99 bilder - Bokmässan 2022 - 2025
Det var bara bättre att gå åt olika håll.
För ca 15 år sedan så träffade jag en person som jag klickade ganska bra med. Hon hade följt mitt bloggande ett tag och sen stötte vi ihop på stan och då frågade hon om vi inte kunde ses. Det ena ledde till det andra och sen utvecklades en vänskapsrelation. Vi kände väl också efter att vi hade träffats några gånger på olika sätt att vi hade ungefär samma ambitioner och mål i livet. Jag upplevde ändå att vi var ganska olika som personer, men det var kanske därför vi funkade ganska bra tillsammans. Jag upplevde i alla fall att vi strävade mycket efter samma saker i livet och vissa saker kunde vi göra tillsammans, och på så sätt förmodligen få ut ett bättre resultat än om vi hade gjort samma grejer för oss själva. Vi pratade mycket på nätterna om olika saker som vi ville göra och vi pratade ännu mer om specifika strategier om vi i detalj skulle förverkliga våra drömmar och nå alla möjliga mål. Jag lärde mig mycket av henne och allt vi gjorde tillsammans.
Det som sen hände för ett år sedan ungefär var att själva vänskapsrelationen skar sig på olika sätt. Jag och min vän har säkert olika syn på vad det var som hände, men vi kom i alla fall till en punkt där vi bara kände att båda skulle må bättre av att gå åt olika håll och inte träffas mer.
Jag kommer inte i detta inlägg att avslöja vem personen är eller hänga ut någon på något sätt. Jag kände bara att jag ville skriva av mig, min version och hur jag tänker kring allt. Mest för att jag ska känna att jag får ev avslut på allt mitt tänkande. Jag vill släppa alla tankar jag ändå går och bär på om den här personen och jag tror att jag lättast kan göra det om jag skriver av mig. Jag har inte velat skriva så mycket tidigare för jag ville se hur allt faktiskt skulle bli. Men nu har det gått över ett år sen vi sågs. Jag och min dåvarande vän har inte träffast sen dess och vi har inte ens stött på varandra efter den dagen vi valde att gå åt olika håll. Skulle vi någon gång stöta på varandra så är jag rätt säker på att vi bara skulle titta bort och gå förbi varndra. Eller bara gå åt olika håll igen. Därför känns det nu som rätt tid att skriva om detta och kanske bara få ett litet avslut och kanske kunna lätta på ångest och eventuella skuldkänslor. Jag kan ju bara prata för mig. Min version och hur jag ser på allt som hände. Det är så jag kommer att lägga fram det i detta blogginlägg.
Jag kände på riktigt att det började skära sig för kanske 2 år sedan. Vi hade pratat länge om att göra en affär tillsammans. Problemet var att vi inte var riktigt övererens om hur mycket pengar var och en skulle gå in med. Från början tyckte jag att vi hade gått om tid att få allt att gå i lås, men sen blev det ont om tid mot slutet och satt vi liksom i skiten. Allt detta rann ut i sanden och ingen av oss kände sig speciellt motiverad till att kämpa med en ny grej eller något likande. Vi förlorade inga pengar, men vi tyckte båda att vi missade världens chans att tjäna ganska bra. Jag tror sen att vi båda brast i våran komunikation med varandra. Vi var båda lite besvikna och vi hade svårt att prata med varandra om det. Våran vänskap sattes liksom på prov och relationen blev inte bättre. Det kändes mest infekterat och vi hade svårta att komma vidare.
Det gick en tid och jag började känna mig mer besviken för andra saker också. Många saker som hade hänt mellan mig och min vän sen tidigare och detta började jag tänka på igen. Jag hade länge tyckt att min vän inte hade hållit vad hon lovade och jag tyckte att det förstörde för mig. Jag kände att jag inte kunde lita på att hon skulle leverera och då vågade jag inte bry mig om vissa saker som jag innerst inne trodde skulle bli bra, om vi bara kunde känmpa tillsammans och dra åt samma håll. Mycket hade ju funkat så bra sen tidiigare och jag hade väl kanske blivit bortskämd med det. När jag nu upplevde att det inte var så bra, så var det lätt att bara kännas sig besviken. Även om jag naturligtvis också har en del i allt som inte blev så bra. Allt var inte min väns fel. Jag har också gjort massor med fel.
