Jag var trött när jag vakna och trött när jag kom hem från jobb. Jag har under veckan inte haft så övedrivet långa arbetsdagar, men när man väl har jobbat så kör man på och har inte så mycket till paus eller rast. Men det har varit bra tjänster och jag har ändå haft det ganska lugnt, även på de tider när det är rusning och normalt sett är ganska tufft att jobba. Att det var fredag kan ju också göra att man får jobba tufft men igår kan jag nog säga att det var lugnt rakt igenom.

 

 

Igår kände jag mig som sagt rätt trött när jag vaknade. Jag valde då direkt att gå ut på en promenadrunda. Känner man sig lite sunkig så är det verkligen jätteskönt att bara stoppa lurar i öronen och ta sig ut på en runda. Efter den runda kändes allt mycket mycket bättre.

 

Chillade sen mest innan jag tog mig till jobbet och körde lite.

 

 

När jag kom hem igen efter arbete så var man ordentligt trött igen. Det var inte svårt att somna om man säger så.

När jag kom hem från jobbet igår så tänkte jag sitta upp en halv natt till och skriva självbiografi. Det verkar ju som jag har bäst "flow" i skrivandet på natten. Men jag orkade bara inte. Jag var så trött så ögonen gick i kors och sitter man uppe en natt i alla fall så får man myror i huvudet när man vaknar dagen efter. Jag kan inte sitta uppe för många nätter per vecka. Det blir för tufft.

 

Jag var ute på en promenad igår i någon timme under förmiddagen. Det där med att gå ut och promenera är kul just nu. Det känns alltid bra. Det enda som börjar bli lite tråkigt  är att jag under ganska många månader nu nästan alltid har gått samma runda, flera gånger per vecka. Jag borde kanske hitta ett annat varv, men där jag brukar gå känns ju alltid bra och det är lagom långt också. Det blir en vana. Vanligt och tryggt liksom.

 

 

 

Jag skrev under flera timmar i natt. Jag hade ett bra "flow" och jag ville då bara skriva på när jag nu kom på så otroligt mycket att skriva om. Det kändes bra och jag märker hur jag inleder en hel del berättelser med att vara  hård mot själv. Sen när jag har skrivit klart en berättelse så märker jag hur jag blir lite snällare mot mig själv istället. Ju mer man skriver ju mer förklaringar och svar hittar jag. Jag börjar fatta varför jag gjorde som jag gjorde under en viss period i mitt liv. Jag behöver inte vara så hård mit mig själv.  Det är rätt skönt att reda ut saker och ting med sig själv. Jag är på något sätt min egen psykolog när jag sitter här och skriver min självbiografi.

 

 

Har haft en ganska lugn dag. Jag hade kunnat jobba ikväll om jag hade velat, men när jag fick frågan om jag kunde jobba övertid ikväll sa jag nej. Jag har ju känt mig ganska sliten och risig den senaste tiden så vill bara ta hand om mig sj¨lv och göra så lite som möjligt.

 

Tidigare idag var jag ute på en promenad. 3-4 km blev det. Efter det hängde jag lite hemma hos  en kompis som bjöd mig på middag. Under kvällen har jag haft lite besök hemma hos mig och detta var väl min söndag på ett ungefär.

 

 

Det blir nog mycket skrivande på min självbiografi idag. Jag har några berättelser som jag har funderat på ganska länge nu och jag får ta och sätta mig ner och skriva ner detta nu. Det blir lätt att man skjuter skrivandet framför sig och bara funderar. Jag behöver fundera en del på vissa berättelser, men samtidigt kan man inte bara strunta i skrivandet för det är väldigt mycket kvar, och det är nog mer kvar än vad jag egentligen vet just nu. 

 

Jag mår mycket bättre idag än vad jag har gjort tidigare. Jag har ju tagit hand om mig själv och inte gjort så mycket under denna veckan. Det tror jag var bra för mig. Jag sagt nej till en hel del och det känns bara bra. BARA brytt mig om mig själv den senaste tiden. Det har varit bra för mig.

 

Jag tar det ganska lugnt nu. Jag kör lite buss, men annars gör jag inte så mycket. Jag njuter mest av solen, slappar kollar lite film, och visst gör jag väl lite mer än de jag just nämnde, men jag vill inte göra så mycket annat just nu.

