer att smaka på för detta ligger högt upp på min "äckellista". 

 

När jag var liten gillade jag tex inte ost. Jag tror det berodde på att mormor hade ofta prästost hemma. Jag var mycket hos mormor när jag var liten och jag smakade väl på den där skarpa prästosten och jag tyckte väl att den smakde blää... Därför blev det så att jag vägrade äta ost eftersom jag trodde att alla sorters ost smakde precis som den där vidriga prästosten gjorde. 

 

När jag som vuxen hade flyttat hemifrån så började jag smaka på ost igen. Jag lärde mig att hushållsost aldrig är skarp i smaken. Det smakar ju faktiskt ingenting. Ända fram till typ denna veckan så har jag antingen vägrat äta ost eller så har jag bara ätit hushåll. Men denna veckan har jag gjort en upptäckt som för mig var helt ny. Jag provade Herrgård. Det låter ju lite finare än hushåll. Herrgård smakade faktiskt också bättre. Inte för skarp, men ändå lite mer smak på den än på hushåll. Gott liksom...

 

 Det känns som att jag är den enda som inte har känt till att de finns ostar som inte är för skarpa i smaken trots att dom inte heter hushåll. Jag har missat något här, men jag tror att det beror på att jag har haft så vidriga smakupplevelser av ost när jag var liten och då har jag trott att nästan vilken ost man än köper så smakar det som skit liksom. Jag är nu glad att jag har upptäckt Herrgård. Bättre sent än aldrig.

 

 

 

 

 

 

Har varit ute på en löprunda nu på morgonen. Skönt med en ledig helg. De känns också skönt att man bara har mindre än en vecka kvar av jobb, att man har bra körning och att det sen är semester. Lägg därtill att jag har en flaska bubbel i kylen som jag ska unna mig om en liten liten stund. 

 

Jag passade på när jag var ute nu att springa runt där som Ostindindienfararen står just nu. Den står väl där i morgon också innan det ger sig av igen. Rätt mäktigt skepp.

 

 

Jag kom precis på att jag redan nu när klockan är strax efter tolv har lyckats borsta tänderna och använda tandråd två gånger i dag. Detta bevisar ju att man är en vanevarelse. Jag har precis käkat lunch och eftersom lunchen brukar vara mitt första mål mat på dagen så blir det ju att jag väntar med att borsta tänderna till just efter lunchen. Men i morse åt jag faktiskt en banan och då blev det ju att jag borstade tänderna efter den lite halvruttna bananen som jag åt. Att jag sen utan att tänka efter  ställer mig och borstar tänderna igen visar ju bara att jag gör en del saker om dagarna på ren rutin och man gör det bara på autopiloten.

 

 I dag är det ju tydligen Silikonbröstens Dag. I alla fall enligt hemsidan  temadagar.se . Detta kan man ju välja att uppmärksamma och fira på olika sätt. Silikonbröst eller ej, dina bröst är ok.

 

 

 

Idag har jag skrivit väldigt mycket på min sk självbiografi. De är så många tankar och mycket känslor som jag skapar inom mig pga att jag sitter här och skriver om mitt liv så jag känner att jag måste få blogga ur mig  lite. 

 

Jag kan som jag tidigare har sagt inte sitta här och sträckskriva. Min arbetsmetod blir att jag skriver ett tag och sen måste jag resa på mig och kanske gå runt här hemma i lägenheten eller bara göra något helt annat en liten stund. Sen sätter man sig ner igen och fortsätter skriva och efter det tar man en paus, och så håller det på Den spontana känslan jag får av skrivandet om mitt liv är att det finns så mycket som jag aldrig har prata med någon annan om ordentligt. Jag har hållit väldigt mycket inom mig i alla år. Nu när man skriver så kommer de man faktiskt känner fram och det blir som massor av bubblor som växer inom mig och om jag inte pausar så kommer jag att få för mycket bubblor som gör att jag inte kan tänka klart. Som någon inre utbrändhet elller nåt liknade. Att jag egentligen inte har pratat med någon om vissa händelser och upplevelser beror säkert på flera orsaker. Men om jag tänker efter så har jag många gånger haft känslan av att ingen vill lyssna på vad jag har att säga och då väljer man att inte prata om sånt som man kanske skulle behöva prata med någon om. En annan känsla som jag vet att jag har haft och har nu med det är att jag  inte kommer att bli trodd. Vid ett flertal tillfällen har jag också på olika sätt förtått att den jag pratar med inte tror på mig och då fortsätter man ju inte prata. Då blir det ju så att man bara håller saker inom sig och har man fått den där känslan ett flertal gånger att ingen tror på vad man säger, då vågar man ju tillslut inte säga nånting. Man väljer bara därför att hålla mycket inom sig för man har den där obehagliga känslan av att ingen kommer att tro mig i alla fall.

 

Den känslan kan jag ha även nu när jag sitter och skriver, men jag förtränger det då. Nu är det ju bara skrivandet som är viktigt. Jag kanske aldrig visar min självbografi för någon. Det känns ändå som ett väldigt stort steg att ta att på någon sätt låta någon läsa eller på annat sätt gå ut offentligt med de jag just nu skapar om mitt liv. Det var ett stort steg att ta att bara sätta sig ner och skriva, men det känns inte för stort längre. Däremot känns det som ett för stort steg att ta just nu ¨när det kommer till att visa vad jag har skrivit  för ens en person.   Att skriva om hela livet upplever jag ju själv som väldigt självutlämnade och dessutom så funderar jag ju såklart på om någon ens kommer att förstå och tro på de jag skriver. 

 

Det viktiga just nu är ju att jag bara skriver. Jag tänker ungefär på samma sätt som med löpningen. Det viktigaste är ju att jag tar mig ut och springer. När det kommer till skrivandet så tycker jag också det är viktigt att de jag skriver går att läsa med en god ton. Jag vill inte vara för hård och dra på, men jag vill inte heller vara för snäll och förlåtande. Det ska vara lite lagom åt båda håll, och med glimten i ögat. Jag vill slutföra detta med min sk självbiografi. Skrivandet ska jag ta mig igenom, men vad jag sen gör med materialet, det jag nu håller på att skapa, det har jag ingen aning om just nu. Och det vet jag kanske inte när jag har skrivit färdigt heller.

 

Jag satt tidigare i dag och såg en ny Johan Falk film. När det inte är Beck så kan det vara Falk.