Jag kände mer och mer att vi drog åt olika håll och saker som vi hade pratat tidigare om att göra tillsammans försökte jag genomföra, men i slutändan så tycker jag att jag blev mer ensam i allt jag gjorde. Jag blev väl också lite arg inombords när helt plötsligt kände att jag inte kunde lita på min vän fullt ut. Hon har ju naturligvis rätt att göra som hon vill, men jag ville få gjort saker som vi hade pratat om att göra tillsammans, men jag upplevde att intresset från hennes sida hade svalnat. Där skar det sig kanske mellan oss lite till och sen kommer det kanske mer grejer som bara läggs på och tillslut hamnat vi i ett läge där vi hade svårt att prata med varandra. Vi kunde sitta i samma soffa, men vi tittade mest i våra telefoner då.
Jag började också känna att jag blev mer kritiserad för saker. Kritiken kom allt oftare och det går väl till en viss gräns och sen blir man ledsen och börjar tycka och kritisera en del tillbaka. Från min sida kanske inte allt jag sa inte var så genomtänkt. Det gjorde säkert också att min vän blev väldigt ledsen och sen kunde vi liksom inte komma ur det där negativa babblet om varandra. Fast vi sa alltid allt till varandra och vi höll allt vi sa mellan oss, utan att prata med någon annan om vad vi kände och tyckte. Det är ändå något som känns bra när jag tänker tillbaka på den här tiden.
Jag hoppades länge på att allt bara skulle bli bättre, men det blev det inte. Jag blev bara ledsen, besviken och förbannad. Alla känslor blandade sig i olika omgångar. Jag mådde absolut inte bra av det och jag visste inte vad jag skulle göra för att det skulle bli bättre. Jag mådde skit både när vi sågs och när vi var ifrån varandra. Jag hade svårt att fokusera på saker som jag ville eller kände att jag behövde göra. En känsla jag har nu är att både jag och min vän kanske kände väldigt mycket prestationsångest och vi lovade kanske varandra för mycket och där någonstans tappade vi båda glöden och det här intresset av att kämpa tillsammans. Det kändes som vi kom till en punkt där dom enda alternativen var att försöka komma till ett avslut på allt som vi hade att göra med varandra.
Jag känner att det är svårt att peka på något exakt som var orsaken till att det inte funkade mellan mig och min vän. Vi hade nog för många problem med varandra som gjorde att det blev för svårt och jobbigt att försöka relationen att funka och bli bra igen. Jag är idag övertygad om att det bara var bättre att gå åt olika håll. Jag mådde ju inte bra av att kritisera henne på det sättet som jag gjorde och hon mådde ju inte bra av att få ta massor med skit av mig. Det påverkade mig och jag kunde inte vara mig själv i hennes närhet. Det var ju inte roligt att träffas längre. Det enda jag tillslut kunde se det var att båda behövde gå åt olika håll och inte träffas mer. Jag tror att vi båda kände att ska vi må bättre så får vi bara skita i varandra och gå vidare, var och en på sitt håll.
Idag vet jag inte så mycket om hur det är med min vän. Jag ser henne fortfarande som en vän, fast vi inte träffas. Jag hoppas att det går bra för henne och jag tror säkerta tt det gördet och kommer att göra det framöver. Hon är ändå en person som är beredd att offra väldigt mycket för att lyckas med sina mål. Där vågar ho också göra mycket mer än mig.
Jag hoppas att jag någon kan känna glädje över de vi hade som tidigare var bra. Vi gjorde ju väldigt mycket bra saker tillsammans och jag lärde mig mycket. Därför vill jag hellre vara kvar i en känsla av glädje till allt som var bra, istället för att tänka på det sorgliga att det inte funkade och kunde fortsätta vara bra. Men den glädjen känner jag inte just nu, men någon dag i framtiden hoppas jag ändå att jag kan känna så. Som jag gör med mycket annat som jag har gjort i livet.
Danne - September
Izabella Scorupco - Shame Shame Shame.