 

Jag orkar inte heller. Jag orkar liksom inte bry mig när det hela tiden känns som inget blir som jag vill. När jag i helgen blev lite sjuk också då kände jag  att det var dags att bara skita i allt som man har att göra eller har  tänkt att göra och istället se till att ta hand om sig själv på bästa möjliga sätt.

 

Jag orkar inte bry mig. Under några dagar nu så har jag mest bara sovit, slappat, ätit och jobbat. Jag bryr mig inte ens om det vardagliga "trökgörat". Ingenting blir ju roligt längre när jag hela tiden blir så frustread över minsta lilla problem som jag ska hantera. Jag tänker inte utveckla detta mer heller för då blir jag bara ännu mer förbannad. Jag tar just nu bara dagarana som dom kommer och bryr mig fan inte om någonting. De är nog det bästa jag kan göra när det känns som det gör just nu. Jag mår ändå ganska bra så. Jag är inte deprimerad eller nåt sånt. Jag har nog mest bara tappat mitt tålamod. De är så många olika saker just nu som är så extremt tålamodsprövande och jag har inget tålamod kvar.  Allt tar för lång tid och jag orkar inte bry mig och samtidigt få vänta hur länge som helst liksom. Därför bry jag mig inte mer just nu för då behöver jag inte ha något tålamod heller.

 

 

 

Jag har tänkt att jag ska spela pingis ikväll. Det blir nog mitt sista för denna säsongen. Jag kände ju redan förra veckan att jag inte hade den där spelglädjen som jag tycker är viktig att man har. Genom åren har det väl också varit så att pingissängen börjar lida mot sitt slut när det närmar sig maj. Det kanske inte är slut för dom som lirar som proffs. Dom får ju lite leva med träning och pingis nästan året om, men för oss vanliga pingisspelare så är liksom säsongen slut snart.  Jag kan tänka mig att ta tag i det igen någon gång i augusti igen.

 

Jag ska träna ett pass ikväll också, men sen kan jag nog säga med 75% säkerhet att säsongen är slut för min del. Jag kan ändå inte säga säkert att det blir så för är det något jag har lärt mig genom åren när det kommer till pingisen så är det att jag ofta väljer att träna om jag om det finns möjlighet till det. Jag stänger aldrig dörren när det kommer till pingisen. Jag bestämmer aldrig något först som jag sen håller på stenhård. Jag försöker alltid vara väldigt flexibel.

 

 

Hade feber och tryckande huvudvärk hela dan. Det kändes som blodet i mig kokade och som om huvudvärken skulle spränga hela hjärkontoret. Natten mellan söndag och måndag blev ju också ganska hemsk. Jag vaknade till typ varannan timme och jag kände hur varm jag  var, fast ändå kunde jag frysa. Det var sjukt, bokstavligt talat.

 

Ingen feber längre, men den tryckande huvudvärken fanns kvar och den var med mig under hela måndagen. Jag pinade mig igenom ett arbetspass. Jag sjukskriver mig aldrig bara för huvudvärk, hur jävlig den än må vara. Det gick inte över under natten. Jag kröp i säng direkt när jag kom hem från jobbet. Klockan var väl då 22:30, men jag somnade nog inte förrän 03:30. Huvudvärken var så jävligt så den höll mig sådär jobbigt vaken. Jag vill bara somna och i 999 fall av 1000 så gör jag det direkt när jag går och lägger mig efter ett vanligt arbetspass. Nu har jag haft två nätter i rad utan tillräckligt med sömn. Hatar det!!

 

Idag började jag med att ta mig till apoteket. Skönt att dom öppnade redan klockan 08:00. Jag köpte Treo och nu hoppas jag fan att huvudvärken försvinner.

 

Jag känner mig mycket bättre idag. Skönt att man känner att man blir bättre och bättre. I söndags var det ju riktigt illa och igår var det illa, men ändå bättre och idag är det nästan bra.

 

Nu kan allt bara bli bättre. Det finns så mycket den senaste tiden som har gått rakt åt helvete för mig, och nu blev jag sjuk också. Nu kan det väl inte bli värre. Logiskt sett borde ju allt bli bättre nu.

