För ca 15 år sedan så träffade jag en person som jag klickade ganska bra med. Hon hade följt mitt bloggande ett tag och sen stötte vi ihop på stan och då frågade hon om vi inte kunde ses. Det ena ledde till det andra och sen utvecklades en vänskapsrelation. Vi kände väl också efter att vi hade träffats några gånger på olika sätt att vi hade ungefär samma ambitioner och mål i livet. Jag upplevde ändå att vi var ganska olika som personer, men det var kanske därför vi funkade ganska bra tillsammans. Jag upplevde i alla fall att vi strävade mycket efter samma saker i livet och vissa saker kunde vi göra tillsammans, och på så sätt förmodligen få ut ett bättre resultat än om vi hade gjort samma grejer för oss själva. Vi pratade mycket på nätterna om olika saker som vi ville göra och vi pratade ännu mer om specifika strategier om vi i detalj skulle förverkliga våra drömmar och nå alla möjliga mål. Jag lärde mig mycket av henne och allt vi gjorde tillsammans. 

 

Det som sen hände för ett år sedan ungefär var att själva vänskapsrelationen skar sig på olika sätt. Jag och min vän har säkert olika syn på vad det var som hände, men vi kom i alla fall till en punkt där vi bara kände att båda skulle må bättre av att gå åt olika håll och inte träffas mer. 

 

Jag kommer inte i detta inlägg att avslöja vem personen är eller hänga ut någon på något sätt. Jag kände bara att jag ville skriva av mig, min version och hur jag tänker kring allt. Mest för att jag ska känna att jag får ev avslut på allt mitt tänkande. Jag vill släppa alla tankar jag ändå går och bär på om den här personen och jag tror att jag lättast kan göra det om jag skriver av mig. Jag har inte velat skriva så mycket tidigare för jag ville se hur allt faktiskt skulle bli. Men nu har det gått över ett år sen vi sågs. Jag och min dåvarande vän har inte träffast sen dess och vi har inte ens stött på varandra efter den dagen vi valde att gå åt olika håll. Skulle vi någon gång stöta på varandra så är jag rätt säker på att vi bara skulle titta bort och gå förbi varndra. Eller bara gå åt olika håll igen. Därför känns det nu som rätt tid att skriva om detta och kanske bara få ett litet avslut och kanske kunna lätta på ångest och eventuella skuldkänslor. Jag kan ju bara prata för mig. Min version och hur jag ser på allt som hände. Det är så jag kommer att lägga fram det i detta blogginlägg. 

 

Jag kände på riktigt att det började skära sig för kanske 2 år sedan. Vi hade pratat länge om att göra en affär tillsammans. Problemet var att vi inte var riktigt övererens om hur mycket pengar var och en skulle gå in med. Från början tyckte jag att vi hade gått om tid att få allt att gå i lås, men sen blev det ont om tid mot slutet och satt vi liksom i skiten. Allt detta rann ut i sanden och ingen av oss kände sig speciellt motiverad till att kämpa med en ny grej eller något likande. Vi förlorade inga pengar, men vi tyckte båda att vi missade världens chans att tjäna ganska bra. Jag tror sen att vi båda brast i våran komunikation med varandra. Vi var båda lite besvikna och vi hade svårt att prata med varandra om det. Våran vänskap sattes liksom på prov och relationen blev inte bättre. Det kändes mest infekterat och vi hade svårta att komma vidare. 

 

 Det gick en tid och jag började känna mig mer besviken för andra saker också. Många saker som hade hänt mellan mig och min vän sen tidigare och detta  började jag tänka på igen. Jag hade länge tyckt att min vän inte hade hållit vad hon lovade och jag tyckte att det förstörde för mig. Jag kände att jag inte kunde lita på att hon skulle leverera och då vågade jag inte bry mig om vissa saker som jag innerst inne trodde skulle bli bra, om vi bara kunde känmpa tillsammans och dra åt samma håll. Mycket hade ju funkat så bra sen tidiigare och jag hade väl kanske blivit bortskämd med det. När jag nu upplevde att det inte var så bra, så var det lätt att bara kännas sig besviken. Även om jag naturligtvis också har en del i allt som inte blev så bra. Allt var inte min väns fel. Jag har också gjort massor med fel. 

