Skönt att man nu har tre lediga dagar på raken. Denna arbetsveckan har annars varit ganska lugn. Jag har jobbat och varit ledig typ varannan dag och det var ju en av dessa dagar där jag satt i möte en halv dag och jobbade en halv dag,. Paradoxalt nog så var den halva dagen av möte och busskörning den absolut tuffaste på hela denna veckan.  Att sitta på möte kan vara ganska jobbigt. Man gör ju inget utan man blir ju bara fullproppad med massor av info och långt ifrån allt bryr man sig om. Den dagen hade jag heller ingen rolig körning och eftersom jag inte är så förtjust i att sitta på möte, utbildningar och liknade så var denna dag (insdag) den tuffaste dagen på hgela denna veckan. Annars har jag haft en bra vecka med rolig körning och nu får jag ju avsluta denna vecka  med tre dagar ledigt.

 

Nästa vecka är också en bra arbetsvecka. Jag är ledig 4 dagar av 7. De dagar som jag jobbar så har jag bara sådan körning som jag gillar att köra. 

 

 

Just nu ägnar jag mig åt att fortsätta på sånt som jag redan igår gjorde. Jag skriver lite brev till alla möjliga personer och sk statliga verk. Jag har ju rätt att ha åsikter och ibland känner man att man måste få säga vad man tycker. Om man aldrig gör det så blir man väl ännu tokigare än vad man redan är. Än så länge har jag ite fått så mycket svar på de jag har skrivit och skickat iväg, men jag har tagit allt vidare på ett sånt sätt så jag är övertygad om att jag kommer att få svar på ett eller annat sätt. Vad jag sen gör då får jag se. Antingen nöjer jag mig med att jag har fått göra min röst hörd och att jag har fått en del svar på de frågor jag ställde. Eller så tar jag allt vidare och går "högre" upp, typ.

 

Idag är det ju 1 maj. Jag har inte varit ute och viftat med några röda fanor eller nåt, men jag har i alla fall varit ute på en promenad i det fina vädret. Nu håller jag på med tvätten och sen passar jag på att njuta av min ledighet. 

 

 

Dagarna går. Jag känner mig ganska tom och trött på något sätt. Jag gör det jag behöver, men mycket annat orkar jag inte bry mig om. Jag tänkte tex igår att jag skulle spela lite pingis, men jag orkade inte bry mig. Jag har för mycket tankar på annat. Allt är liksom för rörigt och då vill jag bara  inte att göra något mer än det man känner att man absolut måste göra. Typ jobba, äta, sova, betala räkningar och andra vardagliga grejer. De jag måste göra är vad jag orkar med just nu. Ibland tar jag mig ut på en pw. Det gör jag mest för att jag inte ska gå ner mig för mycket. Jag gillar inte de känslor jag just nu går och bär på, men jag orkar ite heller göra något åt dom. Det får vara som det är just nu.

 

Idag har man jobb, men först ska jag sitta på ett möte i Trollhättan i 3 timmar. Mötet kallas arbetsplatsträff och sen när det är klart då ska jag köra buss några timmar. Så jag har nästan en halv dag där jag bara ska sitta och lyssna och sen har jag en halv dag där jag inte bara ska sitta och lyssna utan också köra. 

 

 

 

 

Jag har ju valt att avbryta mitt skrivande som handlade om hela mitt liv. Jag ville ju skriva en sk självbiografi. Många andra har ju gjort det, och då tänkte jag att jag borde fixa detta också.