 

Jag har ganska länge stått och stampat på ett och samma ställe nu och jag vill verkligen komma ur detta. Jag tror att mitt problem är att jag går runt och tänker för mycket istället för att bara göra vissa saker. Jag har naturligtvis gjort saker tidigare utan att tänka och man har kommit på sen att det kanske inte vara det smartaste man har gjort. Man borde liksom ha stannat upp och funderat en gång till om man säger så. Det misstaget har vi väl alla gjort.

 

Det gäller väl att man inte krånglar till det. När man väl får något gjort så kan jag bli förbannad över att jag inte fixade det med en gång. När jag väl gör det så tar det kanske 30 minuter och det kanske inte ens är frågan om att det kostar några pengar. Dessutom kan jag göra vissa saker redan nu som kostar en hel del pengar. Jag blir arg på mig själv när jag inte orkar ta tag i vissa saker. Man kommer ju på vad mycket onödigt tänkade man har ägnat sig åt bara för att man har haft svårt att ta ett beslut och sen bara göra det man bestämmer sig för. Jag går däremot runt och tänker, typ varje dag på att jag ska fixa det och det. Men man kan ju inte fixa något genom att bara tänka på det. Det förändrar ju ingenting.

 

Jag har tänkt nu att jag ska skriva ett ordentligt "kontrakt" med mig själv. Jag vil i alla fall ha vissa datum  när något måste vara fixat, annars får jag sluta fundera på det. Jag ska verkligen gå igenom ordentligt inne i mitt huvud vad jag vill få gjort under den närmaste framtiden. Jag gör min lista och sätter upp konkreta och specifika strategier på hur jag ska lyckas med de jag vill. Jag tror att det funkar. Jag måste i alla fall våga prova.  Det handlar inte så mycket om att ha några planer för framtiden. Det handlar mer om att jag inte ska tänka så mycket på vad jag vill få gjort. Det är ju bättre att jag fiunderar på vad som faktiskt krävs för att jag ska få gjort någonting. Har jag sen vad som krävs så är det ju bara att fixa det. Jag behöver ju inte vara rädd för att misslyckas om jag innan har gjort allt jag kan för att lyckas. Sen är det väl också så att man måste misslyckas ibland för att man ska komma till insikt och stanna upp och tänka vad man ska göra för att lyckas. Man kommer kanske inte på det om man inte har misslyckats.

 

Jag har gjort många fel den senaste tiden och jag har börjat må ganska dåligt av det. Jag har under en tid nu haft en tendens att bara se möjligheterna och köra på dom. Det är inget fel i det, men när nästan allt inte riktigt blir som man vill då ska man nog sätta sig ner och göra en ordentlig analys av vad man bör göra annorlunda. Man måste ju samtidigt som man ser möjligheterna vara ödmjuk inför dom hinder och svårigheter som också uppstår i de saker som man väljer att göra.

 

 

 

 

 

 

 

 Idag är det fredag och det brukar ju vara kul, men när jag vakna i morse så var jag mest förbannad. Jag var förbannad på mig sälv och ingen annan. Jag är arg för att typ ingenting går som jag vill. Jag väntar på att allt möjligt ska hända. Försöker jag skynda på saker så rör jag bara till det, eller så kör jag skiten ur mig. Oavsett om jag gör något deller bara väntar så känns det inte bra. Det stör mig så ända in i helvete.  Jag har inte ens kunnat pressa ner mig i vikt. Jag tycker själv att jag just nu väger för mycket och jag hade ju en period där jag faktiskt kämpade med det där och jag gick väl ner en del, men inte tillräckligt. Nu har jag haft en period där jag i princip fullständigt har skitit i det. Jag har snarare gått upp i vikt nu och så kan det ju inte fortsätta. Jag vet inte om jag orkar göra så mycket åt det, men jag måste ju för annars blir man ju som en valross som verkligen inte orkar göra ett förbannad skit.

 

Jag skrev lite på min självbiografi i natt, men jag kom inte loss. Jag får väl hoppas att det snart känns bättre med skrivandet igen. Jag får köra hårt med självbiografin oavsett hur det känns. Om ca 8 månader ska min självbiografi vara färdig (enligt vad jag har bestämt) och då vill jag inte sitta här och vara jävligt förbannad över att jag har misslyckats med målet att bli klar i år med självbiografin.