 

Jag kände mer och mer att vi drog åt olika håll och saker som vi hade pratat tidigare om att göra tillsammans försökte jag genomföra, men i slutändan så tycker jag att jag blev mer ensam i allt jag gjorde. Jag blev väl också lite arg inombords när helt plötsligt kände att jag inte kunde lita på min vän fullt ut. Hon har ju naturligvis rätt att göra som hon vill, men jag ville få gjort saker som vi hade pratat om att göra tillsammans, men jag upplevde att intresset från hennes sida hade svalnat. Där skar det sig kanske mellan oss lite till och sen kommer det kanske mer grejer som bara läggs på och tillslut hamnat vi i ett läge där vi hade svårt att prata med varandra. Vi kunde sitta i samma soffa, men vi tittade mest i våra telefoner då.

 

Jag började också känna att jag blev mer kritiserad för saker. Kritiken kom allt oftare och det går väl till en viss gräns och sen blir man ledsen och börjar tycka och kritisera en del tillbaka. Från min sida kanske inte allt jag sa inte var så genomtänkt. Det gjorde säkert också att min vän blev väldigt ledsen och sen kunde vi liksom inte komma ur det där negativa babblet om varandra. Fast vi sa alltid allt till varandra och vi höll allt vi sa mellan oss, utan att prata med någon annan om vad vi kände och tyckte. Det är ändå något som känns bra när jag tänker tillbaka på den här tiden. 

 

Jag hoppades länge på att allt bara skulle bli bättre, men det blev det inte. Jag blev bara ledsen, besviken och förbannad. Alla känslor blandade sig i olika omgångar. Jag mådde absolut inte bra av det och jag visste inte vad jag skulle göra för att det skulle bli bättre. Jag mådde skit både när vi sågs och när vi var ifrån varandra. Jag hade svårt att fokusera på saker som jag ville eller kände att jag  behövde göra. En känsla jag har nu är att både jag och min vän kanske kände väldigt mycket prestationsångest och vi lovade kanske varandra för mycket och där någonstans tappade vi båda glöden och det här intresset av att kämpa tillsammans.  Det kändes som vi kom till en punkt där dom enda alternativen var att försöka komma till ett avslut på allt som vi hade att göra med varandra. 

 

Jag känner att det är svårt att peka på något exakt som var orsaken till att det inte funkade mellan mig och min vän. Vi hade nog för många problem med varandra som gjorde att det blev för svårt och jobbigt att försöka relationen att funka och bli bra igen. Jag är idag övertygad om att det bara var bättre att gå åt olika håll. Jag mådde ju inte bra av att kritisera henne på det sättet som jag gjorde och hon mådde ju inte bra av att få ta massor med skit av mig. Det påverkade mig och jag kunde inte vara mig själv i hennes närhet. Det var ju inte roligt att träffas längre. Det enda jag tillslut kunde se det var att båda behövde gå åt olika håll och inte träffas mer. Jag tror att vi båda kände att ska vi må bättre så får vi bara skita i varandra och gå vidare, var och en på sitt håll. 

 

Idag vet jag inte så mycket om hur det är med min vän. Jag ser henne fortfarande som en vän, fast vi inte träffas. Jag hoppas att det går bra för henne och jag tror säkerta tt det gördet och kommer att göra det framöver. Hon är ändå en person som är beredd att offra väldigt mycket för att lyckas med sina mål. Där vågar ho också göra mycket mer än mig. 

 

Jag hoppas att jag någon kan känna glädje över de vi hade som tidigare var bra. Vi gjorde ju väldigt mycket bra saker tillsammans och jag lärde mig mycket. Därför vill jag hellre vara kvar i en känsla av glädje till allt som var bra, istället för att tänka på det sorgliga att det inte funkade och kunde fortsätta vara bra. Men den glädjen känner jag inte just nu, men någon dag i framtiden hoppas jag ändå att jag kan känna så. Som jag gör med mycket annat som jag har gjort i livet.