 

Man kan säga att de är några huvudskäl till varför jag väljer att bara avbryta mitt skrivande om hela livet. Jag kände när jag satt här och skrev att det var väldigt lätt att vara hård och dra på mot alla möjliga andra personer. Det kändes inte bra, och när jag kände att jag kanske var för hård mot andra så känslan av att vara för hård mot andra över i att jag anklagade mig själv istället. Det är ju lätt att man gör det när man råkar ut för något som tex kanske är jobbigt eller obehagligt. Man tycker att det kan vara ens eget fel att något har hänt och även om det inte skulle vara så tänker man lätt att man får skylla sig sjäv. Skriver man på ett självanklagande sätt så är ju inte det bra heller helt enkelt. Någonstans i detta så vill jag hitta något som är lagom. Inte för hård mot andra och inte för hård mot mig själv. Lagom ska det va, men jag kände inte att det blev så när jag satt här och skrev på min självbiografi.

 

En annan grej som jag märkte var att när jag skrev om sånt som jag är  glad över att jag har fått uppleva eller när jag skriver om personer som jag gillar väldigt mycket det var att  då blev det överdrivet positivt. Det blir lätt att skriva värsta "hyllningstexten" till något eller någon. Det är ju kanske inget fel att överdriva något som man tycker har varit roligt att få uppleva, men det blir lätt för mycket skryt. Sen ska man ju som jag sa inte vara för hård mot sig själv heller.  När jag med mitt skrivande ville berätta om personer som jag ser upp till eller bara tycker om så blir det lätt att man kör den där hyllningstexten och det känns på något sätt lite fånigt att läsa texten sen. Även om man gillar en person väldigt mycket för vad hen har gjort så kanske man ändå inte bara ska låta allt komma ut hur mycket som helst. Det blir bara fåningt. Eller så är det inte det , jag vet inte.

 

Andra saker som fick mig att inte fortsätta med detta just nu var att jag kände att detta var för svårt. Jag är helt enkelt inte redo att ta det steget att skriva om hela mitt liv. Jag har minnen som har präglat hela mitt liv, men att bara skriva om berätta om dom gör man inte bara hur lätt som helst. Jag måste ha mer tid att fundera över allt innan jag kan skriva berättelsen.  Dessutom är det väldigt mycket som händer just nu och då blir det ännu svårare att skriva om berätta om allt som har varit tidigare när man samtidigt har fullt upp med att få ihop livets "pussel" just nu. Det är ett stort steg att ta och jag känner mig inte redo. Jag trodde liksom inte på att denna grej skulle gå bra från början. Jag känner att jag måste ju komma till en punkt där jag bara sätter sig ner och tänker att detta ska nu bli en skitbra berättelse där jag ska tänka på allt. Att skriva om hela sitt liv gör man ju förmodligen bara en gång i livet och då känner jag att jag verkligen vill tänka igenom detta mer än vad jag hittills har gjort. Jag behöver mer tid och jag måste ge mig själv den tiden. 

 

Det känns skönt i alla fall att jag inte känner något vemod över att jag inte orkade slutföra denna grej denna gången. Jag konstaterar bara att jag måste vara mer redo innan jag kan klara av detta. Kanske gör jag ett nytt försök någon gång i framtiden, men just nu struntar jag i det.

 

 

 

Läste detta precis.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Detta var den godaste glassen jag någonsin har ätit! I fortsättnngen måste jag alltid se till att ha minst fem paket Gräddglass BANAN SPLIT i min frys.

 

Det är sällan det känns mer rätt att ta sig ut på en promenad än vad det gjorde i morse. Jag ville ut bara få luft. Sitta inne och grubbla om allt som är tufft funkar ju inte. Bättre att komma ut, få lite luft och bara röra på sig.

 

 

 

Jag minns att jag skrev för inte så längesen att jag mådde ganska bra. Det hade börjat vända och jag fick för mig att orsaken till detta var att jag faktiskt försökte ta tag i alla bekymmer och problem som jag liksom. Att bara sitta still och inte göra någonting kändes för ett tag sedan som helt fel strategi. Jag tog ju tag i mycket  och det kändes faktiskt ganska bra efteråt, men nu känns det långt ifrån bra. 