 

De finns mycket som inte går som jag vill just nu och när jag var ute på min PW i morse så var jag väldigt förbannad. Det kanske var bra det  Det blir ju mer fokuserat då och vill man gå ner i vikt igen så får man nog fan köra PW och inte någon mesig promenad. Sanrt blir det väl både gym och löprundor igen. Jag vill verkligen inte ställa mig på vågen igen och se det jag fick se, eller något som är värre än det jag  senast fick se när jag stod på vågen.

 

Jag har tränat lite pingis ikväll. Jag spelade inte så dåligt, men jag känner liksom igen spelglädje. När jag missar en boll så hänger jag ganska mycket med huvudet och det känns också mer frustrerande än vanligt. Det tar emot för mycket och jag orkar inte riktigt kämpa som jag brukar göra. Motivationen och spelglädjen finns inte.

 

Pingissäsongen är ju snart slut också. Jag ska i alla fall köra ett pass på tisdag också, men sen blir det nog ingen mer pingis på några månader. Jag spelade ändå inte jättedåligt ikväll, men det där intresset för att spela pingis just nu är bara som bortblåst.

 

 

 

 

 

Hoppas allt är bra med er. Med mig är det bra även om jag tycker att jag de senaste dagarna har jobbat ganska mycket. Fast tittar jag på antal dagar och timmar så är det ju inte mycket alls. Så varför känns det då som man har jobbat mer än vad man egentligen har gjort? Är det för att man har tuffa dagar när man väl är på jobbet eller har man litegrann tröttnat på det jobb man har? Snart ska jag iväg och jobba igen, men sen blir jag ledig en dag. På fredag jobbar jag också, men sen får jag en ledig lördag och söndag. Jag kan inte tycka att jag jobbar så mycket, inte denna veckan i alla fall.

 

Jag mår bra och så och jag trivs med livet just nu. Jag kan känna att jag blir glad för väldigt lite. Igår tex så kom det fram en person till mig och sa att hon bara älskar min blogg. Naturligvis blir jag bara glad över det. Jag kan vakna på morgonen och bara vara glad över att solen skiner och att nu äntligen på riktigt har blivit vår. Har det väl blivit vår så blir det snart min "favvoårstid också, sommar.

 

Även om jag känner mig nöjd med det lilla och mår bra så har jag ju också mina bekymmer och problem. De finns mycket just nu som inte riktigt blir som jag vill och har tänkt mig, men vad de än må¨vara så har jag en jäkla tro på att allt ordnar sig snart till det bättre ändå. Jag kämpar ju på med allt och ibland måste man bara jobba och jobba och greja och greja, och sen blir det väldigt bra när man blir färdigt. Det viktigaste för mig är ju ändå att jag mår bra, och det gör jag.

 

 

 

 

Jag sitter och lyssnar på radioprogrammet Kaliber. Det är en dokumentär som handlar om mordet på Lisa Holm.

 

 

I November förra året åkte jag upp till Kinnikulle och Blomberg. Jag ville lägga en blomma och tända ett ljus vid den minnesplats som finns där.

 

 

HÄR kan ni läsa mitt inlägg från förra året när jag besökte Blomberg.

Vila i frid Lisa Holm.

 Då var det ny vecka igen. Jag har lite busskörning att ta tag i och jag ska försöka att inte greja så mycket med massa annat. Helgen har varit bra. Lite bubbel blev det och en megalång promenad lyckades jag också avverka.

 

 

 

Ganska länge nu har det varit grejande från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Varenda dag den senaste tiden har det känts som jag har haft det så. Ibland går man ju ut på kvällen också efter en hel dag av grejande. När man sen kommer hem och ska lägga sig på morgonen så inser man att man har varit vaken i 24 timmar utan sömn. Den känslan är bara öhhh...jag vill inte ha det så, men jag har svårta att komma ur det där man att jag hela tiden grejar så jag blir helt slut.

