Jag har bestämt mig och jag är helt säker. Jag kommer att avbryta det som jag nu i flera år har kallat mitt konstprojekt. Jag förstår nu att det målet som jag satte upp när jag började med detta är på tok för stort och övermäktigt för mig. Hur jag än vänder och vrider så blir det konstverket som jag ville skapa något som i slutändan inte kommer att vara värt allt jobb som jag känner att jag måste göra. Det går inte att fixa detta på ett sådant sätt som jag först hade tänkt mig. Jag har varit lite för fast i denna grej och jag känner nu bara att jag måste släppa detta. Jag kommer bara att må skit av allt jag måste gå igenom, och sen kanske jag ändå inte klarar av detta fullt ut. 

 

Däremot är det ju så att jag har ju sparat alla pengar som jag hittills har tjänat på mitt s.k. konstprojekt. Dom pengarna är ju sköna att ha nu, även om jag inte längre tänker använda dom till det jag hade tänkt mig. Dessa pengar går nu in i något annat. Jag gör vad jag vill med dom istället för att öronmärka dom för en grej som jag inte längre tror att jag klarar av. 

 

Dessutom är det ju tråkigt att spara en större summa pengar under en längre tid. Jag vill inte vara en sådan person som sätter pengarna på ett sparkonto på banken och kollar siffror på kontoutdrag. Jag köper hellre nånting som jag kan ha glädje eller nytta av. Jag äger ju också en hel del som idag är värt betydligt mer än vad jag har köpt det för. Köp något som sen ger mig minst pengarna tillbaka. Det finns ju risker med det, men det känns ofta värt att ta risken. 

 

Jag ångrar egentligen ingenting med konstprojektet. Jag har ju tjänat och sparat ihop en hel del pengar. Dom är som sagt sköna att ha nu. Jag kommer säkert att fortsätta med detta arbete som jag hittills har gjort, men det jag väljer att avbryta är min strävan efter att nå det målet jag hade. Dessutom slutar jag kalla sakerna jag gör för ett konstprojekt. Det kommer inte att funka i slutändan. 

 

Det är ju också så att pengarna som jag hade som mål att tjäna ihop på min konst är jag ganska säker på att jag  kan få ihop snabbare och effektivare på andra sätt som jag vet funkar för mig. Det är ju bara att köra på och jag känner nu att jag lätt kan acceptera att jag inte lyckas skapa det konstverk som jag strävade efter. Jag känner mig inte ledsen eller något för det. Jag testade detta och ville se om det funkade. Det gör inte det och då lägger jag ner min strävan att nå målet. Hade jag känt att jag orkade och fortsatt tro på detta, då hade kört på och öst in mera i det. Mer än så behöver jag inte tänka kring detta. Ska jag vara ärlig så känns det rätt skönt att jag har bestämt mig för att avbryta. Det är som att ta av sig en stor och tung ryggsäck full med stenar.