💜🚿
Bokmässan 2025 - Bilder
🗞️📰🥂#instagram
Det godaste jag har ätit.
För ganska många år sen nu när var jag ute på ett jobb i Trollhättan så hamnade jag på en restaurang som låg på Slättbergsvägen 13. Där och då skulle jag upptäcka en maträtt som skulle bli den godaste jag någonsin har ätit. Det var en pasta med någon vit sås med mycket vilök i. Sen tror jag att det var marinerad fläskfilê som till denna pasta. Jag är inte säker på köttet och jag vet inte exakt vad som var i den där såsen. Vitlök är den enda ingridiens som jag är säker på, för det luktade jag väldigt mycket efter att jag hade ätit detta. Men denna pasta är som sagt det godaste jag har ätit och jag har hittills aldrig ätit något godare. Balansen mellan alla smaker i den rätten kändes perfekt.
Som jag minns det så var detta på den tiden en lunchresturang som hette Matservice. Jag tror att det var ett äldre par som ägde restaurangen. En kock och en servitris. Ibland kunde det vara någon mer där som hjälpte till med att servera, men oftast såg jag bara detta äldre paret.
Jag har vid några tillfällen försökt göra denna pasta själv. Jag har kämpat med att hitta den smaken som jag upplevde på Slättbergsvägen dom gångerna jag var där och käkade detta. Jag har aldrig lyckats. Jag har också försökt "hitta" denna typ av pasta på andra restaurnager, men jag har aldrig upplevt att någon ens har varit i närheten av just denna pastan som jag fick där på Matservice.
Jag ångrar idag att jag inte frågade om receptet. Undra om jag hade fått det? Det jag är glad för det är att jag ändå gjorde ganska många besök på denna restaurang. Jag beställde ofta den där pastan, som jag idag ofta saknar smaken av. Ibland tänker jag att jag ska köpa hem alla ingridienser som jag tror att jag behöver för att göra denna goda pastan. Det går ju säkert att googla fram något grymt recept på pasta, men det jag vill är att hitta den pastan som ger mig den där smakupplevelsen som för mig blir ett "halleluja moment". Oavsett vad jag har ätit under mitt liv, så är det inget som har slagit den där pastarätten (varken före eller efter) den dom där gångerna få jag beställde pasta på Slättbergsvägen i Trollhättan.
Pastan på bilden är inte den rätten som jag skriver om. Jag ville bara ha en bild som är så nära det jag beskriver.
Bokmässan - Torsdag och lördag.
I torsdags gjorde jag ett kort besök på Bokmässan. Jag ville mest komma dit för att plocka ut mitt guldkort och sen "chilla" igenom mässan i lugn och ro eftersom det vid själva öppningen alltid är mindre folk inne. Bara man har guldkort och är på plats tidigt, så har jag lärt mig massor av knep genom åren som jag har nytta av. Man vill ju slippa stå i långa köer och vänta på det ena och det andra. Jag har ju besökt Bokmässan, varje år sen 2017 ( med undantag för 2020 då det var pandemi) så jag har lärt mig hur jag ska göra för att komma undan längre väntan och förbi långa köer.
2025 09 25
Jag tog mig in redan klockan 08:00 på Svenska Mässan. Väl inne så hämtade jag ut mitt Guldkort och så fick jag ju också i vanlig ordning en fin tygkasse med lite grejer i. Genom åren har jag sparat alla dessa kassar och dom är rymliga och av väldigt bra kvalitet.
Efter detta så väntade jag väl 20 minuter och sen öppnades mässan för besökare och jag var uppe på övervåningen där mindre besöker brukar gå in och därför var kön för mig nästan helt obefintlig. Det har jag lärt mig från tidigare år. Det är alltid bättre att gå upp en trappa än att vänta i entrên på bottenvåningen.
Väl inne på Bokmässan så kollade jag mest läget. Jag spande mest runt och syftet med torsdagens besök var mest för jag ville förbereda mig inför dagens (lördag) besök. Jag lämnde mässan efter 1,5 timme och sen tog jag 11:00 tåget hem från Göteborg. Jag kände att det räckte och jag visste ju redan i torsdags att det var lördagen som jag ville uppleva mest av Bokmässan. Men det var mysigt att gå runt inne på Bokmässan, även i torsdags.