 

Jag vill ändra mig och tagga ner liksom. Jag sagt detta förut, men nu SKA jag verkligen "tagga" ner. Det blir ju bara rundgång liksom. Bara för att jag grejar hur mycket som helst så får jag ännu mer att greja med eftersom jag har svårt att tagga ner. N'är man sen har grejat med allt så kommer man på att man måste göra ännu mer och så fortsätter man så utan att stanna upp och fundera på vad man faktiskt vill göra egentligen.  Jag har aldrig varit en person som vill ha mycket att göra. Jag vill mest ta det lugnt, ha det bra och göra mycket av sånt som jag tycker är roligt. Gör det nu då!!! Det finns ju alldeles säkert också hälsorisker med det där att greja för mycket och om det händer mig något bara för att jag inte taggade ner i tid då är ju allt grejande inte värt en enda minut.  Det är ju inte pengarna som hindrar mig från att inte kunna göra de jag vil och prioritera sånt som jag mår bra av. Jag har ju massor av tid att hitta på nästan vad som helst. Jag har ju ingen familj med många barn. Jag har inte ett stort hus som har en stor trädgård som man måste sköta. Jag har inte ens en bil som jag behöver bekymra mig över. Jag tittar inte så mycket på tv heller så nog fan finns det tid över i mitt liv till att göra massor av sånt som man tycker är kul. Det som jag ägnar mycket tid åt är busskörningen, men jag jobbar ändå inte mer än någon annan som jobbar heltid.

 

Det som stör mig lite är att jag ägnar för mycket tid åt massor av sk vardagligt "trökgöra" Jag käner alltid att jag vill göra något annat än att hålla på med alla dessa ständigt återkommande grejer som städ, tvätt, disk, handla mat osv. Sen är det ändå så att jag vill fixa och greja lite med allt de där "trökgörat". Jag vill liksom ha ordning och reda i mitt hem, men samtidigt så borde det ju inte vara så svårt att bara strunta i allt de där vardagliga och bara bry sig en eller två dagar i veckan. Skulle jag välja att ta tag i allt som jag har att göra när det kommer till städ, tvätt, disk och handla mat så skulle jag kunna fixa allt de där och gå från kaos till ordning och reda på under 2 timmar. Jag har fått för mig att när jag går och pysslar med allt vardagligt "trökgöra" lite varje dag så gör jag mindre av sånt som jag verkligen vill göra. Så ska man väl inte ha det??

 

Slutsats av detta lite röriga inlägget blir: Jag vill tagga ner mitt grejande från tidigt morgon till sen kväll, men samtidigt vill jag göra mer av sånt som jag verkligen tycker är roligt och som jag gillar att hålla på med. Det känns ju som att jag lever ett liv där jag lätt skulle kunna hitta massor av tid till att verkligen göra de jag vill. Då är det väl dags att göra det nu då. Livet är ju på ett sätt ganska meningslöst, men det gäller ju att göra något meningsfullt med det meningslösa livet.

Har haft en ganska lugn dag. Jag vill ju inte göra för mycket. Jag vill mest skriva på min självbiografi och känna att jag kommer framåt med den liksom. När jag är färdig med den så lär jag väl få mycket att göra igen. Tittar man sig omkring och lyssnar lite så finns det ju alltid något man kan göra. Tittar man varje dag så kan man ge sig fan på att man får mycket att göra, men just nu är principen för mig att jag ingenting ser och ingenting hör och då slipper man ju att göra en hel del.

 

Idag har jag varit ute på en promenad i alla fall. Fint väder var det så jag gick en runda på nästan 12 km. Jag gick samma varv som jag vandrade förra söndagen. Jag tror jag var lite snabbare denna gången.

 

 

 Shit vad mycket jag har skrivit och grejat med min självbiografi de senaste dagarna. Jag blir lite snurrig i huvudet av allt för normalt sett så funderar jag inte så mycket bakåt. Jag vill ju helst tänka i nuet, och lite framåt går väl bra också, men helst bara i nuet. De mesta blir så mycket lättare och mer avspänt då.

 

Jag märker också när jag träffar nära vänner att jag pratar mycket om sånt som har varit. Det går inte alltid att koppla bort självbiografin även om jag inte alltid sitter och jobbar med den. Jag hoppas inte mina nära vänner tröttnar på mig för att jag nu är så uppe i min egen historia. Jag försöker tagga ner det lite när jag tex träffar mina vänner, men ibland är det ju svårt att inte komma in på självbiografin när man typ sitter och "susar" om ditten och datten i livet.

 

Jobbar en del med busskörningen gör man också. Jobbet gör ju att jag ibland inte riktigt orkar, eller hinner  sitta här skriva så mycket som jag skulle vilja göra. Jag trivs bra med jobbet så. Jag vill inte byta schema och jag har inga onormalt långa dagar, vilket känns skönt. Allt "rullar" på om man säger så.

