Jag håller ju på och skriver mina sk memoarer. Om jag nu skulle välja att börja publicera här på bloggen vad jag har skrivit så har jag väl material till kanske 20 ganska välskrivna inlägg och innehålls rika blogginlägg. Jag har väldigt mycket kvar innan jag ens närmar mig hälften av allt jag har tänkt att skriva om. Jag vet ju fortfarande inte vad jag ska göra med allt jag skriver. Och det kanske jag aldrig kommer att veta det, men nu känns det i alla fall som jag har kommit loss lite i mitt skrivande.

 

Kommer jag på någon händelse jag vill skriva om så kanske det bara är något minne jag har där själva händelsen som det kretsar kring bara varar i någon minut, men ändå kan jag skriva så otroligt mycket den händelsen. Vad beror detta på? Jag har väl ett extremt bra minne kanske? Jag glömmer liksom aldrig. Lite jobbigt känns det på ett sätt för jag tycker ju någonstans att jag borde glömma och släppa vissa saker. Mycket spelar ju ingen roll idag. Men man kommer ihåg och jag har nu när jag har skrivit ett tag kommit på att jag kommer nog ihåg  väldigt mycket som jag egentligen inte har fattat något av tidigare, men det gör jag nu desto mer. Det blir liksom att man funderar en gång till på om det verkligen är så som jag kommer ihåg det. Kan detta verkligen stämma att jag kan komma ihåg så mycket detaljer om ett enskilt minne som bara varar i någon minut? Det känns lite som man minns fel liksom, men man kommer ju ihåg det man kommer ihåg. Är de mycket då så är det ju så.

 

En annan märklig känsla man får av detta är att när man sitter och skriver om en sak som man kanske blev ledsen eller arg för på den tiden då det beagav sig. Den händelsen kan man idag känna nästan likadant för, fast om själva händelsen skulle  hända idag så känner jag att jag i de flesta fall inte skulle bry mig överhuvudtaget. Det blir  att jag får funderingar kring vad det var som gjorde att jag reagerade som jag gjorde då och varför jag förmodligen inte skulle reagera på samma sätt idag. Jag tror inte att jag någonsin har haft sådana här funderingar tidigare, men jag har ju heller aldrig skrivit på det sätt som jag just nu skriver. När man har suttit ett tag och skrivit så blir man ganska trött av alla tankar som far runt i huvudet pga a denna "memoargrej". Det märkligaste är att jag kan ha så mycket funderingar när det jag skriver om en händelse som kretsar kring ett minne som varar bara vara i någon minut. 

 

Det är ganska roligt så jag lär hålla på med detta ett tag till. Jag vet inte om jag kommer att komma till en punkt då jag blir färdig med detta. Om jag skulle känna mig färdig så vet jag inte (just nu) vad jag kommer att göra med detta  som jag nu har börjat skriva på. Men jag hoppas att jag kan finna några svar på varför och kanske kan man också en gång för alla släppa alla minnen som på något sätt kanske har präglat hela mitt liv. Det känns på något sätt som jag är tvungen att skriva, för min egen skull.