2025 09 27
Denna lördag på Bokmässan blev lite annorlunda mot hur det var i torsdags. Jag visste sen tidigare år att det är bra om jag är på plats utnaför Svenska Mässan ca 40 minuter innan man göra det första insläppet. I torsdags kunde man komma in i entrên ganska tidigt, men på lördagar så vet jag att man får vänta utanför tills det är ungefär 15 minuter kvar tills man släpper in folk på Bokmässan. När det är ca 15 minuter kvar så får man komma in i entrên och sen är det en liten säkerhetskontroll och sen lite mer väntan. När det sen blir inläpp så är jag bland de första som kommer in. Att jag kan komma in tidigt på Bokmässan utan att köa i timmar det beror på att ajg har Guldkortet. När jag kom till Svenska Mässan idag så var det massor av folk som redan stod och köa till den entrên där man får stå om man inte ha det s.k. Guldkortet, eller är utställare eller nåt liknande inne på mässan. Jag kan med Guldkortet komma förbi den kön och ställa mig vid en annan entrê och där är jag brukar vara först till den kön. Det tog väl någon minuet så blev det lite kö bakom mig, men jag var först och på så sätt kommer jag också in före många av dom som har stått i kö vid den andra entrên, där jag och alla som ha köpt Guldkort inte behöver stå. Man har lite .V.I.P. när man betalar lite mer för att gå på Bokmässan.
När man sen kommer in på Mässan före många andra då behöver man ju inte köa eller få dåliga platser till andra saker som händer inne på Mässan heller. Därför tycker jag att det är värt att varje år investera i det där Guldkoret. Man kan untnyttja det till sin egen fördel på så många olika sätt. Dessutom har man ju fri tillgång till allt som Mässan har att erbjuda, under alla fyra dagarna.
Dagens stora grej för mig var ju att träffa Björn Borg. Jag ställde mig ganska tidigt i den kön där man skulle stå man ville: Köpa hans bok, få den signerad, ta en bild tillsammans med Björn och kanske få en lite pratstund med Legendernas legend.
Jag säger det igen: Hade jag inte haft Guldkortet så hade jag säkert fått köa i timmar. Nu tog det väl max 20 minuter från det att jag ställde mig i kön tills att allt bara blev fixat. Signering, bild och Björn frågade om allt var bra med mg och jag svarade att det är alltid bra och jag sa till honom att jag tycker att han ser pigg och fräsch ut, vilket är kul att se. För mig var det stort att få träffa Björn Borg. Jag har svävat lite på moln hela denna dagen. Där då fick jag intrycket av att Björn är en snäll och ödmjuk man. Jag kan absolut inte tycka någonting annat efter detta mötet med honom.
Efter mötet med Björn så hängde jag kvar på Bokmässan i någon timme till. Jag såg några fler kändisar och jag stannade väl till vid vissa montrar och seminarier innan jag sen valde att glida ut. Den där kön till bordet där Björn Borg satt och signera blev bara längre och längre och jag kände mig bara nöjd över jag slapp att stå och vänta i det där.så jäkla länge. Guldkortet utnyttjade jag maximalt och jag är 100% nöjd med allt som jag fick uppleva på årets Bokmässa.
Glenn Hysên (Fotboll)
Jag tänkte innan årets Bokmässa att detta skulle bli mitt sista år. Jag tänkte i alla fall strunta i det nästa år. Samtidigt känner jag att detta med Bokmässan änåd är ett "forum" som jag gillar att uppleva. Det passar mig nog ganska bra. Jag gillar ju att läsa och skriva. Dessutom har jag ju aldrig ångrat att jag har besökt Bokmässan, och det var ju också ett år som jag blev både ledsen och förbannad över att jag inte hade fixat så att jag kunde gå på Bokmässan. Så jag ska nog inte sluta med detta. Detta är ju en fin tradition som jag får försöka hålla på varje år. Jag kommer nog att fixa det där GULDKORTET till nästa år också. Jag tycker ändå Bokmässan passar min stil. På något sätt känner att det skulle kännas fel av mig att inte bry sig om denna mässa varje år. Jag gillar ju att läsa och skriva och då är ju Bokmässan rätt plats för mig att vara på.