 

 Från att ha mått ganska bra under större delen av förmiddagen igår så vände den känslan ganska snabbt och jag började istället känna av kombination i kroppen av orolighet och mycket illamående. Lägg därtill att mycket tankar börjar snurra huvudet. Så känner jag mig i stora drag nu just nu: Orolig, illamående och massor av tankar som far igenom huvudet.

 

Nästan under hela gårdagen oroade jag mig för en massa saker. Någon matlust hade jag inte heller. Jag åt kanske knappt en fjärdel av den lunch som jag hade på tallriken. Jag åt ingenting varken före eller efter lunchen igår. Jobbade på gjorde jag  trots mitt illlamående. På rasten bestämde mig för att bara gå ut och promenera runt lite. Jag brydde mig inte om att äta något. Jag drack lite vatten bara och sen "rullade" jag på några timmar till. Jag var liksom inte hungrig eller nåt. Hade jag försökt äta så hade det inte fått i mig nåt ändå. Det är jag helt säker på. Flera gånger under gårdagen fick jag frågan om hur jag mår. Jag sa att jag mådde bra, men jag kände ju direkt när jag sa  att jag mår bra att det är ju inte sant. 

 

Men vad ska man svara? Säger jag att jag inte mår så bra då kommer det ju fler frågor och jag orkar bara inte öppna mig så mycket just nu. Det tar ju kraft och energi och jag vet att det kommer att komma dagar nu ganska snart där jag behöver ha all kraft och energi som jag kan hitta. Redan imorgon kommer det att bli riktigt tufft för mig och sen får jag se om jag orkar jobba med busskörningen efter jag liksom genomgår den första "prövningen",  av ett flertal "prövningar" som sen kommer att komma, och som jag kommer att behöva stå ut med och försöka hantera på bästa sätt. 

 

En sak som jag nu defentivt har lagt åt sidan är mitt skrivande på min självbiografi. Jag palar inte just nu och jag tänker inte göra något försök just nu. Det är ett för stort steg för mig att ta. Jag behöver mer tid att fundera och känna på denna grejen med att skriva om hela mitt liv. Just nu känns det inte som rätt lägen och dessutom är det så fruktansvärt svårt. Jag gav mig in i något som jag just nu känner att att jag inte klarar av. Jag tänker inte försöka just nu igen. Hur jag gör med denna grej i framtiden det får jag se, men nu släpper jag det helt och bryr mig inte alls. Det blev för mycket för mig och för tufft. Jag kan liksom inte ens ta steget just nu att skriva på det sätt som jag hade tänkt mig från början. Kanske behöver jag mer tid att fundera igenom denna grej. Kanske kommer jag att komma på att jag låter detta vara. Som jag känner nu så är det bara för stort och för svårt för mig att slutföra, och då ger jag upp det för nu utan att fundera mer kring det.

 

Vad det gäller mitt bloggande så funderar jag på att ta en liten paus. Just nu är det för mycket tankar och jag gör väldigt mycket av sånt som jag absolut inte vill blogga om. Jag vet av erfarenhet att allt ska man verkligen inte blogga om.  Jag vill blogga lite om allt möjligt varje dag, men om jag mår dåligt så har jag svårt att sitta här och skådespela och försöka vara roligt. Jag vill ju att min blogg ska handla om mycket av de som är roligt och som gör att man mår bra här i livet. Kombinationen orolig och illamående hör ju självklart inte till kategorierna roligt och mår bra. När allt känns som det känns just nu så är nog en paus att föredra, men jag tar ju inte en paus om jag nu vill blogga om något. Det är bara det att jag orkar inte riktigt bry mig om min danneblogg och liksom fundera kring den just nu. 

 

I natt har jag inte sovit bra och jag mådde fruktansvärt illa när jag vaknade i morse. Jag fick nästa lite panik över hur det kändes. Jag hoppas naturligtvis att allt blir bättre, men just nu vet jag varken ut eller in. Jag får göra vad jag känner att jag måste och hoppas på att jag klarar av allt på ett bra sätt ännu en gång. Solen har börjat  skina ute nu  och fint vårväder är det. De är nog det enda som jag kan känna riktigt och glädje för just nu. Annars är mycket nu tuffare än på väldigt länge. 