 

 

Jag känner annars att jag  lätt kan släppa jobbet när jag blir ledig. Är jag på jobbet då tänker jag bara jobb, men när man väl har lämnat grejerna på jobbet och har slutat för dagen, då kan jag ganska lätt sluta bry mig om blå bussar, vad jag ska mata in i bijettmaskinen och vilken linje jag ska köra. Det spelar inte så stor roll hur arbetsdagen har varit. Jag kan lätt lämna allt bakom mig och inte bry mig när jag väl blir ledig.

 

Jag är glad att jag besitter den förmågan att bara släppa allt när jag själv vill det. Visst pratar man jobb ibland med någon, och träffar man en kollega på sin fritid så kan det väl bli lite jobbsnack, men jag tycker ändå att jag är bra på att tagga ner jobbsnacket och tankar kring busskörningen när jag väl är ledig. Jag vill inte att det ska bli för mycket kring det där. Jag måste ju jobba för att kunna tjäna mina pengar, men jag vill ha en distans till vem jag är och vad jag sysslar med. Blir det för mycket jobb då är ju risken att man sitter här om några år och undrar vad man gjorde med livet. Jag jobbade mycket, men vad är det med det då?

Jag satt ganska länge igår och skrev på min självbiografi. Det blev mycket text och jag funderade lite på om det verkligen ska vara nödvändigt att gå igenom allt i vissa historier som jag väljer att berätta. Jag kommer fram till att jag nog måste gå igenom ganska mycket frång början. Jag vill ju att andra än bara jag själv ska kunna förstå mina handlingen i min självbiografi. Som jag ser det så kan jag då inte bara hoppa över vissa saker när tex känner att det är lite segt att skriva om. Det är lite segt eftersom jag själv kanske inte tycker det alla berättelser är så hima intressanta. Vissa händelser spelar ju idag ingen roll överhuvudtaget. Därför blir detta lite segt ibland.

 

Det 'är väl lite så med självbiografier också. Vissa kapitel som man har läst i andras självbiografier kan vara riktig sega att läsa igenom. Men för att förstå handlingen så måste man gnata sig igenom texten.

 

Jag är ändå nöjd över att jag skriver lite varje dag på min självbiografi. Jag tror fortfarande på att jag kommer att bli färdig, och jag ska bli det innan detta året är slut. Det kan bli en del sga stunder framöver också, men sen när jag är färdig då kommer jag nog vara väldigt nöjd med resultatet. Då spelar det ju sen ingen roll att det känns lite segt just nu.

 

 

Jag fick deklarationen igår i brevlådan. Jag har redan nu på morgonen hunnit att deklarera. Det är ju så enkelt att göra det. Dessutom kollar jag ju inte så noga. Jag skulle kanske få dra av för något som jag nu missar för att jag bara skriver på och inte bryr mig så mycket. Men jag tänker liksom att om jag skulle kunna få tillbaka något mer än det som redan står på deklarationen när jag får den så är det förmodligen för lite pengar för att det ska vara värt att lägga ner något arbete på att kolla upp det, och sen försöka dra av det.

 

Beloppet jag får tillbaka i år är ganska bra ändå. Man kan ju nästan säga att man varje år har lite sparade pengar som man sen får ut för att man har betalat lite för mycket i skatt. Denna gången var det ganska bra och genom åren så har jag alltid fått tillbaka några tusenlappar. Pengarna som jag får tillbaka kommer också lagom till min semester och några räkningar kan jag betala med de pengar som jag får tillbaka på skatten. Det blir mer pengar över till tex party, skumpa och .....

 

 

Tänkte tipsa om en riktigt bra bok om man skulle vara intresserad av mordet på Olof Palme. Den heter "MORDGÅTAN OLOF PALME" och är skriven av Gunnar Wall. Man får en bra genomgång av utredningarna kring mordet. Är man intresserad av mordet på Palme. Det är ju perfekt läsning om man tex sitter på tåget eller flyget och har en lång resa framför sig. Man kanske inte tar palmeutredningar på allvar längre, men fundera kring mordet kommer man väl alltid att göra. Man kan säga att denna boken ger en del svar på frågor som man nog aldrig kommer att få några svar på.

 

 

Jag har inte bara en blogg. Jag har Snapchat också. Jag heter dannebloggen där.