Jag kan ändå säga att det var nära att det inte blev något Bokmässan för mig idag. Jag kände mig lite yr när jag vaknade i morse. Jag mådde lite illa, men jag tänkte att det är väl inte så farligt så jag går upp och tar på mig. Tar tag i dagen, helt enkelt.
När jag sen satt på tåget som skulle ta mig till Göteborg idag (lördag) så måded jag riktigt illa. Jag svettades, fast det inet var varmt. Jag hade ont i magen och huvudet och lägg därtill att snurrandet i huvet inet hade blivit bättre, snarare mycket värre. Jag kände mig redo att spy. Tack och lov gjorde jag inte det, men jag hade en påse i handen som jag var beredd med. Jag tänkte för en sekund att jag skulle kliva av tåget innan det börjar rulla från Vänersborg, men jag valde att sitta kvar. Jag tänkte att detta går väl snart över, men det gjorde inte det på hela tågresan ner till Göteborg.
Jag satt hela resan ner till Göteborg och tänkte massor med negativa tankar, samtidigt som mådde riktigt jävla skit. Jag funderade på om jag ska ringa jobbet och sjukskriva mig. Det hade ju inte känts bra om jag hade gjort det för imorgon har jag lovat att jobba ett extra pass. Jag skulle egentligen varit ledig, men jag kände denna gången att jag ville vara snäll och ställa upp när jag fick frågan om jag hade möjlighet.
Och jag tänkte även på den utlandsresa som jag ska göra nästa vecka. Ska jag kanske avboka den och inte åka nu. Jag som har planerat så mycket inför den. Samtidigt tänkte jag ju också att detta jävla illamående måste väl ändå gå över ganska snart.
När jag sen kom av tåget nere i Göteborg och kom ut i friska luften och började gå en sakta och lugn promenad så kändes det ganska snabbt bättre. Jag var fortfarande lite yr i huvudet, men det värsta illamåendet gick över och när ajg kom fram till Svenska Mässan så tänkte jag inte så mycket på hur jag kände mig. Då var jag mest fokuserad på allt som jag skulle göra och hade förberett mig för. In på mässan och träffa Björn Borg och bla,bla, bla. Men det var väldigt när att jag bara valde att hoppa av tåget innan det ens hade börjat rulla från Vänersborg till Göteborg idag.
Detta var det värsta jag har känt i min kropp på väldigt länge. Jag vill inte bli sjuk nu när jag har mycket roliga saker kvar att göra inom de närmaste veckorna. Sen måste jag ju ändå tänka på att min hälsa är viktigare än allt annat. Men nu mår jag i alla fall bättre. Det är ju det viktigaste och jag kommer att fortsätta som planerat. Nu har jag jobb i några dagar och sen ska jag ut och resa igen.
Dapa Deep ❤️
Molly Sandên - Blåögd
Idag startar Bokmässan!
Idag startar Bokmässan i Göteborg och pågår tills på söndag. Jag har ett s.k. Guldkort som gäller för allt inne på Bokmässan, under 4 dagar. Jag kan erkänna att jag inte känner mig jätte taggad inför årets Bokmässa, men så tror jag
att jag har känt andra år också. Sen när man väl är inne på mässan och låter sig upplevas av allt där inne så känns det ändå ganska bra.
Jag har besökt Bokmässan varje år sen 2017 ( med undantag för 2020 då Bokmässan var inställd p.ga pandemin) Jag har länge tänkt att årets Bokmässa ska bli mitt sista, fast jag vet också att när Bokmässan väl går av stapeln så är jag glad över att
jag har fixat så att jag kan besöka den. 2016 var jag så arg på mig själv för att jag inte hade fixat så att jag hade möjlighet att gå på Bokmässan. Det är något med denna mässan varje år som gör att jag vill vara på plats. Sen hinner man ju inte
se allt och bry sig om allt som finns där. Man får välja lite bland allt möjligt och sen får allt bli som det blir när man är på plast, och trängs bland hur mycket folk som helst.