 

I morse gjorde jag ett rekordförsök när jag var ute på en pw. Jag gick en runda på ca 3,5 km och jag har vid ett flertal gånger gått denna runda på tid. Jag har ett personligt rekord som känns jävligt svårt att slå varje gång jag gör ett försök.

 

 

När jag nu gjorde ett ärligt försök igen så gick det ganska bra. Jag ökade farten för hela tiden om man räknar på vad jag gick per km. Men sen blev det som vanligt. Man har ca 1 km kvar och då känner man på sig att detta kommer jag inte att klara idag heller. Sen när tiden är ute så missar man rekordet med ca 1 minut. Nu är det väl så att när jag vet säkert att det kört att sätta personligt rekord så skiter jag i tiden helt och hållet. Sekundrarna tickar iväg och det blir ett resultat som skulle ha varit lite bättre om jag körde hela vägen in i mål. 

 

Det är ändå inte med så mycket som jag missar rekordet. Varje gång jag gör ett ärligt försök så blir resultatet likadant. Jag tror nog att jag kommer att förbättra mitt personliga rekord någon dag i år. Jag är ju alltid så nära att fixa det. Jag skulle naturligvios kunna springa varvet och slå mitt rekord, men då blir det fusk. Jag ska slå det med en grym pw.

 

Arbetsveckan sätter igång idag. Nu är det mera jobb än ledigt igen. Bara att jobba på igen och försöka hantera alla nya problem på ett bra sätt. 

 

Nu ska jag äta. Det för bli lite köttbullar. Det äter jag nog en gång i Veckan eftersom det bara är så gott.

 

 

 

Jag håller ju på och skriver mina sk memoarer. Om jag nu skulle välja att börja publicera här på bloggen vad jag har skrivit så har jag väl material till kanske 20 ganska välskrivna inlägg och innehålls rika blogginlägg. Jag har väldigt mycket kvar innan jag ens närmar mig hälften av allt jag har tänkt att skriva om. Jag vet ju fortfarande inte vad jag ska göra med allt jag skriver. Och det kanske jag aldrig kommer att veta det, men nu känns det i alla fall som jag har kommit loss lite i mitt skrivande.

 

Kommer jag på någon händelse jag vill skriva om så kanske det bara är något minne jag har där själva händelsen som det kretsar kring bara varar i någon minut, men ändå kan jag skriva så otroligt mycket den händelsen. Vad beror detta på? Jag har väl ett extremt bra minne kanske? Jag glömmer liksom aldrig. Lite jobbigt känns det på ett sätt för jag tycker ju någonstans att jag borde glömma och släppa vissa saker. Mycket spelar ju ingen roll idag. Men man kommer ihåg och jag har nu när jag har skrivit ett tag kommit på att jag kommer nog ihåg  väldigt mycket som jag egentligen inte har fattat något av tidigare, men det gör jag nu desto mer. Det blir liksom att man funderar en gång till på om det verkligen är så som jag kommer ihåg det. Kan detta verkligen stämma att jag kan komma ihåg så mycket detaljer om ett enskilt minne som bara varar i någon minut? Det känns lite som man minns fel liksom, men man kommer ju ihåg det man kommer ihåg. Är de mycket då så är det ju så.