 

 

Snart dags att tagga till jobbet. Det har blivit lite skrivande på självbiografin nu under förmiddagen. Jag hade lite svårt att hitta rätt formuleringar kände jag så jag kommer nog senare att ändra ganska mycket, men nu är i alla fall en historia till nerskriven, och det känns bra.

 

Ett problem som jag annars har med mitt skrivande är att jag kan gå och fundera på en berättelse som jag kanske inte riktigt befinner mig i rätt "läge" för att skriva just nu. Jag kanske i min tänkande kan formulera mig bra och jag kan känna att så som jag tänkte om en viss berättelse ska jag skriva ner den när det väl är dags att skriva just den berättelsen. Det svåra är ju att komma ihåg vad man har tänkt. Det kanske hinner gå några veckor innan jag befinner mig i rätt läge för att skriva ner den. Jag orkar ju liksom inte greja parallellt med alla berättelser som jag vill ta med i min självbiografi. Jag kan ju skriva stödord när jag väl komer på något bra om något som jag har tänkt att skriva längre fram, men det känns ju samtidigt som jag har fullt upp med det jag just för stunden sitter och skriver. Detta känns därför väldigt svårt, fast jag tror nog att jag fixar det ändå. Detta blir nog skitbra när det blir färdigt.

 

 

Jag har fixat mig lite lunch. Det blev piroger idag. 

 

 

Jag var ute på en liten promenadrunda. Ca 3 km blev det. Den kändes lite seg för jag hade ju under söndagen varit ute på en megalång promenad på nästan 12 km och jag hade väl under måndagen inte återhämtat mig. Fast jag ångrar inte att jag gick ut. Jag såg massor av vårtecken och fint väder var det ju också. När man gicköver Dalbobron så kunde man se hur tåget från Göteborg rullade in över järnvägsbron och kranarna som man också kan se tydligt när man står på Dalbobron var i full gång med någon typ av arbete.  Jag jobbade ju en hel del under måndagen också så när jag kom hem mitt i natten igår efter att ha varit vaken sen typ 08:00  så var man ganska trött och mörbultad i kroppen, men det får man ta.

 

Har tagit det ganska lugnt idag. Jag vill inte känna av något som ens påminner om hur jag kände mig igår. Bara att fortsätta tagga ner liksom.

 

Jag har ändå varit ute på en ganska lång promenad idag. Jag gick det där varvet som jag har gått hundratals gånger tidigare, men nu var det ett tag sedan. Varvet är 12 km och går genom stan, Onsjö, Brätte, Öxnered, Blåsut, Dalbobron och ner till stan igen.

 

 

Idag har jag varit trött på riktigt. Det kan man nog lugnt säga. Det va som att kroppen sa ifrån att nu räcker det, och då lyssnar jag på den signalen när jag väl får den. Man ska inte underskatta när ens kropp säger ifrån för det kan straffa sig rätt ordenlig. Idag har det varit mycket sova och vila för min del. Jag har fått gjort litegrann, men när man verkligen inte orkar mer då är det bara att släppa allat och ta det väldigt lugnt. Det har jag lärt mig av tidiagre erfarenheter.

 

Igår grejade jag ju ganska mycket med vardagligt "trökgöra". Sen var det ju busskörning i 8 timmar, men jag slutade kl 20:30. Efter det hängde jag lite med en kompis innan det blev lite utgång också. Party hela natten och innan jag går hem klockan 07:00 på morgonen så vet jag ett mataffären är öppen. Det finns ju ett ställe här i stan som har färskt bröd även på lördag. Jag går dit och handlar lite frukost som jag sen går hem och sätter mig och äter. Nu har jag typ varit vaken i 24 timmar utan att sova överhuvudtaget.

 

Jag går och lägger mig typ kl 08:00 i morse ( då har jag varit vaken sen fredag kl 08:00) Jag sover till kl 12:00 och sen drar jag på mig lite kläder och åker ut till Överby köpcentrum. Där köper jag bara ett par byxor. Jag känner där och då att jag är för trött så någon mer shopping orkar jag inte med. Jag får kanske den första signalen av kroppen där på Överby om att det är dags att tagga ner lite. Jag åker hem snabbt igen, slänger mig i sängen och sover några timmar till. Sen går jag upp ca kl 18:00, gör några burgare som blir riktigt goda. Jag gör ingen skit utan jag lagar verkligen mina hamburgare ordentligt.