Jag har tänkt att besöka mässan idag och på lördag. Björn Borg kommer ju till Bokmässan i år. Kanske kan man få en bild med honom. Det skulle kännas stort.
Bilder - Bokmässan 2024
Nicklas Lidström
Hur är läget?
Just nu går jag mest runt och väntar på att få göra de saker som ajg har på gång och har planerat sen länge. Förövrigt vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på. Denna veckan jobbar jag ju bara 2 dagar. Det finns ju alltid något att göra, så jag ska kanske inet säga att jag inet vet vad jag ska hitta på. Man har ju sina vardagliga saker som man känner att man ibland måste ta tag i.
Jag har spelat ett pingispass denna veckan och det kändes ganska stelt och kändes också som att jag inte riktigt orkade röra mig så bra som jag skulle vilja göra. Jag kanske tränar 1 eller 2 pass till denna veckan och då hoppas jag att jag rör mig betydligt bättre vid bordet, än vad jag gjorde på pingisträningen i måndags.
Jag har som sagt lite roliga saker på gång nu. I ett tag framöver är det något varje vecka som jag ska göra och länge haft som mål att fixa. Jag tycke att jag är bra förberedd och går saker och ting inte som det ska så kan jag förmodligen inte skylla på förberedelserna i alla fall. Sen kan jag ändå fundera över om jag har missat något och som sen gör att det blir stressigt och jobbigt in i det sista. Man kanske ändå misslyckas och det är ju jävligare när man är så nära att klara nånting. Då är det ju nästan bättre att man är långt ifrån att få klart nånting. För då kanske man inte ens tänker på det. Och det man ite tänker på kan man ju inte vara arg över. Sen är det ju alltoid roligare när man: Betsämmer sig för en sak, kämpar som fan för att få det och sen lyckas med det. Det är en häftig känsla när man precis är i mål med nånting.
Denna veckan är det gankska mycket grejande med pengar också för min del. Jag tror att september blir min bästa månad i år. Om jag inte minns fel så har väl juli varit den bästa månaden hittills i år, men nu har det blivit väldigt tydligt för mig att september blir den bästa månaden, om man ser till intjänad summa. Sen är det ju så att det kommer in pengar som jag tror att jag redan skulle haft i augusti. September blir därför väldigt mycket bättre än vad augusti var, det är ju också därför denna månaden blir lite bättre än juli.
När tittade på det där så funderade jag på om det stämmer. Sen förstod jag att det gjorde det och då kände jag mig nöjd. Jag hade kanske hoppats på lite mer, men jag är nöjd med hur denna månaden kommer att sluta. Läget just nu är stabilt och bra.
Frågan är nu om jag orkar?
Skönt att man har blivit mer ledig från jobb igen. Nu kommer det att vara så några veckor framåt. jag kommer att vara ledig för att jag har planerat in resor och andra typer av upplevelser. Det känns bra, men jag ställer mig ändå frågan om jag kommer att orka fixa allt.
Fram till nu har jag mer varit orolig för att jag inte ska få loss pengar till allt jag vill göra framöver. Nu när jag har klarat av många av mina delmål för i år, så har jag mer börjat oroa mig för att jag inte ska orka fixa allt. Har jag planerat in för mycket på för kort tid. Jag har ju någon inställning till detta att jag inet vill vänta för länge. När jag kan och har möjlighet så vill jag fixa det så fort som möjligt. Jag känner att det lätt kan bli för mycket.
Hur ska jag orka med allt? Jag är ändå ganska noga med att ta kroppens signaler på allvar. Samtidigt har jag ingen lust att avboka något som jag just nu bara väntar på att få göra. Jag tänker också att när jag nu är mer ledig från busskörningen så borde jag väl kunna hitta tid till att vila mer och spara energi. Dessutom kände jag ju efter min senaste resa att jag behöver vara mer noga med att slappna av när jag reser och väntar på att tex få checka in eller när man sitter och väntar på att få kliva ombord osv... Jag vill liksom bara få allt gjort, men jag måste ju också tänka på att låta saker och ting ta den tid det faktiskt tar.