 

En annan märklig känsla man får av detta är att när man sitter och skriver om en sak som man kanske blev ledsen eller arg för på den tiden då det beagav sig. Den händelsen kan man idag känna nästan likadant för, fast om själva händelsen skulle  hända idag så känner jag att jag i de flesta fall inte skulle bry mig överhuvudtaget. Det blir  att jag får funderingar kring vad det var som gjorde att jag reagerade som jag gjorde då och varför jag förmodligen inte skulle reagera på samma sätt idag. Jag tror inte att jag någonsin har haft sådana här funderingar tidigare, men jag har ju heller aldrig skrivit på det sätt som jag just nu skriver. När man har suttit ett tag och skrivit så blir man ganska trött av alla tankar som far runt i huvudet pga a denna "memoargrej". Det märkligaste är att jag kan ha så mycket funderingar när det jag skriver om en händelse som kretsar kring ett minne som varar bara vara i någon minut. 

 

Det är ganska roligt så jag lär hålla på med detta ett tag till. Jag vet inte om jag kommer att komma till en punkt då jag blir färdig med detta. Om jag skulle känna mig färdig så vet jag inte (just nu) vad jag kommer att göra med detta  som jag nu har börjat skriva på. Men jag hoppas att jag kan finna några svar på varför och kanske kan man också en gång för alla släppa alla minnen som på något sätt kanske har präglat hela mitt liv. Det känns på något sätt som jag är tvungen att skriva, för min egen skull. 

 

 

 Denna måndag börjar lida mot sitt slut. Jag har mest varit hemma och bara tagit det lugnt. Det har bara varit skönt att få vara ledig en dag till. 

 

Jag känner att jag skulle behöva ta typ semester eller nåt redan nu, men jag får ju vänta. Vänta till mitten på juli faktiskt. Samtidigt har jag sen länge känt att jag inte vill jobba på några andra tider eller efter något annat schema än vad jag nu gör. Det är bara lagom mycket jobb och blir jag trött, sliten eller liknade så beror det inte på jobbet längre. Det blir ju betydligt lättare att komma ur en ev känsla av trötthet när man inte jobba överdrivet mycket. Det känns bra.

 

Annars har de senaste två veckorna varit rätt tuffa. Jag har haft mycket som fan att göra. Det är bara nu i helgen och idag som jag har känt att jag inte behöver göra ett skit. Det har tex varit väldigt skönt att slippa telefonsamtal från folk som aldrig blir nöjda med vad jag än gör. Och det har också varit skönt att slippa ringa någon myndighet där någon person säger att ansvaret ligger på någon annan myndigehet och där någon annan myndighet antingen säger tvärtom eller säger att ansvaret ligger hos en tredje myndighet som jag själv måste kontakta och bla bla bla. En annan grej som har varit skönt att få slippa nu har varit allt folk som tjatar på mig i största allmänhet.  

 

Jag mår ganska bra igen. Det har varit tufft ett tag och ibland är det så bara. Jag känner ändå nu att jag har gjort allt jag kan med väldigt mycket och jag kan liksom inte göra mer. Om allt inte blir som jag vill nu så behöver jag ju i alla fall inte känna att jag inte gjorde något. För jag har gjort hur mycket som helst den senaste tiden! 

 

Det har det varit så skönt att bara ha kunnat koppla av nu i några dagar. Sen kommer det väl att komma en period igen då det blir lite tufft, men om det blir jobbigt så får jag ta tag i det problemet då. Nu är det mesta bra igen och då är det bara att hoppas att den känslan håller i sig och att den vara länge. Jag känner mig faktiskt just nu ganska nöjd över att jag har fått ordning på väldigt mycket. De var saker som bara för en vecka sen kändes som helt hopplösa få ordning på. 

 

 

 Har kollat på Beck-filmen FAMILJEN nu. Den är betydligt bättre än filmen RUM 302. Varje ny Beck-film som kommer ut blir förhoppningsvis bättre och ännu bättre för varje gång.

 

Jag känner inte någon "wow" över denna filmen  heller, men jag tycker ändå att det är en bra film. Fast jag hade velat att någon annan skulle vara mördare än den som det visade sig vara. Då hade filmen varit ännu bättre.

 

Denna filmen är värd att se, men jag väntar på ett WOW, som jag hoppas att jag kommer att få uppleva med någon av de nya Beck-filmerna.