 

Ibland kan jag känna att jag är väldigt snäll mot vissa människor. Ibland vill man ju göra mer för vissa än vad man i normala fall brukar göra. Det händer att man ställer upp för folk mer än vad man egentligen behöver göra. Förhoppningsvis ställer man upp för att man själv vill det, men vad ska man göra när man har börjat tveka och kanske också ångrar lite att man faktiskt har gjort väldigt mycket för en annan person? Jag ångrar att jag har varit för snäll just nu, och jag försöker fundera ut vad jag ska göra för att detta inte ska bli väldigt fel.

 

Det känns som att hur jag än vänder och vrider på detta så kommer jag att må dåligt över det jag sen väljer att göra. Bara för att jag en gång i tiden var snäll och ville hjälpa en människa så hamnar jag nu i ett läge som jag vet att jag inte tror att jag  kommer att kunna ta mig ur på ett bra sätt.

 

Läget är liksom som så att jag känner att jag inte längre vill finnas till på samma sätt som jag tidigare har gjort för en viss person. Anledning är att jag just nu mest känner att personen som detta handlar om utnyttjar att jag är, och har varit snäll. Jag sträcker ut en hand och sen blir jag av med hela armen känns det som.

 

Under ganska lång tid nu har jag varit snäll och ställt upp för en viss person på alla möjliga sätt. Jag har också lovat att jag ska göra mer grejer för personen framöver. Jag ställer upp för att jag vill vara snäll och dessutom är det ju också så att personen som jag tänker på har gjort saker för mig som jag är väldigt tacksam över att hen har gjort. Men just nu vill jag ändå backa och inte riktigt hålla vad jag tidigare har lovat. Orsaken är att jag känner mig sviken, lurad, blåst och på ett sätt utnyttjad av just den person detta handlar om. Jag vet ju också att det finns personer som tycker man ska utnyttja mig om jag väljer att vara snäll. Jag tycker också att hen har ljugit ganska mycket för mig den senaste tiden.  När man kommer på att det är så då vill man ju bara backa och inte ställa upp på samma sätt som man tidigare kanske har gjort, eller bara har lovat att man ska göra.

 

Mitt problem med detta är att hur jag än gör nu så känns det som om jag kommer att må dåligt. Det ska man ju inte behöva göra. Jag kan ju fortsätta ställa upp och göra allt de som jag tidigare har sagt att jag ska göra för den här personen, men då gör jag ju saker som jag egentligen inte vill och då mår jag ju tillslut dåligt eftersom jag går emot min egen vilja. Jag skulle kunna strunta i att i fortsättningen ställa upp för den här personen. Jag skulle kunna helt bara skita i vad jag tidigare har lovat, men då¨känns det ju som jag helt plötsligt blir ganska elak, och när jag känner så då mår jag dåligt bara för det. Dessutom är det väl så att om man skämmer bort någon så blir personen som blir bortskämd förmodligen besviken när hen helt plötsligt inte får så mycket längre. Jag kommer då kanske att få skit för att jag inte gör lika mycket som tidigare och sen skär det sig mellan mig och personen detta handlar om det kan ju bli en ganska jobbig situation att hamna i.

 

Hur jag än vänder och vrider och vad jag än tänker att jag ska göra framöver så känns det inte bra inom mig. Jag önskar just nu att jag aldrig hade ställt upp så mycket som jag gjorde för då hade jag ju inte fastnat i denna "fällan" som jag nu har gjort. Jag skulle ju kunna prata med personen som detta handlar om och berätta precis som jag känner, men det kräver ganska mycket mod från min sida och så modigt är jag inte.

 

När jag grubblar och funderar över detta på vad jag ska göra framöver så tror jag att det bästa jag kan göra är att bara vara i nuet och  fatta ett beslut när jag väl står inför valet om jag ska ställa upp eller inte. Jag får väl bara försöka hantera hur jag känner när jag väl har gjort det jag har gjort, oavsett vad jag väljer att göra. Jag måste tänka på att jag gör som jag vill och det är ju frivilligt om jag vill göra mycket för en annan person eller inte. Därför gör jag ju som jag vill. Jag får väl må dåligt ett tag om det nu blir så att jag kommer att göra det.