Jag tycker också att det känns lite jobbigt när man har gjort mycket under några få dagar och allt då har varit väldigt intesivt och sen när man liksom är klar så känner man sig väldigt tom och mörbultad i kroppen. Jag gillar inte att känna så och vara i det tillståndet. Men jag har väl inget val om jag nu vill klara av alla mina mål som jag har satt upp för 2025.
Jag tror att jag orkar och klarar av att fixa mer saker framöver. Men hur ska jag orka med allt? Räcker det att jag: Slappnar av mer, vilar mer när möjligheten finns, tar en sak i taget, låter saker och ting ta den tid det tar och lever i nuet? Det känns som att det krävs ännu mer av mig. Jag vet fan inte om jag orkar och jag vill inte hamna i något som liknar ett utmattningstillstånd eller liknade. Sen kanske jag ändå inte lyckas få loss pengar till allt som jag vill och har tänkt fixa under året. Då faller ju min "plan" ändå, oavsett om jag orkar greja eller inte. Jag har ändå insett att jag behöver offra något som är bra nu, för att klara av allt som jag satte upp som mål i början av detta året.
Sen är det ju också så att det kommer ju fler år. Sånt jag inte klarar av under 2025, kan jag ju ändå fortsätta att kämpa på med i framtiden. Jag behöver ju aldrig ge mig. Man lever ju sitt liv och jag vill ju leva för att förverkliga mina drömmar, oavsett vad jag känner att jag orkar eller inte.
Envisas med att kämpa vidare.
Det är så mycket nu! Kommer jag att orka. Jag har planerat för några saker som jag snart ska göra och sen har jag ju fler mål också som jag som jag vill börja titta på. Dessutom vill jag ju hinna med mina vardagliga saker och det gör ju inget om jag spelar lite pingis också.
Jag är fortfraande inne i en period av ganska mycket jobb, fast jag har tagit mycket ledig framöver så jag borde ha tid för väldigt mycket annat som inte har med busskörning att göra. Misslyckas jag med tex mina mål som jag har för i år, då kan jag inte skylla på att jag har jobbat för mycket. Jag kanske kan skylla på att ajg inte har jobbat tillräckligt mycket, om det nu skulle vara så att ag inet får ihop pengar till allt. Men samtidigt tänker jag att om jag lägger föt mycket tid på jobb, så hinner kanske varken orkar eller hinner fixa dom mål jag har. Det blir lite mment 22. Vad man än gör och hur man än vänder och vrider så misslyckas jag. Elller lär jag mig saker. Det beror på hur man ser det.
Som jag tänker nu i alla fall så kommer jag nog att sätta två av mina mål, under de närmaste två veckorna.. Dom är så gott som planerade och klara att genomföra. Jag behöver bara vänta in datumen. Efter detta så har jag två delmål kvar som jag vill sätta innan året är slut och då har jag ca 3 månader på mig. Det kan gå, men fan vad jag måste köra hårt föur att fixa allt. Dessutom är jag långt ifrån säker på att jag fixar alla mål jag har, även om ajg skulle jobba hårt som fan och gå all in för att sätta dom. Det ska till att jag får till något som jag inte riktihgt kan greppa just nu. Det känns tufft, men jag tänker inte ge mig. Även om jag måste erkänna att det tar emot i bland att orka med att kämpa vidare.
Cordon bleu - Markus Aujalay
P3 Dokumentär
Håller fokus på nuet.
Öhh.. Jag har så mycket att göra nu och allt vill jag få fixat på ett jäkligt bra sätt så att jag blir 100% nöjd. Mycket har ju med mina mål att göra för i år, men jag har ju annat som jag behöver ta tag i också. Tex konst och busskörning. Just nu är jag ju också inne i en period av mycket jobb. Jag försöker att bara jobba på och hålla fokus på nuet. Just nu jobbar jag. Om något vecka är det dags för Bokmässan. Då får jag hålla mer fokus på det. Veeckan efter Bokmässan har jag en annan upplevesle på gång. Den har jag nu planerat så mycket som jag känner att jag orkar, men jag får göra mer när det är dags. När vi sen är inne i mitten på oktober, då vill jag genomföra en upplevelse till och jag vet liet vad jag vill med den, men jag skiter i det just nu. Det är för långt fram i tiden. Det blir bara för mycket om jag ska bry mig för mycket nu, på sånt som kommer om flera veckor. Jag mår bara bra när jag fokusera på nuet och lever i det. Jag tror på det stenhårt, men det stör mig att jag så ofta kommer på mig själv att jag svävar iväg, bort från nuet.
Jag har de senaste dagarna försökt planera som fan, men jag känner ganska snabbt att det lätt blir för mycket. Det känns som jag inte får ihop det och jag tänker 10 gånger om dan att jag bara ska ge upp, fast samtidigt vet jag att jag inte kommer att ge mig förrän jag faktiskt har misslyckats med mina mål. Efter de upplevelserna som jag har kvar att genomföra, då kommer jag att köra för fullt när det gäller sparadent av pengar. Jag har ju ett resultatmål med det också, men just nu känns det helt meningslöst att tänka på det. Jag får fokusera på en sak i taget, i nuet. Pengar finns till alla upplevsler och allt jag ska göra börjar om mindre än en vecka, och sen rullar det på. Retsen av året och jag har inet jättegott om tid kvar för att fixa allt.
Mycket har ändå gott bra den senaste tiden och även om jag i slutändan inte skulle klara mitt sparmål så känner jag mig gansska säker på att jag kommer att klara alla andra mål jag har för i år. Det känns just nu som jag kommer att köra på och bara genoföra allt, oavsett hur ajg känner mig eller mår. Jag mår ju bra av detta och jag måste ju fan anstränga mig lite och jobba hårt för att fixa allt. Det finns inget annat och jag vill inte göra något annat just nu än att gå för att fixa alla mina mål som jag har kvar för i år. Jag känner mig mer fokuserad än någonsin. Jag tror att jag är fruktansvärt målmedeveten. Jag känner att allt ska bli roligt att få genomföra och det bästa är att det kommer att kännas ännu bättre om jag fixar allt och får dom resultat jag vill ha. Stundtals kan jag ställa mig själv frågan: Är det värt allt slit för att försöka nå mål och förverkliga drömmar? Det är en svår fråga att vara säker på, men jag tänker också att blir jag den jag vill vara som människa om jag inte lever för att förverkliga mina drömmar och är grymt fokuserad på nuet? Jag tror inte att jag kommer att gilla den männsikan jag kanske blir om jag inte försöker jobba för ett liv som inet bara går ut på att överleva det.
Jag känner att allt detta sliter på mig. Både mentalt och fysiskt. Men lever jag bara i nuet och håller mitt fokus där. Då mår jag bra och då tror jag att det är värt alla ansträngningar.
Danne - 2019 #instagram
Känns kul och tufft.
Många tankar har snurrat i mitt huvud. Vad ska jag välja att göra? Jag vill ju bara nå mina mål. Jag vill förverkliga mina drömmar. Så många jag bara kan. Som det ser ut just nu så har jag 4 delmål kvar, av dom 7 mål som jag har för 2025.
Det som känns bra just nu är att efter sista veckan i september första veckan i oktober så kan jag förmodligen stryka 2 delmål till på min "lista". Jag har redan gjort många roliga saker i år och jag har mer på gång. Det känns kul,
men samtidigt tufft.
Jag är ju någonstans i mitten av alla mina delmål. Det gör att jag ofta känns tufft. Jag har ju gjort så mycket och kämpat ganska länge och ändå känns det som jag har mycket kvar.
Saker som är på gång och som jag egentligen bara väntar på händer ju vecka 39 och vecka 40. Jag har haft massor med beslutsångest och jag vet inte om den har släppt än. Nu när jag är mitt i kämpandet av mina mål så tänker man ju hela
tiden på varför man bryr sig om det när det känns så tufft. Samtidigt vill jag ju detta så mycket och när jag får saker och ting gjort, så känns det ju väldigt bra och värt allt slit. Det är väl detta som driver mig. Jag vill alltid nå känslan av
att jag har lyckats förverkliga en dröm. Den känslan mår jag väl kanske bra av att vara i.
